Miniatyrmakaren

Miniatyrmakaren av Jessie Burton är en historisk roman som följer Nella i 1600-talets Amsterdam. Hon är nygift, men hennes man, en rik köpman, är oväntat ointresserad av henne – anledningen är bara en av alla saker som inte är vad Nella trott eller kunnat gissa. Romanen är överraskande och innehåller ovanligt levande människor och miljöer. Betyg: 3+ saknade papegojor av 5.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Det är 1600-tal i Amsterdam och artonåriga Nella kommer till stan för att flytta in hos sin nyblivna make, Johannes. Bröllopsgåvan består av ett kabinettskåp: en oerhört påkostad och exklusiv kopia av deras eget hem. Nella har dock svårt att komma till rätta i sitt nya, verkliga hem. Hennes man är märkligt ointresserad av henne, makens syster är sträng och det där kabinettskåpet – vad ska hon med det till egentligen? Hon drömmer om barn och om att bilda familj, men det närmsta hon kommer är den miniatyrvagga som skickas till henne från en miniatyrmakare. Snart kommer den ena obeställda möbeln och figuren efter den andra och det går upp för Nella att de verkar bära på ett budskap. Den ena miniatyren efter den andra tycks förutspå vad som ska hända, och saker och ting händer verkligen i den här boken! Ingenting tycks vara riktigt som man kan tro eller som Nella hade förväntat sig. Det visar sig snart att det finns något av en förklaring till varför Johannes är så ointresserad av henne och det visar sig också att systern döljer något oväntat och överrumplande.

Jag brukar inte fastna för historiska romaner, men Miniatyrmakaren gillade jag verkligen, kanske för att den hela tiden överraskar och förvånar och eftersom den faktiskt inte liknar någon annan bok jag har läst. Någonting som jag brukar tycka är problematiskt med historiska romaner är när de fokuserar för mycket på att skildra en tid och för lite på att faktiskt berätta om människor och relationer. En del författare bygger upp barriärer genom att använda ett gammaldags och lite stelt språk eller genom att vara så ängsliga för att skriva något som inte är helt historiskt korrekt att det blir en väldigt tunn gestaltning. Jag vet inte om Burton tar sig några friheter, men hon lyckas i alla fall både gestalta platsen, tidsandan och människorna. Det blir riktigt levande!

Jag tyckte att den här boken var underhållande och bra. Kanske tar jag den inte med mig som en stor läsupplevelse och kanske berörde den inte på djupet, trots allt, eller sa mig någonting nytt, men alla böcker behöver inte vara så omvälvande egentligen. Det kan räcka gott att boken är trevlig att läsa och den här boken tyckte jag verkligen om att få spendera tid med ett tag.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Om Jessie Burton och om Miniatyrmakaren

Jessie Burton (född 1982) är en brittisk författare som har gjort stor succé med debutromanen The Miniaturist (Miniatyrmakaren) som kom ut första gången 2014. Boken är på gång att bli en tv-serie tre delar och förväntas komma ut under 2017. Burtons senaste roman är Musan, som kommer på svenska i höst. Jessie Burton har en hemsida, twittrar under @jesskatbee och instagrammar under @jesskatbee.

Originalets titel: The Miniaturist (engelska).
Översättare: Leif Janzon, Charlotte Hjukström.
Uppläsare: Angela, Kovács.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Picador), 2015 (första svenska utgåvan, Modernista), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Storyside).
Antal sidor: 384 (ca 14 h lyssning).
ISBN: 978-91-7645-439-8, 978-91-7645-440-4, 9789176138878.
Andras röster: Beas bokhylla, Carolina läser…, Dagensbok.com, Eli läser och skriver, Johannas deckarhörna.

Förlagets beskrivning

”En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter. Nella har anlänt från landet för att påbörja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans bitska syster Marin.

Först senare dyker Johannes upp – och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i form av ett kabinettskåp. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt.

Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning eller orsaken till deras fall?”

Tio över ett

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är en prisbelönt och mycket läsvärd bok om en ung tjej som vaknar varje natt i skräck för att hennes stad, Kiruna, ska rasa samman på grund av sprängningarna. Tio över ett är en oerhört tänkvärd och fin bok om hur rivningen och flytten av Kiruna kan upplevas hos de unga personer som snart inte längre kan återse sin barndoms gator. Betyg: 5 heta hockeykillar av 5.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Maja bor och går i skolan i Kiruna, staden som är på väg att flyttas, eller rättare sagt rivas, för att lämna plats åt gruvan. För många i staden känns det spännande med allt nytt och för de flesta är det självklart att gruvan, där ju så många arbetar, måste få fortsätta att växa. För Maja är det dock en skräck att hennes stad och hem vilar på en gruva där det varje natt sker sprängningar som får det att mullra där hon ligger i sin säng och känner paniken komma krypandes. Där nere i gruvan jobbar också hennes pappa, som hon oroar sig över. Varje natt ställer Maja alarmet på sin mobil och varje natt vaknar hon tio över ett och väntar in sprängningen som kommer 10 minuter senare. Under sängen ligger en färdigpackad väska, redo att tas med ifall hon måste väcka sin familj så att de kan fly för sina liv medan staden rasar.

