Klara, färdiga, dö!

Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg är en underhållande deckare om en polis som kanske inte är så kompetent som han själv tror. Betyg: 4 för små badbyxor av 5.

Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg
Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg

Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg är en deckare och feelgoodroman i ett. Det är också den andra (fristående) boken om kommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius och hans polisutredningar i den fiktiva småstaden Erikshamn. Det finns alltså en tidigare bok i serien, men det här är min första bekantskap med den medelålders, småtjocke polisen Torsten, som helt saknar självinsikt och som ständigt lyckas röra till det, trots ärliga försök att göra något bra.

Boken börjar dramatiskt med att Torsten hamnar mitt i ett rån av en guldbutik. Själv är han endast där för att köpa ett smycke till sin sambo och han märker ingenting av vad som händer runt omkring honom. Därför vill det sig inte bättre än att han måste leda den följande polisutredningen i någon annan riktning, bort från den ”tjocke man på cykel” (det vill säga han själv), som många vittnen berättat om att de sett på platsen och som därför är högintressant i utredningen. Plötsligt skakas dock staden av ett grovt brott som flyttar fokus från guldrånet: en polis har blivit mördad i sitt hem. För Torsten kunde det inte komma mer lägligt och han ser också framför sig hur han kommer att lösa brottet och få glänsa i mediernas rapporteringar. Det blir dock inte så enkelt som han kanske hade trott. De spår han får upp leder inte spikrakt till någon gärningsman. Dessutom blir han plötsligt varse att de stora omorganiseringarna inom polismyndigheten också kan komma att påverka honom själv. Plötsligt sitter han inte alls säkert på sin position längre och det blir än mer viktigt att nå ett genombrott i utredningen.

Det blir verkligen dråpligt när Torsten kämpar för att lösa de situationer som dyker upp. Det går nästan aldrig som han hade tänkt sig och han har också en förmåga att ständigt söka sig mot fikapauser snarare än att kavla upp ärmarna och göra vad som krävs för att få jobbet gjort. Märkligt nog är Torsten, trots hans enorma lathet, totala brist på självinsikt och makalösa förmåga att alltid skylla ifrån sig, en person som är lätt att tycka om. Han vill trots allt väl, även om det sällan går som han trott, och boken är skriven med mycket värme, humor och med finurliga formuleringar. Det är en riktigt rolig bok, som fick mig att dra på munnen många gånger. Dessutom blir det såklart spännande, inte minst eftersom boken är mer feelgood & humor än en typisk deckare. Boken följer helt enkelt inte de trista och uttjatade standardformulären som så många deckare följer och eftersom boken har lite mer humor och distans än vad deckare brukar ha, så finns det också utrymme för lite knäppa och oväntade vändningar.

Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. En riktigt avkopplande och rolig bok!

Citerat ur Klara, färdiga, dö!

”Tillbaka på rummet lutade sig Torsten över bunten med förhörsprotokoll som Majsan skrivit ut. Här fanns vittnenas samlade intryck av hans person.

Reslig, läste han. Visst.

Välklädd. Utan tvekan.

Medelålders. Det kunde han inte heller förneka.

Galen blick. Herregud. Hade de aldrig sett en stressad människa tidigare?

Fetlagd? Han sköt ifrån sig pappersbunten med en fnysning. Idioter!”

Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg
Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg

Klara, färdiga, dö!

Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Forum), 2015 (den här pocketutgåvan, Månpocket).
Antal sidor: 361.
Läs även: Den första boken om ”T-Rex”: Rör inte mitt mord!.
ISBN: 978-91-37-14380-4, 978-91-7503-519-2.
Andras röster: Blandad konfekt, Johannas deckarhörna.

Lars Forsberg

Lars Forsberg (född 1968) är en svensk polis och författare. Han debuterade som romanförfattare år 2014 med deckaren Rör inte mitt mord!, som är den första boken om polisen Torsten ”T-Rex” Rexelius. Den andra delen, Klara, färdiga, dö!, kom året därpå. Forsberg har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”De flesta måste kämpa för att lyckas här i livet – men för vissa kommer framgången naturligt. Kommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius har alltid sett sig som den självklara vinnaren. Men plötsligt har det börjat blåsa på toppen.

På jobbet är allting upp och ner. Polismyndigheten byggs om och inte ens Torsten sitter längre säkert. Saken blir inte bättre när han klampar rakt in i ett pågående brott och själv blir utpekad som gärningsman.

Lika illa är det på hemmaplan där Torsten ständigt måste bevisa sin duglighet för sambon Ulla och hennes fina vänner. Dessutom har hans växande midjemått av någon anledning blivit ett samtalsämne.

Lyckligtvis inträffar ett brutalt mord när Torsten som bäst behöver det. Äntligen får han demonstrera sin skicklighet och bevisa att han fortfarande är rätt man på rätt plats. Och när kollegan Johannes drabbas av kärleksproblem lovar kvinnoexperten Torsten att lösa även det ”fallet”.

Dessvärre går ingenting som han tänkt sig, vare sig med mordutredningen eller med kärleken. Och magen fortsätter växa.

När Torsten inser att det är vinna eller försvinna som gäller gör han som han brukar: gasar istället för att bromsa – övertygad om att magkänslan, åtminstone den här gången, ska segra över förnuftet.

Klara, färdiga, dö! är den andra boken om den våldsamt självbelåtne kommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius. En hejdlös kriminalkomedi – men framför allt ett porträtt av en man som ständigt hittar nya sätt att tappa fotfästet.”

