Århundradets kärlekssaga

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en brännande och berörande skildring av ett ojämställt äktenskap och hur svårt det kan vara att som kvinna få utrymme att skriva och skapa. Betyg: 5 skrivmaskiner i knät av 5.

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen
Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en dikt och en berättelse där det inte finns något filter mellan författaren och känslorna. Det är det mest innerliga, frustrerade och rasande jag har läst. Allt känns äkta och på riktigt, vilket det säkerligen också är. Tikkanen har i intervjuer sagt att hon skrev den här boken för att överleva – och det märks. Det är svårt att värja sig från här berättelsen och man blir verkligen berörd.

I boken skildrar Märta Tikkanen äktenskapet med konstnären och författaren Henrik Tikkanen. Man förstår att det finns en passion i botten, men äktenskapet kantas också av ojämlikhet och stora problem. Henrik Tikkanen tar för sig av livet med en kulturmans stora självförtroende (samtidigt som han kan vara ytterst skör hemma). Han är otrogen, alkoholiserad och ser det som självklart att ha utrymme att få skapa och skriva. Märta ska ta ansvar för hem och barn, arbeta, förlåta och ta hand om Henrik i hans svåra stunder. Emellanåt blir Märta kompenserad med blommor och romantiska ord om att det de har är ”århundradets kärlekssaga”. Sorgligt nog förstår han inte att det enda som Märta längtar efter är en jämlik relation och att få ”stå i bredd”.

Det finns mycket att säga om den här boken. Jag har för vana att fota av citat som jag tycker om i böcker, men den här läsningen var det bara att ge upp. Varenda rad är brännande och mycket är igenkännbart och/eller rent sorgligt – har vi inte kommit längre än såhär? Tikkanen sätter ord på och ger röst åt kvinnor i den kvinnoroll som så många har hamnat i, och alltjämt hamnar i, och vad som är så orättvist och svårt med detta. En del av boken handlar om Märtas små möjligheter att få leva ut sin egna lust att skriva och skapa. Att hon ändå lyckades få ihop den här boken gör mig alldeles glad, även om boken i sig mestadels är sorglig.

Det här är en fantastisk bok. Jag har ingen aning om varför jag har väntat så länge med att läsa den, men jag är i alla fall säker på att jag kommer att återvända till den om och om igen.

Citerat ur Århundradets kärlekssaga

”För sådär tio år sen
när jag förtvivlad
och med småbarnsmammans
otroliga kraftreserver
nästan uttömda
försökte tala med dej
om att du måste ta din del
och ditt ansvar
för det som är
bådas
då hörde du aldrig på mej
utan sa
att jag var småaktig
som bråkade
när du hade så fullt upp med
att skapa dej
ett namn

Vad jag aldrig förstod
var varför du envisades med
att säja
att du älskade mej
när du inte ens märkte
att det snart inte
skulle finnas
nånting kvar av mej att älska

Sen skapade du dej
ett namn
medan jag stod där
med verklighet långt upp
över öronen

Idag
när du har ditt namn
får du också kritik
för din brist på inlevelse
och din okunskap om
hur verkligheten ser ut

Och nu kommer du till mej
och vill
att jag ska tala om för dej
vad det är för en verklighet
de pratar om
de här nya mänskorna”

Århundradets kärlekssaga

Utgivningsår: 1978 (första utgåvan, Söderströms), 1978 (den här utgåvan, Trevi)
Antal sidor: 184.
ISBN: 951-52-0478-X, 9171603883.
Andras röster: Bokhora, Bokmania, Den var braFeministbiblioteket,

Märta Tikkanen

Märta Tikkanen (född 1935) är en finlandssvensk författare och debattör, som också har jobbat som journalist och lärare. På 70-talet skrev hennes författande make, Henrik Tikkanen (1924–1984) flera självbiografiska och utlämnande böcker som gjorde paret Tikkanens äktenskap offentligt. 1978 kom Märta Tikkanens äktenskapsskildring i form av prosadikten Århundradets kärlekssaga, som också kom att bli Märta Tikkanens stora genombrott.

Förlagets beskrivning

”Jag älskar dej så oerhört
sa du
ingen har nånsin kunnat älska som jag
Jag har byggt en pyramid av min kärlek
sa du
jag har placerat dej på en piedestal
högt ovanför molnen
Det här är århundradets kärlekssaga
sa du
den kommer alltid att bestå
i evighet ska den beundras
sa du

För mig var det svårt att sova
de sjuhundratrettio första nätterna
sen jag insett
hur oerhört du älskar
din kärlek”

Fire and Fury kommer på svenska

Nu har det gått ganska precis ett år sedan Donald Trump installerades som president. Jag orkar inte med att en person som både är sexist, rasist och som inte tycker att vetenskap är något att ha, ska finnas i närheten av en kärnvapenknapp. Herregud! För mig är det obegripligt att denne clown kunde bli vald till president, men det är kanske inte upp till mig att ha en massa åsikter. Trump är folkvald och som svensk kan man avsky honom, och allt han står för, hur mycket som helst, men det är som det är. Det enda som finns att hoppas på är att det dyker upp någon rimligare kandidat till nästa val och att folk röstar på henom (helst en hon 🙂 ).

