Sprängskiss av en jaktberättelse

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg är en novellsamling som i all sin lågmäldhet och med ett mycket effektivt berättande skildrar människor mitt uppe i olika personliga katastrofer. Betyg 4+ lodjur som tassar förbi av 5.

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg

Sprängskiss av en jaktberättelse är en novellsamling av Åke Smedberg, en författare som jag inte har bekantat mig med tidigare. Att jag över huvud taget lånade boken på biblioteket och läste den beror mycket på att jag har läst så fina recensioner av den i morgontidningarna. Titeln leder annars mina tankar till något råbarkat och ”gubbigt” och kändes inte så lockande. Det fina är dock att boken verkligen inte är fylld med snubbiga jaktberättelser eller något ditåt. Novellen som delar titel med samlingen är i själva verket betydligt mjukare än så och skildrar hur förhållandena rubbas i en familj där pappan drabbas av tidig demens. De vuxna barnen tvingas återvända till den gamla Djursholmsvillan där de har vuxit upp, bara för att inse att deras pappa är personlighetsförändrad, oförskämd. Demenssjukdomen är en katastrof, så som den är för alla anhöriga som drabbas av den, men den svetsar dem inte samman, som man kanske skulle kunna tro, utan drar förbi över dem, målar ett lager sorg över deras respektive liv.

I de övriga novellerna fortsätter Smedberg att utforska människor i olika grader av katastrofer. Vi möter till exempel människor på dödsbädden, människor i spelmissbruk, människor som utsatts för sexuella övergrepp. På något sätt skildrar Smedberg allt detta som om det vore vilken vardag som helst – det han berättar blir oftast något som huvudpersonerna helt enkelt måste hantera och det beskrivs därför inte med stor dramatik. Det är ett effektivt berättande. Jag kommer på mig med att tänka på de utlästa novellerna långt senare och liksom inse vad de egentligen handlar om. Allting är kompakt och insiktsfullt, men det slösas inte med hastiga kast och stor dramatik. Novellerna låter en snarare få gå vid sidan av huvudpersonerna, låna deras tankar och känslor en stund i all sin lågmäldhet.

Jag tycker riktigt mycket om stilen och om novellerna. Det finns stora svårigheter att överbrygga för den som vågar sig på novellformatet, men Smedberg lyckas rymma stora berättelser på få sidor. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

Citerat ur Sprängskiss av en jaktberättelse

”När han började köra ut färdiglagat från sjukhusköket till sjukhem och äldreboenden runt om i trakten accelererade det hela. Han gick ofta in på rummen, pratade en stund, skämtade, som han brukade, såg sig omkring, noterade. Pengar, smycken, prydnadsföremål, konst ibland. Helst hos sådana som inte längre hade någon egentlig förmåga att uppfatta vad som hände kring dem. Men också hos kärringarna som alltid hade förlora något, smycken eller lösgommar, som fick personalen att sucka uppgivet när de satte igång att hojta.

Mest småpengar som sagt. Det var så han brukade tänka. Men långt senare gjorde han en grov överslagsberäkning för ett par av de här åren: det rörde sig om fem- eller sexsiffriga belopp, sammantaget. En tia här, en hundring där. Guld för ansenliga belopp, även om han sällan fick ut ens halva värdet. Och så vidare.

Vart hade allt tagit vägen? Han behövde inte undra, han visste.”

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg

Om Åke Smedberg och om Sprängskiss av en jaktberättelse

Åke Smedberg (född 1948) är en svensk författare som debuterade 1976 med diktsamlingen Inpå benen. Förutom poesi har han skrivit en lång rad romaner, novellsamlingar och deckare. Han har belönats med ett flertal fina litterära priser, bland annat Ivar Lo-priset, som han fick för boken Hässja (från år 2000). Åke Smedberg har en hemsida.

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers).
Antal sidor: 222.
ISBN: 9789100155384.

Förlagets beskrivning

””Livet. Ett djävla godståg som bara rullar på”, låter Åke Smedberg en av sina gestalter säga i den nya novellsamlingen Sprängskiss av en jaktberättelse. Det är en utsaga som svävar över samlingens alla gestalter, alldeles plötsligt befinner de sig som på ett sluttande plan. Och hur det blev som det blev, eller gick som det gick, finns det egentligen inga svar på. Det är just bara livet.

