Araben

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer som så många andra på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat har kommit emellan, studier t.ex., och att det där med barn har fått vänta. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

I samma stad sitter en man på tunnelbanan med sin prydliga portfölj. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder och hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och ärligt talat helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har tillåtit rinna sig ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: språket, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för tunga erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla. Det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga emellanåt. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

Citerat ur Araben

”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

»Hej!«

»Hej.«

Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

Definitivt iranier.

»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

»Jaså?«

»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

Shit, han känner henne inte.

»Jaså? Vad du har estuderat?«

»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Om Pooneh Rohi och om Araben

Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”

Allt jag inte minns

Allt jag inte minns

Samuel har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, och en författare försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet. Vem var Samuel? Vad hände i hans liv vid tiden innan den tragiska händelsen? I korta minnesfragment spelas allting upp, ofta berättat växelvis av rumskompisen och vännen, Vandad, som kanske var något mer än så, och exflickvännen Laide. Minnen och motiv går inte alltid ihop, men sakta börjar det klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, vilja att förstå, rädsla för att glömma, oförmåga att gå vidare.

På vägen mot slutet skriver Khemiri om en förälskelse som blossar upp och suddar ut allt runt omkring. Med pricksäkra detaljer berättar han om förälskelsens första berusande fas, tvivlen som smyger sig på, rädslan för att bli sviken. Från de löjliga sms som kärleksparet skriver till kompisarnas trötta, men överseende reaktion, har Khemiri lyckas skriva ett väldigt trovärdig och på många sätt igenkännbar kärlekshistoria, men boken har fler bottnar än så, många bottnar, faktiskt. Khemiri skriver om trendkänsliga stockholmare som köper ekologiska citroner medan papperslösa kvinnor i samma stad blir misshandlade av sina män, som de inte kan lämna eftersom de då kan hamna på förvaret och utvisas. Rasism och situationen för papperslösa är ett tema över hela boken, genomsyrar var och vartannat minnesfragment, ibland i mer tragikomiska scener:

”Tjugo minuter senare. Fortfarande ingen taxi. Eller väldigt många taxibilar med ledig-skylten tänd som gasade förbi oss och plockade upp andra kunder längre fram. Till slut bestämde vi oss för att köra en solovink. Jag ställde mig nära ett skyltfönster med mobilen mot örat, Samuel stod ensam vid trottoaren. En Taxi Kurir stannade, Samuel öppnade dörren och sa vart vi skulle och när taxichauffören sagt ja, låtsades jag avsluta samtalet och hoppade in i taxins baksäte. […] Vi släppte av Samuel i Hornstull och fortsatte mot Örnsberg. När vi svängde av Hägerstensvägen lutade jag mig fram och visade kontanterna för taxichauffören.

– Det är ingen fara, sa jag. Jag har pengar. Jag kommer inte råna dig.

Taxichauffören log ett nervöst leende, han försökte hålla ratten lite lösare, men jag märkte hur lättad han var när jag vecklade ut min kropp ur hans baksäte och bilen återfick sin vanliga tyngdpunkt.”

Ibland blottas rasismen i mer hjärtskärande scener, som när Khemiri skriver om papperslösa kvinnor i olika tuffa situationer. Varje scen och varje vittnesmål om rasismen i vårt samhälle är berörande. Allt känns autentiskt. Det är som att Khemiri tar pulsen på samhället och skildrar tillståndet precis som det är med klassklyftor, bostadsbrist, tiggare och människor på flykt.

Med Allt jag inte minns skriver Khemiri om stora känslor och han tecknar ett viktigt tidsdokument, som också kan ses som ett skarpt debattinlägg i frågan om rasism, men jag måste samtidigt säga att trots allt detta allvar, denna brusande kärlek och bottenlösa sorg så är det humorn som verkligen binder ihop boken. Det är ofta en svart humor, men det här är verkligen en bok som gång på gång får mig att dra på läpparna. Fyndiga formuleringar, knäppa episoder och excentriska karaktärer ger boken en perfekt balans och väger upp det djupa allvaret.

