De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en smärtsam dystopi om en framtid där rasism har fått makten. Betyg: 4+ gungor av 5.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en Augustprisbelönad roman som inleds dramatiskt med att tre IS-anhängare bryter sig in i en seriebutik för att avrätta en serietecknare, något som också ska filmas och laddas upp på nätet. Händelsen ligger nära attacker vi alla hört om: Charlie Hebdo, Lars Vilks… Självklart är det en obehaglig och svår läsning: allt är fyllt av råhet, ondska, brutalitet, skräck. Under attacken börjar dock en av jihadisterna, en ung kvinna, att vackla och händelsen får ett annat slut. Efteråt hamnar kvinnan på en psykiatrisk klinik. Hon är förvirrad, vet inte vem hon är, hävdar att hon kommer från framtiden.

En tid senare blir kvinnan uppsökt av en författare och hon ger honom sina texter, vill berätta om framtiden. Det hon berättar är mörkt och smärtsamt: hon skildrar ett samhälle där rasismen har tagit över helt och där så kallade ”Sverigefiender”, mestadels muslimer, samlas ihop i ett område som kallas Kaningården där de torteras och tvingas att äta griskött.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en annorlunda roman med många lager. Romanens unga kvinna på den psykiatriska kliniken skulle kunna avfärdas som en sjuk människa, men det hon berättar ligger nära en verklighet som förvånansvärt många svenskar vill se. Boken ger skrämmande, möjliga utfall av vårt agerande och ger samtidigt hopp om att linjen kan brytas.

Ibland hade jag svårt att helt följa berättelsen. Det är mycket som är gåtfullt, ovisst och utspelar sig mellan raderna. Samtidigt är Anyuru mästerlig på att gestalta med små, effektiva medel. Språket är fantastisk och kompositionen är imponerande. När jag la ifrån mig De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var det med en känsla av att den här boken inte liknande något annat jag läst och att den skulle växa. Det har den också gjort.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 300.
ISBN: 978-91-1-307313-2.

Johannes Anyuru

Johannes Anyuru (född 1979) är en svensk författare, som debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Det stora genombrottet kom nio år senare med En storm kom från paradiset, där Anyuru berättar om sin pappa. Johannes Anyuru har belönats med många fina priset och utmärkelser, bland annat Augustpriset, som han belönades med för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

Förlagets beskrivning

”En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.

Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.

Hon menar att hon kommer från framtiden.

Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater.”

Här ligger jag och blöder

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en fantastiskt fin bok om en ung tjej vars mamma plötsligt är försvunnen. Det är en bok där det är väldigt lätt att tycka om huvudpersonen och att heja på henne i allt hon gör: letandet efter mamman, skapandet, kärlek. Betyg: 5 flamingos av 5.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en ungdomsroman där läsaren får följa 17-åriga Maja, som bor med sin pappa i Stockholm. I Norrköping bor Majas mamma, som aldrig kallas för något annat än vid sitt förnamn, Jana.  Faktumet att hon aldrig kallas för ”mamma” låter läsaren förstå att det finns ett visst avstånd mellan Maja och hennes mamma, men det är inte bara den detaljen som avslöjar något om Jana och hennes relation till sin dotter (och andra) utan det finns mycket annat som antyds mellan raderna. Och allt detta lyckas författaren avslöja trots att den stora ”grejen” i den här boken är att Majas mamma plötsligt är spårlöst borta. Snyggt gjort!

När Maja kommer till Norrköping för att ha en helg hos sin mamma så är Jana helt enkelt inte där för att möta upp och inte finns hon i huset heller. Maja snokar skamlöst bland sina föräldrars e-post, almanackor och sociala medier och hittar förbryllande ledtrådar och en del pinsamma sidospår (föräldrars dejtande, föräldrars lite fåniga stolthet över sitt egna föräldraskap…). Exakt vad som har hänt med Jana kanske jag ska överlämna åt läsaren att upptäcka, men försvinnande leder verkligen fram till något tankeväckande och fint i slutändan. Föräldraskap är kanske inte det lättaste, och inte att vara tonårsdotter heller!

Majas Norrköpingshelg blir hur som helst något helt annat än vad det var tänkt, men genom knasiga tillfälligheter kommer hon att lära känna flera nya kompisar medan hon är där alldeles själv. Inte minst träffar hon ”Justin Case”, som visar sig bo granne med Jana. Han är 20 år och Maja drar genast en lögn att hon är 18. Självklart uppstår förälskelse. Det finns alltså flera sidohistorier utöver den om Janas försvinnande. Och jag gillar dem verkligen!

Ungdomsböcker kan ha en tendens att vara avskalade och rakt på sak, men här har Jägerfeld gjort den perfekta avvägningen mellan att skriva saker i klartext och att låta saker skymta mellan raderna, och även mellan att hålla sig till huvudberättelsen och att låta de andra berättelserna och bifigurerna få ta plats. Jag tyckte verkligen om den här boken! Det är en fin berättelse och det är omöjligt att inte tycka om Maja. När jag läser boken vill jag inget annat än att heja på henne, peppa henne och tala om hur bra hon är, som om hon vore en lillasyster man tycker riktigt mycket om. Tonen känns också helt rätt. Nu var det länge sedan jag var tonåring, men Jägerfeld väcker minnen om hur det var när förälskelser var liksom nytt och hur det bara var i största allmänhet innan man riktigt förstått vem man är och vad man ska bli. Jag imponeras också över hur självsäker Maja är. Trots att hon hamnar i en rätt klurig situation med sin mamma och trots att hon har allmän otur med saker och ting, så verkar hon aldrig riktigt tveka eller tappa modet. Det är inspirerande på ett sätt. Jag vet inte om jag var lika orädd när jag var 17 år, men förmodligen inte.

