Araben

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer som så många andra på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat har kommit emellan, studier t.ex., och att det där med barn har fått vänta. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

I samma stad sitter en man på tunnelbanan med sin prydliga portfölj. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder och hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och ärligt talat helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har tillåtit rinna sig ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: språket, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för tunga erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla. Det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga emellanåt. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

Citerat ur Araben

”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

»Hej!«

»Hej.«

Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

Definitivt iranier.

»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

»Jaså?«

»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

Shit, han känner henne inte.

»Jaså? Vad du har estuderat?«

»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Om Pooneh Rohi och om Araben

Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”

Aftonland

Aftonland av Therese Bohman
Aftonland av Therese Bohman

Karolina är nyskild och har flyttat in i en stökig tvåa fylld med böcker. Arbetet som professor i konsthistoria rullar på. Så dyker en av hennes doktorander upp efter en längre tids vistelse i Berlin. Karolina är misstänksam. Har han verkligen fått något gjort under sin resa? Doktoranden har dock ett självförtroende som är lika delar fascinerande som komiskt. Ur hans synvinkel är projektet i princip redan i hamn. Han berättar stolt om material som han har kommit över, material som visar på en närmast oupptäckt kvinnlig konstnär som har haft ett större inflytande än vad man någonsin hade kunnat tro tidigare. Även Karolina tycks med. Det här är ett scoop!

Aftonland är en oväntat rolig roman om ensamhet, kärlek och lunket på en av universitetets institutioner. Det finns fler romaner som utspelar sig i universitetets korridorer, Stoner t.ex. Men till skillnad från huvudpersonen i Stoner så är inte Karolina uppblåst och tar sig själv och sitt jobb på komiskt stort allvar. Snarare tvärtom. Ett av lagren i berättelsen är faktiskt den om att göra en klassresa och genom sin position och med all sin akademiska kunskap i ryggsäcken, skapa ett avstånd till de man lämnade kvar i småstaden.

En av bokens viktigaste teman är annars kärlek och tvåsamhet kontra att leva själv. Det känns fint att få följa Karolina när hon skapar sig ett eget liv efter ett längre förhållande. Visst är hon ensam och ledsen emellanåt, men hon framställs inte som ett offer. Jag har själv varit singel under en längre tid. Den här boken kastade mig tillbaka till den tiden och påminde mig om det enda som egentligen skavde under den tiden: att en hel del andra utgick från att jag önskade mig ett annat liv och att de därmed liksom såg mig som ett offer, trots den att enda anledningen till att jag var singel i praktiken var att jag inte var intresserad av att träffa någon. Aftonland gläntar lite på dörren kring frågor om ensamhet och kärlek och det är både intressant och fint fångat.

Fast det bästa i den här boken är i någon mening att den är så oväntat rolig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det är något med porträttet av Karolina som gör att jag ofta kom på mig själv med att le brett medan jag läste. Hon är professor, framgångsrik, kunnig, men också en helt vanlig människa med brister och Bohman kan verkligen få fram det med en varm humor. För mig, som själv är forskare, så finns det också något av igenkänning när berättelsen rör sig i korridorerna på en institution. Precis som Karolina har jag träffat på en och annan tröttsam gubbe som tar sig själv och sin forskning på stort allvar att det är komiskt.

Jag kan verkligen rekommendera Aftonland. Måhända är vi rätt få som kan uppleva igenkänningskomiken (eftersom det inte är precis alla som jobbar på universitet menar jag). Men det här är en otroligt välskriven och tankeväckande roman och jag älskar att den handlar om ensamhet och att vara singel och att Bohman samtidigt lyckas undvika klyschor och istället får ihop en både rolig och varm bok, trots det lite tunga ämnet. Och en bok om en kvinnlig professor som handleder en doktorand? Ja, det är ingenting som liksom är någon slags poäng i boken, utan det är något som bara är och det tycker jag också är underbart. Tänk om det fanns många kvinnliga professorer på riktigt och att de också kunde vara helt vanliga människor, som liksom Karolina både kan vara lite lata och bete sig fel på jobbet emellanåt…Ja, det vore något det!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven och oväntat humoristisk bok om ensamhet, kärlek och om intriger på ett universitet.

Betyg: 5 etsningar av 5.

