I museets dolda vrår

I museets dolda vrår av Kate Atkinson är en omfångsrik roman (särskilt när det gäller persongalleriet) som berättar om en rad intressanta kvinnoöden. Betyg: 3 oönskade papegojor av 5.

I museets dolda vrår av Kate Atkinson
I museets dolda vrår av Kate Atkinson

För några år sedan var vi många som slukade Liv efter liv, en väldigt annorlunda bok som berättar om Andra världskriget genom en huvudperson som gång på gång dör, för att i nästa kapitel leva vidare som om inget hänt. Gång på gång berättas vad som hade hänt om bara döden inte hade ryckt bort henne. Nu har jag läst en av författarens, Kate Atkinsons, tidigare böcker, I museets dolda vrår, och jag anar att den här typen av fantasifulla idéer är något som författaren gärna använder sig av. I museets dolda vrår berättas boken utifrån Ruby, som i det första kapitlet inte är mer än ett embryo som precis har uppstått och ger mamma Bunty gravidkänningar medan hon harvar på med sitt liv, pyrande av missnöje över maken.

Därefter följer en lång berättelse om Rubys liv och mellan varje kapitel finns insprängda fotnötter som är lika uttömmande som egna kapitel. Där berättas om Rubys släktingar och livsöden och, kanske framför allt, deras hemligheter och länkar som ger ledtrådar till varför var och en agerar som de gör. Till slut vecklas det ut en hemlighet som i någon mening funnits i Ruby hela tiden och har varit en tomhet och sorg, svår att sätta fingret på. När den väl uppenbaras är det lätt att som läsare vilja gå tillbaka och se berättelsen i det nya ljuset och att fascineras över de ledtrådar som författaren har strösslat med.

I museets dolda vrår är en omfångsrik roman, inte minst sett till persongalleriet. Tyvärr gjorde jag misstaget att lyssna på ljudboksversionen av den här boken och det var minst sagt svårt att hålla isär alla personer och känna igen vilken tidsperiod just den här berättelsen utspelar sig. Jag är säker på att det hade varit mycket lättare att hänga med om jag hade haft pappersboken framför mig. Det blev tyvärr alldeles för rörigt för mig och jag hade svårt att riktigt få ihop alla berättelser i huvudet. När jag ser tillbaka på vad jag har lyssnat på känns den mest som en novellsamling och inte som en bok med en tydlig röd tråd.

Jag är säker på att många andra kan läsa och fängslas av den här boken, som bygger på en intressant idé och som, precis som Liv efter liv, är en alldeles egen och minnesvärd berättelse. Jag känner spontant att jag någon gång vill läsa om den.

Kate Atkinson

Kate Atkinson (född 1951) är en brittisk författare och dramatiker. Hon är kanske mest känd för bestsellern Life after life (Liv efter liv). Hennes senaste bok på svenska är En gud i spillror (A god in ruins) som kom ut 2016. Kate Atkinson har en hemsida och en fansida på Facebook.

I museets dolda vrår av Kate Atkinson
I museets dolda vrår av Kate Atkinson

I museets dolda vrår

Originalets titel: Behind the scenes at the museum (engelska).
Översättare: Lena Torndahl.
Uppläsare: Katarina Ewerlöf.
Utgivningsår: 1995 (första brittiska utgåvan), 1996 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (utgåvan på bilden, Ponto pocket), 2016 (den här ljudboksversionen, Massolit).
Antal sidor: 429 (ca 16 h lyssning).
ISBN: 91-37-10870-0, 9789176793299.
Andras röster: BoktokaC.R.M. Nilsson.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”En rörande familjesaga om lycka och tragedi, I museets dolda vrår är bästsäljande författaren Kate Atkinsons prisbelönta debutroman.Redan under befruktningen börjar Ruby Lennox sin berättelse. Inne i livmodern förnimmer hon sin mors tankar och känslor, den kärlekslöshet och det ständiga missnöje hon känner för Rubys far. Hon anar också de omständigheter som kommer att forma hennes liv. Fast besluten om att ta reda på allt om sin familj och deras hemligheter tar hon oss med på en svindlande färd genom 1900-talet.”

Fina framsidor: Vakuum, En dag ska jag bygga ett slott av pengar, Barnvagnsblues, Ärr

Dags för ett inlägg med snygga böcker! Jag brukar skriva en liten anteckning när jag råkar på en snygging och nu när jag tittar på dem så inser jag att jag verkar vara inne i en rymdfas… Visst är framsidorna till både Audur Ava Ólafsdotters Ärr och Mia Öströms Vakuum fantastiska?