Situationen blir till slut ohanterlig. Det är slitsamt att inte sova ut och det är tungt att gå omkring och bära på all oro själv. Till slut drabbas Maja av en panikångestattack och hon måste glänta lite på sin oro för sina föräldrar och andra vuxna.

Gruvan och ”stadsflytten” är dock inte bara något som Maja känner skräck för. Där finns också en mer molande sorg, som handlar om allt som går förlorat för Maja och hennes klasskompisar. Nyss gick de i samma klass, bodde i sina vanliga kvarter, vandrade längs de välbekanta gatorna. Snart finns inte de här gatorna längre och Maja och de andra kommer att bo i nya kvarter, i nya hus. En del, som t.ex. Majas bästa kompis mamma, tycker att det är lika bra att passa på att flytta från Kiruna. Fram tills nu har Maja och hennes bästis, Julia, varit oskiljaktiga. De har känt varandra utan och innan och har kunnat dela allt från sina innersta rädslor till de mest pirriga förälskelserna för varandra. Snart kommer Julia att bo i Luleå, 35 mil bort.

Tio över ett är en fantastisk bok om sorgen över att förlora sin barndoms gator och en oerhört tankeväckande bok om hur den här ”stadsflytten”, som det pratas så förvånansvärt lite om utanför Kiruna, påverkar människor, särskilt unga människor. I Majas ålder är det mycket som händer i livet och det är för många en brytningstid där man kanske i någon mening lämnar barndomen bakom sig. I Tio över ett blir det hela snäppet mer brutalt. Gårdar, parker, lekplatser och andra välbekanta platser från barndomen kommer inte att gå att återvända till. För mig, som är oerhört nostalgisk av mig och älskar att omge mig av gamla saker från barndomen, så är det inte svårt att föreställa den sorg så många säkerligen upplever när deras barndoms stad rivs.

Tio över ett är en mycket läsvärd bok, tycker jag. Det är ärligt talat lite stötande att Kiruna och stadsflytten inte får mer uppmärksamhet. Nu har inte jag aktivt sökt någon information i ämnet, men ärligt talat är den här boken det första jag läser som verkligen försöker säga något om hur flytten kan uppfattas av människorna som bor där. Det är dock inte ”bara” för stadsflyttsfrågan och gruvan som Tio över ett är läsvärd, det är också en fantastiskt fin och tonsäker bok om vänskap och första förälskelsen. Nu är det länge sedan jag själv var i Majas ålder, men jag tror att det här är igenkännbart för många potentiella läsare i Majas ålder. Själv kände jag igen mig massor! Och jag gläds något oerhört av att boken utspelar sig i en mindre stad och vågar sig på att beskriva hur det kan vara att leva i en sådan. Det finns så många böcker om t.ex. Stockholm och det känns som att det sällan finns någon som vågar sig på att skriva om andra platser. Här har författaren verkligen lyckats skriva fram en stad och skildrat vilken kultur som råder där, vilka frågor som engagerar människor där. Det behövs fler sådana här berättelser.

Det här är inte Laestadius första bok; Bland hennes tidigare titlar finns bland annat en serie böcker som handlar om en samisk tjej. Jag har för övrigt haft möjlighet att lyssna till Laestadius eftersom hon hade ett författarsamtal här i Umeå här om dagen. Det märktes att hon hade många berättelser inom sig och att hon har mycket hon skulle vilja berätta om samernas situation och om Kiruna. Jag hoppas att hon tar sig tid att skriva dem mycket snart!

Citerat ur Tio över ett

””Vi som stöttar flytten av Kiruna säger att det här är det bästa som kunde hända. LKAB drar in miljarder och vi får många nya jobb. Vi får en helt ny snygg stad. Nya skoteraffärer.”

Han avbryter sig med ett flin och gör en high-five med Linus.

”Vi tror att Kiruna kommer att bli ännu rikare ju mer malm som kan brytas i kruvan.”

Kruvan. Jag hör plötsligt farfars röst. Han säger också kruvan. Men på riktigt. Oscar gör sig bara rolig och härmar en dialekt. När g blir k och gruvan blir kruvan.

