Århundradets kärlekssaga

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en brännande och berörande skildring av ett ojämställt äktenskap och hur svårt det kan vara att som kvinna få utrymme att skriva och skapa. Betyg: 5 skrivmaskiner i knät av 5.

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen
Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en dikt och en berättelse där det inte finns något filter mellan författaren och känslorna. Det är det mest innerliga, frustrerade och rasande jag har läst. Allt känns äkta och på riktigt, vilket det säkerligen också är. Tikkanen har i intervjuer sagt att hon skrev den här boken för att överleva – och det märks. Det är svårt att värja sig från här berättelsen och man blir verkligen berörd.

I boken skildrar Märta Tikkanen äktenskapet med konstnären och författaren Henrik Tikkanen. Man förstår att det finns en passion i botten, men äktenskapet kantas också av ojämlikhet och stora problem. Henrik Tikkanen tar för sig av livet med en kulturmans stora självförtroende (samtidigt som han kan vara ytterst skör hemma). Han är otrogen, alkoholiserad och ser det som självklart att ha utrymme att få skapa och skriva. Märta ska ta ansvar för hem och barn, arbeta, förlåta och ta hand om Henrik i hans svåra stunder. Emellanåt blir Märta kompenserad med blommor och romantiska ord om att det de har är ”århundradets kärlekssaga”. Sorgligt nog förstår han inte att det enda som Märta längtar efter är en jämlik relation och att få ”stå i bredd”.

Det finns mycket att säga om den här boken. Jag har för vana att fota av citat som jag tycker om i böcker, men den här läsningen var det bara att ge upp. Varenda rad är brännande och mycket är igenkännbart och/eller rent sorgligt – har vi inte kommit längre än såhär? Tikkanen sätter ord på och ger röst åt kvinnor i den kvinnoroll som så många har hamnat i, och alltjämt hamnar i, och vad som är så orättvist och svårt med detta. En del av boken handlar om Märtas små möjligheter att få leva ut sin egna lust att skriva och skapa. Att hon ändå lyckades få ihop den här boken gör mig alldeles glad, även om boken i sig mestadels är sorglig.

Det här är en fantastisk bok. Jag har ingen aning om varför jag har väntat så länge med att läsa den, men jag är i alla fall säker på att jag kommer att återvända till den om och om igen.

Citerat ur Århundradets kärlekssaga

”För sådär tio år sen
när jag förtvivlad
och med småbarnsmammans
otroliga kraftreserver
nästan uttömda
försökte tala med dej
om att du måste ta din del
och ditt ansvar
för det som är
bådas
då hörde du aldrig på mej
utan sa
att jag var småaktig
som bråkade
när du hade så fullt upp med
att skapa dej
ett namn

Vad jag aldrig förstod
var varför du envisades med
att säja
att du älskade mej
när du inte ens märkte
att det snart inte
skulle finnas
nånting kvar av mej att älska

Sen skapade du dej
ett namn
medan jag stod där
med verklighet långt upp
över öronen

Idag
när du har ditt namn
får du också kritik
för din brist på inlevelse
och din okunskap om
hur verkligheten ser ut

Och nu kommer du till mej
och vill
att jag ska tala om för dej
vad det är för en verklighet
de pratar om
de här nya mänskorna”

Århundradets kärlekssaga

Utgivningsår: 1978 (första utgåvan, Söderströms), 1978 (den här utgåvan, Trevi)
Antal sidor: 184.
ISBN: 951-52-0478-X, 9171603883.
Andras röster: Bokhora, Bokmania, Den var braFeministbiblioteket,

Märta Tikkanen

Märta Tikkanen (född 1935) är en finlandssvensk författare och debattör, som också har jobbat som journalist och lärare. På 70-talet skrev hennes författande make, Henrik Tikkanen (1924–1984) flera självbiografiska och utlämnande böcker som gjorde paret Tikkanens äktenskap offentligt. 1978 kom Märta Tikkanens äktenskapsskildring i form av prosadikten Århundradets kärlekssaga, som också kom att bli Märta Tikkanens stora genombrott.

Förlagets beskrivning

”Jag älskar dej så oerhört
sa du
ingen har nånsin kunnat älska som jag
Jag har byggt en pyramid av min kärlek
sa du
jag har placerat dej på en piedestal
högt ovanför molnen
Det här är århundradets kärlekssaga
sa du
den kommer alltid att bestå
i evighet ska den beundras
sa du

För mig var det svårt att sova
de sjuhundratrettio första nätterna
sen jag insett
hur oerhört du älskar
din kärlek”

Naturbarn: dikter i urval 1986–2016

Naturbarn är en fin introduktion till Eva-Stina Byggmästars författarskap. Här ryms dikter från hennes första 30 år som poet. Att läsa dem får en att längta till skogen. Betyg: 4 mesar av 5.

Naturbarn av Eva-Stina Byggmästar (och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen)
Naturbarn av Eva-Stina Byggmästar (och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen)

Eva-Stina Byggmästar var bara 19 år när hon debuterade som poet. Året var 1986 och efter en 30 års diktande (och många fler blir det, antar jag!) passade det såklart att samla en del av hennes poesi i en tjusig antologi. Naturbarn är just den antologin. Jag är inte bekant med Byggmästar sedan tidigare, men jag har förstått från efterordet (skrivet av Peter Björkman) att urvalet delvis har skjutits mot texter som varit svårare att få tag på tidigare, t.ex. poesi som inte har getts ut i någon diktsamling, utan har publicerats i tidskrifter. På så sätt tror jag att den som följt Byggmästar kan få en del riktiga godbitar genom den här boken, samtidigt som nya läsare, sådana som jag, ändå har fått en fin introduktion till Byggmästars poesi.

