Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.

Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig.  Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.

Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.

Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget.  Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.

Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.

Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.

När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.

Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte

”– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…

Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.

Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…

… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.

Svetlana Aleksijevitj

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Förlagets beskrivning

”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”

Historieläraren

Historieläraren av Matt Haig är en annorlunda och humoristisk historisk roman om en man som åldras väldigt långsamt. Betyg: 4 lutor av 5.

Historieläraren av Matt Haig
Historieläraren av Matt Haig

Historieläraren av Matt Haig är en roman om en historielärare som verkligen inte har några problem med att levandegöra historien. Det speciella med historieläraren Tom Hazard är nämligen att han åldras extremt långsamt. Trots att han ser ut att vara i 40-årsåldern så är han i själva verket flera hundra år gammal och har upplevt häxprocesser (på det allra hemskaste vis), jobbat åt Shakespeare och genomlevt världskrigen och många andra historiska händelser.

Jag vet inte om man kan kalla Historieläraren för en historisk roman, men jag kan ju börja med att erkänna att jag inte brukar gilla historiska romaner. Anledningen är främst att jag tycker att många författare brukar fastna i att skildra en viss tid eller vissa händelser och att det då skapas en distans som gör att människorna i boken känns svåra att relatera till. Jag tänker gärna att människor i alla tider har haft ungefär samma tankar och känslor och att det på många plan är märkligt lite som har förändras, men i historiska romaner kan människor plötsligt prata och bete sig helt annorlunda mot vad människor gör idag. Det får mig alltid att tappa intresset. Människor var väl inte dummare, stelare eller tråkigare för t.ex. 200 år sedan jämfört med nu? Det kanske är jag som är helt fel ute i och för sig; Jag vet såklart ingenting om hur människor var för 400 år sedan. Det fina med Historieläraren är i alla fall, ur min synvinkel, att den inte är en traditionell historisk roman. Här är det istället en nutida människa som kan blicka tillbaka. Jag tycker att det blir riktigt kul och intressant, inte minst för att Haig skriver precis den historiska roman jag har saknat. Här är det märkligt lite som förändras. Samhället blir annorlunda, men människorna och mänskligheten är mer eller mindre konstanta: det är samma kärlek & kärlekstrassel, pengatrubbel & girighet och konflikter.

Att åldras långsamt kommer dock med en del svårigheter för Tom och andra som delar hans speciella egenskap. Det gäller att smälta in och att inte väcka andras nyfikenhet. Läcker det ut att Tom och andra lever i hundratals år så kan de förvandlas till försöksdjur och utnyttjas. Därför finns det ett speciellt sällskap som jobbar hårt (och grymt) med att bevara deras hemlighet. I upplägget ingår också att ingen av dem får stanna på en och samma plats i mer än åtta år.  Det är inte meningen att de ska bygga långa relationer till mer kortlivade människor – och särskilt inte inleda relationer och skaffa barn. Trots detta har faktiskt Tom en dotter, en dotter som dessutom har ärvt hans förmåga att åldras långsamt. De har dock kommit isär och Tom letar nu med sällskapets hjälp efter henne och har så gjort i hundratals år.

Sökandet efter dottern är ett bra inslag i boken, men det är ändå den del jag faktiskt hade lite svårt för. Boken byggs upp bra och långsamt, men när boken närmar sig sitt slut så börjar handlingen rasa iväg i ett snabbt tempo och jag tycker faktiskt att den här knuten löstes upp lite väl snabbt. I övrigt tycker jag att boken var riktigt bra och tänkvärd. Längs berättelsens gång kommer Tom uppleva möten och vara med om händelser som får honom att börja tvivla på att upplägget med allt hemlighetsmakeri är av godo. Det var oväntat och uppfriskande att berättelsen började utforska helt andra sätt att hantera situationen.

Det jag kanske främst uppskattade med boken var annars humorn. Författaren formulerar sig roligt och jag inser i och för sig att det är väldigt simpla skämt, men jag drar verkligen på munnen när Tom konstaterar att han inte har dejtat på 100 år och faktiskt menar det bokstavligen. Det finns en hel del skämt i samma stil, men det finns också annat som är humoristiskt. Att ha en sådan lång historia som Tom ger en slags avslappnad attityd hos huvudpersonen. Tom har varit med förut och verkar ha märkligt lätt att finna sig till rätta bland flugor och nya företeelser. Det här är skildrat med en humor som jag verkligen gillar.

Jag gillade helt klart Historieläraren. Den är kanske inte en typisk historisk roman, eller en historisk roman över huvud taget, men den är underhållande, tänkvärd och ger en del spännande återblickar till historiska händelser.

Historieläraren av Matt Haig
Historieläraren av Matt Haig

Historieläraren

Originalets titel: How to stop time (engelska).
Översättare: Karin Andrae.
Uppläsare: Martin Halland.
Utgivningsår: 2017 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Polaris).
Antal sidor: 379 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88647-86-3, 978-91-7795-008-0.
Andras röster: Bina’s books, Hanneles bokparadis, Ugglan & boken.

Matt Haig

Matt Haig (född 1975) är en brittisk journalist och författare som har skrivit såväl barnböcker som vuxenromaner. Han har också skrivit en självbiografisk roman, Reasons to stay alive (Skäl att fortsätta leva) om Haigs tid med svår depression. Flera av Haigs böcker är verkliga bästsäljare och de har också översatts till  30 språk. How to stop time (Historieläraren) från 2017 (2018 på svenska) är hans senaste bok. Den är just nu på väg att filmatiseras. Matt Haig har en hemsida och twittrar på @matthaig1.

Förlagets beskrivning

”Tom Hazard bär på en livsfarlig hemlighet. Av allt att döma är han en högst ordinär 41-åring, men han har i själva verket levt i århundraden. Från den elisabetanska eran genom 1920-talets Jazzålder i Paris till dagens London. Han har sett världen förändras så många gånger, men det enda han längtar efter är ett vanligt liv.