Det finns dessutom en sak som jag är extra svag för när det gäller böcker. Det är mellanrummen – att författaren låter läsaren själv få upptäcka saker i en berättelse. Texter där författaren har månat om att skriva ut varenda detalj berör mig sällan lika mycket som texter där läsaren själv måste förstå vad som utspelas mellan de exakt avvägda orden. Den typen av koncentrerade texter brukar gå rakt in hos mig, som om jag lever det som sker. Här har Khemiri, som redan i sina tidigare böcker mer än väl har bevisat sin språkliga skicklighet, tagit det en nivå längre. Det är inte bara exakt avvägda ord och en koncentrerad text, utan hela boken består faktiskt av minnesfragment. Och ja, det går rätt in i hjärtat. Det här är det mest hjärtskärande, fina, viktiga, allvarliga och roliga jag har läst på mycket länge. Den här boken har allt. Det är en fantastiskt komponerad och genomtänkt historia där nya lager vecklar ut sig hela tiden. En helt underbar bok! Jag har inte tillräckligt med ord för att förklara hur bra den här boken är.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa om bottenlös sorg, bultande kärlek och ett tidsdokument över vårt samhälle och den rasism som finns överallt.

Betyg: 5 minnen i Erfarenhetsbanken av 5.

Citerat ur Allt jag inte minns

”Men lyssnade Samuel? Litade han på sin bästa väns magkänsla? Nej, några dagar senare kom jag ut ur duschen och hittade Samuel vid köksbordet.

– Okej. Okej okej okej, ropade han, halvt glad, halvt panikfylld. Jag gjorde det precis. Jag tryckte på send. Jag messade henne!

– Vem?

– Hon. Kontaktpersonen. Tolken. Jag körde på jobbspåret. Jag tackade för senast och bad henne höra av sig om hennes klient behövde någon mer assistans. Mvh Samuel. Migrationsverket.

– Tackade du för senast?

– Ja, var det konstigt eller?

– Man tackar väl för senast om man har varit på fest? Inte om man har haft ett slumpmässigt möte på en parkeringsplats.

[…]

– Men det kan ju läsas ironiskt också.

– Vilket då?

– Tack för senast. Hon kanske ser det och tänker att det var ett skämt. Var det dumt att avsluta med ”mvh”? Det kanske var för opersonligt? Jag borde ha skrivit ut det med bokstäver – med vänliga hälsningar Samuel Migrationsverket. Eller jag kanske borde ha avslutat med Allt gott. Eller Kram? Vad tycker du? Hade det varit för mycket om jag hade…

Jag stängde ytterdörren och tryckte på hissknappen. Om jag hade kunnat avstyra allt redan där och då så skulle jag ha gjort det. Jag hade en dålig känsla. Men ödets flipperkula var i rullning och ingenting kunde stoppa den.”

Allt jag inte minns - Jonas Hassen Khemiri

Om Allt jag inte minns och Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som debuterade 2003 med romanen Ett öga rött. Boken väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som används i den. För sin debutroman belönades Khemiri bl.a. med Borås tidnings debutantpris och har efter det även belönats med en lång rad andra priser, t.ex. Aniarapriset. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten. Inte minst fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.

Utgivningsår: 2015 (Albert Bonniers förlag)
Antal sidor: 331.
Andras röster: SVT, GP, Sveriges radio, DN, Expressen, Bokmania, Lyrans noblesser, Kulturkollo.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”

Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört.

Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?

Jonas Hassen Khemiri har skrivit en oförglömlig kärleksberättelse om vår hypersnabba tid, om priset vi människor betalar för att leva tillsammans.

Hon som älskade honom

Hon som älskade honom - Sara Kadefors

Jag måste börja med att säga att titeln till den här boken, Hon som älskade honom, känns skrämmande. Jag har inte mycket till övers för romancegenren. Hittills har jag just inte läst någon romance som har känts som min kopp te. Jag hoppades verkligen att rubriken skulle syfta på något annat, att boken inte skulle vara så förutsägbar, men tyvärr så säger rubriken precis vad det handlar om. Det är en klassisk flicka blir kär i pojke-berättelse.

