Min sambo hävdar ibland att jag har för många favoritförfattare, att mitt ständiga prat om att ”det här är det bästa jag har läst!” och ”X är min absoluta favoritförfattare”, gör att lovorden till slut tappar i betydelse. Det skulle kunna ligga något i det, men sanningen är att jag bara har en favoritförfattare, en författare som finns på en sådan upphöjd och egen nivå att ingen och inget kan jämföra sig mot henne. Nu har hon gått ur tiden.
När jag igår möttes av beskedet att Bodil Malmsten har somnat in, så kände jag en tomhet och en sorg av det allra mest egoistiska och giriga slaget. Jag kände inte Bodil Malmsten, har aldrig ens sett henne i verkligheten. Förlusten för mig är är såklart inte henne som person, eftersom jag inte kände henne, utan förlusten av hennes makalösa författarskap och sorgen över att inte få ta del av det mer. Jag är så ledsen över att Malmsten inte kan ge oss fler ord. Jag vill inte ta in att hennes ord har tystnat. Det finns ingen som kan skriva med hennes precision och exakthet. För mig har hon varit den yttersta och skickligaste. På en ingenjörs vis vill jag bearbeta alla hennes texter, skriva en algoritm som kan fånga magin i en exakt, magisk formel. Men det går inte. Malmsten är unik i sitt slag. Hennes nyanser kan inte fångas av en robot, ej heller återskapas av någon annan författare.
Kanske började jag vänja mig redan i hennes sista loggbok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, där sorgen och åldrandet ligger som mörka, bultande stråk, att även detta författarskap kunde ta slut. Kanske förstod jag med dikten Det här är hjärtat att avskedet och sorgen som Malmsten skriver om inte enbart syftar till hennes egen förlust av en närstående utan också gick tillbaka till henne själv. Men trots att jag och andra läsare har vetat och anat så länge att Malmsten har varit en av alla de som drabbats av cancer, trots att jag har förstått detta, så blev jag helt bestört av beskedet att hon nu har gått bort.
Aldrig har en författares bortgång känts som en sådan stor förlust tidigare.
Jag har inget mer att blogga om detta. Jag skulle kunna blogga om mina favoriter ur hennes författarskap. Jag skulle kunna citera ur hennes verk, posta bilder av hennes böcker, men det känns för billigt och för konstigt och hennes bortgång för abstrakt.
Det enda sättet att hålla denna förlust borta är att fortsätta att läsa hennes ord. Det är vad jag ska göra.
Kommentera & diskutera gärna!