1793

1793 av Niklas Natt och Dag är en deckare och historisk roman där tortyr och sadism får lite väl mycket plats. Betyg: 2 bärstolar av 5.

1793 av Niklas Natt och Dag
1793 av Niklas Natt och Dag

1793 av Niklas Natt och Dag är en historisk roman och deckare i ett. Den utspelar sig i ett sengustavianskt Stockholm, där ett stympat lik precis har flutit upp i den igenslammade sjön Fatburen och blir bärgad av palten Cardell. Tillsammans med Cecil Winge, som hjälpt poliskammaren förut, börjar han undersöka vad som egentligen har hänt och vem den döde mannen är.

Boken innehåller också berättelsen om Anna Stina, som pekas ut som prostituerad och hamnar på spinnhuset, och fältskärlärlingen Kristofer Blix, som hamnar i olyckligheter när han blir skyldig en ockrare en massa pengar. Cardells och Winges sökande leder till bordeller och skumrask och i slutändan vävs berättelserna ihop.

Den här boken är en riktig bästsäljare och den har hyllats mest överallt. Bland annat har den vunnit pris för Årets bästa svenska debut 2017 av Svenska deckarakademien. Jag kan tycka att det är en originell berättelse och att författaren på många sätt lyckas levandegöra platsen och tiden. Annars blev jag ärligt talat inte så imponerad. Jag förväntade mig att den skulle beskriva en tid då man dumpade skräp och avföring direkt på gatan. Däremot förväntade jag mig inte att boken skulle ge så många och ingående beskrivningar av tortyr och sadism. Visst kan böcker skildra även de mest fasansfulla händelser, men jag tycker det är elegantare att lämna lite åt läsaren och att låta det värsta utspela sig mellan raderna. Jag tycker att den här boken gång på gång blev ”för mycket” och osmaklig.

Jag är rätt ensam om min åsikt, men jag gillade faktiskt inte den här boken speciellt mycket. Visst var den spännande, men i mitt tycke hade boken vunnit på att man utelämnat en hel del onödiga scener.

1793 av Niklas Natt och Dag
1793 av Niklas Natt och Dag

1793

Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 451 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 9789137150253, 978-91-7651-989-9.
Andras röster: CrimegardenFru E: böckerJohannas deckarhörna, Läsvärd eller inte?.

Niklas Natt och dag

Niklas Natt och Dag (född 1979) är en svensk författare och skribent. 1793 är hans debutroman.

Förlagets beskrivning

”Bellman noir i makaber historisk mordhistoria

Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.

Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.

Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

Ur fyra berättarperspektiv klär Niklas Natt och Dag av den sen­gustavianska tiden dess prakt och ståtlighet, och avtäcker en era av kött och blod, nöd och förtvivlan, men också förhoppningar och den vilja till förändring som sått fröna till vårt eget samhälle.

1793 är Bellman noir, en beckmörk sentida ättling till Drottningens juvelsmycke och ett knytnävsslag mot den idylliserade bilden av svenskt 1700-tal.”

En rasande eld

En rasande eld av Andreas Norman är en spänningsroman om en svensk diplomat som plötsligt och oväntat blir misstänkt för att planera ett terrordåd. Betyg: 4 poesisamlingar av 5.

En rasande eld av Andreas Norman
En rasande eld av Andreas Norman

En rasande eld av Andreas Norman är en thriller som utspelar sig i en så skenbart mossig och trist miljö som UD. Där jobbar den unga och ambitiösa diplomaten Carina Dymek och hårt arbete är på väg att löna sig: Carina börjar känna att ett utlandsjobb på ambassad börjar bli inom räckhåll. Plötsligt rasar dock hela hennes karriär. Efter ett helt vanligt EU-möte i Bryssel blir Carina kontaktad av en man som ger henne en sekretessbelagd rapport som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Rapporten går igenom de långt framskridna planer som finns kring en ny europeisk säkerhetstjänst med oväntat långtgående befogenheter. Carina skickar rapporten till några chefer och kollegor som hon bedömer kan ha intresse av rapporten. När de får rapporten blir det plötsligt kris: rapporten har läckt från EU-kommissionen och Carina misstänks plötsligt ha kopplingar till en terrororganisation. Att hon sedan några månader tillbaka har en pojkvän med egyptiskt ursprung gör henne särskilt misstänkt i somligas ögon eftersom gräv kring pojkvännens släktingar leder till egyptiska grupperingar som kan tänkas planera terrorhandlingar.

Carina stängs omedelbart av från sitt jobb och både svenska och brittiska säkerhetstjänster gräver djupt på nätforum, e-post och i avlyssnade samtal efter fler upplysningar kring det om de fruktar kan komma att bli ett terrorattentat mot ett EU-toppmöte. Britterna är särskilt pådrivande och den enda som i någon mening försöker att hålla huvudet är kallt är Bente, som chefar över en ytterst hemlig Brysselbaserad grupp inom säkerhetspolisen. Carina själv förstår inte mycket av vad det är som händer: hon har inte någon tydlig bild av varför hon har blivit avstängd från sitt jobb och hon har ingen aning om att hon är föremål för en stor utredning där hon pekas ut som terrormisstänkt.

