Sprängskiss av en jaktberättelse

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg är en novellsamling som i all sin lågmäldhet och med ett mycket effektivt berättande skildrar människor mitt uppe i olika personliga katastrofer. Betyg 4+ lodjur som tassar förbi av 5.

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg

Sprängskiss av en jaktberättelse är en novellsamling av Åke Smedberg, en författare som jag inte har bekantat mig med tidigare. Att jag över huvud taget lånade boken på biblioteket och läste den beror mycket på att jag har läst så fina recensioner av den i morgontidningarna. Titeln leder annars mina tankar till något råbarkat och ”gubbigt” och kändes inte så lockande. Det fina är dock att boken verkligen inte är fylld med snubbiga jaktberättelser eller något ditåt. Novellen som delar titel med samlingen är i själva verket betydligt mjukare än så och skildrar hur förhållandena rubbas i en familj där pappan drabbas av tidig demens. De vuxna barnen tvingas återvända till den gamla Djursholmsvillan där de har vuxit upp, bara för att inse att deras pappa är personlighetsförändrad, oförskämd. Demenssjukdomen är en katastrof, så som den är för alla anhöriga som drabbas av den, men den svetsar dem inte samman, som man kanske skulle kunna tro, utan drar förbi över dem, målar ett lager sorg över deras respektive liv.

I de övriga novellerna fortsätter Smedberg att utforska människor i olika grader av katastrofer. Vi möter till exempel människor på dödsbädden, människor i spelmissbruk, människor som utsatts för sexuella övergrepp. På något sätt skildrar Smedberg allt detta som om det vore vilken vardag som helst – det han berättar blir oftast något som huvudpersonerna helt enkelt måste hantera och det beskrivs därför inte med stor dramatik. Det är ett effektivt berättande. Jag kommer på mig med att tänka på de utlästa novellerna långt senare och liksom inse vad de egentligen handlar om. Allting är kompakt och insiktsfullt, men det slösas inte med hastiga kast och stor dramatik. Novellerna låter en snarare få gå vid sidan av huvudpersonerna, låna deras tankar och känslor en stund i all sin lågmäldhet.

Jag tycker riktigt mycket om stilen och om novellerna. Det finns stora svårigheter att överbrygga för den som vågar sig på novellformatet, men Smedberg lyckas rymma stora berättelser på få sidor. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

Citerat ur Sprängskiss av en jaktberättelse

”När han började köra ut färdiglagat från sjukhusköket till sjukhem och äldreboenden runt om i trakten accelererade det hela. Han gick ofta in på rummen, pratade en stund, skämtade, som han brukade, såg sig omkring, noterade. Pengar, smycken, prydnadsföremål, konst ibland. Helst hos sådana som inte längre hade någon egentlig förmåga att uppfatta vad som hände kring dem. Men också hos kärringarna som alltid hade förlora något, smycken eller lösgommar, som fick personalen att sucka uppgivet när de satte igång att hojta.

Mest småpengar som sagt. Det var så han brukade tänka. Men långt senare gjorde han en grov överslagsberäkning för ett par av de här åren: det rörde sig om fem- eller sexsiffriga belopp, sammantaget. En tia här, en hundring där. Guld för ansenliga belopp, även om han sällan fick ut ens halva värdet. Och så vidare.

Vart hade allt tagit vägen? Han behövde inte undra, han visste.”

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg

Om Åke Smedberg och om Sprängskiss av en jaktberättelse

Åke Smedberg (född 1948) är en svensk författare som debuterade 1976 med diktsamlingen Inpå benen. Förutom poesi har han skrivit en lång rad romaner, novellsamlingar och deckare. Han har belönats med ett flertal fina litterära priser, bland annat Ivar Lo-priset, som han fick för boken Hässja (från år 2000). Åke Smedberg har en hemsida.

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers).
Antal sidor: 222.
ISBN: 9789100155384.

