Unga Astrid (film inspirerad av Astrid Lindgrens liv, innan hon blev författare)

Här om veckan var jag på bio och såg Unga Astrid, filmen som är baserad på Astrid Lindgrens liv innan hon blev en känd författare. Vi var nog många som blev berörda och som fängslades av Kristina Lindströms Astrid Lindgren-dokumentär som sändes i tre delar julen 2014 (den finns för övrigt på SVT Play just nu). När jag såg dokumentärserien blev det också första gången jag fick höra berättelsen om hur Lindgren som ung mor blev tvungen att lämna ifrån sig sin lille son, Lasse, till fosterföräldrar i Danmark. I Lindströms dokumentär blev den här traumatiska tiden i Lindgrens liv en nyckel som satte många av hennes verk i ett nytt ljus. Det var nog fler än jag som blev väldigt berörda av att lära känna den delen av Astrid Lindgren, så det är inte konstigt att någon har velat gå djupare och skapa en hel film om det. Unga Astrid fokuserar alltså på just den här tiden i Astrid Lindgrens liv. Vad jag har förstått har Unga Astrid, regisserad av Pernille Fischer Christensen, fått en del kritik, inte minst av Astrid Lindgrens dotter, Karin Nyman, för att den berättar om den här tiden som Astrid Lindgren själv inte gärna ville prata om. Att veta att filmen använder sig av en persons liv, och att den personen samtidigt var väldigt mån om att skydda just de här delarna ur sitt privatliv, gör såklart att filmupplevelsen grumlas något, men med det sagt så tycker jag att det verkligen är en fin  och väldigt stark film.

Filmen, som alltså inte är en dokumentär, men som ligger nära verkliga händelser i Astrid Lindgrens liv, berättar om den unga Astrids liv i Vimmerby och hur allt ställs på ända när hon inleder en romans med lokaltidningens redaktör, en cirka 30 år äldre man som precis ligger i en komplicerad skilsmässa med sin fru. Astrid, i filmen spelad av fantastiska Alba August, är bara runt 16 år och är en slags praktikant på tidningen. När hon inleder en relation med sin chef blir hon också gravid och självklart blir det uppståndelse. Barnets far kan dömas för otukt och få ännu större problem med den skilsmässa han är mitt uppe i. Astrids föräldrar oroar sig stort för sin dotters framtid och vad alla ska tycka, särskilt oroliga blir de eftersom att de arrenderar sin mark från kyrkan. Astrid måste helt enkelt (enligt den tidens logik) lämna Vimmerby under graviditeten och hon hamnar då i Stockholm, där hon går en sekreterarutbildning. När förlossningen närmar sig åker hon till Danmark, eftersom att hon inte behöver uppge barnets fars namn där.  Ung och ensam föder hon sin älskade lilla son, Lasse, som hon inte kan ta med sig hem, utan måste lämna hos en fostermor.

Det gör ont i hjärtat när man ser Astrid kämpa för att få hem sin son och hur hon krigar för att få tillvaron att få ihop och att hitta och utveckla sin mammaroll under de fåtal besök hon kan göra hos sin pojke. Det kan förmodligen vara nog så jobbigt att vara ensamstående idag, men filmens Astrid Lindgren hade dessutom mycket lite pengar att röra sig med, väldigt få skyddsnät runt omkring och hon var ju själv bara ett barn. Jag blev verkligen berörd.

Unga Astrid är en både sorglig och känslosam film, men samtidigt är den också en härlig film, full av liv.  I filmen lyfts det fram en skämtsamt och spexig Astrid, som har svårt att sitta still och som varken håller igen när hon blir arg eller glad. Det är stora känslor och stor livskraft som lyser igenom hela tiden. Ibland blir det lite övertydligt, men det märks att regissören har velat hitta kopplingar till Lindgrens böcker och karaktärer. Filmens Astrid Lindgren är som en kraftfull Pippi Långstrump: stark, självständig, handlingskraftig. Ibland ger hon ifrån sig rena Ronja Rövardotter-skrik. Framför allt är hon en inspirerande och stark ung kvinna och det är jäkligt skönt att sitta och se en hel långfilm som fokuserar på just detta: en film om moderskap och mod.