Det tog ärligt talat ett tag att komma in i den här boken, som till en börjar rör sig kring UD och främst följer en person, d.v.s. Carina, som är helt absorberad av sitt jobb. Boken börjar också dramatiskt med ett mord, som inte känns glasklart kopplad till Carina och hennes liv och jobb i Stockholm. När det börjar hända lite mer så accelererade det dock fort och blev riktigt spännande. Det är spännande att få reda på hur allt hänger ihop, hur det ska gå för Carina och, inte minst, vem och vilka det egentligen går att lita på. Alla tycks ha sina egna agendor och hemligheter och in i det sista hölls spänningen uppe. Deckare brukar i allmänhet ta många spännande vändor innan allting till slut får sin upplösning och löser sig på bästa sätt. Här kändes det in i det sista oklart om något skulle lösa sig över huvud taget.

Vad som är fint med En rasande eld är att den faktiskt är olikt mycket annat i genren. Både miljöer och huvudpersoner känns annorlunda och att författaren själv har arbetat på UD i åratal gör det såklart extra kittlande. Boken väcker faktiskt många tankar kring politiska spel och cyniska upplägg för att driva igenom egna agendor.

En riktigt spännande och läsvärd deckare!

En rasande eld av Andreas Norman
En rasande eld av Andreas Norman

En rasande eld

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, BonnierPocket).
Antal sidor: 486.
ISBN: 9789100135263, 99-0307595-2.
Andras röster: Döda zonen, Kvarteret Ängeln.

Andreas Norman

Andreas Norman (född 1972) är en svensk författare, som också har gjort karriär på UD, där han bland annat har jobbat i den säkerhetspolitiska enhetens terroristbekämpningsgrupp och med katastrofhanteringen i Thailand efter tsunamin 2004. Norman debuterade redan 1996 med diktsamlingen I dagarnas lutning, men En rasande eld, från 2013, är hans debutroman. Hans senaste roman är De otrogna (2017).

Förlagets beskrivning

”Carina Dymeks framtid är utstakad. Hon är påläggskalv på UD. Alltid påläst, alltid pålitlig. Efter ett möte i Bryssel blir hon kontaktad av en främmande man som ber henne ta hand om ett usb-minne. Det visar sig vara en rapport om ett nytt europeiskt antiterrorsamarbete. Carina lämnar den vidare till sina överordnade – och blir omedelbart avstängd från sitt arbete. För att bevisa sin oskuld måste hon hitta mannen som gav henne usb-minnet. Hennes nya kärlek, pojkvännen Jamal, försöker enträget hindra henne från att forska vidare. När hon upptäcker att hon är förföljd förstår Carina att det enda sättet att hålla sig vid liv är att få fram sanningen. Det är fler som vill ha fram sanningen men inte alla vill hålla henne vid liv.

Den som fått uppdraget att bevaka Carina är säkerhetspolisen Bente Jensen, som snart blir varse att även hon står under bevakning. Av brittiska MI6? Eller ett terrornätverk? Vem är jägare och vem är jagad?”

Deckare och true crime: när verkligheten överträffar fiktionen

Jag vet inte om det bara är jag, men visst har deckaren tappat en del i popularitet på sistone? Och visst är ”true crime” på uppsegling? Det fanns en tid när det sprutades ut så många deckare att det inte gick att hålla isär dem och det fanns också en tid när public service försökte göra ett slags ”Stjärnorna på slottet” fast med enbart deckarförfattare. Under ett antal år kördes till och med en egen bokmässa med deckarprofil – Crimetime Gotland, som numer ingår i den ”vanliga” Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Min känsla är att den största hypen har lagt sig och att det numera finns andra genrer som växer mer.

Samtidigt känns det uppenbart att folks intresse för kriminalhistorier består. Det är bara att kolla på (det nu nedlagda) Veckans brott – SVT-produktionen som hann köras i 16 säsonger innan programmets stora stjärna, Leif GW Persson, gick vidare till TV4, där han fortsätter att mumla och humma och sprida sina kunskaper om kriminalhistoria och kriminologi. Kollar man in podcast-topplistor så hittas exempelvis P3 dokumentär, Svenska mordhistorier och P1 dokumentär på topp 10 (P3 dokumentär och P1 dokumentär är förvisso inga renodlade kriminalpoddar). En annan stor podd (som just nu är mellan två säsonger (eller nedlagd!?)) är Spår, där läsaren närmast i realtid får följa ett fall. Spår är för övrigt en podd inspirerad av  amerikanska Serial, som har laddats ned mer än 175 miljoner gånger av lyssnare världen över.

Välskrivna deckare är en sak, det är något visst att få följa en välkomponerad och spännande berättelse, skriven av en skicklig författare, men om det är spänningen som är grejen så undrar jag vad deckare tillför. Det som alla dessa kriminal- och ”true crime”-program serverar kan upplevas som bra mer spännande än det deckare kan erbjuda, särskilt med tanke på hur många deckare som har pumpats ut och hur många upprepande och tjatiga deckare det därför finns där ute. Verkliga kriminalfall kan på många sätt kännas mer intressanta, men för många är det inte ens ”true crime”-programmen som är mest kittlande – inte när det går att följa brott i realtid genom att läsa kvällstidningar, läsa & skriva på populära nätforum och till och med läsa förundersökningsprotokoll och domar (både förundersökningsprotokoll och domar är offentliga handlingar och de finns ofta upplagda på nätet – och det är förvånansvärt många som läser dem).

