Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.

Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig.  Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.

Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.

Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget.  Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.

Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.

Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.

När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.

Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte

”– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…

Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.

Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…

… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.

Svetlana Aleksijevitj

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Förlagets beskrivning

”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”