Förra helgen dominerades nyheterna naturligtvis av terror och mörker, men jag läste också en artikel om att Astrid Lindgrens hem nu är öppnat för allmänheten. Fyran på Dalagatan 46 i Stockholm var Lindgrens hem under 60 års tid. Jag fascineras över att lägenheten ligger på bottenvåningen. För mig känns det otryggt och jobbigt att behöva bo så nära marken och jag föreställer mig att det är extra oskönt när man är så känd som Astrid Lindgren var (och är). Hur många har inte genom åren tittat in, snokat, knackat på..? Ja, jag vet inte. Det var säkert inget större problem eftersom hon trots allt bodde kvar i så många år. Själv skulle jag extremt ogärna bo på markplan i alla fall och då är jag allt annat än en kändis. Hehe.
Efter Astrid Lindgrens död har lägenheten använts lite sporadiskt av hennes släktingar och det är alltså först nu, när Astrid Lindgren skulle ha fyllt 108 år (förra fredagen), som man har bestämt sig för att öppna upp hemmet för besökare. Det ska bara gå att besöka författarhemmet om man har förbokat biljetter och de har till att börja med endast 3 visningar den första lördagen varje månad och en visning den första måndagen varje månad. Det ska vara 15 års-gräns, så det är inte tänkt att barn ska hoppa omkring i sängen där Astrid Lindgrens dotter låg sjuk när Lindgren uppfann på Pippi Långstrump… Tack för det! Eller ja, man kan ju som förälder vilja besöka ett sådant här ställe och råka ha en bebis med sig, t.ex., men det känns bra att det är inte tänkt att författarhemmet ska vara en lekplats.
Jag gissar att det kommer att vara mycket svårt att få en plats på en rundtur, åtminstone de kommande månaderna, innan nyheten har lagt sig. På www.astridlindgrenshem.se finns i alla fall information om hemmet och hur man bokar ett besök. Svårbokat eller inte – vi som hur som helst bor långt från huvudstaden får kanske hålla till godo med bilder så länge. Det fanns rätt många bilder i förra fredagens DN och det finns ännu fler på nätet.
Jag undrar hur det känns att vara där inne, att få se hennes hem precis som det var, att få se hennes skrivbord, där hon arbetade. Det känns intimt på ett sätt. Det finns tillfällen när det känns som att man får kontakt med historien och de som levt förut. Jag fick lite en sådan känsla i somras när jag besökte Sjöhistoriska och museibåten Finngrundet, som alltså är ett fyrskepp som man får gå ombord på och där man kan gå in i hytterna och se precis hur det var. Det är väl ingen märkvärdig grej, egentligen. De flesta tycker nog att Finngrundet är kul i 5 minuter, men för mig, som har haft släktingar som har jobbat på fyrskepp så var det som att få en liten fläkt från det förflutna. Som om mina släktingar, varav de flesta jag aldrig har träffat, fanns där någonstans, trots allt. Jag älskar sådana upplever. Jag hoppas att jag får möjlighet att besöka författarhemmet en dag och att få en liten känsla av att vara i närheten av Astrid Lindgren och platsen där hennes böcker kom till.
Min närmsta Astrid Lindgren-upplevelse lär annars bli läsningen av hennes Krigsdagböcker, som ligger och väntar här hemma.
Kommentera & diskutera gärna!