Halvårssummering: min läsning 2018 (hittills)

Vid den här tiden på året så brukar jag posta ett inlägg där jag summerar halvårets läsning. Här kommer alltså min lässtatistik från första halvan av 2018. 🙂

I år har jag lyssnat på en himla massa ljudböcker, hela 15 stycken, vilket innebär att mer än hälften av årets böcker är just ljudböcker (jag har läst 29 böcker totalt). Det verkar inte som att jag gjorde något annat än att lyssna på ljudböcker i mars? E-böcker är däremot ett format som verkar vara på väg ut, om man ska tro statistiken, för jag har bara läst 2 stycken. Det fanns en tid då jag gärna läste e-böcker på mobilen, men nu för tiden läser jag morgontidningen på samma enhet, så e-boken har helt enkelt fått lämna plats åt nyheterna.

Antal utlästa böcker per månad
Antal utlästa böcker per månad

På den tiden då jag faktiskt läste en massa e-böcker så brukade jag också vara duktig på att läsa nyutkomna böcker. Nu har det blivit mer pappersböcker (= ”hyllvärmare” och bibliotekslån) och ljudböcker (som ju sällan kommer ut samtidigt som den första pappers- och/eller e-boksutgåvan kommer ut). Så nej, i år har jag inte varit så duktig på att läsa det allra, allra senaste, men mycket 10-tal har det blivit.

Utgivningsår för årets utlästa böcker
Utgivningsår för årets utlästa böcker

Finns det någon förklaring till att jag har läst så många böcker i januari – mars och att jag har läst ett jämförelsevis litet antal böcker april – juni? Nej, det gör faktiskt inte det, vill jag påstå, för mitt lästempo och mina läsvanor är tämligen konstanta. Däremot kommer det månader då många påbörjade böcker blir utlästa samtidigt – och andra månader när jag harvar på med en och samma tegelsten. I år har jag i och för sig bara läst en tegelsten (som inte är så våldsamt lång den heller).

Sidantal för årets utlästa böcker
Sidantal för årets utlästa böcker

Mina böcker får gärna vara skrivna av en kvinna…

Könsfördelning för författare till årets utlästa böcker
Könsfördelning för författare till årets utlästa böcker

… från något annat land än Sverige.

Ursprungsländer för utlästa böcker (cirkeldiagram)
Ursprungsländer för utlästa böcker (cirkeldiagram).

Könsfördelningen brukar alltid vara skev i mina statistikinlägg. Däremot är det inte givet att jag har läst fler böcker från ”resten av världen” än från Sverige. Det som överraskar mig mest är dock vilka ursprungsländer som ryms inom ”resten av världen”. Storbritannien och USA är standard, men det hör inte till vanligheterna att jag plöjer finsk litteratur.

Ursprungsland för utlästa böcker
Ursprungsland för utlästa böcker

Vad har mina böcker handlat om i år då? Jo:

Ordmoln

Relationer, historia och sorg är tre återkommande ord som beskriver handlingen i de böcker som jag har läst i år. Jag trodde inte att jag brukade läsa historiska romaner, men i år har jag uppenbarligen läst flera stycken.

Har alla dessa relationsromaner etc. varit bra då? Ja, det verkar faktiskt så. Jag har läst förvånansvärt många böcker som har fått högsta betyg. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en sådan här positiv fördelning någon gång tidigare. Har jag blivit en extremt entusiastisk person på senare år, en person som strösslar toppbetyg hej vilt omkring mig? Kanske!

Betygsfördelning för årets utlästa böcker
Betygsfördelning för årets utlästa böcker

Men faktum är att jag har läst många riktigt vassa böcker. Århundradets kärlekssaga, Never let me go och Kriget har inget kvinnligt ansikte är mina tre främsta favoriter och de är så bra att jag har svårt att utse en vinnare bland dem. Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanens dikt om (den ojämställda) relationen till maken och om hennes försök att få utrymme att skriva & skapa, var brännande och berörande. Svetlana Aleksijevitjs reportage, Kriget har inget kvinnligt ansikte, lärde mig mycket, som jag inte hade en aning om, kring kvinnliga erfarenheter av att strida i Röda armén, och den lämnade mig med tusen känslor och tankar. Kazuo Ishiguros science fiction Never let me go, som väcker frågor och tankar kring organdonation i en dystopisk framtid, är ett sant mästerverk som med sitt effektiva berättande är helt klaustrofobisk. Om jag måste välja en favorit från året hittills så får det nog bli Never let me go, men den har haft väldigt tuff konkurrens.

Never let me go av Kazuo Ishiguro
Never let me go av Kazuo Ishiguro

Jag hoppas att året bjuder på fler mäktiga läsupplevelser. Jag har ingen ambition att jämna ut någon könsfördelning eller att läsa böcker från fler av världens hörn, men ett vill jag och det är att läsa ännu fler fantastiska böcker!