Att många av dikterna handlar om naturen är kanske ingen hemlighet när man har läst titeln, men det är alltså just naturen som är en av Byggmästars viktigaste teman i sin poesi. Jag vet inte om ni kan relatera, men jag ibland känner jag att det är lätt att bara ta naturen för given, att man t.ex. kan ta en löptur eller promenad i skogen och ändå inte riktigt se. Och sedan kan man råka slå på TV:n någon dag eller bläddra upp en tidning med ett vackert fotoreportage och plötsligt ser man skönhet och fascinerande ting i de mest obetydliga saker. Med rätt vinkel, ljus och berättande kan insekter eller fiskar plötsligt bli så spännande att man häpnar. Att läsa den här antologin är lite i samma stil. Byggmästar tar en med på en resa där naturen liksom visar upp sig och där det finns en energi, en brusande glädje, som smittar. Jag tycker att man blir glad och inspirerad till skogspromenad av den här boken.

Boken har också dikter på andra teman och de jag tycker bäst om är kanske  i någon mening kärleksdikterna. Just kärlek känns lite uttjatat och poesi på temat kan lätt bli lite kliché, men Byggmästar överraskar mig verkligen. Med små, effektiva ord hittar hon fina sätt att beskriva förälskelse och åtrå. Jag gillade det verkligen!

Jag har ett kluvet förhållande till poesi. Lättillgängliga och vardagsnära dikter är den bästa litteraturen jag vet, men så fort det börjar bli för abstrakt och svårbegripligt så tappar de mig totalt. Det här är nog det mest obegripliga jag har läst och ändå har gillat. Det är stundvis större fokus på språk och stil än något annat, men tack vare att så mycket kretsar kring naturen, som vi alla kan relatera till på ett sätt eller ett annat, så finns det ändå en röd tråd att följa. Det här är en fin och läsvärd diktsamling tycker jag!

Citerat ur Naturbarn

”Man matar in också ordböcker, lösryckta
rader eller bara versaler, ibland hela
floror, alltså lite av varje går in på ett
band i maskinen, sen drar man en vev,
varv efter varv och lägger in en högre
växel, när allt är klart radas diktsamlingar
i rad efter rad efter rad efter rad, det är
särskilt vackert.”

(Ur Diktfabriken nr 153 i Men hur små poeter finns det egentligen)

Naturbarn av Eva-Stina Byggmästar
Naturbarn av Eva-Stina Byggmästar

Naturbarn

Utgivningsår: 2017 (första (finlands)svenska utgåvan, Schildts & Söderströms).
Antal sidor: 286.
ISBN: 978-951-52-4133-7.

Eva-Stina Byggmästar

Eva-Stina Byggmästar (född 1967) är en finlandssvensk poet, som debuterade redan som 19-åring med I glasskärvornas rike. Hon räknas som en av Nordens främsta poeter och har fått många priser och nomineringar för sina dikter. 2008 nominerades hon t.ex. till Augustpriset för Men hur små poeter finns det egentligen.

Förlagets beskrivning

”Kärleksbudskapet är kärnan i mitt författarskap. Jag vill trösta och vårda de söndriga själarna.

I 30 år har Eva-Stina Byggmästar varit en orädd och originell uttolkare av naturen och kärleken. Hennes mångkunniga författarskap rymmer allt från renodlad naturlyrik till språklekar, mystik och metadikt. Ett författarskap fullt av språklig förnyelse, blixtsnabba associationer och glädje!

Peter Björkman har skrivit förordet till jubileumsvolymen.”

Är novellen äntligen inne?! Eller vill vi helt enkelt konsumera fortare?

Är novellen äntligen inne? Jag vet inte! Men jag har fått en känsla av att den har varit väldigt ute, trots att formatet har fått en del uppmärksamhet på senare år, t.ex. genom nobelpriset till Alice Munro (som alltså är en novellförfattare). Jag baserar det här på att novellen sällan syns till bland nomineringarna till tjusigare litteraturpriset (förutom ovan nämnda Munro då) eller recenseras på kultursidorna eller pratas om över huvud taget. I förlagens utgivningar har novellen en nästan lika undanskymd plats som poesin.

För mycket lycka av Alice Munro
För mycket lycka av Alice Munro

Sedan finns det novellvurmare som förlaget Novellix, som sedan sju år tillbaka ger ut små ”pixi-böcker” för vuxna och tjusiga presentaskar med noveller. Deras noveller brukar komma ut fyra i taget och är oftast samlade kring ett tema. Att Novellix har överlevt så länge är ett slags bevis på att novellen trots allt har en plats och är efterfrågad – och varför skulle det inte vara så? Jag älskar korta och tighta berättelser och novellerna (liksom poesin) drar det till sin spets. ”Vem som helst” kan skriva långa, pladdriga texter, men novellen kräver sin författare. I novellen är det i någon mening inbyggt i formatet att där finns kvalitet och det kommer aldrig bli omodernt. Det känns fint att vi är en del läsare som uppskattar noveller och att vi tydligen är tillräckligt många för att det ska gå att driva ett förlag som bara ger ut noveller.

I skymningslandet, Tu tu tu!, Märit och Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren
I skymningslandet, Tu tu tu!, Märit och Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren

Nu kan Novellix hur som helst tänkas få en viss konkurrens framöver, i och med att Bonnier har hoppat på tåget och ska börja ge ut digitala kortromaner. Satsningen går ut på att det ska komma ut nyskrivna kortromaner och noveller på olika teman (först ut är Anna Jansson, Malin Persson Giolito och Jonas Bonnier med varsin historia om terrorism). Jag läste om det här i DN, där Lotta Olsson har skrivit om nysatsningen och drar parallellen till Novellix . Och visst låter det lika på pappret, men jag vet inte om Bonnier Bookery blir någon egentlig konkurrent till Novellix. Bonniers satsning handlar nog om något helt annat: trenden att ge ut kort och ljudboksanpassat/appanpassat material som går direkt till deras egna appar och kanaler. På ett sätt ser jag det som raka motsatsen till novellen: dussinproduktioner att lyssna på i bakgrunden, snarare än kvalitetsromaner att läsa med eftertanke. Nu låter jag väl som en snobb. 🙂 En fördomsfull snobb, förmodligen! Men vi får väl se. 🙂

Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix
Fyra Selma Lagerlöf-noveller

Det korta formatet är säkerligen här för att stanna, hur som helst. Det ligger mycket pengar i bokappsbranschen och med korta, lättillgängliga berättelser, som kanske inte tar så mycket tid i anspråk och som därför går att konsumera fortare, så kan man också knyta till sig kunder som vill ha mer, mer, mer och därför är beredda att betala för prenumerationstjänster. Storytel har sysslat med det här länge och har t.ex. Storytel brief – sammanfattade versioner av populära böcker. Den som inte orkar lyssna på exempelvis hela bestsellern Omgiven av idioter (9 h lyssning) kan därmed få en 30 minuters komprimerad version.

Jag hör inte till målgruppen för Storytel brief, förstår jag, och Storytel brief känns också som en ytterlighet på skalan. Var Bonnier Bookerys nya kortromanssatsning hamnar vet jag inte. Själv tänker jag i alla fall fortsätta att läsa noveller, från olika författare och förlag, och inte göra det för att jag vill bli klar så snabbt som möjligt, utan för att jag helt enkelt uppskattar novellen och har gjort det sedan jag läste Hjalmar Söderbergs Historietter i gymnasiet – för att det i de korta berättelserna kan rymmas de största känslorna.

Nu vill jag för sakens skull säga att jag inte är sponsrad eller samarbetar med Novellix på något sätt, men när jag ändå babblar om dem så kan jag tipsa om att de har en pågående bokrea för den som är sugen på att köpa noveller till rabatterat pris.

Läser du noveller? Lockas du av berättelser som går att läsa/lyssna ut snabbt?

Mitt lilla novellbibliotek (mer välfyllt nu för tiden, faktiskt).
Mitt lilla novellbibliotek (mer välfyllt nu för tiden, faktiskt).

Fler spännande böcker som kommer ut i vår: nytt från Lena Andersson!

Jag har skrivit några inlägg där jag har listat vilka av vårens böcker som jag ser fram emot lite extra (del I, del II), men det är lätt att missa en och annan intressant titel. Bland annat har jag helt missat hela utgivningen från förlaget Polaris. Det kanske inte är så konstigt i sig, för jag brukar främst kolla kataloger från de större förlagen och Polaris får väl ses som en ny uppstickare här i Sverige. Polaris är ett dotterförlag till danska JP Politikens  och de började ge ut böcker i Sverige för ganska precis ett år sedan, så de är ju verkligen färska. De har tydligen tänkt rivstarta på riktigt 2018, för nu har de knutit till sig en av Sveriges  creddigaste författare, Lena Andersson. I maj kommer två Lena Andersson-böcker ut på Polaris. Dels ger de ut Verkligheten och resten, som är en samling av Anderssons kolumner från DN. Dels ger de ut romanen Sveas son – en berättelse om folkhemmet.

Jag kan säga direkt att jag inte kommer att läsa Verkligheten och resten. Jag älskade Anderssons böcker om Ester (Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar) och tyckte väldigt mycket om Allvarligt talat, men hennes kolumner sorterar jag in under avdelningen ”helt obegripligt”. När jag har sett Lena Anderssons namn och bild på ledarsidan i DN så har jag många gånger blivit nyfiken och läst hennes kolumn, men allt som oftast har jag inte fått med mig ett dugg. Hahaha. Ibland har jag läst hennes kolumn flera gånger och försökt att förstå vad hon menar, vad som är hennes vinkel, hennes åsikt, vad texten ens handlar om, men nej, det har förlorats längs vägen… Så nej, jag vill inte läsa en hel samling med det där… Sveas son däremot! Den vill jag veta mer om! Tyvärr är det väldigt sparsamt med information om böckerna på förlagets hemsida, men tids nog får vi väl veta mer. Bara faktumet att Lena Andersson snart är aktuell med en ny roman räcker i alla fall för att göra mig nyfiken!

Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson
Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Vera

Vera av Anne Swärd är en stark berättelse om hemligheter och lögner. Den inleds dramatiskt med ett bröllop där den unga bruden nedkommer med ett oäkta barn. Sedan följer en släkthistoria kantad av förlust och flykt. Betyg: 3+ valacker av 5.

Vera av Anne Swärd
Vera av Anne Swärd

Vera är en svår bok för mig att blogga om. Jag tyckte nämligen att den var så himla svår att hänga med i som ljudbok och därför känns det också orättvist att ge den ett omdöme och ett betyg. Jag vet egentligen inte varför jag tyckte att den här boken var så knepig att följa, men jag tror att det största problemet var att jag blev bortfintad redan i början. Boken börjar med att höggravida Sandrine ska gifta sig med den välbeställde (och dubbelt så gamle) Ivan Ceder. Det är inte han som är fader till barnet och dottern, Vera, kommer till världen redan under bröllopsnatten, så ingen korsett i världen hade egentligen kunnat dölja magen. Det var mycket i de inledande scenerna, det teatraliska och den tillspetsade situationen, som fick mig att tro att den här boken skulle vara något av ett kostymdrama och en berättelse som utspelar sig många hundra år bak i tiden. Ett kostymdrama är det faktiskt inte. Bröllopsscenen äger rum 1945, och förmodligen är det väl jag som är naiv när jag trodde att det även på 40-talet liksom gick att hantera en graviditet innan äktenskapet (även om det förvisso finns fler svårigheter kring just Sandrines situation, som den frånvarande pappan till exempel).