Förlagets beskrivning

””Livet. Ett djävla godståg som bara rullar på”, låter Åke Smedberg en av sina gestalter säga i den nya novellsamlingen Sprängskiss av en jaktberättelse. Det är en utsaga som svävar över samlingens alla gestalter, alldeles plötsligt befinner de sig som på ett sluttande plan. Och hur det blev som det blev, eller gick som det gick, finns det egentligen inga svar på. Det är just bara livet.

Åke Smedbergs novellistik hör till den svenska litteraturens mest pregnanta och präglas ofta av en djup solidaritet med människor som i någon mening tycks ha passerat sitt sista vägskäl, skuggade av sitt förflutna, ledsagade av ovissheten. Med existensen som plattform skapar han i Sprängskiss av en jaktberättelse en litteratur som glimrar i sina detaljer, där det trösterika ligger i det oförutsägbara och i ett särskilt slags magisk realism som är hans helt egna skapelse – liksom i den språkliga tonträffen som också rymmer en avväpnande, lakonisk humor.”

Jag vet allt det här: En internmedicinsk roman

Jag vet allt det här av Annika Paldanius
Jag vet allt det här av Annika Paldanius

Hanna går på läkarprogrammet och om dagarna går hon som kandidat och följer läkare i deras arbete. I huvudet snurrar all kunskap som hon har samlat på sig under utbildningen. Det är ett flöde av facktermer. Det går inte att stänga av. Det går inte att gå på spinning med bästisen Anna utan att fundera över Annas astma och att hon borde öka medicineringen. Det går inte att gå på dejt med en kille med diabetes utan att få en massa bilder av människokroppen och dess funktioner. Döden och livets förgänglighet är också något som inte riktigt går att bortse från när man spenderar dagarna i en sjukhusmiljö. Vad är det egentligen för mening med livet och att hålla sig vid liv?

Livet snurrar runt sjukhusets olika avdelningar, men också runt korridoren, där både hon och Anna bor. Tillsammans med vännen Filippa utgör de en dynamisk trio. De är tre amasoner som håller sina kroppar i trim, som pluggar intensivt och tar för sig av livet på studentikosa fester. Filippa är den enda som är upptagen. För Anna och Hanna är det inga problem att flirta med killar och att ta med dem hem.

När hösten kommer så börjar dock deras relativt bekymmersfri amason-tillvaro att ruckas. Filippa blir nedstämd, deprimerad och Anna och Hanna vet inte riktigt hur de ska räcka till, för samtidigt som Filippa dras ned i ett bottenlöst mörker och inte orkar med någonting så pågår Hannas och Annas egna liv med studier och kärlek och deras egna hälsoproblem som plötsligt blir uppenbara. Och trots all internmedicin som susar omkring i Hannas huvud så är det kanske inte så lätt att översätta den till sin egen verklighet och veta hur man ska handla.

Jag vet allt det här är en rätt spretig roman som ändå hålls ihop genom allt som Hanna vet och all medicinlingo som driver berättelsen framåt. Varje kapitel börjar med ”Jag vet att…” eller varianter därav och det är fint och känns lite poetiskt, samtidigt som det också balanserar på den fina linjen och känns lite sökt. Jag är inte helt överens med mig själv vad jag tycker här. Klart är i alla fall att det sätter tonen för berättelsen. Jag tycker också att det blir intressant med alla dessa torra medicinska fakta som krockar mot den nyansrika och färgrika verkligheten. De medicinska kunskaperna blir för Hanna som en slags bas som förklarar alla livets skeenden, vare sig hon vill det eller inte. Det ger mig en ny bild av vad läkaryrket kan innebära.

Jag tycker att boken på flera sätt delar element med två av mina favoritböcker från de senaste åren: Kalmars jägarinnor och Den andra kvinnan. I Kalmars jägarinnor är det ett lite lätt utflippat tjejgäng som står i fokus. I Paldanius roman är huvudpersonerna några helt andra amasoner, nästan parodiskt präktiga i jämförelse faktiskt. Men språkligt tycker jag att böckerna har en hel del likheter. Det är någonting med det avskalade och kärnfulla språket, det poetiska. Den andra kvinnan är en briljant bok om klass och att vara ”den andra kvinnan”. Paldanius roman handlar inte om något av dessa ämnen. Däremot tycker jag att huvudpersonerna ändå liknar varandra på något sätt. Det är någonting med deras ensamhet och deras analyserande sätt som gör det tror jag.

