5 karaktärer som jag har svårt att sympatisera med

Det finns huvudpersoner och bokkaraktärer som är lätta att tycka om (jag har bloggat om några av mina favoriter här). Idag tänkte jag följa upp med motsatsen: personer som är svåra är sympatisera med…

Först ut är huvudpersonen i Dumskallarnas sammansvärjning. Boken kretsar kring Ignatius J. Reilly som är en arbetsskygg kille som mest ägnar dagarna åt att runka (till en bild av sin gamla hund?!) och fisa. Han är 30+ men bor fortfarande hos sin mor, som faktiskt får nog en dag och tycker att han ska skaffa sig ett jobb. Jag kan inte hitta något försonande drag hos den här mannen. Boken är för övrigt den sämsta jag har läst.

Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole
Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole – den som blurbade den här boken kan inte vara riktigt klok?!

Elise i Just nu är jag här, som jag läste tidigare i år, är en annan svårt oskön människa. Elise är aldrig här och nu, aldrig ärlig, aldrig äkta. Precis alla situationer skjuter hon bort genom att ta Sobril eller distrahera sig med Tinder eller Instagram. Elise är i 30-årsåldern men ingenting antyder att hon är förmögen att ta ansvar över sitt eget liv – hon är en människa utan något riktigt jobb, någon riktig bostad och, framför allt, totalt utan någon plan eller idé om hur hon ska ordna det för sig i framtiden. Istället lever hon på sin stackars sambo, som hon egentligen tappade intresset för i samma stund som de blev ett par – det är inte möjligt för Elise att hålla kvar sina tankar och känslor tillräckligt länge för att orka engagera sig i en relation. Hon är hela tiden någon helt annanstans och den platsen förefaller totalt tom. Jag vill bara skrika åt henne att rycka upp sig och bete sig som en vuxen.

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Cecile i Ett moln på min himmel/Bonjour tristesse är en annan person som jag har svårt att förstå mig på. Boken utspelar sig på Rivieran där hon spenderar sommaren med sin pappa och hans kvinnor, som avlöser varandra på ett förbluffande sätt. Inte för att Cecile reagerar på det, hon verkar inte se något konstigt i att pappan byter kvinnor som andra byter strumpor. Det enda som får henne att reagera är när pappan plötsligt berättar att han ska gifta sig med en av de här älskarinnorna som han håller sig med. Och ja, den reaktionen är inte nådig. Allting med Cecile känns onaturligt och skevt. Jag hade väldigt, väldigt svårt att förstå mig på henne. Och att förstå mig på boken, som är en sådan obegripligt älskad klassiker ändå?!

Bonjour tristesse av Françoise Sagan
Bonjour tristesse av Françoise Sagan

Nu har jag räknat upp några böcker som jag inte gillar och en bok som jag trots allt tyckte var vass (Just nu är jag här). Det är faktiskt inte ett krav att man måste älska huvudpersonen för att också tycka om boken. En författare som jag tycker är helt briljant är Per Hagman och jag tyckte riktigt mycket om hans roman Cigarett, trots att huvudpersonen i Cigarett faktiskt är väldigt irriterande. Cigarett handlar om en ung killes (ute)liv i 90-talets Stockholm och det enda som verkar finnas i hans liv är kvinnor, droger och fester. Det är som att han lever hela livet som en betraktare, som om han bara står och ser på medan livet pågår. Jag vill bara ruska om honom! Säga åt honom att skärpa till sig! Fast det är verkligen en fantastiskt fin bok om rotlöshet och den ensamhet, som väl lätt blir konsekvensen för den vars liv kretsar kring yta och droger.

Cigarett av Per Hagman
Cigarett av Per Hagman

Någon som leker med karaktärerna och kanske i viss mån manipulerar läsarens sympatier är Hjalmar Söderberg i romanen Doktor Glas. En ung kvinna kommer till sin läkare och ber honom om hjälp. Hon vill inte ha sex med sin (betydligt äldre) man, som hon finner motbjudande. Doktor Glas bygger upp sin avsky och lyckas rättfärdiga för sig själv att den bästa lösningen är att ta mannen av daga. Och nej, som läsare sympatiserar man inte direkt med den motbjudande maken, Gregorius. En härlig grej är för övrigt att Bengt Ohlsson helt vänder på perspektivet i sin roman Gregorius. Där är det alltså Gregorius som är huvudperson och plötsligt är han väldigt lätt att sympatisera med..!

Gregorius av Bengt Ohlsson
Gregorius av Bengt Ohlsson
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.