Tre bilderböcker av Elsa Beskow: Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow
Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow

När jag fyllde 30 fick jag bland annat några fina, klassiska bilderböcker. Sådana är ju alltid kul att ha, särskilt när det är böcker av någon så ikonisk författare och illustratör som Elsa Beskow!

Beskows pappa dog medan hon var i tonåren och familjen flyttade då till mostrarna, som bodde i Trosa tillsammans med sin bror. Det är de som står som förebilder för de välbekanta barnboksfigurerna Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredelin och Farbror Blå. I böckerna om tanterna och farbrorn förekommer också barnen Petter och Lotta samt hunden Prick och katten Esmeralda. Alla får sin introduktion i den första av de fem böckerna om dem, Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Det är en finurlig och rolig liten berättelse om när tanternas lilla hund springer bort och hur de i sitt sökande efter honom hamnar i diverse knipor. Här framkommer också de personlighetsdrag som är bärande i berättelsen: Tant Gredelin är den lite sjåpiga och ängsliga tanten, som helst sitter i salongen och broderar stramalj, Tant Brun är den rejäla ”bullmamman” som alltid har pepparkakor och annat gott med sig, och Tant Grön är den manhaftiga och orädda kvinnan som klättrar på stegar och arbetar i trädgården. Med dagens mått mätt är det såklart lite trist med en hel hop tanter som agerar typiska könsroller, men det går såklart inte att ändra på historien. Jag tycker hur som helst att det är lätt att se förbi detta och bara njuta av bilderna och berättelsen, som såklart får ett mycket lyckligt slut.

I Farbror Blås nya båt hamnar sällskapet i ett nytt äventyr. Farbror Blå har skaffat sig en ny båt och hela sällskapet ger sig ut på en utflykt, som slutar riktigt dråpligt eftersom att Petter och Lotta ger sig iväg på egen hand med båten, tappar årorna och försvinner iväg, medan tanterna och Farbror Blå blir strandsatta på en ö och inte kan ta sig därifrån. Det är kanske inte en serie sannolika händelser som sker, men det är i alla fall en spännande och gullig liten berättelse!

Allra bäst av de här tre bilderböckerna tycker jag dock om Sol-ägget, som är en helt fristående berättelse från skogen och dess djur och väsen. I skogen finns en liten älva, som är den som lockar fram såväl sol som höstlöv och snö. Hon brukar också rädda de ägg som faller ur fåglarnas bon, men när hon en dag hittar ett enormt stort, orange ”ägg” (egentligen en apelsin) kan hon inte dra andra slutsatser än att det är ett solägg. Beskows illustrationer är alltid en fröjd att betrakta, men jag är särskilt svag för hennes naturbilder och den här boken är full av dem. Det här är en mycket gullig och fantasifull berättelse. Som inledning finns också en självbiografisk liten text där Beskow berättar om sig själv och sitt skrivande. Det är verkligen kul att läsa om hennes berättarglädje, vilken såklart också är uppenbar för den som läser Beskows böcker.

Det finns många som med rätta tycker att föräldrar ska våga läsa nya böcker för sina barn, istället för att plocka fram gamla godingar från deras egna barndom – det finns ju så mycket nytt och uppdaterat och pedagogiskt där ute. Men klassiker är inte klassiker för intet! Beskows sagor och vackra illustrationer kommer säkerligen att leva kvar länge än.

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow
Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow

Om Elsa Beskow och om Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget

Elsa Beskow (1874–1953) var en svensk författare och konstnär som har blivit välkänd för sina klassiska sagor, däribland böckerna om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Hon debuterade som författare 1901 med Puttes äventyr i blåbärsskogen och skrev därefter ett fyrtiotal böcker. För den som vill veta mer om Elsa Beskow och hennes bilderböcker så finns det många sidor på nätet, däribland Bonnier Carlsens Elsa Beskow-hemsida.

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin är skriven och illustrerad av Elsa Beskow och kom ut första gången 1918, utgiven av Åhlén & Åkerlund. Min utgåva gavs ut av Albert Bonniers förlag 1963. Den finns också i en nyare utgåva (ISBN: 9789163832581), utgiven av Bonnier Carlsen 1995, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Farbror Blås nya båt är skriven och illustrerad av Elsa Beskow och kom ut första gången 1942, utgiven av Bonniers. Min utgåva gavs ut av Albert Bonniers förlag 1963. Den finns också i en nyare utgåva (ISBN: 9789163830693), utgiven av Bonnier Carlsen 1994, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Sol-ägget är skriven och illustrerad av Elsa Beskow och kom ut första gången 1954, utgiven av Bonniers. Min utgåva gavs ut av Albert Bonniers förlag 1958.