En del har kritiserat att filmen handlar om Astrid Lindgren och moderskapet och inte om Astrid Lindgren och karriären. Jag är benägen att tycka att det är just detta som gör filmen så intressant. Alla vet redan vilken enastående författare Astrid Lindgren var och vilken fantastisk spridning hennes berättelser har fått. Filmen berättar något annat och kanske är det förminskade och synd att den gör det, men jag tycker verkligen att sådana här starka kvinno-berättelser behövs. Såhär kunde en kvinna liv se ut på 20-talet.

Det är komplicerat att Unga Astrid handlar om Astrid Lindgren, med tanke på att hon själv troligast aldrig hade accepterat att den här filmen hade gjorts, men ska man se filmen som det den är: en film inspirerad av Astrid Lindgren, så kan man kanske också det positiva i att ett stycke kvinnohistoria tack vare Lindgren får den här uppmärksamheten. Filmen hade förmodligen inte väckt samma intresse eller engagemang om den hade handlat om en helt fiktiv person, men nu får många svenskar chansen att se en riktigt fin och berörande film som berättar om kvinnliga erfarenheter som sällan fått utrymme på vita duken tidigare. Jag tycker i alla fall att det är en väldigt sevärd film.

Bok på film: Gräns (novell ur Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist)

Här om veckan var jag på bio och såg Gräns, Ali Abbasis filmatisering av John Ajvide Lindqvists novell/kortroman med samma namn. Berättelsen finns i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar, men har också kommit i nyutgåva i samband med att filmen har gått upp på bio. Filmen har fått ett enormt fint mottagande och vann tidigare i år priset Un certain regard på filmfestivalen i Cannes. Nu är Gräns aktuell som Sveriges Oscarsbidrag (den tävlar alltså om att bli nominerad i kategorin Bästa icke engelskspråkiga film). Fantastiska framgångar med andra ord!

Gräns av John Ajvide Lindqvist
Gräns av John Ajvide Lindqvist

Jag tycker helt klart att filmen är värd all uppmärksamhet och hyllningar. Det är en intressant och engagerande berättelse och filmatiseringen har verkligen lyckats ta med sig novellen till vita duken. Jag kan ju börja med att säga att jag tycker att Ajvide Lindquist är exceptionellt bra på att skildra ensamhet och utanförskap. När han sedan väver in detta i sina skräckberättelser så blir det verkligen rejält läskigt, berörande och träffande på samma gång. Det blir verkligen otäckt när det i botten finns rädslor och skräck som är rent allmänmänskliga. Det här är också något som går fram i filmatiseringen.

I Gräns är det tulltjänstemannen Tina som står i centrum. Hon har ett exceptionellt luktsinne med vilket hon kan lukta sig till skam och rädsla. Det hjälper henne också att identifiera alla som försöker passera gränsen med smuggelgods eller annat otillbörligt. Luktsinnet är inte det enda som gör Tina annorlunda, hon har också ett speciellt utseende och verkar på många sätt höra mer hemma i naturen än någon annanstans. Hemma har hon en urtrist karl, med vilken hon inte direkt känner någon gnista. Han sitter framför TV:n eller pysslar om sina ”muskelhundar” – hon går barfota ut i skogen. När hon plötsligt träffar Vore, en man som på många sätt liknar henne själv, förändras allt och hon kommer till insikt med varför hon aldrig har känt sig riktigt som alla andra och dessutom alltid har känt sig ful och annorlunda: både hon och Vore är troll. När de träffas så uppstår en stark passion och på många sätt är filmen faktiskt en ren kärleksfilm, fast på sitt väldigt annorlunda sätt. Det är både annorlunda och starkt och det är svårt att inte beröras när allt plötsligt verkar falla på plats för Tina. Hon hittar ett sammanhang där hon kan vara precis den hon är och där hon också kan vara åtrådd och älskad. Fast naturligtvis är det inte så enkelt och när Vores mörkare sidor dyker upp så ställs Tina inför svåra val.

