En flicka som kallas Alice

Det här är en sådan där bok som är så dålig och som är så totalt utan trovärdighet att man blir arg, men ändå kan man av någon anledning inte lägga den ifrån sig. Åtminstone var den lite smått fängslande i början, men inte för att den är intressant och känns viktig, utan för att man vill veta om den är så förutsägbar som man kan tro. Det är den!

Det här var faktiskt ingenting för mig. Boken handlar om en liten, stum flicka som helt plötsligt dyker upp i en amerikansk småstad och hamnar i polischef Ellies och barnpsykiater Julias vård. Det lilla barnet bär spår efter tortyr och tycks ha växt upp tillsammans med vargar istället för människor, men Julia och Ellie tar hand om henne, får henne att utvecklas och blir mycket fästa vid henne, trots att de samtidigt letar efter hennes biologiska föräldrar.

Både Julia och Ellie beter sig som klockrena stollar, bemöter ungens biologiska pappa på ett extremt oprofessionellt sätt och känns ordentligt klichéartade. Och nu har jag inte ens kommit in på allt romantiskt tjafs som boken dessutom är fylld med. Usch!

Berättelsen om vargflickan känns som något vem som helst skulle ha kunnat fantiserat ihop på svensklektionerna i mellanstadiet, men inte precis som något som håller i en roman riktad till vuxna personer. Gud, vilken smörja!


Kommentarer

3 svar till ”En flicka som kallas Alice”

  1. Profilbild för Elinor
    Elinor

    Jag tycker att boken är underbar. För mig är romantiken helt enkelt en sidolinje. För mig handlar det om att rehabilitera tillbaka Alice, boken är väldigt bra skriven och fick mig att gråta.

    1. Smaken är som baken.. 😉

  2. Trist!

Kommentera & diskutera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.