”Ljudboksproducenter med viss pappersutgivning”

Det märks verkligen att bokbranschen är i förändring. Jag har skrivit flera inlägg om appar för ljudböcker och om hur allt fler böcker skrivs direkt för ljudboksformatet. I ett av mina senaste inlägg på temat så nämner jag Bonnier bookery, som är Bonniers satsning för att ge ut nyskrivna, digitala kortromaner (en snajsig omskrivning för att få ut dialogdrivna dussindeckare och liknande berättelser till ljudboksappar). Det verkar som att Bonnier bookery är en riktig storsatsning. DN skrev här om veckan om att inflytelserika personer har börjat gå från Bonnier efter det som många uppenbarligen upplever som en rejäl och ovälkommen omsvängning i utgivningen. Svårlyssnade böcker, som faktaböcker, får stå tillbaka när Bonnier drar på stort för att producera lättlyssnat material som tilltalar den stora massan. Det beskrivs också i DN-artikeln hur den litterära chefen inför personalen ska ha beskrivit att förlaget ”inom några år förmodligen kommer vara en ljudboksproducent med viss pappersutgivning”. Tydligen var detta rätt rejält ryckt ur sitt sammanhang, men på något sätt är det en rätt träffande beskrivning för det man som läsare lätt kan se framför sig.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Tre stora ljudboksaktörer har utkristalliserats sig de senaste åren: BookBeat (som är Bonnierägt), Storytel (giganten som förresten har köpt det anrika förlaget Norstedts – och alltså redan är en ljudboksproducent med en viss pappersutgivning(!)) och Nextory. Viss konkurrens kommer nu från Bokus, som precis har lanserat sin tjänst Bokus Play. Det nydanande med Bokus Play är att de erbjuder ett basabonnemang. För den som nöjer sig med att lyssna på 1 bok i månaden så går det att prenumerera för 89 kr/mån. Den som vill lyssna på ett obegränsat antal böcker får betala 169 kr/mån. Det verkar vara skrivet i sten att det ska kosta 169 kr/mån att prenumerera på ljud- och e-böcker i mobilen, för det är exakt den summan som såväl BookBeat, Storytel och Nextory tar för sina tjänster. Kampen om kunden handlar inte om prispress utan om utbudet av just det där egenskrivna, dialogdrivna och lättlyssnade som folk förväntas vilja lyssna på medan de står och diskar eller drar en dammsugare genom lägenheten. Framför allt Storytel och Bonnier satsar kraftigt på detta och det är tydligen något som kunderna verkligen lockas av.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Folk betalar alltså glatt sina dryga 2000 kr/år för att lyssna på ljudböcker i mobilen. Samtidigt sitter det långt inne att ens köpa en pocket när läslusten faller på. Medan intäkterna från bokapparna skenar (förra året sågs en intäktökning på 50 %) så dalar bokförsäljningen (ner med 4,5 % förra året). Money talks och det är i ljudböckerna som pengarna finns. Sett i det ljuset förstår man vad förlagen måste satsa på för att överleva.

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl

Det man undrar är dock vem (och varför) som ska ge ut allt det där andra, det svårlyssnade, det smala. Jag använder själv en bokapp för att lyssna på ljudböcker och jag tycker att det är hemskt smidigt (i mars lyssnade jag på 7 ljudböcker, så jag är väl något av en storkonsument dessutom…). Men jag kan också säga att de böcker som finns i min apps topplista, till största delen är böcker som jag inte har någon som helst lust att lyssna på. 8 av de 10 böcker som ligger överst på topplistan är deckare och deckaren är en genre som har roterat så många varv runt sig själv att jag nu för tiden mest förknippar den med nyckelord som ”kliché” och ”floskler”. Jag skulle beskriva det som att jag har en bred boksmak, men jag kan helt klart säga att den här typen av böcker och texter som det nu satsas på, och som de flesta tydligen lyssnar på, är precis den typen av böcker och texter som jag scrollar förbi. Bokapparna får mig att känna mig som en finkulturell kärring, faktiskt. Jag är helt klart inte i deras målgrupp. Frågan är vad sådana som jag ska lyssna på om några år? Eller vad vi i så fall måste betala för att någon fortfarande ska kunna ge ut det vi vill läsa?

Mitt hat får ni inte

Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris är en fin och berörande bok om tiden efter att Leiris förlorat sin fru i terrorattentatet på Bataclan i Paris 2015. Det är en bok om sorg, men också om att gå vidare. Betyg: 4 matlådor av 5.

Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris
Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris

Paris, november 2015: staden skakas av samordnade terrorattacker på flera olika platser, 130 personer mister livet och över 350 skadas. Det är siffror, men varje siffra rymmer ett liv och en rad anhöriga som står ensamma kvar. En sådan anhörig är Antoine Leiris, som plötsligt förlorar sin fru och som ändå måste behålla någon slags normalitet och få vardagen att fungera. Med i bilden finns nämligen också den lille sonen, som är alldeles för liten för att riktigt kunna förstå, men som naturligtvis fortsätter att behöva omsorg och närvarande vuxna.