Vakuum av Mia Öström
Vakuum av Mia Öström
Ärr av Audur Ava Ólafsdotter
Ärr av Audur Ava Ólafsdotter

Det är kul att framsidorna, trots stjärnhimlarna, ger helt olika känsla. Vakuum, med sin överdimensionerade titel, är snygg och maffig på sitt lågmälda sätt. Ärr överraskar genom att kombinera mäktig stjärnhimmel med babyrosa text i lekfullt typsnitt. Vakuum är en ungdomsroman om sorg, förlust och tomhet, och Ärr är en (vuxen)roman som med svart humor berättar om isländsk vardag och om en frånskild man som har tappat livslusten. Jag hade nästan gissat att Ärr vore ungdomsromanen. Det är ju så sällan romaner riktade till vuxna får vara rosa & lite barnsliga (förutom när det är feelgoodböcker…). Positiv överraskning!

Någonting jag brukar vara svag för hos böcker är glitter & guld. 🙂 Så gissa om jag gillar Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar, som enligt förlaget är en roman som rör sig ”Från tugget på bänkarna i Akalla, adidasbyxor och falska Raybans från Alanya, till den fina dramahögskolan på Valhallavägen i Stockholm, där man gör andningsövningar och får massage.”. Jag blir verkligen lockad att läsa när jag ser den här himmelsblå, härliga framsidan. 🙂

Slutligen, det finns fina framsidor som inte anspelar på (stjärn)himlar på något sätt. Jag gillar framsidan till Ester Roxbergs Barnvagnsblues. Titeln leder tankarna till helt vanlig feelgood, men boken har en framsida som sticker ut rejält från allt karamelligt och gulligt som genrens böcker brukar förpackas i. Men så är det heller inte en feelgood, vad jag kan förstå, utan en roman om föräldraskap. Otroligt vacker framsida, hur som helst, med mjuka färger och ett intressant motiv! Böcker från feelgoodgenren borde ta efter!

Barnvagnsblues av Ester Roxberg
Barnvagnsblues av Ester Roxberg

Mina bästa bokcirkelböcker (de första 6 åren)

Här om dagen bloggade jag om att bokcirkeln Picket & pocket har firat 6-årsjubileum. Det är kanske ett märkligt jubileum att fira, kom jag på sedan, men vi har inte lyckats komma ihåg att fira speciellt många jubileum tidigare, så nu gjorde vi slag i saken. När vi äntligen kom ihåg att fira så blev jag också inspirerad till att blogga om vår bokcirkel. 🙂 Kanske kunde det vara kul att följa upp med ett inlägg om mina bästa bokcirkelböcker från de här åren? Här kommer ett sådant!

Vi har läst 53 böcker varav 23 är skrivna av kvinnor. 24 av våra bokcirkelböcker är skrivna av svenska författare och 20 är författade av amerikaner eller britter, men vi har också läst böcker av författare från Egypten, Argentina, Australien, Nigeria, Palestina, Kanada, Finland, Ryssland och Tjeckien och säkert något mer…

Utrensning av Sofi Oksanen
Utrensning av Sofi Oksanen

Vi har provat många genrer, t.ex. böcker inom personlig utveckling (Lycka!; jag har förresten fått lära mig att det inte heter självhjälpsböcker), SciFi (Metro 2033), deckare/thriller (Corpus delictiTony och SusanMörk jord och Dödens mästarinna, som också är en historisk roman), biografier (Radhusdisco, Gustavs grabb, Konsten att vara kvinna, Den dag jag blir fri, En droppe midnatt), noveller (Kärlek, vänskap, hat, Det vi förlorade i elden), reportage (Spår, De förklädda flickorna i Kabul), feelgood (Konsten att tala med en änkling, Projekt Rosie), fantasy (Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, Lögnernas träd), klassiker (Dödssynden, Processen). Anna har förgäves försökt få in skräckromaner i vår cirkel. Trots otäcka omslag och annat som talar för rysningar så har det dock alltid visat sig att böckerna, däribland Horn och Främlingen i huset, inte varit så läskiga (de är bra böcker, däremot!).

Den andra kvinnan av Therese Bohman
Den andra kvinnan av Therese Bohman

Själv har jag helt slumpartat lyckats få in två böcker som utspelar sig på Exmoorheden (Mörk jord, Levande och döda i Winsford). I övrigt har jag försökt välja böcker som jag har haft hemma och som känts lagom långa.

Vilka har varit bäst då? Bland mina egna val finns faktiskt två av mina favoriter från de här åren 😉 : Utrensning och Den andra kvinnan. Några andra solklara 5 av 5-böcker är En halv gul sol, Ru, Kalmars jägarinnor, De förklädda flickorna i Kabul och I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Ja, det är mina 7 största favoriter! Någon gemensam favorit vågar jag inte peka ut. De böcker som någon upplever som helt fantastisk brukar någon annan tycka är förfärlig… 😉 Ibland är det heller inte riktigt det som spelar någon roll. Det finns ofta helt andra aspekter som gör att en bok leder till långa, intressanta diskussioner. En bok som många av oss tyckte var bra, samtidigt som den gick att diskutera länge är faktiskt en av våra senaste böcker: En droppe midnatt av Jason Diakité. Det är vinnande när en bokcirkelbok också behandlar engagerande samhällsfrågor, t.ex. rasism, som Diakite berättar om i sin ”familjebiografi”.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Något som är lätt att peka ut är vilken bok som är sämst… Dumskallarnas sammansvärjning är en bok som blev totalt sågad. En annan bok som de flesta bokcirkeldeltagare hatade är Kära Liv och Caroline (som jag tyckte var svinbra!). Den stulna romanen upplevde väl de flesta som en ”mindre bra” bok, men en bokcirkelkompis tyckte att den var bland det mäktigaste och bästa hon läst.. Ja, det är väl det som är en del av charmen med att bokcirkla: att tycka olika gör också att det brukar finnas mycket att prata om. 🙂

6 år med bokcirkel!