Har du läst något riktigt bra i år?

Ytterligare 5 feelgood-favoriter

För några år sedan postade jag ett inlägg med feelgood-favoriter, men nu känner jag mig mogen att fylla på med några fler titlar. Observera att jag inte är helt säker på vad som platsar i den är genren. En hel del lättsammare böcker kan ha väldigt sorgliga stråk och på sätt och vis tycker jag att just de böckerna brukar vara bäst och mest intressanta. Här är i alla fall några tips på bladvändare som åtminstone delvis tar sig an lättsammare ämnen:

Redan i mitt förra inlägg lyfte jag fram böcker av Fredrik Backman. Han är lite av Sveriges feelgood-kung tycker jag. Ibland vinglar hans berättelser farligt nära kanten till att det sentimentala träsket, men för mig slår det aldrig över. Jag blir tvärtom riktigt glad att han lyckas skildra så många olika människor med en sådan värme. I hans böcker brukar det rymmas rika och fattiga, infödda svenskar och nyare svenskar, heteros och homos… Exemplariskt! En av mina nyare Backman-favoriter är Björnstad, om utspelar sig i en småstad där det mesta kretsar kring hockey (tack för att någon vågade skriva om en småstad utan att måla upp den som tråkig och obeboelig!). Björnstad är befolkad av precis de där olika och underbara människorna som Backman är så bra på att beskriva, och den gick rakt in i hjärtat.  Och jag gillar inte ens hockey! Uppföljaren, som är minst lika bra som ettan, heter Vi mot er.

Vi mot er av Fredrik Backman
Vi mot er av Fredrik Backman

Jag har förstått att Lucy Dillon skriver böcker efter ett visst recept och har man läst några så har man läst alla – i varje bok finns det lite kärlek, lite olycka och väldigt mycket hundar. Det hindrade inte mig från att falla pladask för Hundra omistliga ting, där läsaren får följa nyseparerade Gina, som plötsligt får en greyhound på halsen. Hon har precis råkat åta sig jobbet att renovera det hus som hon och ex-maken drömde om att köpa – nu är den på väg att bli ett annat pars drömhus. Boken lyckas peta in hundliv, husrenoveringar, singelliv och tusen andra ämnen utan att det känns spretigt eller rörigt. Det enda jag kände var att jag ville vara kompis med bokens huvudperson. Och jag älskar böcker där man verkligen tycker om och bryr sig om personerna i boken!

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon

Stora små lögner av Liane Moriarty är boken bakom den populära tv-serien Big little lies (som jag inte har sett). Det är en bok om tre kvinnor som lär känna varandra genom deras barn, som råkar gå på samma skola. En av kvinnorna lever i lyx och överflöd, en annan är ett energiknippe och glädjespridare, men under ytan döljer alla tre mörka hemligheter. Trots att det finns mycket lättsamt och kul i Stora små lögner så är det verkligt gripande att den på ett förvånansvärt seriöst sätt skildrar hur det kan vara att utsättas för våld i en nära relation. Det är verkligen en bok som lyckas vara både sorglig, rolig, varm och mysig på samma gång.

Stora små lögner av Liane Moriarty
Stora små lögner av Liane Moriarty

I sanningens namn är inte Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin en bok som jag kommer att bära med mig genom livet, men jag tycker ändå att den förtjänar att lyftas fram i det här inlägget, bl.a. för att den är en av få böcker som vågar sig på att ta med stereotypa element i stil med en bokhandel och ett hittebarn – och som samtidigt lyckas ro hem det. Boken låter läsaren följa bokhandlaren Fikry genom livet och det är verkligen inte en bok som saknar sentimentala inslag. Ibland är det dock precis den typen av böcker man behöver. Till skillnad mot många andra i böcker så känns det här dessutom som en bok med värme och själ.

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Jojo Moyes är en av de mest bästsäljande författarna i feelgood-genren. Själv är jag rätt tveksam till exempelvis Livet efter dig, som så många andra fallit för. Däremot tyckte jag riktigt mycket om Etthundra mil, som följer en ensamstående mamma på en tokig road trip på väg till en mattetävling med sin dotter. Boken är extremt förutsägbar, men det gör inte så mycket, för det är en kul resa att få följa med på och det är skönt att författarna låter huvudrollen innehas av en kvinna som har svårt att få pengarna att räcka till. Allas liv är inte så lyxiga och glammiga – och behöver inte nödvändigtvis vara det i feelgood-böcker heller.

Etthundra mil av Jojo Moyes
Etthundra mil av Jojo Moyes

Har du några feelgood-favoriter?