Tom är ”kvasi-odödlig”. På 13-14 år åldras han endast ett. Han har med åren blivit en outsider, en betraktare av världen utifrån, förundrad och kritisk. Han följer franska revolutionen, fascineras av Facebook och hänger med Zelda Fitzgerald och Josephine Baker. Det enda han inte får göra, det enda förbjudna, är att bli kär.

Som historielärare på en grundskola i London har han hittat det perfekta jobbet: han kan lära barnen om häxjakten, världskrigen och andra stora historiska händelser. Han försöker på så sätt att tämja det förflutna, som alltid riskerar att springa ikapp honom, och komma över förlusten av sin sedan länge försvunna dotter.

Det är en bitterljuv roman, om att förlora och samtidigt finna sig själv. Om tidens gång, kärlekens villkor, och om att det ibland kan ta minst en livstid att lära sig att leva. Boken är samtidigt fyndig med typiskt brittiskt bett i replikerna: ”Varför oroa dig för framtiden? Den händer alltid. Det är det som är grejen med framtiden.”

Himlen tillhör oss

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt är en fin och fängslande berättelse om en familj där ett barn drabbas av cancer och där detta fasansfulla leder till att föräldrarna glider isär. Betyg: 4+ panoramafoton av 5.

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt

Robs och Annas tillvaro slås till spillror när de får veta att deras lilla son, Jack, har en hjärntumör. De kastas mellan hopp och förtvivlan och som så många andra söker de febrilt på nätet efter kunskap, prognoser, hopp. Medicinska begrepp, som fram till nu har varit totalt främmande, blir nu vardagsmat och de hittar snart ett forum där föräldrar i liknande situationer utbyter erfarenheter. Rob blir snabbt kontaktad på forumet av en man vars son har haft samma typ av tumör som Jack, men som mot alla odds har blivit återställd.  Mannen berättar om en alternativ behandling i Prag och när Rob och Anna får allt dystrare besked från sjukvården så blir det den tjeckiska kliniken som får hoppet att fortsätta glöda hos Rob. Anna delar inte på något sätt Robs förtvivlade önskan att resa till Prag med sonen och det blir en konflikt som i den här svåra situationen bidrar till att slita itu deras relation.

Det saknas inte böcker om att mista en nära anhörig i en svår sjukdom och det saknas inte heller böcker om barncancer. En risk är alltid att sådana här berättelser fastnar i floskler eller att det blir sentimentalt på ett sökt sätt. Himlen tillhör oss lyckas dock undvika klyschor och tar heller inte de lätta vägarna för att vrida på tårkanalerna hos läsaren. Visst blir man berörd och visst är boken fängslande, men framför allt är den tankeväckande och förvånansvärt nyskapande i att den fokuserar mer på Robs och Annas relation än den direkta sorgen kring allt som händer runt deras son. Boken börjar också som en ”vanlig” kärleksroman, där läsaren får följa Anna och Rob och läsa om hur de träffar varandra, hur de försöker få igång sina karriärer och hur de så småningom försöker att bli föräldrar (en lång och komplicerad resa).

Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är lättläst/lättlyssnad utan att vara lättviktig eller banal. Jag har haft förmånen att slippa uppleva något som ens är i närheten av det Anna och Rob går igenom, men författaren lyckades verkligen skriva fram situationen för mig och göra mig både berörd och överraskad. Ett sorgearbete kan se ut på många olika sätt och det tycker jag att författaren lyckas skildra. Kanske är jag inte hundra procent kompis med slutet och hur författaren väljer att knyta ihop allting, men det är ingenting att haka upp sig på och ingenting som skulle få mig att avråda någon från att läsa den här boken. Jag rekommenderar den faktiskt varmt!

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt

Himlen tillhör oss

Uppläsare: Hannes Meidal.
Översättare: Molle Kanmert Sjölander.
Originalets titel: We own the sky (engelska).
Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum), 2018 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 312 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7647-183-8, 978-91-37-15037-6.
Andras röster: Bina’s books, Boktokig.

Luke Allnutt

Luke Allnutt är en brittisk journalist och författare, bosatt i Prag. Han debuterade 2013 med Unspoken, en bok om Allnutts pappa, som gått bort i cancer. Samma år drabbades han själv av en cancersjukdom. We own the sky (Himlen tillhör oss) är hans första roman. Luke Allnutt har en hemsida, en Goodreads-sida och twittrar under @lukeallnutt.

Förlagets beskrivning

”Himlen tillhör oss är en stark och ömsint berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan far och son och om att försöka förstå det ofattbara, som inte lämnar någon läsare oberörd.

Om man skulle spola tillbaka tiden, hade Rob sagt att han var en sådan där jobbigt lyckligt lottad man – gift med fantastiska Anna, pappa till den efterlängtade lilla pojken Jack, och med ett eget hus i norra London. Men det var då. Innan Jacks alltmer frekventa huvudvärkar och den där naggande känslan som Rob inte kunde skaka av sig. Innan alla läkarbesök som bekräftade att deras och varje förälders största rädsla blivit verklighet, och hela livet rasat.

Nu finner Rob sin tröst i alkoholen, och via kontakter på webbforum blir den växande besattheten av en alternativ medicinsk behandling i Schweiz till slut den sista droppen för äktenskapet. Men mitt i all förtvivlan kommer klarheten till Rob som en käftsmäll, och han blir tvungen att ifrågasätta allt han så desperat hållit fast vid och försöka hitta en väg till försoning med alla han sårat – och med sig själv.”

Den svavelgula himlen

Den svavelgula himlen av Kjell Westö är en bok där läsaren får följa ett namnlöst berättarjag genom livet (och kärleken) i Helsingfors. Betyg: 3 sommarstugor av 5.

Den svavelgula himlen av Kjell Westö
Den svavelgula himlen av Kjell Westö

Den svavelgula himlen är en bok där läsaren får följa en namnlös berättare genom livet. Jag brukar tycka om böcker där man får gå vid sidan av en person och följa hens utveckling, men att sammanfatta vad den här typen av böcker egentligen handlar om brukar vara knepigt. Ett liv är långt och sådana här böcker tenderar också att innehålla många lager.

