Ett opassande jobb för en kvinna

Ett opassande jobb för en kvinna av P. D. James är en pusslig deckare av bästa sort och där läsaren får följa Cordelia Gray i hennes efterforskningar kring ett självmord som kanske var något annat. Betyg: 4 rika fransyskor av 5.

Ett opassande jobb för en kvinna av P.D. James (och Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George)
Ett opassande jobb för en kvinna av P.D. James (och Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George)

Cordelias kompanjon på detektivbyrån har precis begått självmord och nu står hon ensam med hela verksamheten, som hon har fått ärva. Affärerna går inte lysande, men precis i samma veva blir hon faktiskt kontaktad av en man som önskar att hon gör efterforskningar i vad som egentligen låg bakom hans sons oväntade och plötsliga bortgång, även detta ett självmord. Sonen, Mark Callender, hade vid den sista tiden i sitt liv hoppat av sina studier och börjat arbeta i trådgården åt ett par utanför Cambridge. Han bodde i en fallfärdig liten stuga, som han prydligt och ordentligt hade börjat göra i ordning. Nu söker sig Cordelia dit – hon flyttar till och med in i vad som kom att bli Mark Callenders sista bostad, och börjar undersöka händelserna och människorna som präglade hans sista tid. Hon försöker att följa den metod som hennes forne kompanjon en gång lärde henne, men den här gången är hon helt själv.

Det är inspirerande att läsa en bok om en klipsk och samlad, ung kvinna som med stort mod och huvudet på skaft ger sig rakt in i något farligt. Utan att vidare kommentera det eller göra en poäng av det kan jag konstatera att boken med råge uppfyller Bechdeltestet (ursprungligen ett test för att bedöma en films framställning av kvinnor; för att klara testet måste filmen ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män). Jag läser fantastiskt många romaner där kvinnor ältar relationer eller ägnar sig åt något som innebär t.ex. jobb, barn, klassresor, men sällan läser jag sådana här böcker, böcker där en kvinna liksom bara far fram och gör saker utan att det ska förklaras vilka tankar och känslor det är förknippat med och utan att dra en lång bakgrund till detta agerande. Cordelia bara är! Det är inte så säkert att just detta är en del av P. D. James idé om den här berättelsen, men det var hur som helst något som verkligen slog mig och som också kändes tankeväckande. Det borde finnas fler kvinnoskildringar där kvinnor bara far fram utan att det ska sättas i någon slags kontext och analyseras.

Ett opassande jobb för en kvinna är också en riktigt pusslig deckare av bästa sort, där läsaren får vara med huvudpersonen och lägga ihop ledtrådarna. Jag har haft perioder när jag har läst massvis med deckare, men sedan hann jag tröttna rätt rejält, faktiskt. Det känns som att det mesta i deckargenren är tråkiga upprepningar. Den här boken, som råkar vara från 1972, känns märkligt fräsch i sammanhanget, kanske för att den är så pusslig och eftersom den helt enkelt har många år på nacken och det därför, naturligtvis, inte känns som en efterapning av dagens deckare. Språket kan ibland kännas lite tillkrånglat, långt ifrån det insmickrande enkla språket som man möts av i många av dagens deckare. Här ges ett visst motstånd, vilket jag gillar. Nu menar jag alltså inte att det är en finkulturell, tungläst bok – det är verkligen en underhållande spänningsroman, men den har ändå en gestaltning och finess som många andra deckare tyvärr saknar. Den här boken gillade jag! Och ja, jag kanske inte tyckte att precis alla detaljer var helt trovärdiga och en del grejer kändes närmast sökta, men det gör inget – lite sådant hör till.

Citerat ur Ett opassande jobb för en kvinna

””Hans skor?” frågade Cordelia.

”Vems annars?”

Ett ögonblick blev de stående och såg på den uppgrävda jorden. Ingen av dem sade någonting. Sedan gick de runt till bakdörren. Miss Markland satte nyckeln i låset. Det gick lätt att vrida om den, som om låset nyligen hade blivit oljat. Cordelia följde efter henne in i stugans vardagsrum.”

Om P.D. James och Ett opassande jobb för en kvinna

Phyllis Dorothy White James, P. D. James, (1920 – 2014) var en brittisk författare, som hann göra karriär inom både hälsovårdsmyndigheten och Civildepartementet innan hon vid 42 års ålder debuterade som författare med kriminalromanen Cover her face (Slut hennes ögon). Huvudrollen i de flesta av hennes romaner är kriminalpolisen Adam Dalgliesh, som har fått låna sitt efternamn från James favoritlärare i skolan. Två av hennes böcker, An unsuitable job for a woman och The skull beneath the skin (Ett opassande jobb för en kvinna och Skallen under huden), har dock detektiven Cordelia Gray i huvudrollen. Många av James romaner, däribland Ett opassande jobb för en kvinna, har filmatiserats.