Inbundet, pocket, e-bok – ett format har nog sämre förutsättningar än de andra…

Jag har länge haft en idé om att pocket har stora fördelar framför den inbundna boken och att det därför är märkligt att förlagen så stelt håller fast vid att först och främst ge ut just inbundna böcker. Jag vet att det är de inbundna böckerna som genererar pengar på riktigt, men i mitt tycke har det mest handlat om hur pocketboken har prissatts och det har då känts trist att den som föredrar pocketformatet har behövt vänta många månader på att den bok de vill läsa ska ges ut i ett mer bärbart och smidigt format. En del böcker ges heller inte ut i pocketformat över huvud taget.

Från min synvinkel har inbundna böcker såklart alltid känts lyxigare och snyggare, men de har också alltid varit otympligare och mindre intressanta att t.ex. ta med på resa. Inbundna böcker är dyrare och finare och passar därför bäst hemma, där de inte blir klämda och repade eller glöms kvar på ett hotellrum.

Läsplatta, inbundna böcker, pocket
Läsplatta, inbundna böcker, pocket. Storleken kan ha betydelse…

Jag tror dock att jag behöver ompröva den här idén! Jag såg här om veckan att Pocketförlaget ska läggas ner på grund av för dålig lönsamhet. Nu är det kanske inte så enkelt som att försäljningen har varit dålig, utan det spelar såklart också in vilka titlar de har lyckats ge ut, men det säger i alla fall något om branschen. När jag ser till mig själv så inser jag att e-boken sedan länge har tagit det som en gång var pocketbokens roll. Jag gissar att det är fler som liksom mig konsumerar en stor mängd ljud- och e-böcker i mobilen och som kanske inte köper så mycket pocketböcker som förut. Kanske är det e-boken som är det nya slit-och-släng? E-boken har aldrig slagit igenom i Sverige på samma sätt som jag kanske hade trott – läsplattor är och kommer att förbli ovanliga prylar, men mobiltelefonerna har verkligen seglat upp som smidiga enheter för att läsa och lyssna på böcker.

Den inbundna boken kommer säkerligen fortsätta att spela sin roll som något lyxigt och kul att ha hemma, men pocket har mer och mer blivit något slags onödigt mellanting mellan den inbundna boken och e-boken tycker jag. Det enda som fortfarande sticker ut som någonting positivt med pocketboken är utseendet. Jag har bloggat tidigare om att pocketböcker brukar ges en snyggare och mer intressant formgivning än den inbundna utgåvan och jag står fast vid det (även om det finns undantag). I övrigt är e-boken verkligen ett smidigt format, inte minst på resan.

Vilket format föredrar du?

Glaskupan

Glaskupan av Syvlia Plath är en drabbande och fint berättad historia om en ung kvinna som mitt i den stora kvinnliga frigörelsens tid drabbas av en djup depression. Betyg: 5 stora fat med löjrom av 5.

Glaskupan av Sylvia Plath
Glaskupan av Sylvia Plath

Esther Greenwood har vunnit en tävling i en tidning och befinner sig därför i New York. Hon får besöka tidningsredaktionen och gå på diverse events i deras regi, men framför allt får hon umgås med andra unga kvinnor som är där av samma anledning. Glaskupan inleds som en härlig skildring av liv, fest, flirtande, intrigerande och vänskap i ett tjejgäng på 60-talet. Esther och hennes nyfunna vänner är i precis den där omtumlande och fantastiska brytningstiden mellan ungdom och vuxenliv. För Esther finns det planer på skrivkurser och collegeliv, men just nu är hon i New York och får en försmak på livet som ung journalist med bjudningar, fotograferingar och allmän flärd på den dagliga agendan.

Under den här New York-resan, som skulle kunna ha varit en sådan härlig språngbräda till nästa äventyr så börjar dock Esthers tillvaro att krackelera. I små, små steg börjar det framgå att Esther inte alls mår bra. När hon är på en fest och blir misshandlad och antastad av en ytterst obehaglig man så rämnar allt. När hon några veckor senare är tillbaka i sitt flickrum får hon dessutom veta att hon inte har blivit antagen till den skrivkurs som hon räknat med att gå. Esther hamnar i en djup, allvarlig depression. Hon hamnar under en glaskupa, som hon själv upplever det. Hon sover inte, äter inte, tvättar sig inte, gör egentligen ingenting av det som förväntas av henne. Snart finns det bara en sak som upptar hennes tankar: att avsluta det här smärtsamma livet.