Leiris gick snabbt ut med ett öppet brev till sin frus mördare. Budskapet var tydligt: han vägrar att låta sig skrämmas och hans son ska inte behöva begränsas av vad som skett. Brevet, som ursprungligen postades på Facebook, fick så småningom en slags fortsättning med den här fina och berörande lilla kortromanen. På de få sidorna lyckas Leiris skildra sorgen och sorgebearbetningen så att man som läsare verkligen blir berörd.

Den här boken har gått som radioföljetong i Sveriges radio och finns fortfarande kvar för nedladdning några dagar till. Missa inte chansen att lyssna till Leiris berättelse!

Mitt hat får ni inte

Originalets titel: Vous n’aurez pas ma haine (franska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Martin Sundbom.
Utgivningsår: 2016 (första franska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Atlantis), 2017 (den här radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 110 (ca 2,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7353-868-8.
Andras röster: dagensbok.com, Just nu – just här.

Antoine Leiris

Antoine Leiris (född 1981) är en fransk journalist och författare. Han har hittills skrivit kortromanen Vous n’aurez pas ma haine (Mitt hat får ni inte), om sorgearbetet efter att ha förlorat sin fru i terrordåden i Paris 2015.

Förlagets beskrivning

”En kväll förra vintern var Antoine Leiris ensam hemma med sin son medan hans hustru Hélène var på konsert med några vänner. Plötsligt fick han ett sms med frågan om allt var OK? När han satte på tv:n fick han se de pågående terrorattentaten i Paris och försökte ringa Hélène. Hon svarade inte. Den kvällen mördades Hélène, tillsammans med 88 andra människor, på konsertlokalen Bataclan i Paris. Tre dagar senare skrev Antoine ett öppet brev till sin frus mördare på Facebook. Han vägrade låta sig skrämmas eller låta hans sjutton månaders sons liv begränsas av terroristernas handling. ”I hela sitt liv kommer denna lilla pojke att göra er förnär eftersom han är lycklig och fri”, skrev han. Denna bok är Antoine Leiris hjärtslitande, modiga och trots allt hoppfulla berättelse om att livet måste fortsätta. ”

Paris passion

Paris passion av Eva Swedenmark är en bok om drömmen om frihet och skrivande i 60-talets Paris (och Algeriet). Man får verkligen en känsla för hur det var. Tiden. Politiken. (Den fria?) kärleken. Betyg: 4 silverbroscher av 5.

Paris passion av Eva Swedenmark
Paris passion av Eva Swedenmark

Paris passion är en roman som är baserad på Ewa Swedenmaks egna liv. Jag kan erkänna att jag faktiskt rörde till det till en början och trodde att det här rent av var en biografi. Det var långt in i boken som jag plötsligt kom på att boken handlar om en Lena och att författaren faktiskt heter Eva, och även om Eva, precis som bokens Lena, har vuxit upp i Sundsvall och sedan hamnar i Paris på slutet av 60-talet och börja frilansa som journalist, så är Paris passion trots allt ”bara” en roman. För mig är det dock ett gott betyg att jag rycktes med och trodde att boken var helt självbiografisk. Det finns nämligen någonting väldigt autentiskt över den här berättelsen och det känns kul, när man nu inte alls var med på den tiden själv (jag föddes 20 år senare).

Lena är ung och drömmer om att skriva. I Paris. Och det är dit hon åker med sin livskamrat David, med vilken hon alltså har ett fritt och öppet förhållande. Kärleken är fri. Allt är fritt och världen ligger öppen framför dem. Jag vet inte hur många av de som var med under den här tiden som faktiskt känner igen sig i det här porträttet som Swedenmark målar upp, men jag tycker verkligen att Swedenmark fångar någonting: en anda, en tid, ett politiskt samtal som liksom pågår överallt. Det är intressant att följa Lena i Paris och när hon så småningom tar sig vidare till Algeriet för nya berättelser att skildra och skicka till tidningarna i Sverige. Jag vet inte om jag blir inspirerad, men jag tycker om att höra om hennes orädda, unga, nyfikna hunger efter alla dessa möten och berättelser som hon vill skildra. Intressant är också hur hon försöker navigera i den här tiden då hon själv upplever sig som så frigjord och fri, medan omvärlden på så många håll behandlar kvinnor på ett helt annat sätt än vad hon själv förväntar sig. Lena vill i flera fall berätta om just kvinnors situation, samtidigt som man som läsare paradoxalt nog ser vilken knepig och utsatt sits hon själv sitter i.

Jag tycker att Paris passion var ett både tankeväckande och intressant litet tidsdokument. Idag, när det blåser högervindar och populistiska partier vinner mark, så känns det närmast främmande att det fanns en tid när vänstervindarna var så starka som de faktiskt var under slutet av 60-talet. Det är intressant och väcker tankar om vad någon i framtiden skulle kunna skriva om vår tid. Det var också länge sedan jag läste en bok med så tydlig skildring av en tid som Paris passion och allt känns både insiktsfullt och väl skildrat. Samtidigt är Paris passion förstås en roman som kretsar kring Lena och vad hon möter i sitt unga vuxna-liv och kärleksliv och det är på många sätt tidlösa teman.

Paris Passion

Uppläsare: Kerstin Andersson.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Ordberoende förlag), 2018 (den här ljudboksversionen, Word Audio Publishing).
Antal sidor: 292 (ca 7, 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7523-836-4, 978-91-87595-53-0.