De senaste åren har ”hela Sverige” hållit andan medan exempelvis Lisa Holms öde har rullats upp. För att inte tala om ”Sommarstugemordet”, fallet där ett äldre par blev angripna med kniv i sin egen sommarstuga. Sedermera kom deras vuxna dotter och hennes dåvarande pojkvän att bli dömda. Under utredningens gång hade man dessutom anledning att börja undersöka ett tidigare dödsfall, då mycket pekade på att den vuxna dottern också hade varit inblandad i sin tidigare makes död och att motivet då var att försöka få ut pengar för en försäkring som hon strax innan hade skaffat i hans namn. Nu i vår är förresten boken Sommarstugemordet, av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers, rykande färsk och det är säkert många läsare som kommer att kasta sig över den. Fallet innehåller många spektakulära delar och bara det att en kvinna är kapabel till att göra något så rått och ont, och att någon är så kallsinnig och störd att den är beredd att döda sin egen make och sina egna föräldrar (för att få ut arv och försäkringspengar) är också helt obegripligt. Självklart är det ett fall som berör.

Jag har också sett att Norstedts, förlaget bakom boken, har valt att göra just Sommarstugemordet till ljudserie för strömningstjänsten Storytel. Det här blir således den första säsongen av Storytels ”true crime”-serie Svenska brott. Bokserien med samma namn är redan uppe i volym 3; Man har redan gett ut Bodenfallet, Trippelmordet i Uddelvalla och, ovan nämnda, Sommarstugemordet, men ljudbokserien kommer nog göra än mer succé, även om den bara blir tillgänglig för Storytel-prenumeranter.

Jag förstår fascinationen, även om jag inte fullt ut tycker att det känns okej att grotta ned sig i sådant här – förr eller senare slår det alltid över och blir skvallrigt och osmakligt. När någon utsatts för ett grovt brott finns det också brottsoffer och dess anhöriga att skänka en tanke och då är det naturligtvis mycket trevligare och värdigare att läsa en deckare och att engagera sig i det rent fiktiva.

Jag tror i alla fall att en utveckling mot mer ”true crime” är att vänta. Den här typen av berättelser har redan varit i ropet i åratal, som jag också har exemplifierat lite längre upp i texten, men jag tror att vi bara är i början. Det blir spänning och skvaller i en oslagbar kombination samtidigt som verkligheten på ett paradoxalt och sorgligt sätt ofta har betydligt mer grymhet och råhet att uppvisa än vad författare kan hitta på i sina deckarhistorier. En del verkliga fall skulle inte ens fungera i bokform. Om någon exempelvis skrev en roman om en psykopatisk och sexuellt störd raketforskare som mördar en kvinna i en ubåt och sedan styckar kroppen, ja, då skulle den berättelsen ganska snabbt kunna avfärdas som överdrivet trams utan trovärdighet. Eller vad tror ni? Ibland undrar jag vad deckaren kan tillföra, rent spänningsmässigt och med tanke på överraskningsmomentet, när det finns en verklighet som är så grym och ful.

Vad tycker du om ”true crime”?

Stenarna skola ropa

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell är en originell deckare där det redan från början avslöjas att bokens huvudperson, hembiträdet Eunice, har mördat hela familjen hon jobbar hos. Anledningen? Hon kan inte läsa eller skriva. Betyg: 3 glasögon med fönsterglas av 5.

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell

Eunice Parchman är ett hembiträde som precis har börjat arbeta hos den tjusiga och kulturella familjen Coverdale. Det avslöjas redan från början att Eunice har mördat hela familjen som hon arbetar åt. Motivet? Att hon är analfabet. Det låter inte som en pusseldeckare precis, men faktum är att författaren lyckas hålla uppe spänningen, trots att det inte är den sortens deckare där läsaren får klura på vem som är mördaren eller den sortens deckare där läsaren hålls på halster och inte vet vad som ska hända. Det spännande ligger alltså i att få ihop på vilket sätt analfabetismen hänger ihop med ett kallblodigt massmord.

Visst är det så att Eunices upplever sina läs- och skrivsvårigheter som en sådan skam att hon är beredd att gå mycket långt för att dölja det, men det finns också lite andra omständigheter som ändå bevarar spänningen.

Det finns många dussindeckare och deckare som bygger på idéer som närmast är kliché. Stenarna skola ropa är originell på många sätt och det kan jag se både som dess styrka och svaghet. Jag kommer nog alltid komma ihåg Stenarna skola ropa eftersom det är den enda bok jag läst om en analfabet som är en kvinna i ett industriland. Hon stöter på problem mest hela tiden, i stort och smått, eftersom hon inte kan läsa. Som hembiträde kan hon exempelvis bli ombedd att handla efter en inköpslista och då blir det såklart den ena nödlögnen som staplas på den andra. Redan någonstans här så känner jag att jag inte riktigt köper premissen. Analfabetism var knappast vanligt i brittiskt 70-tal, där boken utspelar sig, och man kan tycka att det finns gott om motiv (och möjligheter) för Eunice att helt enkelt ta tag i sina problem. Boken kulminerar också i ett massmord, vilket också är en helt extrem händelse. För mig blir det helt enkelt lite svårt att köpa storyn och att leva sig in. Det är en spännande deckare, absolut, och den är originell, men den kanske trots allt inte går ihop riktigt.

Stenarna skola ropa

Originalets titel: A judgement in stone (engelska).
Översättare: Nils Larsson.
Uppläsare: Kerstin Nilsson.
Utgivningsår: 1977 (första brittiska utgåvan), 1982 (första svenska utgåvan, Askild & Kärnekull), 1992 (den här Radioföljetongen, producerad av Sven Trolldal för Sveriges radio), 2015 (nyutgåvan på bilden, Bonnier).
Antal sidor: 215 (ca 5  h lyssning).
ISBN: 91-582-0367-2, 9789100154349.

