Bok jag vill läsa: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

En av mina favoritfilmer från förra året är faktiskt Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Boken utspelar sig i Harry Potters universum, men långt före Harrys tid, och följer magizoologen Newt Scamander (spelad av den helt fantastiske Eddie Redmayne(, som btw borde ha belönats med en Oscar för sin roll i The Danish Girl)). Jag avskydde i och för sig den urlöjliga kärleksstoryn och flera av de totalt ointressanta och klichéartade bifigurerna, men det vägdes faktiskt upp av att filmen var så mysig och av att det är så härligt att få vara i Harry Potters värld en stund. Filmen är inte helt ospännande, men mest av allt tyckte jag faktiskt att den var gullig – så som det blir med magiska djur. 🙂

Det var såklart en lågoddsare att filmmanuset skulle bli till bok. 🙂 Ändå måste jag erkänna att jag missade den här utgivningen och av den anledningen så räknade jag inte heller upp den i något av mina inlägg om vårens böcker (I, II, III). Men visst vill jag läsa den! Och man blir ju inte mindre lockad av framsidan!

Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling

Bok på film: Den odödliga Henrietta Lacks

I början av förra året postade jag ett inlägg där jag tipsade om filmatiserade böcker med biopremiär under året. När jag i år försökte följa upp med någonting liknande så hittade jag inte mycket..! Det visade sig att oerhört få filmatiserade böcker har biopremiär 2017 – och det kan väl vara nog så bra, i och för sig, för det finns i min mening någonting tråkigt med att gå på de där enkla bollarna och göra film av berättelser som redan har gjort succé i ett annat format. Det finns trots allt någonting spännande med att göra riktigt bra film och redan från början ha just filmformatet för ögonen (årets bästa film, Moonlight, är förvisso en filmversion av en pjäs..! Som en parentes så tycker jag verkligen att ni borde se den!).

Nu har jag i alla fall hittat en filmatiserad bok – en bok som jag dessutom har läst 😉 – som kommer ut under 2017, nämligen Den odödliga Henrietta Lacks/The immortal life of Henrietta Lacks. Det blir dock ingen biofilm, utan en HBO-produktion, så den som är intresserad får väl signa upp sig för en prenumeration på HBOs streamingtjänst, antar jag. Premiären är i april.

Den odödliga Henrietta Lacks är en biografi som berättar om Henrietta Lacks och hennes anhöriga. Lacks var en färgad kvinna som drabbades av cancer i 50-talets USA. Hennes läkare tog cellprover från henne utan hennes medgivande (förmodligen) och lyckades med konststycket att få cellerna att överleva i odling. Lacks själv avled i sviterna av den aggressiva cancer som hon hade drabbats av, men cellerna lever ännu. De blev lite av en revolution och cellerna har använts och används alltjämt i ett enormt antal forskningsprojekt. Vill man som forskare köpa ett litet rör med HeLa-celler för att använda i sina provrörsförsök så kan man köpa det för ca $600. Hur mycket har Lacks anhöriga fått av de enorma summor som cellerna har dragit in? Ja, inte speciellt mycket, faktiskt… Den odödlige Henrietta Lacks är en väldigt rörande och störande berättelse om rasism och oetisk forskning. För mig, som själv är forskare, så var den en väldigt intressant läsning och jag tycker att alla forskare, särskilt de som jobbar kliniskt, borde läsa och ta del av den här berättelsen.

Jag hoppas att filmen blir bra! I rollen som Deborah Lacks (en av Henrietta Lacks döttrar och en av huvudpersonerna i boken) hittar vi Oprah Winfrey, vilket jag tycker känns spännande!

Bok på film: aktuella filmatiseringar 2017

Nytt år innebär inte bara att det finns en massa nya böcker att se fram emot. Det innebär också att en massa filmer rullas upp på biograferna och bland dem brukar det finnas generöst med filmatiserade böcker. Men… I år verkar det faktiskt vara ovanligt glest med filmatiseringar på biograferna, särskilt bland böcker som jag har läst och bland svenska böcker. Jag hittade nästan ingenting! Efter en efterlysning i sociala medier så fick jag lite hjälp på traven av läsarna Sara och Cornelia. Trots deras hjälp så måste jag väl erkänna att jag inte direkt hittade någon film som just jag kommer att rusa till biograferna för att se, men ändå! Här är några filmatiseringar som kommer till svenska biografer under 2017:

En film som många garanterat kommer att gå och se, men som jag absolut inte känner mig speciellt nyfiken på är del två i E. L. James porrtrilogi ”Fifty shades” som följer oskuldsfulla Anas relation (och BDSM-sex) med en ultrarik man med sadomasochistiska böjelser. Böckerna lär enligt många säkra källor vara taffligt skrivna, så jag känner absolut inte för att spilla någon tid på att läsa dem. Filmerna klarar jag mig också utan skulle jag tro. 10 februari kan ni andra, som kanske är intresserade, gå och kolla, för då är det i alla fall biopremiär för del två i trilogin, Fifty shades darker.