Han är glad, bugar och möts av busvisslingar och fler applåder än Alva, men det kanske bara låter mer om vissa.”

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Om Ann-Helén Laestadius och Tio över ett

Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk-samisk författare som har vuxit upp i Kiruna. Hon har skrivit ett flertal ungdomsböcker som belyser hur det kan vara att vara ung och same idag. Debuten, SMS från Soppero, kom ut 2007. Hennes senaste bok är Tio över ett, för vilken hon belönades med Augustpriset 2016. Ann-Helén Laestadius twittrar under @AHLaestadius.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Rabén & Sjögren).
Antal sidor: 261.
ISBN: 9789129698985.
Andras röster: Agnes bokblogg, Carolina läser…, dagensbok.com, Eli läser och skriver, Enligt O, Feministbiblioteket, Ugglan & boken

Förlagets beskrivning

”Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.

LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!

Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.”

Hustrun

Hustrun av Meg Wolitzer är en sällsynt snärtig och välskriven roman om att leva ett helt liv i bakgrunden till en ”kulturman” med uppblåst ego – och att till slut bestämma att det får vara nog. Betyg: 4 efterhängsna biografiförfattare av 5.

Hustrun av Meg Wolitzer
Hustrun av Meg Wolitzer

Joan och hennes man Joe sitter på ett plan på väg till Helsingfors. Han är en hyllad författare och hon är hans hustru. Nu ska han ta emot det prestigefyllda Helsingforspriset och Joan förstår med ens att deras närmare 30 år långa äktenskap är över. Hans självgodhet, ständiga otrohet och uppblåsta ego går inte längre att stå ut med. Genom att berätta om Helsingforsvistelsen och genom att ge tillbakablickar på parets liv tillsammans målar Meg Wolitzer skickligt upp förhållandets förfall.

Det känns insiktsfullt och på pricken – varje formulering dallrar av en återhållen bitterhet, sorg och ilska. Liknelserna och ordvalen är så snärtiga att texten ofta upplevs som rolig trots att allting egentligen är extremt sorgligt. Det går inte att säga någonting annat än att det här är en mycket skickligt skriven roman där det märks att författaren har haft en tydlig idé om både vilken berättelse hon vill föra fram och vilken form hon vill hålla sig till – och författaren har inte bara tänkt på detta utan har också sytt ihop det. Någon gång emellanåt känns det dock lite sökt. Det första kapitlet är t.ex. så strösslat med mer eller mindre krystade kroppsmetaforer att jag till slut blev rätt less – fast bara tillfälligt faktiskt. Boken är genialt skriven och lyckas verkligen beröra och väcka tankar.

Det här är inte den första boken jag läser om att vara någons (hemma)fru. Ämnet har t.ex. behandlats i flera av Curtis Sittenfelds romaner, däribland Presidentens hustru, som berättar om en fiktiv presidenthustrus liv (Laura Bush är förebilden till romanfiguren). Varje gång blir jag lika ställd och förvånad. Som svensk så är det lätt att glömma att det inte på något sätt är självklart att som kvinna kunna göra karriär (eller ens ha ett jobb). Ärligt talat känner jag just ingen som lever ett hemmafruliv. Inte föraktar jag den som prioriterar hem och familj framför jobb, men att, liksom den här bokens huvudperson, på ett rätt oreflekterat och inte speciellt självvalt sätt hamna i hemmafrulivet känns bara sorgligt för mig. Var gör man av sina egna ambitioner och drömmar? Hur står man ut på tråkiga fester och tillställningar där man inte är något annat än en hustru, som ska konversera och ha något gemensamt med andra hustrur? Ett slags svar ges faktiskt i den här boken, men det kändes ändå inte helt tillfredsställande. Visst, jag blir berörd och boken gav mig väl en och annan tankeställare om hur den här hustru-tillvaron kan se ut, men innerst inne har jag bara en röst som skriker ”men ryck upp dig för fan!!”.

Det var förresten länge sedan jag läste någonting så bittert och enkelspårigt. Jag menar det egentligen inte som någonting negativt, det är bara det att Joe så odelat beskrivs som en gris till kulturman och författaren ger honom inte ett enda försonande drag eller någon som helst ledtråd till varför någon annan människa ens skulle vilja ta i honom med tång, än mindre förstår man vad den intill utplåning uppoffrande hustrun ser hos honom. Jag tänkte hela tiden att det skulle klarna under läsningens gång, att passionen, kärleken, värmen, vänskapen någon gång skulle sippra fram, men nej – det blev faktiskt bara värre och värre, tills det till slut känns absurt.