Förra veckan firades ett jubileum, nämligen vår bokcirkels, Picket & pockets, 6-årsdag. Den 7/11 2011 var vi ett gäng som träffades hemma hos Anna (Med näsan i en bok) och pratade om Gargoylen. Under de här åren har mycket hunnit hända, såklart. Några i bokcirkeln har blivit föräldrar, några har flyttat, bytt jobb, slutfört studier – livet har pågått, med andra ord! En del saker med bokcirkeln har ändrats genom åren:  några har slutat och andra har börjat, men då, liksom nu, är vi cirka 8 personer som är med. Från början träffades vi på vardagskvällar och hade knytkalas med en massa fika, men nu för tiden träffas vi på söndagsmornar och äter frukost ihop. En gång i tiden hade vi omröstningar om vilka böcker vi skulle läsa, men nu för tiden turas vi om att helt odemokratiskt välja vad vi läser. Under en period träffades vi var femte vecka, men nu kör vi var fjärde.

En del saker är däremot bestående, och en framgångsfaktor, om man kan prata om det i sådana här sammanhang, är att vi faktiskt i alla år har pratat om böcker. 😉 Det kanske låter fånigt, men jag har förstått att många bokcirklar tappar tråden och stannar av, vilket alltså inte våran har gjort. Ibland har vi haft middag ihop (även om vi har pratat om det oftare än vad det faktiskt har blivit av), ibland har vi diskuterat att göra resor tillsammans (som absolut inte har blivit av, ännu 😉 ), ibland har vi sett biofilmer tillsammans eller gått på författarsamtal, men kärnan är och har verkligen alltid varit böckerna. Det behöver inte vara mer komplicerat än så, antar jag.

Picket & Pocket i Books & dreams 2014
Suddig och hemsk bild från en fin liten artikel om Picket & Pocket i Books & dreams 2014 🙂 TRE ÅR SEDAN!!

Jag tycker att det är himla fint att vara med i en bokcirkel. Genom den har jag träffat ett gäng härliga människor som jag knappast hade lärt känna annars och dessutom känner jag helt klart att det har blivit lättare att prata om böcker (och kanske också att blogga om dem?). Det är utvecklande att reflektera och sätta ord på det man läser och en bokcirkeln pushar en verkligen till att göra just detta. Det är också slående hur olika en bok kan uppfattas och att få ta del av andras läsupplevelser är kul och kan vara ögonöppnande. Jag tycker att min läsning har utvecklats av bokcirkeln. På gott och ont 😉 har jag också fått läsa en massa böcker som jag inte hade valt själv.

Jag har mycket bra att säga om bokcirklar! Om du vill gå med i någon så tycker jag att du ska leta upp någon – eller ta saken i egna händer och starta en! Några random tips på vägen:

  • Ät frukost ihop! Om man är ett gäng där flera jobbar på dagarna och/eller kanske försöker pussla ihop en tillvaro som involverar en massa andra fritidsaktiviteter, barns fritidsaktiviteter etc. etc. etc. så är det egentligen rätt givet att det blir stressigt och svårt att ses på kvällstid.
  • Läs lagom bra böcker. Ni kommer att tycka helt olika om böckerna ni läser. Det hör till. Undvik bråk 😉 och läs inte böcker av dina favoritförfattare (någon kommer att tycka att de är pissdåliga).
  • Minnet. Jag är allt som oftast dålig på att tajma in min läsning så att böckerna finns färskt i minnet precis den dagen vi ska bokcirkla. Det är dumt! De bästa diskussionerna är de som uppstår när alla har boken i färskt minne. Jag har inga råd att ge här, eftersom jag är så kass själv. För en del kanske minnesanteckningar eller bokmärken kan vara en bra idé. För egen del borde jag lära mig hur lång tid det tar att läsa ut en bok egentligen…

5 oväntat bra böcker (del III)

Jag är en skeptisk läsare. När böcker hyllas överallt, hela tiden, så brukar jag tveka och tänka att de inte kommer att leva upp till de höga förväntningarna, men ibland har jag faktiskt ingen anledning att vara så misstänksam. Ibland är faktiskt böcker precis så bra som alla säger och ibland är böcker oväntat bra. Jag har redan bloggat om en del sådana titlar (inlägg 1 och 2), men det var något år sedan senast, så jag tänkte följa upp med 5 nya: 5 oväntat bra böcker.