Det ryktas om att Trump aldrig har läst en bok. Det är förmodligen inte sant, men vi kan nog dra slutsatsen att han inte är en stor läsare. Spelar det någon roll? Ja, jag tycker faktiskt att ledare bör vara bildade och i bildning ingår litteratur. Om en vanlig svensson väljer att t.ex. se på tv-serier eller spela tv-spel istället för att läsa böcker så ser jag inga problem med det, men det blir något annat när personer med makt saknar bildning. Som entusiastisk läsare så är jag kanske lite partiskt, men jag har svårt att se något effektivare medel än böcker för att vidga vyerna och skapa förståelse för andra. Och självklart bör en ledare ha förståelse kring den komplexa värld vi lever i och olika livssituationer som folk lever i. Att verkligen träffa andra, lära känna andra, ta sig tid att förstå andra, skulle såklart vara ännu effektivare än att läsa en bok, men ändå. Det ger verkligen mycket att läsa. Dessutom kommer inte läsförståelse av sig självt. Jag hoppas ju att den som har många rapporter och underlag att sätta sig in i också är skicklig på att göra detta. Med tanke på Trumps ”flexibla” förhållande till fakta så finns det inte så mycket som talar för att han är skicklig ens på denna typ av läsning. Eller så är han skicklig, men rent dum i huvudet vad gäller det han gör med den kunskap som han tillgodogör sig.

Det finns någonting tragiskt med en president som inte direkt framstår som kultiverad. En bästsäljare som Trump kanske trots allt har läst, av ren nyfikenhet om inte annat, är dock Trumpbiografin Fire and Fury, där Trump inte direkt framställs i god dager. Boken, som är skriven av Michael Wolff, har fått en hel del kritik och anses inte direkt vara bra skriven. Ändå säljer den såklart som smör. I boken står det tydligen att läsa att Trump inte kan konstitutionen och att det är han själv som står bakom många av de uppseendeväckande läckor som har skett från Vita huset. En hel del kan man nog ta med en nypa salt, men den här skvallerboken lockade ändå så många läsare att den första upplagan (på flera hundratusen exemplar!) sålde slut mer eller mindre direkt.

I Sverige har förlag varit mer avvaktande med att ge ut boken, bl.a. för att en översättning naturligtvis tar ett tag att ge ut och då har många potentiella läsare redan läst den engelska utgåvan. Jag läste dock hos Boktugg att Modernista till sist har nappat och kommer att ge ut Fire and Fury på svenska. Får se om den blir en försäljningssuccé även i Sverige.

Fire and fury av Michael Wolff
Fire and fury av Michael Wolff

Vad är ”riktig litteratur”? Och kan en influencer skriva en ”bra” bok?

De som känner mig och vet att jag är intresserad av böcker (och att bokblogga) har förvånansvärt ofta fördomen att jag inte läser ”kioskvältare” i stil med deckare och andra bestsellers. Nu stämmer det förvisso att jag inte läser så jättemånga deckare längre, men jag ser mig verkligen inte som en person som bara läser ”fin” litteratur. Jag tycker ändå att det är lite spännande med den här uppdelningen som uppenbarligen finns mellan ”bra” och ”dålig” litteratur. Det blir lite extra intressant eftersom många av de riktigt stora försäljningsframgångarna och topplisteböckerna också är sådana som inte riktigt räknas som ”bra” böcker.