Det är alltid lite småkonstigt att vara vuxen och uttala sig om en ungdomsbok. Är den här boken bra för att vuxna förnuftigt kan titta tillbaka och tycka att det är bra, eller är den bra för att unga också kan hitta något och få igenkänning? Jag kan såklart inte svara på det sistnämnda. Men jag hoppas och tror verkligen att unga också kan känna igen sig i Maja på ett eller annat sätt.

Här ligger jag och blöder

Uppläsare: Julia Marko-Nord.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Gilla böcker (som numera har slagits samman med Lilla piratföraget)), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Karin Andersson för Sveriges radio).
Antal sidor: 251.
ISBN: 9789186634032.

Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld (född 1974) är en svensk författare och psykolog. Hon debuterade 2006 med Hål i huvudet och 2010 kom hennes andra bok, Här ligger jag och blöder, som fick ett väldigt fint mottagande och bland annat belönades med Augustpriset. Hennes senaste roman är Blixtra, spraka, blända! som kom ut 2018. Jenny Jägerfeld twittrar under @JennyJagerfeld och har en hemsida.

Förlagets beskrivning

””Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen för den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.”

Maja skulle aldrig skada sig själv, aldrig avsiktligt som folk verkar tro. Ska man inte få såga av sig en tumspets utan att alla börjar oroa sig? Det vill säga, alla utom Majas mamma. Tvärtom är det Maja som oroar sig för henne. På en fest hon inte är inbjuden till träffar hon tjugoåriga Justin, en superverbal bilmekaniker med rosa byxor, som får henne att glömma allt om frånvarande mammor och avsågade tummar. Men sen läser Maja ett mejl som inte är till henne, ett mejl som gör ondare än alla sticksågar i världen.

Här ligger jag och blöder är en bladvändare med gapskrattshumor och allvar. Tilldelad Augustpriset i klassen Årets svenska barn- och ungdomsbok samt Stora Läsarpriset 2010. Nominerad till Slangbellan samma år.”

Insurgent

Insurgent av Veronica Roth är den andra delen i den dystopiska Divergent-trilogin, en berättelse om en värld där människor hålls i schack genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa kulturer och synsätt är accepterade. Nu är dock allt på väg att falla samman. Betyg: 4 kanyler av 5.

Insurgent av Veronica Roth
Insurgent av Veronica Roth

Insurgent av Veronica Roth är del två i Divergent-trilogin. Den tar vid precis där första delen slutar och tempot är alltså högt redan från början. Tris är en ung tjej i en dystopisk värld där alla hålls under kontroll genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa synsätt är accepterade. Antingen tillhör man De tappra, De osjälviska, De lärda, De ärliga eller De fridfulla och alla människor anses ha egenskaper som gör att de är menade att tillhöra en enda av falangerna. Tris är dock speciell, hon är divergent, vilket innebär att hon har egenskaper som gör att hon passar in i flera falanger. Hennes speciella egenskap är dock något som hon håller hemligt eftersom att det är farligt för divergenta att avslöja sig. Hon har precis genomgått den tuffa initiering som krävs för att bli upptagen i De tappra och vid sin sida har hon Marcus, hennes nyblivna pojkvän.

Tris och Marcus är två mycket unga människor, men i Insurgent är mod och divergens några egenskaper som är viktigare än livserfarenhet. Framför sig har de enorma utmaningar och de båda kommer att spela viktiga roller i händelseutvecklingen. Hela samhället, som de känner det, är på väg att rasa samman. De lärda vill bryta sig loss och släppa in ett annat styre och de drar sig inte för att starta ett krig för att uppnå sitt mål. Plötsligt ställs människor och falanger mot varandra, vänskap sätts på prov och många lider oerhörda förluster.

Boken är spännande från sidan ett och tempot är högt. Jag fastnade verkligen och ville veta hur det skulle utveckla sig. Jag inser att mycket i boken är platt och töntigt, att de flesta karaktärer vid sidan av Tris helt saknar djup, att hennes relation till Marcus beskrivs banalt och klyschigt, att det finns en hel del logiska luckor och att berättelsen drivs framåt med minsta möjliga finess och gestaltning. Ändå måste jag säga att jag rycktes med och, även om författaren kanske inte utnyttjar ämnet maximalt, så finns det i grunden något intressant i själva grundkonflikten: att människor hålls tillbaka av sina egna snäva kulturer och fyrkantiga bild av världen. När jag hade läst första delen i trilogin, Divergent, var det många som varnade mig för att de avslutande delarna skulle vara mycket sämre. Jag hade kanske låga förväntningar när jag påbörjade Insurgent, men jag blev i alla fall positivt överraskad över att storyn fortfarande kändes intressant och att det fortsatte att bjudas på överraskningar. Mitt största problem med boken är i någon mening att den är en ungdomsbok. Det kan jag naturligtvis inte föra fram som kritik, egentligen, men det känns bara så löjligt, från min synvinkel, att boken handlar om två barn som springer runt och räddar världen och upplever relationstrassel som de hanterar som om de vore ett gammalt äkta par. Det känns haltande. Men egentligen är det väl helt enkelt så att jag är för gammal för den här typen av böcker. Fel målgrupp, ni vet.

Jag kommer hur som helst att läsa den avslutande delen. Jag vill veta hur det går med allting och ibland är det precis den här typen av underhållning man behöver!