Ett drag som går genom boken är i alla fall klassfrågan. Som barn lär huvudpersonen känna Alex Rabell, som kommer från en tjusigare familj, medan berättaren själv kommer från helt andra omständigheter. Att komma från en familj med pengar kan få många konsekvenser senare i livet och ge en självklarhet och trygghet som andra, sämre bemedlade, saknar. Det skiner igenom en del i den här boken och karriärmässigt tar sig berättarens och Alex liv också olika vägar, kan man säga. Berättaren kommer att bli författare, men efter en stor succé stannar framgångarna av och han får istället ta ”vanliga” jobb.

Klass och jobb är alltså två spår i den här boken, men det viktigaste temat är ändå relationer och kärlek. Berättaren kommer så småningom att inleda en relation med Alex syster, Stella Rabell. Det kommer inte att hålla i längden, men trots detta kan de aldrig riktigt frigöra sig från varandra. De kommer att gå genom livet och alltid ha en viss plats i varandras liv.

Vad som är fint med Den svavelgula himlen är att tiden är tydligt närvarande. Boken rör sig från 60-tal in i vår tid. Eftersom jag själv är född 1987 kan jag inte direkt svara för skildringen av de första decennierna, men när det närmar sig nutid känns det att Westö träffar helt rätt, så jag misstänker att även de tidigare åren innehåller tidsmarkörer som känns träffande. Westö plockar även upp många tidsmarkörer och omvälvande händelser i nutid, som flyktingkatastrofen 2015. Han har till och med skrivit in en liknande episod som den när den lille pojken Alan Kurdi hittades död på en strand – en bild om kom att skaka en hel värld och som även kommer att göra det i den här boken.

Vad som också är fint, men som kanske är lite komplicerande för mig som svensk, är att boken utspelar sig i Helsingfors med omnejd. Kjell Westö är en finlandssvensk författare, hyllad för sina skildringar av just Helsingfors. Jag tror säkert att hans skildring är bra, men för mig faller såklart mycket bort eftersom jag saknar de rätta referenserna. Nog kan jag läsa mellan raderna att t.ex. Ehrensvärdsvägen och Ramsvik är speciella platser, men jag vet egentligen inte vad som kännetecknar dessa platser, vilken typ av människor som bor där eller vad de liksom betyder. Jag menar inte det här som kritik alltså. Snarare tycker jag att det är kul att läsa något av en finlandssvensk författare och att påminna sig om svenska faktiskt talas även utanför Sverige.

Den svavelgula himlen är en bok som känns lång, så som ju ett liv är, men den känns inte långsam eller långtråkig på något sätt. Jag tyckte om den och det kändes fint att få ta del av bokens berättares liv. När jag läser en sådan här bok, som spänner över lång tid, så känns det nästan som att lära känna någon på riktigt. Ändå vet jag inte om jag kommer att bära med mig boken någon längre stund. Det var trevlig läsning, men den väckte ärligt talat inga nya tankar eller känslor hos mig, trots allt. Jag kan inte förklara varför, för jag kan absolut inte peka på någonting som skaver i berättelsen eller berättandet. Kanske är jag för ung för att relatera och beröras, kanske är det något annat.

Den svavelgula himlen

Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 2017 (första finska utgåvan, Schildts & Söderströms), 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 475 (ca 14,5 h lyssning).
ISBN: 9789100171636, 9789176517857.

Kjell Westö

Kjell Westö (född 1961) är en finlandssvensk författare som slog igenom stort med romanen Drakarna över Helsingfors, vilken är en del i en serie fristående ”Helsingforsromaner”. Westö har belönats med ett flertal priser, t.ex. Nordiska rådets litteraturpris 2014 (för romanen Hägring 38). Hans senaste roman, Den svavelgula himlen, är just nu nominerad till det folkliga bokpriset Årets bok.

Förlagets beskrivning

Och jag gick hemåt och tänkte att jag kanske måste skriva en berättelse trots allt. En berättelse inte bara om Stella och Alex och mig och våra föräldrar, utan också om barnen, om Sandi och Amir och Tommi Hjelt. Och jag tänkte att den berättelsen måste bli mycket sannare än de andra berättelserna jag skrivit. För att vi levde i den tid vi levde i. För att det finns mörker, och för att det finns ljus. Och så nästa motvilliga tanke: att i så fall skulle jag också tvingas möta ljuset och mörkret i mig själv.

Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.

Det är en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. Här finns författarskapets alla signum och i romanen hörs ekon från Kjell Westös tidigare verk. Men laddningen är starkare och svärtan djupare än förr.”

Never let me go

Never let me go av Kazuo Ishiguro är Kathys berättelse om att växa upp på ett väldigt speciellt barnhem och att sakta närma sig sitt öde. Det är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Betyg: 5 kassettband av 5.

Never let me go av Kazuo Ishiguro
Never let me go av Kazuo Ishiguro

Kathy har vuxit upp på ett barnhem och skolgången har skett på en internatskola med andra barnhemsbarn. Nu är Kathy vuxen och är en ”vårdare” som tar hand om ”donatorer”. Hennes liv består till stor del av att jäktat köra mellan olika rehabiliteringscenter för att träffa sina donatorer. På vägen hinner hon fundera över det liv hon levt. Framför allt tänker hon tillbaka på vännerna Ruth och Tommy, som hon växte upp med, men som nu har ”fullbordat” – efter ett antal donationer har de gått bort. Livet fram till nu har till stor del bestått av att prata gamla minnen om platsen där de växte upp, men Kathy börjar mer och mer känna att det inte längre finns någon att dela sina minnen med. Att det är något speciellt med just deras barnhem och internatskola framkommer tydligt, men det är under bokens gång, medan Kathy tänker tillbaka på sitt liv, som det verkligen börjar uppdagas även för läsaren på vilket sätt.

