Tio över ett

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är en prisbelönt och mycket läsvärd bok om en ung tjej som vaknar varje natt i skräck för att hennes stad, Kiruna, ska rasa samman på grund av sprängningarna. Tio över ett är en oerhört tänkvärd och fin bok om hur rivningen och flytten av Kiruna kan upplevas hos de unga personer som snart inte längre kan återse sin barndoms gator. Betyg: 5 heta hockeykillar av 5.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Maja bor och går i skolan i Kiruna, staden som är på väg att flyttas, eller rättare sagt rivas, för att lämna plats åt gruvan. För många i staden känns det spännande med allt nytt och för de flesta är det självklart att gruvan, där ju så många arbetar, måste få fortsätta att växa. För Maja är det dock en skräck att hennes stad och hem vilar på en gruva där det varje natt sker sprängningar som får det att mullra där hon ligger i sin säng och känner paniken komma krypandes. Där nere i gruvan jobbar också hennes pappa, som hon oroar sig över. Varje natt ställer Maja alarmet på sin mobil och varje natt vaknar hon tio över ett och väntar in sprängningen som kommer 10 minuter senare. Under sängen ligger en färdigpackad väska, redo att tas med ifall hon måste väcka sin familj så att de kan fly för sina liv medan staden rasar.

Situationen blir till slut ohanterlig. Det är slitsamt att inte sova ut och det är tungt att gå omkring och bära på all oro själv. Till slut drabbas Maja av en panikångestattack och hon måste glänta lite på sin oro för sina föräldrar och andra vuxna.

Gruvan och ”stadsflytten” är dock inte bara något som Maja känner skräck för. Där finns också en mer molande sorg, som handlar om allt som går förlorat för Maja och hennes klasskompisar. Nyss gick de i samma klass, bodde i sina vanliga kvarter, vandrade längs de välbekanta gatorna. Snart finns inte de här gatorna längre och Maja och de andra kommer att bo i nya kvarter, i nya hus. En del, som t.ex. Majas bästa kompis mamma, tycker att det är lika bra att passa på att flytta från Kiruna. Fram tills nu har Maja och hennes bästis, Julia, varit oskiljaktiga. De har känt varandra utan och innan och har kunnat dela allt från sina innersta rädslor till de mest pirriga förälskelserna för varandra. Snart kommer Julia att bo i Luleå, 35 mil bort.

Tio över ett är en fantastisk bok om sorgen över att förlora sin barndoms gator och en oerhört tankeväckande bok om hur den här ”stadsflytten”, som det pratas så förvånansvärt lite om utanför Kiruna, påverkar människor, särskilt unga människor. I Majas ålder är det mycket som händer i livet och det är för många en brytningstid där man kanske i någon mening lämnar barndomen bakom sig. I Tio över ett blir det hela snäppet mer brutalt. Gårdar, parker, lekplatser och andra välbekanta platser från barndomen kommer inte att gå att återvända till. För mig, som är oerhört nostalgisk av mig och älskar att omge mig av gamla saker från barndomen, så är det inte svårt att föreställa den sorg så många säkerligen upplever när deras barndoms stad rivs.

Tio över ett är en mycket läsvärd bok, tycker jag. Det är ärligt talat lite stötande att Kiruna och stadsflytten inte får mer uppmärksamhet. Nu har inte jag aktivt sökt någon information i ämnet, men ärligt talat är den här boken det första jag läser som verkligen försöker säga något om hur flytten kan uppfattas av människorna som bor där. Det är dock inte ”bara” för stadsflyttsfrågan och gruvan som Tio över ett är läsvärd, det är också en fantastiskt fin och tonsäker bok om vänskap och första förälskelsen. Nu är det länge sedan jag själv var i Majas ålder, men jag tror att det här är igenkännbart för många potentiella läsare i Majas ålder. Själv kände jag igen mig massor! Och jag gläds något oerhört av att boken utspelar sig i en mindre stad och vågar sig på att beskriva hur det kan vara att leva i en sådan. Det finns så många böcker om t.ex. Stockholm och det känns som att det sällan finns någon som vågar sig på att skriva om andra platser. Här har författaren verkligen lyckats skriva fram en stad och skildrat vilken kultur som råder där, vilka frågor som engagerar människor där. Det behövs fler sådana här berättelser.

Det här är inte Laestadius första bok; Bland hennes tidigare titlar finns bland annat en serie böcker som handlar om en samisk tjej. Jag har för övrigt haft möjlighet att lyssna till Laestadius eftersom hon hade ett författarsamtal här i Umeå här om dagen. Det märktes att hon hade många berättelser inom sig och att hon har mycket hon skulle vilja berätta om samernas situation och om Kiruna. Jag hoppas att hon tar sig tid att skriva dem mycket snart!