Insurgent av Veronica Roth
Insurgent av Veronica Roth

Insurgent

Originalets titel: Insurgent (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Uppläsare: Anna Maria Käll.
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Modernista), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Earbooks).
Läs även övriga delar i Divergent-trilogin: Divergent, Allegiant.
Antal sidor: 381 (ca 12,5 h lyssning).
ISBN: 9789176455104, 978-91-7483-159-7.

Veronica Roth

Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

Förlagets beskrivning

”Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda dem hon älskar – och sig själv – samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.

Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylld av firande och segeryra tillsammans med hennes valda falang. I stället slutade dagen i outsägliga fasor. Nu rasar krig, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer. Och i krigstider måste man välja sida, hemligheter kommer i ljuset, och de val som måste göras blir ännu större och mer oåterkalleliga.

Tris har förändrats, dels genom sin beslut, men också av på grund av nya upptäckter och skiftande relationer. Nu måste hon omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.”

Unga Astrid (film inspirerad av Astrid Lindgrens liv, innan hon blev författare)

Här om veckan var jag på bio och såg Unga Astrid, filmen som är baserad på Astrid Lindgrens liv innan hon blev en känd författare. Vi var nog många som blev berörda och som fängslades av Kristina Lindströms Astrid Lindgren-dokumentär som sändes i tre delar julen 2014 (den finns för övrigt på SVT Play just nu). När jag såg dokumentärserien blev det också första gången jag fick höra berättelsen om hur Lindgren som ung mor blev tvungen att lämna ifrån sig sin lille son, Lasse, till fosterföräldrar i Danmark. I Lindströms dokumentär blev den här traumatiska tiden i Lindgrens liv en nyckel som satte många av hennes verk i ett nytt ljus. Det var nog fler än jag som blev väldigt berörda av att lära känna den delen av Astrid Lindgren, så det är inte konstigt att någon har velat gå djupare och skapa en hel film om det. Unga Astrid fokuserar alltså på just den här tiden i Astrid Lindgrens liv. Vad jag har förstått har Unga Astrid, regisserad av Pernille Fischer Christensen, fått en del kritik, inte minst av Astrid Lindgrens dotter, Karin Nyman, för att den berättar om den här tiden som Astrid Lindgren själv inte gärna ville prata om. Att veta att filmen använder sig av en persons liv, och att den personen samtidigt var väldigt mån om att skydda just de här delarna ur sitt privatliv, gör såklart att filmupplevelsen grumlas något, men med det sagt så tycker jag att det verkligen är en fin  och väldigt stark film.

Filmen, som alltså inte är en dokumentär, men som ligger nära verkliga händelser i Astrid Lindgrens liv, berättar om den unga Astrids liv i Vimmerby och hur allt ställs på ända när hon inleder en romans med lokaltidningens redaktör, en cirka 30 år äldre man som precis ligger i en komplicerad skilsmässa med sin fru. Astrid, i filmen spelad av fantastiska Alba August, är bara runt 16 år och är en slags praktikant på tidningen. När hon inleder en relation med sin chef blir hon också gravid och självklart blir det uppståndelse. Barnets far kan dömas för otukt och få ännu större problem med den skilsmässa han är mitt uppe i. Astrids föräldrar oroar sig stort för sin dotters framtid och vad alla ska tycka, särskilt oroliga blir de eftersom att de arrenderar sin mark från kyrkan. Astrid måste helt enkelt (enligt den tidens logik) lämna Vimmerby under graviditeten och hon hamnar då i Stockholm, där hon går en sekreterarutbildning. När förlossningen närmar sig åker hon till Danmark, eftersom att hon inte behöver uppge barnets fars namn där.  Ung och ensam föder hon sin älskade lilla son, Lasse, som hon inte kan ta med sig hem, utan måste lämna hos en fostermor.

Det gör ont i hjärtat när man ser Astrid kämpa för att få hem sin son och hur hon krigar för att få tillvaron att få ihop och att hitta och utveckla sin mammaroll under de fåtal besök hon kan göra hos sin pojke. Det kan förmodligen vara nog så jobbigt att vara ensamstående idag, men filmens Astrid Lindgren hade dessutom mycket lite pengar att röra sig med, väldigt få skyddsnät runt omkring och hon var ju själv bara ett barn. Jag blev verkligen berörd.

Unga Astrid är en både sorglig och känslosam film, men samtidigt är den också en härlig film, full av liv.  I filmen lyfts det fram en skämtsamt och spexig Astrid, som har svårt att sitta still och som varken håller igen när hon blir arg eller glad. Det är stora känslor och stor livskraft som lyser igenom hela tiden. Ibland blir det lite övertydligt, men det märks att regissören har velat hitta kopplingar till Lindgrens böcker och karaktärer. Filmens Astrid Lindgren är som en kraftfull Pippi Långstrump: stark, självständig, handlingskraftig. Ibland ger hon ifrån sig rena Ronja Rövardotter-skrik. Framför allt är hon en inspirerande och stark ung kvinna och det är jäkligt skönt att sitta och se en hel långfilm som fokuserar på just detta: en film om moderskap och mod.

En del har kritiserat att filmen handlar om Astrid Lindgren och moderskapet och inte om Astrid Lindgren och karriären. Jag är benägen att tycka att det är just detta som gör filmen så intressant. Alla vet redan vilken enastående författare Astrid Lindgren var och vilken fantastisk spridning hennes berättelser har fått. Filmen berättar något annat och kanske är det förminskade och synd att den gör det, men jag tycker verkligen att sådana här starka kvinno-berättelser behövs. Såhär kunde en kvinna liv se ut på 20-talet.