Ruth Rendell

Ruth Rendell (1930 – 2015) var en brittisk författare, främst känd för sina detektiv- och kriminalromaner. Hon har också skrivit under pseudonymen Barbara Vine (Barbara är från hennes andranamn och Vine är ett danskt efternamn som Rendell har lånat från sin mormor). Rendell har fått ett flertal priser för sina romaner, däribland Gold Dagger, Edgarpriset och Svenska deckarakademiens pris för bästa utländska kriminalroman. Flera av hennes böcker har filmatiserats, däribland böckerna om kommissarie Wexford.

Förlagets beskrivning

”Eunice Parchman verkar vara det perfekta hembiträdet. Men under ytan döljer sig en dödligt farlig kvinna. Eunice har nämligen en hemlighet som hon är beredd att dö – eller döda – för att dölja: hon kan varken läsa eller skriva. Det ironiska ödet för henne för henne till den ytterligt intellektuella familjen Coverdale, ett hem där mycket kretsar kring konst, litteratur och musik. Kring Eunice växer det upp allt mörkare skuggor av hot från alla skrivna budskap och instruktioner som hon inte kan tolka. När hon blir vän med den hysteriskt religiösa Joan Smith med hennes gammaltestamentliga straffmoral får det ödesdigra följder.”

Ett opassande jobb för en kvinna

Ett opassande jobb för en kvinna av P. D. James är en pusslig deckare av bästa sort och där läsaren får följa Cordelia Gray i hennes efterforskningar kring ett självmord som kanske var något annat. Betyg: 4 rika fransyskor av 5.

Ett opassande jobb för en kvinna av P.D. James (och Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George)
Ett opassande jobb för en kvinna av P.D. James (och Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George)

Cordelias kompanjon på detektivbyrån har precis begått självmord och nu står hon ensam med hela verksamheten, som hon har fått ärva. Affärerna går inte lysande, men precis i samma veva blir hon faktiskt kontaktad av en man som önskar att hon gör efterforskningar i vad som egentligen låg bakom hans sons oväntade och plötsliga bortgång, även detta ett självmord. Sonen, Mark Callender, hade vid den sista tiden i sitt liv hoppat av sina studier och börjat arbeta i trådgården åt ett par utanför Cambridge. Han bodde i en fallfärdig liten stuga, som han prydligt och ordentligt hade börjat göra i ordning. Nu söker sig Cordelia dit – hon flyttar till och med in i vad som kom att bli Mark Callenders sista bostad, och börjar undersöka händelserna och människorna som präglade hans sista tid. Hon försöker att följa den metod som hennes forne kompanjon en gång lärde henne, men den här gången är hon helt själv.

Det är inspirerande att läsa en bok om en klipsk och samlad, ung kvinna som med stort mod och huvudet på skaft ger sig rakt in i något farligt. Utan att vidare kommentera det eller göra en poäng av det kan jag konstatera att boken med råge uppfyller Bechdeltestet (ursprungligen ett test för att bedöma en films framställning av kvinnor; för att klara testet måste filmen ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män). Jag läser fantastiskt många romaner där kvinnor ältar relationer eller ägnar sig åt något som innebär t.ex. jobb, barn, klassresor, men sällan läser jag sådana här böcker, böcker där en kvinna liksom bara far fram och gör saker utan att det ska förklaras vilka tankar och känslor det är förknippat med och utan att dra en lång bakgrund till detta agerande. Cordelia bara är! Det är inte så säkert att just detta är en del av P. D. James idé om den här berättelsen, men det var hur som helst något som verkligen slog mig och som också kändes tankeväckande. Det borde finnas fler kvinnoskildringar där kvinnor bara far fram utan att det ska sättas i någon slags kontext och analyseras.

Ett opassande jobb för en kvinna är också en riktigt pusslig deckare av bästa sort, där läsaren får vara med huvudpersonen och lägga ihop ledtrådarna. Jag har haft perioder när jag har läst massvis med deckare, men sedan hann jag tröttna rätt rejält, faktiskt. Det känns som att det mesta i deckargenren är tråkiga upprepningar. Den här boken, som råkar vara från 1972, känns märkligt fräsch i sammanhanget, kanske för att den är så pusslig och eftersom den helt enkelt har många år på nacken och det därför, naturligtvis, inte känns som en efterapning av dagens deckare. Språket kan ibland kännas lite tillkrånglat, långt ifrån det insmickrande enkla språket som man möts av i många av dagens deckare. Här ges ett visst motstånd, vilket jag gillar. Nu menar jag alltså inte att det är en finkulturell, tungläst bok – det är verkligen en underhållande spänningsroman, men den har ändå en gestaltning och finess som många andra deckare tyvärr saknar. Den här boken gillade jag! Och ja, jag kanske inte tyckte att precis alla detaljer var helt trovärdiga och en del grejer kändes närmast sökta, men det gör inget – lite sådant hör till.

Citerat ur Ett opassande jobb för en kvinna

””Hans skor?” frågade Cordelia.

”Vems annars?”

Ett ögonblick blev de stående och såg på den uppgrävda jorden. Ingen av dem sade någonting. Sedan gick de runt till bakdörren. Miss Markland satte nyckeln i låset. Det gick lätt att vrida om den, som om låset nyligen hade blivit oljat. Cordelia följde efter henne in i stugans vardagsrum.”