Huvudpersonen heter Malena och hon har jobbiga saker i bagaget. Det berättas inte så mycket om detta, inte till en början i alla fall, men det skildras hur hon nästan kryper ur skinnet i sin lägenhet i stan. Hux flux bestämmer hon sig för att bryta upp. Hon hittar ett torp ute på landet och bosätter sig där. Där ska hon kunna jobba ifred (hon är översättare), slippa stadens buller och, innerst inne, så flyr hon såklart från det hon har varit med om.

Hennes hyresvärd är en attraktiv man och en älskad familjefar. Han heter Nathan och lever tillsammans med sin fru, deras dotter och några fosterbarn. Det är en genuint varm och välkomnande familj. De målas upp som godheten själva: empatiska, omtänksamma och trygga. Hela deras tillvaro är en perfekt liten kärleksbubbla där alla tar hand om varandra och bryr sig om varandra. Malena vill hålla sig lite på sin kant, men dras in i gemenskapen när hon går med på att undervisa två fosterbarn i svenska. Fosterbarnen är flyktingar och de får verkligen Malena att tina upp. Hon får särskilt starka band till Mortaza, som spänt väntar på att få uppehållstillstånd.

Det är den här delen av berättelsen som är behållningen, tycker jag. Det hade varit en helt annan bok, men jag hade gärna sett en bok som hade handlat om Malena och hur hon stöttar Mortaza i hans tuffa situation. Tyvärr blir det inga djupdykningar i ämnet, för även om Mortaza har en central del i berättelsen, så är det den förutsägbara lovestoryn mellan Malena och Nathan som är i huvudfokus. Den berättelsen är för mig totalt ointressant. Det är mest en massa klichéer staplade på varandra (hans stora mun, hur hon drar händerna genom hans korpsvarta hår, hur hennes hand drar sig som en magnet till hans och så vidare). Persongalleriet känns också extremt platt, minst sagt.

Nej, det här var sannerligen inte min kopp te. Den känns tunn, mallad och extremt förutsägbar. Jag hoppades länge att kärleken skulle handla om en vänskaplig kärlek mellan Malena och Mortaza, men nej, det handlar om en typisk kvinna som blir räddad från sitt känslomässiga kaos av en man med vassa käkben och en varm famn… Så trist!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är GP, Jennifers hörna och Och dagarna går.

Americanah

Americanah - Chimamanda Ngozi AdichieI Lila hibiskus skriver Adichie om Nigeria precis efter självständigheten 1960 och i En halv gul sol är handlingen förlagd  till inbördeskriget som bröt ut sju år senare. Båda är gripande och välskrivna böcker om hur Nigeria märkts av kolonialismen och kriget. I Americanah förflyttar sig Adichie till nutid. Nigeria är nu ett land med en ökande medel- och överklass, som har massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på. Många som lämnat Nigeria för att skaffa sig utbildning utomlands återvänder och tjänar stora summor på markaffärer, oljan eller rätt och slätt korruption.

En av de som lämnade Nigeria är Ifemelu, som lyckades få visum för att studera i USA. Kvar i Nigeria lämnar hon sitt livs kärlek, Obinze. Hennes första tid i USA blir omskakande. Hon har inte tillräckligt med pengar och har ingen framgång i jobbsökandet. Desperationen leder till slut till att hon säljer sig själv till en man och någonstans här orkar hon inte längre höra av sig mer till Obinze. Med tiden kommer Ifemelu att hitta jobb och lyckas gott med studierna, men USA ger henne för första gången en insikt om att hon är svart. Jag, som vit, kan omöjligt veta vad detta innebär i praktiken, men jag kan säga att Adichie är den som tydligast har lyckats beskriva för mig hur mycket rasfrågan drabbar människor. Jag har läst med en skamkänsla. Känt mig naiv.

Ifemelu inser att svarta långt ifrån har samma förutsättningar som vita och hon ventilerar mycket av det hon ser och upplever i en blogg. Det är rakt på sak och svårt att värja sig från, oavsett om hon skriver om att bli misstänkliggjord, bara på grund av hudfärg, om att försöka få sitt hår att vara amerikanskt rakt eller om svarta stereotyper i populärkulturen.