Det är komplicerat att Unga Astrid handlar om Astrid Lindgren, med tanke på att hon själv troligast aldrig hade accepterat att den här filmen hade gjorts, men ska man se filmen som det den är: en film inspirerad av Astrid Lindgren, så kan man kanske också det positiva i att ett stycke kvinnohistoria tack vare Lindgren får den här uppmärksamheten. Filmen hade förmodligen inte väckt samma intresse eller engagemang om den hade handlat om en helt fiktiv person, men nu får många svenskar chansen att se en riktigt fin och berörande film som berättar om kvinnliga erfarenheter som sällan fått utrymme på vita duken tidigare. Jag tycker i alla fall att det är en väldigt sevärd film.

Laterna magica

Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi, en bok där de flesta kring Bergman känns underligt platta, men där det å andra sidan ges en verkligt fin bakgrund till Bergman och hans skapande. Betyg: 4 magsår av 5.

Laterna magica av Ingmar Bergman
Laterna magica av Ingmar Bergman

Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi från 1987. Det här jubileumsåret, 100 år sedan Bergmans födelse, har Bergman och hans filmer uppmärksammats på många håll och Sveriges radio har bland annat låtit den här boken gå som radioföljetong, samtidigt som den har bokcirklats i Lundströms bokradio. Bokcirkeln har jag inte hunnit lyssna klart på, men nu har jag i alla fall lyssnat på uppläsningen av boken.

Till att börja med kan jag erkänna att jag inte är någon kännare av Bergman och trots att jag är intresserad av film så har jag faktiskt inte sett någon av Bergmans verk(!), inte ens Fanny och Alexander. Jag tror självklart att den här boken lyfter om man också har sett något av det Bergman skapat på film eller för teatern, kanske kan boken då också ge en del nycklar till hans skapande och visa nya sidor av det han har velat berätta i sina verk.

Även utan att kunna sin Bergman så tycker jag att boken håller, inte minst för att han är en sådan oerhört känd och respekterad person och eftersom det har blivit så mycket diskussioner kring hans ”demoner” och hårda ledarstil. Det gör såklart att det blir spännande att få titta in i hans värld och höra Bergmans egna ord. Bergman lyckas också berätta på ett engagerande sätt. Jag blir kanske mest berörd när han berättar om den laterna magica, filmapparaten, som tidigt skänkte honom den magi som lockade honom till filmen. Som mest underhållen blir jag när Bergman berättar om alla hopplösa teatrar han kuskar runt på – han berättar målande och äckelframkallande om ohyra, trasiga avlopp och allmänt nedgångna lokaler. Jag anar att han vässar lite, men det gör inte så mycket.

Laterna magica är helt klart en spännande biografi där Ingmar Bergman bjuder på sig själv och sitt liv. Det som är till bokens nackdel är paradoxalt just det: det blir väldigt mycket Bergman. Ingmar Bergman var gift fem gånger och blev pappa till nio (?) barn. En del av dessa människor finns skildrade i boken, men det mesta känns platt. Faktiskt känns de flesta människor runt Ingmar Bergman förvånansvärt vagt beskrivna. Kanske ska man unna sig att vara väldigt självupptagen i en biografi, inte minst för att ens närstående kanske inte ens vill vara i rampljuset, men jag kände ändå att det saknas något i personporträtten, alltså porträtten av alla vid sidan av Bergman själv. Allt som allt är det dock fortfarande en intressant och välkomponerad självbiografi som är lagom utlämnande. Jag måste börja se hans filmer! Det känns verkligen som en lucka att inte ha sett något av Bergman!

Laterna magica

Uppläsare: Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Emma Janke för Sveriges radio).
Antal sidor: 336.
ISBN: 91-1-876002-3.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman (1918 – 2007) var en svensk regissör, manusförfattare, teaterchef och författare. Han är en världsberömd kulturperson, som gjort en lång rad hyllade och prisade filmer, däribland de Oscarsbelönade filmerna Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Fanny och Alexander. Den som vill lära sig mer om Bergman och/eller hans verk kan t.ex. besöka Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida.

Förlagets beskrivning

(om den nyutgåva om getts ut av Norstedts 2018).

”Få självbiografier har skapat ett sådant förhands­intresse som Laterna magica innan den gavs ut 1987, även i ett internationellt perspektiv. Det var första gången Ingmar Bergman skrev ett verk helt frånkopplat filmmediet. Genom branta klipp och djärva associationer skildras vägen från olyckligt prästbarn till folkkär film- och teatermagiker vilket också gav många nycklar till de ämnen han ofta återkom till i sina filmer.

Mer än något annat visade Ingmar Bergman med Laterna magica att han var en stor författare i egen rätt. Nu ges möjligheten att läsa självbiografin tillsammans med Arbetsboken, ur vilken han hämtade en stor del av det material som kom att bli de publicerade memoarerna. En sådan samtidig läsning ger nu läsaren en oanad möjlighet att se hur författaren i den konstnärliga processen förhåller sig till det egna minnet, fakta och fiktion.”

April

April av Angelika Klüssendorf är en roman om en snårig uppväxt i DDR. Jag trodde att den skulle handla mer om att överge Östtykland, men den är mer en bok om försök att växa upp och gå vidare efter en uppväxt i misär. Betyg: 3 museum av 5.