Det här var uppenbarligen en tid långt innan antidepressiva mediciner blev något som skrevs ut till var tionde person. För Esther består hjälpen inledningsvis av ett möte med en osympatisk psykiatriker som utsätter henne för elchocksbehandlingar, som beskrivs som så smärtsamma att det framstår tortyr. Sedan följer behandling på mentalsjukhus och medicinering med insulin(!).

Glaskupan är en insiktsfull och smärtsam bok om vägen ner i en depression. Sylvia Plath led själv, som så många andra, av denna sjukdom och gick också bort vid blott 31 års ålder. Med det i tankarna så förstår man att den här berättelsen är en väldigt äkta skildring av hur en depression kan personlighetsförändra och förgifta hela tillvaron för människor. Med vetskap om att författaren begick självmord så satt jag också på spänn under läsningen och undrade hur det egentligen skulle gå för Esther Greenwood. Ska hon få tillbaka hopp och liv och kunna ge sig ut i det där livet som New York-flickorna nosade på i bokens början? Jag tänker inte avslöja hur det går, men kan i alla fall säga att jag blev verkligt berörd av den här boken. Boken är fantastiskt fint skriven, med pricksäkra och snärtiga formuleringar, och det är oerhört fint att få läsa om en ung kvinna som försöker navigera och skapa frihet i ett 60-tal så fyllt med frigörelse och nytänkande. Sedan är naturligtvis skildringen av Esthers depression väldigt drabbande och jag önskar faktiskt att det fanns fler böcker som berättade såhär rakt på sak och direkt om psykisk ohälsa, särskilt depression, som så oerhört många lider av, men nästan ingen vill tala om.

Citerat ur Glaskupan

”Åsynen av all mat som var uppstaplad i de där köken gjorde mig vimmelkantig. Det var inte det att vi inte hade tillräckligt att äta hemma, det var bara det att min mormor alltid lagade ekonomistekar och prisbilliga köttfärslimpor och hade för vana att, i samma stund som man lyfte den första fulla gaffeln till munnen, säga: ”Jag hoppas du tycker om det där, det kostade fyrtioen cent halvkilot”, vilket alltid fick mig att känna mig som om jag på något vis åt småpengar istället för söndagsstek.”

Glaskupan av Sylvia Plath
Glaskupan av Sylvia Plath

Om Sylvia Plath och Glaskupan

Sylvia Plath (1932–1963) var en amerikansk författare. Hon skrev framför allt poesi, men gav också ut en roman, Glaskupan (The bell jar), som har kommit att bli en modern klassiker. Plath drabbades av återkommande depressioner från 20 års-åldern och behandlades med elchocker och psykoterapi, vilket också är erfarenheter som hon har skildrat i Glaskupan.

Originalets titel: The bell jar.
Översättare: Christina Liljencrantz.
Utgivningsår: 1963 (första amerikanska utgåvan), 1974 (första svenska utgåvan, Trevi), 2013 (den här pocketutgåvan, Bonnier pocket).
Antal sidor: 317.
ISBN: 978-91-7429-341-8.
Andras röster: Boktoka, Booksessed, Dagensbok.com.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”År 1953 vinner 19-åriga Esther Greenwood en tävling där priset är en månads vistelse i New York i en damtidnings regi. Den unga flickan ser klarögt på den mondäna värld hon hamnar i och beskriver träffande de evenemang hon får bevista och de människor hon möter. Hemkomsten till det sommarvarma Boston blir en chock. Esther får veta att hon inte har kommit in på den författarkurs hon sökt till. Hon gör ett självmordsförsök och förs till mentalsjukhus. En lång kamp mellan hennes framgångsrika dagsljusjag och hennes ångestfyllda nattjag har börjat.

Glaskupan som bara i Sverige tryckt i över 100 000 exemplar, har blivit en hel generations kultbok. Den kom första gången på svenska 1974.”

Rapport från en skurhink

Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf är baserad på Ekelöfs egna dagboksanteckningar från slutet av 60-talet. Den väcker många tankar om hur lite som faktiskt har förändrats här i världen sedan dess. Betyg: 4 telefoner av 5.

Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf

Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf gavs ut första gången 1970 och bygger på Ekelöfs egna dagboksanteckningar från åren 1967–1969. Ekelöf sliter ut sig själv genom sitt hårda arbete som städare och när hon kommer hem så är det till ett stort hus som ska tas om hand och fem barn på väg ut i vuxenlivet. Det är lätt att förstå att det har varit svårt för henne att hinna med att t.ex. utbilda sig och att skaffa sig något annat jobb än detta slitsamma, tunga, som inte ger tillräckligt betalt för att det ska gå runt. Under ytan bubblar dock en stor törst efter kunskap och bildning. Hon ägnar sina kvällar åt att gå kurser i allt från matematik till samhällskunskap och hon bär på en stor kärlek till litteratur. Hon plöjer arbetarlitteratur och reportageböcker, klassiker och romaner, men hon lyssnar också vaket på radion och följer de stora händelserna i världens oroshärdar och  i vad som händer i Sverige och världen. Trots att hennes egna tillvaro kunde innehålla bekymmer nog så har hon ett oerhört starkt känslomässigt engagemang i vad som händer och sker i världen. Hon oroar sig över sin egna ekonomiska situation, men kan också vara genuint nedtyngd över rapporter om hur människor behandlas i Vietnam.

Det är någonting speciellt att få ta del av en ögonvittnesskildring. Det går att läsa otaliga artiklar och redogörelser över hur samhället såg ut under en viss tid, men varje skildring är körd genom ett filter och varje gång någonting återberättas eller summeras så faller detaljer bort. Det här är dock alldeles äkta och ärligt och på så sätt går det rakt in. Det är lätt att läsa den här boken och förbluffas över hur Ekelöf hade det och vad hon bekymrade sig över. Det kanske mest beklämmande är dock att inse att mycket av det hon oroade sig över är sådant som även människor idag tyngs av. Även såhär 50 år senare drabbas miljoner människor av krig och konflikter och vi förbrukar ändliga naturresurser som om det inte finns någon morgondag. Även idag har vi klassklyftor (som ökar dramatiskt i t.ex. Sverige) och även idag framstår jämställdhet som en utopi. Det finns även annat som verkar stå stilla: människor nu, liksom då, är t.ex. stressade. Det är lätt att tro att stress är ett nytt fenomen, men stress, liksom så mycket annat som tynger människor, verkar vara samma nu som då.

Rapport från en skurhink är på många sätt en ögonöppnare och en verkligt intressant bok. Det man dock måste stå ut med är formen. Boken är baserad på en dagbok och även om den säkert är redigerad så är det trots allt den form  som berättelsen följer. Här ges ingen personbeskrivning eller bakgrund och det finns inte alltid en röd tråd. Det är sporadiska anteckningar, helt enkelt. Det är inte svårläst eller tungläst, men kanske lite torrt. Jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Jag kan särskilt rekommendera att diskutera den i en bokcirkel, för det är verkligen en bok som inbjuder till samtal.

Citerat ur Rapport från en skurhink

”I kväll tog Fokus upp stressproblemet …

Ja man orkar snart inte mer. Allt är så komplicerat, både i tankevärden och den ”vanliga” världen. Framför allt på arbetsplatserna där har det varit oro sen några år. Ingen arbetare går trygg vad det gäller anställning. Rätt som det är görs det inskränkningar på såna arbetsplatser man trodde skulle ”bestå” för alltid så gott som. Arbetarna står ”friställda”.

Ungdomen idag måste kunna så mycket. De ska ha examen i alla sorters ämnen för att kunna få platser. Ungdomen har slitigt värre. De måste lära sig flera sorters språk för att följa med internationellt.”

Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf

Om Maja Ekelöf och Rapport från en skurhink

Maja Ekelöf (1918–1989) var en svensk städare och författare. Hon debuterade 1970 med romanen Rapport från en skurhink, som är baserad på hennes egen dagboksanteckningar. Utöver Rapport från en skurhink så finns ytterligare en av hennes texter publicerade: Brev, som innehåller en brevväxling mellan Ekelöf och Kumlainternen Tony Rosendahl.

Utgivningsår: 1970 (första svenska utgåvan, Rabén & Sjögren), 2010 (den här utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 190.
ISBN: 978-91-1-303155-2, 978-91-1-302929-0.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Maja Ekelöfs (1918-1989) numera klassiska verk kom ut 1970 och väckte omedelbart stort uppseende och blev en storsäljare. Hennes manus belönades 1969 med Rabén & Sjögrens romanpris och Karl Vennberg skrev i Aftonbladet att boken gav ”den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet”.”