Citerat ur Tio över ett

””Vi som stöttar flytten av Kiruna säger att det här är det bästa som kunde hända. LKAB drar in miljarder och vi får många nya jobb. Vi får en helt ny snygg stad. Nya skoteraffärer.”

Han avbryter sig med ett flin och gör en high-five med Linus.

”Vi tror att Kiruna kommer att bli ännu rikare ju mer malm som kan brytas i kruvan.”

Kruvan. Jag hör plötsligt farfars röst. Han säger också kruvan. Men på riktigt. Oscar gör sig bara rolig och härmar en dialekt. När g blir k och gruvan blir kruvan.

Han är glad, bugar och möts av busvisslingar och fler applåder än Alva, men det kanske bara låter mer om vissa.”

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Om Ann-Helén Laestadius och Tio över ett

Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk-samisk författare som har vuxit upp i Kiruna. Hon har skrivit ett flertal ungdomsböcker som belyser hur det kan vara att vara ung och same idag. Debuten, SMS från Soppero, kom ut 2007. Hennes senaste bok är Tio över ett, för vilken hon belönades med Augustpriset 2016. Ann-Helén Laestadius twittrar under @AHLaestadius.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Rabén & Sjögren).
Antal sidor: 261.
ISBN: 9789129698985.
Andras röster: Agnes bokblogg, Carolina läser…, dagensbok.com, Eli läser och skriver, Enligt O, Feministbiblioteket, Ugglan & boken

Förlagets beskrivning

”Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.

LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!

Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.”

Böcker jag vill läsa: Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie

Det är många med mig som har läst den lilla pamfletten Alla borde vara feministerChimamanda Ngozi Adichies stridsskrift om varför alla borde vara just feminister (boken delades här om året ut till samtliga elever i årskurs 2 på gymnasiet; bara en sådan sak!).

Adichie fortsätter att skriva ner sina tankar kring jämställdhet. Aktuell på svenska är nu Brev till en nybliven förälder, som tillkom när en av Adichies vänner blev förälder till en liten dotter. Hur ska en dotter som föds idag kunna förberedas för den här världen? I några konkreta punkter ger Adichie med det här brevet/boken några förslag. Jag vill verkligen läsa den!

För den som vill ha ett litet smakprov kan jag tipsa om att DN publicerade några av punkterna här om veckan och de finns fortfarande att läsa på nätet.

Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie
Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie

Att läsa är att resa och jag vill inte resa till Stockholm

Just nu läser jag ungdomsromanen Tio över ett som utspelar sig i Kiruna och som följer Maja, en ung tjej som oroar sig över flytten/rivningen av staden och som drabbas av panikångest som en konsekvens av detta. Det är en fantastiskt fin bok, tycker jag! Jag kommer att blogga mer om den sedan, när den är utläst.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Det jag tänkte blogga om idag är faktumet att det här är en bok som utspelar sig i Kiruna och att det sannerligen inte är speciellt många böcker som gör det. Nu kanske det inte nödvändigtvis måste finnas så många böcker som utspelar sig just där, men visst finns det någonting väldigt viktigt, bra och intressant med böcker som berättar någonting om platser i Sverige (och världen) där inte alla redan har varit? Till skillnad då mot böcker som utspelar sig i typ… Stockholm? Visst finns det extremt många bra böcker som utspelar sig i huvudstaden, men kanske just därför behövs det väl i någon mening inte ytterligare triljarders med sådana böcker? Väldigt många av oss som bor i Sverige har ju redan varit i Stockholm själva. Om vi dessutom hör till de som prenumererar på någon av de stora, Stockholmsbaserade morgontidningarna, lyssnar på podcasts och följer (livsstils)bloggar så är det troligt att vi redan har gjort oss en bild av hur Stockholm ser ut, vad den har för puls, hur kulturen är där och vad som rör sig i tankarna hos de (medie)personligheter som råkar bo där. Vad finns det för mer att säga?

I Stockholm
Att besöka Stockholm behöver inte vara så dumt. Såhär glad (och bländad av solen) var jag t.ex. i somras när jag & min sambo var på väg till Fotografiska.