April av Angelika Klüssendorf
April av Angelika Klüssendorf

April av Angelika Klüssendorf är den fristående fortsättningen på Flickan, en bok som jag faktiskt inte har läst. Vad jag förstår så skildrar Flickan en svår och tuff uppväxt i DDR och i April fortsätter berättelsen genom att berätta om flickans, Aprils, väg in i vuxenlivet. Det verkar alltså som att de här två böckerna bygger väldigt tydligt på varandra, men ärligt talat tycker jag att det inte spelar så stor roll; Det går helt klart att läsa April helt fristående. Det är som sagt DDR, Östtyskland, som står för miljön i den här boken och i huvudrollen finns April, som är arton år och som helt klart har oläkta sår från sin otrygga barndom. I vuxenlivet gör de sig också påminda i form av psykiska problem, alkoholism och havererade relationer som avlöser varandra.

Jag hade på sätt och vis förväntat mig mer en berättelse om DDR än om en tragisk uppväxt och en tuff väg in i vuxenlivet. Den misär som anas i April har, vad jag förstår, inte så mycket med DDR att göra som med en tyrannisk mamma och en traumatisk barndom. Som läsare är det inte rättvist att önska en annan bok, men jag hade alltså trott att jag skulle få en bok om att lämna Östtyskland, men jag fick mycket mer en bok om att försöka navigera framåt i livet, trots en strulig tillvaro och själsliga sår. Det är förvisso intressant i sig, men någonting hindrade mig från att fullständigt ryckas med. Dels fick jag en annan berättelse än vad jag hade trott, men sedan finns det också något lager som liksom saknas. Kanske hade jag fått bättre förståelse för berättelsen om jag hade läst Flickan, men det känns som att jag aldrig riktigt kunde se varför April gör som hon gör, eller ens vem hon egentligen är, och det gjorde i slutändan att jag hade vårt att riktigt beröras.  Jag tror att det är ett medvetet grepp av författaren att skala bort så mycket som möjligt, men för mig blir det helt enkelt lite tomt.

April

Originalets titel: April (tyska).
Översättare: Jörn Lindskog.
Uppläsare: Monica Wilderoth.
Utgivningsår: 2014 (första tyska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Thorén & Lindskog), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Thomas Lunderquist för Sveriges radio).
Antal sidor 210 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789186905408.

Angelika Klüssendorf

Angelika Klüssendorf (född 1958) är en tysk författare, född i Östtyskland men senare bosatt i Västtyskland. Hon debuterade 1990 med romanen Sehnsüchte. Hennes romaner Flickan (Das mädchen) och April (April) finns översatta till svenska. För den sistnämnda har hon bland annat belönats med Hermann-Hesse-Literaturpreis.

Förlagets beskrivning

”I April får vi följa flickan på väg in i vuxenvärlden. Efter avslutad skolgång blir hon tilldelad ett rum i en lägenhet och ett arbete av myndigheterna. Hon är nu än mer utlämnad än tidigare, måste stå helt på egna ben och försöker forma sitt eget liv. Hon känner sig främmande i sitt kontorsarbete, glider in i ett alkoholberoende, hamnar på mentalsjukhus, men upptäcker också kärleken, startar en litteraturtidskrift och kämpar sin kamp mot den östtyska staten för att få möjlighet att lämna DDR. APRIL tar vid där flickan slutar. Det är en mörk skildring om en utsatt människa, skriven på ett fantastiskt vackert och enkelt språk. När April får möjlighet att lämna DDR känner hon rädsla och osäkerhet, hon tvekar, men bestämmer sig för att flytta till väst. Här ljusnar också berättelsen och såren i April börjar läka.”

Bok på film: Gräns (novell ur Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist)

Här om veckan var jag på bio och såg Gräns, Ali Abbasis filmatisering av John Ajvide Lindqvists novell/kortroman med samma namn. Berättelsen finns i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar, men har också kommit i nyutgåva i samband med att filmen har gått upp på bio. Filmen har fått ett enormt fint mottagande och vann tidigare i år priset Un certain regard på filmfestivalen i Cannes. Nu är Gräns aktuell som Sveriges Oscarsbidrag (den tävlar alltså om att bli nominerad i kategorin Bästa icke engelskspråkiga film). Fantastiska framgångar med andra ord!

Gräns av John Ajvide Lindqvist
Gräns av John Ajvide Lindqvist

Jag tycker helt klart att filmen är värd all uppmärksamhet och hyllningar. Det är en intressant och engagerande berättelse och filmatiseringen har verkligen lyckats ta med sig novellen till vita duken. Jag kan ju börja med att säga att jag tycker att Ajvide Lindquist är exceptionellt bra på att skildra ensamhet och utanförskap. När han sedan väver in detta i sina skräckberättelser så blir det verkligen rejält läskigt, berörande och träffande på samma gång. Det blir verkligen otäckt när det i botten finns rädslor och skräck som är rent allmänmänskliga. Det här är också något som går fram i filmatiseringen.

I Gräns är det tulltjänstemannen Tina som står i centrum. Hon har ett exceptionellt luktsinne med vilket hon kan lukta sig till skam och rädsla. Det hjälper henne också att identifiera alla som försöker passera gränsen med smuggelgods eller annat otillbörligt. Luktsinnet är inte det enda som gör Tina annorlunda, hon har också ett speciellt utseende och verkar på många sätt höra mer hemma i naturen än någon annanstans. Hemma har hon en urtrist karl, med vilken hon inte direkt känner någon gnista. Han sitter framför TV:n eller pysslar om sina ”muskelhundar” – hon går barfota ut i skogen. När hon plötsligt träffar Vore, en man som på många sätt liknar henne själv, förändras allt och hon kommer till insikt med varför hon aldrig har känt sig riktigt som alla andra och dessutom alltid har känt sig ful och annorlunda: både hon och Vore är troll. När de träffas så uppstår en stark passion och på många sätt är filmen faktiskt en ren kärleksfilm, fast på sitt väldigt annorlunda sätt. Det är både annorlunda och starkt och det är svårt att inte beröras när allt plötsligt verkar falla på plats för Tina. Hon hittar ett sammanhang där hon kan vara precis den hon är och där hon också kan vara åtrådd och älskad. Fast naturligtvis är det inte så enkelt och när Vores mörkare sidor dyker upp så ställs Tina inför svåra val.