Jag vet inte om det här är en spoiler, men någonstans tycker jag inte  att det är det. Det är alltså så att Kathy och de andra barnen har vuxit upp i den här avskildheten för att de är kloner, framställda för att helt enkelt kunna användas som donatorer när andra människor behöver organ. Jag kände redan till detta innan jag började läsa och det framkommer också skapligt tydligt i boken, om än mellan raderna, att det är så det förhåller sig. Det fantastiska med boken är att den ändå är både fängslande och klaustrofobisk. Trots att man som läsare känner på sig hur det är, så håller författaren uppe en spänning, som, trots lågmäldhet och ett lågt tempo, är gastkramande. Genom att skildra Kathys tillvaro, hennes relation till Tommy och Ruth och genom att berätta om deras uppväxt, så byggs spänningen upp, inte genom att hålla läsaren i ovisshet, utan om att låta berättaren gradvis berätta om, och i viss mån själv upptäcka, vilket öde som väntar henne. För inte så länge sedan läste jag Återstoden av dagen av samma författare. Det är en helt annan bok, en helt annan genre, men det finns något i berättandet som känns igen. Precis som i den tidigare boken, där läsaren får följa en butler, som opålitligt berättar om sitt liv och allt han faktiskt har gått miste om medan han var upptagen med att gå helt upp i sitt arbete,  så finns det något opålitligt i Kathys berättelse. Författaren låter läsaren gå vid Kathys sida och närma sig det smärtsamma som väntar, men länge är det också en berättelse där berättaren tassar kring det mörkaste och svåraste. Mellan raderna spränger något outsägligt hemskt, men berättelsen rör sig mestadels runt det, vilket verkligen gör att man som läsare sugs in och berörs.

Jag älskar hur boken är uppbyggd och den stämning som författaren effektivt skapar genom berättandet. Never let me go är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Jag blev helt tagen av den här berättelsen och kommer inte att glömma den i första taget.

Citerat ur Never let me go

”När miss Lucy till slut sa något var det som om hon noga vägde varje ord. ”Det var inte bra att jag rökte. Det var inte bra för mig, så jag slutade. Men ni måste förstå att det är mycket, mycket värre för er att röka än vad det var för mig, och det gäller er alla.”

Sen hejdade hon sig och satt tyst. Någon sa senare att hon förlorade sig i tankar, men precis som Ruth var jag ganska säker på att hon funderade frenetiskt på vad hon skulle säga därnäst. Till slut sa hon:

”Ni har ju fått veta en del. Ni är elever här. Ni är… speciella. Därför är det mycket viktigare för var och en av er än vad det var för mig att hålla er friska inombords.”

Hon tystnade igen och betraktade oss på ett underligt sätt. När vi diskuterade saken efteråt var några av oss säkra på att hon inget hellre ville än att vi skulle fråga. ”Varför det? Varför är det så mycket värre för oss?” Men ingen gjorde det. Jag har ofta tänkt på den dagen, och i ljuset av de som hände senare är jag säker på att vi bara hade behövt fråga för att miss Lucy skulle ha berättat alla möjliga saker för oss. Det hade inte krävts mer än en enda fråga till om rökning.”

Never let me go av Kazuo Ishiguro
Never let me go av Kazuo Ishiguro

Never let me go

Originalets titel: Never let me go (engelska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Utgivningsår: 2005 (första brittiska utgåvan), 2005 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här nyutgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 318.
ISBN:  91-46-21094-6, 978-91-46-23476-0.

Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. Även SciFi-romanen Never let me go har filmatiserats. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.

Förlagets beskrivning

”Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.

Never let me go är en skildring av tre barns gemensamma uppväxt, men också en skönlitterär kommentar till en vår tids stora etiska frågor: genetik och kloning.”

Svindlande höjder

Svindlande höjder av Emily Brontë är en klassisk roman om kärlek, hämnd och släktfejder. Den började oväntat kul, men utvecklade sig till en lite för lång och lite för rörig historia. Betyg: 3 ponnyer av 5.

Svindlande höjder av Emily Brontë
Svindlande höjder av Emily Brontë

Svindlande höjder gavs ut första gången 1847 och är Emily Brontës enda roman. Trots att det är en sådan odödlig klassiker och trots att den finns i ett flertal filmversioner, så började jag faktiskt att läsa den här boken utan att ha någon som helst koll på vad en skulle handla om. Jag kan tycka att det är härligt att ge sig på en bok utan att veta på förhand vad som ska hända, men i det här fallet tror jag att berättelsen hade vunnit på att läsas med mer koll och gärna med ett släktträd framför sig.

Boken började bra och överraskande med en serie dråpliga scener. Mr. Lockwood hyr godset Thrushcross Grange och nu har han tagit sig över det besvärliga engelska landskapet till sin hyresvärd, Mr. Heathcliff, på godset Wuthering Heights. Stackars Lockwood gör vad han kan för att socialisera med sina grannar, men alla samtalsämnen och alla försök att lätta upp stämningen faller platt och såväl hyresvärden som de andra på granngodset verkar vara riktiga original. Lockwood misstar svärdottern för Mr. Heathcliffs fru, ser fel på en död kanin och ett husdjur och blir inte direkt vän med husets hundar. När kvällen närmar sig har vädret blivit riktigt dåligt och Lockwood försöker förgäves fiska efter att antingen få hjälp att ta sig tillbaka eller att få sova över på Wuthering Heights. Det slutar förargligt med att han olovligen försöker sova över i det som visar sig vara sovrummet för den framlidna Catherine Earnshaw, Heathcliffs livs (olyckliga) kärlek. När Heathcliff hittar honom får Lockwood bråttom därifrån och han kommer till slut hem till Thurshcross Grange med en rejäl förkylning. Ungefär här ändrar berättelsen karaktär och resten av boken handlar om alla komplicerade turer som lett fram till att Heahtcliff är den tyrann han är idag och att han nu bor på Wuthering Heights med sin svärdotter och de andra i huset. Berättelsen ges av hushållerskan på Thurshcross grange som börjar berätta medan Lockwood ligger sjuk.