För inte så länge sedan lyssnade jag på Björnstad av Fredrik Backman. Det är alltså en bok som utspelar sig i en fiktiv småstad där hockeykulturen är stark. Trots att den boken i och för sig utspelar sig i en hitte-på-stad så tyckte jag ändå att den gav mig mer som samhällsskildring än vad Stockholmsskildringar gör nu för tiden. Jag är mätt på Stockholm. Proppmätt. Jag vill läsa mer om hur livet ser ut på andra ställen, vad som är viktigt på andra orter, vilken kultur och puls som finns på andra platser.

Tio över ett är en fantastiskt bra bok, bland annat för att den verkligen ger en inblick i vilka stora frågor som engagerar invånarna i Kiruna och eftersom att författaren verkligen lyckas beskriva hur staden ser ut och hur det känns att vandra runt på gatorna där. Jag vill läsa mer sådant här! Jag vill läsa fler böcker där städer och platser spelar en viktig roll och där den där staden/platsen inte råkar vara t.ex. Stockholm. Har du några tips?!

Böcker jag dömer efter framsidan III: Avancerade böcker

För er som inte har snappat upp det så kör jag en liten miniserie om tråkiga framsidor just nu. 😉 Hittills har jag bloggat om dussindeckare och dammiga historiska romaner, men det finns fler framsidor som inte lockar mig ett dugg. Idag bloggar jag om den avancerade romanen.

Avancerade böcker och odödliga klassiker förväntas ofta stå för sig själva på ett sätt som gör att de tydligen inte behöver förpackas så ”säljande” – eller snarare så formges de väl för att tilltala en annan läsekrets än den jag själv tillhör. Det finns sjukt många snygga pocketutgåvor av klassiker (där framsidorna många gånger är lite bättre än själva boken 😉 ), men sedan finns också de här inbundna varianterna som ska stå och se lyxiga ut i någon akademikers platsbyggda bokhylla – och de ser inte så himla roliga ut har jag märkt.

”Klassuppsättningen” eller böcker för det seriösa biblioteket

Hos klassiker och andra avancerade böcker brukar det inte slösas med färg eller tjusiga bilder av något slag. Många förlag har genom åren gett ut klassiker från vitt skilda författare och sett till att förpacka dem med en liknande form – kanske av kostnadsbesparande skäl, kanske för att man har avgjort att det är snyggt att bygga sig ett helt bibliotek med böcker med samma form. I min värld känns det här tråkigt och för tankarna till klassuppsättningar och dåliga läsupplevelser från skolan…  Som de här böckerna t.ex:

Madame Bovary och Mor gifter sig

De har fina färger och allt sådant, men har ändå någonting lite tråkigt över sig.

Inte sällan är framsidorna till klassiker och annat ”avancerat” oerhört minimalistiska. Det är väl innehållet som ska tala och inget annat. De här utgåvorna av Hjalmar Söderbergs samlade verk är ett exempel:

Några väldigt beige böcker av Hjalmar Söderberg

Även om just de här utgåvorna har en rätt så peppig röd färg på insidan av pärmarna så är det verkligen inga böcker som drar ögonen till sig. Tanken är väl att man ska skaffa hela serien och låta dem skapa en stor, respektingivande rad i bokhyllan, men när man plockar ut böckerna en och en så ser de lite sorgliga ut, visst?

Några klassiska böcker som trots allt är väldigt färggranna och snygga är de här tjusiga:

Kristin Lavransdotter och Candide

Fast visst förstår man omedelbart att det gömmer sig någonting väldigt seriöst och svårt bakom såhär seriösa framsidor? När jag var liten så gick jag ofta till biblioteket och på min lilla folkbibbla fanns det massor av äldre böcker i tjusiga läderinbundna utgåvor. De var fina, såklart, men alla hade bruna ryggar och ”stänkmönstrade” framsidor som kändes smutsiga på något sätt och – framför allt – så kändes de här böckerna avskräckande allihop. Böckerna ovan känns bara som lätt upphottade varianter av den riktigt gamla boken.

Penguin – älska eller hata

Ett förlag som verkligen har dragit det till sin spets att pressa ner alla möjliga och omöjliga klassiker i precis samma form är Penguin. Deras klassikerserie Penguin popular classics går i dassigt gult och de bilder som trots allt pryder framsidorna försvinner i allt det där gula. Så tråkigt, tycker jag!

Penguin popular classics

Penguin också sin mer poppiga klassikerserie med ikoniska färgblock. Gissningsvis gör sig förlaget mer pengar på alla pryttlar med samma fräger ( det finns muggar, magneter, bagagetaggar, paraplyer, t-shirts etc. etc. etc. etc. etc.) än vad det gör på böckerna själva. Jag tycker hur som helst att de här böckerna är rätt så snygga, så som man tycker efter att i åratal ha utsatts för reklam för och ha behövt passera drivor av souvenirer och diverse prylar med det här mönstret på sig.