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin fyller 100 år

I är det 100 år sedan den första av Elsa Beskows böcker om Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin gavs ut. Det har firats genom att ge ut en samlingsutgåva med de klassiska bilderböckerna om tanterna och det har också kommit en hel del tjusiga anteckningsböcker och inredningsprylar med ”tant”-motiv.  Farbror Blå-bokstödet känns särskilt lyckad ur inredningssynpunkt – hans siluett är verkligen ikonisk och förgyller vilken hylla som helst!

Det är kul att Beskows bilder har blivit så självklara och igenkännbara att det till och med går att plocka ut något så stiliserat som en silhuett och ändå nå omedelbar igenkänning. Jag tror också att vi är många som ser Elsa Beskow-bilder för oss när vi ska föreställa oss 1800-talets småstadsidyll, rogivande skogsutflykter eller drömmarnas julfirande. Beskow fångade ett särskilt ljus och en särskild värme och lycka i sina bilder, tycker jag. Min favorit i Beskows bokskatt är Sol-ägget, med underbara och sagolika motiv från skogen, men det är alltså inte Sol-ägget som fyller år den här gången, utan tant-böckerna.

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow
Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow

Jag läste flera av Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin-böckerna för inte så länge sedan. Jag fick nämligen ett par av dem i födelsedagspresent här om året och jag har bloggat både om dessa och om den avslutande delen i tant-serien, Petters och Lottas jul. Jag vet inte om berättelserna är exakt sådär uppdaterade så att dagens barn fängslas av dem, men bilderna är fantastiska och det finns någonting väldigt fint i dem. Jag blir glad av att läsa om när tanterna öppnar dörrarna för föräldralösa Petter & Lotta och välkomnar dem i sitt hem. Som vuxen är det inte utan att man önskar att det fanns mer att läsa om Petter & Lotta och att det gick att få veta lite mer på djupet vad de tänkte & kände kring sin situation. Jag tror inte att Petter & Lotta har någon verklig förlaga (vet du?!), men till tanterna och farbror Blå finns verkliga förebilder. Karaktärerna är baserade på Beskows mostrar och morbror, som var ogifta och levde tillsammans i Trosa. Beskows familj flyttade dit när hon var i 15 års-åldern. Då hade hennes pappa gått bort och mamman var ensam med Elsa och hennes 5 syskon. Kanske såg Elsa sig själv och sina småsyskon i Petter & Lotta, jag vet inte, men det är fina böcker i alla fall!.Illustrationerna är ren njutning och kommer säkert att hålla i 100 år till.

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow
Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow

5 böcker om arbetslöshet

Här om dagen postade jag ett inlägg om böcker där jobb & arbetsliv har en stor roll. Idag balanserar jag upp med några böcker om arbetslöshet. Observera att jag förstår att många verkligen lider av att, av ett eller annat skäl, ha hamnat utanför arbetsmarknaden. Jag vill verkligen inte skoja bort det. Arbetslösa personer i litteraturen är inte sällan personer som har problem och där de problemen kanske också leder till rätt extrema händelser. I verkligheten är det många som är arbetslösa någon gång och det finns märkligt få böcker som på ett nyanserat sätt skildrar detta, tycker jag! Hur som helst, här är några minnesvärda böcker där någons arbetslöshet har en stor roll:

Livets och dödens villkor av Belinda Bauer är en annorlunda deckare om Ruby, som bor i engelsk avfolkningsbygd där många klassiska arbetarjobb har försvunnit. Rubys pappa är en av de som har mist arbetet och som nu har nått nivån att han inte ens försöker att söka något nytt jobb längre. Plötsligt börjar trakten skakas av brott: kvinnor blir förnedrade och mördade och Rubys pappa hör till de som börjar åka runt och ge kvinnor lift, för att skydda dem. Ruby följer med. Sakta börjar hon, med ett barns ögon, förstå att det är något som inte stämmer.

Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Livets och dödens villkor av Belinda Bauer

I feelgoodromanen Delhis vackraste händer, av Mikael Bergstrand, blir arbetslösheten så småningom en välbehövlig nystart för huvudpersonen, Göran. Han är medelålders, frånskild och precis nybliven arbetslös, eftersom han har förlorat jobbet på den kommunikationsbyrå där han har jobbat i evigheter, dock mest med att surfa på fotbollssidor. I sin nya livssituation lyckas han på något sätt gå med på att följa med på en gruppresa till Indien – och där kommer han att stanna bra mycket längre än vad han först hade tänkt…

Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand
Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand

I Araben av Pooneh Rohi skildras en av de sorgligaste sorternas arbetslöshet. Boken handlar om vad det kan innebära att lämna sitt hemland: vad man måste plocka upp och vad man måste lämna kvar och vilken smärta det kan innebära att hamna mellan två kulturer. En av bokens huvudpersoner är en man som kan ses med prydlig portfölj på tunnelbanan, i möten på arbetsförmedlingen, eller rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. Nu är han en namnlös ”arab” (trots att han är perser). Så otroligt sorgligt. Och en fantastisk bok.