Efter den dramatiska inledningen följer en bok som rör sig i tid och rum och där hemligheter och lögner vecklar ut sig medan Sandrines och hennes släkts historia berättas. Det är en en historia kantad av flykt och förlust, där Andra världskrigets konsekvenser för den enskilde exemplifieras på ett brännande sätt. Så småningom leder berättelsen fram till flickan, Vera, som Sandrine genom hela boken har så svårt att anknyta till.

Det finns många lager och berörande berättelser i den här boken, men det var som sagt svårt för mig att få ihop allting. Jag önskar verkligen att jag hade läst pappersboken istället!

Vera av Anne Swärd
Vera av Anne Swärd

Vera

Uppläsare: Anna Maria Käll.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 344 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789100172336.

Anne Swärd

Anne Swärd (född 1969) är en svensk författare som debuterade 2003 med romanen Polarsommar. Hon har därefter skrivit ytterligare tre romaner, varav Vera (från 2017) är hennes senaste.

Förlagets beskrivning

”Den kortaste kärleken kan ibland få de längsta konsekvenserna. Under falskt namn kommer den unga Sandrine från krigets mörker till ett soldränkt försommarsverige. Året är 1945. Hennes enda bagage är ett barn hon tänkt göra sig av med, och en hemlighet som hon är beredd att göra vad som helst för att behålla.

Sju månader senare står hon brud på en ö längst ute i skärgården. Kvinnoläkaren Ivan Ceder har sökt dispens för sin ännu inte giftasmyndiga brud, den hälften så gamla Sandrine. Bakgrund: okänd. Sjutton år, med döden bakom sig och livet framför sig?

Genom att säga ja till Ivan gifter Sandrine in sig i en främmande värld: den stora överklassläkten Ceder. Under bröllopsnatten drar en farlig snöstorm in över arkipelagen och hela festföljet fryser fast ute på ön. Det är som om denna natt förebådar hur resten av äktenskapet ska bli – en iskall mesallians byggd på hemligheter, lögner och rädsla.

Vera är Anne Swärds fjärde roman, om flykt och överlevnad, om mödrar och döttrar; om skuld och kärlek som följer med i generationer.”

Fire and Fury kommer på svenska

Nu har det gått ganska precis ett år sedan Donald Trump installerades som president. Jag orkar inte med att en person som både är sexist, rasist och som inte tycker att vetenskap är något att ha, ska finnas i närheten av en kärnvapenknapp. Herregud! För mig är det obegripligt att denne clown kunde bli vald till president, men det är kanske inte upp till mig att ha en massa åsikter. Trump är folkvald och som svensk kan man avsky honom, och allt han står för, hur mycket som helst, men det är som det är. Det enda som finns att hoppas på är att det dyker upp någon rimligare kandidat till nästa val och att folk röstar på henom (helst en hon 🙂 ).

Det ryktas om att Trump aldrig har läst en bok. Det är förmodligen inte sant, men vi kan nog dra slutsatsen att han inte är en stor läsare. Spelar det någon roll? Ja, jag tycker faktiskt att ledare bör vara bildade och i bildning ingår litteratur. Om en vanlig svensson väljer att t.ex. se på tv-serier eller spela tv-spel istället för att läsa böcker så ser jag inga problem med det, men det blir något annat när personer med makt saknar bildning. Som entusiastisk läsare så är jag kanske lite partiskt, men jag har svårt att se något effektivare medel än böcker för att vidga vyerna och skapa förståelse för andra. Och självklart bör en ledare ha förståelse kring den komplexa värld vi lever i och olika livssituationer som folk lever i. Att verkligen träffa andra, lära känna andra, ta sig tid att förstå andra, skulle såklart vara ännu effektivare än att läsa en bok, men ändå. Det ger verkligen mycket att läsa. Dessutom kommer inte läsförståelse av sig självt. Jag hoppas ju att den som har många rapporter och underlag att sätta sig in i också är skicklig på att göra detta. Med tanke på Trumps ”flexibla” förhållande till fakta så finns det inte så mycket som talar för att han är skicklig ens på denna typ av läsning. Eller så är han skicklig, men rent dum i huvudet vad gäller det han gör med den kunskap som han tillgodogör sig.

Det finns någonting tragiskt med en president som inte direkt framstår som kultiverad. En bästsäljare som Trump kanske trots allt har läst, av ren nyfikenhet om inte annat, är dock Trumpbiografin Fire and Fury, där Trump inte direkt framställs i god dager. Boken, som är skriven av Michael Wolff, har fått en hel del kritik och anses inte direkt vara bra skriven. Ändå säljer den såklart som smör. I boken står det tydligen att läsa att Trump inte kan konstitutionen och att det är han själv som står bakom många av de uppseendeväckande läckor som har skett från Vita huset. En hel del kan man nog ta med en nypa salt, men den här skvallerboken lockade ändå så många läsare att den första upplagan (på flera hundratusen exemplar!) sålde slut mer eller mindre direkt.

I Sverige har förlag varit mer avvaktande med att ge ut boken, bl.a. för att en översättning naturligtvis tar ett tag att ge ut och då har många potentiella läsare redan läst den engelska utgåvan. Jag läste dock hos Boktugg att Modernista till sist har nappat och kommer att ge ut Fire and Fury på svenska. Får se om den blir en försäljningssuccé även i Sverige.

Fire and fury av Michael Wolff
Fire and fury av Michael Wolff

Mississippi

Mississippi av Hillary Jordan är en mörk berättelse från den amerikanska södern, en plats och en tid då rasism inte bara var utbrett, utan också utgjorde ett slags fundament för hela samhället. Betyg: 4 trasiga stegar av 5.

Mississippi av Hillary Jordan
Mississippi av Hillary Jordan

Mississippi är en bok som utspelar sig i den amerikanska södern på den tid då rasismen inte bara var utbredd utan också utgjorde en slags bas för hur samhället fungerade. Det är också då Laura och hennes familj överger det bekväma stadslivet så att hennes man, Henry, ska kunna driva det bomullsplantage som han har skaffat sig. Man förstår att det inte är en helt lätt omställning för Laura, särskilt inte eftersom deras hus visar sig sakna el och rinnande vatten.