Det är sällan till en boks fördel att hamna lite såhär i kölvattnet av två fantastiska läsupplevelser. Jag vet allt det här får mig som sagt att tänka på såväl Kalmars jägarinnor som Den andra kvinnan, men utan att riktigt, riktigt nå upp till dessa böckers nivå. Det här är det orättvisa; hade jag läst Jag vet allt det här först så hade det kanske varit någon av de två andra böckerna som inte riktigt räckte hela vägen. Det som i det här fallet får mig lite mer tveksam är främst spretigheten. I Jag vet allt det här ryms så många olika teman: vänskap, psykisk ohälsa, kärlek, studentliv, frånvarande föräldrar, sjukdom, missfall, svartsjuka och tusen andra saker, som det känns. Det hade kunnat tightas till lite och fokuserats på några färre ämnen. Det som boken i alla fall tar upp och som jag verkligen gläds åt att författaren har valt att skriva om är depression och psykisk ohälsa. Det här är ämnen som är så tabubelagda i vår kultur att de inte går att prata om – och ändå är det över 1500 personer som begår självmord varje år. Det handlar alltså om allvarliga och potentiellt livshotande tillstånd som inte ens går att prata om i samhället. Paldanius närmar sig ämnet på ett insiktsfullt och bra sätt. Bra!

Ett annat, och långt mer ytligt, tema som Paldanius har valt att skriva om är studentliv och korridorsliv. Det väckte många härliga gamla minnen hos mig och gjorde mig helt varm, faktiskt! Jag kastades tillbaka i tiden och mindes mina egna kvällar på studentpuben och all tid jag har spenderat med mina kompisgäng under de här åren då alla var så fria och hade tid för varandra på ett annat sätt än när folk är upplåsta med jobb och familj. Jag har läst förvånansvärt få studentskildringar, inser jag. Det borde skrivas fler!

Jag har som ni kanske märker lite blandade tankar om den här boken, men ärligt talat så har jag en bestämd känsla av att boken kommer att bita sig kvar och stanna i minnet länge framöver. Det är en alldeles egen och spännande skriven bok om kärlek, vänskap och sorg. Och trots att den kanske är lite spretig och att berättandet kanske går somliga på nerverna så måste jag säga att jag tycker om den här boken; riktigt, riktigt mycket till och med!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa en läkarkandidat under ett händelserikt år fyllt av vänskap, sorg, kärlek, studentliv och internmedicin.

Betyg: 4 elektrokardiogram av 5.

Citerat ur Jag vet allt det här

”Jag vet att träning förlänger livet och jag vet att det finns en fördel, en förmodad fördel med att leva länge om livet är något bra, och vårt blivande yrke bygger på en förmodan att livet är något bra, livet måste vara något bra, så vi springer. Springer för livet, för våra lungor. Och för våra höftben våra revben våra tider.”

Om Jag vet allt det här och om Annika Paldanius

Annika Paldanius är en svensk författare och läkare. Jag vet allt det här är hennes debutroman.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Forum).
Antal sidor: 375.
ISBN: 9789137146546.
Andras röster: Bokstaden, dagensbok.com, Jennies boklista.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

Jag vet allt det här (en internmedicinsk roman) är en egensinnig och lekfull skildring av kampen mellan känsla och intellekt. En allvarlig berättelse om hur den yttre styrkan kan dölja ett skört inre.

Hanna går på läkarlinjen. Hon vet vad hon vet, minns allt, analyserar livet. För vad ska man tro på om inte vetenskapen har svaren? Hon glittrar med sina vänner, de är amasoner med hud av okrossbart glas. Är redo för vilken strid som helst.

Men under det intermedicinska året börjar glaset få sprickor. Och när vännen Filippa dras allt djupare ner i en depression bildas en hinna av rimfrost som inte går att skrapa bort.

