Kärlekens historia

Kärlekens historia av Nicole Krauss är en fantastiskt fin bok där några ensamma och sörjande människors livsöden vävs ihop genom kopplingen till en väldigt drabbande roman. Betyg: 3+ sökningar i arkivet av 5.

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

I en överbelamrad New York-lägenhet fördriver Leo Gursky tiden. Han är en man som har förlorat allt, däribland sin son, som har vuxit upp utan kännedom om sin biologiska far. Leos ensamhet är så påtaglig att det är helt hjärtskärande. I samma stad lever fjortonåriga Alma med sin mamma och sin bror. Pappan har gått bort och mamman hanterar detta genom att sluta sig inåt och att på sätt och vis sluta sig inför sina barn. Brodern, som kanske främst saknar sin mor, snarare än den pappa som han inte riktigt hann lära känna, hanterar sorgen genom att dra sig till religionen – han får för sig att han är en av 36 utvalda, en lamed vovnik. I Kärlekens historia väver Nicole Krauss ihop dessa ensamma och sörjande människors öden genom deras kopplingar till en bok med samma namn som romanen. Almas mamma försätter sig att översätta Kärlekens historia åt en uppdragsgivare som Alma tror sig ha en viktig koppling till, bland annat för att bokens huvudperson delar förnamn med hon själv. Har bokens Alma funnits på riktigt? Kärlekens historia har också kopplingar till Leo Gursky och den son, som han av olika skäl inte har kunnat närma sig.

Det är en komplicerad väv och inte helt lätt att foga samman alla trådar. Som läsare behöver man vara skärpt och koncentrerad. Ändå är det ingen tungläst bok. Språket är enkelt och rakt på sak. Läser man stycken om igen kan man dock hitta små explosioner av känslor. Krauss kan verkligen formulera sig och det är en fröjd att läsa hennes text.

Jag ska vara ärlig och säga att jag hade lite svårt att komma in i den här boken. Jag hade hört väldigt många hyllningar av den och fått för mig att den skulle bli en bra bokcirkelbok när det blev dags för mig att välja bok till den bokcirkel som jag är med i. Det kändes lite ”sådär” att inse att jag hade prackat på andra något så rörigt och knepigt som den här historien. Ändå måste jag säga att jag själv, och flera av mina bokcirkelkompisar, verkligen uppskattade boken. Trots att det inte är det enklaste att foga ihop alla berättelser och sidospår och skapa den bild som författaren haft framför sig, så finns det någonting i boken som ändå gör att det känns intressant att läsa vidare. För min del handlar det nog främst om alla känslorna som finns i den. Det var länge sedan jag läste någonting där ensamheten är så otroligt närvarande och tung som den är i Kärlekens historia, särskilt i skildringen av Leo Gursky. Det är också lätt att tycka om och känna med karaktärerna i boken. Jag vill hela tiden att det ska gå dem väl. Jag älskar berättelser där författaren lyckas göra karaktärerna levande på det sättet.

Allt som allt skulle jag verkligen rekommendera den här boken, men helst också uppmana att inte hasta sig igenom den.

Citerat ur Kärlekens historia

”Och sedan tänkte jag: kanske är det just det som är meningen med att vara far – att man ska lära sitt barn att leva utan en. I så fall har det inte funnits någon bättre far än jag.”

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

Om Nicole Krauss och om Kärlekens historia

Nicole Krauss (född 1974) är en amerikansk författare som debuterade 2002 med romanen Man utan minne (Man walks into a room). Hennes stora genombrott kom dock med Kärlekens historia (The history of love). Hennes senaste roman på svenska är Det stora huset (Great house) från 2011. Nicole Krauss har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The history of love (amerikanska).
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2005 (första amerikanska utgåvan, W. W. Norton & Company), 2005 (första svenska utgåvan, Brombergs förlag), 2014 (den här e-boksutgåvan, Brombergs förlag).
Antal sidor: 344.
ISBN: 9789185251124, 9789173375023.
Andras röster: Bokomaten, Bokpärlan, Booksessed, Boktoka, Eli läser och skriver, Med näsan i en bok, Pocketpinglorna.