Det här är hur som helst en bok som väcker känslor, i all sin lågmäldhet. Jag måste skriva lågmäldhet, för den skildrar faktiskt ett helt liv i skymundan. Kan någonting bli mer passivt och ändå provocerande än så? Jag tyckte att det var en mycket bra bok. Trots en ”kulturman”-debatt, som har rasat på kultursidor för inte allt för länge sedan, och trots att det redan finns en hel del ”hemmafrulitteratur” så tycker jag ändå att den här boken känns aktuell och intressant. Den är dessutom vassare skriven än de flesta liknande böcker jag har läst. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

Citerat ur Hustrun

””Vill du att jag ska säga hur stor chans du har att få Helsingforspriset?”

Joe nickade. På bordet stod ett mjölkpaket och just i det ögonblicket råkade min blick falla på det, så jag sa: ”Två procent.”

”Tror du att jag har två procents chans att vinna?” sa han trumpet.

”Ja.””

Hustrun av Meg Wolitzer
Hustrun av Meg Wolitzer

Om Hustrun och om Meg Wolitzer

Meg Wolitzer (född 1959) är en amerikansk författare, som bland annat är känd för bestsellern Hustrun. Hon undervisar även i kreativt skrivande. Meg Wolitzer har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The wife (amerikanska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2003 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Wahlströms & Widstrand).
Antal sidor: 233.
ISBN: 9789146229506.
Andras röster: Annika Koldenius, Bokhora, Johannas deckarhörna, Just här – just nu, Och dagarna går…, Stories from the city.

Förlagets beskrivning

”Joan Castleman sitter på ett flygplan tiotusen meter upp i luften när hon bestämmer sig för att lämna sin man, den uppburne och självgode amerikanske författaren Joe Castleman. Joan har stöttat sin man i både med- och motgångar, följt honom på alla resor och uppläsningar. Sina egna författarambitioner lade hon tidigt på hyllan. Nu är hon och Joe på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett prestigefullt litteraturpris av finska akademin. Men Joan, som under fyrtio års äktenskap offrat både familjen och sin egen karriär för att leva hans dröm, har tillslut fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen.

Utifrån denna dramatiska öppningsscen lotsar Meg Wolitzer läsaren genom det Castlemanska äktenskapet, från det trevande mötet på kursen ”Grunder i kreativt skrivande” på College, där han var hennes lärare, till den slutliga brytpunkten som kulminerar i ett avslöjande av en omsorgsfullt bevarad hemlighet.

Meg Wolitzer har skrivit en intelligent, bitsk och roande roman om livsval, äktenskap och skrivande. ”

Ljuset vi inte ser

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr
Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Ljuset vi inte ser är en prisad och hyllad roman om några livsöden från Andra världskriget. I boken varvas berättelserna om den blinda Paris-flickan Marie-Laure och om den tyska barnhemspojken Werner, som fascineras av teknik och naturvetenskap och mest av allt vill jobba med radiokommunikation, men som på grund av sin bakgrund inte har så mycket annat att se fram emot än slit i kolgruvan. Werner måste ansluta sig till Hitlerjugend för att slippa undan gruvan. Marie-Laure, å sin sida, måste fly Paris, som hamnar under belägring. Hon kommer då att skiljas från sin far och får så småningom ensam försöka klara sig igenom krigets fasor med hjälp av sina andra sinnen än synen. I bakgrunden utspelar sig också ett flertal andra bihistorier och flera helt hjärtskärande scener. En del av boken kretsar också kring jakten av en fantastisk diamant, som nazisterna vill få i sina klor.

Jag har i perioder, särskilt under tonåren, slukat Andra världskriget-skildringar och jag tycker att det är självklart att det är motiverat och viktigt att det ständigt kommer ut nya verk som berättar om vad kriget gjorde med och mot människor och vår värld. Bland det stora utbudet av just Andra världskriget-skildringar så är det dock svårt för böcker att verkligen sticka ut och jag kan nog inte påstå att Ljuset vi inte ser hör till de som gör just det – sticker ut. Jag tycker att boken är lite för lång och att den fokuserar på sentimentalitet på ett sätt som paradoxalt nog tar fokus från själva krigsskildringen. Det här skulle bitvis kunna vara en generisk snyftare om en blind flicka och en barnhemspojke.

Det som kanske trots allt är den speciella vinklingen av Ljuset vi inte ser är kärleken till vetenskapen. Här hyllas naturvetenskap och teknik på ett sätt som såklart gläder en doktor i teknisk fysik, som jag. Tyvärr vet jag dock inte om det helt väger upp. Det är en läsvärd och gripande bok, men den är inte tillräckligt speciell för att stanna kvar och bli någonting minnesvärt.