Originalets titel: An unsuitable job for a woman.
Översättare: Sonja Bergvall.
Utgivningsår: 1972 (första engelska utgåvan), 1974 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 1986 (den här utgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 224.
Läs även: Skallen under huden.
ISBN: 91-46-12088-2, 91-46-14344-6.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Bernie Pryde hade tagit livet av sig – det var det ingen tvekan om. Det gjorde Cordelia till ensam innehavare av deras gemensamma detektivbyrå. Dessutom fick hon ärva Bernies sista uppdrag: att återuppta en undersökning av den unge Mark Callenders död. Officiellt var det också självmord, men Marks far, berömd och lysande vetenskapsman, tvivlade… Innan Cordelia lyckas hitta lösningen på ett särdeles slugt och avskyvärt mord, har ytterligare två människor dött och en härva av lögner, som sträcker sig långt bak i tiden, nystas upp. Hela den våldsamma berättelsen utspelas mot en bakgrund av ljuvlig Cambridge-sommar, vars nostalgiska idyll genom sin kontrast ger ytterligare skärpa åt den ondska och snikenhet som åt bakom Mark Callenders död.”

Två poddar med Lapidus: Handen och Darknet

Jag lyssnar på en hel del poddar och eftersom många poddar är reklamfinansierade så får jag också höra samma reklamtugg om och om igen. Reklamen känns nästan aldrig intressant eller relevant, men på försommaren spetsade jag i alla fall öronen lite, för då hördes författaren Jens Lapidus göra reklam för sin novell, Handen, som han har skrivit åt 3. När jag letade efter denna hittade jag dock ironiskt nog en helt annan Lapidusberättelse i podform: han står nämligen, tillsammans med Martin Johnson, också bakom manuset till radioteatern (eller vad man ska kalla det?) Darknet för P3 Serie.

Två Lapdiustips alltså: Handen och Darknet. Darknet är lite av en gemensam nämnare för båda berättelserna, vilket förklarar varför jag först blandade ihop dem. Som alltid är Lapidus berättelser spännande och känns autentiska, så de är klart värda att leta upp i podcastappen!

Påskekrim? 2 tips på läsvärda deckare!

Glad påsk! Jag är inte kristen, men jag firar ändå. 🙂 Det är ju extremt trevligt med långhelg, att träffa släkt & vänner och att äta godis! Vad många också gör är tydligen att läsa deckare. Fenomenet påskekrim är ett norskt  begrepp som helt enkelt går ut på att man lanserar deckare inför påskledigheten. I Sverige har det väl inte fått allt för stor spridning, men här är ju deckare å andra sidan aktuella heeela tiden. Finns det något annat land där folk slukar lika mycket deckare som i Sverige? Kanske, kanske inte, jag har ingen aning! Här kommer i alla fall tips på två deckare som jag tycker är läsvärda! 🙂 Jag kan varna för att de inte är så rackarns nya, men jag är heller inte en speciellt flitig läsare av böcker från just den här genren.

Nattfilm av Marisha Pessl handlar om journalisten Scott McGrath som med två vapendragare är på jakt efter en mytomspunnen skräckfilmsregissör. McGrath har tidigare hört från en källa att regissören ”gör något” med barn, men han kom inte speciellt långt i sitt grävande innan regissören såg till att sänka hela McGraths karriär. Nu tar McGrath ändå upp spaningarna. Regissörens dotter har nämligen begått självmord och det finns anledning att tro att det är någonting som inte stämmer. Jag läste Nattfilm eftersom att jag verkligen älskade Fördjupade studier i katastroffysik av samma författare. Jag tyckte inte att Nattfilm riktigt höll sig på samma nivå som den tidigare boken, men Nattfilm är ändå en spännande och läsvärd berättelse. Vad som är kul är också att boken är kryddad med mycket bilder!

Nattfilm av Marisha Pessl
Nattfilm av Marisha Pessl

Livets och dödens villkor av Belinda Bauer är en sådan där deckare som ger en lite ont i magen. I centrum står Ruby, en flicka som är på väg att lämna barndomen bakom sig. När flera kvinnor i trakten blir förnedrade och mördade så börjar hon följa med sin pappa på rundor med bilen. Han har tagit på sig att ge kvinnor lift hem, så att de ska slippa oroa sig över den seriemördare som skakar staden. Snart börjar Ruby se och förstå saker som ingen liten flicka borde behöva hantera. Bauer skriver så himla fint om utsatta barn och det här är en väldigt gripande deckare!

Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Livets och dödens villkor av Belinda Bauer

Läser du deckare i påsk?

New York-trilogin

New York-trilogin av Paul Auster innehåller de perfekta mysterieromanerna för den som älskar att hitta nya lager och symboler i berättelser. Själv har jag dock svårt för böcker som handlar mer om att dechiffrera än att bli berörd. Betyg: 2 författare med skrivkramp av 5.

New York-trilogin av Paul Auster
New York-trilogin av Paul Auster

New York-trilogin av Paul Auster består av Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Böckerna kom ut i separata volymer under mitten av 80-talet, men hittas oftast i samlingsvolymer nu för tiden.  Jag visste inte så mycket om de här böckerna innan jag påbörjade läsningen, men jag hade snappat upp att det är tre deckare och det fick mig också att tro att de liksom hänger ihop och berättar om ett och samma ”fall”. Jag vet dock inte om det är speciellt rättvist att kategorisera New York-trilogin som just deckare, för jag tycker inte att de här böckerna har speciellt stora likheter med någon deckare som jag har läst tidigare. Jag inser också att det inte var så bra att förvänta sig att böckerna skulle hänga ihop på ett tydligt sätt, för det gör de inte heller.