Eva Swedenmark

Eva Swedenmark (född 1944) är en svensk författare och journalist, som har skrivit ett stort antal romaner, barnböcker, fackböcker och pjäser. Hon är också en av författarna bakom pseudonymen Emma Vall. Eva Swedenmark har en blogg och en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

”Det är en tid av politisk hetta i slutet av sextiotalet. Lena och David reser till Paris för att leva på ett nytt sätt, fria och starka i sitt skrivande. Tillsammans ska de erövra världen, som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Livet som frilansande journalist i Paris fylls av möten och intervjuer med omtalade författare, studenter och politiker. Men tillvaron blir också hårdare än Lena trott och relationen med David påverkas av deras olika syn på fri kärlek.

I det nyligen befriade Algeriet hoppas de två komma nära varandra igen. Men ett passionerat möte med en svarta panterledare och ett brutalt överfall gör att Lena ifrågasätter allt. Vilken väg ska hon välja för att hitta hem?

EVA SWEDENMARK levde i slutet av sextiotalet i Paris och arbetade som frilansjournalist. Sedan mitten av nittiotalet har hon publicerat ett fyrtiotal böcker.

Paris Passion är inspirerad av hennes eget liv. Mötena med personer som Jími Hendrix, Gisèle Halimi, Olof Palme, Eldridge Cleaver, resorna ut i världen. Romanen skildrar liv, politik och passion i Stockholm, Paris och Alger under den turbulenta tiden i slutet av sextiotalet.”

Städglädje med Marléne Eriksson

Städglädje med Marléne Eriksson är en bok där städgurun Marléne Eriksson ger tips på miljövänliga städprodukter, fläckborttagning och hur man på bästa sätt städar rum för rum. Betyg: 4 citroner av 5.

Städglädje med Marléne Eriksson av Marléne Eriksson och Eva Nyqvist
Städglädje med Marléne Eriksson av Marléne Eriksson och Eva Nyqvist

Är det kul att städa? Nja, jag kan nog inte skriva under på det, tyvärr. Jag tycker att städning är ett nödvändigt ont och jag vill helst spendera ett absolut minimum av tid med hemmafix. Samtidigt blir jag helt trött av att ha det stökigt och rörigt omkring mig. Jobbig ekvation, eller hur? Med risk för att låta som en idiot så tror jag faktiskt att huvudanledningen till att jag lånade den här boken var för att jag ville få någon slags lista över ”hur man ska städa”, inte för att jag inte kan städa, men för att jag ville få det svart på vitt hur lite man kan göra och ändå göra tillräckligt. Har boken hjälpt mig? Nej, absolut inte, men jag kan återkomma till det.

Städglädje är alltså en bok som städgurun Marléne Eriksson, känd från t.ex. tv-programmen Rent hus och Sveriges städmästare, har medförfattat tillsammans med Eva Nyqvist och fotografen Ulrika Ekblom. Här gås det igenom hur man kan städa hemmets olika rum och för varje rum finns det också förslag på vilken utrustning som kan behövas och hur ofta och på vilket sätt rummet bör städas. Här finns också massor av tips på miljövänliga städalternativ, fläckborttagning och diverse husmorsknep. Det är en snygg bok med en glad och pigg formgivning som känns inspirerande, trots det lite trista ämnet.

På många sätt är faktiskt boken precis det jag hade hoppats på. Det är en bok med listor, massor av listor, och det vad precis det jag hade hoppats på att hitta. Jag tycker också om miljötänket och jag har fått med mig många knep på allt från hur man döljer repor på träbord till hur man snabbt kan städa badkaret med hjälp av en skrubbvante. Sedan till problemet, vilket paradoxalt nog är: listorna! Jag orkar inte följa de här listorna och jag är inte så säker på att någon annan gör det heller. Tömma och torka ur besticklådorna varje månad? Rotera soffdynorna varje vecka? Hjälp! Jag jobbar heltid och min fritid är fullproppad men en massa kul. Jag har inte tid med det här! Jag skulle gärna ha den här boken hemma och, när det behövs, slå upp hur man tar bort såsfläckar eller rengör en matta och så vidare, men jag gissar att jag även framöver kommer att städa sporadiskt och stressat och tycka att det är pisstråkigt. Tyvärr. Å andra sidan säger det nog mer om mig än om den här boken, som på riktigt innehåller mycket matnyttigt och är snygg och lättläst.

Städglädje med Marléne Eriksson

Foto: Ulrika Ekblom.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Massolit), 2018 (nyutgåvan på bilden, Norstedts).
Antal sidor: 126.
ISBN: 978-91-7661-022-0, 978-91-1-308271-4.

Förlagets beskrivning

”Städglädje hjälper dig göra städningen både enklare, roligare och mer miljövänlig! Med fokus på giftfria medel som citron, ättika och bikarbonat och gamla tubsockor (!) går Marléne Eriksson igenom alla rum och ytor i hela ditt hem och förklarar hur du ska få det skinande rent.

Boken är tydligt upplagd och städningen gås igenom rum för rum, med tips om vad man bör göra varje dag, varje vecka och varje månad. Den vane städaren kan här få massor med inspiration och lära sig bli mer effektiv, medan den som kanske nyss har flyttat hemifrån får lära sig städningens grunder.