Jag vågar inte titta på skräckfilmer, men en klassisk skräckis som kommer på bio i år är Stephen Kings Det, som får svensk biopremiär den 8/9. Stephen King skriver ju också böcker som kan sorteras in i andra genrer. Föredrar man annat än skräck så kanske det är läge att gå och se The Dark tower, som är filmatiseringen av den första delen i Kings fantasyserie Det mörka tornet. Den här serien beskrivs som Kings livsverk, så det är kanske lite sorgligt att jag inte har läst någon av böckerna! Jag vill nog inte se The Dark tower utan att ha gett böckerna en chans först, men filmen får i alla fall svensk biopremiär den 28/7.

Som ni hör så har jag inte läst ett skit av de böcker som blir film i år. 🙂 Det närmsta jag kommer är förmodligen The Snowman, som kommer på bio den 13/10. Det är filmatiseringen av Jo Nesbøs Harry Hole-deckare Snömannen. Den har jag inte heller läst dårå, men jag har åtminstone läst Rödhake av samme författare och med samme polisman i huvudrollen… 😉

Några böcker som jag har läst och som blir film 2017 är t.ex. Undret av R.J. Palacio och Mordet på Orientexpressen, men de går tydligen inte upp på bio i Sverige. Lite synd, kan jag tycka! Undret är en fin liten bok om att vara annorlunda och om att vara snäll. Och Mordet på Orientexpressen är ju en Agatha Christie-klassiker! I den här filmversionen har dessutom Johnny Depp och Penélope Cruz två av rollerna och det hade man ju velat se!

Delhis vackraste händer har blivit TV-serie

Har ni läst feelgoodboken Delhis vackraste händer? Jag tycker att den här boken har hamnat märkligt mycket i skuggan av andra giganter i samma genre. Alla har liksom snackat om boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann medan Delhis vackraste händer har gjort mycket mindre väsen av sig!

Det är i alla fall en rolig och avkopplande bok om en krisande medelålders man som reser till Delhi och får sig en nystart – och nya vänner, inte minst i indiern Yogi.

Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand
Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand

Jag brukar inte ta mig tid att titta på TV så ofta, men i jul kanske jag kan hitta lite tid till att ge Hannes Holms nya TV-serie en chans. Han har nämligen filmatiserat boken och i huvudrollen hittas Björn Kjellman, som ju är så bra! Premiären är i SVT1 på nyårsdagen och då kommer också alla tre delarna i serien att finnas tillgängliga på SVT play.

Nocturnal animals (Tony och Susan, filmen)

För några år sedan läste vi boken Tony och Susan (Nocturnal animals) i min bokcirkel och trots att det var så länge sedan så kommer jag fortfarande ihåg intensiteten och känslan i en av bokens inledande scener. I den scenen färdas Tony i sin bil genom ett ödsligt, nattligt landskap tillsammans med sin familj när de plötsligt är på väg att bli prejade av vägen. Det slutar med att de får punktering och måste stanna bilen och också konfronteras med de sjukt obehagliga män som helt oprovocerat har gett sig på dem. Som läsare förstår man att det kommer att leda till en katastrof och författaren har verkligen lyckats få in skräcken och den klaustrofobiska känslan i texten.

Resten av boken tyckte jag nog var ”sådär”. Det kändes som att boken spretade lite väl mycket mot slutet och att det också blev lite väl absurt, inte minst vad gäller den polisutredning som sedan kommer igång och där en av polisens utredare tar sig osannolikt stora friheter och beter sig allmänt oproffsigt för att försöka få fast brottslingarna.

Nu har boken blivit film i regi av Tom Ford och den går på bio just nu med titeln Nocturnal animals. Jag hade nog inte gått och sett den på bio om det inte vore för det faktum att filmen toppar många kritikerlistor just nu och det faktum att en av mina favoritskådespelare, Amy Adams, spelar en av huvudrollerna. Berättelsen om Tony är i såväl boken som filmen en berättelse som utspelar sig i ett visst manuskript som en kvinna, Susan, får hemskickat till sig från sin exman, som hon inte har träffat på många år. När hon börjar att läsa berättelsen, som boken och filmen alltså till stora delar består av, så sugs hon in i den och trots att den inte direkt liknar hennes liv eller har några glasklara paralleller till hennes egna upplevelser så börjar berättelsen som hon läser verkligen att spegla det som händer henne och vad hon känner. Precis som en bra bok brukar göra! Och det är intressant och kul skildrat tycker jag. Det är alltså Amy Adams som spelar Susan och det gör hon också väldigt bra. Jag tycker att filmen faktiskt är bättre än boken på att göra något intressant av Susan som karaktär och hennes livssituation.