Om P.D. James och Ett opassande jobb för en kvinna

Phyllis Dorothy White James, P. D. James, (1920 – 2014) var en brittisk författare, som hann göra karriär inom både hälsovårdsmyndigheten och Civildepartementet innan hon vid 42 års ålder debuterade som författare med kriminalromanen Cover her face (Slut hennes ögon). Huvudrollen i de flesta av hennes romaner är kriminalpolisen Adam Dalgliesh, som har fått låna sitt efternamn från James favoritlärare i skolan. Två av hennes böcker, An unsuitable job for a woman och The skull beneath the skin (Ett opassande jobb för en kvinna och Skallen under huden), har dock detektiven Cordelia Gray i huvudrollen. Många av James romaner, däribland Ett opassande jobb för en kvinna, har filmatiserats.

Originalets titel: An unsuitable job for a woman.
Översättare: Sonja Bergvall.
Utgivningsår: 1972 (första engelska utgåvan), 1974 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 1986 (den här utgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 224.
Läs även: Skallen under huden.
ISBN: 91-46-12088-2, 91-46-14344-6.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Bernie Pryde hade tagit livet av sig – det var det ingen tvekan om. Det gjorde Cordelia till ensam innehavare av deras gemensamma detektivbyrå. Dessutom fick hon ärva Bernies sista uppdrag: att återuppta en undersökning av den unge Mark Callenders död. Officiellt var det också självmord, men Marks far, berömd och lysande vetenskapsman, tvivlade… Innan Cordelia lyckas hitta lösningen på ett särdeles slugt och avskyvärt mord, har ytterligare två människor dött och en härva av lögner, som sträcker sig långt bak i tiden, nystas upp. Hela den våldsamma berättelsen utspelas mot en bakgrund av ljuvlig Cambridge-sommar, vars nostalgiska idyll genom sin kontrast ger ytterligare skärpa åt den ondska och snikenhet som åt bakom Mark Callenders död.”

Två poddar med Lapidus: Handen och Darknet

Jag lyssnar på en hel del poddar och eftersom många poddar är reklamfinansierade så får jag också höra samma reklamtugg om och om igen. Reklamen känns nästan aldrig intressant eller relevant, men på försommaren spetsade jag i alla fall öronen lite, för då hördes författaren Jens Lapidus göra reklam för sin novell, Handen, som han har skrivit åt 3. När jag letade efter denna hittade jag dock ironiskt nog en helt annan Lapidusberättelse i podform: han står nämligen, tillsammans med Martin Johnson, också bakom manuset till radioteatern (eller vad man ska kalla det?) Darknet för P3 Serie.

Två Lapdiustips alltså: Handen och Darknet. Darknet är lite av en gemensam nämnare för båda berättelserna, vilket förklarar varför jag först blandade ihop dem. Som alltid är Lapidus berättelser spännande och känns autentiska, så de är klart värda att leta upp i podcastappen!

Påskekrim? 2 tips på läsvärda deckare!

Glad påsk! Jag är inte kristen, men jag firar ändå. 🙂 Det är ju extremt trevligt med långhelg, att träffa släkt & vänner och att äta godis! Vad många också gör är tydligen att läsa deckare. Fenomenet påskekrim är ett norskt  begrepp som helt enkelt går ut på att man lanserar deckare inför påskledigheten. I Sverige har det väl inte fått allt för stor spridning, men här är ju deckare å andra sidan aktuella heeela tiden. Finns det något annat land där folk slukar lika mycket deckare som i Sverige? Kanske, kanske inte, jag har ingen aning! Här kommer i alla fall tips på två deckare som jag tycker är läsvärda! 🙂 Jag kan varna för att de inte är så rackarns nya, men jag är heller inte en speciellt flitig läsare av böcker från just den här genren.

Nattfilm av Marisha Pessl handlar om journalisten Scott McGrath som med två vapendragare är på jakt efter en mytomspunnen skräckfilmsregissör. McGrath har tidigare hört från en källa att regissören ”gör något” med barn, men han kom inte speciellt långt i sitt grävande innan regissören såg till att sänka hela McGraths karriär. Nu tar McGrath ändå upp spaningarna. Regissörens dotter har nämligen begått självmord och det finns anledning att tro att det är någonting som inte stämmer. Jag läste Nattfilm eftersom att jag verkligen älskade Fördjupade studier i katastroffysik av samma författare. Jag tyckte inte att Nattfilm riktigt höll sig på samma nivå som den tidigare boken, men Nattfilm är ändå en spännande och läsvärd berättelse. Vad som är kul är också att boken är kryddad med mycket bilder!

Nattfilm av Marisha Pessl
Nattfilm av Marisha Pessl

Livets och dödens villkor av Belinda Bauer är en sådan där deckare som ger en lite ont i magen. I centrum står Ruby, en flicka som är på väg att lämna barndomen bakom sig. När flera kvinnor i trakten blir förnedrade och mördade så börjar hon följa med sin pappa på rundor med bilen. Han har tagit på sig att ge kvinnor lift hem, så att de ska slippa oroa sig över den seriemördare som skakar staden. Snart börjar Ruby se och förstå saker som ingen liten flicka borde behöva hantera. Bauer skriver så himla fint om utsatta barn och det här är en väldigt gripande deckare!

Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Livets och dödens villkor av Belinda Bauer

Läser du deckare i påsk?

New York-trilogin

New York-trilogin av Paul Auster innehåller de perfekta mysterieromanerna för den som älskar att hitta nya lager och symboler i berättelser. Själv har jag dock svårt för böcker som handlar mer om att dechiffrera än att bli berörd. Betyg: 2 författare med skrivkramp av 5.