När Min fantastiska väninna av Elena Ferrante kom ut i Sverige så diskuterades boken och författaren precis överallt, precis hela tiden. Jag undrade ofta om det var boken eller hemlighetsmakeriet kring pseudonymen Elena Ferrante som gjorde att alla ville diskutera och hylla den. När jag sedan läste Min fantastiska väninna så tyckte jag att den var ”helt okej”, men ärligt talat så var den inte så mycket mer än så. Boken är första delen i en kvartett där läsaren får följa vännerna Elena och Lila genom livet i Neapel (och en del andra platser i Italien) och visst var det fint skrivet och en intressant bok, men Min fantastiska väninna kändes också lite väl lång. Sedan fortsatte jag ändå att läsa de senare delarna i serien och oj vad berättelsen växte. Det kändes faktiskt riktigt sorgligt att lägga den avslutande delen, Det förlorade barnet, åt sidan. Det blev rent av tomt att inte ha Lila och Elena i närheten något mer.

Det förlorade barnet av Elena Ferrante
Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Hemmet av Mats Strandberg blev en snackis när den kom ut och det kändes som att precis alla läste denna den här skräckromanen, som utspelar sig på en så oväntad plats som ett äldreboende. Jag var lite orolig för att det skulle kännas töntigt med en skräckberättelse förlagd till en sådan miljö, men jag hade fel! Författaren har verkligen fått ihop det och vid sidan om själva spänningsromanen så är det också en väldigt fin bok om demens och om att vara anhörig.

Hemmet av Mats Strandberg
Hemmet av Mats Strandberg

Fördomarna brukar flöda friskt när jag är på väg att sätta tänderna i en nobelprisbelönad bok. Det finns mer än en nobelpristagare som gjort sig skyldig till böcker som flyger flera meter över huvudet på mig. När jag hörde flummiga beskrivningar om Svetlana Aleksijevitjs dokumentärromaner med ”mångstämmiga röster” så kände jag mig rätt matt. Det lät verkligen komplicerat och svårt. Jag hade dock helt fel! Bön för Tjernobyl gick rakt in i hjärtat och är ett av de mest drabbande verk jag har läst. Jag fullkomligt älskar den här boken och vill läsa mer!

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Feelgoodböcker brukar inte imponera på mig. I den genren finns det allt för många fällor att falla i och många böcker känns väldigt ”mallade” och töntiga. En positiv överraskning från förra året var Hundra omistliga ting av Lucy Dillon. Det är den första och hittills enda boken som jag har läst av henne och jag har förstått att hon hör till de författare som har ”knäckt koden” och hittat ett fungerande recept som hon upprepar i roman efter roman. Dillon skriver alltså feelgoodböcker om kärlek och trassel – och hundar. Jag kanske inte skulle ha älskat den här boken om den var den tredje Dillon-romanen jag läste på rad, men när jag läste Hundra omistliga ting så blev jag i alla fall genuint glad. Den innehöll så himla mycket fint, inte minst karaktärer att vilja vara kompis med. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken!

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon

Uppföljare är svårt. Jag läste och bokcirklade Projekt Rosie av Graeme Simsion och vi var många som tyckte väldigt mycket om den här annorlunda kärleksberättelsen där huvudrollsinnehavaren är en person som, helt okommenterat, har en del typiska autistiska drag och som med sin speciella syn på livet börjar att söka efter en livskamrat. Jag behöver kanske inte göra en spoilervarning när jag säger att han hittade en partner till slut. Så kom uppföljaren: Rosieeffekten. Skulle det bli upprepande? Ointressant? Skulle det bli en bok om oproblematisk förälskelse och olidligt mycket ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Nä, författaren lyckades faktiskt följa upp med en bok där allting faktiskt inte fungerar helt smärtfritt. Humorn och värmen kändes igen i bok nummer 2, men här fanns också nya vinklar och en ny berättelse.  Så bra!

Rosieeffekten av Graeme Simsion
Rosieeffekten av Graeme Simsion

Några litteraturinriktade konton jag följer på Instagram

Ibland pratas det om att bloggen är död. Som jag har bloggat om förut så tror jag inte riktigt på det påståendet. Däremot är det uppenbart att boksamtal främst förekommer i andra kanaler, t.ex. på Instagram. Idag tänkte jag tipsa om några Instagramkonton jag följer. Om du vill följa mig på Instagram så heter jag (surprise, surprise!) @bokblomma på insta. 🙂

@alskaromaner är ett konto där jag ärligt talat inte har förstått vem/vilka som ligger bakom. De är i alla fall en av Sveriges kanske proffsigaste bookstagrammare, både bild- och innehållsmässigt.

