Jag har inte råd: Sorrow no 5

Jag har inte råd av Marcus Stenberg är en personlig och tankeväckande bok om konsumtion och om en personlig resa från ett liv med ett ohållbart köpbeteende. Betyg: 5 exklusiva parfymer av 5. 

Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Jag har inte råd av Marcus Stenberg

Nyåret närmar sig och Marcus Stenberg är övertygad om att hans lån, lån som tagits för att lösa andra lån och kreditkortsskulder nu ska ha växt till den omfattningen att Kronofogden kommer att göra en utmätning. Så blir det inte, men det blir den varningsklocka som slutligen får honom att bestämma sig för att göra ett köpstopp hela 2016. En gång för alla måste han leva som den skuldsatta person han är och försöka att förändra sitt ohållbara konsumtions- och samlarbeteende. Projektet blev en blogg, som blev en bok. Jag hörde till de som läste bloggen och som ärligt talat blev tagen av att följa Stenberg under hans process och av att få ta del av hans tankar och analyser kring konsumtion. Medan jag läste bloggen slog det mig faktiskt att den kanske var ett skrivprojekt snarare än en verklig person som faktiskt gjorde den här resan. Stenberg skriver också med precision och med en dramaturgi som gör att texterna känns mycket mer som skönlitterära texter än bloggtexter.

Boken är inte på något sätt en blogg i pappersform, utan berättelsen är utökad och säkert till viss del omarbetad. En del av känslan av att följa Stenberg över tid går förlorad när berättelsen har lämnat bloggformatet, men boken är fortfarande indelad i olika kapitel för olika månader, så på sätt och vis kan man fortfarande gå vid sidan av honom under hans personliga resa.

Är det en så stor sak att rätta munnen efter matsäck då? Kan man inte bara skärpa till sig och avstå lyxlir och samlande, när man nu inte har råd med det? Vad är det egentligen med den här berättelsen som berör? Jo, det är ju just det, Stenberg går både djupt in i sig själv och blickar samtidigt ut i (populär)kulturen och dyker ned bland det som andra redan har sagt och skrivit om konsumtion. Han får verkligen ihop det. Även om jag inte själv kan relatera till Stenbergs ständiga önskan om att få samla, att få ge bort fina presenter, att få unna sig bra saker eller att trösta sig genom att köpa fina böcker & prylar, så träffar han helt rätt när han skildrar ångest och destruktiva beteenden som kan följa på att leva med ångest. På någon nivå tror jag att de flesta kan känna igen sig i den här ovanligt skarpsynta skildringen av just ångest och vilken makt den kan ta. Det finaste jag tog med mig från bloggen (och boken) var just skildringen av att våga bryta med ett beteende som faktiskt inte fungerar och att våga ge sig ut i något okänt som ändå måste till. Det är ingen rak väg för Stenberg, även om han ganska snabbt in i boken lyckas lösa en del problem, men det går hela tiden framåt och det är en hoppfull och fin vandring att följa med på.

Utöver att vara en väldigt personlig berättelse om ett ohållbart konsumtionsbeteende så är det också en tankeväckande bok om konsumtion.  Stenberg skriver om ”shopaholics” genom historien och berättar genomtänkt och intressant om system som designats för att vi ständigt ska trilla dit och vilja köpa nytt, byta ut, konsumera.

Allt är inte perfekt med den här boken. Jag brukar inte haka upp mig på stavfel och liknande, men här har det smugit sig in förvånansvärt mycket av den varan och anledningen att det störde mig något är väl egentligen att det tydligt framgår i boken att Stenberg har sinne för detaljer och att han är mån om att ständigt leverera högsta kvalitet. Då blir det såklart lite ledsamt att just Stenbergs bok har något stavfel eller snubbel på orden för mycket. Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Det är såklart inte så att jag på allvar tycker att några stavfel drar ned på betyget. Det här har verkligen varit en fin och tankeväckande berättelse att få ta del av och jag önskar verkligen att den här boken bara är en början på ett långt och lyckat författarskap. Stenberg skriver precist och med känsla och där mycket utspelas mellan raderna. En del av texterna är längre betraktelser eller mer utlämnade texter, men det finns också en del korta, ofta tragikomiska, små texter, t.ex. några rader konversation mellan honom själv och kunder han möter i sitt jobb i bokhandeln på flygplatsen. Tajmingen och avvägningen är perfekt. Jag ser framför mig att Stenberg skulle kunna skriva många fantastiska romaner. Hoppas han gör det!

Citerat ur Jag har inte råd

”På Arbetets museum frågade de, precis som de alltid gör på offentliga konsthallar och museum, vad mina verk kostade. Men några prislistor syntes aldrig till under själva utställningen. Så är det alltid. Jag ställer upp gratis för att få chansen att sälja något men sedan när det är uppenbart att ingen bemödat sig om att ens kopiera upp en prislista tänker jag istället att på listan över livets lopp kan den här utställningen ändå hamna och någon gång kommer den listan gå att leva på.

Att lära sig vara tacksam för att få ge bort det enda jag har. Om de inte ens värderar arbete på Arbetets museum, vart värderas det då? Livets lopp, det där strecket mellan åren på gravstenar, är det inte väldigt likt ett minustecken?”

Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Jag har inte råd av Marcus Stenberg

Jag har inte råd

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Constant reader).
Antal sidor: 313.
ISBN: 978-91-88529-38-1.
Andras röster: Feministbiblioteket, Och dagarna går.

Marcus Stenberg

Marcus Stenberg är en svensk författare och fotograf som har jobbat med det mesta inom bokbranschen (PR, formgivning, försäljning). Jag har inte råd (2017) är hans debutroman. Stenberg twittrar under @marcusstenberg, bloggar på Bokhora och har en hemsida (han har också haft podden Ett eget rum, som dock inte har utkommit med några nya avsnitt på ett tag och såklart bloggen Sorrow number 5, som är grunden till romanen Jag har inte råd).

Förlagets beskrivning

”Jag hade en deltidsanställning i en bokhandel och var i snabb takt på väg till Kronofogden eftersom jag inte kunde sluta leva över mina tillgångar.

Jag tänkte söka till Lyxfällan och bara ta ett sista sms-lån till kläder för att se bra ut i tv. Den tanken fick mig att inse att jag måste sluta shoppa, börja sälja av de saker jag köpt genom åren och försöka förstå att jag faktiskt inte har råd.

Jag började skriva dagbok om mitt köpfria år och det allra skämmigaste jag kunde tänka mig: min usla privatekonomi.

För att kunna sluta konsumera behövde jag förstå varför vi i den rikaste delen av världen tjänar mer och mer för varje år men samtidigt får större och större skulder. Och varför jag gillar att shoppa så mycket.