De lär sig att förlänga liv, fördröja död. Men varför lever vi egentligen – och varför måste döden vänta?”

Tiden läker inga sår

Tiden läker inga sår av Carolina Säfstrand
Tiden läker inga sår av Carolina Säfstrand

Ethel, Dorotea och Maggan är tre damer i 70-årsåldern. En gång i tiden var de en trio som värderade sin vänskap mycket högt. Genom uppväxten, kärlek, sorg, smärta, allt, håller de ihop. Sedan splittras de plötsligt och kommer att leva sina liv på helt skilda håll. Nu, många år senare, skickar Dorotea ett brev till sin barndoms bästisar. Hennes dotter är allvarligt sjuk och nu måste de tre före detta vännerna träffas igen. Gamla familjehemligheter och sorger rivs upp när de tre damerna återses och konfronteras med de val de gjorde i ungdomen. Av bara farten rycks deras närmsta, män och barn, med i allt som uppdagas.

Boken är tänkt som en fin feelgood om vänskap och kärlek. Tyvärr kan jag inte påstå att boken berörde mig ett dugg. Det är alldeles för mycket klyschor och floskler. Jag tycker faktiskt att den är rätt patetisk. Förlåt, men det är bara så. Den neurotiska kvinnan som luktar på lavendel för att bli lugn, små citronfjärilar som fladdrar omkring, den ytliga överklasskvinnan som har en usel kontakt med sina barn, den bitchiga svärdottern, kvinnan som städar hysteriskt för att bli av med sin ångest. Det är bara för mycket. Det känns som att författaren har en tydlig bild av vilka människor och känslor hon vill måla upp, men gestaltningen blir bara platt. Det mesta i boken känns sökt, konstruerat och inte speciellt trovärdigt. Boken är heller inte skriven med någon större finess utan innehåller mest dialog. Nej, det här var en riktig besvikelse. Jag tycker tyvärr att den var ofrivilligt komisk snarare än gripande.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och förutsägbar berättelse om kärlek och gammal vänskap.

Betyg: 1 sommarstugor av 5.

Citerat ur Tiden läker inga sår

”Maggan lyssnade på sorlet nerifrån och tittade på gökuret. När fem minuter gått steg hon ut på trappan. Hon lät vänster hand glida längs trappräcket medan höger hand höll upp den långa kjolen så att hon inte skulle snubbla. När hon hade tre trappsteg kvar lyfte hon blicken mot gästerna och tryckte dramatiskt handen mot bröstet i en gest av förvåning och uppskattning. Precis som hon övat. Leendet fick hennes dotter Desirée att rygga tillbaka. Maggan hoppades att rörelsen undgick gästerna. På sista trappsteget stannade Maggan och tog emot det glas Ivan räckte henne. Sedan lyfte hon det i en tacksam skål. När hon förde glaset mot sina rödmålade läppar såg hon Desirée himla med ögonen. Himla du, tänkte Maggan, du är bara avundsjuk.”

Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand
Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand

Om Caroline Säfstrand och Tiden läker inga sår

Caroline Säfstrand är en svensk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Om du bara visste. Hennes senaste bok är Tiden läker inga sår. Caroline Säfstrand har en hemsida.

Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 302.
ISBN: 9789187783814.
Andras röster: Bokpool, Boktokig, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Ett misslyckat luciafirande 1951 gör att Ethel, Dorotea och Maggan ingår en vänskapspakt. Senare får en livsavgörande händelse dem att bryta pakten och säga upp bekantskapen. Dorotea gifter sig med Börje, och förtränger det förflutna genom maniskt städande. Den tjusiga Maggan hittar esteten Ivan och lever till synes ett drömliv, men blundar för hemligheten bakom dörren. Ethel väljer en bohemisk ensamhet som gör relationen till son och svärdotter komplicerad.

När Maggan firar sin 70-årsdag dyker ett handskrivet brev från Dorotea upp och förstör stämningen. Ethel, som befinner sig i ett litet stenhus några kilometer bort, får ett likadant brev. De måste träffas igen. Konsekvenserna av det val de en gång gjorde påverkar inte bara dem själva, utan även deras närmaste. Nu kan de inte längre dölja sin hemlighet.”