Förlagets beskrivning

”Att följa historien om Leo och hans ungdomskärlek Alma är som att följa livet självt. När deras öden möts förstår vi att kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt.

Kärlekens historia påminner oss om fiktionens magiska kraft. Rolig och sorgsen, skrämmande och hoppfull. En berättelse som fängslar från första sidan och roar med sin finurlighet, originalitet och värme.”

Böcker jag dömer efter framsidan: Chicklit

I min lilla serie om böcker jag dömer efter framsidan så har turen kommit til böcker som riktar sig till en 30-någontingtjej: chicklit, feelgood, kärleksromaner…

Alltså, jag är 30 år och jag är lite av en allätare när det kommer till böcker, men jag avskyr att bli skriven på näsan. Jag gillar pigga och glada färger (helst rosa, ärligt talat) så man kan ju tänka sig att de här typiska chick lit-romanerna och feel good-böckerna, som så ofta pryds med omslag i just dessa färger, borde älskas av mig. Men nej. Bara för att jag är en tjej som älskar att cykla omkring, klä mig i gulliga klänningar (ibland i alla fall), dansa, gulla med en hund, dricka ett glas bubbel etc. etc. så vill jag inte framstå som så enkel att jag läser böcker som marknadsförs med just sådana här grejer på framsidan. Nä. Det känns för enkelt, för billigt, för ytligt. Sorry.

Ja, det är ju i och för sig troligt att jag läser en del av de här böckerna ändå. Men visst har de ganska tråkiga och förutsägbara framsidor ändå?!

Från och med du av Mhairi McFarlane

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg

Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld

Livet vi drömde om av Anna Gavalda

Stora små lögner av Liane Moriarty

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon

Människor och böcker: några personligheter jag har identifierat

Nu är bokreaböckerna undanstädade för den här gången och bokhandeln får återgå till att försöka kränga böcker till fullt pris. Jag vet inte om det går så bra för dem precis? Det sägs att försäljningen av barnböcker ökar, men annars pekar det nedåt. En anledning är att försäljningen av digitala böcker faktiskt ökar.

Själv måste jag dock säga att jag aldrig har varit en storkonsument av böcker, trots allt. Det är lite olika det där hur man förhåller sig till böcker. Här är några personligheter jag har identifierat:

Privatlånaren

Privatlånaren gillar att läsa, men har ingen stor koll på vilka böcker som är på tapeten och hen syns aldrig till i vare sig bokhandeln eller på biblioteket. Kommer böcker på tal så är det troligt att privatlånaren snabbt frågar ”får jag låna?” eller ”får jag läsa den efter dig?”. Smart! På så sätt sparar hen in dyrbar tid som hen annars hade behövt lägga på att sätta sig in i vilka böcker som är värda att läsa och sedan på att skaffa hem böckerna. Då är det smartare att se läsupplevelser som ett kollektivt ansvar – har man läst något bra så lånar man iväg boken till nästa. Har den som lånade ut boken tur så kommer boken tillbaka (förmodligen inte).

Vill ha-personen

”Vill ha”-personen gillar shopping och blir glad av nya grejer. Det kan vara kläder, inredningspryttlar – eller böcker! Den här personen älskar att springa till postutlämningen och hämta ut paket. Vilken dag som helst kan bli som en födelsedag! Och när böckerna får hyllorna att svämma över så kan man shoppa fler bokhyllor – det är också shopping och shopping är kul!

Biblioteksägaren

Hos biblioteksägaren får böcker ta plats. Det är liksom inte bara böcker, utan en del av inredningen och en del av dem själva. Böckerna berättar precis vilka böcker som biblioteksägaren har läst – den seriösa biblioteksägaren ser naturligtvis till att samtliga lästa böcker får sig en plats i hyllorna. Biblioteket rymmer alla böcker, men helst ska det vara fina utgåvor. Kommer det ut särskilt tjusiga nyutgåvor kan biblioteket till och med börja innehålla dubbletter. Om biblioteksägaren har plats så får böckerna bo i ett eget rum, men om utrymmet är mer begränsat så kanske en platsbyggd bokhylla eller en hel vägg med bokhyllor kan vara en kompromiss – huvudsaken är att böckerna får ta plats. Ja, och att de mår bra i det där biblioteket och inte blir blekta eller nötta eller skadade på något sätt. Det är ju trots allt böcker det handlar om och de tar man ju hand om!