New York-trilogin av Paul Auster
New York-trilogin av Paul Auster

New York-trilogin av Paul Auster består av Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Böckerna kom ut i separata volymer under mitten av 80-talet, men hittas oftast i samlingsvolymer nu för tiden.  Jag visste inte så mycket om de här böckerna innan jag påbörjade läsningen, men jag hade snappat upp att det är tre deckare och det fick mig också att tro att de liksom hänger ihop och berättar om ett och samma ”fall”. Jag vet dock inte om det är speciellt rättvist att kategorisera New York-trilogin som just deckare, för jag tycker inte att de här böckerna har speciellt stora likheter med någon deckare som jag har läst tidigare. Jag inser också att det inte var så bra att förvänta sig att böckerna skulle hänga ihop på ett tydligt sätt, för det gör de inte heller.

I Stad av glas blir en författare uppringd av en kvinna som gång på gång frågar efter detektiven Paul Auster. Till slut bestämmer sig författaren för att spela med och han utger sig då för att vara denne Auster. Författaren dras på så sätt in i ett spaningsuppdrag som går ut på att skydda en väldigt udda och skör, ung man från hans egen pappa. I Vålnader står detektiven Blue i fokus. Blue har fått i uppdrag av White att skugga en man som heter Black. Uppdraget är utomordentligt frustrerande eftersom Black just inte gör någonting annat än sitter och skriver. I Det låsta rummet har en författare försvunnit och lämnat sina manuskript och sin familj. Författarens barndomsvän, som själv är en författare, blir besatt av sin försvunna barndomsvän och vad som har hänt honom.

Som ni kanske märker redan av min mycket korta sammanfattning av de tre delarna i trilogin så finns det trådar som väver ihop berättelserna och mycket av tjusningen i trilogin är också att hitta alla kopplingar mellan de olika delarna och upptäcka nya lager i berättelsen. På så sätt är de här böckerna naturligtvis de ultimata mysterieromanerna och jag kan mycket väl förstå att man älskar den här trilogin. För egen del så blir det dock platt fall, måste jag säga. Jag har inte mycket till övers för tillkrånglade berättelser där symboler och koder står över själva berättelsen. Jag orkar verkligen inte sitta och tolka vad författaren har knåpat ihop för krångliga kopplingar. När jag läser så vill jag njuta och bli berörd – inte lösa ett chiffer. Något jag också har otroligt svårt för är drömmar. Jag zoomar ut efter 1 sekund när folk börjar snacka om vad de drömde förra natten och böcker där det är absurt och (mar)drömlikt, som i t.ex. Kafkas Processen, så har jag ytterst svårt att engagera mig. New York-trilogin är på många sätt lik Processen och för min del menar jag det alltså inte som en komplimang. Det här är komplicerat, invecklat, absurt, knäppt och roade mig faktiskt inte ett dugg. Det här är säkerligen en riktig topproman för många, men för mig är det ”tack, men nej tack”. Sorry.

New York-trilogin av Paul Auster
New York-trilogin av Paul Auster

Om New York-trilogin och Paul Auster

Paul Auster (född 1947) är en amerikansk författare. Han fick sitt stora genombrott med The New York trilogy (New York-trilogin), som kom ut första gången mellan åren 1985 och 1987. Hans senaste bok i svensk översättning är biografin Rapport från insidan (Report from the interior) som kom ut 2015. Paul Auster har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The New York trilogy (City of glass, Ghosts, The locked room) (amerikanska).
Översättare: Ulla Roseen.
Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 1987 (första amerikanska utgåvan, Faber & Faber), 1988 (första svenska utgåvan, Hammarström & Åberg), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Storyside), 2011 (utgåvan på bilden, Norstedts).
Innehåll: Stad av glas, Vålnader, Det låsta rummet.
Antal sidor: 398 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-303249-8, 9789170369827.
Andras röster: Bokfantomen, Enkel men komplicerad.

Förlagets beskrivning

”Tre berättelser, tre historier som blandar deckargenrens rekvisita med den moderna romanens identitetsproblematik. Tillsammans utgör de Paul Austers klassiker New York-trilogin, en redan mytomspunnen milstolpe i den amerikanska samtidslitteraturen.

I första delen, Stad av glas, blir deckarförfattaren Quinn uppringd av någon som söker detektiven Paul Auster. Plötsligt finner han sig indragen i ett mysterium mer intrikat än något han själv kunnat tänka ut. I den efterföljande Vålnader vill White att Blue ska skugga Black och hålla honom under uppsikt så länge det blir nödvändigt. Från en lägenhet på andra sidan gatan kan Blue se hur Black sitter och skriver. Trilogin avslutas med Det låsta rummet. Fanshawe var berättarens vän under skoltiden men sedan förlorade de kontakten. Så kommer oväntat ett brev från Fanshawes hustru, som skriver att hennes man är försvunnen.”

Fina framsidor: Snygga deckare (inte lika intetsägande som dussindeckaren!)

Här om veckan bloggade jag om intetsägande deckarframsidor. Jag konstaterade att ”alla” deckare har framsidor i mörka färger och att det är extremt populärt att pryda omslagen med fotomontage, pålagt ”blurr” (gärna regn!) och att ha titel och författarnamn i stela typsnitt och med stor text. Jag påpekade också hur svårt det kan vara att ens se skillnad mellan de här böckerna, särskilt om de är del i en serie.