”När ett brott har begåtts, be till Gud att den skyldige inte är svart, och om det visar sig att brottet begicks av en svart person, håll dig långt borta från området där det inträffade i flera veckor, annars kan du gripas för att du passar in på profilen. Om en svart kassörska ger den icke-svarta kunden framför dig i kön undermålig service, ge då omedelbart den personen en komplimang för hans eller hennes skor eller vad som helst, för att kompensera denna försumlighet, för du är per automatik medskyldig till kassörskans förbrytelser.”

Adichie är helt bländande när hon beskriver personer och situationer där rasismen dyker upp och hon synliggör det väldigt effektivt. Det är så lätt för vita, som jag själv, att tro att det handlar om klass, om kön, om annat, men Adichie krossar alla sådana idéer. Det finns rasism i samhället. Som Adichie uttrycker det genom Ifemelu:

”I Amerika existerar rasismen men alla rasister är spårlöst försvunna. Rasister tillhör det förflutna. Rasister är de ondskefulla vita människorna med sammanpressade läppar i filmer som utspelas under medborgarrättsrörelsens era. Det här är grejen: rasismens uttrycksformer har förändrats, men språket har det inte. Så om man inte lynchat nån så kan man inte kallas rasist. Om man inte är ett blodtörstigt monster så kan man inte kallas rasist. Det behövs någon som kan säga att rasister inte är monster. Att de är människor med kärleksfulla familjer, vanligt folk som betalar skatt. Någon måste få jobbet som den som avgör vem som är rasist och vem som inte är det. Eller kanske är det dags att helt enkelt skrota ordet ”rasist”. Hitta på nåt nytt. Rasofobiskt syndrom, typ. Och de som lider av detta syndrom kunde då delas in i olika kategorier: lindrig, medium och akut.”

Det här är en otroligt relevant, viktig och aktuell bok, på så många sätt, men den är inte en direkt stridsskrift, utan också en mångbottnad, välskriven och fantastisk berättelse om människor, relationer, kärlek, invandring, att återvända och ett Nigeria under förändring. Ifemelu kommer att lämna USA och återvända till sitt hemland, där Obinze nu har blivit en rik man och gift sig med en vacker kvinna.

Det finns så många bottnar och teman att jag inte riktigt förstår hur Adichie får ihop det, men att hon får ihop det gör att det här absolut hör till en av mina absoluta favoriter från året. Det här är en läsupplevelse. En omskakande och tänkvärd sådan.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, Bokhora och Bokgalleriet.

Drömhjärta

Att läsa är att resa och den här läsningen tog mig med på en resa till Kuba, ett land som jag faktiskt vetat märkligt lite om fram till nu. Jag vet inte om boken har gett mig den mest nyanserade och bästa bilden av Kuba före och efter revolutionen, men det har hur som helst varit en riktigt fängslande läsning.

Boken handlar om de oskiljaktiga kusinerna Nora och Alicia, som växer upp på Kuba i privilegierade hem. De har precis börjat växa upp till vuxna kvinnor, även om Alicia i och för sig är betydligt mognare än Nora, och har börjat lämna lekar och bus på stranden till förmån för kärlek och andra äventyr. Så kommer revolutionen och Noras familj hör till de som lyckas ta sig till USA för att starta ett nytt liv. Alicia blir kvar på Kuba och hon kommer att gifta sig med en revolutionär och tillsammans får de en dotter, som snart visar sig vara blind.

Nora får ta del av Alicias liv genom brev. Själv studerar hon på universitetet och blir mer och mer ”amerikansk”, även om hon alltid är kluven över var hon hör hemma och saknar livet på Kuba. Så småningom gifter hon sig med en flirt från tonåren och de hade kunnat haft ett väldigt bekymmersfritt liv. Men Nora kan inte sluta tänka på Alicia. Hon förstår att hennes situation är allt annat än lätt: under åren som gått har Alicia blivit ensamstående med sin dotter, som hon inte kan låta gå i skolan, och hon måste prostituera sig för att kunna ha kontakt med sin man, som har hamnat i fängelse. Fattigdomen är enorm och desperationen är stor. Till slut förstår Nora att hon måste agera och åka dit. Hon kommer dock att möta en Alicia som är i betydligt sämre skick än vad hon hade kunnat föreställa sig.