Penguins books

Det räcker med ett känt ansikte…

Klassiker och ”avancerade” böcker pryds ofta av ett känt ansikte. Jag tycker överlag att porträtt bör undvikas på framsidorna  – man har alla skäl att bli misstänksam när det trycks mycket på att en bok är skriven av en viss, populär författare (t.ex. ”av författaren till Gone girl!”). Att gömma bokens titel bakom ett stort porträtt är lite samma sak, tycker jag. Innehåller boken en angelägen berättelse eller är den bara en produkt som kan säljas tack vare ett författarnamn? Nu dömer jag lite orättvist, såklart. Författare bakom klassiker är ju inte kändisar på så sätt att alla känner igen deras ansikte, men ändå! Jag tycker att den här typen av framsidor är oerhört intetsägande. Klassikerserien Delfinserien (utgiven av Bonniers) har kört hårt på porträtten genom åren. Det tycker jag är en ”enkel utväg” faktiskt.

Delfinböcker

Bonniers har sedan kört vidare på porträtt, t.ex. i nyare ljudutgåvor av diverse klassiker. Det som är extra trist med dessa är att porträtt och allt har tonats in så att absolut ingenting sticker ut. Man får fokusera länge innan man orkar snappa upp vad boken heter och vem författaren är. Sjukt fula framsidor, om du frågar mig!

Flugornas herre och Älskaren

Och apropå ljudböcker… Avancerade böcker och klassiker pryds som sagt ofta av bilder på författaren själv, men det finns fler än en bok där uppläsaren tydligen är det stora dragplåstret. Nog för att det finns riktigt bra uppläsare och att det alltid är extra behagligt att få lyssna på just dem, men det känns inte rimligt att välja bok endast efter uppläsaren, eller?

Jane Eyre och Det går an

… eller ett namn!

Ibland behövs inte ens ett foto. Skriv ut namnet bara!

Räddaren i nöden, Mannen utan öde, Dorian Grays porträtt

New York-trilogin

New York-trilogin av Paul Auster innehåller de perfekta mysterieromanerna för den som älskar att hitta nya lager och symboler i berättelser. Själv har jag dock svårt för böcker som handlar mer om att dechiffrera än att bli berörd. Betyg: 2 författare med skrivkramp av 5.

New York-trilogin av Paul Auster
New York-trilogin av Paul Auster

New York-trilogin av Paul Auster består av Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Böckerna kom ut i separata volymer under mitten av 80-talet, men hittas oftast i samlingsvolymer nu för tiden.  Jag visste inte så mycket om de här böckerna innan jag påbörjade läsningen, men jag hade snappat upp att det är tre deckare och det fick mig också att tro att de liksom hänger ihop och berättar om ett och samma ”fall”. Jag vet dock inte om det är speciellt rättvist att kategorisera New York-trilogin som just deckare, för jag tycker inte att de här böckerna har speciellt stora likheter med någon deckare som jag har läst tidigare. Jag inser också att det inte var så bra att förvänta sig att böckerna skulle hänga ihop på ett tydligt sätt, för det gör de inte heller.

I Stad av glas blir en författare uppringd av en kvinna som gång på gång frågar efter detektiven Paul Auster. Till slut bestämmer sig författaren för att spela med och han utger sig då för att vara denne Auster. Författaren dras på så sätt in i ett spaningsuppdrag som går ut på att skydda en väldigt udda och skör, ung man från hans egen pappa. I Vålnader står detektiven Blue i fokus. Blue har fått i uppdrag av White att skugga en man som heter Black. Uppdraget är utomordentligt frustrerande eftersom Black just inte gör någonting annat än sitter och skriver. I Det låsta rummet har en författare försvunnit och lämnat sina manuskript och sin familj. Författarens barndomsvän, som själv är en författare, blir besatt av sin försvunna barndomsvän och vad som har hänt honom.