Biblioteksbesökaren

Biblioteksbesökaren har inget eget bibliotek (inget större sådant i alla fall), även om hen gärna upplåter sitt hem åt biblioteksböcker, massor av biblioteksböcker, som man kan låna och låna om och låna om. Biblioteksbesökaren kan allt om hur man skickar inköpsförslag och är snabb som en vessla på att sätta upp sig på reservationslistan för nyutkomna böcker. Biblioteksbesökaren älskar att gå till biblioteket och varje gång hämtar hen ut travar av böcker från reservationshyllan. Synd bara att biblioteket förr eller senare kommer att kräva tillbaka de där böckerna. Så mycket böcker, så lite tid!

Slumpläsaren

Slumpläsaren har inte så stor koll. Kanske närmar sig semestern och hen rycker åt sig en bok i stället vid kassan när hen ändå står där med en glass i näven och är på väg till stranden. Slumpläsaren läser det som erbjuds och hen får bara hoppas på att slippa undan luriga nyutgåvor av böcker som hen redan har läst. Slumpläsaren orkar inte alltid läsa ut böckerna hen skaffar sig. Och det är ju förståeligt. Det är inte givet att dussindeckaren vid kassan är SÅ bra som man skulle vilja. När böckerna är utlästa får de stå i hyllan bredvid dammiga gamla DVD-filmer och andra pryttlar. Det är inte så noga.

Bokbloggaren

Bokbloggaren tycker att det är skojigt att blogga och blir himla glad när folk faktiskt kommenterar eller mejlar. När erbjudanden om recensionsexemplar/läsexemplar dimper ned i inkorgen så är det svårt att säga nej – det känns ju så kul att få bevis på att folk faktiskt läser bloggen och tycker att det är värdefullt att exponera sina böcker där! Snart har bokbloggaren massor av böcker – massor. Och känner sig tvungen att läsa egenutgivna böcker, som hade behövt några varv till med en redaktör, och aktuella bestsellers som 100 andra bokbloggare redan har instagrammat flera gånger om.

Antikvariatrotaren

Antikvariatrotaren har inte så mycket till övers för bestsellers och pocket med knäckta ryggar. Hen fyller hellre hyllorna med beige klassiker utan omslagspapper. Tittar man närmare i en antikvariatrotares bokhylla så hittar man seriös litteratur och och om man själv hade varit en riktig nörd så hade man kanske också känt igen en och annan raritet. Antikvariatrotaren är besläktad med biblioteksägaren, men hos den som brukar springa på antikvariat finns troligen inte samma bredd bland vare sig bland genres eller utgivningsår. Här är det helst gammalt och klassiskt som gäller.

Den osentimentala

Den osentimentala läsaren är inte så noga; en bok kan lånas, köpas eller läsas i en fiffig app. När boken är utläst eller när hen har givit upp om den så åker den iväg till någon kompis, en bokbyteshylla, en loppis eller soporna. Spelar roll! Vad ska man med böcker till när man redan har läst dem?! Jo, man kan i och för sig strimla och vika och göra julpyssel…

Känner du igen dig i någon av dem? 😉

Hennes nya namn. Bok 2, Ungdomsår

Hennes nya namn, den andra delen i Neapelkvartetten, av Elena Ferrante är en fängslande bok om två unga kvinnor på väg in i vuxenlivet och hur olika deras liv kommer att forma sig när den ena fortsätter att studera och den andra blir kvar i Neapels fattigare kvarter. Betyg: 4+ badstränder av 5.