Det finns många lager i den här filmen och den lämnade mig verkligen inte oberörd. Det känns så fånigt att beskriva en film om troll, men Gräns är verkligen fantastiskt fin och säger verkligen någonting allmänmänskligt om att vara annorlunda och vilket högt pris det kan komma att kosta att få höra till, ett pris som kanske faktiskt gör att utanförskapet blir ett bättre alternativ.

Både Eva Melander och Eevo Milonoff, som spelar huvudrollerna, gör helt otroliga rollprestationer och Göran Lindström, som har gjort masken förtjänar också ett särskilt omnämnande. Jag vet inte om jag någonsin har försökt föreställa mig ett troll, men Tina och Vore känns helt rätt. De är helt klart troll, samtidigt som de berättar en väldigt mänsklig historia, på sätt och vis.

Jag tyckte att filmen var riktigt, riktigt bra. Hade du tänt gå på bio någonting framöver är det här helt klart ett filmtips!

Britt-Marie var här blir årets ”juldagsfilm”

Det var inte länge sedan jag postade ett långt inlägg med årets filmatiserade böcker, men den behövde snabbt påfyllning, inser jag. Framför allt har jag missat att Fredrik Backmans feelgoodroman, Britt-Marie var här, får biopremiär till jul. Det brukar alltid komma någon lämplig familjefilm till jul (eller med premiär på juldagen), som man kan gå tillsammans och se på bio i mellandagarna om man vill och kan prioritera sådant. Årets ”juldagsfilm” ser ut att bli Britt-Marie var här. Filmen har inte börjat spelas in ännu, men enligt DN planeras premiären redan till december i år. Regisserar gör Tuva Novotny och det är Pernilla August som kommer att spela Britt-Marie.

För några år sedan var det en annan filmatiserad Fredrik Backman-bok, En man som heter Ove, som fick folk att vallfärda till biograferna (den är en av de mest sedda svenska filmerna i historien!). Det återstår att se om Britt-Marie gör samma succé som den godhjärtade surgubben Ove, men jag hoppas på det! För visst vore det väl roligt om en tant-film skulle gå hem på samma sätt som Ove-filmen?!

Jag älskar för övrigt Fredrik Backmans böcker och jag lyssnar faktiskt just nu på en av hans senaste, Vi mot er. Jag är helt fast i den och vill inte att den tar slut! Just Britt-Marie var här har jag dock inte läst, men det borde jag göra, såklart.

Vi mot er av Fredrik Backman
Vi mot er av Fredrik Backman

Filmatiserade böcker som kommer på bio 2018

Jag gillar att se film på bio och därför kommer här ett inlägg med filmatiserade böcker som kommer på svenska biografer 2018. 🙂 Har jag missat någon? Tipsa mig gärna!

Jag bloggade om Wonder redan förra året, men det är först nu i februari som den har svensk biopremiär. Det här är alltså filmatiseringen av barnboken Undret, som handlar om en alldeles speciell pojke och om att välja att vara snäll – ett lämpligt budskap i dessa tider.

I februari kommer också boken En sista semester på bio (The Leisure Seeker som den heter på amerikanska). Jag skrev faktiskt upp den här boken på min ”att läsa”-lista här om dagen för den dök upp som boktips i en tidning jag bläddrade i och jag tyckte att boken hade en så härlig framsida (en husvagn i genomskärning). Haha. Den handlar i alla fall om ett äldre par som åker på en sista semester tillsammans. Den ena har drabbats av cancer och den andra av Alzheimers sjukdom. Jag tror det är en väldigt värmande berättelse!

Jag har inte läst den själv, men Jason Matthews spionthriller Red sparrow får biopremiär i mars. Jag vet inte om jag är så sugen på att se. Först tänkte jag att den kanske handlade om en balettdansare (då jag själv dansar balett så önskar jag ju alltid att få se lite klassisk dans…), men spionen är alltså en ”sparv” i betydelsen förförerska och det känns ju rätt ointressant egentligen, men ändå. Det är Jennifer Lawrence som spelar sparven och jag tycker att hon är en oerhört skicklig skådespelare, så filmen kanske ändå blir sevärd.