Åke Smedbergs novellistik hör till den svenska litteraturens mest pregnanta och präglas ofta av en djup solidaritet med människor som i någon mening tycks ha passerat sitt sista vägskäl, skuggade av sitt förflutna, ledsagade av ovissheten. Med existensen som plattform skapar han i Sprängskiss av en jaktberättelse en litteratur som glimrar i sina detaljer, där det trösterika ligger i det oförutsägbara och i ett särskilt slags magisk realism som är hans helt egna skapelse – liksom i den språkliga tonträffen som också rymmer en avväpnande, lakonisk humor.”

Fler böcker som skrivs direkt för ljudboksformatet är att vänta. Känner mig mossig!

Jag är väl en riktig tant ändå! I höstas skrev jag ett gnälligt inlägg om hur obegripligt jag tyckte det var att ljudboksappen Storytel satsar på böcker som görs direkt för ljudboksformatet. Nu har visst Bonniers hakat på tåget och startat ett nytt digitalt förlag, Bonnier Bookery, som riktar in sig på just detta. Man kan väl kanske säga att Storytel var först på bollen och nu är det nog precis det här vi kommer att få se mer av, åtminstone hos förlagen med muskler.

I en intervju i DN står det t.ex. att läsa:

”Vi ser att det som växer just nu i bokbranschen, och även filmbranschen, är serier. Allt fler söker sig till digitalt ljud och vi tror även att e-böckerna, som inte riktigt tagit fart än, kommer att växa i Sverige. Att vara med och utveckla berättelserna för just dessa format känns därför superintressant, säger Susanna Romanus förläggare på Bonnier Bookery.”

Serier alltså. Nu ska vi klämma serier, fast böcker, och lyssna på långa, låånga, lååånga berättelser. Det lyfts fram att episka berättelser och spänning är det som man ser framför sig.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Jag känner mig mossig, men för mig är det alltså på det viset att jag lyssnar på grejer väldigt ofta. Förra året så lyssnade jag t.ex. på musik i dryga 50 000 minuter, d.v.s. ca 35 dygn, enligt Spotify. Därutöver så lyssnar jag på massor av podcasts/radio och, såklart, på ljudböcker. Jag har något i lurarna mest hela tiden: när jag lagar mat, när jag städar, när jag springer (jag springer var och varannan dag) och rätt ofta när jag jobbar (om arbetsuppgiften medger det). Men för mig är det boken först och formatet sedan som gäller. Jag har alltid något podcastavsnitt jag kan tänka mig att ha på lite i bakgrunden när det inte är så noga att hinna uppfatta allt som sägs och jag har alltid en spellista med musik för varje tillfälle. Jag måste alltså inte ha de där specialanpassade ljudboksböckerna som är skrivna direkt för ljudboksformatet och som är mer ”direkt” och inte behöver så mycket koncentration. Och jag behöver inte fylla ut lyssningarna med långa, låånga, lååånga berättelser eftersom att jag har så mycket att lyssna på ändå…

Det är till och med så att jag de gånger jag faktiskt lyssnar på ljudbok har sett till att jag verkligen kan ta till mig boken.

Jag förstår att både Storytel och Bonnier bookery (och alla kommande förlag som som kommer att satsa på samma sak) vill få ut material som passar bra för lastbilschauffören som vill ha något att lyssna på under långa körningar, för den som vill lyssna på något som är enkelt att fokusera på medan hen springer och för alla andra som har tid att fylla ut med långa och ljudboksanpassade berättelser.

För mig känns det heeelt överflödigt.

Hur känner du kring böcker som skrivs direkt för ljudboksformatet? En bra grej? Eller är du lika trist som jag och vill helst lyssna på just böcker när du lyssnar på ljudböcker? 😮

Böcker jag dömer efter framsidan: Manliga böcker

I min lilla serie om framsidor som inte lockar mig till läsning så har turen kommit till: random böcker som tydligen är tänkta att säljas till en snubbe – manliga böcker.

Hur känner man igen dem då? Ja, de har förmodligen en framsida med något krigsmotiv, något med rymden eller kanske en snubbe med kostym. De har en lite ruffig och tuff design och är absolut inte gulliga eller söta. På många sätt överlappar den här ”genren” med dussindeckaren, som brukar gå i samma färgskala och ha ungefär samma motiv på framsidorna.