Hennes nya namn av Elena Ferrante
Hennes nya namn av Elena Ferrante

Elena Ferrante och Min fantastiska väninna – vilka snackisar de blev här om året! Alla snackade om Min fantastiska väninna, alla läste den, alla älskade den, men själv blev jag inte helt såld, ärligt talat. Visst tyckte jag om skildringen av Elena och Lilas uppväxt och vänskap i Neapels fattigare kvarter, men jag tyckte också att boken var lite väl lång och den gjorde inget stort avtryck. Min fantastiska väninna är första delen i en kvartett och många har sagt att de efterföljande delarna är bättre. Jag är glad att jag lyssnade på detta och gav del två en chans, för jag tyckte verkligen om den här andra delen i Neapelkvartetten, där läsaren får följa Elena och Lila genom ungdomsåren.

I Hennes nya namn har alltså vännerna Elena och Lila lämnat barndomen bakom sig och är på väg att träda in i vuxenlivet på riktigt. Redan i den första boken började deras liv ta olika riktningar. Att båda flickorna är begåvade visade sig snabbt medan de gick i skolan, men nu är det bara Elena som fortsätter med studierna och som också lär känna bildade personer, plockar upp ett finare språk och prövar sina tankar och åsikter i djupa diskussioner. Lila, som gifte sig tidigt, har ett annat liv utstakat framför sig. Förväntningarna finns nu på att hon ska få barn, vilket smärtsamt nog inte visar sig vara så självklart, särskilt inte eftersom förhållandet också är komplicerat och dömt att spricka. Hennes nya namn är dock inte bara en berättelse om dessa två unga kvinnor. Den innehåller också ett stort persongalleri i olika biroller. En viktig person är såklart Nino, som både Elena och Lila är förälskade i. Det hela accelererar i den här boken iväg i ett ödesdigert triangeldrama.

Hennes nya namn är en bok med många lager, men det som i någon mening berör mig mest är vilka olika liv och möjligheter som vecklar ut sig för Elena och Lila. Det är ingen spikrak väg att ta sig från fattiga Neapel och in i de akademiska miljöerna, men det känns tidigt att Elena genom sina studier skapar sig en frihet och makt som de andra kvinnorna från kvarteret inte har. Lila är en stark kvinna med mycket skinn på näsan, men boken gör det verkligen tydligt hur kvinnor som Lila värderas och vilken beroendeställning de befinner sig i. I berättelsen om Lila, och om de andra väninnorna som blev kvar i Neapel, så ligger våldet och hoten hela tiden och lurar. De lever i en värld där heder och familjens angelägenheter försvaras med fysiskt våld.

Jag tycker att Hennes nya namn är en både fängslande och berörande bok och trots att den är på närmare 500 sidor så upplevde jag den inte som lång på samma sätt som den första delen i kvartetten. Längden känns faktiskt enbart motiverad. Den hjälper till att göra miljöerna och människorna levande – och sällsynt levande är de.

Hennes nya namn av Elena Ferrante
Hennes nya namn av Elena Ferrante

Om Elena Ferrante och Hennes nya namn

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Den avslutande delen i Neapelkvartetten (Det förlorade barnet) kommer på svenska under sommaren 2017.

Originalets titel: Storia del nuovo cognome, L’amica geniale volume 2 (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2012 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 493 (ca 17 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 978-91-1-306975-3, 9789113075594
Andras röster: Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Lyrans noblesser.

Förlagets beskrivning

”Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.

Den minutiöst skildrade vänskapen mellan Elena och Lila pendlar mellan sårande nonchalans och djupaste samhörighet. I Hennes nya namn få den sin fortsättning när de båda flickorna mognar till unga kvinnor och tvingas betala ett smärtsamt pris för det, var och en på sitt vis.”

Last night in Sweden…

Vi var en och annan som förundrades över vad pajasen Trump egentligen syftade på med sitt: ”what’s happening last night in Sweden” som han tog upp i ett av sina tal i februari. Nu har ett gäng fotografer bestämt sig för att ge sin bild av vad som kan hända i Sverige en vanlig kväll. Fint projekt, tycker jag! Det är bokförlaget Max Ström som kommer att producera boken tillsammans med stiftelsen  Expressions of humankind.

