Nu har jag läst om Follyfoot, som jag rotade upp ur biblioteksarkivet för ett tag sedan i ett anfall av nostalgi. Jag blev faktiskt inte särskilt besviken, utan tycker att det är en mysig och trovärdig hästbok, trots att den har närmare 40 år på nacken.
Follyfoot är en av böckerna i en bokserie som jag tyckte väldigt mycket om när jag var i den åldern då jag läste hästböcker. Vad jag fastnade för på den tiden var att hästarna i den här boken inte är överdrivna sagohästar, utan ganska vanliga hästar, ofta sådana med en hel del skavanker. Den känns liksom trovärdig. Det tycker jag fortfarande.
Boken handlar om ett stall, Follyfoot, där några eldsjälar tar hand om gamla och sjuka hästar, som behöver omvårdnad och vila. En del hästar räddar de från vanvård, andra hästar lämnar ägarna in för att de inte kan ta hand om dem för stunden.
Det är en mysig och smårolig bok, som också blev TV-serie på 70-talet. Den har jag inte sett, men när jag läser boken kan jag föreställa mig att den nog skulle vinna på att vara TV-serie istället för bok. Det känns nämligen som att den inte riktigt har en röd tråd, utan innehåller lite väl många korta episoder, som står lite för sig själva. Det hade varit roligare om författaren hade trängt lite djupare i karaktärerna istället.