Självklart är det en gripande bok. Den rymmer många scener från det elände som folk lever i och den säger något om det livsviktiga hopp som man måste hålla uppe för att orka. Jag tyckte riktigt mycket om Drömhjärta, men jag kan faktiskt inte köpa allt. USA målas i boken upp som paradiset på jorden och är inte bara det land där Nora vill bo med Alicias dotter. Det är tydligen också ett land, som till skillnad från Kuba och förmodligen resten av världen, kan bota blindhet. Allt ska liksom lösa sig i USA. Jag kan heller inte köpa den lilla kärleksstoryn som författaren har med. Nora träffar sitt ”livs kärlek” och de har ett såpass stabilt förhållande att de faktiskt har gift sig. Ändå blir det lite av en livskris att Nora åker till Kuba en stund, eftersom båda parter verkar vara rätt så säkra på att förhållandet ska spricka av att Nora lämnar karlen ensam några veckor. Ibland, i undantagsfall, kan jag köpa Hollywoodkärleksberättelser, men när det är Hollywoodskärleksberättelser, som bokens kärlekshistoria mellan Nora och hennes tonårskärlek som återvänder typ 10 år senare, får den åtminstone inte framstå som en kärlek som spricker av minsta lilla. Det blir så motsägelsefullt och konstigt.

Nåja. Det går att tänka bort de ovan nämnda detaljerna och gilla den här boken. Faktiskt gilla riktigt, riktigt mycket. Samartin har skrivit en intressant och upplysande bok om situationen i Kuba och miljöerna är så fint beskrivna att det känns som att man är där. Vilken resa!

Några andra som har läst Drömhjärta och skrivit om boken: Mettes pocketblogg, Nattens bibliotek, Doktor Molly och A fraction of the web. Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Fågelbovägen 32

Karin är den lyckade läkaren som, utöver sitt gynekologjobb, jobbar ideellt på en hemlig mottagning för papperslösa. När arbetsdagen är slut har hon en jämställd man och två barn att komma hem till i villan i förorten. Utåt sett ser hon osjälvisk ut och framstår som mycket lyckligt lottad, men hela fasaden börjar spricka sönder när hon träffar Katarina. Katarina kommer till den hemliga mottagningen med lunginflammation och hon berättar att hon arbetar som hushållerska hos en familj som inte precis behandlar henne väl. Karin bestämmer sig för att hjälpa Katarina genom att låta henne bo hos henne, men vad hon inte har förstått är att Katarina inte vill se sig som ett offer i behov av hjälp. Så fort hennes lunginflammation har läkt ut vill Katarina börja arbeta hos Karin med familj, vilket hon också gör. Till skillnad mot Karin har Katarina nu tid för att läsa läxor med barnen, baka och laga mat och allt annat som Karin tror sig behöva göra för att vara en bra mamma. Katarina börjar bli ett hot och också en påminnelse om hur oerhört svårt det är att hjälpa någon annan och att överbrygga klassklyftor och ojämlikheter. Karin har plötsligt blivit en av alla de som utnyttjar fattiga som svart hemhjälp och alla hennes tafatta försök att närma sig Katarina som vän slutar egentligen bara i att det blir fler och fler slitningar i familjen.

Jag tycker att ämnet är viktigt och boken är både lättläst och tankeväckande. Samtidigt trivs jag inte helt med berättelsen. Det är så lätt att ”köpa sig fri” från alla jobbiga ojämlikheter som vi kan ställas in för. För en del känns det förmodligen lättare att skänka någon hundring till ett fadderbarn än att vidga sina vyer genom att umgås över klassgränser och kulturer. Det är så lätt att gå förbi en hemlös utan att titta, men så enkelt att trycka på gilla-knappen till ”Vi gillar olika!” på Facebook. Men varför skulle det vara fult att försöka göra det man kan? Karin lever i en skyddad värld i sin villaförort, men gör sitt bästa för att göra skillnad genom att jobba timtals på en klinik för papperslösa. Det är väl bra? Ändå framställs hon som en bitch, omöjlig att sympatisera med. Berättelsen tar en vändning mot slutet och Karin framställs som lite mer mänsklig. Tur! Jag tycker ändå att boken har en tveksam sensmoral och den gjorde mig lite besviken.