Som ni kanske märker redan av min mycket korta sammanfattning av de tre delarna i trilogin så finns det trådar som väver ihop berättelserna och mycket av tjusningen i trilogin är också att hitta alla kopplingar mellan de olika delarna och upptäcka nya lager i berättelsen. På så sätt är de här böckerna naturligtvis de ultimata mysterieromanerna och jag kan mycket väl förstå att man älskar den här trilogin. För egen del så blir det dock platt fall, måste jag säga. Jag har inte mycket till övers för tillkrånglade berättelser där symboler och koder står över själva berättelsen. Jag orkar verkligen inte sitta och tolka vad författaren har knåpat ihop för krångliga kopplingar. När jag läser så vill jag njuta och bli berörd – inte lösa ett chiffer. Något jag också har otroligt svårt för är drömmar. Jag zoomar ut efter 1 sekund när folk börjar snacka om vad de drömde förra natten och böcker där det är absurt och (mar)drömlikt, som i t.ex. Kafkas Processen, så har jag ytterst svårt att engagera mig. New York-trilogin är på många sätt lik Processen och för min del menar jag det alltså inte som en komplimang. Det här är komplicerat, invecklat, absurt, knäppt och roade mig faktiskt inte ett dugg. Det här är säkerligen en riktig topproman för många, men för mig är det ”tack, men nej tack”. Sorry.

New York-trilogin av Paul Auster
New York-trilogin av Paul Auster

Om New York-trilogin och Paul Auster

Paul Auster (född 1947) är en amerikansk författare. Han fick sitt stora genombrott med The New York trilogy (New York-trilogin), som kom ut första gången mellan åren 1985 och 1987. Hans senaste bok i svensk översättning är biografin Rapport från insidan (Report from the interior) som kom ut 2015. Paul Auster har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The New York trilogy (City of glass, Ghosts, The locked room) (amerikanska).
Översättare: Ulla Roseen.
Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 1987 (första amerikanska utgåvan, Faber & Faber), 1988 (första svenska utgåvan, Hammarström & Åberg), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Storyside), 2011 (utgåvan på bilden, Norstedts).
Innehåll: Stad av glas, Vålnader, Det låsta rummet.
Antal sidor: 398 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-303249-8, 9789170369827.
Andras röster: Bokfantomen, Enkel men komplicerad.

Förlagets beskrivning

”Tre berättelser, tre historier som blandar deckargenrens rekvisita med den moderna romanens identitetsproblematik. Tillsammans utgör de Paul Austers klassiker New York-trilogin, en redan mytomspunnen milstolpe i den amerikanska samtidslitteraturen.

I första delen, Stad av glas, blir deckarförfattaren Quinn uppringd av någon som söker detektiven Paul Auster. Plötsligt finner han sig indragen i ett mysterium mer intrikat än något han själv kunnat tänka ut. I den efterföljande Vålnader vill White att Blue ska skugga Black och hålla honom under uppsikt så länge det blir nödvändigt. Från en lägenhet på andra sidan gatan kan Blue se hur Black sitter och skriver. Trilogin avslutas med Det låsta rummet. Fanshawe var berättarens vän under skoltiden men sedan förlorade de kontakten. Så kommer oväntat ett brev från Fanshawes hustru, som skriver att hennes man är försvunnen.”

Hustrun

Hustrun av Meg Wolitzer är en sällsynt snärtig och välskriven roman om att leva ett helt liv i bakgrunden till en ”kulturman” med uppblåst ego – och att till slut bestämma att det får vara nog. Betyg: 4 efterhängsna biografiförfattare av 5.

Hustrun av Meg Wolitzer
Hustrun av Meg Wolitzer

Joan och hennes man Joe sitter på ett plan på väg till Helsingfors. Han är en hyllad författare och hon är hans hustru. Nu ska han ta emot det prestigefyllda Helsingforspriset och Joan förstår med ens att deras närmare 30 år långa äktenskap är över. Hans självgodhet, ständiga otrohet och uppblåsta ego går inte längre att stå ut med. Genom att berätta om Helsingforsvistelsen och genom att ge tillbakablickar på parets liv tillsammans målar Meg Wolitzer skickligt upp förhållandets förfall.

Det känns insiktsfullt och på pricken – varje formulering dallrar av en återhållen bitterhet, sorg och ilska. Liknelserna och ordvalen är så snärtiga att texten ofta upplevs som rolig trots att allting egentligen är extremt sorgligt. Det går inte att säga någonting annat än att det här är en mycket skickligt skriven roman där det märks att författaren har haft en tydlig idé om både vilken berättelse hon vill föra fram och vilken form hon vill hålla sig till – och författaren har inte bara tänkt på detta utan har också sytt ihop det. Någon gång emellanåt känns det dock lite sökt. Det första kapitlet är t.ex. så strösslat med mer eller mindre krystade kroppsmetaforer att jag till slut blev rätt less – fast bara tillfälligt faktiskt. Boken är genialt skriven och lyckas verkligen beröra och väcka tankar.