I Stad av glas blir en författare uppringd av en kvinna som gång på gång frågar efter detektiven Paul Auster. Till slut bestämmer sig författaren för att spela med och han utger sig då för att vara denne Auster. Författaren dras på så sätt in i ett spaningsuppdrag som går ut på att skydda en väldigt udda och skör, ung man från hans egen pappa. I Vålnader står detektiven Blue i fokus. Blue har fått i uppdrag av White att skugga en man som heter Black. Uppdraget är utomordentligt frustrerande eftersom Black just inte gör någonting annat än sitter och skriver. I Det låsta rummet har en författare försvunnit och lämnat sina manuskript och sin familj. Författarens barndomsvän, som själv är en författare, blir besatt av sin försvunna barndomsvän och vad som har hänt honom.

Som ni kanske märker redan av min mycket korta sammanfattning av de tre delarna i trilogin så finns det trådar som väver ihop berättelserna och mycket av tjusningen i trilogin är också att hitta alla kopplingar mellan de olika delarna och upptäcka nya lager i berättelsen. På så sätt är de här böckerna naturligtvis de ultimata mysterieromanerna och jag kan mycket väl förstå att man älskar den här trilogin. För egen del så blir det dock platt fall, måste jag säga. Jag har inte mycket till övers för tillkrånglade berättelser där symboler och koder står över själva berättelsen. Jag orkar verkligen inte sitta och tolka vad författaren har knåpat ihop för krångliga kopplingar. När jag läser så vill jag njuta och bli berörd – inte lösa ett chiffer. Något jag också har otroligt svårt för är drömmar. Jag zoomar ut efter 1 sekund när folk börjar snacka om vad de drömde förra natten och böcker där det är absurt och (mar)drömlikt, som i t.ex. Kafkas Processen, så har jag ytterst svårt att engagera mig. New York-trilogin är på många sätt lik Processen och för min del menar jag det alltså inte som en komplimang. Det här är komplicerat, invecklat, absurt, knäppt och roade mig faktiskt inte ett dugg. Det här är säkerligen en riktig topproman för många, men för mig är det ”tack, men nej tack”. Sorry.

New York-trilogin av Paul Auster
New York-trilogin av Paul Auster

Om New York-trilogin och Paul Auster

Paul Auster (född 1947) är en amerikansk författare. Han fick sitt stora genombrott med The New York trilogy (New York-trilogin), som kom ut första gången mellan åren 1985 och 1987. Hans senaste bok i svensk översättning är biografin Rapport från insidan (Report from the interior) som kom ut 2015. Paul Auster har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The New York trilogy (City of glass, Ghosts, The locked room) (amerikanska).
Översättare: Ulla Roseen.
Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 1987 (första amerikanska utgåvan, Faber & Faber), 1988 (första svenska utgåvan, Hammarström & Åberg), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Storyside), 2011 (utgåvan på bilden, Norstedts).
Innehåll: Stad av glas, Vålnader, Det låsta rummet.
Antal sidor: 398 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-303249-8, 9789170369827.
Andras röster: Bokfantomen, Enkel men komplicerad.

Förlagets beskrivning

”Tre berättelser, tre historier som blandar deckargenrens rekvisita med den moderna romanens identitetsproblematik. Tillsammans utgör de Paul Austers klassiker New York-trilogin, en redan mytomspunnen milstolpe i den amerikanska samtidslitteraturen.

I första delen, Stad av glas, blir deckarförfattaren Quinn uppringd av någon som söker detektiven Paul Auster. Plötsligt finner han sig indragen i ett mysterium mer intrikat än något han själv kunnat tänka ut. I den efterföljande Vålnader vill White att Blue ska skugga Black och hålla honom under uppsikt så länge det blir nödvändigt. Från en lägenhet på andra sidan gatan kan Blue se hur Black sitter och skriver. Trilogin avslutas med Det låsta rummet. Fanshawe var berättarens vän under skoltiden men sedan förlorade de kontakten. Så kommer oväntat ett brev från Fanshawes hustru, som skriver att hennes man är försvunnen.”

Fina framsidor: Snygga deckare (inte lika intetsägande som dussindeckaren!)

Här om veckan bloggade jag om intetsägande deckarframsidor. Jag konstaterade att ”alla” deckare har framsidor i mörka färger och att det är extremt populärt att pryda omslagen med fotomontage, pålagt ”blurr” (gärna regn!) och att ha titel och författarnamn i stela typsnitt och med stor text. Jag påpekade också hur svårt det kan vara att ens se skillnad mellan de här böckerna, särskilt om de är del i en serie.

Finns det några alternativa framsidor? Ja, faktiskt! Idag tänkte jag blogga om några deckarframsidor som jag faktiskt gillar (eller åtminstone tycker bättre om än framsidorna till dussindeckarna!). Och självklart är det här min smak det handlar om. 🙂

Feelgooddeckaren

Det finns en hel rad underkategorier till deckaren. En sådan kan man kanske kalla för feelgooddeckaren. Det är lite lagom läskiga böcker med stort inslag av humor eller allmänt mys. Hit skulle jag räkna t.ex. Damernas detektivbyrå-böckerna, Israel Armstrong-böckerna, Les gens du Balto (Sista beställningen på Balto) av Faïza Guène och Katarina Mazettis Tyst! Du är död!. Såhär förhållandevis glada och knasiga kan de se ut:

Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom
Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom
Les gens du Balto av Faïza Guène
Les gens du Balto av Faïza Guène
Tyst! Du är död! av Katarina Mazetti
Tyst! Du är död! av Katarina Mazetti
Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith
Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith

Det är något helt annat än dussindeckarens mörka färger.