Kan du säga schibbolet?

”Sverige ser idag inte ut som det gjorde för 50 år sedan…” är en kommentar som sägs om och om igen i Bakhtiaris skarpa och underhållande (ljud)bok Kan du säga schibbolet?. Men det är inte sagt på allvar, utan som en slags pik till de svenskar som försöker att slå ett slag för mångkultur utan att egentligen ha en aning om vad de pratar om och utan att känna en enda ”blatte”(ett ord som de faktiskt envisas med att använda). Precis som i Kalla det vad fan du vill kommer ingen undan Bakhtiaris penna. Hon lyckas förmedla en bred bild över olika aspekter kring att vara invandrare eller att vara barn till invandrare.

I centrum står framför allt familjen Abbasi: Nouhsin, Mehrdad, och deras svenskfödda barn, Parisa och Baran. Nouhsin är deprimerad, något som ingen vågar prata om, och sjukskriven. Hon har svårt för svenskan, men umgås ändå med sin gamla SFI-lärare; en vänskap som är lite svår att förstå sig på faktiskt. Mehrdad är lärare och debattör och pratar en så perfekt svenska att folk blir besvikna när han är inbjuden till debattprogram. Han uttrycker kontroversiella åsikter om bilden av invandrare och folks ängslan för det som är svenskt. Hans åsikter om integration och mångkultur har närmast gett honom en rasiststämpel, trots att både han och Nouhsin har invandrat från Iran.

Parisa vill, mot sin mammas vilja, åka till Iran och fota för ett skolprojekt. Hon vill fota ”det riktiga Iran” – något som hon knappast vet vad det är. Till slut ger Nouhsin och Mehrdad med sig och släpper iväg Parisa, och Baran. Baran är mest av allt livrädd för Iran. Som hon har förstått det blir man piskad om man ertappas med ”för lite” slöja eller för tight kappa. Ingen vet vad de kommer att landa i för land. Det visar sig att de i Iran åker mer bil än i Sverige, kan se filmer som inte har haft premiär i Sverige än, och har möjlighet att gå på fest mest hela tiden. Parisa försöker att hitta rätt motiv för sitt fotoprojekt, men till sin besvikelse vill hennes släktingar bara visa gallerior, fester, glasscaféer. ”My God! Det här är inte Saudiarabien” är kusinens ständiga svar när Baran oroar sig över att bli tagen av polisen och Parisa försöker att bekräfta sin bild av ”det riktiga Iran”.

Men vad är egentligen ”riktigt”? Kan invandrare bo i en gigantisk villa i Oxie (fin stadsdel i Malmö) och ha städhjälp, som familjen Abbasi? Eller bor invandrare i Rosengård (lite ”sämre” stadsdel i Malmö) och ska de vara stolta över det? Är det ett ”blattealibi” att så många invandrare jobbar på radion (Bakhtiari gillar nog inte radiokanalen ”Min gata”…)? Kan Mehrdad verkligen vara rasist? Kan en vanlig, surig, busschaffis, bo med sin före detta svärmor, en iransk kvinna som röker som en borstbindare och knappast kan ett ord svenska, och faktiskt trivas med det? Kan en ung svensk akademiker från Stockholm åka till Malmö och prata om mångkultur och tillföra något nytt? Bakhtiari luftar många fördomar och lämnar läsaren med insikten att man kan kalla det vad fan man vill, men vi kommer aldrig att förstå varandra bättre, hur politiskt korrekta och försiktiga vi än är, om vi identifierar varandra utifrån den grupp vi skenbart ser ut att tillhöra. Det framstår som att den som har förstått mest i frågan om ”mångkultur” och integration är den lille svenske pojke, som emellanåt blir barnvaktad av Mehrdads inte precis svensktalande mor. Spelar roll! De pratar persiska och svenska lite som det faller sig.

Det här är en smart bok! Tankeväckande, kul och bra! Dessutom är den helt fantastiskt bra inläst av Sanna Persson-Halapi. Hon växlar skickligt mellan olika dialekter, brytningar och sinnesstämningar. Ljudboksutgåvan är också kryddad med lite ljudklipp där det passar. Välgjort!