L’occupation

L’occupation av Annie Ernaux är en fin kortroman om att gå vilda vägar i en relation och om att drabbas av svartsjuka när ens före detta träffar någon ny. Betyg: 4 sökningar på nätet av 5.

L'occupation av Annie Ernaux
L’occupation av Annie Ernaux

Jag har pluggat franska både på gymnasiet och en liten sväng på universitetet (obs: jag är inte direkt bra på franska, trots detta..!). Som ett sätt att hålla igång språket har det hänt att jag har läst romaner på franska, t.ex. Annie Ernaux lilla samhällsskildring Journal du dehors, som jag tyckte väldigt mycket om. Nu var det dock ett bra tag sedan jag läste något på franska senast, men jag måste säga att det var riktigt fint att få ge sig på något nytt av just Ernaux. Hon skriver enkelt och rakt på sak, vilket såklart är en bonus för sådana som jag, som inte direkt är flytande på språket. Med enkla medel lyckas hon ändå få fram tillräckligt med känsla för att det ska gå rakt in även hos en ovan franskläsare som jag.

I kortromanen L’occupation är det en lämnad kvinna som är berättarröst. Hennes man har träffat en ny kvinna och berättarjaget kan inte sluta försöka ta reda på vem denna kvinna är. Jag tycker att L’occupation är en träffande och fin berättelse om ett sprucket förhållande och om den där första omskakande tiden efter att ha blivit lämnad. Jag hade gärna läst boken på svenska också, men tyvärr finns den inte i svensk översättning, även om en del titlar av Annie Ernaux gavs ut under 80- och 90-talen. Det hade varit väldigt intressant att känna på hur språket låter på svenska.

Om Annie Ernaux och L’occupation

Annie Ernaux (född 1940) är en fransk författare och professor i litteratur. Hon har skrivit en lång rad romaner, många med självbiografiska inslag. Ett fåtal av hennes böcker finns översatta till svenska, däribland Skammen (La honte) som kom ut på svenska, i översättning av Katja Waldén, 1998.

Utgivningsår: 2002 (första franska utgåvan, Gallimard), 2009 (den här franska pocketutgåvan, Folio).
Antal sidor: 76.
ISBN: 978-2-07-030169-0.
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”J’avais quitté W. Quelques mois après, il m’a annoncé qu’il allait vivre avec une femme, dont il a refusé de me dire le nom. À partir de ce moment, je suis tombée dans la jalousie. L’image et l’existence de l’autre femme n’ont cessé de m’obséder, comme si elle était entrée en moi. C’est cette occupation que je décris.”

Katterna i Öregrund: En roman för barn och katter

Katterna i Öregrund av Margareta Ekström är en fin liten berättelse om tre katter och deras ägare i den lilla uppländska kuststaden Öregrund. Betyg: 4 strömmingar av 5.

Katterna i Öregrund av Margareta Ekström
Katterna i Öregrund av Margareta Ekström

Katterna i Öregrund av Margareta Ekström är en illustrerad barnbok från 70-talet. Det riktigt fina med den, för min del, är att den utspelar sig i det lilla samhälle där jag själv har vuxit upp. Visst är det något alldeles speciellt med böcker där miljöerna är välbekanta? Men det är faktiskt inte bara en trevlig bok för mig och andra, nuvarande eller tidigare, öregrundsbor, utan det är faktiskt en riktigt fin liten berättelse även på andra sätt. Boken inleds med att tre kattungar, till alla barns förtjusning, har kommit till världen vid Klockstapeln i Öregrund.  Så småningom kommer en av dem att tas om hand av en äldre dam och en annan av en äldre man. En tredje hamnar efter mycket tjat hos Gun, som spenderar somrarna i Öregrund och som ägnar dagarna åt att leka med sommargrannen Erik. Det blir den lilla Sissi som får följa med hem till Gun och stifta bekantskap med Eriks farfars gamla skeppskatt, Jeppe.

Boken följer de tre katterna, men främst följer den människorna som har dem i sin ägo. Läsarna får särskilt följa Gun och Erik, som är på små äventyr både i skogen och på sjön och som gärna lyssnar på Eriks farfars berättelser om livet till sjöss och på land.