Deckare light (roman med lite deckarinslag)

Det finns en uppsjö av böcker som inte är ”traditionella deckare”. Det sker kanske ett brott och/eller så kanske det är några personer som sysslar med någon form av privatspaning, men böckerna är ändå inte direkt ”polisromaner”. Sådana böcker kan mycket väl se ut som vilken roman som helst, så att säga. Hit räknar jag t.ex. Nattfilm, Fröken Smillas känsla för snö och Dödskänd.

Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
Dödskänd av Ben Elton
Dödskänd av Ben Elton
Nattfilm av Marisha Pessl
Nattfilm av Marisha Pessl

”Tjejdeckaren”

Det finns en viss typ av deckare som inte på något sätt ”måste” läsas av just kvinnor, men som på något sätt ändå känns tydligt riktade till kvinnor. Det är något med typsnitt och bilder som gör att t.ex. Livets och dödens villkor känns lite mer ”mjuk” än ”action”. Samma sak med Mörka platser av Gillian Flynn och Mörk jord av Belinda Bauer. De snirkliga teckensnitten i titlarna leder inte alls tankarna till ”typisk deckare”. Och jag gillar det (fast önskar såklart att lika många män som kvinnor lockas att läsa!).

Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Mörka platser av Gillian Flynn
Mörka platser av Gillian Flynn
Mörk jord av Belinda Bauer
Mörk jord av Belinda Bauer

Till den här genren måste man också räkna in de lite mer ”oblyga” tjejdeckarna, om man får säga så, t.ex. Unni Drougges Berit Hård-deckare, som skulle kunna passera som ”chick lit”. Fasligt tjejiga är också de våldsamt snygga framsidorna i Norstedts nyutgåvor av Maria Langs deckare. Jag älskar de här ljusa, pastelliga och stiliserade framsidorna! Obs: det finns till och med en katt på en av dem och det är alltid pluspoäng. 🙂 Skulptrisen av Minette Walters känns förresten också rätt ”tjejig”, kanske för att även den här framsidan är ljus glad i färgerna.

Bluffen av Unni Drougge
Bluffen av Unni Drougge
Skulptrisen av Minette Walters
Skulptrisen av Minette Walters
En skugga blott! av Maria Lang
En skugga blott! av Maria Lang
Farligt att förtära av Maria Lang
Farligt att förtära av Maria Lang
Inte flera mord! av Maria Lang
Inte flera mord! av Maria Lang
Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
Rosor, kyssar och döden av Maria Lang
Rosor, kyssar och döden av Maria Lang
Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang
Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang

Helt vanliga deckare som har belönats med framsidor som sticker ut

Ja, det finns faktiskt ”typiska deckare” med framsidor som sticker ut (mer eller mindre). Hur snygga är inte de lite art deco-doftande framsidorna (eller okej, det kanske bara är ögonen på framsidan till Farlig sanning som leder mig lite ditåt, men ändå! 🙂 ):

Farlig sanning av Anna Jansson
Farlig sanning av Anna Jansson
Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson
Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson
Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan Nesser
Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan Nesser
Knackningar av Johan Theorin
Knackningar av Johan Theorin

Camilla Läckberg är ingen favoritförfattare hos mig. Jag tyckte faktiskt att Isprinsessan visade prov på sällsynt dålig gestaltning… Men framsidan! Det här fotot och de ljusa färgerna tycker jag är helt förtrollande. Och det ser så kallt och hårt ut. Bravo!

Isprinsessan av Camilla Läckberg
Isprinsessan av Camilla Läckberg

Paradisoffer är också snygg. Till skillnad från den stora massan så hittas inget ”blurr” på den här framsidan. Här finns tvärtom både titel och författarens namn i en prydlig ruta. Det klart blå känns heller inte speciellt deckaraktigt, utan som en färg som skulle kunna pryda framsidan till vilken roman som helst.

Paradisoffer av Kristina Ohlsson
Paradisoffer av Kristina Ohlsson

I tystnaden begravd och Mördare utan ansikte är två exempel på deckare med ljusa framsidor. Någonting så enkelt kan verkligen få böcker i den här genren att sticka ut. Snyggt!

I tystnaden begravd av Tove Alsterdal
I tystnaden begravd av Tove Alsterdal
Mördare utan ansikte av Henning Mankell
Mördare utan ansikte av Henning Mankell
Japp, det finns faktiskt en hel del deckare som inte är förpackade i samma trista förpackning som ”alla andra”. Det här blev till och med ett riktigt långt inlägg… Jag hoppas att förlagen fortsätter att våga ge lite roligare form till deckare och att de kanske vågar sig på att göra det oftare. Jag tycker att det är SÅ tråkigt när alla deckare ser likadana ut!