Det här är böcker som jag har svårt att uppbåda något intresse för. Det finns böcker som känns riktade till snubbar och jag orkar inte sätta mig in i varför och ännu mindre orkar jag läsa dem. Kanske är de för coola för att t.ex. innehålla människor & relationer och i sådant fall finns det ingen mening att läsa, i min mening. 😉

Här kommer några rätt slumpvis valda böcker som förmodligen riktar sig till någon som är långt mer kille än mig. Om de är bra? Säkert! Det känns dock avlägset att jag skulle ta reda på det.

5 oskrivna böcker jag vill läsa

Ibland får jag känslan av att det går trender i böcker. Går det bra för deckaren så sprutar förlagen ut sig dussindeckare, är Harry Potter på tapeten så försöker förlagen få ut extra mycket fantasy, råkar en porrbok bli en snackis så försöker förlagen få iväg en massa ”erotika”. Och däremellan så finns det såklart alla möjliga och omöjliga böcker i olika genres och med olika målgrupper. Det här gör mig lite nyfiken på vad det är som inte ges ut. Och jo, det finns nog några berättelser som jag i någon mening saknar. Idag listar jag fem av dem!

  1. Jag har redan skrivit att jag är mätt på berättelser från Stockholm. Visst finns det några pärlor som utspelar sig på mindre orter (fiktiva eller verkliga), men de kunde vara fler och de kunde gärna få lyfta fram någonting annat än det som många gånger uppfattas som problem med att bo i en småstad. Det känns trist med den där stereotypa bilden av att unga i småstäder vill flytta därifrån och med den där negativa bilden av småstaden som en plats där folk skvallrar och är intoleranta eller som en plats där ingenting händer. Skriv fram en annan småstad! Överlag är jag förresten sugen på att läsa mer om städer (små eller stora) där jag inte har varit (och Stockholm har jag ju varit i några gånger, så ta någon annan!).
  2. Det här leder mig lite till en annan berättelse som jag skulle vilja läsa. Jag vet att tillvaron för lantbrukare är otroligt tuff i Sverige och det är inte på något sätt givet att unga tycker att det är värt att, så att säga, ta över gården. Och vad det betyder för Sverige vet jag inte om människor i allmänhet ens har reflekterat över. Ibland ser jag någon rubrik om att mjölkpriserna är sanslöst låga, men sedan hörs det inte så mycket mer, tycker jag. Jag tycker att det borde finnas plats för fler berättelser om den osminkade verkligheten för bönder idag. Jag kan inte direkt påminna mig om någon lantbruksskildring förutom Grabben i graven bredvid (Katarina Mazettis bestseller från 1998).
  3. Jag tycker om igenkänning och det finns såklart massor av böcker som jag känner igen mig i, men det finns ändå vissa situationer som jag gärna skulle hitta igen oftare i böcker. Jag tänker kanske särskilt på studietiden. När jag läste Annika Paldanius Jag vet allt det här, som följer några tjejer på läkarlinjen, så blev jag oväntat glad över att få läsa om just studentliv (även om boken behandlar en hel del andra ämnen också). Jag tänker att det borde finnas tusentals sådana här böcker, men jag kommer inte på så många fler, så de är nog inte så många som man kan tro..? När jag pluggade så var jag verkligen engagerad i allt studentikost man kan tänka sig – och jag älskade det. Det är kul att påminnas om den där knäppa mellantiden: tiden när man är både vuxen och får vara extremt omogen på samma gång. Man står på tröskeln till ett vuxenliv som kanske innefattar karriär och sådant, men man har det fortfarande framför sig och lever fortfarande ungefär som på gymnasiet, fast friare och vuxnare. En grej som jag har funderat på en hel del den senaste tiden är också att studenttiden är en så spännande tid för att alla är förvånansvärt jämlika på något sätt. Alla sitter där med sina små studiemedel och ett party kan i princip bestå av att man svänger förbi en kompis och har en chipspåse i ena näven. Allting var så futtigt, fast på ett skönt sätt. Att vissa egentligen kom från väldigt privilegierade bakgrunder märktes liksom inte, på samma sätt som det heller inte riktigt syntes vilka som inte gjorde det. Här ser jag många uppslag till intressanta berättelser. Det finns ju redan några hyllade böcker om trist lunk i universitetets korridorer (Stoner t.ex.), så varför inte skriva mer om studenter också?
  4. Det sägs lite nu och då att vänskap har fått ett uppsving som tema tack vare t.ex. Elena Ferrantes böcker om Lila och Elena, men jag tycker mest att vänskap skildras i ungdomsböcker och YA-böcker. Jag tycker att man borde skriva mer om vuxna vänskapsrelationer. De är inte alltid så lätta att underhålla, särskilt när man blir just vuxen och många har relationer, jobb och familj att prioritera före. Ändå ska de där vänskapsrelationerna på något sätt finnas där som ett tryggt skyddsnät. Det finns många aspekter av vuxna vänskapsrelationer som skulle kunna skildras mer i litteraturen.
  5. Nu blir det många platser på den här önskelistan, men jag kan inte låta bli. Torgny Lindgren har fått bort och Sara Lidman har jag gett en chans och inte riktigt förstått mig på. Nu återstår alltså Per Olov Enquist som någon slags skildrare av Västerbotten. Men jag vet inte..? Det känns som att alla de här författaren främst skriver om inlandet och om en tid som jag inte känner igen mig i. Jag vill läsa fler böcker från Umeå och från samtiden! Det är så roligt att få känna igen sig.