Det här är inte den första boken jag läser om att vara någons (hemma)fru. Ämnet har t.ex. behandlats i flera av Curtis Sittenfelds romaner, däribland Presidentens hustru, som berättar om en fiktiv presidenthustrus liv (Laura Bush är förebilden till romanfiguren). Varje gång blir jag lika ställd och förvånad. Som svensk så är det lätt att glömma att det inte på något sätt är självklart att som kvinna kunna göra karriär (eller ens ha ett jobb). Ärligt talat känner jag just ingen som lever ett hemmafruliv. Inte föraktar jag den som prioriterar hem och familj framför jobb, men att, liksom den här bokens huvudperson, på ett rätt oreflekterat och inte speciellt självvalt sätt hamna i hemmafrulivet känns bara sorgligt för mig. Var gör man av sina egna ambitioner och drömmar? Hur står man ut på tråkiga fester och tillställningar där man inte är något annat än en hustru, som ska konversera och ha något gemensamt med andra hustrur? Ett slags svar ges faktiskt i den här boken, men det kändes ändå inte helt tillfredsställande. Visst, jag blir berörd och boken gav mig väl en och annan tankeställare om hur den här hustru-tillvaron kan se ut, men innerst inne har jag bara en röst som skriker ”men ryck upp dig för fan!!”.

Det var förresten länge sedan jag läste någonting så bittert och enkelspårigt. Jag menar det egentligen inte som någonting negativt, det är bara det att Joe så odelat beskrivs som en gris till kulturman och författaren ger honom inte ett enda försonande drag eller någon som helst ledtråd till varför någon annan människa ens skulle vilja ta i honom med tång, än mindre förstår man vad den intill utplåning uppoffrande hustrun ser hos honom. Jag tänkte hela tiden att det skulle klarna under läsningens gång, att passionen, kärleken, värmen, vänskapen någon gång skulle sippra fram, men nej – det blev faktiskt bara värre och värre, tills det till slut känns absurt.

Det här är hur som helst en bok som väcker känslor, i all sin lågmäldhet. Jag måste skriva lågmäldhet, för den skildrar faktiskt ett helt liv i skymundan. Kan någonting bli mer passivt och ändå provocerande än så? Jag tyckte att det var en mycket bra bok. Trots en ”kulturman”-debatt, som har rasat på kultursidor för inte allt för länge sedan, och trots att det redan finns en hel del ”hemmafrulitteratur” så tycker jag ändå att den här boken känns aktuell och intressant. Den är dessutom vassare skriven än de flesta liknande böcker jag har läst. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

Citerat ur Hustrun

””Vill du att jag ska säga hur stor chans du har att få Helsingforspriset?”

Joe nickade. På bordet stod ett mjölkpaket och just i det ögonblicket råkade min blick falla på det, så jag sa: ”Två procent.”

”Tror du att jag har två procents chans att vinna?” sa han trumpet.

”Ja.””

Hustrun av Meg Wolitzer
Hustrun av Meg Wolitzer

Om Hustrun och om Meg Wolitzer

Meg Wolitzer (född 1959) är en amerikansk författare, som bland annat är känd för bestsellern Hustrun. Hon undervisar även i kreativt skrivande. Meg Wolitzer har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The wife (amerikanska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2003 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Wahlströms & Widstrand).
Antal sidor: 233.
ISBN: 9789146229506.
Andras röster: Annika Koldenius, Bokhora, Johannas deckarhörna, Just här – just nu, Och dagarna går…, Stories from the city.

Förlagets beskrivning

”Joan Castleman sitter på ett flygplan tiotusen meter upp i luften när hon bestämmer sig för att lämna sin man, den uppburne och självgode amerikanske författaren Joe Castleman. Joan har stöttat sin man i både med- och motgångar, följt honom på alla resor och uppläsningar. Sina egna författarambitioner lade hon tidigt på hyllan. Nu är hon och Joe på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett prestigefullt litteraturpris av finska akademin. Men Joan, som under fyrtio års äktenskap offrat både familjen och sin egen karriär för att leva hans dröm, har tillslut fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen.

Utifrån denna dramatiska öppningsscen lotsar Meg Wolitzer läsaren genom det Castlemanska äktenskapet, från det trevande mötet på kursen ”Grunder i kreativt skrivande” på College, där han var hennes lärare, till den slutliga brytpunkten som kulminerar i ett avslöjande av en omsorgsfullt bevarad hemlighet.

Meg Wolitzer har skrivit en intelligent, bitsk och roande roman om livsval, äktenskap och skrivande. ”

Fler intressanta böcker i vår: Vei!