Böcker jag dömer efter framsidan I: Dussindeckaren

Jag brukar blogga lite då och då om fina framsidor, men vad är en fin framsida egentligen? Ja, om jag tittar bakåt i arkivet så kan jag konstatera att det här med infärgade boksidor, guld & glitter, djurmotiv och poppiga färger är något som går hem hos mig. Det är dock inte superviktigt för mig att framsidan & formen är dödssnygg, särskilt inte när jag läser e-böcker och lyssnar på ljudböcker, för då har jag ju inte ens den där framsidan framför mig. Däremot så vill jag helst att boken ska ge något slags löfte om att vara bra och på så sätt locka mig att börja läsa. Nu tänkte jag blogga om några böcker som kanske inte direkt har fula framsidor, men som av en eller annan anledning inte får mig att känna mig superpeppad på att läsa. Först ut är *trumvirvel*: dussindeckaren!

Deckare brukar man känna igen när man ser dem. Det här är tydligen inte böcker som ska stå ut från massan. Tvärtom så vill man uppenbarligen att läsaren redan från början ska veta precis vad det är frågan om. Deckare känns nästan aldrig som något som kan stå för sig själv eller som något som har ett värde i sig själv – de är bara en del av något som jag själv uppfattar som förlagens förhoppning om köpfest. Och det gör mig uttråkad. Deckare osar nästan alltid någonting billigt och dåligt i mina ögon. Jag har förmodligen gått miste om tusen häftiga läsupplevelser för att framsidorna har känts så intetsägande och trista.

Typiska deckarfärger är svart, brunt och möjligen rött (som blod). Om det ska ges lite mer actionkänsla kan någon slags mörkblå få gå, men mörkt ska det vara. Alltid!

Citymorden av Lars Bill Lundholm
Citymorden av Lars Bill Lundholm
MemoRandom av Anders de la Motte
MemoRandom av Anders de la Motte
Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen
Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen

Ganska ofta får man titta noga för att orka se bortom författarens namn och titeln, men om man gör det så brukar man hitta generiska arkivfoton föreställande t.ex. regnig stadsmiljö eller någons stirrande blick (eller rädda blick för den delen). Ibland har man tagit bilder från en filmatisering eller klippt ihop lite bilder på folk för att det ska se ut som om det är scener tagna från en filmatisering (som kanske inte ens finns). Det anses inte direkt vara en nackdel att boken också går på tv, helt enkelt. Tvärtom är det såklart bra om läsaren redan är bekant med karaktärerna och de grova dragen i storyn, så att de kan kasta sig rakt in i berättelsen.

VIP-rummet av Jens Lapidus
VIP-rummet av Jens Lapidus
Snabba cash av Jens Lapidus
Snabba cash av Jens Lapidus

Helst ska fotona på framsidan vara arrangerade i ett litet collage, lite som vinjetten till tv-serier, och över arrangemanget får man gärna lägga på ett lager som får bilden att se lite mer ruffig och smutsig ut. Det får jättejättegärna se ut som att det regnar. Helt oblygt kan man också slänga in lite kulhål t.ex., fast vanligare är ett mer diskret blurr, ibland koncentrerat till själva titeln eller så.

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Okänt offer av Tana French
Okänt offer av Tana French
Dirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander Engström
Dirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander Engström
Handen av Henning Mankell
Handen av Henning Mankell
Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen
Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen
Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal
Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal

Det är dock inte givet att foton eller ”blurr” alls behövs. Ibland är det absolut viktigast att mata ut ett populärt författarnamn och/eller en titel. Räkna med att det i sådant fall är ett författarnamn och/eller en boktitel presenterad i ett stramt och seriöst teckensnitt och att bakgrunden är mörk (givetvis). Mjuka former och glada & gulliga färger hör inte hemma här.

Gone girl av Gillian Flynn
Gone girl av Gillian Flynn
Vassa föremål av Gillian Flynn
Vassa föremål av Gillian Flynn
Odjuret av Roslund & Hellström
Odjuret av Roslund & Hellström
Rödhake av Jo Nesbø
Rödhake av Jo Nesbø

Den där bakgrunden verkar inte vara så noga. Det kan vara någon liten diskret föremål, ett nedtonat foto eller någonting heeelt obegripligt. Huvudsaken är att det syns vem som har skrivit boken och/eller vad boken heter.

Ont blod av Arne Dahl
Ont blod av Arne Dahl
80° från Varmvattnet av Karin Alfredsson
80° från Varmvattnet av Karin Alfredsson

Etablerade författare kan föräras en återkommande form som används som mall till samtliga delar i deckarserien. Att kunna särskilja de olika delarna verkar inte vara så viktigt, men att visa vilka böcker som hör ihop förefaller helt centralt.

Skymningens barfotabarn av Anna Jansson
Skymningens barfotabarn av Anna Jansson
Alkemins eviga eld av Anna Jansson
Alkemins eviga eld av Anna Jansson

Nja, nej, man blir sällan överraskad över att bok innehåller spänning eller är en kriminalhistoria. Det gömmer sig sällan en deckare mellan pärmarna i en bok som inte ser ut just såhär som jag räknade upp. Eller okej, det finns några undantag. Jag tänkte blogg om de i något annat inlägg, faktiskt.

Vad tycker du om de typiska deckarnas framsidor? Hör du till de som gillar att man vet vad man får? Eller tycker du, liksom jag, att det har blivit lite tjatigt med alla dessa böcker som är så till förväxling lika?