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

I Kvinnan på tåget av Paula Hawkins har huvudpersonen, Rachel, blivit lämnad av sin exman, förlorat sitt jobb och fått en boendesituation som känns hyfsat temporär. Dessutom dricker hon för mycket. Varje dag åker hon tåg, som om hon fortfarande hade anledning att åka till sitt före detta jobb, men egentligen åker hon bara tåg, dricker och fantiserar om hur människor lever sina liv i hennes egna före detta kvarter. När en kvinna, som hon har fantiserat om, blir mördad, så blir Paulas observationer plötsligt viktiga, men vem lyssnar på en alkoholiserad kvinna, som inte kan sluta stirra in hos hennes exman, med sin nya familj, eller sluta förfölja honom? Och vad minns hon egentligen av vad hon sett? Det är en annorlunda bok där berättaren är opålitlig på ett spännande sätt.

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami handlar om Toru Okada, som är en arbetslös ”hemmaman” som går hemma och plockar och städar så att det är fint när hans fru kommer hem. En dag kommer hon dock inte hem. Det är en typisk Murakami-roman där det finns övernaturliga och magiska stråk och där det hela tiden händer mystiska saker. Murakamis avskalade och ändå detaljerade språk känns också igen i den här romanen, som jag håller för hans bästa.

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami
Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami

5 böcker om arbetslivet

Nu är det snart semestertider för många av oss som arbetar och det är dags att kräma ur det sista av jobbet innan vi släpper tankarna på arbetet för några veckor.  Jag tänkte därför att det kunde vara lite kul att tipsa om böcker om arbetslivet! Det finns fantastiskt många böcker i genren arbetarlitteratur (podden som heter just Arbetarlitteratur är ett hett tips!), men här kommer boktips från lite blandade genrer:

I Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro får läsaren följa butlern Stevens som nu har anledning att tänka tillbaka på sitt långa arbetsliv. Han har offrat det mesta för att kunna bemästra sitt yrke till perfektion, men nu är ingenting sig likt på godset, där han har spenderat hela sitt yrkesliv, och hans tidigare arbetsgivare finns inte heller kvar. Det är en oerhört drabbande bok som väcker många tankar om vad som är viktigt här i livet och vilket ansvar vi alla har  att göra något med våra liv och stå för våra val. Det här inlägget var tänkt att handla om jobb och arbete och jag kan ju säga att jag inte känner till någon bok där någon går upp så fullständigt i jobbet som Stevens i Återstoden av dagen.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro.

Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Äldre och dementa kan bli oroliga och snurriga, men det verkar som att äldreboendet Tallskuggan rymmer något som kan göra vem som helst spänd och rädd… Hemmet är en riktigt bra skräckis, men jag uppskattar också skildringen av själva äldreboendet med både de boende och den personal som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre (och deras i anhöriga) i deras utsatta situation. Utan att ha någon egen erfarenhet av att jobba inom vården så tycker jag ändå att det känns som en träffande skildring.

Hemmet av Mats Strandberg
Hemmet av Mats Strandberg.

I Den andra kvinnan av Therese Bohman jobbar bokens huvudperson i disken på stadens sjukhus. Fast egentligen är hon menad till något helt annat. Boken är främst en fantastisk skildring av klassfrågan och av att vara ”den andra kvinnan”, men författaren lyckas också fånga den bullriga, fuktiga, varma miljön i disken och hur de oformliga och trista arbetskläderna eliminerar det sista av arbetarnas personlighet. Det finns verkligen element i Den andra kvinnan som känns som ren arbetarlitteratur.

Den andra kvinnan av Therese Bohman
Den andra kvinnan av Therese Bohman.

I kortromanen God jul berättar Jonas Karlsson om ett kommunhus där någon får den briljanta idén att sprida lite julmys genom att placera ut julljusstakar i fönstren så att de bildar texten GOD JUL. Självklart havererar allting. Några är villiga att lyckas med GOD JUL-projektet till nästan varje pris, men andra är lite mindre samarbetsvilliga. God jul är en humoristisk och knäpp berättelse, men jag tror att vem som helst som någon gång har arbetat på kontor kommer att känna igen sig själv eller sina kollegor…

God jul av Jonas Karlsson
God jul av Jonas Karlsson.

Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) av Martina Haag är en knäpp och rolig feelgoodberättelse om Isabella, som kämpar förgäves med att få in en fot så att hon kan börja jobba som skådespelare. Plötsligt ljusnar det! Hon ska få en stor roll på Dramaten. Tyvärr har hon också råkat lova att hon kan avancerad akrobatik… Det här är kanske ingen arbetsskildring på samma sätt som de övriga böckerna i det här inlägget, men det är en kul bok om en väldigt speciell bransch.

Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) - Martina Haag
Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) av Martina Haag.

Dagen du förstörde allt

Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren är en både sorglig och hoppfull bok om sorgen efter att ha förlorat en vän i självmord. Betyg: 3+ tröstande hundar av 5.

Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren

Melanie och Kassandra är en oskiljaktig kompisduo med så många interna skämt och påhitt att det närmast bygger murar mot alla andra. De betyder allt för varandra och framtiden ser utstakad ut: de fantiserar om den framtid då de ska plugga på universitetet och dela lägenhet och när de ska vara vuxna, kanske ha familjer, men fortfarande och självklart ska ha varandra. Plötsligt bryts dock linjen och allting ställs på ända: Kassandra begår självmord och Melanie blir lämnad kvar med ilska, sorg och tusen frågor om vad hon borde ha sett, förstått och gjort. Kan hon resa tillbaka i tiden och ändra förloppet?

Fyra personer begår självmord varje dag i Sverige. Det är fruktansvärt många och det är helt oacceptabelt att det inte satsas mer på åtgärder för att förhindra självmord. Trots att så många lider av depression och annan psykisk ohälsa så är det ett tabubelagt ämne som nästan ingen vill prata om. Därför tycker jag såklart att det är bra att det finns sådana här berättelser som tar sig an ämnet. Här är fokus på sorgearbetet för en av de efterlevande, ett perspektiv som är både viktigt och intressant. Varje person som begår självmord lämnar ett tomrum och ett hål efter sig och det finns knappast några enkla eller lätta vägar för att gå vidare.

I Dagen du förstörde allt går huvudpersonen igenom alla möjliga stadier i sin sorg och det är verkligen fint att få gå vid sidan av och följa henne. Det är en både sorglig och hoppfull bok om ett viktigt ämne.

Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren

Dagen du förstörde allt

Uppläsare: Asta Kamma August.
Utgivningsår: 2018 (första svenska utgåvan, Vox by Opal), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Saga Egmont).
Antal sidor: 245 ca 5,5 h lyssning).
ISBN: 978-87-26-00244-7, 978-91-88665-07-2.
Andras röster: En blogg för bokugglor, Prickiga Paula och böckerna.

Linnea Dahlgren

Linnea Dahlgren (född 1991) är en svensk biblioteksassistent och författare, utbildad vid bland annat Lunds författarskola. Unga vuxna-romanen Dagen du förstörde allt (2018) är hennes debutroman.

Förlagets beskrivning

”Melanie och Kassandra har varit bästisar sen de var små. De behöver inga andra, de har ju varandra: Mellan och Kass. Något av det bästa de vet är att besöka Tidssmygen, en glänta i skogen där det känns som man kan resa i tiden. De reser till gemensamma minnen och till allt roligt de ska göra i framtiden. Så en tidig morgon vaknar Melanie av telefonen. Kassandra är död. Hon har tagit livet av sig. Nyheten drabbar Melanie som ett slag. Det kan inte vara sant, det måste vara ett misstag. Hur ska hon fortsätta leva? Mellan kan ju inte finnas utan Kass. Men så kommer hon på: Tidssmygen. Tänk om hon kan resa i tiden och få Kassandra att ändra sitt beslut.

En finstämd och gripande berättelse om sorg, vänskap och kampen för att leva vidare.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.

Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig.  Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.

Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.

Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget.  Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.

Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.

Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.

När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.

Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte

”– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…

Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.

Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…

… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.

Svetlana Aleksijevitj

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Förlagets beskrivning

”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”

Deckare och true crime: när verkligheten överträffar fiktionen

Jag vet inte om det bara är jag, men visst har deckaren tappat en del i popularitet på sistone? Och visst är ”true crime” på uppsegling? Det fanns en tid när det sprutades ut så många deckare att det inte gick att hålla isär dem och det fanns också en tid när public service försökte göra ett slags ”Stjärnorna på slottet” fast med enbart deckarförfattare. Under ett antal år kördes till och med en egen bokmässa med deckarprofil – Crimetime Gotland, som numer ingår i den ”vanliga” Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Min känsla är att den största hypen har lagt sig och att det numera finns andra genrer som växer mer.

Samtidigt känns det uppenbart att folks intresse för kriminalhistorier består. Det är bara att kolla på (det nu nedlagda) Veckans brott – SVT-produktionen som hann köras i 16 säsonger innan programmets stora stjärna, Leif GW Persson, gick vidare till TV4, där han fortsätter att mumla och humma och sprida sina kunskaper om kriminalhistoria och kriminologi. Kollar man in podcast-topplistor så hittas exempelvis P3 dokumentär, Svenska mordhistorier och P1 dokumentär på topp 10 (P3 dokumentär och P1 dokumentär är förvisso inga renodlade kriminalpoddar). En annan stor podd (som just nu är mellan två säsonger (eller nedlagd!?)) är Spår, där läsaren närmast i realtid får följa ett fall. Spår är för övrigt en podd inspirerad av  amerikanska Serial, som har laddats ned mer än 175 miljoner gånger av lyssnare världen över.