En annan bok som jag inte har läst är Ready Player One av Ernest Cline. Den här SciFi-boken har i alla fall blivit film och kommer på vita duken i mars. Berättelsen utspelar sig i en virtuell värld, dit människor har sökt sig för att få lite trygghet eftersom världen är på väg att gå under.

Sarah Waters är en författare jag gillar. Hon skriver böcker i skärningen mellan historiska romaner, spänning, romance och skräck och hon har också den goda smaken att frångå heteronormen i många av sina berättelser. 2018 kommer en filmatisering av Främlingen i huset (The Little Stranger), som faktiskt var den första Waters-romanen jag läste. I september kommer den på bio.

Om inte Disneys tidigare Djungelboken-filmer (den senaste från 2016) kändes tillräckligt så kan vi nu se fram emot ytterligare en version som kommer i oktober (den här gången är det Warner Bros som distribuerar). Jag tror att den kommer att heta Mowgli, men berättelsen är såklart baserad på den vanliga storyn av Rudyard Kipling.

Stig Larssons Millenniumtrilogi har ju återuppstått tack vare att David Lagercrantz har skrivit flera nya deckare med Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander i huvudrollerna. Självklart fortsätter också filmskapandet. I oktober ska Det som inte dödar oss komma på bio (eller The Girl in the Spider’s web som den väl kommer att heta som film). Huvudrollerna spelas av Sverrir Gudnason och Claire Foy.

En annan svensk deckare som kommer på bio i år är Three Seconds, som kommer i augusti. Det är en filmatisering av Roslund & Hellströms thriller Tre sekunder. Den har jag inte läst, men det känns kul såklart att en svensk deckare blir film utomlands. Jag hade ingen aning om att Roslund & Hellström var stora utanför Sverige.

I december kommer en ny Mary Poppins-film. Det har gått 50 år sedan Disneys senaste Mary Poppins, så det kanske är dags för en ny! En annan välkänd barnboksfigur som kan ses på bio under 2018 är Pelle Kanin (från Beatrix Potters böcker). I februari är det biopremiär för Pelle Kanin.

Martin Widmark är författaren vars barnböcker brukar dominera utlåningsstatistiken på svenska bibliotek. Det är framför allt LasseMaja-böckerna som lånas ut, men han har också skrivit andra böcker, däribland böcker om Halvdan Viking, som kommer att visas i filmversion vintern 2018.

Novellen Gräns, som finns i skräckförfattaren John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar har blivit filmatiserad och kommer på bio nu i år. Jag vet inte något datum faktiskt, men jag tror helt klart att det blir en sevärd film. Ajvide Lindqvists berättelser har ju nått framgång som film tidigare. Låt den rätte komma in, har ju t.ex. blivit två hyllade filmer tidigare.

Den kanske märkligaste/mest oväntade filmatiseringen är Aniara. Man har alltså gjort en film av Harry Martinsons klassiska rymddikt. Jag har ingen aning om vad vi kan vänta oss, men jag gissar att man får gå till Folkets bio för att se den (obs: jag älskar Folkets bio). 🙂

Det här är ingen filmatisering av en bok, men jag tycker att det här filmtipset passar här ändå. I september kommer filmen Unga Astrid, som handlar om Astrid Lindgren <3 som ung. Det här är en av de filmer som jag längtar efter mest!

Ytterligare en film som inte är en bok (än) är Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott, som är nästa del om Newt Scamanders äventyr i Harry Potters universum. Jag tyckte att den första filmen var superhärlig och jag kommer helt klart se uppföljaren på bio i december! Den kommande filmen kommer att utspela sig i Paris, så miljöerna är säkert fantastiska.