Bekvämligheterna är dock stora jämfört med vad deras arrendatorer får åtnjuta. De sliter hårt på bomullsfälten och en stor andel av det de drar in går rakt ner i markägarens fickor. Den stackare som inte har råd att hålla sig med en egen mula får så lite pengar kvar att det inte går att försörja en familj, och än mindre lägga undan för att så småningom bli sin egen.

En av arrendatorerna är Hep, som är en färgad man. När det pratas om att några av arrendatorerna ska bli uppsagda så utgår han närmast från att bli en av de som får lämna, men Henry ser främst till de ekonomiska aspekterna och erkänner att Hep är skicklig och bör få stanna, medan mindre framgångsrika, vita, familjer får lämna ägorna. Både Henry och hans fru kan ses som ”mindre” rasistiska jämfört med exempelvis bygdens Ku klux klan-medlemmar och andra som öppet för fram sina rasistiska åsikter på olika sätt. Det innebär dock inte på något sätt att Laura och Henry ser Hep och hans familj som jämlikar.  Diskriminering är vardag och det är med självklarhet som Laura och Henry ser Hep med familj som lägre stående.

Jag tycker att romanen på ett intressant sätt berättar om rasism, just för att den visar på den från olika synvinklar: inte bara från de som är uttalat rasister eller de som drabbas av den, utan också de som mer passivt lever i systemet och på så sätt bidrar till att upprätthålla det.

Någon som blir särskilt drabbad av rasismen i den här berättelsen är Heps son, Ronsel, som återvänder till stan efter att ha stridit i Europa under Andra världskriget. Han är märkt av de upplever han har haft under kriget och åter i Mississippi måste han omedelbart börja slita med skörden. En annan återvändare från kriget är Henrys bror, Jamie, som också han är traumatiserad och som söker tröst i flaskan. Jamie och Ronsel hittar varandra genom de erfarenheter som de båda bär på, men som ingen av dem kan tala om. Att deras udda vänskap ska leda till en katastrof är givet och författaren bygger upp stämningen genom att lägga ut en del cliff hangers.

Mississippi är en bok med många lager och teman. Den del som kanske tilltalade mig mest är den som handlar om Laura och allt hon lämnar bakom sig för att följa sin man till det ruckel och det elände som det innebär att bo vid bomullsplantagen. Om författaren hade arbetat vidare på det spåret så hade det kunnat bli en fin bok i sig, men istället har hon också valt att skriva om rasism, att återvända från krig, alkoholism, kärleksaffärer, våld i nära relationer och många andra ämnen. Det är sällan jag tilltalas av spretiga berättelser, men Jordan får faktiskt ihop det, bland annat genom att rama in alltihop genom att låta tiga & tala vara ett slags övergripande tema.

Jag tycker att Mississippi var en både tänkvärd och fängslande berättelse. Att berättelsen rör sig mot något ödesdigert och hemskt kändes lite onödigt kan jag tycka, men gjorde samtidigt att boken var svår att släppa, så det var väl inte odelat negativt. Det finns många böcker som utspelar sig i den amerikanska södern, däribland bestsellern Niceville, och Mississippi är kanske en lite mörkare variant. Jag kan verkligen rekommendera den!

Citerat ur Mississippi

”När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. Som sög sig fast vid mina fötter som ett hungrigt spädbarn vid bröstet. Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.”

Mississippi av Hillary Jordan
Mississippi av Hillary Jordan

Mississippi

Originalets titel: Mudbound (amerikanska).
Översättare: Dorothee Sporrong.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2014 (den här e-boken, Historiska media).
Antal sidor: 304.
ISBN: 978-91-87031-00-7, 978-91-87031-40-3.
Andras röster: dagensbok.com, Kattugglan, Kulturbloggen, Lottens bokbloggMed näsan i en bok,

Hillary Jordan

Hillary Jordan är en amerikansk författare som hittills har skrivit två romaner och en kortroman. Hennes debut, Mississippi (Mudbound, 2008) gjorde stor succé och hon skriver just nu på en uppföljare. Mudbound finns också filmatiserad hos Netflix. Hillary Jordan twittrar under @Hillary_Jordan och har ett Facebookkonto och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. För henne är det en både främmande och skrämmande miljö. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar. När det regnar stiger vattnet och slukar bron som leder till staden. Familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja.

Efter krigets slut återvänder två unga män från Europa för att hjälpa till med arbetet på farmen. Jamie McAllan är raka motsatsen till sin äldre bror Henry. Han charmar sin omgivning men förföljs av plågsamma minnen från kriget. Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkarna som bor på farmen, återvänder från kriget som en hjälte bara för att konfronteras med ett långt farligare motstånd: den djupt rotade rasismen hos hans egna landsmän. Den osannolika vänskapen mellan de två unga männen kommer att dra in dem alla i en förgörande tragedi.

Henry, Jamie, Laura, Hap, Florence och Ronsel turas om att berätta den dramatiska historien. Genom de skiftande berättarperspektiven förmedlas en successiv rörelse mot undergång. Boken drivs mot slutet allt snabbare framåt genom allt kortare kapitel, och som läsare dras man in i spänningen som snarast ger en apokalyptisk känsla.”

5 böcker med författare i huvudrollen

En författare gör förmodligen rätt i att gräva där den står; Ska man skriva en bok är det enklast att beskriva sådant man faktiskt känner till. Så det är kanske inte så konstigt att det faktiskt finns en hel del böcker där huvudpersonen är en författare. Idag listar jag några favoriter där skrivande och författarskap är en stor del av handlingen.