Det finns många lager i den här filmen och den lämnade mig verkligen inte oberörd. Det känns så fånigt att beskriva en film om troll, men Gräns är verkligen fantastiskt fin och säger verkligen någonting allmänmänskligt om att vara annorlunda och vilket högt pris det kan komma att kosta att få höra till, ett pris som kanske faktiskt gör att utanförskapet blir ett bättre alternativ.

Både Eva Melander och Eevo Milonoff, som spelar huvudrollerna, gör helt otroliga rollprestationer och Göran Lindström, som har gjort masken förtjänar också ett särskilt omnämnande. Jag vet inte om jag någonsin har försökt föreställa mig ett troll, men Tina och Vore känns helt rätt. De är helt klart troll, samtidigt som de berättar en väldigt mänsklig historia, på sätt och vis.

Jag tyckte att filmen var riktigt, riktigt bra. Hade du tänt gå på bio någonting framöver är det här helt klart ett filmtips!

En paus från ljudboksapp. Kanske måste man ha Storytel/BookBeat/Nextory. Kanske inte.

Jag lyssnar på en hel del ljudböcker i mobilen och sedan ett antal år tillbaka har jag främst lyssnat genom en ljudboksapp. Det finns många aktörer som erbjuder abonnemang på strömmade ljudböcker (och e-böcker). Jag har betat av BookBeat, Storytel, Nextory och Mofibo (som köptes upp av Storytel för något år sedan och lades ned). Jag har tyckt bra om  allihop (även om de har lite varierande utbud) – apparna är lättanvända, snygga och inspirerande. Framför allt har jag uppskattat att alldeles purfärska och spännande böcker har funnits bara ett klick bort.

Krokas av Elin Olofsson
Krokas av Elin Olofsson i BookBeat-appen

Någonting som alltid har fascinerat mig är dock priset. Av en slump 😉 har samtliga jämförbara abonnemang kostat 169 kr/mån (helt nyligen sänkte dock BookBeat priset till 149 kr/mån). Det är egentligen mer än vad jag tycker är helt rimligt, med tanke på vad det kostar att t.ex. ha Spotify premium eller abonnemang för strömmade filmer & TV-serier. Jag har i och för sig råd att betala 169 kr/mån, men jag hade eventuellt prioriterat annorlunda om jag hade varit student, haft barn, varit pensionär eller varit sjukskriven. Nu tänkte jag hur som helst avstå från betal-appar ett tag. Varför? Jo:

  1. Jag har haft ett samarbete med BookBeat, men nu har det gått ut, och då känns det lägligt att säga upp och börja med något annat. Jag har verkligen gillat BookBeat och jag har inte haft något ont att säga om de andra aktörerna heller, men min erfarenhet är att det aldrig lönar sig att vara en ”trogen kund”. Prenumerationer är till för att sägas upp. Hur gärna man än vill ha de där prenumerationerna så måste man säga upp dem med jämna mellanrum, för annars får man aldrig ta del av ”välkommen tillbaka!”- eller ”prova på!”-kampanjer.
  2. I år har jag tydligen bara läst två e-böcker på mobilen. Jag läser morgontidningen i mobilen och tycker inte att jag har tid/lust att läsa så mycket mer än så på den enheten. Det är med andra ord ganska poänglöst att betala för tillgång till e-böcker som jag ändå inte läser…
  3. Jag har hittills i år lyssnat på 16 ljudböcker. För samma kostnad som 8 månades lyssning i ljudboksapp hade jag kunnat köpa ca 11 topplisteljudböcker. Det kanske framstår som glasklart att jag ”tjänar” på att ha en bokapp istället för att köpa böckerna separat, men det är faktiskt inte givet att det lönar sig att betala för en app, särskilt inte om man, liksom jag, gärna lyssnar & läser lite äldre böcker (de är ofta billigare än topplistan & nyheterna).
  4. Nu för tiden har faktiskt även biblioteket en ljudboksapp värd namnet (Biblio) och i den kan man lyssna på 4 böcker i månaden och till och med ha dem nedladdade offline. Det enda det kostar mig är den skatt jag betalar. 🙂 Det här gäller mig, som bor i Umeåregionen, men Biblio, eller andra tjänster för lån av ljudböcker, finns säkerligen även i andra delar av Sverige (med lite olika utbud och begränsningar i antalet lån). Obs: jag har förstått från säkra källor att Biblio inte är så bra (särskilt inte med avseende på utbudet), men äh! Det är förmodligen en tillräckligt bra tjänst för att förtjäna en ärlig chans!
  5. Ljudboksapparna, särskilt Storytel, verkar mer intresserade av andra målgrupper än den jag tillhör. Några anledningar till att abonnemangen kostar så mycket som de gör är för att en hel del av pengarna går till att expandera och till att utveckla nya produkter, produkter som känns irrelevanta för mig, men som såklart är tänkta att locka nya målgrupper. Storytel producerar t.ex. sina egna ”Originals”-serier, med följetonger som släpps säsongsvis, superkomprimerade snabbversioner av populära böcker (”brief”) och podcastliknande dokumentärer (”dox”). Storytel är särskilt duktiga på att producera eget material, men varenda ljudboksapp kommer troligen att gå i deras fotspår inom kort. Min farhåga är att ljudboksapparna främst kommer att lyfta fram sitt plattformsexklusiva material, medan ”vanliga” böcker blir ett lull-lull vid sidan av. Alla om har försökt hitta någon vettig film på Netflix förstår vad jag menar… 😉 Jag gillar inte den utvecklingen och jag har, för den delen, ingen lust att betala extra för en dussindeckare i följetongformat eller ett podcastliknande avsnitt ”true crime”. Faktum är att jag helst läser ”vanliga” böcker. Och det är knappast de där ”vanliga” böckerna som apparna kommer att tjäna pengar på i framtiden.
  6. Jag vet inte riktigt hur/när/varför, men min podcastapp är just nu sprängfylld av poddar som jag inte hinner lyssna på. Jag har funderat tio varv på vad som har hänt, men jag vet inte! Hur hann jag lyssna så mycket förr i tiden?! Jag skulle i princip behöva en ljudbokspaus för att lyssna ikapp lite. Bland annat har jag flera Radioföljetonger som ligger och väntar och det är ju också en form av ljudböcker, som man dessutom får tillgång till gratis (förutom att man troligast betalar avgift till Radiotjänst).