En film jag inte vill se är The Bell Jar (filmatisering av Glaskupan av Sylvia Plath) som verkar komma ut nu i år (jag hittar inget premiärdatum dock). Boken utsåg jag till min favorit bland böckerna jag läste 2017. Det är faktiskt en helt fantastisk skildring av tillvaron för en ung kvinna som blir psykiskt sjuk. Jag har ändå ingen lust att se filmen. Av den enkla anledningen att jag inte vill riskera att få den här läsupplevelsen förstörd… Dakota Fanning kommer i alla fall att spela Esther Greenwood (huvudrollen) och det är Kirsten Dunst som regisserar.

En till film som kommer 2018 är Fifty Shades Freed, den sista delen i Femtio nyanser av honom-trilogin. Den kommer ut lagom till Alla hjärtans dag, för alla som tycker att det är en bra dag för lite BDSM-fantasier. Själv är jag inte så intresserad, främst för att allt jag vet om böckerna är att de är taffligt skrivna.

Mordet på Orientexpressen – filmen

Här om veckan ville jag och min sambo gå på bio och se Solsidan, men det var tydligen ganska många som hade lust att se samma film, så det fanns inga biljetter kvar. Jag har en förkärlek för smalare dramafilmer och har i perioder gått på en hel del matinéer som har visat just den typen av filmer. Någon gång har vi endast vara ett par tre personer i hela salongen. En gång var jag själv. Av den anledningen har jag inte riktigt förstått att man ibland måste förboka sina biobiljetter… 😉

Men! Vi gick alltså och såg Mordet på Orientexpressen istället. Det är också den enda bok jag har läst av Agatha Christie, så det var ju lite kul att få se den här klassiska deckaren på vita duken också. Det var några år sedan jag läste boken och jag hade faktiskt glömt precis allting, så det var fortfarande en pusslig och spännande berättelse. För den som varken har läst eller sett den här berättelsen så går den alltså ut på att detektiven Hercule Poirot reser med Orientexpressen och plötsligt blir satt att utreda ett mord som skett på tåget. Mördaren finns någonstans bland passagerarna, men det är ett minst sagt klurigt fall eftersom alla har alibin och eftersom spåren leder till alla och ingen…

Det blir ofrivilligt komiskt när Poirot kan se precis alla samband och dra de mest fantastiska slutsatser utifrån små detaljer, men det är ju sådan Christie har skrivit karaktären, så jag tycker ändå att de har lyckats skildra Poirot på film och gjort något kul av hans fåfänga. Så länge man är med på hur karaktären är och vad det här är för typ av berättelse så tycker jag att filmen är klart sevärd. Inte minst så är den otroligt snyggt filmad och man har fått till riktigt drömmiga miljöer med den 30-talslyx man kan föreställa sig på den legendariska Orientexpressen. I diverse större eller mindre roller finns förresten stjärnor som Judi Dench, Penélope Cruz och Johnny Depp. Kul!

Bok på film: Korparna

I början av året hade jag en idé om att skriva ett blogginlägg om kommande filmatiseringar. Jag älskar nämligen film och tycker det är riktigt roligt att se bra böcker tolkade på vita duken. Som någon kanske minns hade jag dock svårt att hitta filmer med biopremiär i år. Jag hittade nämligen inte så väldigt många fler än filmatiseringarna av Stephen Kings Det och Det mörka tornet, som redan har haft premiär båda två, och  Jo Nesbøs The Snowman (filmatisering av deckaren Snömannen), som kommer nu i oktober. Det är tre böcker som jag inte ens har läst.

Av de böcker som jag har läst så noterade jag tidigare i år att att Undret av R. J. Palacio och Agatha Christies Mordet på Orientexpressen blir film under 2017, men när jag skrev mitt tidigare inlägg så hade de inte fått någon svensk biopremiär än. Det har de fått nu!  Jag är inte säker på om Undret kommer att heta Undret som film (den amerikanska titeln är Wonder), men den 1:a december kommer den upp på biograferna i alla fall. Mordet på Orientexpressen har biopremiär den 24:e november. Jag vill se! Trailern är snygg och boken är pusslig och spännande, så det kan nog bli en bra film.