Nattfilm

Nattfilm av Marisha Pessl
Nattfilm av Marisha Pessl

Stanislas Cordova är en ljusskygg skräckfilmsregissör med en lång rad extremt hängivna fans. Journalisten Scott McGrath har vid ett tillfälle försökt avslöja vad som verkade vara årets scoop – att Cordova för bort och ”gör något” med barn. Han kom inte långt innan Cordova och hans medhjälpare såg till att sänka McGraths karriär och få honom att lägga ner projektet. Plötsligt nås McGrath av att Cordovas dotter, Ashley, har begått självmord. Eller var det ett självmord? Han dras återigen ner i Cordovas värld av rädslor, mystik och hemligheter.

I sina nya sökanden får han oväntat hjälp från två nya bekantskaper: knarkhandlaren Hopper, som kände Ashley i tonåren, och Nora, en hemlös tjej som sökt sig till New York i förhoppningen om att lyckas som skådespelare. Nora hör till en av de sista som såg Ashley i livet och hon har också omhändertagit den röda kappa som Ashley lämnade in i garderoben till det det hotell där Nora jobbade natten då Ashley tog sitt liv.

Det omaka gänget leds in i en värld av svart magi, hemliga fansidor på nätet, privata psykmottagningar, obehagliga svartklubbar – och till slut rakt in i Cordovas egna ägor där hans mytomspunna filmer har spelats in.

Det är en spännande bok och författaren använder sig av ett grepp där hon varvar text med foton och nyhetsartiklar, vilket känns kul. Jag tycker också om Pessls snärtiga formuleringar och flytet i språket. McGrath uttrycker sig verkligen drastiskt och roligt och det blir en kul dynamik tillsammans med Nora och Hopper.

Samtidigt måste jag erkänna att jag inte tyckte att Nattfilm var riktigt så bra som jag hade förväntat mig och hoppats på. Dels känns den som en film, vilket i och för sig kanske kan kännas passande, och dels blev den rätt seg och enformig efter ett tag. Vad menar jag med att den känns som en film? Ja, den har väldigt tydliga karaktärer i huvudrollerna, lite sådär så att det snubblar på klyschornas brant. Den buttre journalisten som är kass på att ta ansvar för sin dotter och att kommunicera med sin exfru. Den tilltufsade tjejen med skådespelardrömmar som tvingas vara stark och få tillvaron att fungera trots ett tungt bagage, dåligt med pengar och inget riktigt tak över huvudet. Den lätt opålitlige smånarkomanen med den ständigt ringande telefonen. Jag kan inte exakt identifiera dem i andra filmer, men de känns som varianter på sådant som man har sett förut.

Och segheten? Ja, särskilt när de åker iväg till Cordovas gods så blev det sömnigt för mig, trots att det smattrar på med nya upptäcker och scener hela tiden. I det här kapitel kommer McGrath snabbt ifrån de andra och ger sig iväg på upptäckt på egen hand – i typ 100 sidor eller vad det är (vet inte exakt, för jag läste en e-boksversion med lite oklar sidnumrering). Den välbehövliga dialogen och flytet som finns när trion opererar ihop försvinner då till förmån för långa, omständliga miljöbeskrivningar som hade gjort sig bättre på en filmduk. Överlag borde berättelsen ha kortats något, om ni frågar mig.

Jag tycker ändå att det här är välskriven underhållning. Den är perfekt avkoppling och lagom spänning för den som kanske inte är så inne i den klassiska deckaren med poliser och utredningsarbete, men som ändå vill läsa en bok med lite mer action.

En liten varning förresten: Undvik att läsa den här boken som e-bok! Jag har läst boken i både Mofibo- och Bookbeat-appen och ingen av de gav möjligheten att zooma i bilderna. En del artiklar och bilder blev därför helt oläsliga!

I korthet

Rekommenderas för: Den som kanske inte är så inne i den klassiska deckaren med poliser och utredningsarbete, men som ändå vill läsa en underhållande och spännande bok.

Betyg: 3 förbannelser av 5.

Nattfilm av Marisha Pessl
Nattfilm av Marisha Pessl

Citerat ur Nattfilm

”Medan jag lyssnade tickade minuterna förbi, och plötsligt la jag märke till mjuka fotsteg över trägolvet utanför arbetsrummet.

Det var Sam. På sistone hade hon lagt sig till med vanan at vakna mitt i natten. Dörrhandtaget vreds om, och min dotter uppenbarade sig i dörren, halvsovande i ett rosa nattlinne.

”Hej gumman.”

Hon bara gned sig i ögonen och tassade fram till mig. Hon hade ärvt Cynthias skönhet, inklusive de förtrollande blonda lockarna som såg ut att tillhöra en ängel i Sixtinska kapellet.

”Vad gör du härinne?” frågade hon med dämpad, allvarlig röst.

”Research.”

Hon stödde armbågarna på skrivbordet och gjorde några märkliga bakåtsparkar med foten. Hon var i en ålder då hon ständigt böjde sig, slog knut på armarna, tog sats som om hon hela tiden lekte Twister. Hon sneglade på Amherstartikeln.

”Vem är det?” frågade hon.

”Ashley.”

”Vem är Ashley?”

”Någon som har hamnat i knipa.”

Hon tittade bekymrat på mig. ”Har hon gjort något dumt?”

”Inte den sortens knipa, gumman. Den sorten som är ett mysterium.”

”Vadå för mysterium?”

”Jag vet inte än.””