Det är extra mycket så nu när influencers (inflytelserika bloggare, youtubers och andra stora sociala medier-profiler) också har börjat ta stor plats i bokvärlden. Genom att redan ha en stor plattform och många följare får de en slags gräddfil och når omedelbart ut till en stor läsekrets. Det finns många exempel på influencers som också har (med)författat böcker. Clara Henry har varit aktuell med sin populära ”mens-bok” (Ja jag har mens, hurså?), Therese Lindgren har skrivit böcker om psykisk ohälsa (Ibland mår jag inte så bra) och om djurrätt (Vem bryr sig?), Blondinbella (Isabella Löwengrip) har skrivit inte mindre än 5 böcker, varav 2 biografier, 1 bok om föräldraskap och 2 böcker om ekonomi. Joakim Lundell (tidigare känd som Jockiboi) gör just nu braksuccé med sin utlämnande självbiografi Monster (en av de bäst säljande fackböckerna 2017) medan Clara ”UnderbaraClara” Lidström har skrivit en hel serie med ”gör det själv”-böcker för barn samt ytterligare ett flertal böcker om stil och inredning. UnderbaraClara är snart även aktuell med en bok om psykisk ohälsa. Också Elsa Billgren har några inrednings- och stilböcker i bagaget, men har också skrivit noveller. Sandra Beijer är kanske lite speciell i sammanhanget. Med sin blogg Niotillfem och sina andra kanaler är hon en av Sveriges mest inflytelserika influencers, men hon har också fått uppskattning för sina texter långt innan hon började blogga. Bland annat var hon stor på Sockerdricka, det poesi-community som många hängde på innan sociala medier tog fart på riktigt. Först som stor bloggare blev hon dock erbjuden bokkontrakt och nu har hon hunnit skriva två ungdomsromaner som har fått en hel del uppmärksamhet och fin kritik (åtminstone den första boken, Det handlar om dig, som gav henne inbjudningar till att vara med i Babel och annat creddigt). Kanske hade hon lyckats slå igenom som författare även utan sin blogg, men bloggen lär helt klart ha sänkt tröskeln för att bli utgiven genom att Sandra Beijer, till skillnad från de flesta debuterande författare, faktiskt blev tillfrågad om att skriva en bok och därför redan från början hade bollplank och hjälp i skrivprocessen.

UnderbaraClaras garderob av Clara Lidström, Anna Lidström Elsa Billgrens vintage av Elsa Billgren Economista av Isabella Löwengrip, Pingis Hadenius Tid av Alex Schulman, Sigge Eklund Allt som blir kvar av Sandra Beijer Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren Det handlar om dig av Sandra Beijer Det handlar om dig av Sandra Beijer

Det går naturligtvis inte att dra en skarp linje mellan ”bra” och ”dålig” litteratur och att koppla det till personers kändisskap. Flera av de influencers jag har räknat upp lägger ned stor omsorg i sitt skrivande (på bloggen) och är uppenbarligen också skickliga på att få ihop skönlitterära texter. Andra har fått hjälp med att skriva sin historia och då är det såklart uppenbart att man vill sälja en kändis berättelse snarare än en litterär text. Det är väl kanske främst de böckerna som inte räknas som ”riktiga” böcker i somliga kretsar.

Det mest intressanta exemplet på skrivande influencers måste dock vara Alex Schulman och Sigge Eklund. Det kanske inte är någon som minns detta, för de senaste åren har nazism varit den totalt dominerande frågan så fort Bokmässan kommer på tal, men för cirka tre år sedan upprördes folk över helt andra, mer bagatellartade grejer, t.ex. att Bokmässan valde att ha kändisar som Alex & Sigge som dragplåster och att det var just de, och inte ”seriösa” författare, som fick vara poster boys. Det roliga med Alex & Sigge är att de har gjort flera mindre creddiga böcker (Tid och Rum – böcker som förmodligen är av mindre intresse för den som inte följer författarna i deras podd), men att de också var och en har ”seriösa” böcker bakom sig. Eklund var en etablerad författare redan innan han och Alex Schulman startade sin populära podcast. Alex Schulman, å sin sida, har fått väldigt fin kritik för både romanen Skynda att älska, där han berättar om sin pappa, och Glöm mig, där han skriver om sin mamma. Med den sistnämnda boken vann han dessutom en skrällseger i Bonniers bokklubbs relativt nyinstiftade pris Årets bok. Många hade nog trott att Malin Persson Giolito låg bra till att vinna priset med sin oerhört framgångsrika bestseller Störst av allt, eller att sociala medier-älsklingen Ett litet liv av Hanya Yanagihara skulle ta hem priset, som alltså delas ut till den som får flest röster i en nätbaserad omröstning. Men priset gick till Schulman. Vid sidan av att Glöm mig är en omtyckt bok, så var det säkert också en fördel att ha många trogna följare som ville gå in och rösta. Jag tyckte mig märka en del (skämtsamt) sura miner bland diverse bokbloggare och bokpoddare där ute och jag har fått en känsla av att Glöm mig inte riktigt, riktigt räknas som tillräckligt ”fin” i det här sammanhanget.