Det här blev alltså en liten uppdatering kring vilka böcker som är på väg att bli film, men vad jag egentligen hade tänkt skriva var att det finns en filmatisering som jag hade lyckats missa helt och hållet – i år har Korparna biopremiär! Det är alltså filmatiseringen av Tomas Bannerheds augustprisbelönade roman om en ung kille som växer upp i en familj med en psykiskt skör pappa och som tar sin tillflykt till skogen och fågelsjön för att få ro. Boken är fantastiskt fin, så det ska bli intressant att se filmen, som alltså har premiär 13:e oktober. När jag söker på Korparna på min egen blogg så ser jag att jag skrev om den här filmatiseringen redan 2012. En del filmer tar tydligen tid på sig att bli klara. 😉 Jag hoppas att det betyder att man har filat på alla små detaljer och fått ihop något riktigt, riktigt bra. 🙂

Bok på film: The immortal life of Henrietta Lacks

Min sambo kollar på tv-serien Game of thrones och därför har vi för tillfället HBO här hemma. Det innebär ju också att man kan titta på en hel del film, t.ex. HBO-produktionen The immortal life of Henrietta Lacks, som är en filmatisering av Rebecca Skloots bok med samma namn (Den odödliga Henrietta Lacks, som den heter på svenska). Boken handlar om Henrietta Lacks, som på 50-talet drabbades av livmoderhalscancer. Henrietta Lacks gick bort i förtid, men en läkare lyckades isolera celler från hennes bortopererade tumör och få dem att överleva och dela på sig i odling. Det blev den första humana cellinjen och cellerna har sedan kommit att få en enorm betydelse i forskningsstudier. Cellerna används än idag och används som provrörsmodeller på laboratorier över hela världen. Den som vill köpa sig HeLa-celler, som de kallas, kan beställa ett litet rör för ett antal tusenlappar.

Journalisten Rebecca Skloot ville berätta Henrietta Lacks historia och under arbetet med romanen sökte hon också upp Henrietta Lacks vuxna barn, som visade sig ha haft väldigt lite att säga till om när det gäller deras mors celler. Familjen visar sig bestå av en trasig och skör samling människor. En dotter hamnade på mentalsjukhus redan som barn och dog efter vanvård. En son for illa under uppväxten och hamnade i kriminalitet. En dotter lider av diverse krämpor och psykiatriska diagnoser. Hela hennes liv har hon kastats fram och tillbaka i förtvivlan över den förlorade modern och allt ovisst runt cellerna. Ingen har någonsin försökt förklara för någon i familjen vad cellerna är för något och vad de betyder för forskningen. För de flesta i familjen är allting kring Henriettas celler mystiskt och skrämmande. De läser artiklar där det står någonting om kloning och tror att det finns kloner av modern. De läser att cellerna är odödliga och ramlar ned i förtvivlan över att modern inte får någon ro och kan lämna jordelivet på riktigt.

Vad som framgår tydligt är den rasism som kantar hela den här historien. Henrietta och hennes familj är svarta och läkare och forskare har genomgående tyckt att det inte är någon mening med att förklara någonting eftersom att de ”inte skulle förstå”. Henrietta Lacks gav knappast något medgivande till att hennes celler skulle spridas över jorden och användas många decennier framåt och hennes familj blir inte heller informerade. Ingen anser heller att familjen borde få någonting av kakan. Medan andra har tjänat miljoner så har flera i familjen levt under knappa förhållanden i alla år.

Berättelsen väcker många tankar om rasism och om etik i forskningen. Det är också en berörande berättelse om hur en hel familj far illa efter den här sorgliga händelsen. Boken innehåller verkligen många lager och jag tycker helt klart att den är läsvärd, särskilt för den som, liksom jag, jobbar eller har jobbat med cellodlingar. Bara berättelsen om hur spridda de här cellerna är och vilken betydelse de har haft är fascinerande!