I övrigt tycker jag att filmen är mycket lik boken, på gott och ont. Det ballar verkligen ur när polisutredningen kommer igång och jag gillar det inte. Jag är kanske petig, men det funkar inte för mig när mordutredningar mer skildras som klumpigt utförda privatspaningar. Sedan blir utvecklingen också rejält osannolik och skruvad. Jag vill inte skriva för mycket, men ni som har läst eller sett förstår säkert. Jag måste dock säga att filmen är bättre än boken även i det här avseendet. Polisen spelas nämligen av en fullkomligt briljant Michael Shannon som verkligen får in känslan och skapar en mångfacetterad karaktär som jag trots allt knäppt runt omkring faktiskt vill förstå. Trots Shannons insats så vet jag dock inte om det räddar filmen som helhet, men det går knappast att göra rollen bättre kan man väl säga.

Ja, det var mina tankar om filmen. Jag tyckte kort och gott att den var bättre än boken, trots det oangenäma i att försöka göra en film av en läsupplevelse. 🙂 Jag kanske inte riktigt stämmer in i hyllningskören som har höjt filmen till skyarna på sina håll, men jag tycker absolut att den är sevärd!

Två aktuella filmatiseringar: Kvinnan på tåget och Julieta

Har ni läst Kvinnan på tåget? Boken handlar om en alkoholiserad och arbetslös kvinna som varje dag sätter sig på tåget och åker mot sitt gamla jobb. På vägen fantiserar hon om människorna i husen som hon passerar. Och sedan inträffar ett brott och hon vet inte exakt vad hon vet och vad hon själv har gjort. Det är en bra bok!

Och nu har den blivit film! Kul tycker jag! Särskilt kul att Emily Blunt är så porträttlik bokens huvudperson. Jag menar, hon ser ju precis ut så som man tänker sig att en alkoholiserad, sjavig och krisande kvinna ser ut. SKOJA. Jag vet inte alls hur man tänkte faktiskt?

Nåja. Filmen som helhet kanske är bra, även om jag är fundersam över casting och styling…

Apropå filmatiseringar… Jag läste ju Alice Munros novellsamling På fri fot för ett tag sedan. Tre av novellerna i den handlar om Juliet och nu har de här novellerna blivit film – av ingen mindre än Pedro Almodóvar som ju brukar vara så himla bra på att skildra kvinnoöden av olika slag. Den här filmen vill jag se! Boken hade jag lite svårt att hänga med i eftersom jag lyssnade på den som ljudbok och det blev himla rörigt för mig att hålla isär berättelserna. Jag tror på sätt och vis att jag skulle få ut mer av fimen. Julieta heter den i Almodóvars tappning.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, filmen

Här om veckan såg jag filmatiseringen av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Vi läste boken i min bokcirkel, så hade det inte varit för den så hade jag förmodligen aldrig kommit på att läsa den. Ibland är det tur att bokcirkeln får en att vidga vyerna lite! 🙂 Jag tyckte faktiskt riktigt mycket om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Kanske blev det ingen ny favoritbok, men ändå: det var en avkopplande och lagom spännande fantasybok och alla de foton som boken är illustrerad med är en kul krydda.

Filmen då? Ja, den var faktiskt också riktigt lyckad! Det är Tim Burton som har regisserat och för den som har sett hans tidigare filmer så kommer estetiken definitivt att kännas igen. Fast på ett bra sätt. Faktum är att det känns svårt att hitta en lämpligare bok för Burton att sätta tänderna i än just Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Han har en förkärlek för berättelser om udda och rent av skrämmande karaktärer och tycker om att krydda i grunden väldigt varma berättelser med skräck. Allt passar perfekt in på Ransom Riggs bok. Och ja, det blir riktigt bra. I slutet har Burton dock låtit fantasin sväva iväg och det kan man tycka lite vad man vill om, antar jag…

Här om veckan var jag förresten på ytterligare en aktivitet kopplat till bokcirkeln. Då var jag nämligen på en författarsamtal med Susanna Alakoski. Som ni kanske vet så bor jag i Umeå och här finns det ett väldigt mysigt bokcafé, Bokcafé Pilgatan, som brukar anordna författarsamtal och uppläsningar av olika slag. Under 4 års tid var jag och min sambo särbos och han bodde då precis mitt emot detta bokcafé. Det är egentligen helt sjukt att jag inte har kommit dit oftare! För jag har verkligen inte varit en frekvent gäst… Men nu blev det alltså av! Och Susanna Alakoski hör ju faktiskt till en av mina favoritförfattare, så jag blev ju nästan lite star strucked… 🙂 Temat för kvällen var våld mot kvinnor – mycket intressant och tankeväckande! Och ja, jag borde gå till Pilgatan oftare..!