Själv har jag inte läst speciellt många av böckerna som jag har nämnt i det här inlägget och jag kan erkänna att jag inte är så lockad att läsa dem heller. Hade jag varit en trogen följare så hade jag säkert varit sugen på att läsa fler böcker av den här typen, men för mig känns det inte som att t.ex. Monster eller Blondinbellas biografier (som förresten utkom när hon var 20 och 22 år gammal och rimligen bara stod på tröskeln inför ett händelserikt liv värt att återberätta i memoarform) är tillräckligt intressanta i sig själva för att jag ska vilja lägga ner tid på att läsa dem. Så, jo, vare sig jag vill det eller inte har jag nog en egen indelning i ”bra” och ”sämre” litteratur. Det handlar inte bara om kändisbiografier och böcker skrivna av influencers, utan också om en hel del andra fall där jag inte kan föreställa mig att böckerna är speciellt bra. Efter att ha läst några sågningar och utdrag ur Femtio nyanser-böckerna har jag t.ex. en bestämd känsla av att de litterära kvalitéerna är mycket låga i den här serien. Efter att ha provat på någon deckare av Camilla Läckberg och insett att hennes gestaltning är allt annat än bra, så blir jag heller inte så sugen på att kasta mig över hennes senaste deckare, Häxan, som förresten var en av de mest sålda böckerna 2017.

Ibland får jag känslan av att böcker har skrivits övervägande för att dra in pengar och det är väl inget fel i sig, särskilt inte om det kan bidra till att förlag också kan satsa på mindre inkomstbringande titlar (eller rena förlustaffärer). Jag tror att min egen känsla för ”bra” och ”dålig” litteratur främst grundar sig i den här ekonomiska frågan. Mitt hjärta klappar mer för böcker som är skrivna med hjärtat, berättelser som kanske skrivits mot allt sunt förnuft för att berättelserna måste ut. All sådan litteratur är såklart inte bra, men jag tycker bättre om den utgångspunkten än ”okej, här har vi en person med en stor plattform, vilken berättelse kan vi bygga kring hen och sälja?”. Som läsare vill jag liksom inte känna mig lurad när jag tar mig an en bok.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här inlägget egentligen. Jag tycker bara att det är intressant med hela frågan om ”bra” och ”dålig” litteratur, särskilt eftersom att det inte finns några klara svar för vad som räknas som det ena eller andra, samtidigt som det är väldigt uppenbart att många/de flesta gör den här uppdelningen – och att de flesta struntar i det och läser den ”dåliga” litteraturen ändå. Nu är jag bokbloggare och skriver vad jag vill, men jag undrar lite hur seriösa litteraturkritiker egentligen gör sitt urval nu för tiden. Det går inte att avfärda böcker som så många läser, men samtidigt ”måste” de här kritikerna fylla sina kultursidor och kulturprogram med seriös litteraturkritik. Jag har ingen aning om hur de gör sitt urval faktiskt.

Tycker du att det finns ”riktig” litteratur och ”sämre” böcker? Eller struntar du fullständigt i sådana etiketter?

Minnen

Torgny Lindgren säger sig inte ha några minnen, ändå har han skrivit memoarer med just den titeln. Det är en bok med Lindgrens alldeles egna berättarstil och humor. Betyg: 3+ akademiledamöter av 5.

Minnen av Torgny Lindgren
Minnen av Torgny Lindgren

Torgny Lindgren anser sig inte ha några minnen, men när hans förläggare uppmuntrar honom att skriva sina memoarer så gör han det ändå. Kanske är det minnen, kanske är det skarvat, kanske är det hittepå rakt igenom. Hur ska man veta? Det man kan veta är att Torgny Lindgren alltid har ett fängslande sätt att berätta. Faktum är att jag har svårt att redogöra för vad hans romaner egentligen handlar om, för många gånger känns de mer som ett enda flöde – hans historier börjar någonstans och rör sig sedan över humor och tragik och med flera överraskningar tills de når fram till slutet. Ibland verkar det som att berättelserna når fram till sin egen början, som i romanen Klingsor, som i någon mening både börjar och slutar med samma vinda dricksglas, ett av alla de föremål som konstnären Klingsor har försökt att måla av i sina stilleben.

Även Torgny Lindgrens memoarer, Minnen, rör sig på ett oväntat sätt mellan olika teman och episoder, men författaren håller samma ton och prickar hela tiden in den humor som känns karaktäristisk. Det här är i och för sig ingen bok som lämnar mig med en massa nya tankar och insikter, men den är fängslande, särskilt eftersom att det är Lindgren själv som är berättarröst. Det här är ett värdelöst tips, men Minnen har alltså gått som radioföljetong i Sveriges radio och det är den som jag har lyssnat på. Nu är avsnitten bortplockade, men det verkar som att det också finns en ljudboksversion av själva boken, så om någon vill höra Torgny Lindgren berätta om sina minnen, trots att han inga minnen har, så verkar det fortfarande vara möjligt att göra så. Kan rekommenderas!