Filmen då? Nja… Jag förstår att man måste kapa lite sidospår och hålla sig till en linje när man gör en film av en bok. Här har filmmakarna uppenbarligen valt att fokusera kring Skloots arbete med boken och hennes möten med familjen, särskilt den neurotiska Deborah Lacks, som också är en viktig och framträdande karaktär i boken. Det är bara det att det sker på bekostnad av allt fascinerande kring cellerna. Henrietta Lacks, som Skloot trots allt utger sig för att vilja berätta mer om, blir en tom bifigur. Filmen lyckas förvisso effektivt visa på hur dåligt familjen har behandlats, men jag tycker ändå att boken är vassare på att lyfta rasismen och lyfta de forskningsetiska frågorna. Filmen känns faktiskt ganska statisk och seg (trots att den faktiskt bara är ca 1,5 h lång) och den består mest av att Rebecca Skloot (spelad av Rose Byrne) och Deborah (spelad av Oprah Winfrey) reser omkring medan Deborah växlar mellan mani och depression. Winfrey spelar rollen otroligt bra, men hennes insats tar också över hela filmen, som landar lite i en berättelse om en skör kvinna med maniska episoder. Jag hade förväntat mig mycket mer film om just Henrietta Lacks, men nej.

Jag tycker nog att filmen är värd 3 av 5 i betyg. För den som vill veta mer om Henrietta Lacks och de remarkabla celler som än idag odlas och används i forskningen, så skulle jag hellre rekommendera boken i det här fallet.

Bok jag vill läsa: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

En av mina favoritfilmer från förra året är faktiskt Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Boken utspelar sig i Harry Potters universum, men långt före Harrys tid, och följer magizoologen Newt Scamander (spelad av den helt fantastiske Eddie Redmayne(, som btw borde ha belönats med en Oscar för sin roll i The Danish Girl)). Jag avskydde i och för sig den urlöjliga kärleksstoryn och flera av de totalt ointressanta och klichéartade bifigurerna, men det vägdes faktiskt upp av att filmen var så mysig och av att det är så härligt att få vara i Harry Potters värld en stund. Filmen är inte helt ospännande, men mest av allt tyckte jag faktiskt att den var gullig – så som det blir med magiska djur. 🙂

Det var såklart en lågoddsare att filmmanuset skulle bli till bok. 🙂 Ändå måste jag erkänna att jag missade den här utgivningen och av den anledningen så räknade jag inte heller upp den i något av mina inlägg om vårens böcker (I, II, III). Men visst vill jag läsa den! Och man blir ju inte mindre lockad av framsidan!

Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling

Bok på film: Den odödliga Henrietta Lacks

I början av förra året postade jag ett inlägg där jag tipsade om filmatiserade böcker med biopremiär under året. När jag i år försökte följa upp med någonting liknande så hittade jag inte mycket..! Det visade sig att oerhört få filmatiserade böcker har biopremiär 2017 – och det kan väl vara nog så bra, i och för sig, för det finns i min mening någonting tråkigt med att gå på de där enkla bollarna och göra film av berättelser som redan har gjort succé i ett annat format. Det finns trots allt någonting spännande med att göra riktigt bra film och redan från början ha just filmformatet för ögonen (årets bästa film, Moonlight, är förvisso en filmversion av en pjäs..! Som en parentes så tycker jag verkligen att ni borde se den!).

Nu har jag i alla fall hittat en filmatiserad bok – en bok som jag dessutom har läst 😉 – som kommer ut under 2017, nämligen Den odödliga Henrietta Lacks/The immortal life of Henrietta Lacks. Det blir dock ingen biofilm, utan en HBO-produktion, så den som är intresserad får väl signa upp sig för en prenumeration på HBOs streamingtjänst, antar jag. Premiären är i april.