Det här är hjärtat

Det här är hjärtat - Bodil Malmsten

En märklig sak med mig är att jag har jättesvårt att ta till mig av poesi, men att jag samtidigt älskar avskalade berättelser där författaren med några få, perfekt avvägda ord lyckas måla upp hela universum mellan raderna. Det har många gånger slagit mig att poesi i allmänhet borde uppnå precis just det som jag vill se i en riktigt bra text. Och ändå är det så svårt! Jag får allt som oftast en känsla av att allting flyger över huvudet och att jag är för dum och obildad för att förstå poesi.

Men sedan läser jag Det här är hjärtat och det griper tag i mig på ett sätt som texter nästan aldrig gör. Det gör ont och det känns och varje ord känns så självklart att jag blir bländad. Jag har länge haft Malmsten som en av mina största favoritförfattare, just för hon alltid lyckas skriva precis sådär avskalat och perfekt som bara en ytterst skicklig författare kan. Nu har jag även läst hennes mycket personliga och mycket berörande dikt Det här är hjärtat och Malmsten, som jag imponerats av under alla dessa år, har nu lyfts ännu ett snäpp hos mig. Jag trodde inte att man kunde skriva ännu mer avskalat, ännu mer precist än vad Malmsten gjort i sina loggböcker, i sin biografi eller i sina böcker från Finistère, men det kunde man visst. Det här är hjärtat fullkomligt bultar av känslor som spränger fram mellan de exakta orden. Jag tycker att det är helt otroligt. Vackert. Här finns så mycket sorg och känsla att jag för en liten stund känner att jag får låna en bit av Malmstens värld och dela hennes sorg i förlusten hon lider när hennes nära vän går bort.

Steg för steg vecklar sorgen ut sig för Malmsten själv och för läsaren. Hon besöker en sorgecoach och en hjärtklinik och ständigt bär hon med sig förlust, sorg och minnen som ingen längre delar. Sällan har jag läst en text som så insiktsfullt och fint behandlar döden, oändligheten och vad sorg består av.

Det här är 69 sidor känslor och det är så fint, så fint, så fint.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är dagensbok.com, SvD och Kulturbloggen.

Bortskämd med fin namnsdagspresent

Den 13:e maj hade jag namnsdag (Linnea) och mina föräldrar skämde bort mig med den här fina:

Det här är hjärtat

Jag älskar verkligen Bodil Malmstens böcker. Ingen skriver med en sådan precision som hon. Det här är hennes första dikt på 20 år och den här gången skriver hon om hjärtat, sorg och att förlora någon. Jag är inte så van vid att läsa poesi, men jag kan inte tänka mig annat än att jag kommer att älska denna. Faktiskt.

Och vilken framsida! Jag tycker att den är en riktig fullträff i all sin enkelhet. Typsnittet, färgen och linjerna ger helt rätt känsla.

Vitsippor förresten. Finns de ens i Västerbotten? Jag tror aldrig jag har sett några? Och det är faktiskt riktigt sorgligt, för näst efter blåsippor är de nog min favoritblomma. De här är alltså från Uppland från en vecka sedan. Nu har de väl kanske blommat ut i hela Uppland. Och här i Umeå har snön knappt smält i elljusspåren. 😉 Eller jo, det har den väl, men våren brukar faktiskt inte vara så imponerande här uppe…

Flickan med de röda skorna: Berättelsen om min älskade flicka som dog i cancer

Flickan med de röda skorna -  Maria Housden

Flickan med de röda skorna är Maria Housdens egen berättelse om när hennes 2-åriga dotter, Hannah, drabbades av cancer. I korta kapitel berättar hon om den omtumlande tiden. Det är naturligtvis en gripande berättelse och som alltid när det gäller personliga berättelser av det här slaget så är det svårt att recensera den. Här är det ju själva berättelsen i sig, livsödet, som är det centrala och inte de litterära kvalitéerna.