Jerusalem

Jerusalem skulle kunna vara en modern såpopera och det säger jag mest på ett positivt sätt. Här finns alla möjliga såpoperaelement: folk som går med i en sekt, en hel by som splittras på grund av detta, folk som blir kära i varandra och sedan ångrar sig och sedan ångrar sig igen, en båtolycka, som inte är helt olik Titanics förlisning, skrock och sagor, en liten dos övernaturlighet, död och elände och barn som föds. Jag undrar lite hur den togs emot när den kom för över 100 år sedan och jag tänker mig att om en moden bok kom ut idag och berörde samma ämnen och samma spann av ämnen skulle jag nog förkasta den som lite löjlig, men jag förkastar inte denna. Jag tycker den är skön, i brist på bättre ord, och det hade jag definitivt inte väntat mig av denna gamla klassiker.

Delar av den kan jag känna liknar Utvandrarna ganska mycket och det är ju en bok jag verkligen tycker om. När jag skriver detta menar jag mest att folk utvandrar även i denna bok och att man får följa dem genom så många sidor att de till slut känns som gamla bekanta och man känner med dem i allt de gör och hittar på. Det är också trevligt att få kika in i det Dalarna som Lagerlöf beskriver och den vardag hon berättar om.

Jag har inte gillat allt jag har läst av Lagerlöf, men denna rekommenderar jag varmt. Det gick inte i ett rasande tempo att läsa ut den, men det var hur som helst en väldigt trevlig läsupplevelse.

Du rêve pour les oufs

Åh, vad jag gillar Faïza Guène! Jag tyckte hemskt mycket om Kiffe kiffe demain och den nyligt utlästa Du rêve pour les oufs är en nästan ännu större favorit. Tur att det finns sådana här lagom tjocka, lättlästa och finfina böcker som får mig att vilja fortsätta hålla igång franskkunskaperna.

Ahlème är 24 år och bor i en förort till Paris tillsammans med sin pappa och yngre bror. Hon flackar runt på olika korttidsanställningar, skvallrar med sina vänner, dejtar hopplösa killar och försöker att hålla ordning på sin bror, som missköter skolan och ägnar sig åt tvivelaktiga affärer, trots att en utvisning till hemlandet, Algeriet ligger över honom som ett stort hot.

Så mycket mer än drömmar finns det kanske inte att leva på för många som lever som Ahlème, men Ahlème själv beskrivs inte som ett offer, utan som en tjej med ganska mycket skinn på näsan. Jag tycker verkligen bra om berättelsen om henne, som blandar allvarliga ämnen med mycket humor och ett ungt språk. Trots att jag långt ifrån kan franska flytande tycker jag att boken är lätt att ta till sig på originalspråket och att den är väldigt kul att läsa. Hur den fungerar i översättning vet jag inte, men gissningsvis är den lika styltig och konstig som franska böcker tyvärr nästan alltid är i översättning!

Det är såhär jag vill läsa Guène, på franska, och jag vill läsa mycket mer av henne!

Kiffe kiffe demain

Doria är femton år och bor i en förort till Paris med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att hitta en ny fru i hemlandet Marocko. Tillvaron är inte helt lätt. Mamman är analfabet och har ett skitjobb som hotellstäderska, så Dorias kläder är inga hippa jeans utan kläder från loppmarknader eller second hand och Doria och mamman får regelbundet besök från socialarbetare, som vill väl men som inte lyckas riktigt.

Kiffe kiffe demain är en charmig ungdomsbok. Doria har många tonårstankar om kärlek och livet och framtiden. När jag läser den minns jag hur det kunde kännas att vara tonåring. Samtidigt berättar den om det inte alltid lätta livet i förorten med all den kriminalitet och andra problem som finns där. Jag tror att Kiffe kiffe demain kan skapa debatt i Frankrike, men som svensk läsare är den största behållningen att det är en charmig, rolig och träffsäker ungdomsbok. Det är ingen dålig behållning. Jag tycker jättemycket om den här boken!