?SOLIDÄRER av Anna Jörgensdotter? ? En särdeles välskriven roman om många öden, men framför allt tre, kring spanska inbördeskriget och det svenska 30-talssamhället. Om val och konsekvenser, om längtan och förväntningar – och begränsningar. En ordentlig läsupplevelse och en roman som gott kunde blivit nominerad till årets Augustpris. ? ? ”Barcelona, 1936. Conxa gräver upp ett gevär och lämnar bort sitt barn. I Gävle får hamnarbetaren Ingemar syn på en annons: ”Hjälp Spaniens kämpande folk!” Vid nyår ger han sig av för att delta i kampen mot fascismen. Kvar är Klara med sitt arbete, sin egen kamp och sin ofödda dotter.? ? Solidärer är en episk roman om krigets konsekvenser, kärlekens former och drömmen om en annan värld.”? ? INFO? ??Utgiven av Albert Bonniers Förlag • @albertbonniersforlag? ??375 sidor? ??#älskaromaner?

Ett inlägg delat av @alskaromaner

@bokinspo är ett konto som är precis vad det heter: inspierande. Snygga bilder på böcker!

Höstens första förkylning?? @johngreenwritesbooks @penguinukbooks

Ett inlägg delat av C a r o l i n e (@bokinspo)

@edwinsbocker är en boksamlare som brukar visa upp sina fynd från antikvariat och loppisar. Fantastiskt kul att se vilka pärlor till böcker som kan hittas för nästan ingenting!

@eliandbooks är en bibliotekarie som bland annat instagrammar om böcker och om vad som händer på bibblan. Hon har också bloggen Eli läser och skriver, som är en av mina favoritbokbloggar.

@enfiktivresa är en bookstagrammare som reser genom litteraturen. Inspirerande bilder och väldigt blandade böcker!

@lundin_johanna är en flitig twittrare, bloggare och instagrammare som brukar hålla mig och många andra uppdaterade om aktuella & intressanta böcker, bokfrukostar, bokmässor och författarsamtal.

@mednasanienbok är bokbloggare och en bokcirkelkompis till mig. Hon har också ett instagramkonto som bland annat är fyllt av böcker, ofta från skräckgenren.

@saraottoe är en av de som jag har följt mer eller mindre sedan jag själv började med hemsidor och bloggar för decennier sedan. På Instagram har hon ett konto som hon fyller med böcker och julen. Två härliga grejer tycker jag!

Saker som bara händer i böcker… Det här med boklådor, caféer & feelgood

Det finns en del teman som tenderar att återkomma i feelgoodböcker. Kanske har du någon gång läst en feelgoodbok som utspelar sig i en bokhandel eller på ett café..? Jag började nästan skratta för några veckor sedan när jag lyssnade på Förlagspoddens avsnitt där Kristoffer Lind och Lasse Winkler intervjuar förläggaren Pia Printz, som driver förlaget Printz Publishing med inriktning på underhållningslitteratur. Där berättar hon bland annat att de gett ut boken Strandcaféet, som har en framsida som Printz beskriver som ”härligt, nästan inställsamt […] ett väldigt lockande, karamelligt omslag”. Tydligen hade förlaget råkat skicka dubbel leverans med böcker till en bokklubb och när Printz ringer och frågar om bokklubben vill att de ska ta tillbaka böcker så får hon till svar: ”Nej, nej, det behöver du inte. Alltså, jag har ju inte läst den eller så, men med den här titeln och det här omslaget kommer den ju sälja hur mycket som helst.”.

Strandcaféet av Lucy Diamond
Strandcaféet av Lucy Diamond

Behöver böcker ens innehålla något om de levereras med ett karamelligt omslag och har en titel som avslöjar att de utspelar sig på ett café eller en bokhandel? Jag har inget svar på detta, men det är något speciellt med en här gruppen av böcker,  kan man väl säga. Folk älskar att läsa dem!

När det gäller just caféböcker har jag inte plöjt så många, så jag lämnar dem åt sidan. Bokhandelsböckerna har jag lite större erfarenhet av. Och ja, jag förstår att böcker och boklådor kan tänkas vara mysiga grejer att skriva om i en feelgoodbok. Finns det någon minsta gemensam nämnare hos alla läsare av feelgoodböcker så är det väl att de tycker om att läsa böcker. Kanske är det dessutom många som också drömmer om att ha en egen liten bokhandel (eller ett café). Jag förstår att just detta är tacksamma miljöer att lyfta till framsidan och bokens titel.

Jag har ingenting emot det här, egentligen, men visst känns det väl lite sökt?! Och varför är de här bokhandlarna (och caféerna, antar jag) så oproblematiskt mysiga och härliga att hålla igång? Det finns inga bokhandelsfeelgoodböcker där ägaren sliter sitt hår över redovisningar, försöker att förstå hur hen ska göra sig av med alla böcker som hamnat på lagret eller oroar sig över att Amazon snart kommer till Sverige och börjar leverera böcker till alla och envar med hjälp av drönare. Dålig lönsamhet, mördande konkurrens från näthandelsjättar och långa arbetsdagar är ingenting som avhandlas i bokhandelsfeelgoodböcker. Och det ska vi såklart vara glada över, för de vore ju inte feelgoodböcker annars..!