Om Nattfilm och om Marisha Pessl

Marisha Pessl (född 1977) är en amerikansk författare. Hon debuterade med den uppmärksammade Fördjupade studier i katastroffysik (Special topics in calamity physics) 2006. Hennes senaste bok är Nattfilm. Pessl har en hemsida, en fansida på Facebook och twittrar under @marishapessl.

Originalets titel: Night film (amerikanska).
Översättare: Erik MacQueen.
Utgivningsår: 2013 (första amerikanska utgåvan, Random house), 2014 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 647.
ISBN: 9789127137684.
Andras röster: Bokdamen, Bokhoradagensbok.com, DeckarhusetHyllan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Skräckfilmsregissören Stanislas Cordova har inte synts offentligt sedan 1977. För fansen är han en mörkrets överstepräst, onåbar och gåtfull. När hans dotter Ashley Cordova hittas död framställs händelsen som ett självmord, men journalisten Scott McGrath anar oråd och börjar gräva i vad som har hänt. Förra gången han försökte närma sig familjen slutade det i en privat katastrof. Nu sugs han återigen in i en jakt som för honom allt längre in mot det kraftcentrum
som är Stanislas Cordova. Bilder, illusioner, speglar: varje gång han fått upp en dörr tycks den smälla igen bakom honom … Scott har redan förlorat allt och det enda som kan ge honom upprättelse är att få reda på sanningen. Även om det kräver att han möter sitt eget mörker.

Marisha Pessl är tillbaka med en explosiv thriller, en visuellt sprakande och labyrintisk berättelse med en oförglömlig final.”

Fina framsidor: 4 deckarnoveller

Nu var det ett tag sedan jag bloggade om böcker med fina framsidor. Några som passar in i den här kategorin är i alla fall Novellix lilla kvartett med deckarnoveller. Jag läser inte deckare så ofta längre, men med de här framsidorna blir till och med jag lockad att läsa! 😉 Jag är särskilt glad över att de här deckarna inte har samma trista, uttjatade ”hårda actionstil” som så många deckare förpackas i idag. Nej, de här är riktigt tjusiga!

Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson
Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson
Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan Nesser
Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan Nesser
Farlig sanning av Anna Jansson
Farlig sanning av Anna Jansson
Knackningar av Johan Theorin
Knackningar av Johan Theorin

Jag är särskild lockad att läsa Håkan Nessers och Johan Theorins noveller, för jag har läst flera av deras böcker och har verkligen tyckt om dem. 🙂

Storytel originals får mig att längta efter en ljudbokstjänst för min målgrupp

Jag ber om ursäkt på förhand för det här inlägget. Människor är olika och det någon tycker är underhållande, intressant eller allmänt kul att fördriva tiden med kan någon annan tycka är helt obegripligt. Själv började jag nästan rysa när jag fick ett nyhetsbrev om Storytels satsning ”Storytel Originals” och deras nya bok Tick tack, som ingår i konceptet. Tillägg: nyhetsbrevet kom alltså från författaren själv och inte förlaget. Observera att jag inte har lyssnat på boken; det är mycket möjligt att den är helt bländande, men det har jag ingen lust att undersöka efter att ha läst första stycket i nyhetsbrevet:

”Storytel Originals har börjat med ett nytt format där man som författare skriver direkt för just ljudbok. Tänk dig ett mellanting mellan traditionell bok och en film. Högre tempo, mindre lullull som transportsträckor, beskrivningar, detaljer och så vidare. Ren underhållning med andra ord.”

Alltså! Vadå mellanting mellan en traditionell bok och en film? Jag älskar långsamma draman och intelligenta komedier, däremot får jag inte ut någonting av pajiga actionfilmer med biljakter. Jag vill inte tänka på film som något som har högt tempo och som saknar ”lullull” och detaljer (många gånger är det sidospåren som är det viktigaste i en film, om ni frågar mig). Jag skulle helst inte titta på en ”fartfylld” film utan detaljer och nyanser. Och en bok som saknar allt detta? Märk upp samtliga sådana böcker så att jag kan undvika dem!

Jag kommer förmodligen aldrig att lyssna på Storytel originals efter att ha läst detta nyhetsbrev. Faktiskt, på riktigt, så kan jag inte tänka mig att förlora en sekund på att lyssna på ett hafsverk som har komponerats ihop i syfte att underhålla utan att ge några detaljer eller intressanta lager. I ett enda stycke sammanfattar nyhetsbrevet allt som för mig kännetecknar usla böcker.

Och namnet sedan… Inspirerat av Netflix Originals? Förmodligen! Det är bara det att en ljudbok inte är en tv-serie. Storytel vill enligt nyhetsbrevet införa ord som ”avsnitt” och ”säsong” för ljudböcker, men själv frågar jag efter innehållet. Vill man lyssna på avsnitt och säsonger kan man med fördel lyssna på en podcast eller titta på en tv-serie. Vad fyller det för funktion för fristående böcker? Det enda som skiljer ”Storytel Originals” från vanliga ljudböcker är vad jag kan förstå att den förstnämnda har en medvetet låg kvalitet (?!?!).

Jag må vara konservativ, men när jag läser e-böcker och lyssnar på ljudböcker i min telefon eller surfplatta så är jag ute efter litteratur. I det ingår alla möjliga genres, naturligtvis, men knappast lågkvalitetsdeckare. Vem riktar sig Storytel till nu för tiden? Netflixanvändare som har klickat fel och råkat signa upp sig för ett ljudboksabonnemang?!

