Här om dagen skrev jag att jag gärna läser Lapidus uppföljare till Snabba cash. Jag tror jag får revidera det uttalandet. Efter den här totalsågningen i DN inser jag att det som är briljant och passar i en ljudbok (jag lyssnade på Snabba cash som ljudbok) inte nödvändigtvis är lika schyst när man försöker läsa det. Jag skrattade gott åt recensionen i DN:
”Den där advokatförfattaren: nere med tugget. Advokatförfattaren: kan Sthlms undre värld som sin egen balle.
Det som kändes uppfriskande i ”Snabba cash”: börjar bli trött nu.
Gränsen mellan hårdkokt och parodiskt: hårfin.
Ta bort alla hjälpverb och kommatecken och bara jiddra med kolon: tjatigt slash manierat.
L-shunnen: James Ellroy på räkfrossa.
J-lassen: Dennis Lehane ultra light.”
Jag tror jag eventuellt lyssnar på Livet deluxe som ljudbok, om jag alls läser den…
Kommentera & diskutera gärna!