Det här blev ett långt inlägg..! Men jag tänkte att det kunde vara kul att posta något som är en liten motvikt till all den reklam som skriks ut för de här betal-apparna vid varje busshållplats, i varje TV-apparat och hos varje stor influencer. Nu blir det här såklart lite patetiskt eftersom jag själv har gjort reklam för en av de här apparna (jag har som sagt haft ett längre samarbete med BookBeat). Jag har ju också verkligen använt och haft en enorm glädje av ljudboksappar och har absolut ingen anledning att kritisera någon av de här aktörerna. Det här handlar absolut inte om det.

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf
Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf i BookBeat-appen.

Jag vill bara lyfta fram att det allra viktigaste egentligen är själva böckerna och själva läsningen/lyssningen. Det finns faktiskt flera alternativ till att lyssna via betal-appar, även om de här alternativen kanske inte marknadsför sig själva lika effektivt som apparna. Sedan behöver det inte vara så att de här billigare alternativen är bättre eller rimligare, men det kanske kan vara trevligt att påminna sig om att de ens finns. Jag misstänker att en och annan har ett gammalt ljudboksabonnemang som bara rullar på. En fråga man kan ställa sig är hur många ljudböcker man hade kunnat köpa för samma summa? Och hur många av de ljudböckerna som finns på biblioteket…

1793 av Niklas Natt och Dag
1793 av Niklas Natt och Dag i BookBeat-appen.

Jag hör till den kategori människor som tycker att man bör vara lite skeptisk till konsumtion i allmänhet. Visst kan det vara kul att köpa en massa grejer och tjänster, men handen på hjärtat behöver vi sällan ens en bråkdel av allt vi skaffar oss (många har heller inte råd!). Det kan, av många skäl, vara värt att fundera kring det, tycker jag. Sedan är det såklart lite kluvet, för i slutändan finns det ju förlag och författare som måste tjäna sina pengar någonstans, så självklart kan man tycka att de här apparna tillför mycket gott. Det har trots allt visat sig att många är villiga att öppna plånboken för just sådana här appar, men att det är ganska få som är villiga att lägga liknande summor på böcker från bokhandeln.

Vaggvisa av Leïla Slimani
Vaggvisa av Leïla Slimani i BookBeat-appen.

Nu har jag i alla fall punktat upp några argument som i alla fall motiverar mig att ta en paus från betal-appar. Kanske får den någon annan att reflektera över hur mycket hen egentligen använder sin app. Kanske får den någon att rent av skaffa en sådan här app. 🙂

Själv kanske jag blir så frustrerad över Biblio, poddar och köpeböcker att jag är tillbaka hos BookBeat inom en månad. 😉 Men äsch. Hur länge tror du att jag håller ut? 🙂

Nya böcker hösten 2018 (del IV)

Det finns väldigt många böcker att se fram emot i höst. Jag har hittills matat ut 3 inlägg (del 1, del 2, del 3) med böcker som jag ser fram emot i höstens utgivning. Här kommer den avslutande delen!

Jag har tänkt tusen gånger att jag vill läsa Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här, som handlar om en ung kvinna som börjar jobba inom äldreomsorgen. Den fristående fortsättningen kommer i oktober: Jag ska egentligen inte prata om det här. Jag är förtjust i arbetarlitteratur och det här får nog betraktas som just modern arbetarlitteratur.

Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer
Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer

Det här är kanske inte min kopp te… Jag har tyvärr blivit proppmätt på deckare och har svårt för den genren… Men många håller verkligen Lars Keplers deckare högt, så jag gissar att många gläds åt att den sjunde Joona Linna-boken kommer i oktober! Lazarus är titeln.

Lazarus av Lars Kepler
Lazarus av Lars Kepler

I oktober kommer Kvinnors liv av ”den samtida novellkonstens mästare” Alice Munro. Kvinnors liv är dock ingen novellsamling (!) utan Munros enda roman. Otroligt spännande! Den gavs ursprungligen ut 1971, men har inte kommit ut i svensk översättning förrän nu. Jag älskar Munros noveller, så jag är såklart väldigt nyfiken på hennes ”nya” roman.

Kvinnors liv av Alice Munro
Kvinnors liv av Alice Munro

Hur hinner han, Mats Strandberg? Han matar ut fenomenala böcker varje år känns det som. Nu senast läste jag skräckromanen Hemmet, som utspelar sig på ett demensboende. I oktober kommer en preapokalyptisk unga vuxna-bok, Slutet. Den ser jag fram emot att läsa!