Hur du tacklar damm, kvalster och lort, hemmets 10 värsta snuskfällor, rätt rengöring för ditt golv eller tips på en snabbstädning när det plötsligt ringer på dörren är bara några axplock ur innehållet. Till varje rum i huset får man veta vilka städprylar som behövs, vad som bör städas varje dag och hur du gör en grundligare veckostädning. Allt så snyggt, enkelt och pedagogiskt upplagt så att städlusten verkligen infinner sig.

Städgurun Marléne Eriksson svarar också på en mängd frågor kring fläckar, rengöring av stora prylar och oönskad lukt. Det finns inte ett städproblem som Marléne inte har en lösning på. Att städa handlar även om att vårda sitt hem och ta hand om sina saker. Med den här boken blir det enkelt att ha det rent och fint hemma och skapa ett hem man vill leva och umgås i!”

Littfest: så många bra samtal!

Igår var jag på Littfest hela dagen lång. Det är alltså Umeås litteraturfestival, som går av stapeln i slutet av mars varje år. Det är ett omåttligt populärt evenemang och biljetterna är alltid slut långt i förväg: de brukar rassla iväg redan innan programmet är släppt. Själv tjurar jag varje år över att merparten av programpunkterna är på tider då jag jobbar (det vill säga kontorstider) – och att lördagsbiljetterna brukar ha hunnit sälja slut när jag väl kommer på att det är dags att köpa dem. Jag tror dock att det var något lättare att få tag på biljetter i år eftersom de hade utökat programmet så att det också fanns biljetter att köpa till lördagskvällen.

Jag köpte hur som helst mina biljetter långt i förväg (långt innan programmet var släppt 🙂 ). Det var ärligt talat inget särskilt namn som lockade mig till festivalen i år och nu när det närmade sig med Littfest så kände jag mig dessutom rätt stressad (jag jobbar heltid, pluggar halvtid och har dessutom ett och annat som upptar min tid här hemma…). Särskilt med tanke på att jag har tenta på torsdag. Det var alltså inte med en superstor entusiasm som jag kollade igenom programmet. Kanske just därför så blev jag fast på festivalen hela dagen lång och var inte hemma förrän på kvällen. 😉 Det är skönt att låta sig överraskas och att bara smita in och lyssna på seminarier som man egentligen inte har några särskilda förväntningar på. Jag fick verkligen lyssna till många intressanta samtal: om allt från dickpics till landsbygden vs. stan, och allt från feminism i hästböcker till skrivandets villkor för ickevita. Och mycket mer.

Po Tidholm, Ann Ighe och Håkan Forsell samtalar om Läget i landet och urbanitetens tillstånd.
Po Tidholm, Ann Ighe och Håkan Forsell samtalar om Läget i landet och urbanitetens tillstånd.

Jag tänker inte återberätta eller säga så mycket om seminarierna (om man vill så kan man förresten se dem i efterhand på Littfests YouTube-kanal). Jag vill bara säga att jag tycker att alla programpunkter hade väldigt hög kvalitet. Det är inte givet att det är inspirerande eller kul att lyssna till folk som bara sitter och pratar (det är heller inte givet att alla författare är stora talare, om man säger så), men på Littfest är det verkligen det. Jag hör till de som har 0 ro att kolla på TV, som inte förstår ett dugg av YouTube och som blir tokig när jag surfar in på en morgon- eller kvällstidning och möts av VIDEOS när det enda jag ville var att få en nyhetsuppdatering. Jag är inte så bra på att sitta still och lyssna & kolla, helt enkelt. Men på Littfest kan jag göra det, trots att jag kanske inte har läst boken som samtalet tar avstamp från eller känner till speciellt mycket om bakgrunden till samtalet.

Pekka Heino, Aase Berg och Niklas Wahllöf samtalar om Glädjehuset Sverige.
Pekka Heino, Aase Berg och Niklas Wahllöf samtalar om Glädjehuset Sverige.

Allt är inte perfekt med Littfest, men jag tycker verkligen att det överlag är ett supertrevligt event och jag är verkligen glad över att det finns eldsjälar som engagerar sig och ser till att det här blir av varje år. Det är skönt med en hel festival som kretsar kring samtal och litteratur och där det är minimalt med ”jippon” och kommers. Och priset på en seminariebiljett? 100 kr! Ett seminariekort till Bokmässan (i Göteborg) går loss på 1100 – 1775 kr… Jag förstår självklart är det dyrare att producera en Bokmässa och att hålla hus i Göteborg, men ändå. Det är fint att det går att sätta ihop ett så starkt program, med så hög kvalitet och till ett så pressat pris, på andra håll.

Adrian Perera, Athena Farrokhzad och Maja Lee Langvad samtalar om skrivandets (vita) villkor.
Adrian Perera, Athena Farrokhzad och Maja Lee Langvad samtalar om skrivandets (vita) villkor.

Jag hoppas bara att jag lyckas knipa en biljett till Littfest även nästa år… 🙂

Någonstans brister himlen

Någonstans brister himlen av Birgitta Olofsson Liljedahl är en historisk roman om syskonkärlek och om att våga slå sig fri. Tyvärr lyssnade jag på den distraherande ljudboksutgåvan, vilket drog ner betyget rejält för den här boken, som säkert hade upplevts som en väldigt fin och tänkvärd liten berättelse annars. Betyg: 2 skadade fåglar av 5.