Gräsrotsfinansiering (crowdfunding) är kanske inte så vanligt i just bokbranschen, men initiativtagarna har i alla fall startat just en sådan kampanj (på Kickstarter) med målet att samla in 100 000 kronor. Den summan kom de upp i samma dag som de gick ut med nyheten! Skönt att se att det finns många som vill vara med och stötta den här typen av projekt. Trots alla idioter där ute så är det ändå på något sätt så att de allra flesta är både kloka och vettiga.

Det ska bli jättekul att bläddra i den här boken sedan! Jag älskar den här typen av vardagsskildringar och berättelser!

Webb-TV-tips: Bokhyllan

Jag hinner med väldigt mycket om dagarna, men att titta på TV är inte min paradgren. Jag brukar ärligt talat mest bli rastlös och stressad av TV. Jag har inte ro att bara sitta rakt upp och ner och titta – då läser jag hellre en bok eller pysslar lite framför datorn istället.

Någon gång framöver, om jag orkar/hinner 😮 så tänkte jag dock försöka kolla på Babel, som startade för säsongen för någon månad sedan. Framför allt tänkte jag kika på avsnitt 2, för det spelades in här i Umeå, från litteraturfestivalen Littfest! Kanske flimrar det förbi någon man känner. 😉

Något jag har sett är i alla fall Akademibokhandelns lilla webb-TV-serie Bokhyllan. Varje avsnitt är cirka 5 minuter och det har även jag ro till. Haha. Så Bokhyllan blir mitt egentliga tips i det här inlägget! Det är alltså små hemma hos-reportage hos författare, som pratar om sina böcker och bokhyllor. Jag imponeras av Björn Hellbergs pampiga arbetsrum och jag skulle gärna ha en hel bokhyllevägg som Karin Bojs… Kul att se!

(Fast det roligaste hemma hos-reportaget måste ändå vara Bonniers ”hemma hos” med Lars Kepler – jag hoppas/tror i alla fall att de har gjort det rätt mycket på skoj och driver lite med sig själva.. :D)

Sprängskiss av en jaktberättelse

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg är en novellsamling som i all sin lågmäldhet och med ett mycket effektivt berättande skildrar människor mitt uppe i olika personliga katastrofer. Betyg 4+ lodjur som tassar förbi av 5.

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg

Sprängskiss av en jaktberättelse är en novellsamling av Åke Smedberg, en författare som jag inte har bekantat mig med tidigare. Att jag över huvud taget lånade boken på biblioteket och läste den beror mycket på att jag har läst så fina recensioner av den i morgontidningarna. Titeln leder annars mina tankar till något råbarkat och ”gubbigt” och kändes inte så lockande. Det fina är dock att boken verkligen inte är fylld med snubbiga jaktberättelser eller något ditåt. Novellen som delar titel med samlingen är i själva verket betydligt mjukare än så och skildrar hur förhållandena rubbas i en familj där pappan drabbas av tidig demens. De vuxna barnen tvingas återvända till den gamla Djursholmsvillan där de har vuxit upp, bara för att inse att deras pappa är personlighetsförändrad, oförskämd. Demenssjukdomen är en katastrof, så som den är för alla anhöriga som drabbas av den, men den svetsar dem inte samman, som man kanske skulle kunna tro, utan drar förbi över dem, målar ett lager sorg över deras respektive liv.

I de övriga novellerna fortsätter Smedberg att utforska människor i olika grader av katastrofer. Vi möter till exempel människor på dödsbädden, människor i spelmissbruk, människor som utsatts för sexuella övergrepp. På något sätt skildrar Smedberg allt detta som om det vore vilken vardag som helst – det han berättar blir oftast något som huvudpersonerna helt enkelt måste hantera och det beskrivs därför inte med stor dramatik. Det är ett effektivt berättande. Jag kommer på mig med att tänka på de utlästa novellerna långt senare och liksom inse vad de egentligen handlar om. Allting är kompakt och insiktsfullt, men det slösas inte med hastiga kast och stor dramatik. Novellerna låter en snarare få gå vid sidan av huvudpersonerna, låna deras tankar och känslor en stund i all sin lågmäldhet.

