Varför liknar alltid författarsamtal en träff med PRO?

Jag såg den här tweeten här om dagen:

och jag kunde inte låta bli att liksom känna igen mig. Inte för att jag brukar åka med på Vi:s litteraturbåt, men allt som oftast när jag själv har gått på författarsamtal och liknande (Littfest, Umeås ”bokmässa”, t.ex.) så syns den en enorm enfald i publiken: publiken utgörs till största delen av äldre kvinnor… Det verkar inte spela så stor roll vilken författaren är. När jag var på författarsamtal med Ann-Helén Laestadius, som pratade om sin ungdombok Tio över ett (rekommenderad för läsålder 12-15 år), så var jag garanterat yngst i publiken (och då är jag 30 år, så jag är ingen tonåring direkt). De flesta i publiken var helt klart pensionärer. Sedan länge.

Missförstå mig inte, det är klart att det är kul att pensionärer tar sig iväg på kulturevenemang av olika slag. Det känns bara så tråkigt att det är så många andra som faktiskt inte tar sig iväg. Nu vet jag att t.ex. Laestadius turnerar runt flitigt och pratar i skolor, så jag tror att många ungdomar i Umeå faktiskt har lyssnat till just henne, men knappast på sin fritid. Hur lockade är yngre människor av kultur idag?

Ja, jag pratar egentligen inte om barn och tonåringar nu, utan om alla som är yngre än t.ex. 65 år, för de är inte vanliga på författarsamtal, och enligt min erfarenhet inte på operan, vernissagen, teatern eller konserten med symfoniorkestern heller… Det märkliga är att många av de här kulturinstitutionerna, som erbjuder det jag räknade upp, verkligen jobbar hårt för att marknadsföra sig till en yngre och en bredare publik. Norrlandsoperan är t.ex. väldigt aktiva på sociala medier och kör hårt med olika spännande PR-grejer för att locka nya till operan. Förra året hade de t.ex. ett erbjudande om att få pengarna tillbaka om man blev missnöjd och gick i pausen… Men hur mycket operan och andra verkligen kämpar för att få en större bredd i publiken så ser liksom inte jag att det händer så mycket.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Mest vill jag kanske höra andras tankar om hur det har blivit såhär: varför unga tydligen inte roas av kultur. Jag tycker själv att kultur är väldigt berikande och roligt och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra med min tid om jag inte ägnade den åt just kultur?! Från mitt perspektiv känns det som att de som aldrig ser föreställningar, läser böcker eller diskuterar böcker missar någonting, för jag tycker i alla fall att man växer som människa av kultur. Kultur kan beröra och väcka nya tankar på ett sätt som just ingenting annat kan. För mig är det därför både lite förvånande och störande att jag nästan varje gång när jag går på ett kulturevenemang, t.ex. en författaruppläsning, sitter i en publik som nästan uteslutande består av vita kvinnor 60+ (och deras mer eller mindre frivilligt ditsläpade gubbar).

Att vara kulturtant borde inte ha med vare sig ålder eller kön (eller hudfärg) att göra. Eller?!

MVH Ung kulturtant

4 svar på “Varför liknar alltid författarsamtal en träff med PRO?”

  1. Precis som föregående kommentar är jag ung och har ett yrke där jag jämt och ständigt drar ned medelåldern. Är bibliotekarie, började plugga direkt efter gymnasiet så när jag var klar var jag inte ens 22 år fyllda. I år fyller jag 24 år, och har ”vant mig” vid att mina arbetskompisar oftast är 40 och inte ovanligt 50 +. Jag har alltid varit intresserad av läsning och kultur, humaniora i stort, utan att ha ifrågasatt det. Även på bibliotekarieutbildningen var de flesta runt 30, vilket är ganska ovanligt om man jämför med andra högskoleutbildningar. Unga är nog intresserade av kultur (vill jag tro!), men precis som ni skrivit tror jag att man skräms bort från dessa tillställningar och utrymmen eftersom man känner sig ”fel”.

    1. Jag har också alltid intresserat mig för kultur i största allmänhet. Jag frågar mig faktiskt ganska ofta var det kommer ifrån. Det fanns alltid mycket böcker hemma när jag växer upp, men jag är inte direkt uppvuxen i en stad där det fanns ett stort utbud av konst, teater etc.. Det där var heller ingenting som min familj brukade ta del av så mycket vad jag minns. Ändå har den där kulturtanten i mig bara legat och lurat och nu när jag bor i en stad som är tillräckligt stor för att rymma t.ex. en opera så springer jag på kulturevenemang mest hela tiden..

      Vad trist om folk känner sig bortskämda för att de tänker att de inte passar in. Det ligger säkert mycket i att det är så. Hur ska man bryta trenden? Det känns ju verkligen som att man försöker att bredda publiken. Inte minst bibliotek brukar ju satsa på evenemang för unga, visst?

  2. Intressant! Kul att du lyfter ämnet! Jag är själv ung kulturtant på 24 och drar alltid ner medelåldern rejält på kulturevenemang, det känns verkligen att man sticker ut. Undrar om det är så att yngre personer kan vara rädda för att vara just den som sticker ut? Jag tycker att det kan kännas synd för att jag tror att många fler skulle ha glädje av t.ex biblioteksevenemang/författarsamtal etc om det bara hittade dit/tog sig tiden att ta sig dit. Det finns mycket bra som många går miste om! Kultur berikar.

    1. Det kan nog ligga något i att unga är rädda för att sticka ut. När jag var i tonåren så funderade jag stundvis mer på vad jag borde göra snarare än vad jag ville göra..! Så då låg det nog långt borta att gå på något som verkade rikta sig till pensionärer…

      Men jag tänker också att det inte kan vara hela förklaringen. Jag menar, när man är i din och min ålder så måste det finnas något annat som gör att man avstår från att gå..? Inte för att jag vet vad. Kanske är det så enkelt som att det finns mycket annat som konkurrerar om tiden/uppmärksamheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.