Det känns bara så verklighetsfrånvänt allting. I feelgoodböcker kan kvinnor smälla upp ett blomstrande antikvariat i amerikansk glesbygd utan problem (Läsarna i Broken Wheel rekommenderar) eller kasta loss med sin flytande bokhandel och använda böcker som betalmedel på resan (Den lilla bokhandeln i Paris). Känns det trovärdigt? Den lilla bokhandeln i Paris råkar dessutom bara vagt ha något med bokhandel att göra och är främst en bok om en resa till Provence. Där har man valt att lyfta in buzz-ordet ”bokhandel” i titeln till den svenska översättningen. För att sälja. Det är det som känns så tråkigt för mig. Jag vill inte känna mig som ett lurat byte när jag läser och känna mig som någon som går på enkla tricks med karamellframsidor och mysiga titlar.

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

För mig har det slagit över. Även om jag i princip tycker att det är mysigt med böcker som utspelar sig i bokhandlar så har jag nu noll lust att läsa t.ex. Jenny Colgans böcker. Hon har gått varvet runt och har, efter 3 romaner om ”det lilla bageriet på strandpromenaden” skrivit en fjärde bok om ”den lilla bokhandeln runt hörnet”. De säljer garanterat som smör allihop. Framsidorna säger allt… 🙂 Och det är tydligen framsidan man köper. 😉

Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan

Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan

Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan

Sommar på strandpromenaden av Jenny Colgan

Minnen

Torgny Lindgren säger sig inte ha några minnen, ändå har han skrivit memoarer med just den titeln. Det är en bok med Lindgrens alldeles egna berättarstil och humor. Betyg: 3+ akademiledamöter av 5.

Minnen av Torgny Lindgren
Minnen av Torgny Lindgren

Torgny Lindgren anser sig inte ha några minnen, men när hans förläggare uppmuntrar honom att skriva sina memoarer så gör han det ändå. Kanske är det minnen, kanske är det skarvat, kanske är det hittepå rakt igenom. Hur ska man veta? Det man kan veta är att Torgny Lindgren alltid har ett fängslande sätt att berätta. Faktum är att jag har svårt att redogöra för vad hans romaner egentligen handlar om, för många gånger känns de mer som ett enda flöde – hans historier börjar någonstans och rör sig sedan över humor och tragik och med flera överraskningar tills de når fram till slutet. Ibland verkar det som att berättelserna når fram till sin egen början, som i romanen Klingsor, som i någon mening både börjar och slutar med samma vinda dricksglas, ett av alla de föremål som konstnären Klingsor har försökt att måla av i sina stilleben.

Även Torgny Lindgrens memoarer, Minnen, rör sig på ett oväntat sätt mellan olika teman och episoder, men författaren håller samma ton och prickar hela tiden in den humor som känns karaktäristisk. Det här är i och för sig ingen bok som lämnar mig med en massa nya tankar och insikter, men den är fängslande, särskilt eftersom att det är Lindgren själv som är berättarröst. Det här är ett värdelöst tips, men Minnen har alltså gått som radioföljetong i Sveriges radio och det är den som jag har lyssnat på. Nu är avsnitten bortplockade, men det verkar som att det också finns en ljudboksversion av själva boken, så om någon vill höra Torgny Lindgren berätta om sina minnen, trots att han inga minnen har, så verkar det fortfarande vara möjligt att göra så. Kan rekommenderas!

Om Torgny Lindgren och om Minnen

Torgny Lindgren (1938 – 2017) var en svensk författare och akademiledamot. Han debuterade 1965 med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument, men det stora genombrottet kom 1982 med romanen Ormens väg på hälleberget, som också filmatiserades några år senare. Torgny Lindgren är en av Sveriges mest översatta författare och han har belönats med många priser och utmärkelser. Bland annat har han fått Augustpriset (för Hummelhonung, 1991) och medaljen Litteris et Artibus.

Uppläsare: Torgny Lindgren.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2011 (radioföljetong i Sveriges radio).
Antal sidor: 213 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-302485-1.
Andras röster: dagensbok.com, Eli läser och skriver.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.
Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.
Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.
Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.
Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.

Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.
Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.
Nå, där ser du!
Nej, sade jag. Där finns inga minnen.””

Böcker i november

November är här. Jag brukar tjuvstarta med julstöket och eftersom jag älskar julen brukar november bli en fin förlängning av jultiden. Jag ser fram emot att dricka glögg, baka pepparkakor, köpa julklappar och så småningom gå loss med julpyntet. I början av oktober skrev jag att jag hoppades på att oktober skulle bjuda på flera konserter och andra trevliga kulturella grejer. Så blev det också! Allra finast och mäktigast var Faust på Norrlandsoperan. Musik, skådespeleri, kostym, scen – allt! – var mäktigt. Faust seglade omedelbart upp i min topp 5 över bästa operor jag sett. Jag hann också med att se flera konstutställningar och så var jag på konsert med Mando Diao. Det blir lite musik även nu i november, för då väntar en konsert med Henrik Berggren. Annars har jag inte så mycket inplanerat förutom julmys.