Finns det några alternativa framsidor? Ja, faktiskt! Idag tänkte jag blogga om några deckarframsidor som jag faktiskt gillar (eller åtminstone tycker bättre om än framsidorna till dussindeckarna!). Och självklart är det här min smak det handlar om. 🙂

Feelgooddeckaren

Det finns en hel rad underkategorier till deckaren. En sådan kan man kanske kalla för feelgooddeckaren. Det är lite lagom läskiga böcker med stort inslag av humor eller allmänt mys. Hit skulle jag räkna t.ex. Damernas detektivbyrå-böckerna, Israel Armstrong-böckerna, Les gens du Balto (Sista beställningen på Balto) av Faïza Guène och Katarina Mazettis Tyst! Du är död!. Såhär förhållandevis glada och knasiga kan de se ut:

Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom
Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom
Les gens du Balto av Faïza Guène
Les gens du Balto av Faïza Guène
Tyst! Du är död! av Katarina Mazetti
Tyst! Du är död! av Katarina Mazetti
Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith
Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith

Det är något helt annat än dussindeckarens mörka färger.

Deckare light (roman med lite deckarinslag)

Det finns en uppsjö av böcker som inte är ”traditionella deckare”. Det sker kanske ett brott och/eller så kanske det är några personer som sysslar med någon form av privatspaning, men böckerna är ändå inte direkt ”polisromaner”. Sådana böcker kan mycket väl se ut som vilken roman som helst, så att säga. Hit räknar jag t.ex. Nattfilm, Fröken Smillas känsla för snö och Dödskänd.

Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
Dödskänd av Ben Elton
Dödskänd av Ben Elton
Nattfilm av Marisha Pessl
Nattfilm av Marisha Pessl

”Tjejdeckaren”

Det finns en viss typ av deckare som inte på något sätt ”måste” läsas av just kvinnor, men som på något sätt ändå känns tydligt riktade till kvinnor. Det är något med typsnitt och bilder som gör att t.ex. Livets och dödens villkor känns lite mer ”mjuk” än ”action”. Samma sak med Mörka platser av Gillian Flynn och Mörk jord av Belinda Bauer. De snirkliga teckensnitten i titlarna leder inte alls tankarna till ”typisk deckare”. Och jag gillar det (fast önskar såklart att lika många män som kvinnor lockas att läsa!).

Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Mörka platser av Gillian Flynn
Mörka platser av Gillian Flynn
Mörk jord av Belinda Bauer
Mörk jord av Belinda Bauer

Till den här genren måste man också räkna in de lite mer ”oblyga” tjejdeckarna, om man får säga så, t.ex. Unni Drougges Berit Hård-deckare, som skulle kunna passera som ”chick lit”. Fasligt tjejiga är också de våldsamt snygga framsidorna i Norstedts nyutgåvor av Maria Langs deckare. Jag älskar de här ljusa, pastelliga och stiliserade framsidorna! Obs: det finns till och med en katt på en av dem och det är alltid pluspoäng. 🙂 Skulptrisen av Minette Walters känns förresten också rätt ”tjejig”, kanske för att även den här framsidan är ljus glad i färgerna.

Bluffen av Unni Drougge
Bluffen av Unni Drougge
Skulptrisen av Minette Walters
Skulptrisen av Minette Walters
En skugga blott! av Maria Lang
En skugga blott! av Maria Lang
Farligt att förtära av Maria Lang
Farligt att förtära av Maria Lang
Inte flera mord! av Maria Lang
Inte flera mord! av Maria Lang
Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
Rosor, kyssar och döden av Maria Lang
Rosor, kyssar och döden av Maria Lang
Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang
Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang

Helt vanliga deckare som har belönats med framsidor som sticker ut

Ja, det finns faktiskt ”typiska deckare” med framsidor som sticker ut (mer eller mindre). Hur snygga är inte de lite art deco-doftande framsidorna (eller okej, det kanske bara är ögonen på framsidan till Farlig sanning som leder mig lite ditåt, men ändå! 🙂 ):

Farlig sanning av Anna Jansson
Farlig sanning av Anna Jansson
Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson
Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson
Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan Nesser
Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan Nesser
Knackningar av Johan Theorin
Knackningar av Johan Theorin

Camilla Läckberg är ingen favoritförfattare hos mig. Jag tyckte faktiskt att Isprinsessan visade prov på sällsynt dålig gestaltning… Men framsidan! Det här fotot och de ljusa färgerna tycker jag är helt förtrollande. Och det ser så kallt och hårt ut. Bravo!

Isprinsessan av Camilla Läckberg
Isprinsessan av Camilla Läckberg

Paradisoffer är också snygg. Till skillnad från den stora massan så hittas inget ”blurr” på den här framsidan. Här finns tvärtom både titel och författarens namn i en prydlig ruta. Det klart blå känns heller inte speciellt deckaraktigt, utan som en färg som skulle kunna pryda framsidan till vilken roman som helst.

Paradisoffer av Kristina Ohlsson
Paradisoffer av Kristina Ohlsson

I tystnaden begravd och Mördare utan ansikte är två exempel på deckare med ljusa framsidor. Någonting så enkelt kan verkligen få böcker i den här genren att sticka ut. Snyggt!

I tystnaden begravd av Tove Alsterdal
I tystnaden begravd av Tove Alsterdal
Mördare utan ansikte av Henning Mankell
Mördare utan ansikte av Henning Mankell
Japp, det finns faktiskt en hel del deckare som inte är förpackade i samma trista förpackning som ”alla andra”. Det här blev till och med ett riktigt långt inlägg… Jag hoppas att förlagen fortsätter att våga ge lite roligare form till deckare och att de kanske vågar sig på att göra det oftare. Jag tycker att det är SÅ tråkigt när alla deckare ser likadana ut!