Vilka oskrivna böcker önskar du dig?

Fina framsidor: Lagerlöf i pocket och andra pärlor

Fina framsidor tycker jag om! Här kommer ett gäng som jag har fått upp ögonen för på sisone.

Först ut är en bok utgiven av bokförlaget Tranan, som verkligen brukar vara duktiga på att formge sina böcker. Jag är t.ex. hemskt förtjust i Fallet Mersault av Kamel Daoud. Jag älskar färgerna, skuggorna och att det är så skarpa linjer i bilden. Det matchar också de brutala motiv som också finns mellan raderna om man tittar närmare. Trots att motiven är så stiliserade så finns det mycket att upptäcka och mycket känsla i bilden. Det gillar jag!

Fallet Meursault av Kamel Daoud
Fallet Meursault av Kamel Daoud

Bildning är en annan snygg bok, tycker jag. I den här boken, där ett antal författare skriver om bildning och bildningens betydelse, pryds framsidan av bildningens symbol nummer ett: kolonner. Fast de lutar? Rasar? Som sagt: jag gillar verkligen sådana här nästan löjligt stiliserade och enkla bilder som ändå väcker både nyfikenhet och tankar!

Bildning
Bildning

Jag tycker också om framsidan till pocketutgåvan av Livet enligt Fikry. Det är så glada och fina färger. Ja, och så har jag uppenbarligen en grej för väldigt stiliserade motiv… I det här fallet har man i alla fall med väldigt enkla medel fått till ett väldigt levande och lockande motiv där det händer saker om man tittar närmare. Kul!

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Slutligen. Vad glad jag blir av alla finfina pocketutgåvor av gamla klassiker. BonnierPocket har den senaste tiden gett ut t.ex. Selma Lagerlöf-klassiker med såhär underbara framsidor <3:

Mönstren på Selma Lagerlöf-böckerna är från tyger formgivna av systrarna Lisbet och Gocken Jobs (verksamma från 40-talet och framåt). Jag kände inte till dem sedan tidigare. Nu skulle jag vilja inreda med deras tyger och mönster överallt!!

Bok jag vill läsa: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

En av mina favoritfilmer från förra året är faktiskt Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Boken utspelar sig i Harry Potters universum, men långt före Harrys tid, och följer magizoologen Newt Scamander (spelad av den helt fantastiske Eddie Redmayne(, som btw borde ha belönats med en Oscar för sin roll i The Danish Girl)). Jag avskydde i och för sig den urlöjliga kärleksstoryn och flera av de totalt ointressanta och klichéartade bifigurerna, men det vägdes faktiskt upp av att filmen var så mysig och av att det är så härligt att få vara i Harry Potters värld en stund. Filmen är inte helt ospännande, men mest av allt tyckte jag faktiskt att den var gullig – så som det blir med magiska djur. 🙂

Det var såklart en lågoddsare att filmmanuset skulle bli till bok. 🙂 Ändå måste jag erkänna att jag missade den här utgivningen och av den anledningen så räknade jag inte heller upp den i något av mina inlägg om vårens böcker (I, II, III). Men visst vill jag läsa den! Och man blir ju inte mindre lockad av framsidan!

Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling

Varför liknar alltid författarsamtal en träff med PRO?