Tyvärr valde jag för övrigt att lyssna på den här boken som ljudbok och jag tror inte att Ljuset vi inte ser kommer till sin rätt i det formatet. För det första tyckte jag inte riktigt om uppläsningen eftersom att uppläsaren dramatiserar rösterna och väljer att prata ljust och pipigt när han tar kvinnornas repliker – mitt största no no när det gäller uppläsningar – och dessutom inte träffar helt rätt i uttalet av de franska platserna som förekommer i boken. Vad som också kan bli lite problematiskt när man lyssnar på en berättelse där olika berättelser varvas är att det blir svårt att hänga med när berättelsen skiftar mellan huvudpersonerna.

I korthet

Rekommenderas för: Den teknik- och naturvetenskapshyllande läsaren som vill läsa en typisk Andra världskriget-roman.

Betyg: 3 romaner med brailleskrift av 5.

Om Anthony Doerr och om Ljuset vi inte ser

Anthony Doerr (född 1973) är en amerikansk författare, mest känd för romanen All the light we cannot see (Ljuset vi inte ser), för vilken han belönades med Pulitzerpriset 2015. Anthony Doerr har en hemsida och en sida på Facebook.

Originalets titel: All the light we cannot see (amerikanska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Magnus Roosman.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan, Scribner),  2015 (första svenska utgåvan, Bookmark), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bookmark).
Antal sidor: 599 (ca 21 h lyssning).
ISBN: 9789187441745, 978-91-87441-78-3.
Andras röster: Beas bokhylla, BoklystenBoktankenKulturbloggen, Kulturkollo.

Förlagets beskrivning

”Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.

I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.

När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo – en stad som kommer att totalförstöras av kriget.

Ljuset vi inte ser är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.”

Araben

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer som så många andra på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat har kommit emellan, studier t.ex., och att det där med barn har fått vänta. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

I samma stad sitter en man på tunnelbanan med sin prydliga portfölj. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder och hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och ärligt talat helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har tillåtit rinna sig ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: språket, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för tunga erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla. Det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga emellanåt. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

Citerat ur Araben

”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

»Hej!«

»Hej.«

Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

Definitivt iranier.

»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

»Jaså?«

»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

Shit, han känner henne inte.

»Jaså? Vad du har estuderat?«

»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Om Pooneh Rohi och om Araben

Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”

Björnstad

Björnstad av Fredrik Backman
Björnstad av Fredrik Backman

Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.

Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.

Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?

Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.

En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.

En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.

Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.

Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.

Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.

Betyg: 5 hängivna supporters av 5.

Björnstad av Fredrik Backman
Björnstad av Fredrik Backman

Om Fredrik Backman och om Björnstad

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

Uppläsare: Marie Richardson.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Piratförlaget), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Piratförlaget).
Läs även: Kommande delar i serien Björnstad hockey.
Antal sidor: 472 (ca 15 h lyssning).
ISBN: 9789164222848, 9789164204967.
Andras röster: Carolina läser…, Fantastiska berättelser, Feministbiblioteket, Just här – just nu.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?

Bara allt. Den betyder bara allt.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.

Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.

Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”

De hemliga kärleksbreven till Astrid Lindgren

För något år sedan läste jag Astrid Lindgrens Krigsdagböcker. Det är en verkligt intressant bok för den som vill läsa en ögonvittnesskildring från ”en vanlig svensk” medan kriget faktiskt pågick, men det är också en oerhört fin bok, naturligtvis, för oss som vill grotta ner oss i Astrid Lindgrens liv så som det såg ut innan hon debuterade som författare och allt. Boken består alltså av Astrid Lindgrens egna dagböcker från den här tiden.

Krigsdagböcker av Astrid Lindgren
Krigsdagböcker av Astrid Lindgren

Men det finns fler privata texter att läsa för den som är intresserad. Många läste förmodligen, precis som jag, brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och vännen Louise Hartung som publicerades i DN i november och som fortfarande finns på nätet för den som eventuellt har missat. Det här är alltså inte material till en hel bok, men det är väldigt intressanta texter för den som vill läsa mer om Astrid Lindgren och få hennes egna ord från vardagen och livet.

Sedan kan jag inte komma ifrån att det känns som att tjuvkika och få se någonting lite väl privat. Det är till exempel uppenbart att Hartung är förälskad i Lindgren och att Lindgren har lite svårt att få henne att förstå att det inte är besvarat… Hade Hartung och/eller Lindgren vetat att de här breven skulle komma att läsas av tusentals människor så hade de kanske inte skrivit lika öppet. Men, men. När ett författarskap blir så stort som Lindgrens så får man väl helt enkelt acceptera att sådana här brev och annat måste få passera som allmänintressanta dokument.