Det är många turer hit och dit. De personer som är iblandade i Heathcliffs liv har likartade (eller samma) namn och berättelsen rör sig också i tiden, vilket gör att man måste hålla koncentrationen uppe när man läser. Jag hade ofta svårt att hänga med, men framför allt hade jag svårt att hålla uppe intresset. Visst är det en spännande bok om kärlek, hämnd och släktfejder, men jag tycker att det blev alldeles för långt, samtidigt som att berättelsen var svår att relatera till eller engagera sig i. Jag antar att boken helt enkelt flög över huvudet på mig.

Citerat ur Svindlande höjder

”Under tiden hade den unge mannen kastat på sig en sjaskig gammal rock och stod nu framför brasan och glodde snett på mig, precis som om vi vore dödsfiender och hade något ouppklarat groll mellan oss. Jag började tvivla på att han tillhörde tjänstefolket. Hans klädsel och språk var visserligen en drängs och han saknade helt den överlägsenhet som kännetecknade mr och mrs Heathcliff, hans tjocka bruna hår var tovigt och ovårdat, hans vildvuxna polisonger bredde ut sig över kinderna och hans händer var brunbrända som en arbetskarls händer. Men han uppträdde obesvärat, nästan stolt, och betedde sig inte som en tjänare gentemot frun i huset.

Eftersom jag inte var helt klar över hans ställning tyckte jag det var bäst att inte låtsas om hans egendomliga uppförande, och när Heathcliff fem minuter senare trädde in i rummet innebar det i viss mån en lättnad i min obehagliga situation.

”Som ni ser så är jag här igen som jag lovade!” utbrast jag och försökte låta munter. ”Och i det här vädret blir jag nog tvungen att stanna en halvtimme, om ni vill ge mig tak över huvudet så länge.”

”En halvtimme?” sa han och skakade snön av kläderna. ”Om jag kunde förstå vad ni har ute att göra i den här snöstormen. Vet ni inte att ni riskerar att gå vilse i kärrmarkerna? Till och med folk från trakten tar ofta miste på vägen när vädret är så här dåligt, och jag kan försäkra er att det inte kommer att slå om i första taget.”

”Kanske en av era drängar kunde visa vägen. I så fall får han stanna på Thrushcross Grange till i morgon bitti. Har ni någon att undvara?”

”Nej, det har jag inte.”

”Jaså inte! I så fall får jag väl lita till mitt eget förstånd.”

”Hm.”

”Nå, hur blir det med teet?” undrade mannen i den sjaskiga rocken och vände sin ilskna blick från mig till den unga kvinnan.

”Ska han ha också”, frågade hon Heathcliff.

”Se bara till att det blir färdigt”, svarade Heathcliff i en ton som var så rå att jag ryckte till. Så kunde bara en i grunden elak människa yttra sig. Jag var inte längre benägen att kalla honom en förträfflig karl.När teet var färdigbryggt bjöd han mig till bords med orden: ”Dra fram er stol, mr Lockwood.” Och så samlades vi alla runt bordet, även den ohyfsade ynglingen. Vi intog vår måltid under sträng tystnad.”

Svindlande höjder av Emily Brontë
Svindlande höjder av Emily Brontë

Svindlande höjder

Originalets titel: Wuthering Heights (engelska).
Översättare: Birgit Edlund.
Utgivningsår: 1847 (första brittiska utgåvan, utgiven under pseudonymen Ellis Bell), 1927 (första svenska utgåvan i översättning av Ada Werin och med titeln Blåst), 2013 (den här nyutgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 452.
ISBN: 978-91-0-014089-2, 9789100140892.

Emily Brontë

Emily Brontë (1818 – 1848) var en brittisk författare. Under sin korta levnad hann hon skriva en roman, Wuthering heights (Svindlande höjder), som hon skrev under pseudonymen Ellis Bell. Den har blivit en odödlig klassiker. Emily Brontë hade två författande systrar: Charlotte Brontë och Anne Brontë. Emily Brontë drabbades av lunginflammation och dog redan året efter hennes debutroman getts ut.

Förlagets beskrivning

”Hittebarnet Heathcliff kommer som liten till familjen Earnshaw på Wuthering Heights. Pojken växer upp olycklig och svåråtkomlig, älskad av sin fosterfar och fostersystern Catherine men avskydd av sin fosterbror. När fosterfadern dör försvåras Heathcliffs liv och den enda som ännu älskar honom är hans tvillingsjäl Catherine.

Men ödet och missförstånden ska skilja dem åt. Catherine gifter sig med en barndomsvän och hämnden blir Heathcliffs enda mål. Tillbaka i sin uppväxttrakt i ett storslaget Yorkshire återser han Catherine och mellan dem finns allting kvar, samtidigt som allt är för sent. En insikt som för evigt förmörkar Heathcliffs värld. Den passionerade och uppslitande kärlekshistorien mellan Heathcliff och Catherine hör till den engelska litteraturens mest välkända och har gjort Svindlande höjder till en av de riktigt stora klassikerna.”

Återstoden av dagen

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro är en bok om en butler som med stor yrkesstolthet går in för att ge den mest utsökta service, men mellan raderna förstår man också att det kommer med ett pris. Betyg: 5 bilar som rullar genom den engelska landsbygden av 5.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Stevens är butler på det stora godset Darlington hall och han är verkligen stolt över sin position och över att få tjäna en så respektabel och upphöjd man som lord Darlington. Mellan raderna förstår man att lorden är involverad i storpolitiska skeenden, men det ingår inte i Stevens uppdrag att ha några åsikter eller att ifrågasätta det diskussionerna snurrar kring när de inflytelserika männen samlas för att diskutera Tyskland i den skälvande tiden efter Första världskriget. Stevens bidrar på sitt eget sätt, genom att ge den mest utsökta service som tänkas kan.