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl

Någonstans brister himlen utspelar sig i 20-talets Bohuslän, där Elis bor med sina föräldrar och systern Signe. En dag är Signe plötsligt borta och Elis anar att allting inte står rätt till. Det heter att Signe har träffat en man och försvunnit till honom, men ganska snart kommer sanningen fram och det visar sig att allt i familjen inte är vad Elis trott. Att Elis pappa kan förmörkas och bli aggressiv när han har druckit vet Elis redan, men vad detta har gett för konsekvenser i hans tidigare liv har han inte vetat förrän nu. När allt det nya har uppdagats för honom och det dessutom sker ytterligare en tragedi inom familjen så ger han sig av efter Signe.

Signe befinner sig i Höganäs, där hon så smått börjar smaka på livet i det framväxande, moderna samhället, som känns så annorlunda och mer lockande än den gamle fiskebyn där hon och Elis har vuxit upp. Elis vill inget annat än att få med sig Signe hem igen, men känner också att lockelserna i Höganäs hela tiden är för stora för systern.

Någonstans brister himlen är en berättelse som jag skulle beskriva som en fin liten historia om syskonkärlek och om att våga bryta sig loss från destruktiva strukturer (och att vara det syskon som blir lämnad kvar). Det är också en bok där tidsandan och längtan efter det moderna, känns tydlig. Ändå måste jag erkänna att boken lämnade mig rätt oberörd. Dels tycker jag att mycket i boken känns sökt och sentimentalt. Självklart vill alla författare förmedla känslor med sina texter, men här faller det ner i en del klichéer och hela upptakten till berättelsen känns ärligt talat lite ”för mycket”, med både Signes försvinnande och det andra dramatiska. Det största problemet med boken är dock uppläsningen. Uppläsaren har gett alla kvinnliga karaktärer en pipig, skör och gäll röst, som jag inte alls kan koppla till exempelvis Signe, som är en sådan stark och handlingskraftig person. Män pratar naturligtvis med basiga och brummiga röster. Jag har en hög toleransnivå när det kommer till ”dramatiserade” ljudböcker, men här är det draget för långt och inläsningen var så distraherande dålig att jag tappade hela berättelsen.

Den som känner sig lockad att läsa en historisk och ”snyftig” roman från 20-talets Sverige gör säkert rätt i att ge Någonstans brister himlen chansen, men läs i sådant fall en pappersbok eller e-bok!

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl

Någonstans brister himlen

Uppläsare: My Holmsten.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Historiska media).
Antal sidor: 350 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 978-91-7545-575-4, 978-91-7545-469-6.
Andras röster: Bina’s books, Boklysten, Boktanken, Hyllan, Kulturkollo.

Erika Olofsson Liljedahl

Erika Olofsson Liljedahl (född 1982) är en svensk författare och bibliotekarie. Hon är uppvuxen i Höganäs, där också hennes roman, Någonstans brister himlen (från 2017) utspelar sig. Utöver Någonstans brister himlen har Olofsson Liljedahl också skrivit barnböckerna Vinter på berättargränd och Sommar på berättargränd.

Förlagets beskrivning

”Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. Arbetet är slitigt och dagarna förutsägbara. När Elis äldre syster en dag försvinner uppdagas också en mörk familjehemlighet.

Elis hela värld rämnar, och han tar ett drastiskt beslut. Han plockar på sig familjens få slantar och lämnar barndomens saltstänkta klippor bakom sig.

Någonstans brister himlen är både ett tätt familjedrama och en gripande uppväxtskildring. Men det är också en berättelse om ett Sverige i förändring, om framtidstro och modernisering, och om dem som hamnar på efterkälken.

Erika Olofsson Liljedahl är bibliotekarie och har studerat vid Lunds författarskola. Detta är hennes imponerande debutroman.”

Några fina framsidor (och en ful)

Nu var det ett tag sedan jag postade ett inlägg med snygga framsidor. Det finns så många fina böcker där ute och jag gillar att uppmärksamma dem på bloggen.

Vad sägs om ett helt gäng färgglada och stiliserade Agatha Christie-utgåvor? Jag gillar verkligen att man har lyckats hålla det stramt och snyggt trots de knalliga och glada färgerna. Det här kontrasterar verkligen mot dagens dussindeckare som allt som oftast har stentrista, mörka framsidor. Sara R. Acedo har gjort framsidorna för Bookmark förlag.

Fem små grisar av Agatha Christie 4.50 från Paddington av Agatha Christie Badortsmysteriet av Agatha Christie Döden på Nilen av Agatha Christie Huset på udden av Agatha Christie Och så var de bara en av Agatha Christie Poirots jul av Agatha Christie Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie

Sedan till avdelningen ”väldigt specialiserade kokböcker”. Jag är inte helt säker på att jag vill ha en hel bok vigd åt rabarber, men visst blir man lockad när man ser den här fantastiska formgivningen ändå! Hallon, Rabarber, Kål heter böckerna av Ingar Nilsson, från Bokförlaget Arena och med formgivning av Kristin Lidström (kolla in hennes hemsida för bra bilder som gör böckerna lite mer till sin rätt än förlagets pressbilder). Jag vill ha motiven som prints och hänga dem i mitt kök!