Välskrivna deckare är en sak, det är något visst att få följa en välkomponerad och spännande berättelse, skriven av en skicklig författare, men om det är spänningen som är grejen så undrar jag vad deckare tillför. Det som alla dessa kriminal- och ”true crime”-program serverar kan upplevas som bra mer spännande än det deckare kan erbjuda, särskilt med tanke på hur många deckare som har pumpats ut och hur många upprepande och tjatiga deckare det därför finns där ute. Verkliga kriminalfall kan på många sätt kännas mer intressanta, men för många är det inte ens ”true crime”-programmen som är mest kittlande – inte när det går att följa brott i realtid genom att läsa kvällstidningar, läsa & skriva på populära nätforum och till och med läsa förundersökningsprotokoll och domar (både förundersökningsprotokoll och domar är offentliga handlingar och de finns ofta upplagda på nätet – och det är förvånansvärt många som läser dem).

De senaste åren har ”hela Sverige” hållit andan medan exempelvis Lisa Holms öde har rullats upp. För att inte tala om ”Sommarstugemordet”, fallet där ett äldre par blev angripna med kniv i sin egen sommarstuga. Sedermera kom deras vuxna dotter och hennes dåvarande pojkvän att bli dömda. Under utredningens gång hade man dessutom anledning att börja undersöka ett tidigare dödsfall, då mycket pekade på att den vuxna dottern också hade varit inblandad i sin tidigare makes död och att motivet då var att försöka få ut pengar för en försäkring som hon strax innan hade skaffat i hans namn. Nu i vår är förresten boken Sommarstugemordet, av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers, rykande färsk och det är säkert många läsare som kommer att kasta sig över den. Fallet innehåller många spektakulära delar och bara det att en kvinna är kapabel till att göra något så rått och ont, och att någon är så kallsinnig och störd att den är beredd att döda sin egen make och sina egna föräldrar (för att få ut arv och försäkringspengar) är också helt obegripligt. Självklart är det ett fall som berör.

Jag har också sett att Norstedts, förlaget bakom boken, har valt att göra just Sommarstugemordet till ljudserie för strömningstjänsten Storytel. Det här blir således den första säsongen av Storytels ”true crime”-serie Svenska brott. Bokserien med samma namn är redan uppe i volym 3; Man har redan gett ut Bodenfallet, Trippelmordet i Uddelvalla och, ovan nämnda, Sommarstugemordet, men ljudbokserien kommer nog göra än mer succé, även om den bara blir tillgänglig för Storytel-prenumeranter.

Jag förstår fascinationen, även om jag inte fullt ut tycker att det känns okej att grotta ned sig i sådant här – förr eller senare slår det alltid över och blir skvallrigt och osmakligt. När någon utsatts för ett grovt brott finns det också brottsoffer och dess anhöriga att skänka en tanke och då är det naturligtvis mycket trevligare och värdigare att läsa en deckare och att engagera sig i det rent fiktiva.

Jag tror i alla fall att en utveckling mot mer ”true crime” är att vänta. Den här typen av berättelser har redan varit i ropet i åratal, som jag också har exemplifierat lite längre upp i texten, men jag tror att vi bara är i början. Det blir spänning och skvaller i en oslagbar kombination samtidigt som verkligheten på ett paradoxalt och sorgligt sätt ofta har betydligt mer grymhet och råhet att uppvisa än vad författare kan hitta på i sina deckarhistorier. En del verkliga fall skulle inte ens fungera i bokform. Om någon exempelvis skrev en roman om en psykopatisk och sexuellt störd raketforskare som mördar en kvinna i en ubåt och sedan styckar kroppen, ja, då skulle den berättelsen ganska snabbt kunna avfärdas som överdrivet trams utan trovärdighet. Eller vad tror ni? Ibland undrar jag vad deckaren kan tillföra, rent spänningsmässigt och med tanke på överraskningsmomentet, när det finns en verklighet som är så grym och ful.

Vad tycker du om ”true crime”?

Historieläraren

Historieläraren av Matt Haig är en annorlunda och humoristisk historisk roman om en man som åldras väldigt långsamt. Betyg: 4 lutor av 5.

Historieläraren av Matt Haig
Historieläraren av Matt Haig

Historieläraren av Matt Haig är en roman om en historielärare som verkligen inte har några problem med att levandegöra historien. Det speciella med historieläraren Tom Hazard är nämligen att han åldras extremt långsamt. Trots att han ser ut att vara i 40-årsåldern så är han i själva verket flera hundra år gammal och har upplevt häxprocesser (på det allra hemskaste vis), jobbat åt Shakespeare och genomlevt världskrigen och många andra historiska händelser.