Det är en gullig bok med en hel del humor, som i ärlighetens namn kanske mest roar vuxna? Jag tycker i alla fall att den är lite fnissig emellanåt, men mest är det en gullig och rar berättelse om kärleken till en alldeles egen katt. Innan jag läste så misstänkte jag att det här skulle vara en bok ”inspirerad av” Upplands kanske mesta kattböcker: böckerna om Pelle Svanslös av Gösta Knutsson. Jag hade dock fel, vilket jag är glad för. Katterna i den här boken är mycket mer katter än människor i kattskepnad, som i Knutssons böcker, och det här är därmed en bok som står på egna ben. Och jag gillar den! Inte minst gillar jag illustrationerna, som oftast visar katter, helt enkelt, men ibland också bjuder på igenkännbara bilder från Öregrund.

Citerat ur Katterna i Öregrund

”När barnen vet något, vet snart hela stan.

– Vad springer de efter däruppe på klockstapelberget? undrade Emma Eliasson som hade sybehörsaffär vid Långgatan.

Och mejeristens fru som just var inne för att köpa skära sidenband till sin dotters flätor, kunde berätta för henne att barnen hittat tre kattungar.

– Ockockock, de stackars små liven! ojade sig fru Eliasson. De blir väl alldeles vilda.

Hon menade kattungarna. Men mejeristens fru trodde att hon menade barnen och svarade ganska snävt:

– Jag kan väl inte hålla efter alla ungar i hela stan!”

Om Margareta Ekström och Katterna i Öregrund

Margareta Ekström (född 1930) är en svensk författare, översättare och litteraturkritiker. Hon debuterade 1955 med barnboken Det hemliga slottet och har därefter skrivit en lång rad romaner för såväl barn som vuxna. Hon har belönats med en lång rad priser och utmärkelser, bland annat medaljen Litteris et Artibus. Anekdot om Katterna i Öregrund: i den nynorska översättningen heter den Kattane i Krabbesund.

Illustratör: Petter Pettersson (pseudonym för Kjell-Erik Pettersson).
Utgivningsår: 1976 (första svenska utgåvan, Rabén & Sjögren).
Antal sidor: 106.
ISBN: 91-29-46153-7.

Förlagets beskrivning

”Margareta Ekström väljer sin sommarlovsstad Öregrund som miljö för denna vänliga och humoristiska kattroman som kan läsas av både barn och vuxna. (Och katter.)

Vi får följa katten Petrus från det han är så liten att han har barnkammare i ett syskrin, tills han blir en stor och märkvärdig katt som både går i kyrkan och hämtar färsk strömming i hamnen.

Kattungen Sissi hamnar hos en sommargästfamilj och får övervintra i stadsvåning. En liten vildvuxen hankatt adopteras av en professor från Uppsala och undgår nätt och jämt att bli döpt till Abukadnesar – efter recept från T. S. Eliot.

Skeppskatten Jeppe med mycket kort svans men gott förstånd berättar sina memoarer och måsarna skriar och fiskebåtarna dunkar i sundet mellan fastlandet och Gräsön.

De tre småkatterna har det gemensamt att de är födda under själva klockstapeln. För en katt i Öregrund kan det ha de märkligaste följder. Läs bara, får du se!”

Böcker från hembygden

Min sambo jobbar på stadsbiblioteket och när han ställer upp böcker händer det att han hittar roliga titlar. Ibland hittar han knasiga böcker skrivna av författare som råkar dela samma namn som någon av våra kompisar, ibland hittar han (egenutgivna…) böcker med lågbudgetframsidor som är lite sådär allmänt hjärtskärande och skrattretande på samma gång. Ibland (en gång) hittar han en bok som utspelar sig i mina hemtrakter. Nu har jag faktiskt redan läst den här boken när jag var liten, men det var ändå väldigt roligt att han lånade hem Katterna i Öregrund till mig. Det är så mysigt med en bok som handlar om två saker jag tycker väldigt mycket om: Öregrund (där jag har vuxit upp) och katter. Även om boken lika gärna hade kunnat utspela sig i Umeå eller Nordmaling eller var som helst så är det så fint att känna igen sig, att verkligen gå på samma gator och veta precis hur det ser ut.

Katterna i Öregrund av Margareta Ekström
Katterna i Öregrund av Margareta Ekström

Lite såhär kan det nämligen se ut:

Öregrund
Klockstapeln i Öregrund (där katterna i boken bor, minsann).
Öregrund
Öregrund
Öregrund
Öregrund

En av de saker som jag brukar lyfta fram som härligt med att läsa är att man kan resa genom läsningen. Genom böcker blir det möjligt att ta del av andras livssituationer och erfarenheter och även att göra sig en bild av andra platser, men i sådana här fall kan man också resa hem, så att säga. Jag är väldigt mycket av en nostalgiker och jag tycker verkligen om att få vandra omkring i Öregrund genom läsningen, särskilt eftersom jag inte bor där längre. Det blir som att få komma på besök ett tag och det gör mig alldeles, alldeles glad.