Jag tycker riktigt mycket om stilen och om novellerna. Det finns stora svårigheter att överbrygga för den som vågar sig på novellformatet, men Smedberg lyckas rymma stora berättelser på få sidor. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

Citerat ur Sprängskiss av en jaktberättelse

”När han började köra ut färdiglagat från sjukhusköket till sjukhem och äldreboenden runt om i trakten accelererade det hela. Han gick ofta in på rummen, pratade en stund, skämtade, som han brukade, såg sig omkring, noterade. Pengar, smycken, prydnadsföremål, konst ibland. Helst hos sådana som inte längre hade någon egentlig förmåga att uppfatta vad som hände kring dem. Men också hos kärringarna som alltid hade förlora något, smycken eller lösgommar, som fick personalen att sucka uppgivet när de satte igång att hojta.

Mest småpengar som sagt. Det var så han brukade tänka. Men långt senare gjorde han en grov överslagsberäkning för ett par av de här åren: det rörde sig om fem- eller sexsiffriga belopp, sammantaget. En tia här, en hundring där. Guld för ansenliga belopp, även om han sällan fick ut ens halva värdet. Och så vidare.

Vart hade allt tagit vägen? Han behövde inte undra, han visste.”

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg

Om Åke Smedberg och om Sprängskiss av en jaktberättelse

Åke Smedberg (född 1948) är en svensk författare som debuterade 1976 med diktsamlingen Inpå benen. Förutom poesi har han skrivit en lång rad romaner, novellsamlingar och deckare. Han har belönats med ett flertal fina litterära priser, bland annat Ivar Lo-priset, som han fick för boken Hässja (från år 2000). Åke Smedberg har en hemsida.

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers).
Antal sidor: 222.
ISBN: 9789100155384.

Förlagets beskrivning

””Livet. Ett djävla godståg som bara rullar på”, låter Åke Smedberg en av sina gestalter säga i den nya novellsamlingen Sprängskiss av en jaktberättelse. Det är en utsaga som svävar över samlingens alla gestalter, alldeles plötsligt befinner de sig som på ett sluttande plan. Och hur det blev som det blev, eller gick som det gick, finns det egentligen inga svar på. Det är just bara livet.

Åke Smedbergs novellistik hör till den svenska litteraturens mest pregnanta och präglas ofta av en djup solidaritet med människor som i någon mening tycks ha passerat sitt sista vägskäl, skuggade av sitt förflutna, ledsagade av ovissheten. Med existensen som plattform skapar han i Sprängskiss av en jaktberättelse en litteratur som glimrar i sina detaljer, där det trösterika ligger i det oförutsägbara och i ett särskilt slags magisk realism som är hans helt egna skapelse – liksom i den språkliga tonträffen som också rymmer en avväpnande, lakonisk humor.”

Fler böcker som skrivs direkt för ljudboksformatet är att vänta. Känner mig mossig!

Jag är väl en riktig tant ändå! I höstas skrev jag ett gnälligt inlägg om hur obegripligt jag tyckte det var att ljudboksappen Storytel satsar på böcker som görs direkt för ljudboksformatet. Nu har visst Bonniers hakat på tåget och startat ett nytt digitalt förlag, Bonnier Bookery, som riktar in sig på just detta. Man kan väl kanske säga att Storytel var först på bollen och nu är det nog precis det här vi kommer att få se mer av, åtminstone hos förlagen med muskler.

I en intervju i DN står det t.ex. att läsa:

”Vi ser att det som växer just nu i bokbranschen, och även filmbranschen, är serier. Allt fler söker sig till digitalt ljud och vi tror även att e-böckerna, som inte riktigt tagit fart än, kommer att växa i Sverige. Att vara med och utveckla berättelserna för just dessa format känns därför superintressant, säger Susanna Romanus förläggare på Bonnier Bookery.”