Aftonland av Therese Bohman
Aftonland av Therese Bohman

Citerat ur Aftonland

”Vad skulle hon bli ihågkommen för? Kanske utan såväl avkomma som partner, vad hade hon då gjort för avtryck i världen? Det hon hade skrivit om intresserade inte många. Kanske borde hon skriva mer. Kanske borde hon skriva något verkligt radikalt. Hon borde åtminstone uttrycka sin åsikt de gånger hon hade en, som i debatten om kolonnerna på den nya tunnelbanenedgången. Om allt ändå var dömt att gå under var det minsta hon kunde göra att skriva vad hon verkligen tyckte.”

Om Therese Bohman och om Aftonland

Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under@theresebohman.

Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 229.
ISBN: 9789113072364.
Andras röster: Boklusens bokbloggFeministbiblioteket, (inte så) anonyma biblioholister, Och dagarna går…, Som ett sandkornVästmanländskans bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Karolina är professor vid Stockholms universitet, navigerar sig fram i den akademiska världen och lever ensam efter uppbrottet från en lång relation. När hon ska börja handleda en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han säger sig ha funnit ny information som förändrar historieskrivningen av svensk bildkonst tack vare upptäckten av en kvinnlig konstnär verksam runt förra sekelskiftet. Karolina finner sig snart indragen i ett spel med flera oväntade bottnar, både känslomässigt och professionellt.

Aftonland är en idéroman om kärlek, konst och ensamhet. Karolina rör sig i intellektuella kretsar men hela tiden finns där det rent mänskligt närvarande det sexuella, det pulserande, livskonkurrensen, ledan och sveken, konsekvensernas rädsla och lockelse.”

Paddan & branden

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Den tredje diktsamlingen i Bodil Malmstens Samlade dikter är Paddan & branden från 1987. Den börjar med dikter om en änkling i Södra Norrlands fjälltrakter & inland. Det är både dikter om att förlora en närstående och att vara ensam på landsbygden. Malmsten skriver om de rejäla fruntimmer som sliter på sina gårdar, men också om att vara en ensam, äldre man som plötsligt ska sköta gården och hushållet själv. Det är både sorgligt och lite tragikomiskt mitt i alltihop. Malmsten är finurlig och hittar alltid rätt ord. Ibland uppfinner hon nya ord. BlodplättspaltarSvensktoppsenkelt.

Boken fortsätter sedan med dikter om att leva i fosterhem och att inte känna tillhörighet. Det här är Paddan & brandens mest berörande och brännande dikter, kanske för att det blir så uppenbart att Malmsten skriver om något som hon har upplevt själv. Malmsten spenderade sina första år i Södra Norrlands fjälltrakter & inland, som hon själv brukade kalla det, men växte sedan upp i fosterhem i en tillvaro som förmodligen inte var alltför munter. Vid sjutton års ålder gjorde hon ett allvarligt försök att avsluta sitt liv. Bakgrunden till den desperata hopplöshetskänsla som måste ha drabbat henne i tonåren märks i dessa dikter och även sjukhusvistelsen som följde, för den delen.

Avslutningsvis diktar Malmsten om Paddan & branden, som fått ge namn åt boken. En herrgård brinner ner, en padda överlever. Jag har svårt att tolka symboliken, som Malmsten garanterat har haft i åtanke. Visst är det väl dikter om klass, men det är inte dikter som är lika rakt på sak som dikterna i bokens första hälft.

Hur som helst så tycker jag verkligen om den här boken. Malmsten har alltid imponerat med sin exakthet och förmåga att hitta precis rätt ord för att sätta rätt stämning. Här skriver hon också mycket personligt och berörande om några tunga ämnen. Fint, sorgligt, tragikomiskt.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill njuta av Bodil Malmstens precisa och perfekta formuleringar i några av hennes mest personliga och berörande dikter.

Betyg: 4+ herrgårdar av 5.

Citerat ur Paddan & branden

Ur ”Arv från ett fosterhem”:

”Man ärver ingenting utom det här:
att man inget har & man ingen är

Man vet att man enbart hör
Hemma
Utanför
Till den dag man dör
Man vet att man vet hut
Tills alltihop är slut
Se men inte röra
Inget kunna göra
Men höra
Publiken
Musiken
Ifrån sitt utanför
Där man hör
Hemma
För
Hut går alltid hem
Man vet aldrig till vem”

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Om Bodil Malmsten och Paddan & branden

Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.

Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 82.
ISBN: 91-0-047171-2, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”

Damen, det brinner!

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Med Damen, det brinner! slog Bodil Malmsten igenom som poet och blev folklig. Det året, 1984, var inte jag född, så jag får lita på tidningarnas skriverier om att Malmsten med Damen, det brinner! blev en folkkär poet och diktuppläsare. Med tanke på vilken smal och liten genre poesi utgör i den massiva bokfloden så är det någonting oerhört att vara poet och folkkär, tycker jag. Det säger något om lättillgängligheten, tonen och temat för den här dikten.

Om debutdiktsamlingen, Dvärgen Gustav, var av det lite mer egensinniga slaget och svårare att direkt relatera till så är Damen, det brinner! en dikt där generiska hjärta- och smärtafrågeställningar bjuder på igenkänning. Det uppskattar jag, som faktiskt inte är så van vid att läsa poesi.

Damen, det brinner! handlar om ensamhet och olycklig kärlek. Malmsten hittar precisa ord för att beskriva tomheten som icke självvald ensamhet kan orsaka och utanförskapet som den som lever utanför tvåsamheten kan uppleva. Jag förstår absolut hur just Damen, det brinner! kunde bli ett genombrott för drygt 30 år sedan. Det fina är att den är lika läsvärd och pricksäker idag.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av Bodil Malmstens genombrottsdiktsamling och läsa en igenkännbar och pricksäker dikt om ensamhet, olycklig kärlek och utanförskap.

Betyg: 4 rondeller av 5.

Citerat ur Damen, det brinner!

”Och så blev det sommar

obegripligt bråttom på med sommarkläder
inte dags för päls än
måste packa väskan för bagaget har
behov av en semeser
måste vila upp sig
lite grann ifrån sig
den här damen har det uppenbarligt slitigt –
måste vila lite
Vissheten att hon är
själv
sin värsta väska
är ett lämpligt ämne
för s k förträngning

Insikten ohygglig
obönhörlig och orygglig
ändå
på sitt sätt rätt
trygg
och rätt så hygglig”

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Om Bodil Malmsten och Damen, det brinner!

Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.

Utgivningsår: 1984 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 58.
ISBN: 91-0-046074-5, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaffrån 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”

Levande och döda i Winsford

Levande och döda i Winsford

En kvinna och hennes hund befinner sig vid Exmoorheden på den engelska landsbygden. Man förstår att kvinnan flyr från något, eventuellt något inom henne själv, men det är länge ovisst vad det egentligen handlar om, även om man snabbt förstår att hennes man saknas. Hennes man framstår som en mycket självupptagen person och som läsare förstår man att deras förhållande inte har varit lyckligt. Kvinnan har också mycket sorg i bagaget som nu har bubblat upp på ytan. Kvinnans mål är att överleva sin egen hund. Sedan får hon se.

Boken är ingen deckare i egentlig mening, men det är faktiskt en mycket spännande och fängslande roman. Precis innan jag påbörjade Levande och döda i Winsford hade jag läst en annan bok, som förvisso var bra, men som faktiskt var lite omständligt skriven bok. Därför kändes det oerhört skönt att börja på Levande och döda i Winsford. Nessers roman är nämligen lätt att komma in i och det är ett ovanligt fint flyt i det lätta och luftiga språket. Nesser är kanske främst uppmärksammad för sina många deckare och det märks också att han kan bygga upp en roman och hålla uppe spänningen genom hela boken. Här är det en stilla och sömnig landsbygd som står för miljöerna, men spänningen finns där ändå. Skickligt! Nesser vågar också lämna en del lösa trådar. Det finns en hel del saker som han bygger upp och sedan lämnar lite åt läsaren att fundera över. Jag gillar det, faktiskt! Det är förmodligen inte alla författare som kan komma undan med sådant, men Nesser är så skicklig på att berätta att det snarare blir en intressant krydda än något annat,

Jag gillar både berättelsen som sådan, språket och det berättartekniska. Jag tycker också att det känns skönt att huvudpersonen är en kvinna 50+. Det finns inte många böcker (och absolut inte filmer, för den delen!) där kvinnor 50+ finns i huvudrollen. Det är en oerhört förminskad grupp inom kulturen, tycker jag, så jag välkomnar den här typen av böcker, som sympatiskt nog handlar mer om livet och åldrande än om t.ex. karlar och barn.