Jag såg den här tweeten här om dagen:

och jag kunde inte låta bli att liksom känna igen mig. Inte för att jag brukar åka med på Vi:s litteraturbåt, men allt som oftast när jag själv har gått på författarsamtal och liknande (Littfest, Umeås ”bokmässa”, t.ex.) så syns den en enorm enfald i publiken: publiken utgörs till största delen av äldre kvinnor… Det verkar inte spela så stor roll vilken författaren är. När jag var på författarsamtal med Ann-Helén Laestadius, som pratade om sin ungdombok Tio över ett (rekommenderad för läsålder 12-15 år), så var jag garanterat yngst i publiken (och då är jag 30 år, så jag är ingen tonåring direkt). De flesta i publiken var helt klart pensionärer. Sedan länge.

Missförstå mig inte, det är klart att det är kul att pensionärer tar sig iväg på kulturevenemang av olika slag. Det känns bara så tråkigt att det är så många andra som faktiskt inte tar sig iväg. Nu vet jag att t.ex. Laestadius turnerar runt flitigt och pratar i skolor, så jag tror att många ungdomar i Umeå faktiskt har lyssnat till just henne, men knappast på sin fritid. Hur lockade är yngre människor av kultur idag?

Ja, jag pratar egentligen inte om barn och tonåringar nu, utan om alla som är yngre än t.ex. 65 år, för de är inte vanliga på författarsamtal, och enligt min erfarenhet inte på operan, vernissagen, teatern eller konserten med symfoniorkestern heller… Det märkliga är att många av de här kulturinstitutionerna, som erbjuder det jag räknade upp, verkligen jobbar hårt för att marknadsföra sig till en yngre och en bredare publik. Norrlandsoperan är t.ex. väldigt aktiva på sociala medier och kör hårt med olika spännande PR-grejer för att locka nya till operan. Förra året hade de t.ex. ett erbjudande om att få pengarna tillbaka om man blev missnöjd och gick i pausen… Men hur mycket operan och andra verkligen kämpar för att få en större bredd i publiken så ser liksom inte jag att det händer så mycket.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Mest vill jag kanske höra andras tankar om hur det har blivit såhär: varför unga tydligen inte roas av kultur. Jag tycker själv att kultur är väldigt berikande och roligt och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra med min tid om jag inte ägnade den åt just kultur?! Från mitt perspektiv känns det som att de som aldrig ser föreställningar, läser böcker eller diskuterar böcker missar någonting, för jag tycker i alla fall att man växer som människa av kultur. Kultur kan beröra och väcka nya tankar på ett sätt som just ingenting annat kan. För mig är det därför både lite förvånande och störande att jag nästan varje gång när jag går på ett kulturevenemang, t.ex. en författaruppläsning, sitter i en publik som nästan uteslutande består av vita kvinnor 60+ (och deras mer eller mindre frivilligt ditsläpade gubbar).

Att vara kulturtant borde inte ha med vare sig ålder eller kön (eller hudfärg) att göra. Eller?!

MVH Ung kulturtant

Bok på film: Den odödliga Henrietta Lacks

I början av förra året postade jag ett inlägg där jag tipsade om filmatiserade böcker med biopremiär under året. När jag i år försökte följa upp med någonting liknande så hittade jag inte mycket..! Det visade sig att oerhört få filmatiserade böcker har biopremiär 2017 – och det kan väl vara nog så bra, i och för sig, för det finns i min mening någonting tråkigt med att gå på de där enkla bollarna och göra film av berättelser som redan har gjort succé i ett annat format. Det finns trots allt någonting spännande med att göra riktigt bra film och redan från början ha just filmformatet för ögonen (årets bästa film, Moonlight, är förvisso en filmversion av en pjäs..! Som en parentes så tycker jag verkligen att ni borde se den!).

Nu har jag i alla fall hittat en filmatiserad bok – en bok som jag dessutom har läst 😉 – som kommer ut under 2017, nämligen Den odödliga Henrietta Lacks/The immortal life of Henrietta Lacks. Det blir dock ingen biofilm, utan en HBO-produktion, så den som är intresserad får väl signa upp sig för en prenumeration på HBOs streamingtjänst, antar jag. Premiären är i april.