Wallflower

Wallflower av Stephen Chbosky
Wallflower av Stephen Chbosky

Charlie har precis börjat på high school och när han lär känna de två sistaårseleverna Sam och Patrick så börjar också hans förvandling. Från att ha varit en ”wallflower”, ”en blomma på väggen”, någon som bara tittar på, så börjar han nu delta och ta för sig här i livet. Under Charlies första high school-år får vi som läsare följa hur Charlie vecklar ut sig, hur han har sitt första förhållande, hur han blir hög första gången och vad han grubblar och funderar på i största allmänhet. Mellan raderna skymtar mörker, men det är faktiskt långt ifrån förutsägbart (åtminstone för mig) vad han egentligen har med sig i bagaget.

Boken är uppbyggd av brev som Charlie skickar till en genom nästan hela boken okänd mottagare. Eventuella svarsbrev finns inte med, vilket innebär att boken blir som en monolog rakt ut i luften på ett sätt som jag inte riktigt gillade. Jag hade faktiskt lite svårt för den här boken till en början, dels för att jag inte kunde förstå sammanhanget för breven och dels för att jag inte riktigt förstod Charlie. I bokens början är han så tafatt och socialt obekväm att jag fick för mig att boken handlar om en pojke med någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder och återigen började jag då undra vilket sammanhang man egentligen ska sätta boken. Kanske är det det som är grejen med den här berättelsen: att det är rätt oviktigt vem Charlie pratar med och vad han eventuellt har för diagnos, om han har någon. Det kan ju vara sympatiskt att bara få vara tonåring och vara precis som man är, kan jag tycka.

I slutändan tyckte jag att boken var helt okej, mest för att det kändes lite fint att få läsa en berättelse som kastar en tillbaka till typiskt tonårstänk. Inte för att min tonårstid hade några direkta likheter med Charlies liv, som det beskrivs i boken, men en del saker är ändå märkligt generiskt när det gäller tonår.

I korthet

Rekommenderas för: Den som lever mitt i, eller inte är rädd för att kastas tillbaka till, tonårstidens toppar och dalar och den som vill följa en kille under hans första high school-år.

Betyg: 3 hemliga brevvänner av 5.

Citerat ur Wallflower

”Bådat två bad mig sätt mig och båda två verkade mena det, så jag slog mig ner. Jag lyssnade på hur Ingenting skrek ut mot planen. Och jag lyssnade på hur han analyserade matchen, situation för situation. Och jag insåg att här hade jag en kille som begrep sig på fotboll väldigt bra. Han förstod sig faktiskt på fotboll lika bra som min bror. Jag ska nog kalla Ingenting för Patrick från och med nu, eftersom han presenterade sig så och Sam kallar honom för det.”

Om Stephen Chbosky och om Wallflower

Stephen Chbosky (född 1970) är en amerikansk författare och manusförfattare som kanske mest är känd för sin succéroman The Perks of being a wallflower (Wallflower) och filmen med samma namn. Stephen Chbosky twittrar under @StephenChbosky.
Originalets titel: The Perks of Being a Wallflower (amerikanska).
Översättare: Göran Fagerström.
Utgivningsår: 1999 (första amerikanska utgåvan, Pocket Books), 2000 (första svenska utgåvan, Bokverket), 2013 (den här utgåvan, Gilla böcker).
Antal sidor: 272.
ISBN: 91-973347-2-3, 9789186634810, 9789186634391.

Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

””Det är nåt visst med honom, eller hur?”
Bob nickade. Sen sa Patrick nåt som jag nog aldrig kommer att glömma: ”Han är en wallflower. Han står och tittar på.”
Jag visste inte att andra människor tänkte saker om mig. Jag visste inte att de iakttog mig. Jag satt på golvet mitt emellan Sam och Patrick i en källare på min första riktiga fest, och jag kom ihåg att Sam hade presenterat mig för Bob som sin kompis.
Bob höjde sitt glas och bad alla att göra detsamma.
”Skål för Charlie.” Och hela gänget sa: ”Skål för Charlie.”
Jag vet inte varför de gjorde det, men det betydde mycket för mig att de gjorde det. Särskilt Sam. Särskilt hon.

Under sitt första år i high school går Charlie från att iaktta till att delta. Med en naiv skärpa beskriver han utvecklingen från ensamhet till vänskap, förälskelse och sexuella irrfärder. Från förträngning till förlamande insikt.

Wallflower utkom första gången 1999. Den har översatts till ett tjugotal språk, sålts i över en miljon exemplar i USA och toppat New York Times Bestsellers List. Stephen Chbosky har även skrivit manuset till den uppmärksammade filmatiseringen av boken.”