Slutet av Mats Strandberg
Slutet av Mats Strandberg

Jag älskar att höra Helena von Zweigbergk i radion, inte minst i Oförnuft och känsla, som gick i flera säsonger och som på ett så fint sätt berättade om att vara människa och att försöka få relationer att fungera. Men von Zweigbergk är ju faktiskt också en riktigt bra författare, som brukar skriva lika precist och fint om människor och relationer som man kan tro efter att ha hört henne i radio. Därför känns det såklart superkul att det äntligen kommer något nytt från henne! I oktober kommer Totalskada.

Totalskada av Helena von Zweigbergk
Totalskada av Helena von Zweigbergk

Har man läst några romaner av Haruki Murakami så vet man precis hur han brukar skriva… Han har sin egen stil, sin egen magi, sitt eget språk. Och det är lätt att dras in i det. Samtidigt kan man bli rätt… mätt… Så man får sprida ut läsningen lite! I oktober kan det i alla fall vara läge att snegla mot Murakami igen, för då är han aktuell med Mordet på kommendören. Första boken. Det är den första delen (av 2) om ”den gäckande konsten och flyende tiden”. Den beskrivs som hans mest ambitiösa roman sedan trilogin IQ84.

Mordet på kommendören. Första boken av Haruki Murakami
Mordet på kommendören. Första boken av Haruki Murakami

Puh! Det blev många inlägg om höstens böcker. Kul, såklart! Men förlagen kunde kanske sprida ut guldkornen lite bättre..? 😉 Är det någon särskild höst-bok som du ser fram emot lite extra?

Böcker i september (2018)

Hösten kom snabbt i år… Från det ena till det andra blev det liksom läge att ha på sig kofta & jacka igen. Att jag för bara någon månad sedan knappt stod ut på grund av hettan känns plötsligt bortglömt. När jag ser tillbaka så inser jag att fick en lång och innehållsrik (och varm!) semester, men nu känns den verkligen avlägsen. 🙂 I augusti krämade vi i alla fall ur det sista ur sommaren genom att bada, de sista gånger det fortfarande var varmt både på land och i vattnet, och genom att ha kräftskiva. Dessutom bjöd månaden på 30-årsfest, bokcirkel, en massa brädspelskvällar och en hel del löpning. Och jobb.

Kräftskiva i augusti
Redo för kräftskiva i augusti.

Löpningen ska förhoppningsvis få utdelning, så att säga, redan imorgon, för då springer jag Umemilen. Det ska bli kul! Men det känns också rätt tungt… Jag har inte alls rätt känsla i kroppen för något personbästa. Mina tider har inte varit i närheten av tidigare års miltider och den gassande hettan i somras gjorde det verkligen svårt att hålla igång med träningen. Men, men. Sådant är livet.

Imorgon ska jag också på föreställningen Metsä, som ska vara något så udda som en nycirkus- och dansföreställning i skogen. Direkt när jag hörde talas om den här skogsupplevelsen så sa jag att jag ville uppleva den; Även om det skulle visa sig pretentiöst och knäppt så kändes det tillräckligt udda för att ändå vara totat värt det. Jag blev såklart mycket glad när jag fick biljetter till Metsä i födelsedagspresent. 😀

I september ser jag också fram emot att mina danslektioner drar igång igen (nästa vecka!), att jag får besök av mamma & pappa (som egentligen skulle ha kommit redan i augusti, men de fick skjuta upp det eftersom de behövde ta hand om sin katt, som tyvärr blev lite krasslig just då) och att jag ska gå och lyssna på ett författarsamtal med Jonas Hassen Khemiri. Han är min kanske främsta favoritförfattare och jag kommer förmodligen att bli helt star strucked, men gud så kul det ska bli!

Inför Jonas Hassen Khemiri-kvällen har jag säkert hunnit läsa hans senaste bok, som kom ut nu i dagarna. Det är inte ofta jag köper böcker, särskilt inte inbundna sådana, men jag förhandsbeställde faktiskt Pappaklausulen. Jag känner liksom på mig att jag vill ha den i min ägo. 🙂 Dessutom kanske det går att få den signerad… (jag kommer troligast bli för blyg, men ändå!). Pappaklausulen är med andra ord min givna septemberläsning och Jonas Hassen Khemiri det bokevent som jag ser fram emot mest.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Om jag hade möjlighet att läsa hela dagarna så skulle jag kunna spendera hela september med nyutkomna böcker. Jag hade tänkt skriva 1 – 2 inlägg om höstens böcker, men nu är jag uppe i del 3 och jag är inte ens klar än (här är del I, II, III; del IV kommer till veckan). 😉 Jag har alltså många spännande böcker att se fram emot i september (och oktober). Trots min långa sammanställning över höstböcker så lyckades jag dock missa en del: när jag sammanställde höstens böcker lyckades jag faktiskt missa hela Weyler förlags utgivning . Här kommer därför ytterligare tips på en intressant septemberbok: Lugnet av Tomas Bannerhed. Bannerhed slog igenom 2011 med debutromanen Korparna, för vilket han också belönades med Augustpriset. Vilket debut! Jag älskade Korparna, en sorglig och berörande bok om en ensam pojke med en psykiskt sjuk pappa. Vi är många som har väntat i åratal efter en ny roman av Bannerhed och nu, äntligen, nu kommer Lugnet, ”en roman om begär och hämnd i ett Stockholm på tröskeln till det nya millenniet”.

Lugnet av Tomas Bannerhed
Lugnet av Tomas Bannerhed

Vad läser du i september?