Om Torgny Lindgren och om Minnen

Torgny Lindgren (1938 – 2017) var en svensk författare och akademiledamot. Han debuterade 1965 med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument, men det stora genombrottet kom 1982 med romanen Ormens väg på hälleberget, som också filmatiserades några år senare. Torgny Lindgren är en av Sveriges mest översatta författare och han har belönats med många priser och utmärkelser. Bland annat har han fått Augustpriset (för Hummelhonung, 1991) och medaljen Litteris et Artibus.

Uppläsare: Torgny Lindgren.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2011 (radioföljetong i Sveriges radio).
Antal sidor: 213 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-302485-1.
Andras röster: dagensbok.com, Eli läser och skriver.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.
Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.
Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.
Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.
Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.

Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.
Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.
Nå, där ser du!
Nej, sade jag. Där finns inga minnen.””

En droppe midnatt: en familjebiografi

En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Jason Diakité  har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.

När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia.  Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.

Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.

Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.

En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.

Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Om Jason Diakité och En droppe midnatt

Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.

Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…

Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.

Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”

I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”

Allas älskare, ingens älskling

Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk roman där Per Hagman rakt och ärligt berättar om sitt liv, resor, skulder, kärlek, frihet – en väldigt fin bok. Betyg: 4+ sjöbodar av 5.

Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman

Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk bok som beskrivs som en syskonroman till Att komma hem ska vara en schlager. I Att komma hem ska vara en schlager flackar Per Hagman omkring i livet och känner sig egentligen inte hemma någonstans. Jag upplevde boken som väldigt orolig; det var en rastlös och rotlös berättare som beskrev sitt liv i Paris, Kairo, Köpenhamn och andra platser.

I Allas älskare, ingens älskling är det fortfarande en man utan någon direkt stabil adress som berättar. Ändå känns det på något sätt som en man med ro i sig själv, en fri man. Hagman säsongsjobbar i Marstrand, spenderar tid i flyktingkrisens Lampedusa och reser till sitt Tunis och många andra platser. Hans liv är befriande olikt det liv som egentligen alla jag känner tycks sträva efter. Han har inget fast jobb och han äger ingen bostad. Han skulle förresten heller inte kunna köpa en bostad, eller knappt hyra en, eftersom han är djupt skuldsatt på grund av en lägenhet som hans pappa skaffade åt honom på 90-talet och som sedan såldes med förlust. I boken jagas han av en skrupelfri indrivare som försöker delge honom om en skuld som han faktiskt inte har. Till slut går han till och med i personlig konkurs. Det är bara en av stora livshändelser som sker i den här boken. Eftersom Hagman även har berättat om sitt liv i ett antal intervjuer så är det kanske ingen spoiler att boken också rymmer att Hagman nås av det oväntade beskedet att han ska bli pappa.

Trots dessa stora händelser, eller kanske på grund av dem, tycks Hagman gå tryggt genom livet, som om ingenting riktigt kan kasta omkull något. Hagman känns imponerande fri. Är det sådan man blir när man är så skuldsatt att man hur som helst inte kan ha pengar som drivkraft? Är det sådan man blir av att i decennier resa omkring, ensam, och endast ha de relationer, ”tunna band” som han kallar det, som man till slut får till stammisarna som går till samma barer och till de andra människorna som man möter i kvarteret?

Om Att komma hem ska vara en schlager var en pojkaktig mans berättelse om att resa omkring för att försöka finna ro i sig själv så känns Allas älskare, ingens älskling som en berättelse från en man som har försonats med sig själv. Han lever fortfarande ett liv där han rör sig mellan olika städer och platser och han arbetar fortfarande på barer, men han verkar inte göra det med samma oro. Om han förut reste som en flykt får jag känslan att det nu helt enkelt är hans livsstil, ett livsval som vilket som helst.

Det är fint att få följa Hagman tycker jag. Han skriver personligt och ärligt och trots att hans liv är helt olikt mitt eget så känns allt han skriver igenkännbart på något sätt. Det är nog för att han skriver så rakt och öppet och både skriver om högt och lågt – om allt och inget. Det är verkligen ett stycke vardag han skildrar, även om det i och för sig är en vardag som kanske inte liknar så många andras, trots allt. Det blir också en skildring av en inre resa, vilket blir särskilt tydligt om man också har läst Att komma hem ska vara en schlager. Jag tycker riktigt mycket om den här boken och jag tycker att det känns himla fint att få ta del av Hagmans liv.

Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman

Om Per Hagman och om Allas älskare, ingens älskling

Per Hagman (född 1969) är en svensk författare som debuterade 1991 med romanen Cigarett. Parallellt med författandet har Hagman även arbetat inom restaurangbranschen och som DJ. Krog- och uteliv är också på ett eller annat sätt ett tema i många av hans romaner.  Per Hagman har en hemsida.

Uppläsare: Magnus Roosmann.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 389 (ca 11 h lyssning).
Läs även: Att komma hem ska vara en schlager.
ISBN: 9789100170912, 9789176516355.
Andras röster:
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk roman, en syskonbok till den hyllade Att komma hem ska vara en schlager, som utkom 2004. Den rör sig mellan kvarterskrogen i Nice, via stillheten på västgötaslätten och ett Marstrand under högsäsong, vidare till ett iskallt ödsligt Tunis och Lampedusas enda lönnkrog.

Det är berättelsen om att bli äldre, om friheten och frihetens pris, om den stora världen och den lilla. Men mest av allt handlar det om en människas instinktiva strävan efter att vara främling överallt utom i sig själv.”

Memoarer: Första delen

Memoarer av Bob Dylan
Memoarer av Bob Dylan

Jag kan erkänna direkt att jag inte har lyssnat så mycket på Bob Dylan. Det var dock inte av den anledningen som jag blev besviken när Nobelpriset 2016 gick till just Dylan. Nej, det berodde mest på att jag kände mig snuvad på ett författarskap att lära känna. Jag har för vana att läsa något av varje ny nobelpristagare i litteratur och när priset gick till Dylan så kändes det inte precis som en självklar författare att läsa. Det som ändå går att läsa av Dylan är hans memoarer och det har jag nu gjort!

Det första som slog mig när jag började att läsa var att boken känns väldigt välskriven. En fälla som jag misstänker att många (hobby)författare ramlar i när de skriver memoarer är att de sållar för lite och att de fastnar för mycket i kronologin. Det är sällan så man får ihop en bra berättelse. Bob Dylans memoarer är dock inte alls någon tjatig historia som börjar i barndomen och sedan tuggar sig framåt i sakta mak, nej här märks det att Dylan har hittat vad det är han vill berätta och boken kretsar alltså kring några väl valda teman.

Mest handlar boken om tiden när Bob Dylan började slå igenom på 60-talet och hur han hittade fram till sin musik. Han namedroppar flitigt en massa musiker som har influerat honom, men även författare och andra som på ett eller annat sätt har korsat hans väg. En del av boken handlar också om den svacka som han hamnar i när kändisskapet börjar kännas som en börda och han mest av allt vill dra sig tillbaka med sin familj.

Jag måste erkänna att jag först blev lite skeptisk till att Dylan själv har skrivit det här. Det vanliga när kändisars memoarer ska ges ut är att man anlitar en spökskrivare eller en medförfattare som gör själva skrivjobbet. Vad jag kan förstå så är det inte fallet  med Dylans memoarer. Det är imponerande tycker jag! Med tanke på vilken produktiv musiker han är och hur flitigt han spelar live så känns det faktiskt lite svårt att förstå hur han också har lyckats klämma in att skriva en bok och att han dessutom har fått ihop det såhär bra.

Jag tycker att Bob Dylans memoarer var riktigt läsvärda och en positiv överraskning. Självklart tror jag att sanna Dylan-fan har lite mer att hämta än vad jag hade i den här boken. Jag känner ju faktiskt inte till speciellt många av de låtar, människor och platser som Dylan refererar till, så min behållning blir ju därefter. Jag har i alla fall blivit mer nyfiken på Bob Dylan och kommer nog att spela hans musik oftare framöver. Att han verkar vara en riktig tjurgubbe som inte ens har haft vett att tacka nej till ett Nobelpris, som han uppenbarligen inte vill ha, ja, det är delvis glömt efter den här läsningen, som har fått mig att bredda bilden lite!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en ovanligt välskriven biografi och lära känna nobelpristagaren 2016 och hans influenser lite mer på djupet.

Betyg: 3+ källarpubar av 5.

Citerat ur Memoarer

”Till sist försökte vi oss på att flytta västerut – prövade några olika platser, men snart dök snokande reportrar upp i förhoppningen om att uppdaga någon hemlighet – kanske skulle jag bekänna någon synd. Vår adress trycktes i lokalpressen, och så började samma sak igen. Även om de här journalisterna hade släppts in i huset – vad skulle de ha hittat? En hel massa prylar – högar med leksaker, dragleksaker, bord och stolar i barnstorlek, stora tomma pappkartonger, kemilådor, pussel och leksakstrummor… Jag tänkte inte släppa in någon. Vi hade inte många regler hemma. Om ungarna ville spela basketboll i köket så spelade de basketboll i köket. Om de öppnade grytskåpet så ställde vi kastruller och stekpannor på golvet. Mitt hem var kaotiskt på insidan såväl som på utsidan.”

