När jag igår möttes av beskedet att Bodil Malmsten har somnat in, så kände jag en tomhet och en sorg av det allra mest egoistiska och giriga slaget. Jag kände inte Bodil Malmsten, har aldrig ens sett henne i verkligheten. Förlusten är såklart inte henne som person, eftersom jag inte kände henne, utan förlusten av hennes makalösa författarskap och sorgen över att inte få ta del av mer.