Jag önskar att det fanns fler böcker om min hembygd, men det finns kanske inte så jättemånga fler böcker än just den här. Öregrund är ett samhälle med cirka 1500 invånare, så vad kan man vänta sig? Jag vet i alla fall att det finns en deckarförfattare, Catrin Ormestad (som inte alls är bosatt i Öregrundsområdet utan i Tel Aviv!), som skriver deckare som utspelar sig på Gräsö, vilket alltså är ön precis utanför Öregrund. Det känns också lite som hemma. Den vill jag läsa! Vet du några fler böcker som utspelar sig i norra Roslagen?

Jag skulle gärna lite fler Umeåromaner också, även om jag inte tror att de ger samma effekt. Jag bor i Umeå och kan ju själv gå runt här när som helst, så där finns det ingen nostalgi på samma sätt, men det är såklart alltid roligt att känna igen sig i miljöerna. Det kan få böcker att kännas lite mer levande och nära. När jag googlade på böcker som utspelar sig i Umeå så såg jag att Bibblan svarar har svart på just en sådan fråga och att det också finns en lång rad boktips på minabibliotek (hemsidan för Umeåregionens bibliotek, två artiklar: Berättarnas Umeå och Först att skildra länet). Många av titlarna och författarna är totalt okända för mig, men några som lockar lite extra är i alla fall Snö kan brinna av Katarina Mazetti, böckerna om Folke och Frida av Frida Åslund (de har lite klassikerstatus faktiskt!), En liten chock av Johanna Lindbäck och Nyår av Stig Larsson.

Gomorron Sverige är nedlagt, men Yukiko Duke och Magnus Utvik kör på i andra kanaler

När SVT valde att göra om sitt morgon-TV-program, Gomorron Sverige, var det många som rasade över att det också innebar att boktipsinslaget gick i graven.  Själv ser jag egentligen bara två saker på tv: Melodifestivalen och So you think you can dance, så jag har absolut ingenting att säga om Gomorron Sverige. Jag kan dock tipsa om att de forna bokrecensenterna i Gomorron Sverige, briljanta Yukiko Duke och Magnus Utvik, fortfarande levererar boktips i nya kanaler. Heja!

Yukiko Duke syns nu i en egen YouTube-kanal:

Och Magnus Utvik har precis dragit igång en podcast: Utvik & böcker.

Jag har inte hunnit lyssna, men jag tycker i alla fall att det känns vettigt att gå över till nya kanaler. Vi är ju väldigt många som faktiskt inte brukar kolla på tablå-TV. En viss målgrupp uppskattar säkerligen att få lite boktips i morgonprogram på TV, men det känns mer rätt i tiden att använda sig av poddar och youtube.

Bok på film: The immortal life of Henrietta Lacks

Min sambo kollar på tv-serien Game of thrones och därför har vi för tillfället HBO här hemma. Det innebär ju också att man kan titta på en hel del film, t.ex. HBO-produktionen The immortal life of Henrietta Lacks, som är en filmatisering av Rebecca Skloots bok med samma namn (Den odödliga Henrietta Lacks, som den heter på svenska). Boken handlar om Henrietta Lacks, som på 50-talet drabbades av livmoderhalscancer. Henrietta Lacks gick bort i förtid, men en läkare lyckades isolera celler från hennes bortopererade tumör och få dem att överleva och dela på sig i odling. Det blev den första humana cellinjen och cellerna har sedan kommit att få en enorm betydelse i forskningsstudier. Cellerna används än idag och används som provrörsmodeller på laboratorier över hela världen. Den som vill köpa sig HeLa-celler, som de kallas, kan beställa ett litet rör för ett antal tusenlappar.