Stevens känsla för detaljer är imponerande och han gör allt för att få den han tjänar att känna sig bekväm. Han sätter också en ära i att hålla högsta klass i sitt yrke, även om det innebär svåra uppoffringar på det personliga planet. Butleryrket är inte så mycket ett jobb som en identitet och yrket är också något som uppfyller honom helt och något som han är mycket stolt över.

Boken berättas av Stevens själv, med hans eget språk, filtrerat från allt som kan upplevas som opassande eller för centrerat kring hans egen person. Det är som om alla år som butler har skalat av språket till ett artigt, genomtänkt och, framför allt, korrekt, uttryck. Det är endast mellan raderna som läsaren får förstå vad som egentligen händer i huset och vad Stevens faktiskt sätter åt sidan för att leva upp till sina högt ställda krav på sig själv. Allt Stevens berättar är korrekt och fritt från stora känslouttryck. Det ingår heller inte riktigt i Stevens person att skoja och skämta, men trots detta finns det en hel del dråpligt och roligt i boken. Det är upplagt för tokiga situationer när någon måste hålla upp ett professionellt yttre samtidigt som den  jobbar så tätt inpå en annan människa att den känner personen utan och innan.  Att Stevens hör till tjänstestaben är självklart, men efter att ha jobbat nära andra människor under många år uppstår också en udda intimitet. Det är exempelvis inte för mycket begärt att be Stevens prata ”blommor och bin” med en ung man som står inför sitt eget bröllop. Dråpligt är det också att höra Stevens skildring av alla de situationer där han envist och barnsligt håller uppe sin fasad. Han vägrar exempelvis till varje pris att visa att han på sin fritid slösar tid på att läsa ytliga romaner. Det finns inte ett enda tillfälle när Stevens kan lätta lite på kraven och det finns någonting tragikomiskt i det.

Det finns komiska passager, som sagt, men på många sätt är Återstoden av dagen främst en sorglig roman, som väcker många frågor om vad som egentligen är viktigt här i livet. Oavsett vad vi jobbar med eller med vilken entusiasm vi går in för våra jobb, så får vi alla vara ödmjuka för att livet hela tiden pågår och att ett liv är kort. Det finns så många vägskäl där vi genom våra val (eller icke-val) leder in oss själva på vägar som gör att dörrar öppnas för nya möjligheter och stängs för andra. För Stevens springer tiden ikapp honom själv (och lord Darlington) och när boken tar sin början, 1956, är vare sig Darlington hall eller Stevens roll i huset vad det har varit. I boken ser Stevens tillbaka på sitt liv på Darlington hall och mellan raderna reflekterar han över det som varit och vad han gått miste om.

Jag är verkligen fascinerad över hur den här boken berättas. Författaren har hittat helt rätt röst åt Stevens och jag älskar att det är huvudpersonen själv som berättar hela boken på sitt opålitliga sätt. Det Stevens ser tillbaka till är ett liv där han ständigt gjorde sitt yttersta i sitt jobb och där han i viss mån levde nära män med makt. Det är inte illa. På många sätt kan Stevens på riktigt se tillbaka till ett gott liv, men det anas också att allt det Stevens stolt lyfter fram egentligen inte är annat än tröstande, falska ord som blottar det han inte vill berätta eller erkänna för sig själv: allt det han förlorade längs vägen. Och lite är vi väl alla som Stevens någon gång: ibland måste vi stå till svars, åtminstone för oss själva, för de livsval vi gjort och i stort och smått hitta argument för att det blev som det blev – jobbchansen vi inte tog, vänskaper som rann ut i sanden, tid vi spenderade eller inte spenderade med barn eller nära och kära, var det värt det? Det går alltid att hitta argument för det ena eller andra, men när något skaver finns alltid valet att ljuga för sig själv eller att faktiskt försöka förändra sin situation.

Stevens närmast självutplånande livsstil väcker känslor, men berättelsen går samtidigt långt bortom att skildra en butlers liv. Boken tar upp många allmänmänskliga frågor om ett liv som blir som det blir. Stilen och berättandet är fantastiskt och helt i min smak och berättelsen växer hela tiden. En fantastisk bok!

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Återstoden av dagen

Originalets titel: The remains of the day (engelska).
Översättare: Annika Preis.
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 1989 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, Viva), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 254 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 91-614-0278-8, 9789176518359.

Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.

Förlagets beskrivning

”Romanen om mönsterbutlern Stevens som ger sig iväg i sin husbondes bil på sitt livs första semester har blivit en modern klassiker. Författaren låter med ojämförlig mästerlighet den korrekte butlern ta läsaren med på en resa genom den engelska landsbygden 1956. Och genom sina egna minnen. Återstoden av dagen är en sorglig och humoristisk betraktelse över den vanliga människans demokratiska ansvar och en skarpsinnig och ironisk berättelse om missriktad idealism.”

Paris passion

Paris passion av Eva Swedenmark är en bok om drömmen om frihet och skrivande i 60-talets Paris (och Algeriet). Man får verkligen en känsla för hur det var. Tiden. Politiken. (Den fria?) kärleken. Betyg: 4 silverbroscher av 5.

Paris passion av Eva Swedenmark
Paris passion av Eva Swedenmark

Paris passion är en roman som är baserad på Ewa Swedenmaks egna liv. Jag kan erkänna att jag faktiskt rörde till det till en början och trodde att det här rent av var en biografi. Det var långt in i boken som jag plötsligt kom på att boken handlar om en Lena och att författaren faktiskt heter Eva, och även om Eva, precis som bokens Lena, har vuxit upp i Sundsvall och sedan hamnar i Paris på slutet av 60-talet och börja frilansa som journalist, så är Paris passion trots allt ”bara” en roman. För mig är det dock ett gott betyg att jag rycktes med och trodde att boken var helt självbiografisk. Det finns nämligen någonting väldigt autentiskt över den här berättelsen och det känns kul, när man nu inte alls var med på den tiden själv (jag föddes 20 år senare).