Jag har bloggat om vårens böcker i flera inlägg (I, II, III, IV), men alltid missar man något! En potentiell ny favoritbok är den nya serieroman som kommer ut i april: Sara Bergmark Elfgren, som har medförfattat den helt briljanta Engelsforstrilogin, och serietecknaren Karl Johnsson är snart aktuella med Vei – bok 1. Själva beskriver de den med orden:

”Berättelsen kan beskrivas som nordisk mytologi möter Game of Thrones möter Gladiator. Mitt i alla strider, maktspel och intriger står Vei, som är en jordnära och lite annorlunda typ av hjälte.”

Det låter ju hur spännande som helst, eller hur?! Nordisk mytologi, Bergmark Elfgren & Johnsson, en ”lite annorlunda typ av hjälte” – allt bådar gott! 😀

Vei: bok 1 av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson
Vei: bok 1 av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

I avsaknad av en ”riktig” vinter: vintriga böcker

Man ska skilja på väder och klimat, men jag gissar att även de mest envisa klimatförnekarna känner sig överbevisade nu när vi upplever ännu en vinter där snön är bristvara och plusgraderna förvånansvärt ofta når oväntat höga nivåer. Visst, det kanske är så att det just idag är en hel del snö på många håll i landet, men det har varit riktigt dåligt av den varan under större delen av vintern. Vad göra? Ja, förutom att fundera några varv extra kring hur vi transporterar oss, vad vi äter och vilka grejer vi verkligen behöver konsumera, så kan man kanske försjunka i någon riktigt kylig roman. Här kommer några tips på böcker som kan väcka bortglömda minnen om hur det är att frysa om tårna…

För mig är Alberte och Jakob en av de kyligaste böcker jag känner till. Jag fryser lite när jag tänker på den! Boken följer Alberte, som växer upp i en liten ort i Nordnorge. Det saknas inte drömmar och längtan, men vad kan man egentligen uppnå av detta i ett litet samhälle där iskylan tränger in i allt och alla och det enda man som kvinna tycks vara tillåten att ägna sig åt är skvaller? Cora Sandel lyckas verkligen skildra vintern, isen, kylan, landskapet – och ensamheten, längtan bort, drömmarna. Och på något sätt speglas verkligen Albertes livssituation i just det här bistra klimatet.

Alberteböckerna av Cora Sandel
Alberteböckerna av Cora Sandel

Några som verkligen måste ha frusit är deltagarna i Andrées expedition. Deras tanke var att korsa Arktis i en vätgasballong, men projektet havererade redan vid starten och de kom att kraschlanda och tvingades sedan släpa sin tunga packning på en tröstlös vandring för att försöka ta sig tillbaka till civilisationen. Bea Uusmas prisbelönta bok Expeditionen är härligt nördig och detaljrik. Uusma gör vad hon kan för att förklara vad som sedan hände. Vägen till Vitön har deltagarna själva skildrat i anteckningar och dagböcker, som Uusma har använt sig av. De går omkring i fruktansvärd kyla i issörja och med motvind. Man stannar gärna inne och läser en sådan här bok och gläds åt att slippa vara blöt och kall och strandsatt någonstans på Arktis.

Expeditionen (och Lilla smycket)
Expeditionen (och Lilla smycket)

I Orhan Pamuks roman Snö inträffar ett snöoväder som heter duga. Poeten Ka åker till ett litet samhälle för att bevaka ett lokalval, men snöfallet stänger av hela stan och han blir kvar – och hamnar dessutom mitt i ett kuppförsök. Pamuk är en skicklig skildrare av Turkiets situation och moderna historia. Snö är en av hans kanske tydligaste politiska böcker. Och läsvärd är den!

Kyra och Sjurik är en ungdomsbok som jag läste i tonåren och fortfarande inte har glömt helt. Den skildrar den fruktansvärda tillvaron under belägringen av Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad). Under 900 dagar (!!) var staden belägrad av tyskarna och vintrarna var oerhört stränga – temperaturen kröp inte sällan ner under -40-strecket. Åh, vilken hemsk tillvaro. På så många olika sätt, såklart.

Ett sista kyligt tips: Majgull Axelsson skriver SÅ bra om människor och relationer. I Is och vatten, vatten och is, som utspelar sig på isbrytaren Oden, låter hon huvudpersonen göra en slags inre resa medan hon befinner sig i den här lilla mikro-världen, på färd rakt genom polaris.

Såhär kan det se ut på väg från mitt jobb. Fast oftast inte.
Såhär kan det se ut på väg från mitt jobb. Fast oftast inte.