En oktoberdag tog jag sista chansen att fota en björk med höstlöv. Nu går hösten över i vinter.
En oktoberdag tog jag sista chansen att fota en björk med höstlöv. Nu går hösten över i vinter.

Finns det något att se fram emot när det gäller böcker då?

Ärligt talat är det ingen av höstens mest efterlängtade böcker som kommer ut just i november. Jag tror att det är en lågsäsong för bokutgivning just den här månaden, som ligger så tätt inpå julen. Eller? Däremot är november en spännande månad, för då utses vinnarna av årets Augustpris, som jag har peppat så mycket för! 🙂 27:e november avslöjas vinnarna under Augustgalan. Redan i slutet av oktober tillkännagavs det vilka titlar som blivit nominerade. Om någon har undrat hur det gick med min tippning så kan jag alltså stoltsera med 2 rätt av 6 (i och för sig inte så bra, antar jag 🙂 ) och att jag har läst en av de nominerade (Just nu är jag här av Isabelle Ståhl). Det är en riktigt bra bok och det känns fint att en debutant har blivit nominerad! Men jag tror nog att Johannes Anyuru kammar hem priset i år. Hans bok, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är hyllad och känns rätt på något sätt. Jag måste ta och läsa den!

Här i Umeå är det nog många kulturtanter som ser fram emot att Richard Ford gör ett författarbesök på Väven den 9:e november. Han är en i stort sett helt obegriplig författare för mig :), så jag kommer inte att sitta i publiken. Om jag hade prickat in något författarbesök i mitt närområde i november så hade det troligare blivit Martina Haag, som besöker Oasen i Nordmaling redan den 6/11, men det kommer jag också att missa. Ja, ja.

Något jag troligast kommer att göra i november är dock att läsa böcker (surprise!). Men vad? Jo, jag kommer förhoppningsvis få Marcus Stenbergs Jag har inte råd som jag har köat på biblioteket. Jag följde hans fantastiska blogg Sorrow No. 5 under det år Marcus använde bloggen som kanal för att skildra sitt år med köpstopp. Det är en av de finaste bloggar jag har läst och ärligt talat tänkte jag ibland att bloggen var så fint skriven, att ångesten var så exakt skildrad, att bloggen kanske var en roman snarare än en blogg, att det kanske var fiktion snarare än verklighet. Nu är det ju inte så att Marcus Stenberg har skrivit fiktion i bloggform, men en bok blev det och den vill jag såklart läsa!

Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Jag har inte råd av Marcus Stenberg

Vad läser du i november?

Fyra Astrid Lindgren-noveller från Novellix: I skymningslandet, Märit, Prinsessan som inte ville leka, Tu tu tu!

Astrid Lindgren har skrivit flera riktigt fina noveller. Vad som är slående är att de inte bara är sagor utan har många bottnar och även berör vuxna. Betyg: 5 grå lamm av 5.

I skymningslandet, Tu tu tu!, Märit och Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren
I skymningslandet, Tu tu tu!, Märit och Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren

Att Astrid Lindgren har skrivit en hel del noveller är det kanske en och annan som har missat. Somliga av novellerna, som Nils Karlsson Pyssling har filmatiserats, men det kanske inte är alla som vet att filmatiseringarna är baserade på just noveller. Jag är inte så kunnig i ämnet barnlitteratur, men någonting säger mig också att novellformatet idag är ovanligt i böcker som riktar sig till den yngre målgruppen. De riktigt korta berättelserna för barn brukar, vad jag kan se, snarare förpackas i bilderböcker.

Hur de här novellerna fungerar att läsa för ett barn (eller för ett barn att läsa själv, naturligtvis), vet inte jag, men det jag länge har fascinerats av när det gäller Lindgren är hennes fina tilltal. Alla berättelser känns nära barnens värld och föreställningar och när Lindgren skriver om rädslor, glädje, svårigheter och lycka, så tror jag att barn lätt kan leva sig in och förstå. Utan att ha ”testat” de här novellerna på barn så tror jag alltså att det här är fyra berättelser som barn kan uppskatta riktigt mycket.

För mig som vuxen vecklar det, som alltid när det gäller Lindgren, ut sig sig mångbottnade berättelser som både berör och engagerar. Det är inte svårt att se över huvudet på de barn som novellerna handlar om och se deras ensamhet och svårigheter och återigen känns det att Lindgren verkligen ser och kan skildra barns tillvaro.