Den kanske roligaste är Grand final i skojarbranschen, där Kerstin Ekman faktiskt driver en hel del med sig själv… Boken handlar om den respekterade författaren och akademiledamoten Lillemor Troj och hennes väninna, Babba, som i själva verket är den som i hemlighet har skrivit alla Lillemors romaner. Lillemor är bara ansiktet utåt. Hon trivs bra i fina salonger och att åka runt på signeringar och uppläsningar, men vad gäller hennes böcker så har hon bara stått för korrläsningarna. Men så skickar Babba in ett manuskript i sitt eget namn (till det konkurrerande förlaget Rabben & Sjabben…) och plötsligt är fasaden på väg att rämna. Är man en kulturtant så tycker man förmodligen att den här boken är kanonrolig. Jag tyckte det i alla fall… 🙂

Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

I Hustrun av Meg Wolitzer är den framgångsrike författaren en man, en mycket självupptagen och uppblåst sådan faktiskt. Bokens huvudperson är hans fru, som har levt hela livet i skymundan och i skuggan av denna ”kulturman”. Nu sitter de på ett plan, på väg till en prisutdelning för ett mycket prestigefyllt pris, och hustrun förstår med ens att deras gemensamma liv är över. Det är en vasst skriven och väldigt engagerande berättelse om hemmafruliv och ett förhållandes förfall.

Hustrun av Meg Wolitzer
Hustrun av Meg Wolitzer

I Elena Ferrantes omåttlig omtyckta Neapelkvartetten får läsaren följa väninnorna Lila och Elena genom deras uppväxt i ruffiga Neapel och genom livet med dess upp och nedgångar. De båda kvinnorna bildar familj och separerar, flyttar från Neapel och flyttar tillbaka. De är båda duktiga i skolan när de är små, men livet kommer ändå att ta helt olika riktningar för dem. Lila gifter sig med maffiabossens son. Elena pluggar vidare – och blir författare! I boken blir utbildningen på många sätt en biljett bort från det hon kom från, vilket inte är odelat enkelt. Elenas författarskap är kanske inte det mest centrala i den här serien, men det är ett av många intressanta lager i en briljant berättelse.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante
Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Den andra kvinnan av Therese Bohman handlar inte om en etablerad författare, men jag misstänker att en och annan författare kan känna igen sig i delar av det Bohman skildrar i den här romanen. Här är huvudpersonen en ung kvinna som, iklädd oformliga och osexiga kläder, jobbar i disken på sjukhusets lunchmatsal. Hennes vänner pluggar och är på väg in i förutsägbara, medelklassiga liv. Själv drömmer hon om något helt annat: att skriva. Det här är en av mina favoritböcker. Den är faktiskt bland det bästa jag har läst om klass och om att vara i den där spännande situationen i livet då man ännu inte har bestämt sig för vad man ska göra med sitt liv. Det är en livssituation som inte sällan kräver en försoning med det liv som blev som det blev, samtidigt som man måste försöka vara sann mot sina drömmar. Bohman skriver så himla fint om detta.

Den andra kvinnan av Therese Bohman
Den andra kvinnan av Therese Bohman

Men den allra bästa ”författarboken”, alla kategorier, måste vara Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Boken kretsar kring Samuel, som har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, och om en författare, som försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet och försöker att få en bild av vem han var. Hans närstående har dock helt opålitliga minnen, men sakta börjar det ändå klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare. Det är en helt fantastisk bok, där ett centralt tema är rasism och situationen för papperslösa, men där det också, bland många andra lager, finns en berättelse om en författares motiv och drivkraft och en författares behov av att skriva för att själv komma vidare i livet. Det är väldigt fint. Boken är bland de bästa jag läst.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

4 böcker som utspelar sig på universitetet

Det är kul med böcker som utspelar sig på igenkännbara platser eller som speglar en livssituation som man själv har haft eller är mitt uppe i.  Nu var det inte igår som jag tog examen, men under 00-talet hade jag fem väldigt intensiva år med studentliv. Det har slagit mig flera gånger att det inte finns så väldigt många böcker som skildrar just studentliv (bland annat har jag bloggat om det i ett inlägg om böcker som jag tycker att någon borde skriva). Helt tomt är det dock inte på romaner som delvis utspelar sig på universitetet. Idag tänkte jag tipsa om några favoriter i ”genren”.

Overall
Här är för övrigt jag i min teknologoverall, någon gång 2006. Och, jo, det här är en av de mer normala bilderna jag har hittat från den här tiden… 😉

Den allra bästa universitetsboken är i mitt tycke Aftonland, där Therese Bohman skriver både roligt och lite hjärtskärande om en professor som trasslar in sig i en romans med sin egen doktorand medan hon samtidigt har  diverse självupptagna gubbar att hantera i institutionens korridorer. Det blir inte så mycket studentliv i den här boken, men den ger en intressant bild av lunken och intrigerna på ett universitet (även om det är tillspetsat och skrivet med en stor portion humor). Sedan är det också en helt bländande bok om ensamhet och kärlek. Och klass.

Aftonland av Therese Bohman
Aftonland av Therese Bohman

En (ännu) mer skruvad bok, men som på ett sätt delar tema med Aftonland i och med att den också handlar om en doktorand som trasslar till det för sig, är En enastående karriär av Martin Engberg. Boken inleds med att doktoranden Jonas blir underkänd under sin disputation och måste hitta nya vägar framåt. Det blir många livsomvälvande beslut som följer på varandra, men trots att boken innehåller stoff som skulle fungera i en riktig feelbadberättelse så är det mest en humoristisk och upplyftande bok. Och författaren skriver väldigt roligt om de navelskådande och stundom fantastiskt självupptagna seniora forskarna på institutionen.