Vad jag kanske inte gillar riktigt hundra är slutet, egentligen. Jag vill inte skriva för mycket, för jag vill inte förstöra någon annans läsupplevelse, men jag kan väl säga att efter att ha följt huvudpersonen över ca 400 sidor och, för hennes del, en lång inre resa, och se hennes förhoppningar och framtidstro veckla ut sig, ja, då blir slutet sedan lite snopet. Å andra sidan är slutet en bra avrundning, på sitt sätt, även om jag gärna hade sett att huvudpersonen gick ett annat öde till mötes.

Allt som allt är det här hur som helst en riktigt läsvärd bok. Jag slukade den på några få dagar, vilket är ovanligt för mig, och jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig berättelsen även i framtiden. Vi läste den här boken i bokcirkeln som jag är med i och vi tyckte allihop att Levande och döda i Winsford var riktigt bra och tänkvärd.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en fängslande och spännande bok om att befinna sig på Exmoorheden och att konfronteras med sitt eget liv och sina dramatiska handlingar.

Betyg: 4 rhodesian ridgeback-hundar av 5.

Citerat ur Levande och döda i Winsford

”Jag förstår med ens vad som är det värsta med att sitta i fängelse. Man lämnar inget avtryck i världen. Man står utanför tiden. Om man råkade hoppa över att existera en dag skulle det inte göra någon skillnad. Ingen skulle märka ett skit. Är det på grund av det här som folk blir pyromaner? Eller går in med sina vapen i skolor och skjuter barn? För att lämna det där livsviktiga avtrycket?”

Levande och döda i Winsford - Håkan Nesser

Om Levande och döda i Winsford och Håkan Nesser

Håkan Nesser (född 1950) är en svensk författare och före detta lärare. Han debuterade 1988 med romanen Koreografen, men är kanske mest känd för sina deckare med Van Veeteren i huvudrollen. Sedan 1998 arbetar han som författare på heltid. Hans senaste bok är Elva dagar i Berlin, som kom ut 2015. Håkan Nesser har en hemsida.

Utgivningsår: 2013 (Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 422.
Andras röster: Helsingborgs dagbladKulturbloggen, Nerikes AllehandaSvD, Sveriges radio, Sydsvenskan.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”En kväll i november anländer en kvinna till byn Winsford på Exmoor i sydvästra England. Med sin hund bosätter hon sig i ett ensligt beläget hus uppe på heden. Hon använder inte sitt riktiga namn och hennes avsikter med vistelsen är oklara. Hon vandrar bland törnen, dimmor och vildhästar. Hon har bestämt sig för att överleva sin hund.

Hon har ett förflutet och en historia. Vad har hänt med hennes man? Är han i livet? Vem var han egentligen och vad var det som hände i Marocko för trettio år sedan?

Och är det någon som letar efter henne?

Levande och döda i Winsford är en bok om att fly från sitt gamla liv. Om att försöka göra upp. Om att kanske börja om trots att man inte är någon ungdom längre.”

Etthundra mil

Etthundra mil

Jess är ensamstående mamma och trots att hon har två jobb, är en fena på att hitta bra mat till extrapris, lagar & fixar & syr allt själv och trots att hon inte unnar sig några direkta extravaganser så går det knappt ihop ekonomiskt. Barnens pappa har inte betalat underhåll sedan han stack för två år sedan och hon vågar inte pressa honom på något heller, för hon vet att han inte mår bra och hon tänker att det är bättre att han kommer på fötter och får ett jobb först. När dottern, Tanzie, erbjuds en plats på en privatskola, där hon förhoppningsvis kan nå sin fulla potential och utveckla sin begåvning i matte, finns det inga möjligheter att låta henne tacka ja. Trots att skolan kan erbjuda ett stipendium saknas en mindre summa, som Jess måste skjuta till själv.  En möjlig lösning visar sig när skolan tipsar om en mattetävling som Tanzie bedöms ha mycket stora chanser att vinna. Vinstpengarna skulle gott och väl räcka för att låta Tanzie börja på den skola hon drömmer om att få gå på. Ett litet krux är att tävlingen ska hållas i Skottland, vilket med Tanzies åksjuka i beräkningen innebär flera dagars resa. Några pengar till tåg finns såklart inte.