Hallon av Ingar Nilsson Kål av Ingar Nilsson Rabarber av Ingar Nilsson

Den mindre fina framsidan då..? Jo, jag kollade på Nyhetsmorgon här om veckan när Sandra Beijer och Sofie Sarenbrant tipsade om bokreaböcker. En av böckerna som kom upp var Hon som vakar av Caroline Eriksson. Det är säkert en spännande deckare, men… 80-talet ringde?! Förmodligen är framsidan så retro och modern att det är jag som är dum i huvudet, men för mig känns den i alla fall allt annat än spännande eller snygg. Tyvärr. För mig känns det här som framsidan till någon stackars bok som har hamnat i en bokbyteshylla istället för i soporna… Och som sedan ingen byter till sig. Förlåt!

Hon som vakar av Caroline Eriksson

Mina bästa bokpoddar och poddar om språk

Här om dagen skrev jag ett inlägg om mina reafynd och då passade jag också på att tipsa om ett avsnitt av Förlagspodden, där bokrean faktiskt får en del kritik i ett av avsnitten… Kanske är det dags för ett inlägg med lite tips på poddar med litteraturanknytning? Här kommer mina favoriter just nu:

Arbetarlitteratur är en podcast som handlar om just arbetarlitteratur. Jag älskar sådana här nischade poddar! Just nu är podden lite mellan två säsonger, verkar det som, men har du inte lyssnat på den här podden tidigare så är det väl värt att dyka ner i arkivet för att få ta del av intressanta intervjuer med nutida arbetarförfattare, bokcirklande om klassisk arbetarlitteratur och besök på Statarmuseet. Och en hel del annat.

Bokcirkeln är egentligen inget eget radioprogram/podd utan en del av Lundströms bokradio i P1, men för den som endast vill lyssna på bokcirkelinslagen så finns de alltså så fiffigt utklippta från resten av programmet. Väl värt att lyssna på om man ändå är på gång att läsa någon av alla de böcker som har diskuterats i radion.

Dagens dikt. Jag älskar poesi, men tycker att dikter kan vara ”svårt”. Då är det en himla lyx att Dagens dikt finns som podd, för genom uppläsningarna tycker jag att poesi i allmänhet blir mycket lättare att ta till sig. Min favorituppläsare är Stina Ekblad, men här är det en stor variation i både poeter och uppläsare faktiskt.

Förlagspodden är en podd med ”bakom kulisserna” på förlagen. Här diskuterar Kristoffer Lind och Lasse Winkler bokbranschen och förläggarliv. Det är väldigt lite snack om aktuella böcker, vilket jag tycker är befriande faktiskt. Istället får lyssnaren ta del av en massa intressanta vinklar kring bokutgivning. Det är en nördig och nischad podd, men jag tycker den är väldigt intressant.

Hemmafru är en nystartad podd om hemmafrun. Fröet till den såddes tydligen under litteraturfestivalen Littfest här i Umeå, när författaren Kristina Sandberg och konstnären Sven Teglund samtalde kringTeglunds bok Ensamheten värst, som innehåller Teglunds mors dagböcker om hennes liv som hemmafru. Sandberg å sin sida har ju författat de omåttligt populära Maj-böckerna, om hemmafrun Maj, så hon har också haft anledning att fundera mycket över hemmafrun. Funderingarna har nu mynnat ut i en hel podcast. Visst är det fint att hemmafrun får ta ordentlig plats i kulturen, efter allt slit i det tysta?! Men har det här något med litteratur att göra? Ja, det tycker jag. Det är ju helt klart en podd som anknyter till Ensamheten värst och Maj-böckerna.

Hemmafru
Hemmafru

Lundströms bokradio är Sveriges radios litteraturprogram. Jag tycker att det är riktigt bra! Det är ett program med rätt balans – både seriöst och underhållande.

Mellan raderna är den enda boktipspodden jag följer just nu. Jag har följt miljoners poddar där entusiastiska läsare berättar om böcker de läser, men just nu tycker jag mig inte ha tid/lust till att följa så många poddar som jag kanske hade velat. Varför håller jag kvar vid Mellan raderna då? Jo, för att Karin Jihde och Peppe Öhman säger genomtänkta saker, håller en slags feministisk röd tråd i sina program och för att jag ofta tycker väldigt mycket om de böcker de läser och tipsar om.

Radioföljetongen & radionovellen är ljudböcker producerade av Sveriges radio. Kan man kanske säga. Här finns alltså böcker av vitt skilda slag, inlästa av olika skådespelare. Böckerna är indelade i avsnitt som alltid börjar med en liten resumé, så att man kan haka på även om det går ett tag mellan lyssningarna. Resuméerna kanske stör den som vill lyssna i ett svep, men jag gillar dem verkligen i alla fall! Jag tycker att det är väldigt lyxigt att Sveriges radio i princip ger bort en massa ljudböcker på det här sättet. Det enda man måste tänka på är att man måste ladda ned alla avsnitt man vill lyssna på, för rätt var det är så plockar de ner allting på grund av upphovsrättsskäl.

