Jag ångrar mig om Stureplanssnacket

Här om dagen skrev jag att jag gärna läser Lapidus uppföljare till Snabba cash. Jag tror jag får revidera det uttalandet. Efter den här totalsågningen i DN inser jag att det som är briljant och passar i en ljudbok (jag lyssnade på Snabba cash som ljudbok) inte nödvändigtvis är lika schyst när man försöker läsa det. Jag skrattade gott åt recensionen i DN:

”Den där advokatförfattaren: nere med tugget. Advokatförfattaren: kan Sthlms undre värld som sin egen balle.

Det som kändes uppfriskande i ”Snabba cash”: börjar bli trött nu.

Gränsen mellan hårdkokt och parodiskt: hårfin.

Ta bort alla hjälpverb och kommatecken och bara jiddra med kolon: tjatigt slash manierat.

L-shunnen: James Ellroy på räkfrossa.

J-lassen: Dennis Lehane ultra light.”

Jag tror jag eventuellt lyssnar på Livet deluxe som ljudbok, om jag alls läser den…


Ett svar på “Jag ångrar mig om Stureplanssnacket”

Lämna gärna en kommentar! :)