Under gymnasiets biologilektioner använde vi lite material ur den här boken och jag minns att jag tyckte att den var väldigt intressant och tankeväckande. Såhär 247,5 högskolepoäng senare tycker jag inte att den är lika bra. Det är inte det att boken saknar referenser, men jag stör mig något ohyggligt på att författaren lägger fram sina tolkningar som någon slags absolut sanning. På gymnasiet köpte jag nog det här rakt av, men idag ser jag mycket mer källkritiskt på materialet.
Det största magplasket kommer redan i det inledande kapitlet, där författaren ”bevisar” att den globala uppvärmningen inte har påverkats av människan. Nu har boken ett antal år på nacken och författaren har förmodligen ändrat åsikt om detta, men det känns ändå ganska illavarslande att boken inleds med detta. Hur mycket sanning finns det liksom i resten av bokens påståenden?
I boken följer sedan ett antal kapitel där vårt liv och leverne analyseras i ett evolutionärt perspektiv. Varför finns det så mycket fetma (författarens svar är att alla borde äta stenålderskost)? Varför gråter inte barnen i traditionella kulturer (författarens svar: för att man där inte misshandlar, ja, misshandlar, barnen, vilket författaren anser att man gör i västerländska kulturer i och med att barnen ammas för sällan och lämnas ensamma för mycket)? Och så vidare och så vidare. En del är helt klart intressant, men det finns också alldeles för mycket som jag ifrågasätter, och det med rätta.
Största behållningen med boken tycker jag är all historia, bilder på hällristningar etc. Det är nog här Göran Burenhult kommer till sin rätt. Han är trots allt arkeolog. Inte biolog eller psykolog eller något annat.
Kommentera & diskutera gärna!