Språket är Sveriges radios program om *trumvirvel* språket! Det är alltså inte ett litteraturprogram, men språk och litteratur hör ju ihop, visst? Här svaras det på lyssnarfrågor och diskuteras vad ord och uttryck kommer ifrån. Väldigt intressant!

Vad lyssnar du på för poddar?

Podcasts
Podcasts

Oneiron: en fantasi om sekunderna efter döden

Oneiron av Laura Lindstedt är en bok om sju kvinnor, med helt olika erfarenheter av livet (och döden), och som möts i ett tillstånd efter det här livet. Betyg: 2 röda peruker av 5.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

I Oneiron möts sju kvinnor i ett tillstånd efter döden. De kommer från helt olika hörn av världen och med helt olika erfarenheter med sig i bagaget. Varför de plötsligt möts är oklart, liksom vad som kommer att hända sedan. På deras nya plats och i deras nya tillstånd blir det naturligt att börja berätta om livet och döden.

Läsaren får möta senegalesiska Maimuna, som drömmer om att bli modell, men som hamnar mitt i ett gisslandrama innan livet plötsligt tar slut, och den rika fransyskan Nina, vars liv hastigt tar slut mitt under hennes tvilling-graviditet. Läsaren får också möta den cancersjuka holländskan Wlbgis, den hjärttransplanterade brasilianskan Rosa Imaculada, den alkoholiserade ryskan Polina och tyskan Ulrike, vars liv plötsligt tar slut när hon är på väg hem från sitt jobb. Framför allt får läsaren höra konstnären Shlomiths berättelse. Shlomith utforskar den judiska kulturen i sin konst, men det som framför allt väcker känslor hos hennes publik är hennes grepp att koppla judisk kultur till ätstörningar. Shlomith lider själv av grav anorexi och har tagit sig till den yttersta svältdödsgränsen inför ett framträdande som hon planerar att göra.

Kvinnorna i boken ges inte ett lika stort utrymme. Det är klart flest sidor, ja, långa hela avsnitt, som ägnas åt Shlomith – och visst finns det mycket i hennes berättelse som är provocerande, tankeväckande, berörande och som talar för att hennes berättelse ska få mycket plats. Först störde det mig dock att så stort fokus riktades mot just en av sju intressanta kvinnor, men efter hand förstod jag att det såklart är ett medvetet grepp och att boken inte är tänkt att berätta sju berättelser utan att den är tänkt att berätta om just Shlomith, anorexi och judisk kultur.

Mitt största problemet är att jag hellre hade läst den andra boken, den om sju kvinnor som möts efter döden. Bokens bästa del är i mitt tycke slutet, där allt vävs ihop och läsaren får veta på vilket sätt de här kvinnorna egentligen dog. Det var fint att få läsa om deras liv och tankar som de hade när allt plötsligt rycktes bort och de landade på en ny plats. Bakom sig lämnade de den värld som vi känner, men också en värld där livet pågår och saker får ett efterspel. Jag hade gärna läst mer om detta. En del av kvinnorna i boken minns rent av inte vad som egentligen hände i deras dödsögonblick eller vad de utsattes för. I en del fall lämnar de just ingenting efter sig, men i andra fall blir det stora tomrum, sorgearbeten eller till och med rättegångar.

Man kan inte kritisera en författare för att ha skrivit ”fel” bok, men här får jag väl konstatera att jag tycker att Oneiron var en på tok för lång bok och en bok med en hel del lite väl pretentiösa inslag och att det här gjorde att den inte direkt föll mig i smaken. Sedan är Oneiron helt klart kryddad med inslag som jag tyckte var helt briljanta, men de vägde tyvärr inte upp. Jag verkar för övrigt vara i princip ensam om att vara tveksam till den här boken, för den faktiskt hyllats unisont av kritiker. Men jag tyckte alltså att den bara var ”sådär”. Tyvärr.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

Oneiron

Originalets titel: Oneiron (finska).
Översättare: Camilla Frostell.
Utgivningsår: 2015 (första finska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 444.
ISBN: 978-91-1-307432-0.

Laura Lindstedt

Laura Lindstedt (född 1976) är en finsk författare och doktorand. Hon debuterade 2007 med romanen Sakset (Saxen) och har därefter kommit ut med romanen Oneiron, som har gjort succé både i hemlandet och utomlands. Oneiron belönades med Finlandiapriset 2015 och blev också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017.

Förlagets beskrivning

”Sju kvinnor från olika kulturer, med olika språk, är församlade i ett vitt tillstånd, ett utrymme som saknar gränser. Tiden är sekunderna efter döden. Men tiden är samtidigt satt ur spel; de sju kvinnorna får berätta sina livs historier och för en gångs skull är de fria från alla band, inte minst de patriarkala. Så utvecklas romanen till en samling självporträtt, ett litterärt mästerverk, under feministiska förtecken.

Lindstedts fantasi om sekunderna efter döden drar läsaren in i ett vitt mellantillstånd där tid och plats inte existerar längre. Detta okända mellan livet och döden utgör Oneirons avskalade scen som äntras av sju kvinnor. Så småningom slocknar deras fysiska behov: de känner inte längre hunger, de behöver inte ens andas. Kvinnorna kommer från olika hörn av världen: Polina är rysk bokförare, Rosa Imaculada brasiliansk hjärttransplantationspatient och Nina en fransk dam som väntar tvillingar. Holländska Wlbgis har cancer och Maimuna från Senegal drömmer om att bli modell. Den yngsta är österrikiska Ulrike. Sällskapets centralfigur är Shlomith, amerikansk-judisk performanskonstnär, vars anorektiska kulturella upptäcktsfärd tänjer Oneirons kroppslighetstema till det yttersta.”