Journalisten Rebecca Skloot ville berätta Henrietta Lacks historia och under arbetet med romanen sökte hon också upp Henrietta Lacks vuxna barn, som visade sig ha haft väldigt lite att säga till om när det gäller deras mors celler. Familjen visar sig bestå av en trasig och skör samling människor. En dotter hamnade på mentalsjukhus redan som barn och dog efter vanvård. En son for illa under uppväxten och hamnade i kriminalitet. En dotter lider av diverse krämpor och psykiatriska diagnoser. Hela hennes liv har hon kastats fram och tillbaka i förtvivlan över den förlorade modern och allt ovisst runt cellerna. Ingen har någonsin försökt förklara för någon i familjen vad cellerna är för något och vad de betyder för forskningen. För de flesta i familjen är allting kring Henriettas celler mystiskt och skrämmande. De läser artiklar där det står någonting om kloning och tror att det finns kloner av modern. De läser att cellerna är odödliga och ramlar ned i förtvivlan över att modern inte får någon ro och kan lämna jordelivet på riktigt.

Vad som framgår tydligt är den rasism som kantar hela den här historien. Henrietta och hennes familj är svarta och läkare och forskare har genomgående tyckt att det inte är någon mening med att förklara någonting eftersom att de ”inte skulle förstå”. Henrietta Lacks gav knappast något medgivande till att hennes celler skulle spridas över jorden och användas många decennier framåt och hennes familj blir inte heller informerade. Ingen anser heller att familjen borde få någonting av kakan. Medan andra har tjänat miljoner så har flera i familjen levt under knappa förhållanden i alla år.

Berättelsen väcker många tankar om rasism och om etik i forskningen. Det är också en berörande berättelse om hur en hel familj far illa efter den här sorgliga händelsen. Boken innehåller verkligen många lager och jag tycker helt klart att den är läsvärd, särskilt för den som, liksom jag, jobbar eller har jobbat med cellodlingar. Bara berättelsen om hur spridda de här cellerna är och vilken betydelse de har haft är fascinerande!

Filmen då? Nja… Jag förstår att man måste kapa lite sidospår och hålla sig till en linje när man gör en film av en bok. Här har filmmakarna uppenbarligen valt att fokusera kring Skloots arbete med boken och hennes möten med familjen, särskilt den neurotiska Deborah Lacks, som också är en viktig och framträdande karaktär i boken. Det är bara det att det sker på bekostnad av allt fascinerande kring cellerna. Henrietta Lacks, som Skloot trots allt utger sig för att vilja berätta mer om, blir en tom bifigur. Filmen lyckas förvisso effektivt visa på hur dåligt familjen har behandlats, men jag tycker ändå att boken är vassare på att lyfta rasismen och lyfta de forskningsetiska frågorna. Filmen känns faktiskt ganska statisk och seg (trots att den faktiskt bara är ca 1,5 h lång) och den består mest av att Rebecca Skloot (spelad av Rose Byrne) och Deborah (spelad av Oprah Winfrey) reser omkring medan Deborah växlar mellan mani och depression. Winfrey spelar rollen otroligt bra, men hennes insats tar också över hela filmen, som landar lite i en berättelse om en skör kvinna med maniska episoder. Jag hade förväntat mig mycket mer film om just Henrietta Lacks, men nej.

Jag tycker nog att filmen är värd 3 av 5 i betyg. För den som vill veta mer om Henrietta Lacks och de remarkabla celler som än idag odlas och används i forskningen, så skulle jag hellre rekommendera boken i det här fallet.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn. Betyg: 4+ hyacinter av 5.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten berättelse som Fredrik Backman ursprungligen hade upplagd på sin blogg. Nu har den dock blivit både ljudbok och illustrerad pappersbok. Det är bra tycker jag!

Boken kretsar kring en äldre man, som är på väg att glida in i demens, och hans älskade barnbarn, Noah, eller Noah-Noah, som farfadern kallar honom. Mannen känner att minnena är på väg att ryckas ifrån honom och han kämpar verkligen för att hålla dem kvar.

Det är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn.

Om det vore någon annan än Fredrik Backman som hade skrivit den här boken så hade det nog trillat över kanten och blivit olidligt sentimentalt, men Backman lyckas alltid hålla sig på rätt sida. Den här boken är rakt igenom fin och det är en berättelse som berör djupt. Missa inte den här lilla pärlan!

Om Fredrik Backman och Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

Uppläsare: Torsten Wahlund.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Ella Laytham, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 85 (ca 1,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-15089-5, 978-91-7433-388-6.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex AdlibrisBokusCDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.

Fredrik Backman tecknar här som bara han kan göra ett ömsint porträtt av en åldrande mans kamp för att hålla kvar sina allra käraste minnen, och hur hans öde påverkar dem som står honom närmast.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten bok med ett stort budskap som kommer att stanna länge hos läsaren. Bokens förord är inläst av författaren.”