Lena är ung och drömmer om att skriva. I Paris. Och det är dit hon åker med sin livskamrat David, med vilken hon alltså har ett fritt och öppet förhållande. Kärleken är fri. Allt är fritt och världen ligger öppen framför dem. Jag vet inte hur många av de som var med under den här tiden som faktiskt känner igen sig i det här porträttet som Swedenmark målar upp, men jag tycker verkligen att Swedenmark fångar någonting: en anda, en tid, ett politiskt samtal som liksom pågår överallt. Det är intressant att följa Lena i Paris och när hon så småningom tar sig vidare till Algeriet för nya berättelser att skildra och skicka till tidningarna i Sverige. Jag vet inte om jag blir inspirerad, men jag tycker om att höra om hennes orädda, unga, nyfikna hunger efter alla dessa möten och berättelser som hon vill skildra. Intressant är också hur hon försöker navigera i den här tiden då hon själv upplever sig som så frigjord och fri, medan omvärlden på så många håll behandlar kvinnor på ett helt annat sätt än vad hon själv förväntar sig. Lena vill i flera fall berätta om just kvinnors situation, samtidigt som man som läsare paradoxalt nog ser vilken knepig och utsatt sits hon själv sitter i.

Jag tycker att Paris passion var ett både tankeväckande och intressant litet tidsdokument. Idag, när det blåser högervindar och populistiska partier vinner mark, så känns det närmast främmande att det fanns en tid när vänstervindarna var så starka som de faktiskt var under slutet av 60-talet. Det är intressant och väcker tankar om vad någon i framtiden skulle kunna skriva om vår tid. Det var också länge sedan jag läste en bok med så tydlig skildring av en tid som Paris passion och allt känns både insiktsfullt och väl skildrat. Samtidigt är Paris passion förstås en roman som kretsar kring Lena och vad hon möter i sitt unga vuxna-liv och kärleksliv och det är på många sätt tidlösa teman.

Paris Passion

Uppläsare: Kerstin Andersson.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Ordberoende förlag), 2018 (den här ljudboksversionen, Word Audio Publishing).
Antal sidor: 292 (ca 7, 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7523-836-4, 978-91-87595-53-0.

Eva Swedenmark

Eva Swedenmark (född 1944) är en svensk författare och journalist, som har skrivit ett stort antal romaner, barnböcker, fackböcker och pjäser. Hon är också en av författarna bakom pseudonymen Emma Vall. Eva Swedenmark har en blogg och en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

”Det är en tid av politisk hetta i slutet av sextiotalet. Lena och David reser till Paris för att leva på ett nytt sätt, fria och starka i sitt skrivande. Tillsammans ska de erövra världen, som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Livet som frilansande journalist i Paris fylls av möten och intervjuer med omtalade författare, studenter och politiker. Men tillvaron blir också hårdare än Lena trott och relationen med David påverkas av deras olika syn på fri kärlek.

I det nyligen befriade Algeriet hoppas de två komma nära varandra igen. Men ett passionerat möte med en svarta panterledare och ett brutalt överfall gör att Lena ifrågasätter allt. Vilken väg ska hon välja för att hitta hem?

EVA SWEDENMARK levde i slutet av sextiotalet i Paris och arbetade som frilansjournalist. Sedan mitten av nittiotalet har hon publicerat ett fyrtiotal böcker.

Paris Passion är inspirerad av hennes eget liv. Mötena med personer som Jími Hendrix, Gisèle Halimi, Olof Palme, Eldridge Cleaver, resorna ut i världen. Romanen skildrar liv, politik och passion i Stockholm, Paris och Alger under den turbulenta tiden i slutet av sextiotalet.”

Fina kärleksböcker jag har läst på sistone

Idag är det onsdag! Men det är också Alla hjärtans dag, så vad kunde passa bättre än att jag listar de bästa kärleksromanerna jag har läst det senaste året? Här kommer de (obs: inte nödvändigtvis lycklig kärlek; det finns ju så få bra böcker om lycklig kärlek…):

I februari förra året läste jag Hustrun av Meg Wolitzer i min bokcirkel. Boken börjar med att en uppburen kulturman och hans hustru är på väg till en prisutdelning för ett prestigefyllt litteraturpris. Och hustrun inser med ens att deras relation är över. Boken har etsat sig fast i minnet på något sätt. Det är en lågmäld bok, men ändå så arg, sådär arg som man garanterat blir av att leva ett helt liv i skymundan.

Hustrun av Meg Wolitzer
Hustrun av Meg Wolitzer

I april (efter att ha levt med den här tegelstenen i flera månader!) läste jag ut Middlesex, av Jeffrey Eugenides, som är en underbar släktkrönika där läsaren får följa tre generationer i den grekisk-amerikanska familjen Stephanides. Självklart innehåller berättelsen ett visst mått kärlek, även om den också behandlar många andra ämnen. Den mest påtagliga kärleksstoryn är egentligen den del av boken jag hade svårast för, men låt gå. Den handlar alltså om något så tabubelagt om ett syskonpar som blir kära i varandra. Hjälp!

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Middlesex av Jeffrey Eugenides

I juli läste jag en bok som också innehåller tabubelagd kärlek (om än i light-version jämfört med Middlesex då!). Då läste jag nämligen Bara du finns, av Jenny Holmberg, som handlar om läraren Anna, som inleder en relation med en av sina elever. Det är en spretig bok som även behandlar en hel del andra ämnen, men just kärleken mellan Anna & Nike, som eleven heter, är något som har fastnat i minnet. Jag kan inte komma på någon annan bok som berättar om kärleken mellan en vuxen kvinna och en knappt mycket mer än byxmyndig kille. Det kändes… uppfriskande?!