Jag vet inte om man kan kalla Historieläraren för en historisk roman, men jag kan ju börja med att erkänna att jag inte brukar gilla historiska romaner. Anledningen är främst att jag tycker att många författare brukar fastna i att skildra en viss tid eller vissa händelser och att det då skapas en distans som gör att människorna i boken känns svåra att relatera till. Jag tänker gärna att människor i alla tider har haft ungefär samma tankar och känslor och att det på många plan är märkligt lite som har förändras, men i historiska romaner kan människor plötsligt prata och bete sig helt annorlunda mot vad människor gör idag. Det får mig alltid att tappa intresset. Människor var väl inte dummare, stelare eller tråkigare för t.ex. 200 år sedan jämfört med nu? Det kanske är jag som är helt fel ute i och för sig; Jag vet såklart ingenting om hur människor var för 400 år sedan. Det fina med Historieläraren är i alla fall, ur min synvinkel, att den inte är en traditionell historisk roman. Här är det istället en nutida människa som kan blicka tillbaka. Jag tycker att det blir riktigt kul och intressant, inte minst för att Haig skriver precis den historiska roman jag har saknat. Här är det märkligt lite som förändras. Samhället blir annorlunda, men människorna och mänskligheten är mer eller mindre konstanta: det är samma kärlek & kärlekstrassel, pengatrubbel & girighet och konflikter.

Att åldras långsamt kommer dock med en del svårigheter för Tom och andra som delar hans speciella egenskap. Det gäller att smälta in och att inte väcka andras nyfikenhet. Läcker det ut att Tom och andra lever i hundratals år så kan de förvandlas till försöksdjur och utnyttjas. Därför finns det ett speciellt sällskap som jobbar hårt (och grymt) med att bevara deras hemlighet. I upplägget ingår också att ingen av dem får stanna på en och samma plats i mer än åtta år.  Det är inte meningen att de ska bygga långa relationer till mer kortlivade människor – och särskilt inte inleda relationer och skaffa barn. Trots detta har faktiskt Tom en dotter, en dotter som dessutom har ärvt hans förmåga att åldras långsamt. De har dock kommit isär och Tom letar nu med sällskapets hjälp efter henne och har så gjort i hundratals år.

Sökandet efter dottern är ett bra inslag i boken, men det är ändå den del jag faktiskt hade lite svårt för. Boken byggs upp bra och långsamt, men när boken närmar sig sitt slut så börjar handlingen rasa iväg i ett snabbt tempo och jag tycker faktiskt att den här knuten löstes upp lite väl snabbt. I övrigt tycker jag att boken var riktigt bra och tänkvärd. Längs berättelsens gång kommer Tom uppleva möten och vara med om händelser som får honom att börja tvivla på att upplägget med allt hemlighetsmakeri är av godo. Det var oväntat och uppfriskande att berättelsen började utforska helt andra sätt att hantera situationen.

Det jag kanske främst uppskattade med boken var annars humorn. Författaren formulerar sig roligt och jag inser i och för sig att det är väldigt simpla skämt, men jag drar verkligen på munnen när Tom konstaterar att han inte har dejtat på 100 år och faktiskt menar det bokstavligen. Det finns en hel del skämt i samma stil, men det finns också annat som är humoristiskt. Att ha en sådan lång historia som Tom ger en slags avslappnad attityd hos huvudpersonen. Tom har varit med förut och verkar ha märkligt lätt att finna sig till rätta bland flugor och nya företeelser. Det här är skildrat med en humor som jag verkligen gillar.

Jag gillade helt klart Historieläraren. Den är kanske inte en typisk historisk roman, eller en historisk roman över huvud taget, men den är underhållande, tänkvärd och ger en del spännande återblickar till historiska händelser.

Historieläraren av Matt Haig
Historieläraren av Matt Haig

Historieläraren

Originalets titel: How to stop time (engelska).
Översättare: Karin Andrae.
Uppläsare: Martin Halland.
Utgivningsår: 2017 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Polaris).
Antal sidor: 379 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88647-86-3, 978-91-7795-008-0.
Andras röster: Bina’s books, Hanneles bokparadis, Ugglan & boken.

Matt Haig

Matt Haig (född 1975) är en brittisk journalist och författare som har skrivit såväl barnböcker som vuxenromaner. Han har också skrivit en självbiografisk roman, Reasons to stay alive (Skäl att fortsätta leva) om Haigs tid med svår depression. Flera av Haigs böcker är verkliga bästsäljare och de har också översatts till  30 språk. How to stop time (Historieläraren) från 2017 (2018 på svenska) är hans senaste bok. Den är just nu på väg att filmatiseras. Matt Haig har en hemsida och twittrar på @matthaig1.