Räddningen kommer från ett oväntat håll: den ekonomiskt oberoende IT-killen Ed erbjuder dem skjuts. Det kommer att bli en lång, lång resa med många dråpliga, roliga, hjärtknipande scener. Och så kommer såklart allas liv skakas om i grunden.

Det är enormt förutsägbart, såklart. Inte för att det går att lista ut exakt hur allting kommer att lösa sig – men att det kommer att lösa sig och att Jess & Ed kommer att bli kära, ja, det fattar man såklart omgående. Och det gör verkligen ingenting! Ibland är det precis den här typen av varma, fina berättelser man behöver. Jojo Moyes skriver med ett fint flyt och har hittat riktigt härliga karaktärer, omöjliga att inte tycka om. Man vill dem allt gott och det känns skönt och tröstande att veta att allt kommer att bli bra också.

Jag tycker det här är en både rolig, lättläst och bra bok. Skönt också att författaren skriver om en ensamstående mamma som har det svårt att få pengarna att räcka till – allt är verkligen inte speciellt skimrande och lättsamt i den här boken.

I korthet

Rekommenderas för: Den som behöver en förutsägbar, gullig berättelse att sjunka in i och som älskar komedin Little Miss Sunshine och andra dråpliga och varma roadtrip-berättelser.

Betyg: 4 Rolls-Royce av 5.

Citerat ur Etthundra mil

Det var då Tanzie såg det blinkande blåljuset. Hon försökte att med ren tankekraft förmå polisbilen att åka förbi dem. Men istället kom den allt närmare tills det blåa ljuset fyllde hela kupén.

Nicky vred plågat på sig där han satt. ”Öh, Jess. Jag tror att de vill att vi ska stanna.”

”Fan. Fan, fan, fan. Det där hörde du inte, Tanzie.” Mamma tog ett djupt andetag, flyttade nervöst händerna på ratten och saktade in.

Nicky sjönk ner djupare i sätet. ”Du, Jess?”

”Inte nu, Nicky,”

Polisen saktade också in. Tanzies handflator var alldeles svettiga. Det kommer att ordna sig.

”Det kanske är fel tillfälle att berätta att jag har mitt gräs med mig.”

Etthundra mil - Jojo Moyes

Om Etthundra mil och Jojo Moyes

Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Etthundra mil är hennes senaste bok, men en uppföljare till Livet efter dig väntas i höst. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.

Originaltitel: The One plus one (engelska).
Översättare: Emö Malmberg.
Utgivningsår (första utgåvan på svenska): 2014 (Printz).
Antal sidor: 384.
Andras röster: Kulturkollo, Feelgoodbiblioteket, Carolina läser…, Nobelprisprojektet.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

Av den bästsäljande författaren till Livet efter dig, Sophies historia och Sista brevet från din älskade kommer här hennes senaste roman som tar dig med på en oförglömlig roadtrip genom Storbritanniens klassamhälle.

Jess Thomas’ liv suger. Hennes man har stuckit och hon tvingas ha dubbla jobb för att försörja sina två barn. Styvsonen Nicky kommer ständigt hem från den ruffa kommunala skolan med nya blåmärken, och stänger in sig med datorn på sitt rum. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni, men när hon erbjuds en plats på en trevlig privatskola räcker pengarna inte till. Om hon inte kan vinna första pris i Skottlands matematikolympiad? Men Jess har varken bil eller pengar till tågbiljetter.

IT-miljonären Ed, med ett eget kaotiskt förflutet, blir av en tillfällighet deras riddare i skinande rustning. När han erbjuder sig att köra den lilla familjen, inklusive illaluktande hunden Norman, tvärsigenom England till Skottland är det hans första osjälviska gärning på åratal – kanske någonsin. Men kommer de att hinna? Och om de gör det – kommer deras problem att vara över?

Steglitsan

Steglitsan - Donna TarttNär boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.

Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.

Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.

Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.

Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Bokhora och SvD.

