I år läser jag förhoppningsvis ingen ny nobelpristagare

Jag har precis läst ut Never let me go av Kazuo Ishiguro och påbörjat Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Det är en slump, men nobelpristagarna avlöser varandra i min läsning just nu. Det är inte alla nobelpristagare som har fallit mig i smaken (och jag har naturligtvis inte läst alla!), men självklart är Nobelpriset en kvalitetsstämpel och både Ishiguro och Aleksijevitj hör till mina favoriter. Man kan lugnt säga att det har känts märkligt att läsa dessa mästerliga, prisbelönta böcker, samtidigt som hela Svenska Akademien rasar ihop. Jag vet knappt vad jag ska säga.

Förvisso känns det inte förvånande att organisationer rasar samman när det saknas mångfald och insyn. När samma personer träffas, år efter år, och tydligen får göra lite som de vill utan att någon griper in eller får någon riktigt insyn i vad de gör, ja, då blir det nog en väldigt osund miljö till slut. Om man adderar att de där människorna kommer från ungefär samma kretsar så kan man förstå att det inte kan bli någon direkt dynamik i det hela. Redan Selma Lagerlöf vittnade om problemet med de gamla gubbarna som satt på sina stolar år efter år… Som här, i ett brev till Sophie Elkan (jag hittade citatet i en krönika av Björn Wiman i DN):

”På torsdagen var jag ju också med om ett rätt intressant  akademisammanträde angående ordboken. Allt mer och mer förvånad blir jag över att märka vad allt den institutionen har att tänka på, den är ju ett riktigt ämbetsverk. Hade medlemmarna där plikt att avgå vid 70 år, så att gubbarna komme bort och alla vore arbetsdugliga, skulle den kunna göra mycket gagn. Nu är ju nära hälften arbetsodugliga.”

Man undrar lite hur Selma Lagerlöf hade det under sin tid i Akademien. Hon var den första kvinnan att väljas in och var ensam kvinna under alla år hon hade sin stol i sällskapet. Nu har vi precis fått bevittna hur kvinnor i Akademien har spelats ut mot varandra och manövrerats bort. Över hundra år har gått sedan Selma Lagerlöf fick stol nummer 7, men kanske fanns det trots allt en större öppenhet på den tiden. Vem vet? Jag avundas i alla fall inte den eller de som ska försöka få den nuvarande spillran av Svenska Akademien på fötter igen. Att gubbväldet tyckte att det var en nystart att peta Sara Danius och Katarina Frostenson (som förvisso bara har en paus på obestämd tid) säger allt.

Svenska Akademien gör mycket för det svenska språket och de fördelar en lång rad priser och stipendier, men för gemene man är det väl ändå Nobelpriset som smäller högst. I år hoppas jag att Akademien tar sitt förnuft till fånga och avstår från att dela ut ett pris. Jag menar: en samling gubbar med Horace Engdahl i spetsen – kan en sammanslutning bli mer irrelevant? (För sakens skull: det finns några kvinnor kvar, även om åtminstone någon av dem har starka kopplingar till ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, vad jag förstår, och för all del finns det några män som starkt satt sig emot att peta Danius).

Vi var nog många som undrade vad det var frågan om när Bob Dylan fick Nobelpriset (…), men det blir en nivå värre om den nuvarande uppsättningen av aktiva ledamöter ska utse en pristagare. Trovärdigheten är ju inte så hög, om man säger så. En Akademi vars majoritet sysslar mer med att beundra och gynna varandra än att faktiskt jobba med det Akademien är till för, ja, den borde faktiskt inte få finnas kvar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.