Jag är överlag trött på att den här typen av tjänster så ofta riktar sig till en annan målgrupp än den jag själv tillhör. Själv använder jag Storytelägda Mofibo sedan en tid tillbaka och det första man möts av på deras förstasida i appen är typ en topplista full av deckare. Alltid dessa deckare! Samma slags böcker lyfts allt för ofta fram av samtliga sådana här tjänster… Alltid samma sak: feta bilder på tråkiga bestsellers och dussindeckare fläks upp för att fånga intresset. Men jag tappar ju intresset.

Så: mitt tips till den som faktiskt vill gå åt ett annat håll i den här djungeln av tjänster för digitala böcker är: skit i deckaren! Särskilt lågkvalitetsdeckaren, dussindeckaren. Sverige är fullt av kulturtanter (i alla åldrar och av alla kön) som, likt jag själv, hellre läser författare i stil med Chimamanda Ngozi Adichie, Joyce Carol Oates, Kerstin Ekman, Jonas Hassen Khemiri… Lyft fram och förpacka kvalitetslitteratur på ett snyggt sätt och gör det lätt att hitta bra böcker! Bygg en app som är det Boktipset aldrig blev: ett Goodreads på svenska, en levande sida där man kan diskutera böcker, lista böcker, få estimerade betyg på böcker, visa upp vilka böcker man läser. Det är något jag skulle vilja ha. Det eller en ljudbokstjänst med pressat pris. Men jag vill inte betala 170 kr/mån som delvis går till att finansiera producerandet av medvetet kass litteratur. Det gör jag faktiskt inte.

De tre små mästarna

De tre små mästarna av Kerstin Ekman
De tre små mästarna av Kerstin Ekman

Kerstin Ekman är en författare som har vågat röra sig i alla möjliga, vitt skilda genrer och idag får man kanske räkna henne till en av våra mest creddiga och hyllade författare. Ibland känns det nästan som att ”creddig” och ”deckare” står i motsats till varandra. Därför är det lite kul att påminna sig om att hon faktiskt debuterade med en kriminalroman, som sedan följdes upp av flera andra romaner i samma genre. De tre små mästarna från 1961 är en av de här tidiga kriminalromanerna.

Boken utspelar sig i byn Rakisjokk. Rakisjokk ligger avsides och under vintern blir invånarna närmast isolerade. Så dör läraren Matti. Det sägs att det var ett fylleslagsmål, men det finns några detaljer som gör att det känns som att de andra byinvånarna ljuger. När Mattis vän, David, kommer till den norrländska byn ett halvår senare för att hälsa på så blir han naturligtvis bestört över vad som har hänt med Matti, men han börjar också nysta i vad som egentligen har hänt. David och polisen Torsson börjar att försöka ta reda på sanningen om Mattis död.

Det är pussligt och trots att det är en kort berättelse (boken är inte ens 200 sidor lång) så hinner misstankarna kastas på många människor och berättelsen hinner ta flera nya vändningar. Det jag framför allt gillar med De tre små deckarna är dock inte deckargåtan i sig utan miljöerna. Det känns spännande och kul med en deckare som utspelar sig så långt norrut och låter flera karaktärer vara av samiskt ursprung. Det är inte så ofta jag har träffat på samer i en bok (!).

Jag lyssnade på boken som ljudbok och även om jag gillar Torsten Wahlunds uppläsning så måste jag inflika att jag gärna hade läst boken istället för att lyssna. Ekman är en ytterst skicklig författare och hon vet precis vilka ord hon ska välja för att mejsla fram berättelsen, men att läsa hennes texter kan också kräva en viss koncentration eftersom de inte sällan är väldigt koncentrerade och eftersom hennes böcker brukar innehålla flera lager. Jag hade faktiskt lite svårt att hänga med i ljudboken och tänker att den nog med fördel borde läsas i lugn och ro istället.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en koncentrerad och pusslig deckare som utspelar sig i en liten lappländsk by.

Betyg: 3 mahjongspel av 5.

Om De tre små mästarna och Kerstin Ekman

Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).

Uppläsare: Torsten Wahlund.
Utgivningsår: 2016 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 1961 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 174 sidor (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789176511817.
Andras röster: Evaveva läserKäckare deckare.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”De tre små mästarna är egentligen kineser och döda för ett par tusen år sedan. Ingenting kan vara mer förvirrande för en svensk poliskonstapel än att finna deras spår i en isolerad fjällby tolv mil norr om polcirkeln, blodiga spår dessutom.

Konstapel Torsson lämnade Rakisjokks by med en död karl i pulkan och hans baneman framför sig i skidspåret. Trots allt hade han inte löst några gåtor.

Han kom tillbaka en sommardag, han och tavelmålaren David, ett omaka par med skilda åsikter i allt utom detta: att reda ut allt det oförklarliga som ledde till att teckningsläraren Matti en vinternatt hittades död i drivan utanför skolhuset. De lärde sig åtskilligt om de tysta och slutna människorna i Rakisjokk, och gåtan gled dem gång på gång ur händerna. Men konstapel Torsson tänkte inte ge sig – till varje pris måste han reda ut de tre små kinesernas fruktansvärda hemlighet.”