Juloratoriet är en släkthistoria som rör sig mellan Sunne och Nya Zeeland. Den handlar om Algot, vars värd slås till spillror när hans fru omkommer. Hans andningshål och verklighetsflykt blir brev till en psykiskt instabil, Nya Zeeländsk kvinna som han kommer i kontakt med genom en slump. Så småningom blir denna kvinna inte bara addresat till hans brev, utan också föremål för djupare känslor och Algot får syner att hon egentligen är hans bortgångna fru. Sonen Sidner, oändligt tystlåten, växer upp i saknad efter sin mor och kommer på sitt sätt också att bli galen av kärlekssorg. För hans del är det en betydligt äldre kvinna i Sunne, som rubbar hans värld. Efter en natt tillsammans blir han far till ett barn, som han inte tillåts ha särskilt mycket kontakt med. Den här sonen, Victor, skymtar också i boken, då han i bokens början kommer tillbaka till sin barndomsstad, Sunne, för att sätta upp Bachs Juloratoriet.
Det är en märklig liten bok, som ganska friskt blandar verkliga händelseförlopp med sådant som mer känns som skrönor eller fantasier. Bland annat finns Selma Lagerlöf med i handlingen lite nu och då. Jag vet inte riktigt om jag gillar berättarstilen. Jag tycker om det enkla och uppskattar sällan när böcker dignar av symbolik. Juloratoriet vill förmodligen berätta någonting väldigt fint och viktigt om kärleken och vad den kan göra med oss och om hur skört livet är, men för mig förloras poängen i berättandet. Jag förstår egentligen mycket väl varför just Juloratoriet är en av de mest älskade svenska böckerna. Tyvärr är den inte riktigt i min smak.
Kommentera & diskutera gärna!