Serier alltså. Nu ska vi klämma serier, fast böcker, och lyssna på långa, låånga, lååånga berättelser. Det lyfts fram att episka berättelser och spänning är det som man ser framför sig.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Jag känner mig mossig, men för mig är det alltså på det viset att jag lyssnar på grejer väldigt ofta. Förra året så lyssnade jag t.ex. på musik i dryga 50 000 minuter, d.v.s. ca 35 dygn, enligt Spotify. Därutöver så lyssnar jag på massor av podcasts/radio och, såklart, på ljudböcker. Jag har något i lurarna mest hela tiden: när jag lagar mat, när jag städar, när jag springer (jag springer var och varannan dag) och rätt ofta när jag jobbar (om arbetsuppgiften medger det). Men för mig är det boken först och formatet sedan som gäller. Jag har alltid något podcastavsnitt jag kan tänka mig att ha på lite i bakgrunden när det inte är så noga att hinna uppfatta allt som sägs och jag har alltid en spellista med musik för varje tillfälle. Jag måste alltså inte ha de där specialanpassade ljudboksböckerna som är skrivna direkt för ljudboksformatet och som är mer ”direkt” och inte behöver så mycket koncentration. Och jag behöver inte fylla ut lyssningarna med långa, låånga, lååånga berättelser eftersom att jag har så mycket att lyssna på ändå…

Det är till och med så att jag de gånger jag faktiskt lyssnar på ljudbok har sett till att jag verkligen kan ta till mig boken.

Jag förstår att både Storytel och Bonnier bookery (och alla kommande förlag som som kommer att satsa på samma sak) vill få ut material som passar bra för lastbilschauffören som vill ha något att lyssna på under långa körningar, för den som vill lyssna på något som är enkelt att fokusera på medan hen springer och för alla andra som har tid att fylla ut med långa och ljudboksanpassade berättelser.

För mig känns det heeelt överflödigt.

Hur känner du kring böcker som skrivs direkt för ljudboksformatet? En bra grej? Eller är du lika trist som jag och vill helst lyssna på just böcker när du lyssnar på ljudböcker? 😮

Böcker jag dömer efter framsidan: Manliga böcker

I min lilla serie om framsidor som inte lockar mig till läsning så har turen kommit till: random böcker som tydligen är tänkta att säljas till en snubbe – manliga böcker.

Hur känner man igen dem då? Ja, de har förmodligen en framsida med något krigsmotiv, något med rymden eller kanske en snubbe med kostym. De har en lite ruffig och tuff design och är absolut inte gulliga eller söta. På många sätt överlappar den här ”genren” med dussindeckaren, som brukar gå i samma färgskala och ha ungefär samma motiv på framsidorna.

Det här är böcker som jag har svårt att uppbåda något intresse för. Det finns böcker som känns riktade till snubbar och jag orkar inte sätta mig in i varför och ännu mindre orkar jag läsa dem. Kanske är de för coola för att t.ex. innehålla människor & relationer och i sådant fall finns det ingen mening att läsa, i min mening. 😉

Här kommer några rätt slumpvis valda böcker som förmodligen riktar sig till någon som är långt mer kille än mig. Om de är bra? Säkert! Det känns dock avlägset att jag skulle ta reda på det.

5 oskrivna böcker jag vill läsa

Ibland får jag känslan av att det går trender i böcker. Går det bra för deckaren så sprutar förlagen ut sig dussindeckare, är Harry Potter på tapeten så försöker förlagen få ut extra mycket fantasy, råkar en porrbok bli en snackis så försöker förlagen få iväg en massa ”erotika”. Och däremellan så finns det såklart alla möjliga och omöjliga böcker i olika genres och med olika målgrupper. Det här gör mig lite nyfiken på vad det är som inte ges ut. Och jo, det finns nog några berättelser som jag i någon mening saknar. Idag listar jag fem av dem!