Avskedsfesten

Avskedsfesten av Anna Fredriksson
Avskedsfesten av Anna Fredriksson

Rebecca står inför ett helt nytt kapitel i livet. Hon är 40+ och ska efter förhållandevis trygga anställningar i filmbranschen prova på att starta eget och att producera sin första film på eget bolag. Dessutom: hon och Jacob har bestämt sig för att separera efter 26 år tillsammans. Skilsmässan är tänkt att ske helt odramatiskt och det är meningen att de ska förbli bästa vänner.

Singellivet visar sig dock bli knepigare än befarat. Inte bara för att dejtandet är en syssla som är lika tärande som fylld av besvikelser utan också för att de gemensamma vännerna, som hon och Jacob har umgåtts med i alla år, plötsligt blir obekväma och slutar att höra av sig. Varken Rebecca eller Jacob verkar längre passa in i deras paraktiviteter och utan att ha en partner att vända sig till så blir ensamheten extra tung att hantera för Rebecca. De sociala medierna visar på middagar, semestrar och resor som hennes tidigare livs vänner roar sig med, men Rebeccas eget liv känns ofta tomt. Och det där med att starta eget visar sig dessutom vara mer krävande än vad hon först hade trott.

Det märks att Fredriksson själv har upplevt en separation, för det här känns som en väldigt trovärdig och fin berättelse om att vara 40+ och tillbaka på singelmarknaden efter ett långt äktenskap. Författaren lyckas på ett bra sätt skildra många av de känslor och situationer som den nyseparerade kan uppleva. Jag tycker också om hur hon skriver om vänskap och hur förlusten av vänner kan vara en minst lika stor förlust som ex-partnern. Vänskapsberättelserna har nog fått ett uppsving på senare år, men vänskap är ändå ett tema som har avhandlats förvånansvärt sällan jämfört med exempelvis kärlek. Och det att vänskap inte lyfts fram på samma sätt i kulturen kanske också bidrar till att det är något som vi sällan pratar om? Eller är det bara jag? Och Rebecca..? Det är så lätt att ta för givet att vänner ska finnas där, men en separation kan också rycka undan förutsättningarna för att umgås på samma sätt som förut, vilket Rebecca blir varse när hon hade behövt sina vänner som mest.

Jag tycker riktigt mycket om den här boken. Det är så lätt att tycka om Rebecca och att känna med henne och allt som står i boken känns väldigt realistiskt och äkta på något sätt, vilket väl gör sitt till för att boken ska kännas berörande. Det är också en lättläst och direkt skriven berättelse utan en massa krusiduller och det kan ju också vara välkommet emellanåt. Jag är inte helt säker på om jag kommer att komma ihåg den här boken länge, men jag vill ändå ge den ett högt betyg. Bara en sådan sak som att jag inte alls är i Rebeccas ålder eller livssituation och att jag ändå uppskattade den här berättelsen tyder väl i någon mening på att den är riktigt bra!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och berörande bok om att vara 40+ och nyseparerad – och vad en separation kan göra med vänskapsrelationer.

Betyg: 4- diviga skådespelare av 5.

Om Anna Fredriksson och om Avskedsfesten

Anna Fredriksson (född 1966) är en svensk författare och manusförfattare. Som manusförfattare har hon bland annat skrivit manus till Rederiet och Maria Wern. Hon debuterade som författare 2011 med boken Sommarhuset. Anna Fredriksson twittrar under @annafredriksson, instagrammar under @annafredriksson66 och har en hemsida.

Uppläsare: Anna-Maria Käll.
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Forum), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 298 (ca 9 h lyssning).
ISBN: 9789176470893, 9789137147857.
Andras röster: Enligt OJust här – just nuOch dagarna går…, Stories from the sea.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Anna Fredriksson är en mästare på att skildra verkligheten så som den är. Nu är hon tillbaka med ännu en roman som skrapar på det såriga i våra nära relationer.

Rebecca och hennes man Jacob har fattat beslutet att skilja sig. Det är inget dramatiskt. Passionen har tagit slut och kärleken har ersatts av vänskap. Men när de berättar nyheten för sina bästa vänner på den traditionsenliga, årliga svamphelgen, är det som om en bomb briserar. De har varit gifta i tjugofyra år och ingen har märkt av några problem. Vännerna reagerar oerhört starkt, var och en på sitt sätt, trots att Rebecca uppmanar dem att se på helgen som en spontan avskedsfest av det som varit och samtidigt början på något nytt och spännande. Hon vill visa att en separation inte behöver vara någon katastrof. Självklart ska alla fortsätta umgås, precis som vanligt.

Men efter skilsmässan blir ingenting som Rebecca har tänkt sig. Kontakten med kompisgänget blir allt sämre och Rebecca tvingas inse att som singel är man inte längre välkommen till parmiddagarna.