Några framsidor som sticker ut: historiska romaner

Här om veckan bloggade jag om böcker som jag dömer efter framsidan. Närmare bestämt skrev jag att det finns alldeles för många beige och bruna historiska romaner och att dessa inte känns så lockande för mig att läsa.

Fast sanningen är ju att det också finns många framsidor som inte alls känns sådär stereotypa som de där brunmurriga och ”seriösa” framsidorna som jag bloggade om.

Kanske särskilt vill jag applådera Anna Laestadius Larssons Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. De två förstnämnda har, precis som så många andra historiska romaner, äldre målningar på framsidan, men alla tre är också förvånansvärt ”chick lit”. Oväntat! Jag gillar det! Jag har inte läst någon av dem, men sådana här framsidor väcker verkligen min nyfikenhet.

Barnbruden av Anna Laestadius Larsson
Barnbruden av Anna Laestadius Larsson
Pottungen av Anna Laestadius Larsson
Pottungen av Anna Laestadius Larsson
Räfvhonan av Anna Laestadius Larsson
Räfvhonan av Anna Laestadius Larsson

En annan riktigt snygg historisk roman är Miniatyrmakaren. Även här så finns det typiska inslag som man brukar se hos historiska romaner, men framsidan är också oväntat härlig och klar i färgerna. Det glittrar nästan om den! Alldeles snart ska jag förresten börja läsa Miniatyrmakaren, för den blir nästa bok i jobbets bokklubb. 🙂

Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Har du fler exempel på annorlunda framsidor till historiska romaner?

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander
Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling av den amerikanske författaren Nathan Englander. Jag valde att lyssna på ljudboken och av någon obegriplig anledning så innehåller den bara just den novell som delar titel med hela samlingen – de övriga 7 novellerna i samlingen har inte kommit med i ljudboksversionen. Det tycker jag är synd, för novellen gav mersmak!

Novellen utspelar sig under en kväll när två gamla kompisar från collegetiden har en liten återträff tillsammans med sina respektive. Mycket har hänt under åren som har gått  – den ena av dem har t.ex. blivit ortodox och nu ska allt vara kosher och kläderna ska vara korrekta. Den andra väninnan lever sekulärt och det är kanske inte så konstigt då att kvällen startar lite stelt och trevande.

Fast sedan ballar det ur! Det här är en knäpp och annorlunda novell tycker jag. Oberäknelig. Det är verkligen synd att de övriga 7 novellerna måste letas upp i en pappersbok någonstans..!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en överraskande novell om när en ortodox judinna och en kvinna som lever sekulärt har en återträff.

Betyg: 4 mystiska paket i tvättkorgen av 5.

Om Nathan Englander och om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Nathan Englander (född 1970) är en amerikansk författare som debuterade 1999 med novellsamlingen For the relief of unbearable urges. Hans andra novellsamling, What we talk about when we talk about Anne Frank (Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank), som kom ut 2012, gick till final för Pulitzerpriset. Nathan Englander har en hemsida, en Facebooksida och twittrar under @NathanEnglander.

Mer om novellsamligen där novellen med samma namn hittas:
Originalets titel: What we talk about when we talk about Anne Frank (amerikanska).
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan, Knopf), 2013 (första svenska utgåvan, Brombergs).
Översättare: Nille Lindgren.
Uppläsare: Harald Leander.
Antal sidor: 249.
ISBN: 9789170368509.

Förlagets beskrivning

”Nathan Englander ställer sig i en judisk berättartradition med stora föregångare som Nobelpristagaren I.B Singer. Precis som Singer lyckas han träffa den där precisa punkten mellan melankoli och det bubblande skrattet. Och det vi skrattar åt mest av allt, är förstås oss själva.

Två judiska väninnor från college träffas en kväll efter att inte ha setts på många år. Den ena bor i Israel och lever ett ortodoxt religöst liv med allt vad det innebär, från peruk och korrekt klädsel och en make med hatt och skägg, medan den andra lever ett sekulariserat liv i USA.

När dom först träffas känns allt fel, men under den långa kvällen händer saker som ingen av dem kunnat förutse. Peruken hamnar på sniskan,hatten åker av och den stora längtan efter värme och gemenskap tar över.

Berättelsen är tagen ur bokens titelnovell och är en av åtta noveller som tar läsaren med på en resa mellan skratt och gråt. Nathan Englanders historier berör med sin styrka och medmänsklighet. Han ser de stora svårigheterna i den lilla människans liv och återger det med känslighet och skärpa.”