Memoarer av Bob Dylan
Memoarer av Bob Dylan

Om Bob Dylan och om Memoarer

Bob Dylan (född som Robert Allen Zimmerman 1941) är en amerikansk rockmusiker som har gett ut närmare 40 album och ytterligare en rad livealbum, samlingsalbum och en hel serie med bootlegs. Han står bakom välkända låtar som Like a rolling stone, Knockin’ on Heaven’s door, The times they are a-changin’, Hurricane och Blowin’ in the wind. Han har belönats med en lång rad med priser för sin musik, bland annat Grammy lifetime achievement award, Polarpriset och en Oscar för bästa sång (Things have changed från Wonder boys). 2016 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan har en hemsida.

Originalets titel: Chronicles. Vol. 1 (amerikanska).
Översättare: Mats Gellerfelt.
Utgivningsår: 2004 (första amerikanska utgåvan, Simon & Schuster), 2004 (första svenska utgåvan, Prisma), 2016 (den här nyutgåvan, Norstedts).
Läs även: De två kommande delarna i den här planerade trilogin (de har dock ej kommit ut ännu).
Antal sidor: 271.
ISBN: 978-91-1-307939-4.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Platsen är Greenwich Village. Tiden är 1961, hans första år på Manhattan.

Bob Dylans New York är en magisk möjligheternas plats med ett överflöd av musikklubbar och caféer, ständiga nattliga fester, nya litterära rörelser på framväxt, snabba kärleksaffärer och tillfälliga förbindelser men också nya vänskapsband för livet.

Melankoliska hågkomster varvas med genomträngande och skarpa iakttagelser av den tid som var. Ibland lämnar berättelsen både tid och rum och gör utflykter till New Orleans, Woodstock och Minnesota.

Med ojämförlig berättarbegåvning gör Bob Dylan sin alldeles egen betraktelse över livet och de människor och platser som format honom och hans konst. En personlig skildring om en omtumlande tid och ett närgånget porträtt av en samtidsepok. Ibland avslöjande, ofta lågmält humoristiskt, alltid poetiskt och passionerat. Bob Dylan ger oss en fascinerande inblick i sin tidigare så slutna tankevärld.”

Lasermannen: En berättelse om Sverige

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.

Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.

Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?

Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.

Betyg: 5 biografmaskinister av 5.

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Om Gellert Tamas och om Lasermannen

Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.

Utgivningsår: 2002 (första svenska utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 406.
ISBN: 91-7324-873-8, 9789170378690.
Andras röster: Boktokadagensbok.com, Nellons bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.

Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.

Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”

Två böcker jag missade i höstas: en illustrerad bok om Astrid Lindgrens liv och en bok om Dag Hammarskjöld

I somras/höstas bloggade jag om böcker att se fram emot den här andra halvan av året. Dock missade jag en del, såklart. Bland annat missade jag att Modernista har gett ut en himla fin bok om Astrid Lindgren. Astrid Lindgrens böcker har nära nog klassikerstatus och därmed är hon såklart en odödlig författare som är ständigt aktuell. Med det sagt så kan man väl ändå våga påstå att hon har fått extra mycket uppmärksamhet de senaste åren, bland annat som huvudperson en mycket fin dokumentär, som har gått på SVT i flera delar, och med en utgivning av hennes Krigsdagböcker, som inte tidigare har funnits publicerade. Med den här boken presenteras Astrid Lindgren och hennes liv till barn och unga i en vackert illustrerad bok. Den blir man ju sugen på att bläddra i!

Astrid Lindgren av Agnes-Margrethe Bjorvand och Lisa Aisato
Astrid Lindgren av Agnes-Margrethe Bjorvand och Lisa Aisato

Apropå att bläddra i så har jag sett att Max Ström, ett förlag som brukar vara väldigt duktiga på att ge ut vackra (foto)böcker har gett ut en bok om Dag Hammarskjöld. Här om året gav de ut en liknande bok om Olof Palme, vilket jag också bloggade om. Jag gillar att de berättar om stora politiker med den här typen av böcker. Det kan för min del kännas tungt och segt att läsa om politiker; det är någonting med själva ordet politik som känns lite dammigt. 😉 Men sådana här böcker sänker tröskeln må jag säga! Boken om Dag Hammarskjöld är en biografi som är rikligt illustrerad, så det är ingen fotobok på samma sätt som t.ex. Palme-boken, men den ser onekligen fin ut och bara det att det finns foton kan ju verkligen addera något.