Bara du finns av Jenny Holmberg
Bara du finns av Jenny Holmberg

I augusti läste jag Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. Det är en bok där huvudpersonen aldrig är vare sig här eller nu: hela livet är ett enda scrollande i olika flöden och bland olika potentiella dejter på Tinder. Huvudpersonens liv känns helt tomt, faktiskt. Sedan blir hon förälskad i en kursare och de blir ihop. Och i samma stund är även den relationen lika ointressant och tom som allt annat i livet. Man vill bara skaka om huvudpersonen och säga åt henne att skärpa till sig. Det är kanske fel att kalla den här boken för kärleksroman, men det är i alla fall en intressant bok om psykisk ohälsa i en tid när flöden och appar lät blir distraktioner som suddar ut det som är viktigt på riktigt, relationer t.ex…

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Har du läst någon fin/bra/intressant bok om kärlek på sistone? 🙂

Vi mot er

Vi mot er av Fredrik Backman är den andra delen i serien Björnstad hockey, som utspelar sig i en småstad där det mesta kretsar kring hockeylaget. Det är en fantastiskt fin bok om hur sport kan ena och plocka fram det finaste i människor och en feelgoodbok att bli riktigt glad av! Betyg: 5 paintballgevär av 5.

Vi mot er av Fredrik Backman
Vi mot er av Fredrik Backman

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag gillar inte ens hockey, men jag kan ändå inte motstå Björnstad-böckerna. Det här är del två i Fredrik Backmans serie om småstaden Björnstad, ett litet samhälle där nästan allt kretsar kring ortens hockeylag. Vi mot er ska ses som en fristående uppföljare till första delen, Björnstad och den utspelar sig också månaderna efter de dramatiska händelserna som fick avsluta den föregående boken. Nu är det mesta i gungning. Lagets bästa spelare har slutat, Björnstads hockeylag är på väg mot nedläggning och osämjan med grannsamhället, Hed, tar nya proportioner. Det är inte bara i hockey som orterna konkurrerar. Som på så många andra mindre ställen armbågas det om jobb och kommunala satsningar.

Så kommer laget på fötter igen, men den här gången med en ny, kvinnlig, tränare och med en ny sponsor, som en populistisk politiker behändigt plockar fram för att använda i sitt eget fula spel för att spela ut personer mot varandra. För många i Björnstad sitter långt inne att acceptera den nya tränaren, och det kommer dessutom att bli fler fördomar att pröva. Snart kommer det nämligen ut att en av lagets skickligaste spelare, Benji, är homosexuell. De nya slagorden från Hed blir plötsligt ”bögar, horor, våldtäktsmän”.

Hat och fördomar flödar från alla möjliga håll, men det fina är att det mesta i Backmans värld går att ena och laga genom sporten. Själv har jag ingen bakgrund inom idrottsrörelsen och jag har aldrig haft något sportintresse, men jag tycker verkligen om tanken på att det genom sporten finns en arena där människor från olika bakgrunder, klasser och med olika erfarenheter i bagaget kan mötas och känna samhörighet. I den här boken sammanförs gaykillar med fullgubbar, förskolebarn med sportchefen och småkriminella med helylletjejer. Hockeytalanger hämtas från ungdomshem, från hem där folk far illa och från hem i stadens ”mindre fina” utkanter. Inget smuts behöver vara värre än att det kan putsas bort och ingen tröttsam gaphals eller gammal fiende är sämre än att hen kan ändra sig och visa sina goda sidor.

Mycket i den här boken är förutsägbart och det mesta snubblar längs den fina linjen till att bli outhärdligt sentimentalt. Och jag älskar det! Jag ser mig omkring och ser en värld där folk är självupptagna och intoleranta och där det blir mer och mer normaliserat att uttrycka rasistiska åsikter. Jag ser en värld där populism frodas, klimatfrågan håller på att gå åt helvete, folk dör på Medelhavet och där det i olika hörn av världen sitter olika dårar i närheten av sina små kärnvapenknappar. Vad är det här för jävla värld? Kanske skulle en del av lösningen finnas i att människor träffades oftare. Jag blev i alla fall genuint glad och upplyft av att läsa den här boken, där mångt och mycket faktiskt ordnar sig, tack vare hockeyn och tack vare att människorna i boken är öppna och generösa på ett sätt som människor i verkligheten sällan är. Och att de har någonstans att träffas. Jag vill gärna tro att människor kan förändras till det bättre och att hela samhällen kan veckla ut sig och bli lite mer inkluderande och trevliga ställen att vara på. I den här boken målar Backman upp precis en sådan liten drömvärld som man kan behöva föreställa sig för att bli glad och upprymd för en stund. Jag tycker fantastiskt mycket om varje liten karaktär i den här boken, även om många naturligtvis blir lite kliché, som ni kanske anar. Trots att jag själv har valt att flytta ifrån en småstad så känner jag också en stor värme inför Sveriges alla stackars små orter, där det kämpas så hårt med att få skattekronorna att räcka till både sjukhuset och förskolan och så det där himla hockeylaget.

Ja, jag kan inte annat än rekommendera den här boken, åtminstone för dig som är inställd på att läsa en härlig feelgood. Eftersom det här är en uppföljare finns det två obligatoriska frågor: 1) är den här boken bättre än den första delen? svar: den är minst lika bra i alla fall!, 2) kommer det någon mer bok i serien? ärligt talat känns det inte så, men jag hoppas!!

Vi mot er av Fredrik Backman
Vi mot er av Fredrik Backman

Vi mot er

Uppläsare: Marie Richardson.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 524 (ca 15 h lyssning).
Läs även: Björnstad.
ISBN: 9789137150925, 9789176515990.
Andras röster: Feministbiblioteket, Lottens bokblogg.

Fredrik Backman

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och filmatiseringen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

Förlagets beskrivning

Det är så enkelt att få människor att hata varandra att det är obegripligt att vi någonsin gör något annat.

Efter de fruktansvärda händelser som skakade Björnstad i första boken berättar Vi mot er historien om månaderna efteråt. De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad som exploderar när städernas hockeylag möts. Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas visa vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här.

Fredrik Backmans Vi mot er, den fristående uppföljaren till Björnstad, är en intensiv skildring av drabbande mänskliga relationer i en liten stad. En berättelse om lojalitet, vänskap och kärleken som utmanar allt.”