De noveller jag har läst är ett urval av fyra berättelser som förlaget Novellix säljer en och en, men också förpackade i en fin liten presentask. Här ryms en historia om en ung pojke som inte kan gå längre, kanske på grund av polio, och som nu drömmer sig bort från den säng som han inte längre kan lämna utan hjälp (I skymningslandet). Här finns också en berättelse om en flicka, som trots ett enormt utbud av leksaker, inte alls förstår vad det ska vara för vits med att leka. Det krävs någonting helt annat än dyra dockor för att hon ska hitta glädjen i att sväva iväg i lekens fantasier (Prinsessan som inte ville leka). Tu tu tu! är en magisk liten berättelse om en familj som förlorar alla sina får och lamm, men där en flicka blir erbjuden att få dem åter mot ett pris som visar sig vara oerhört högt. Allra finast tycker jag dock om den ytterst sorgliga Märit. Märit är en flicka, grå som en mus, som inte blir mer än 8 år gammal och på något sätt är hennes död det enda som folk minns av henne, tills de inte heller minns detta.

Jag tycker att det här är fyra fantastiskt fina noveller. Trots att de är korta så rymmer de starka berättelser med både glädje och sorg. Det är verkligen berättelser som berör. Nu vill jag läsa alla Lindgrens novellsamlingar!

Citerat ur Märit

”Det var en prinsessa som var död. Åtta år var hon bara när hon dog. Och nu skulle hon begravas, denna heta, soliga majsöndag. Hennes små kamrater skulle sjunga vid graven. ”Blommande sköna dalar, hem för mitt hjärtas ro” skulle de sjunga. För den sången hade de övat i skolan hela vårterminen. Märit också.

Märit hette hon, prinsessan. Medan hon ännu levde bodde hon i en liten grå stuga alldeles invid vägkanten.

I en liten grå stuga – äsch, då var hon väl ingen prinsessa! Nej, hon var kanske inte det, när allt kommer omkring. Kanske var hon bara en vanlig liten flicka. Ibland kan det vara svårt att se någon skillnad.”

I skymningslandet av Astrid Lindgren Märit av Astrid Lindgren Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren Tu tu tu! av Astrid Lindgren

Om Astrid Lindgren och om novellerna

Astrid Lindgren (1907–2002) var en svensk författare och förlagsredaktör. Hon har skrivit några av vår tids mest uppskattade barnböcker, däribland böckerna om Pippi Långstrump, och hennes böcker finns översatta till fler än 95 språk. Astrid Lindgren har belönats med många hedersutmärkelser och priser för sina böcker och i hennes namn har världens kanske mest prestigefyllda barnbokspris, Astrid Lindgren memorial award (ALMA), instiftats. Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se. Astrid Lindgren-sällskapet har också en hemsida.

Novellerna I skymningslandet och Prinsessan som inte ville leka publicerades ursprungligen i novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling som gavs ut första gången 1949 av Rabén & Sjögren. Nils Karlsson Pyssling finns också i en nyutgåva, från 2003, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus  eller CDON (annonslänkar).

Märit publicerades första gången i novellsamlingen Kajsa Kavat, utgiven av Rabén & Sjögren 1950. Kajsa Kavat finns också i en nyutgåva, från 2003, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Tu tu tu! publicerades första gången i novellsamlingen Sunnanäng som gavs ut av Rabén & Sjögren 1959. Sunnanäng finns också i en nyutgåva, från 2004, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

De utgåvor jag har läst är utgivna av Novellix  2015.
ISBN: 9789175890869, 978-91-7589-065-4, 978-91-7589-066-1, 978-91-7589-064-7, 978-91-7589-067-8.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”4 noveller av Astrid Lindgren i fin presentbox!

Märit är en av Astrid Lindgrens sorgligaste berättelser. Där en åttaårig flicka, obetydlig i mångas ögon, lever sin sista tid med en förhoppning om att få uppmärksamhet från Jonas Petter, pojken som gav henne en liten presentask. Novellen gavs ut för första gången 1950 i novellsamlingen Kajsa Kavat och visar Lindgrens skicklighet att beskriva dödens betydelse genom barns handlingar.

När vargen en natt river fåren i den lilla byn Kapela, vaknar folket upp i sorg, inte minst Stina Maria och hennes farfar. Inte långt därpå dras den lilla flickan ner bland de underjordiska och återförenas med fåren, men nu är Stina Maria fånge bland de mystiska varelserna. De underjordiska återkommer sedan i Astrid Lindgrens välkända berättelse om Ronja Rövardotter. Tu tu tu! gavs ut för första gången 1959 i samlingen Sunnanäng.

Prinsessan Lise-lotta tycker att det är tråkigt att leka. Det är inte förrän hon träffar Maja, och hennes träklump till docka, som hon förstår att hon inte är den enda i hela världen som är så liten, och att det finns något bättre än alla de fina leksaker som hon fått av drottningen. Prinsessan som inte ville leka kom ut för första gången 1949 i samlingen Nils Karlsson Pyssling.

I Skymningslandet, föregångaren till Astrid Lindgrens berättelse Karlsson på taket, får vi tillsammans med Göran, flyga ut genom fönstret med herr Liljonkvast på ett äventyr i Skymningslandet, där inget spelar någon roll och allt är möjligt. Det är en berättelse om ett barns smärta och fantasi i en välbekant Stockholmsmiljö som Astrid Lindgren från början skrev för radio, men som gavs ut i novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling 1949.”