En enastående karriär av Martin Engberg
En enastående karriär av Martin Engberg

Nu har jag tipsat om två böcker som egentligen handlar mer om forskare än om studenter. Det finns såklart en hel del böcker där någon av huvudpersonerna pluggar, men jag saknar verkligen böcker där studentlivet ges någon plats. I Just nu är jag här av Isabelle Ståhl är det i alla fall en student som är huvudperson, även om boken kanske egentligen främst handlar om helt andra saker. Boken kretsar kring Elise, som fördriver föreläsningar och livet i allmänhet med att svajpa hit och dit i Tinderappen. Hon läser strökurser och jobbar extra varhelst hon kan få in en fot, men hon har ingen större plan för livet. På universitetet träffar hon i alla fall en kille som väcker hennes intresse. Intresset håller i sig ungefär precis så lång tid som det tar för dem att bli ihop och sedan är han han lika ointressant som allt annat och livet lika tomt som vanligt. Det är svårt att inte bli tokig på Elise när man läser den här boken, men det är förstås spännande att en bok kan väcka så mycket känslor och boken är också en vass skildring av vår tid.

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Den kanske mest student:iga boken jag har läst är Annika Paldanius‘ Jag vet allt det här, som följer ett starkt sammansvetsat tjejgäng som pluggar på läkarlinjen. Livet är som ett enda långt flöde av facktermer och fakta som ska pluggas in och livet rusar också på i ett enda flöde med tuffa träningspass, studentikosa fester och flirtande. Pressen är hög och det är mycket som ska hinnas med. Så blir en av dem sjuk, deprimerad, och trots all deras medicinkunskap så blir det plötsligt jättesvårt att veta hur situationen ska hanteras. Jag vet allt det här kändes som en något spretig roman, men den var verkligen speciell och har levt kvar i minnet. Språket och stilen är egen. Och ja, det är kanske den enda bok jag har läst där huvudpersonerna lever korridorsliv och gör studentikosa grejer.

Jag vet allt det här av Annika Paldanius
Jag vet allt det här av Annika Paldanius

Har du fler tips på universitetsböcker? Jag vill läsa fler! Studenttiden är en sådan spännande tid. Många står på tröskeln till vuxenlivet med alla möjligheter framför sig. Bara det är intressant! Sedan är det också en så skön tid, för den gör att folk från alla möjliga bakgrunder och med allt möjligt i bagaget plötsligt träffas på hyfsat lika villkor, på ett sätt man sällan gör sedan i livet. Plötsligt har alla, oavsett klass eller bakgrund, ungefär samma futtiga summor att leva på (de som lever på studiemedel d.v.s.) och det finns plötsligt en väldigt stor acceptans och en skön enkelhet som inte finns sedan i livet, där så mycket verkar handla om konsumtion och pengar och makt. Någon borde skriva mycket mer om det här! Och om studentliv! Studenttiden kan vara en enda lång härlig fest. Varför har ingen skrivit om det?

Vad är ”riktig litteratur”? Och kan en influencer skriva en ”bra” bok?

De som känner mig och vet att jag är intresserad av böcker (och att bokblogga) har förvånansvärt ofta fördomen att jag inte läser ”kioskvältare” i stil med deckare och andra bestsellers. Nu stämmer det förvisso att jag inte läser så jättemånga deckare längre, men jag ser mig verkligen inte som en person som bara läser ”fin” litteratur. Jag tycker ändå att det är lite spännande med den här uppdelningen som uppenbarligen finns mellan ”bra” och ”dålig” litteratur. Det blir lite extra intressant eftersom många av de riktigt stora försäljningsframgångarna och topplisteböckerna också är sådana som inte riktigt räknas som ”bra” böcker.

Det är extra mycket så nu när influencers (inflytelserika bloggare, youtubers och andra stora sociala medier-profiler) också har börjat ta stor plats i bokvärlden. Genom att redan ha en stor plattform och många följare får de en slags gräddfil och når omedelbart ut till en stor läsekrets. Det finns många exempel på influencers som också har (med)författat böcker. Clara Henry har varit aktuell med sin populära ”mens-bok” (Ja jag har mens, hurså?), Therese Lindgren har skrivit böcker om psykisk ohälsa (Ibland mår jag inte så bra) och om djurrätt (Vem bryr sig?), Blondinbella (Isabella Löwengrip) har skrivit inte mindre än 5 böcker, varav 2 biografier, 1 bok om föräldraskap och 2 böcker om ekonomi. Joakim Lundell (tidigare känd som Jockiboi) gör just nu braksuccé med sin utlämnande självbiografi Monster (en av de bäst säljande fackböckerna 2017) medan Clara ”UnderbaraClara” Lidström har skrivit en hel serie med ”gör det själv”-böcker för barn samt ytterligare ett flertal böcker om stil och inredning. UnderbaraClara är snart även aktuell med en bok om psykisk ohälsa. Också Elsa Billgren har några inrednings- och stilböcker i bagaget, men har också skrivit noveller. Sandra Beijer är kanske lite speciell i sammanhanget. Med sin blogg Niotillfem och sina andra kanaler är hon en av Sveriges mest inflytelserika influencers, men hon har också fått uppskattning för sina texter långt innan hon började blogga. Bland annat var hon stor på Sockerdricka, det poesi-community som många hängde på innan sociala medier tog fart på riktigt. Först som stor bloggare blev hon dock erbjuden bokkontrakt och nu har hon hunnit skriva två ungdomsromaner som har fått en hel del uppmärksamhet och fin kritik (åtminstone den första boken, Det handlar om dig, som gav henne inbjudningar till att vara med i Babel och annat creddigt). Kanske hade hon lyckats slå igenom som författare även utan sin blogg, men bloggen lär helt klart ha sänkt tröskeln för att bli utgiven genom att Sandra Beijer, till skillnad från de flesta debuterande författare, faktiskt blev tillfrågad om att skriva en bok och därför redan från början hade bollplank och hjälp i skrivprocessen.