  1. Jag har redan skrivit att jag är mätt på berättelser från Stockholm. Visst finns det några pärlor som utspelar sig på mindre orter (fiktiva eller verkliga), men de kunde vara fler och de kunde gärna få lyfta fram någonting annat än det som många gånger uppfattas som problem med att bo i en småstad. Det känns trist med den där stereotypa bilden av att unga i småstäder vill flytta därifrån och med den där negativa bilden av småstaden som en plats där folk skvallrar och är intoleranta eller som en plats där ingenting händer. Skriv fram en annan småstad! Överlag är jag förresten sugen på att läsa mer om städer (små eller stora) där jag inte har varit (och Stockholm har jag ju varit i några gånger, så ta någon annan!).
  2. Det här leder mig lite till en annan berättelse som jag skulle vilja läsa. Jag vet att tillvaron för lantbrukare är otroligt tuff i Sverige och det är inte på något sätt givet att unga tycker att det är värt att, så att säga, ta över gården. Och vad det betyder för Sverige vet jag inte om människor i allmänhet ens har reflekterat över. Ibland ser jag någon rubrik om att mjölkpriserna är sanslöst låga, men sedan hörs det inte så mycket mer, tycker jag. Jag tycker att det borde finnas plats för fler berättelser om den osminkade verkligheten för bönder idag. Jag kan inte direkt påminna mig om någon lantbruksskildring förutom Grabben i graven bredvid (Katarina Mazettis bestseller från 1998).
  3. Jag tycker om igenkänning och det finns såklart massor av böcker som jag känner igen mig i, men det finns ändå vissa situationer som jag gärna skulle hitta igen oftare i böcker. Jag tänker kanske särskilt på studietiden. När jag läste Annika Paldanius Jag vet allt det här, som följer några tjejer på läkarlinjen, så blev jag oväntat glad över att få läsa om just studentliv (även om boken behandlar en hel del andra ämnen också). Jag tänker att det borde finnas tusentals sådana här böcker, men jag kommer inte på så många fler, så de är nog inte så många som man kan tro..? När jag pluggade så var jag verkligen engagerad i allt studentikost man kan tänka sig – och jag älskade det. Det är kul att påminnas om den där knäppa mellantiden: tiden när man är både vuxen och får vara extremt omogen på samma gång. Man står på tröskeln till ett vuxenliv som kanske innefattar karriär och sådant, men man har det fortfarande framför sig och lever fortfarande ungefär som på gymnasiet, fast friare och vuxnare. En grej som jag har funderat på en hel del den senaste tiden är också att studenttiden är en så spännande tid för att alla är förvånansvärt jämlika på något sätt. Alla sitter där med sina små studiemedel och ett party kan i princip bestå av att man svänger förbi en kompis och har en chipspåse i ena näven. Allting var så futtigt, fast på ett skönt sätt. Att vissa egentligen kom från väldigt privilegierade bakgrunder märktes liksom inte, på samma sätt som det heller inte riktigt syntes vilka som inte gjorde det. Här ser jag många uppslag till intressanta berättelser. Det finns ju redan några hyllade böcker om trist lunk i universitetets korridorer (Stoner t.ex.), så varför inte skriva mer om studenter också?
  4. Det sägs lite nu och då att vänskap har fått ett uppsving som tema tack vare t.ex. Elena Ferrantes böcker om Lila och Elena, men jag tycker mest att vänskap skildras i ungdomsböcker och YA-böcker. Jag tycker att man borde skriva mer om vuxna vänskapsrelationer. De är inte alltid så lätta att underhålla, särskilt när man blir just vuxen och många har relationer, jobb och familj att prioritera före. Ändå ska de där vänskapsrelationerna på något sätt finnas där som ett tryggt skyddsnät. Det finns många aspekter av vuxna vänskapsrelationer som skulle kunna skildras mer i litteraturen.
  5. Nu blir det många platser på den här önskelistan, men jag kan inte låta bli. Torgny Lindgren har fått bort och Sara Lidman har jag gett en chans och inte riktigt förstått mig på. Nu återstår alltså Per Olov Enquist som någon slags skildrare av Västerbotten. Men jag vet inte..? Det känns som att alla de här författaren främst skriver om inlandet och om en tid som jag inte känner igen mig i. Jag vill läsa fler böcker från Umeå och från samtiden! Det är så roligt att få känna igen sig.

Vilka oskrivna böcker önskar du dig?