Projekt Rosie

Projekt Rosie - Graeme SimsionDon börjar närma sig 40 och jobbar som lektor i genetik. Hans tillvaro är inordnad i komplicerade scheman där tid avsatt för exempelvis träning är angett på minutnivå och där varje dag har sin standardiserade middagsrätt som han alltid lagar; samma, vecka efter vecka. Han har minst sagt utpräglade autistiska drag och, som så många andra med sådana drag, framstår han som en något udda figur och han har inte speciellt många vänner. Faktiskt har han bara två vänner. Nu har Don kommit till insikt om att han skulle vilja träffa någon att dela sitt liv med och det naturliga för honom är då att göra det i form av ett projekt: Projekt Fru. Han upprättar en 16-sidig enkät för att enkelt kunna sålla bort fru-kandidater som inte håller måttet; t.ex. rökare eller personer som tror på homeopati.

Naturligtvis kommer han att träffa någon som är helt fel, men ändå, såklart, helt rätt. När Don träffar Rosie trivs han väldigt bra i hennes sällskap, men inser att hon inte uppfyller kraven. De kommer ändå att fortsätta att träffas, främst för att Don blir indragen i hennes sökande efter sin biologiska pappa. I egenskap av genetiker börjar Don hjälpa Rosie med DNA-tester och även insamlandet av DNA från personer som kan misstänkas vara Rosies okända, biologiska pappa.

Det är en både rolig, varm och knäpp bok. Jag tycker om hur den är skriven och alla fyndiga formuleringar för hur Don ser på världen. Författaren lyckas göra något roligt av det utan att förlöjliga Don. Det är helt enkelt okej att vara lite udda! Såhär kan det låta:

”Förloppet startade när Gene absolut ville att jag skulle hoppa in och ta en föreläsning om Aspergers syndrom som han tidigare hade tackat ja till att hålla själv. Tidpunkten passade synnerligen illa. Förberedelserna kunde korreleras tidsmässigt med lunchen, men just den kvällen hade jag avsatt nittiofyra minuter åt badrumsstädning. Jag ställdes inför valet mellan tre alternativ, varav inget var tillfredsställande:

1. Att städa badrummet efter föreläsningen, med förlorad sömn som följd och därmed nedsatt psykisk och fysisk prestationsförmåga.

2. Att skjuta fram städningen till nästa tisdag, med en åttadagarsperiod av försämrad badrumshygien som följd och därmed ökad risk för sjukdomar.

3. Att vägra att hålla föreläsningen, vilket skulle kunna förstöra vänskapen mellan mig och Gene.”

Det är också härligt att följa Don och hur han kommer ur sin ganska instängda tillvaro. Ja, det här är en av de finare feel good-böcker jag läst! Jag blev både glad och underhållen av berättelsen.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är En bok om dagen, Hyllan och Lottens bokblogg.

Ensam

Ensam - August StrindbergDet här är en pinsam sak att avslöja kanske, men jag lyssnade igenom den här ljudboken två gånger och kände ändå inte riktigt att jag hängde med. Det är inte alla som fastnar för ljudböcker och jag kan förstå varför. Jag lyssnar främst när jag springer eller när jag städar och då blir det lite som det blir. Kanske springer jag nära en väg och tappar en del av berättelsen för att trafikbuller överröstar. Kanske börjar jag spola i kranar eller skramla med något när jag städar och så har jag tappat bort mig igen. Normalt sett ser jag det inte som ett problem och jag är helt enkelt lite beredd på att en ljudbok inte ger en lika ”komplett” berättelse som motsvarande pappersbok… Sådana här klassiker, som Strindbergs kortroman Ensam, är dock böcker som kräver full uppmärksamhet. Det var med andra ord ett olyckligt ljudboksval.

Berättelsen finns inläst som ljudbok, men ingår annars i en novellsamling med samma titel. Ensam anses vara självbiografisk och skrevs av Strindberg när hans äktenskap med Harriet Bosse var på väg att haverera. Bokens huvudperson är dock inte i skilsmässa, utan upplever ensamheten som nybliven änkling. Nu har han också återvänt till Stockholm, som är en stad i förändring. Hans vänner har glidit ifrån honom och han försjunker i ensamhet. Eller väljer, kanske man ska säga. Han är ensam, men som sällskap har han litteraturen, skrivandet och de berättelser han fantiserar ihop om det han ser runt omkring.