Jag tycker hur som helst att det är en fin bok och författaren har gjort en bra avvägning mellan vad som ska tas med, tycker jag. Det är säkert inte det lättaste att avgränsa sig, men hon har valt scener som berättar mycket om hur hela familjen påverkas av cancern och hon delar också med sig med en hel del detaljer, ibland kanske fåniga sådana, i sammanhanget, som ger en viss känsla för den bottenlösa sorg och den absurda situation det är att förlora sitt barn. T.ex. berättar hon om att hon inte vågar gå och kissa i rädsla för att missa det ögonblick när Hannah är på väg att lämna dem.

Vad jag, som icke-troende, kanske hade önskat är väl egentligen lite mer fördjupning kring människorna och relationerna, snarare än all andlighet som författaren har valt att ta med.  Men det säger kanske mer om mig än om boken, i och för sig.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Kulturellt, Malins bokblogg och Evas blogg.

Livet efter dig

Livet efter dig av Jojo Moyes
Livet efter dig av Jojo Moyes

Jag fick lite ångest av det första kapitlet i Livet efter dig. Boken inleds nämligen med att Louise, kallad Lou, som för övrigt är 26 år och jämngammal med mig, förlorar jobbet. Gud, vad sjukt tragiskt och jobbigt det skulle kännas att förlora jobbet, särskilt nu, när ungdomsarbetslösheten är helt grotesk. Vilken mardröm! Det är konstigt det där med böcker, för boken handlar inte så mycket om arbetslöshet, mer än vad som nämns i just denna inledning, men ändå är det nog att bli av med jobbet som jag alltid kommer att förknippa med den här boken.

Nåja. Lou får snabbt och oväntat ett nytt jobb som personlig assistent åt en ung man, Will, som är förlamad och endast har viss rörlighet i en av armarna. Lou har ingen tidigare erfarenhet av att jobba som personlig assistent, men det är heller inte det medicinska som är hennes huvuduppgift, utan att försöka muntra upp Will, som känner stor livsleda och sorg. Efter ett tag råkar hon överhöra ett samtal som får henne att förstå att Will verkligen är mycket självmordsbenägen och att hennes anställning egentligen bara handlar om att övervaka så att Will inte ska ta sitt liv. Faktum är att Will är så inställd på att avsluta sitt liv att han också har bestämt sig för att åka till en klinik för aktiv dödshjälp. Hans föräldrar är förtvivlade och har fått honom att gå med på ett halvårs ”betänketid” innan han åker till kliniken.

Lou blir helt ställd av vad hon får höra, men när det har sjunkit in så bestämmer hon sig för att göra allt hon kan för att muntra upp Will. Hon bestämmer sig för att få honom att aktivera sig mer och komma iväg på utflykter. Hon ska visa honom att det finns något att leva för.

Spoilervarning

Jag är lite kluven till boken. Å ena sidan är det en lättläst och fängslande bok, där jag särskilt uppskattar de träffande beskrivningarna av Lous enkla medelsvenssonliv och krocken med överklasslivet, som Will och hans familj lever. Jag kan också gilla kärleksberättelsen, som är en av bokens ingredienser, som ni säkert förstår. Andra saker gillar jag inte. En del karaktärer känns erbarmligt platta. Det gäller särskilt Lous pojkvän, som framställs som en riktigt oromantisk tråkmåns. Till bokens största problem hör dock temat aktiv dödshjälp. Visst, det är en fråga som är svår att riktigt förstå och det går kanske inte att avgöra vad som är rätt eller fel. Jag kan inte påstå att jag vet något om det här ämnet, för det här är faktiskt ingenting som jag kan relatera till. När jag läser om hur Will hellre dör än lever med sin ryggskada så undrar jag dock hur andra funktionshindrade tycker att det är att läsa en sådan här bok. Personligen har jag levt i den naiva tron att aktiv dödshjälp bara är något som personer med mycket långt gången cancer eller annan långt gången, dödlig, smärtsam sjukdom, kan se som ett alternativ – inte något som är en utväg för en ung människa som har potential att leva ett långt liv. Jag kan heller inte riktigt förstå hur någon kan göra så mot sina anhöriga, eller hur en anhörig kan finna sig i beslutet – särskilt inte när personen det gäller inte på något sätt är döende.