UnderbaraClaras garderob av Clara Lidström, Anna Lidström Elsa Billgrens vintage av Elsa Billgren Economista av Isabella Löwengrip, Pingis Hadenius Tid av Alex Schulman, Sigge Eklund Allt som blir kvar av Sandra Beijer Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren Det handlar om dig av Sandra Beijer Det handlar om dig av Sandra Beijer

Det går naturligtvis inte att dra en skarp linje mellan ”bra” och ”dålig” litteratur och att koppla det till personers kändisskap. Flera av de influencers jag har räknat upp lägger ned stor omsorg i sitt skrivande (på bloggen) och är uppenbarligen också skickliga på att få ihop skönlitterära texter. Andra har fått hjälp med att skriva sin historia och då är det såklart uppenbart att man vill sälja en kändis berättelse snarare än en litterär text. Det är väl kanske främst de böckerna som inte räknas som ”riktiga” böcker i somliga kretsar.

Det mest intressanta exemplet på skrivande influencers måste dock vara Alex Schulman och Sigge Eklund. Det kanske inte är någon som minns detta, för de senaste åren har nazism varit den totalt dominerande frågan så fort Bokmässan kommer på tal, men för cirka tre år sedan upprördes folk över helt andra, mer bagatellartade grejer, t.ex. att Bokmässan valde att ha kändisar som Alex & Sigge som dragplåster och att det var just de, och inte ”seriösa” författare, som fick vara poster boys. Det roliga med Alex & Sigge är att de har gjort flera mindre creddiga böcker (Tid och Rum – böcker som förmodligen är av mindre intresse för den som inte följer författarna i deras podd), men att de också var och en har ”seriösa” böcker bakom sig. Eklund var en etablerad författare redan innan han och Alex Schulman startade sin populära podcast. Alex Schulman, å sin sida, har fått väldigt fin kritik för både romanen Skynda att älska, där han berättar om sin pappa, och Glöm mig, där han skriver om sin mamma. Med den sistnämnda boken vann han dessutom en skrällseger i Bonniers bokklubbs relativt nyinstiftade pris Årets bok. Många hade nog trott att Malin Persson Giolito låg bra till att vinna priset med sin oerhört framgångsrika bestseller Störst av allt, eller att sociala medier-älsklingen Ett litet liv av Hanya Yanagihara skulle ta hem priset, som alltså delas ut till den som får flest röster i en nätbaserad omröstning. Men priset gick till Schulman. Vid sidan av att Glöm mig är en omtyckt bok, så var det säkert också en fördel att ha många trogna följare som ville gå in och rösta. Jag tyckte mig märka en del (skämtsamt) sura miner bland diverse bokbloggare och bokpoddare där ute och jag har fått en känsla av att Glöm mig inte riktigt, riktigt räknas som tillräckligt ”fin” i det här sammanhanget.

Själv har jag inte läst speciellt många av böckerna som jag har nämnt i det här inlägget och jag kan erkänna att jag inte är så lockad att läsa dem heller. Hade jag varit en trogen följare så hade jag säkert varit sugen på att läsa fler böcker av den här typen, men för mig känns det inte som att t.ex. Monster eller Blondinbellas biografier (som förresten utkom när hon var 20 och 22 år gammal och rimligen bara stod på tröskeln inför ett händelserikt liv värt att återberätta i memoarform) är tillräckligt intressanta i sig själva för att jag ska vilja lägga ner tid på att läsa dem. Så, jo, vare sig jag vill det eller inte har jag nog en egen indelning i ”bra” och ”sämre” litteratur. Det handlar inte bara om kändisbiografier och böcker skrivna av influencers, utan också om en hel del andra fall där jag inte kan föreställa mig att böckerna är speciellt bra. Efter att ha läst några sågningar och utdrag ur Femtio nyanser-böckerna har jag t.ex. en bestämd känsla av att de litterära kvalitéerna är mycket låga i den här serien. Efter att ha provat på någon deckare av Camilla Läckberg och insett att hennes gestaltning är allt annat än bra, så blir jag heller inte så sugen på att kasta mig över hennes senaste deckare, Häxan, som förresten var en av de mest sålda böckerna 2017.

Ibland får jag känslan av att böcker har skrivits övervägande för att dra in pengar och det är väl inget fel i sig, särskilt inte om det kan bidra till att förlag också kan satsa på mindre inkomstbringande titlar (eller rena förlustaffärer). Jag tror att min egen känsla för ”bra” och ”dålig” litteratur främst grundar sig i den här ekonomiska frågan. Mitt hjärta klappar mer för böcker som är skrivna med hjärtat, berättelser som kanske skrivits mot allt sunt förnuft för att berättelserna måste ut. All sådan litteratur är såklart inte bra, men jag tycker bättre om den utgångspunkten än ”okej, här har vi en person med en stor plattform, vilken berättelse kan vi bygga kring hen och sälja?”. Som läsare vill jag liksom inte känna mig lurad när jag tar mig an en bok.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här inlägget egentligen. Jag tycker bara att det är intressant med hela frågan om ”bra” och ”dålig” litteratur, särskilt eftersom att det inte finns några klara svar för vad som räknas som det ena eller andra, samtidigt som det är väldigt uppenbart att många/de flesta gör den här uppdelningen – och att de flesta struntar i det och läser den ”dåliga” litteraturen ändå. Nu är jag bokbloggare och skriver vad jag vill, men jag undrar lite hur seriösa litteraturkritiker egentligen gör sitt urval nu för tiden. Det går inte att avfärda böcker som så många läser, men samtidigt ”måste” de här kritikerna fylla sina kultursidor och kulturprogram med seriös litteraturkritik. Jag har ingen aning om hur de gör sitt urval faktiskt.

Tycker du att det finns ”riktig” litteratur och ”sämre” böcker? Eller struntar du fullständigt i sådana etiketter?