Dag Hammarskjöld: Att bära världen av Henrik Berggren
Dag Hammarskjöld: Att bära världen av Henrik Berggren

Ja, det var två böcker som har kommit ut nu under hösten och som jag gärna skulle läsa! De andra höst-böckerna har jag bloggat om här (I, II, III). En av de författare och böcker som jag nämner i dessa inlägg är Sandra Beijer och hennes nya roman Allt som blir kvar. Som ett bonustips för er som har missat å kan jag tipsa om att en av hennes noveller finns att läsa på hennes blogg! Novellen Det händer nu publicerades tidigare i en norsk antologi, men kan nu också läsas på svenska på Sandra Beijers blogg.

Hon älskade

Hon älskade av Helena Henschen
Hon älskade av Helena Henschen

I Hon älskade berättar Helena Henschen om sin farmor, Signe Thiel. Signe växer upp i en mycket välbergad familj som dotter till bankiren Ernest Thiel, men hon väljer i mångt och mycket ett annat liv än den typiska socitetsdamlivet. Mina fördomar lurar mig i alla fall att tro att många av den tidens rika kvinnor inte hade så mycket frihet och möjlighet att göra vad de ville med sina liv. Det kanske inte var så, men i alla fall: Signe går verkligen sin egen väg och hon är inte den som bara sitter hemma och väntar på något.

Hon är istället den som handlingskraftigt tar emot judar i sitt hem när Andra världskriget gör tillvaron otrygg för dem. Hon är den som vågar vara ärlig mot sig själv och sin passionerade förälskelse i den gifte mannen Oscar Vogt. Själv har hon sex barn, men äktenskapet slutar i skilsmässa. Oscar (och hans fru) kommer dock att finnas i hennes liv i princip hela livet. Det är verkligen en märklig historia: en man och en kvinna som älskar varandra djupt – och en fru som bara ser på? Livet och kärleken alltså…

Det finns många bottnar och sidospår i den här fascinerande livsberättelsen. Och i bakgrunden pågår krig och hemskheter. Det gör det helt klart till en intressant bok. Dessutom är den underbart välskriven med ett sällsamt flyt i språket. En riktigt fin bok!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en vackert berättad bok om Signe Thiel och hennes händelserika liv under 1900-talets första hälft.

Betyg: 4 vävnadsprover av 5.

Citerat ur Hon älskade

”När Signe dog fick jag några av hennes efterlämnade föremål. Hon var min farmor och hade själv bestämt att just jag skulle ha dem, men eftersom jag inte förstod vad hon givit mig kastade jag bara en förströdd och ointresserad blick på sakerna och slängde ner dem i en kartong som jag sedan ställde på en hylla högst upp i garderoben. När jag många år senare av en tillfällighet hittar den träffas jag i hjärtat av påfågelsfjädern, hennes stora hårkam av sköldpadd och en liten flaska med en knappt förnimbar doft av ambra. Det lilla gipshuvudet av Eros finns där också, androgynen med smärta i blicken, outsäglig smärta. Det är som om Signe viskar till mig: Här är jag.”

Om Helena Henschen och om Hon älskade

Helena Henschen (1940-2011) var en svensk formgivare och författare. Som formgivare gjorde hon sig bland annat känd som en av grundarna till Mah-Jong. Hennes skönlitterära debut kom 2004 med boken I skuggan av ett brott och fyra år senare gavs Hon älskade ut. Båda berättelserna anknyter till berättelser från hennes egen släkt och familj: Hon älskade handlar om farmodern Signe Thiel och I skuggan av ett brott handlar om de von Sydowska morden, som utspelade sig i hennes mammas familj.

Utgivningsår: 2008 (första svenska utgåvan, Brombergs).
Antal sidor: 293.
ISBN: 9789173370349.
Andras röster: BoktankenBoktoka.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Som ung kvinna i sekelskiftets Sverige revolterar Signe Thiel mot sin far och sin uppväxt. Hon är borgardottern som syns i Stockholmsvimlet med anarkister och blåstrumpor och rör sig i kretsen runt Ellen Key.

Under andra världskriget öppnar hon sitt hem för judiska flyktingar och inför hotet om en tysk ockupation av Sverige deltar hon i arbetet med en svensk motståndsrörelse.

Men Signes drivkraft är också kärleken. Hon får sex barn, gifter sig och skiljer sig två gånger och inleder sedan ett livslångt och passionerat förhållande med den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt, på 190-talet Berlins mest efterfrågade hypnotisör.

Signe dör 1969. I hennes testamente finner man önskan att det på gravstenen ska stå: Hon älskade.”