Jag hade som sagt svårt att hänga med i berättelsen, trots att den är så kort och allt. Det finns riktigt tänkvärda tankegångar och betraktelser i boken, men jag hade svårt att hålla fokus när jag lyssnade. Sedan är jag heller inte någon direkt Strindbergkännare och har heller inte läst speciellt många av hans verk. Jag tror att jag hade fått ut mer av boken om jag hade haft lite mer kunskap om hans person och hans författarskap. Men, även om det här inte är en bok som gjort ett stort avtryck, så har den väckt min nyfikenhet och lust att läsa mer av samma författare. Faktiskt överväger jag att läsa om boken i pappersform…

Du kan hittade den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

Cold Spring Harbor

Cold Spring Harbor - Richard YatesJag älskar verkligen Richard Yates stil. När andra författare behöver 300 sidor för att förmedla en känsla, så kan Yates summera allting i en enda perfekt avvägd mening. Han behöver inte använda många ord för att måla upp hela bakgrunden av ett liv som inte lever upp till de stora drömmarna, om en tillbakahållen sorg och en förhoppning om att det kan bli lite bättre. Cold Spring Harbor är föredömligt kort med sina ca 200 sidor (jag tycker typ att alla böcker som består av fler än 300 sidor bör redigeras kraftfullt…), ändå säger boken mer än de flesta. Det här är tight! Och jag älskar när författare kan skriva så. Bodil Malmsten är exempel på en svensk författare som också kan konsten att skriva exakt avvägt och stilistiskt fulländat. Hjalmar Söderberg är en annan. När vi diskuterade Utrensning av Sofi Oksanen på det senaste bokcirkelmötet så påmindes jag om att även denna bok är skriven just sådär enkelt och ändå uttrycksfullt.

Jag kan dock redan direkt säga att Cold spring harbor faktiskt inte är Yates bästa: av de jag har läst så är både Revolutionary road och Easter parade vassare. Det säger dock mer om Yates som författare än om boken som sådan.

I Cold Spring Harbor känns temat igen från tidigare böcker. Yates skriver gärna om människor med stora drömmar, men som har fastnat i ett alldeles vanligt liv i en amerikansk småstad. I Cold Spring Harbor bor huvudpersonerna i just Cold Spring Harbor – en liten småstadsidyll på Long Island.  Charles Shepard drömde om en karriär inom armén, men karriären tog slut innan den ens riktigt hann börja. Nu är han den som håller hemmet i rullning (och jag som trodde att det var först på 2000-talet som det började bli självklart att män fixar med hushållsbestyr!) och håller fasaden uppe där hemma. Frun är gravt alkoholiserad, men det är ingenting som någon någonsin talar om. Äldsta sonen, Evan, har ett kort äktenskap bakom sig, men förhållandet varade inte längre än vad tonårsromanser tenderar att göra. Dottern bor hos mamman och Evan drömmer om att skaffa sig en ordentlig utbildning och en framtid. Lite av en slump träffar han Rachel, en trevlig flicka som han snabbt gifter sig med, och utbildningen läggs på hyllan. Liver rullar på i Cold Spring Harbor. Ingen är särskilt lycklig. Rachels mamma gör sitt bästa för att få sig själv och hennes lilla familj att framstå som helt normala, men en dag exploderar det och Rachel börjar skrika att hon är galen. Sedan är det snabbt bortglömt igen och fasaden putsas till på nytt.

Jag vet ingen som skriver så ångestladdat som Yates. Trots att den sällan i klartext skriver om ångest, så känns det hela tiden att det här är människor som går omkring med en klump i halsen. I korta glimtar blir man lite hoppfull och glad igen, för då antyder Yates att hoppet lever kvar och att allt kommer att bli bra för hans små huvudpersoner. För den som inte har läst Yates förr och som inte är beredd på vad som ska komma så kan jag dock gissa att boken kan falla rätt platt. Ibland blir det nästan lite parodiskt när han målar upp sina scener av ett ointressant liv. Kanske känns heller inte dialogerna helt klockrena alla gånger.

Men det är sådant jag bortser från. Yates är fortfarande en av mina favoritförfattare och Cold spring harbor är ytterligare ett exempel på en bok av en briljant författare. Läs den om du tycker om Revolutionary road. Läs Revolutionary road om du är nyfiken på Yates och aldrig har läst någon av hans böcker förut (och om du hatar att läsa, vilket kanske inte är så troligt eftersom du läser min blogg, så bör du se filmatiseringen istället ;).

Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om boken är DN, dagensbok och Bibliophilia.