Avskedsfesten är en roman om att bryta upp från ett långt äktenskap och behöva orientera sig i en okänd värld. Om hur man sakta skapar sig en ny identitet mitt i livet.”

Jane Eyre

Jane Eyre av Charlotte Brontë
Jane Eyre av Charlotte Brontë

Charlotte Brontës klassiska roman Jane Eyre kom ut första gången 1847 och generation efter generation har sedan dess upptäckt den – och älskat den. Det är förmodligen överflödigt att jag summerar vad den handlar om, men helt kort så handlar den alltså om den föräldralösa flickan Jane Eyre, som växer upp och börjar arbeta som guvernant åt en flicka som bor hos en viss Mr Rochester. Trots deras olika ställning (och ålder) så blir Jane Eyre och Mr Rochester häftigt förälskade i varandra. Men precis när det ser ut som att de ska få leva lyckliga i alla sina dagar så blir Jane varse att Mr Rochester har hållit hemligt att han redan är gift. Hans fru är psykiskt sjuk och hålls i princip inlåst. Till Mr Rochesters sorg blir Jane så förkrossad att hon rymmer när sanningen uppdagas.

Boken är kanske på sätt och vis att beakta som vilken kärleksroman som helst; en ovanligt (och onödigt?) lång sådan dessutom! Men det är svårt att inte fängslas av berättelsen och att tycka om Jane Eyre med sitt stora mod, sina höga ideal och sin förbluffande låga ålder (typ 19?). Trots att jag kan ha svårt för såväl kärleksromaner som klassiker så måste jag verkligen säga att jag tyckte om Jane Eyre. Det är fin berättelse och en berättelse som på allra bästa sätt ger någon slags tröst och säger att allting blir bra i slutändan ändå, bara man står upp för det man tror på och är sann mot sig själv.

Vad som överraskade mig något var att boken också var förvånansvärt rolig. Mr Rochester är så komiskt bitter och skönt ironisk! Jag vet inte om det är ljudboksuppläsningen som förstärker detta ytterligare, men i sådant fall så måste jag särskilt berömma uppläsaren, för jag gillade den här humoristiska kryddan. Det är för övrigt Katarina Ewerlöf som har läst in den här utgåvan och hon är ju överlag en riktigt skicklig uppläsare!

Jag kan verkligen rekommendera den här boken. Det enda som avskräcker lite är kanske sidantalet, men det är såklart en smaksak om man tycker om tegelstenar eller inte och det är verkligen inte en detalj som borde avskräcka någon från att läsa!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en riktigt klassisk kärlekshistoria om en modig och självständig tjej och hennes komplicerade förhållande till en man.

Betyg: 4 elaka fostermödrar av 5.

Jane Eyre av Charlote Brontë
Jane Eyre av Charlote Brontë

Om Charlotte Brontë och om Jane Eyre

Charlotte Brontë (1816-1855) var en brittisk författare som under sin korta levnadstid hann ge ut tre romaner under pseudonymen Currer Bell: Jane Eyre, Shirley och Villette (samt en fjärde roman: Professoren, som kom ut efter hennes död). Charlotte Brontë var storasyster åt författarna Emily Brontë och Anne Brontë.

Översättare: Gun-Britt Sundström.
Uppläsare: Katarina Ewerlöf.
Utgivningsår: 1847 (första svenska utgåvan), 1850 (första svenska utgåvan), 2011 (den här ljudboksutgåvan, Svenska ljud classica).
Antal sidor: 545 (ca 22 h lyssning).
ISBN: 978-91-86023-22-5, 99-0307595-2.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Jane Eyre, är Charlotte Brontës mest älskade och lästa roman. Skildringen av den unga flickan Janes svåra uppväxt, hennes tid på välgörenhetsskola, hennes ankomst till Thornfield Hall och mötet med den gåtfulle mr Rochester och hans dunkla hemlighet är sedan länge en klassiker. Det har skrivits spaltmeter om romanen, och utifrån vitt skilda motiv: feminism, religion, symbolism, kärlek, passion, natur, barn, sociala frågor och så vidare. Generation efter generation har levt med, gråtit med, skrattat med den unga flickan Jane Eyre och hennes långa och krokiga väg fram till ett självständigt liv.

Redan när Jane Eyre utkom 1847 blev den en storartad framgång. Genom sin passionerade och uppriktiga skildring av en älskande kvinnas strävan efter självständighet och likaberättigande utgör romanen en milstolpe i kvinnoskildringarnas historia och har under åren kommit ut i flera utgåvor, samt filmatiserats. Jane Eyre är en både skarpsinnig och romantisk berättelse om kärlek men den är också ett försvar för kvinnans rätt till lika värde.”