Den fjärde delen i Per Anders Fogelströms fantastiska serie om Stockholm utspelar sig i den osäkra tiden mellan åren 1925 och 1945.
Emelie står fortfarande i bokens centrum, men den handlar också om människorna runt omkring henne. Emelie kämpar med att hjälpa de runt omkring henne, som har det svårt, och hon får nya skyddslingar i och med att Tyra dör och lämnar barnen åt sitt öde hos deras kriminelle far. Emelie börjar dock känna av att hon håller på att bli gammal och hon får också finna sig i att inte kunna hjälpa lika ivrigt som förut.
Emelies bror, byggmästaren August, känner pressen från jobbet. Byggbranchen är en osäker branch och han tycker att det känns svårt att lämna över byggföretaget åt sonen, som kanske inte klarar av att ta allt ansvar.
Man får även följa en mängd andra personer och jag har stundvis ganska svårt att hålla isär alla människor. Ibland framkommer det inte riktigt vem kapitlet handlar om och det kan kännas ganska förvirrande. De krångliga släktbanden finns åtminstone nedskrivna längst bak i boken och det är ju bra!
Trots detta är det här en härlig bok, som med värme beskriver livet i Stockholm under en tid då det hände ganska mycket: Stockholm expanderade ordentligt och den ekonomiska krisen avlöstes av det andra världskriget. När man läser boken slås man av hur tiden sätter sina spår på människorna och jag har fått en hel del insikter i hur vi blir märkta av det som sker runt omkring oss. När man läser historia i skolan får man sällan reda på vad som hände de ”vanliga” människorna, men den här boken berättar om just detta, vilket är väldigt bra. Det här är också den bok i serien då man kanske tydligast märker hur de fattiga får det bättre och hur livsvillkoren sakta förändras.
Kommentera & diskutera gärna!