Bokrean – mina fynd(?)

Inför bokrean postade jag ett par mastiga inlägg med tips på reafynd och i ett av inläggen gjorde jag dessutom en lång, lång lista på böcker som jag själv var lite sugen på. Vad hände sedan då? Köpte jag något? Svar: ja. Men här måste jag vara ärlig och säga att bokrean kändes rätt trist i år. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men hela upplevelsen kändes mest som ett ”jaha?”.

Nu är det ju så att jag hade kollat i katalogerna i förväg och därför redan visste vilka titlar som skulle finnas på rean, så det var kanske lite mycket begärt att jag skulle bli överraskad, men det var just överraskningsmomentet som saknades och det var det som gjorde mig besviken. Jag får förmodligen skylla mig själv, naturligtvis, men så var det i alla fall. Det fanns inte en enda bokreabok som stack ut eller lockade för min del. Den bok jag ville bläddra i mest av alla var samlingsutgåvan med Bodil Malmstens loggböcker, för den hade jag sett framför mig när jag tidigare i veckan suttit och jobbat med en slutuppgift på en kurs och den boken var liksom tänkt som belöningen för allt slit. Men när jag väl gick på bokrean på söndagen så var Malmsten-boken helt slut (om den alls hade varit där). Jag ville inte komma hem tomhänt eftersom att jag peppat för att belöna mig med en bok, så jag gick varv på varv i butiken, men det enda jag såg var samma uttjatade böcker som roterat på Instagram, i poddar, i morgontidningen och hos bokbloggare det senaste året. Till slut valde jag i alla fall Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen, för den har jag länge varit sugen på att läsa.  Det var ju kul att den fick hitta hem till mig i alla fall! Men ärligt talat köpte jag den mest för att… jag verkligen hade tänkt köpa något(!).

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen
Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen

Det är så lustigt, för jag är kraftigt emot impulsköp i allmänhet, men vad jag hade hoppats på under bokrean var nog innerst inne att jag skulle ramla in i något helt oväntat som jag hade kunnat impulshoppa. Tänk om det hade funnits någon spännande antologi med poesi, någon antologi som jag aldrig ens hade hört talas om förut, men som skulle vara en fin ingång för mig till ny poesi? Eller en oväntad och vacker ”coffee table”-bok eller någon annan tjusig bok om konst, design, foto? Eller en skönlitterär bok som jag hade glömt bort, men plötsligt blivit påmind om på nytt? Eller en klassiker som jag länge velat läsa? (Jag måste i och för sig ge bokrean att det fanns väldigt många klassiker i år, det var bara ingen som var speciellt lockande för mig). Men nej, tyvärr. Jag tyckte mest att det var den vanliga topplistelitteraturen och den är jag rätt mätt på.

Jag borde förmodligen inte gå på bokrean. Jag borde gå till biblioteket och botanisera, kolla vilka böcker som är skyltade, bli överraskad, låna hem på vinst & förlust. Bokrean är nog inte för mig, vilket såklart inte betyder att den saknar betydelse i stort eller att den saknar betydelse för andra. Men apropå detta, någon annan som är tveksam till bokrean är Kristoffer Lind i Förlagspodden. Han gjorde en ordentlig sågning i avsnitt 20 och förde fram en massa intressanta tankar. Jag kan verkligen tipsa om avsnittet och om Förlagspodden i allmänhet. Jag har den senaste tiden blivit mätt på ”boktips”-poddar, men tycker fortfarande att det är härligt med samtal om litteratur, så då passar Förlagspodden väldigt bra för mig. Det är mycket ”bakom kulisserna” och nördigt prat om förlagsbranschen, sådant man som läsare (och bloggare) inte har en aning om, men som är kul att få höra mer om!

Gjorde ni några bokreafynd i år?

Jag kanske bör nämna förresten att jag samma dag som mitt ”misslyckade” bokreabesök gick hem och nätbokhandlade hem några reatitlar: de ovan nämnda loggböckerna samt novellsamlingen Irakisk kristus av Hassan Blasim. Den sistnämnda var precis en sådan där överraskande och oväntad bok som jag hade hoppats på att hitta i den fysiska butiken (kanske var den slutsåld när jag var där, eller så kollade jag i fel hyllor…). När Irakisk kristus var aktuell så snackades det om den överallt i diverse kulturprogram och pålitliga boktipsare trodde att jag skulle gilla den, men sedan glömde jag liksom bort den i alla fall! Men nu är den på väg hem till mig. Dessutom köpte jag några e-böcker: Maken av Gun-Britt Sundström, Under det rosa täcket av Nina Björk och Britt-Marie var här av Fredrik Backman. Man kan inte säga annat än att jag har shoppat loss på rean i år. Däremot kan jag väl tycka att nätbokhandel är rätt… själlöst? Det var inte så jag hade tänkt på rean när jag såg mig själv gå och botanisera och belöna mig själv med tjusiga böcker. 😉