Den odödliga Henrietta Lacks är en biografi som berättar om Henrietta Lacks och hennes anhöriga. Lacks var en färgad kvinna som drabbades av cancer i 50-talets USA. Hennes läkare tog cellprover från henne utan hennes medgivande (förmodligen) och lyckades med konststycket att få cellerna att överleva i odling. Lacks själv avled i sviterna av den aggressiva cancer som hon hade drabbats av, men cellerna lever ännu. De blev lite av en revolution och cellerna har använts och används alltjämt i ett enormt antal forskningsprojekt. Vill man som forskare köpa ett litet rör med HeLa-celler för att använda i sina provrörsförsök så kan man köpa det för ca $600. Hur mycket har Lacks anhöriga fått av de enorma summor som cellerna har dragit in? Ja, inte speciellt mycket, faktiskt… Den odödlige Henrietta Lacks är en väldigt rörande och störande berättelse om rasism och oetisk forskning. För mig, som själv är forskare, så var den en väldigt intressant läsning och jag tycker att alla forskare, särskilt de som jobbar kliniskt, borde läsa och ta del av den här berättelsen.

Jag hoppas att filmen blir bra! I rollen som Deborah Lacks (en av Henrietta Lacks döttrar och en av huvudpersonerna i boken) hittar vi Oprah Winfrey, vilket jag tycker känns spännande!

Vad Torgny Lindgren betyder för mig

Så har Torgny Lindgren somnat in och jag känner att det nästan vore lite konstigt att bara låta det passera här på bloggen. Det är ju så att när man bor i Västerbotten så är det Torgny Lindgren, Per Olov Enquist och Sara Lidman som omedelbart kommer på tal när lokala författare diskuteras och med det sagt så förstår var och en att det är en stor röst härifrån som har tystnat. Betydelsen av Torgny Lindgrens författarskap har såklart många, många journalister och andra uttryckt på fina sätt i tidningar och texter, särskilt nu i dagarna.

Men vad har då Torgny Lindgren betytt för mig? Ja, det började bra genom att jag läste Pölsan, som inte liknande någonting annat jag hade läst. Jag var inte så gammal när jag läste den, så vad den egentligen handlade om var nog lite svårgripbart, men berättelsen gjorde ändå avtryck och jag tyckte om boken. På den följde bland annat Ormens väg på hälleberget, som delvis skrämde iväg mig med sitt omständliga språk och alla bibliska referenser (som såklart flög över huvudet på mig som icke-kristen). Jag bloggade ändå väldigt positivt om Ormens väg på hälleberget, så det måste ändå ha funnits någonting fängslande i den, trots allt. Klingsor, Lindgrens sista verk, har jag också läst. Jag tyckte om Klingsor, men inte heller handlingen i Klingsor känns enkel för mig att redogöra för såhär i efterhand. Det verkar vara så Torgny Lindgrens böcker fungerar för mig: de väcker känslor, upplevs på många sätt som lite obegripliga, men när jag lägger dem ifrån mig så är det ändå med en känsla av att ha läst någonting riktigt fint. Det är ovanligt. Jag brukar bli irriterad och tappa intresset när böcker känns krångliga och gåtfulla.

Klingsor av Torgny Lindgren

Varje Torgny Lindgren-bok är lite som en gåta med flera lager. Det märks att litteraturvetare och kulturskribenter verkligen hittar de där lagren och berörs av dem. Jag kan inte läsa så. Men jag läser ändå och det finns någonting i rösten som värmer och håller mig kvar. Om Torgny Lindgren har skildrat det Västerbotten jag känner igen? Nej, nej. Om Torgny Lindgren berättar om människor och händelser som jag kan relatera till? Nej, inte det heller egentligen. Det måste verkligen finnas någonting magiskt i Lindgrens sätt att berätta. Om man, som jag, har haft förmånen att lyssna på honom i författarsamtal så vet man också hur fängslande hans berättelser även var när han talade. Otroligt. Det är verkligen en speciell röst som har lämnat oss.

(Ja, sedan har vi Hummelhonung förresten… Den vill jag inte blogga om idag…)

Bokpoddar och andra bra poddar som jag lyssnar på

Podcasten Bakom boken har dragit igång igen! Jag tänkte därför passa på att tipsa om de bokpoddar och litteraturrelaterade poddar som jag lyssnar på just nu. Alla tips är kanske inte superduperdagsaktuella, men det fina med bra poddavsnitt är att de tål att lyssnas på även långt efter den dag de faktiskt kom ut!