Boken beskrivs gärna som en feelgood (av någon anledning), men jag fick mest en obehaglig känsla. En gång skrev jag på bloggens Facebooksida att jag gillar Bröderna Lejonhjärta och en tjej med ryggskada upplyste mig då om hur jobbigt det är för henne och andra unga att höra alla dessa hyllningar av Astrid Lindgrens bok, som i någon mening upplyser om att det är bättre att dö än att leva med en funktionsnedsättning. Det gav mig en tankeställare. Jag, med alla mina funktioner, har ingen rätt eller möjlighet att tolka en sådan här bok, men jag måste ställa mig kritisk och ifrågasätta vad den egentligen säger och hur andra i liknande situationer som Will kan uppleva den. I mitt tycke är Livet efter dig hundra gånger värre än boken om Skorpan och Jonathan.

För den som är intresserad av att läsa något annat om hur det kan vara att leva med förlamning rekommenderar jag hellre Christian Wass’ biografi, Invalido, där det inte på något sätt påstås att det är smärtfritt och enkelt när livet förändras på en sekund, men där det ändå finns en positiv ton och där Wass bevisar att det är fullt möjligt att leva ett i allra högsta grad meningsfullt och rikt liv trots att hela livet har tagit en tuff vändning. Jag är måhända naiv, och jag fattar att det är individuellt hur livet ser ut och hur många funktioner man har kvar efter en sådan här skada, men jag vill verkligen tro att livet som funktionshindrad är precis lika meningsfullt som vilket annat liv som helst. Jag vill inte tro att döden är den bästa utvägen för den som är förlamad och jag vill inte leva i ett samhälle där funktionshindrade ses som några som borde åka till en dödsklinik. Att Livet efter dig bygger en romanceberättelse kring det här temat känns minst sagt osmakligt.

I korthet

Rekommenderas för: Den som brukar sluka feel good- och romanceböcker och som vill läsa en bok med lite sorgligare stråk och tuffare teman.

Betyg: 3 galoppbanor av 5.

Om Livet efter dig och Jojo Moyes

Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.

Originaltitel: Me before you (engelska).
Översättare: Emö Malmberg.
Utgivningsår (första utgåvan på svenska): 2012 (Printz).
Antal sidor: 393.
Andras röster: Bloggbohemen, Enbokcirkelföralla, PocketBlogg.

Baksidestext

”Inspirerande och hjärtskärande om kärlek mot alla odds.

Lou Clark och Will Traynor är så olika man kan vara. Lou bor hemma och försörjer sina föräldrar med lönen från det lilla kaféet där hon jobbar. Hon har inga ambitioner utanför den lilla stad där hon bott i hela sitt liv. Will var en atletisk A-personlighet, framgångsrik aktiemäklare med toppjobb i London och snygg flickvän. Tills en motorcykelolycka tog ifrån honom alltsammans.

När Lou blir arbetslös tar hon jobbet som Wills sällskapsdam enbart för att hon inte kan hitta något annat, och hon behöver verkligen pengarna. Hon har ingen aning om hur hon ska hantera den dystre, oförskämde man som hon anställts för att ta hand om under dagarna, och han föraktar den illa klädda, pladdriga tjej som hans mor anställt i ett genomskinligt försök att pigga upp honom.

Will har bestämt sig – hans liv är trångt och glädjelöst, och han vet exakt hur han ska få slut på alltihop. Lou bestämmer sig i sin tur för att få Will att ändra sig. Ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid.

Livet efter dig har blivit enormt älskad och populär i England, och valdes till årets bästa bok av läsarna i Richard & Judy Book Club.”

Att rosta bröd

När Roger Rosenblatts vuxna dotter hastigt gick bort valde han och hans fru att flytta in till svärsonen och barnbarnen. I den här boken berättar Rosenblatt om hur han bearbetade sorgen tillsammans med sina nära och kära, samtidigt som han åter fann sig vara ”småbarnsförälder”, med allt vad det innebär. De tre barnen är mellan ett och sju år gamla och kräver, som alla barn, otroligt mycket tid. Dessutom är situationen naturligtvis ovanlig och svår. Hur kan man förklara för ett litet barn att mamma aldrig mer kommer tillbaka?

