Mitt första liv: Den gudarna älskar dör inte

Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:

Kunde jag göra något för att övertyga en ung desperat människa om hur överflödigt det är att ta livet av sig skulle jag göra det. […]

Jag bara säger till varenda ung människa som befinner sig i en olidlig situation – tänk inte tanken, tänk inte ens på det. Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.

Gör vad som helst utom det.

Jag har varit där och kommit tillbaka för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.

Det är kanske bara Malmsten som har förmågan att kunna hitta precis rätt ord och att uttrycka allt så perfekt och komprimerat. Just därför blir det oändligt mer berörande än vad det blir i biografier och berättelser som är fyllda, sida upp och sida ner, med elände och sorg. Jag vet inte när en text grep mig så mycket som detta, och ändå är det endast ett kapitel i en bok som faktiskt inte alls är den snyftiga tonårsångestberättelse som många andra författare skulle ha kunnat skriva istället. Malmsten skriver inte för att skriva av sig om sitt självmordsförsök i tonåren. Hon nöjer sig helt lugnt med att berätta att det inte var värt det. Det imponerar stort på mig.

Boken i övrigt berättar och illustrerar resten av Bodil Malmstens första liv, de första tjugo åren. Boken tar sig inte fram i kronologisk ordning, vilket är precis som det borde. Istället kommer olika kapitel som var och en berättar om det Malmsten tror sig minnas från sitt första liv: hur det var att växa upp i Norrlands fjälltrakter och att sedan spendera tonåren hos fosterfärldrar i Vällingby. Det är inte utan humor, tvärtom, men det finns ändå en tanke bakom allt och mycket att fundera över och att ta med sig efteråt. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som väcker så mycket tankar och känslor, skratt, ingenkänning, ibland rent av tröst. Jag älskar den här boken. Den är fantastiskt malmstensk och kanske det bästa, finaste, varmaste, roligaste och sorgligaste jag har läst av henne. Jag vill läsa den igen.

5 svar på “Mitt första liv: Den gudarna älskar dör inte”

  1. Jag är alltid fascinerad av Bodils språk och tankar och oväntade kopplingar mellan saker och ting, oavsett vilken av hennes böcker jag läser. Hon är så mitt i prick i sitt sätt att utrycka sig…. och hon krånglar inte till det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.