Bakom boken är Norstedts och Rabén & Sjögrens ambitiösa poddcast där briljante Daniel Sjölin intervjuar författare. Podden innehåller också fler inslag: förra säsongen bjöds det på skrivarskola och den här säsongen kåserar Tone Shunnesson. Bara Shunnesson gör podden lyssningsvärd! Men det bjuds verkligen på intressanta intervjuer och samtal också. I det senaste avsnittet intervjuas till exempel Lena Fries Gedin och Jessica Gedin om sitt arbete med att översätta Harry Potter. Jag tycker det är superspännande att höra om hur översättningar går till. Jag tänker att det är lite som att skriva en helt ny bok..!

Bokbanditerna är en podd där Tom och Nisse turas om att berätta om en bok de läst. Jag gillar den här podden för att den känns ärlig och avslappnad och eftersom de verkligen blandar friskt bland genres och böcker. Jag kan ibland känna mig totalt proppmätt på de här bestseller-böckerna och snackisarna som det pratas om överallt. Då kan det vara skoj att plötsligt höra ett boksamtal om en så otippad bok som I bunkerläkarens våld eller Harlequinromanen Kärlek på öppet hav.

Bokpodden Machete är en podd där Sanna och Sanna pratar om böcker och litteraturrelaterade ämnen. Första avsnittet handlar t.ex. om varför man pluggar litteraturvetenskap och därefter har de t.ex. avhandlat Tvillingarna (på Sweet Valley High), dåliga böcker och fackböcker vs. romaner.

Dagens dikt är en långkörare i Sveriges radio P1 (80-årsjubileum i år!). Det har dock dröjt till nu innan jag insåg att programmet också finns som podd. 😉 Programmet är vad det heter: en dikt! Så enkelt, så genialt!

En förbannad podd är en rolig och uppfriskande boktipspodd där Sofia och Katarina pratar om böcker de läst och om sådant de är förbannade på (vattkoppor t.ex…). Här fås tips på aktuella böcker, ofta YA (young adult), men egentligen alla möjliga genres och, framför allt, böcker som man blir sugen på att läsa. Jag tycker om En förbannad podd för att det känns att det är två pålästa och engagerade personer som gör den och för att podden trots detta inte är speciellt pretto.

Ett eget rum har jag inte lyssnat på sedan i somras! Men jag hoppas såklart på att det kommer fler avsnitt någon gång, för den här podden, där Marcus, Tuva och Helena samtalar om böcker är så himla fin och personlig. Man tycker verkligen om de här människorna när man lyssnar på deras genomtänkta och intressanta snack om böcker de läst.

Konversation är ingen bokpodd eller ens en podd där det har kommit några avsnitt i år, men eftersom jag inte har upptäckt den förrän nyligt så tipsar jag om den i alla fall. 🙂 Idén bakom podden är att två ”kreativa röster” träffas och samtalar. Jag älskar hur de har matchat ihop de där rösterna. Hanna Hellquist & Martina Haag, Tone Schunnesson & Sandra Beijer, Therese Bohman & Geir Gulliksen… Det finns en hel del författare i den här podden – och intressanta samtal blir det!

Lundströms bokradio. Jag brukar alltid tipsa om Sveriges radio P1:s litteraturprogram Lundströms bokradio, men det känns konstigt att sluta tipsa om den. Det är trots allt någonting speciellt med ”riktig radio”, som ju har lite bättre förutsättningar för att få till riktigt intressanta reportage och sådant (i och med de lite större musklerna, menar jag).

Mellan raderna är en av mina favoritpodcasts! Här pratar Karin & Peppe om böcker de läst och de brukar nästan alltid ha någon slags feministisk vinkling. Det tycker jag om! Det här är en smart, rolig och allmänt bra podcast. Det är sällan jag inte håller med dem för övrigt och det är ju alltid skönt när man hittar folk med någorlunda synkad smak, faktiskt.

Speaking of stories är Bonnierförlagens podd som har kommit i 9 avsnitt på engelska och som precis har haft premiär med ett avsnitt på svenska. Upplägget är likt upplägget i Konversation: här möts två kreativa personer (författare) och pratar om sitt författarskap. Även i den här podden har man matchat ihop personer som har någon slags gemensam nämnare, vilket är skoj.

Språket är Sveriges radio P1:s språkprogram och ett program jag har lyssnat på i åratal utan att tröttna. Hur kan någonting så nördigt som språk bli roligt och intressant? Vet ej, men jag tycker i alla fall att det här programmet är kul och lärorikt. Det kanske inte är självklart att lägga till Språket till en lista med bokpoddar, men böcker, litteratur, språk… På något sätt hänger det väl ihop! 🙂