Det är en tunn liten bok, som närmast känns som en dagbok med lite spridda betraktelser och reflektioner. Sorgen och saknaden är mest något som anas mellan raderna. Mest är den faktiskt en rolig bok om att ha barn och att få vardagen att gå ihop. Jag tycker väldigt bra om boken, som är enkel och lätt, trots att den behandlar något så oerhört tungt.

Tethys pool position

Nu var det ett tag sedan jag läste ut något, men nu har jag så äntligen tagit mig igenom den första skönlitterära boken på ett tag. Boken jag har läst är Gunborg Sahlins Tethys pool position, som är en bok som skulle ha kunnat vara väldigt allvarlig och tung, eftersom den faktiskt handlar om något så svart som döden, men egentligen mest är trevlig och rolig.

Boken handlar om Tethy, som inte är någon försynt liten kvinna precis. Faktiskt så svär hon mest hela tiden och brusar lätt upp, t.ex. när katten skiter på den äkta mattan. Kattens olycka är dock bara början på en dag som ska bli ganska ödesdiger, för Tethy bli nämligen rammad av en bil på väg till affären och lämnar såldeles den här världen för en stund. På denna främmande plats, där hon hamnar, får hon plötsligt sällskap av andra olyckskorpar.

I kapitel efter kapitel introduceras nya karaktärer som råkat ut för den ena olyckan mer tragisk än den andra, och sällskapar alla med Tethy en stund för att sedan försvinna genom pärleporten eller återkomma till jorden. Jag kanske inte ska avslöja för mycket, men det är i alla fall en hel rad ganska rörande och tragikomiska livsöden. Jag fastnade för den här boken faktiskt, för trots att något så tragiskt, som döden, är ett centralt tema, blir det varken allvarligt och seriöst eller töntigt. När man kommer in i boken och förstår att det för varje kapitel faktiskt är någon som kommer att dö, eller åtminstone vara nära att göra det, så det blir det dessutom rent av spännande och, som tur är, aldrig särskilt förutsägbart.

För mig var det här en avkopplande och skön bok och jag gillar det växlande språket, som snabbt svänger om och blir lika burdust som Tethy själv, när det handlar om henne, men också kan svänga om och skildra en mamma som oroar sig över sitt barn eller en företagsledare som aldrig har sagt till sin son att han älskar honom. Jag tvekar lite kring om jag ska ge boken en trea eller fyra i betyg, men jag tror det landar på en trea den här gången. Boken var bra, men jag tror inte att jag kommer att komma ihåg den långt framöver. Jag kommer nog ändå att läsa den fristående fortsättningen, som har kommit ut nyligt.

En sorts kärlek

Carmen är inte ens 40 år när hon får ett tungt cancerbesked. Plötsligt förändras livet verkligen för Carmen, hennes man Sten och deras lilla dotter Luna.

För Sten blir Carmens sjukdom ett stort etiskt dilemma. Han har aldrig kunnat vara trogen och har ägnat i stort sett varje helg åt blöta utekvällar, som slutat i säng hos andra kvinnor. Nu ägnas dagarna åt att åka in och ut på sjukhuset och att försöka få livet att fungera med en fru som kräks allt mer och är vaken allt mindre. Kan han verkligen fortsätta att leva sitt bekymmerslösa liv när hans fru har cancer?

En sorts kärlek är inte den bok jag trodde att den skulle vara. Det är lätt att tänka sig att en bok om cancer är snyftig och sentimental, men En sorts kärlek känns fri från klyschor. Jag vet inte om den är helt trovärdig, men jag köper berättelsen i alla fall. Boken lyckas vara både rolig och varm samtidigt som den ärligt och öppet berättar om den djupa tragedi som Carmens cancer är och om Stens notoriska otrohet. Mycket läsvärt och berörande!