Förlagets beskrivning

”Tom Hazard bär på en livsfarlig hemlighet. Av allt att döma är han en högst ordinär 41-åring, men han har i själva verket levt i århundraden. Från den elisabetanska eran genom 1920-talets Jazzålder i Paris till dagens London. Han har sett världen förändras så många gånger, men det enda han längtar efter är ett vanligt liv.

Tom är ”kvasi-odödlig”. På 13-14 år åldras han endast ett. Han har med åren blivit en outsider, en betraktare av världen utifrån, förundrad och kritisk. Han följer franska revolutionen, fascineras av Facebook och hänger med Zelda Fitzgerald och Josephine Baker. Det enda han inte får göra, det enda förbjudna, är att bli kär.

Som historielärare på en grundskola i London har han hittat det perfekta jobbet: han kan lära barnen om häxjakten, världskrigen och andra stora historiska händelser. Han försöker på så sätt att tämja det förflutna, som alltid riskerar att springa ikapp honom, och komma över förlusten av sin sedan länge försvunna dotter.

Det är en bitterljuv roman, om att förlora och samtidigt finna sig själv. Om tidens gång, kärlekens villkor, och om att det ibland kan ta minst en livstid att lära sig att leva. Boken är samtidigt fyndig med typiskt brittiskt bett i replikerna: ”Varför oroa dig för framtiden? Den händer alltid. Det är det som är grejen med framtiden.”

Böcker i juni

Juni är här och jag hade som vanligt tänkt ge en liten uppdatering kring vad jag planerar att göra & läsa den här månaden vi har framför oss. Först måste jag dock uppehålla mig lite vid maj. Maj! Vilket väder vi fick till slut! Efter en lång, seg vinter så kändes det fantastiskt att det blev plötslig sommarvärme. Det blev en vårflod som hette duga och björkarna här i ”Björkarnas stad” slog ut från den ena dagen till den andra, som det kändes. Otroligt skönt! Aldrig tidigare har värmen känts som en sådan befrielse. Den här vintern har verkligen varit för lång och kall och snöig för min smak och att vi kastades rakt in i sommarvärme fick det att kännas som ett ok som lyftes från axlarna.

Läsa på balkongen
Läsa på balkongen. Mer sådant i juni!

Vad gjorde jag i maj då? Vi har haft grillkvällar, kollat på Eurovision (det är en stor händelse i mitt liv, men i år blev vinnaren en stor besvikelse…), firat en väns examen och hälsat på i Skellefteå. Jag har varit på konsert på Norrlandsoperan (Mahlers femma 🙂 ), dansat, cykelorienterat och sprungit. Springandet har gått långsammare än på många år, men det har varit kul ändå! Det är svårt att inte ryckas med av den positiva stämningen på Blodomloppet, när över 8000 människor rusar iväg – ett riktigt kul motionslopp!

Det var faktiskt fullt upp i maj, även om det inte kändes så. Ljuset och värmen gör att dagarna blir så himla mycket längre och att man hinner göra så väldigt mycket mer. Nu i juni fortsätter sommaren och jag tänker smygstarta semestertiderna genom ett par resor till Öregrund, där jag alltså har vuxit upp och där min släkt bor. Det är en riktig liten sommarstad, så det ska bli så mysigt! I juni blir det ytterligare ett lopp (Vårruset) och så ska vi på sommarens första bröllop. Midsommarfirande blir det också såklart. Det är så mycket kul att se fram emot i juni!

Kommer jag hinna läsa något då? Nja. Det här är kanske lite oväntat, men jag brukar inte hinna läsa så mycket på somrarna. När jag är ledig och kanske befinner mig på resande fot så brukar jag tappa mina rutiner, däribland mina läsvanor. Jag kommer säkert att hinna lyssna på en massa ljudböcker, men pappersböckerna kommer nog få vänta till bättre tider (eller åtminstone bli lästa i ett lite långsammare tempo). Jag lär väl dock läsa ut någon pappersbok hoppas jag. En rasande eld av Andreas Norman lär väl bli först på tur att bli utläst, för den har jag på gång just nu.

En rasande eld av Andreas Norman
En rasande eld av Andreas Norman

Om någon annan behöver tips på nyutkomna böcker att plöja under sommarens ledighet så har jag ett par inlägg i ämnet (del 1, del 2). Ska jag lyfta fram en bok som jag ser fram emot alldeles särskilt mycket så är det Mannen utan skugga av Joyce Carol Oates. Jag älskar hennes böcker, som ofta skildrar kvinnor i olika utsatta situationer.

Mannen utan skugga av Joyce Carol Oates
Mannen utan skugga av Joyce Carol Oates

Vad läser du i juni?