Den odödliga Henrietta Lacks är en biografi som berättar om Henrietta Lacks och hennes anhöriga. Lacks var en färgad kvinna som drabbades av cancer i 50-talets USA. Hennes läkare tog cellprover från henne utan hennes medgivande (förmodligen) och lyckades med konststycket att få cellerna att överleva i odling. Lacks själv avled i sviterna av den aggressiva cancer som hon hade drabbats av, men cellerna lever ännu. De blev lite av en revolution och cellerna har använts och används alltjämt i ett enormt antal forskningsprojekt. Vill man som forskare köpa ett litet rör med HeLa-celler för att använda i sina provrörsförsök så kan man köpa det för ca $600. Hur mycket har Lacks anhöriga fått av de enorma summor som cellerna har dragit in? Ja, inte speciellt mycket, faktiskt… Den odödlige Henrietta Lacks är en väldigt rörande och störande berättelse om rasism och oetisk forskning. För mig, som själv är forskare, så var den en väldigt intressant läsning och jag tycker att alla forskare, särskilt de som jobbar kliniskt, borde läsa och ta del av den här berättelsen.

Jag hoppas att filmen blir bra! I rollen som Deborah Lacks (en av Henrietta Lacks döttrar och en av huvudpersonerna i boken) hittar vi Oprah Winfrey, vilket jag tycker känns spännande!

Bok på film: aktuella filmatiseringar 2017

Nytt år innebär inte bara att det finns en massa nya böcker att se fram emot. Det innebär också att en massa filmer rullas upp på biograferna och bland dem brukar det finnas generöst med filmatiserade böcker. Men… I år verkar det faktiskt vara ovanligt glest med filmatiseringar på biograferna, särskilt bland böcker som jag har läst och bland svenska böcker. Jag hittade nästan ingenting! Efter en efterlysning i sociala medier så fick jag lite hjälp på traven av läsarna Sara och Cornelia. Trots deras hjälp så måste jag väl erkänna att jag inte direkt hittade någon film som just jag kommer att rusa till biograferna för att se, men ändå! Här är några filmatiseringar som kommer till svenska biografer under 2017:

En film som många garanterat kommer att gå och se, men som jag absolut inte känner mig speciellt nyfiken på är del två i E. L. James porrtrilogi ”Fifty shades” som följer oskuldsfulla Anas relation (och BDSM-sex) med en ultrarik man med sadomasochistiska böjelser. Böckerna lär enligt många säkra källor vara taffligt skrivna, så jag känner absolut inte för att spilla någon tid på att läsa dem. Filmerna klarar jag mig också utan skulle jag tro. 10 februari kan ni andra, som kanske är intresserade, gå och kolla, för då är det i alla fall biopremiär för del två i trilogin, Fifty shades darker.

Jag vågar inte titta på skräckfilmer, men en klassisk skräckis som kommer på bio i år är Stephen Kings Det, som får svensk biopremiär den 8/9. Stephen King skriver ju också böcker som kan sorteras in i andra genrer. Föredrar man annat än skräck så kanske det är läge att gå och se The Dark tower, som är filmatiseringen av den första delen i Kings fantasyserie Det mörka tornet. Den här serien beskrivs som Kings livsverk, så det är kanske lite sorgligt att jag inte har läst någon av böckerna! Jag vill nog inte se The Dark tower utan att ha gett böckerna en chans först, men filmen får i alla fall svensk biopremiär den 28/7.

Som ni hör så har jag inte läst ett skit av de böcker som blir film i år. 🙂 Det närmsta jag kommer är förmodligen The Snowman, som kommer på bio den 13/10. Det är filmatiseringen av Jo Nesbøs Harry Hole-deckare Snömannen. Den har jag inte heller läst dårå, men jag har åtminstone läst Rödhake av samme författare och med samme polisman i huvudrollen… 😉

Några böcker som jag har läst och som blir film 2017 är t.ex. Undret av R.J. Palacio och Mordet på Orientexpressen, men de går tydligen inte upp på bio i Sverige. Lite synd, kan jag tycka! Undret är en fin liten bok om att vara annorlunda och om att vara snäll. Och Mordet på Orientexpressen är ju en Agatha Christie-klassiker! I den här filmversionen har dessutom Johnny Depp och Penélope Cruz två av rollerna och det hade man ju velat se!