Bokcafé Pilgatan
Bokcafé Pilgatan

Tony och Susan blir filmen Nocturnal animals

För några år sedan läste vi boken Tony och Susan i bokcirkeln. Jag vill minnas att den började extremt bra; man kastades direkt in i en fruktansvärd biljakt, där Tony förlorar både fru och dotter. Men sedan började det liksom balla ur. I boken startas en polisutredning som är helt surrealistisk och saknar trovärdighet. Så ja, slutbetyget för boken blev kanske inte så jättehögt.

Nu såg jag i alla fall att boken har blivit film! Nocturnal animals heter den i filmversionen. Och någonstans tror jag att berättelsen gör sig bättre som film. Håller ni med, ni som har läst? Jag är faktiskt peppad på att se! Amy Adams har en av rollerna och hon tycker jag är en oerhört duktig skådespelare, så bara den saken gör ju filmen lockande!

Den allvarsamma leken, filmen

För några veckor sedan var jag på bio och såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderberg-klassikern Den allvarsamma leken. Jag är med i Bioklubben och kan därför gå på förhandsvisningar emellanåt. Nu har dock filmen haft premiär på riktigt och går för fullt på biograferna, så nu kanske det passar att blogga om den också!

För mina läsare är det kanske ingen hemlighet att jag älskar Hjalmar Söderbergs romaner, inte minst språket i dem, som är något alldeles extra. Det finns en exakthet i Söderbergs språk som få andra kan komma i närheten av. Kanske just därför bor det väldigt mycket känslor i hans texter. Den allvarsamma leken är en av mina favoritböcker; Söderberg lyckas mejsla fram något förvånansvärt nyskapande i sin berättelse om Arvid & Lydia och deras komplicerade kärlekshistoria.

Hur var filmen då? Jo, klart sevärd, tycker jag! Det är fint filmat och komponerat och såväl Sverrir Gudnason (Arvid) som Karin Franz-Körlof (Lydia) spelar himla bra. Jag tycker särskilt att Gudnason gör en övertygande och intressant tolkning av Arvid och hur han slits mellan sitt trygga, stabila förhållande och passionen, som är på väg att rasera allt. Jag tror minsann att Gudnason är på väg att bli en ny favoritskådespelare för mig. Så ja, jag tycker att Den allvarsamma leken är en riktigt bra film. Den lyckades beröra mig. För den som tycker om (långsamma) dramafilmer är Den allvarsamma leken höstens film, tycker jag.

Men en grej… Hur fritt är boken tolkad i filmen egentligen? Eller hur dåligt minne har jag? Jag minns då inte mycket från boken! Hela filmen satt jag dessutom och funderade så smått på hur slutscenen skulle göra sig på bioduken – och så slutar filmen helt annorlunda mot vad jag mindes att boken gjorde! Dags att läsa om, tror jag… Det var trots allt typ 15 år sedan jag läste den där boken, som jag har så positiva minnen kring.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Den lille prinsen, filmen

Jag påstod att jag inte skulle gå och se filmversionen av Den lille prinsen, men här om veckan blev jag så himla sugen på att gå på bio och det fanns verkligen inget annat vettigt att se som jag inte redan hade sett. Jag är glad att jag såg filmen ändå. Det är verkligen en fint animerad film, där sagan om Den lilla prinsen och hans kärlek till sin ros mixas med en berättelse om en hårt pressad flicka som inleder en vänskap med sin excentriske granne. Största delen av filmen berättar inte sagan om Den lille prinsen, utan handlar alltså om den här tjejen, vars mamma har gjort upp ett ambitiöst schema för att förbereda sitt barn för vuxenlivet och få henne att lyckas i skolan. Istället för att sitta med näsan i böckerna så börjar dock flickan att spendera allt mer tid med den sagoberättande gamle mannen i huset bredvid. Allt vävs ihop ett fint sätt och man har varsamt reviderat och byggt ut slutet. Största delen av filmen är ”modernt” ritad, men när sagan om Den lille prinsen berättas känns illustrationerna igen från boken.

Jag vet inte hur barn tar emot den här filmen, men jag hoppas att den går hem. Det är en fin och filosofisk berättelse.