Unni Drougge har redan tidigare beskrivit ett misshandelsförhållande i sin bok Andra sidan Alex, som nog kan anses vara självbiofrafisk. I Boven i mitt drama kallas kärlek gör hon det igen, fast den här gången helt utlämnande, utan fingerade namn och rätt upp och ner vad som hände. Jag tycker faktiskt inte om det. Det är modigt av Drougge att skriva detta, att in i minsta detalj våga berätta om det som hon själv kallar ”sitt livs största fiasko” och såklart tycker jag att det är bra om andra kvinnor, i liknande situationer, som den Drougge själv har varit i, kan hämta styrka ur detta, men jag känner ändå att boken inte vinner på att vara ”dokumentär”.
Nåväl. Boken handlar alltså om Unni Drougges förhållande till den 19 år yngre Niclas – ett förhållande som kom att hålla i sju år och under den tiden nästan hann förgöra Drougge totalt. Det är en plågsam resa som vi får följa henne på. När boken tar sin början är hon en ensamstående fembarnsmor som bor i en våning i centrala Stockholm, där hon delar sin tid mellan att resa runt och föreläsa, att hålla ihop familjelivet med allt vad det innebär och att, på helgerna, springa runt på fester och och roa sig med olika lösa förbindelser. När Niclas kommer in i livet börjar tillvaron mer och mer handla om att hjälpa och stödja honom. Han gör inte ett handtag hemma och han har ständiga ”kriser” som avlöser varandra och där han behöver Unnis hjälp. Och hon hjälper honom. Unni är den som sköter all markservice hemma, peppar honom att bli hennes agent, trots att han inte ens läser litteratur, och på alla sätt ställer upp för honom. Sina egna vänner har hon inte längre möjlighet att träffa. Faktiskt går inte ens hennes egna barn att kombinera med denna nya vuxenbebis, så de får flytta ut. Detta är ändå bara början på något som kommer att urarta till misshandel och vansinniga och oförklarliga vredesutbrott med mera. Att Unni trots allt stannar kan kanske vara svårt att förstå, men den makalösa inre resan som Unni beskriver är i alla fall inte svår att följa, för hon berättar väldigt ingående och kronologiskt hur hon bryts ned till att bli ett skrämd och svag varelse.
Visst är det gripande, men jag tror ändå, som sagt, att den hade varit bättre om den hade handlat om fiktiva personer och inte om Unni själv. Här blir det alldeles för privat och alldeles för mycket smutskastning mot en namngiven person. Boken riskerar att bli avfärdad som en replik i konflikten mellan Drougge och Niclas, snarare än att vara en roman som angår andra. Personligen är jag heller inte särskilt förtjust i det allt för osminkade berättandet, som bland annat innefattar detaljerade sexscener. Faktiskt tycker jag att boken som helhet andas för mycket ”skriva av sig” och skulle ha passat bättre som en privat dagbok. Det här, Unnis och hennes familjs liv under sju år, är faktiskt ingenting som jag känner att jag borde eller vill ta del av.
Jag lyssnade på denna bok och som ljudbok tycker jag ändå att den var bra och lätt att hänga med i eftersom språket är tämligen okomplicerat och innehåller många dialoger. Ljudboken finns för övrigt att ladda ned gratis på nätet och har man aldrig lyssnat på en bok förut och vill prova så kan jag ändå rekommendera denna, för den har i alla fall fått mig att få upp ögonen (öronen?!) för ljudböcker.
Kommentera & diskutera gärna!