Fyra blandade noveller: Skördebrev, Författarnas himmel, Luise Justine Mejer, Han tänkte på dem som färger

De som följer mig på Instagram har kanske sett att jag har postat en hel del inlägg under hashtaggen #novellber, ett initiativ av @bokladan med syftet att peppa till mer novelläsning i november. Jag var inte sen att haka på, för jag älskar novellformatet och jag har en hel del olästa novellsamlingar och enstaka noveller här hemma. Under månaden har jag unnat mig läsning ur samlingar som Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg, Elva sorters ensamhet av Richard Yates, Kyrkogårdsdamen och andra noveller av Guy de Maupassant, Bli som folk av Stina Stoor och Nordisk fauna av Andrea Lundgren. Jag tänkte återvända till samlingarna när jag har läst ut alla noveller i dem (när nu det blir 🙂 ), men månaden har också bjudit på läsning av några enstaka noveller, som jag tänkte blogga om idag. Det är alltså fyra noveller från förlaget Novellix, som ger ut härliga små volymer med nyskrivna och klassiska noveller på olika teman.

Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell, Skördebrev av Helena Granström, Författarnas himmel av P C Jersild, Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell, Skördebrev av Helena Granström, Författarnas himmel av P C Jersild, Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren

Författarnas himmel av P C Jersild

Författarnas himmel är en humoristisk berättelse om en författare som dör och hamnar i den del av himlen där historiens alla författare samlas.  Det visar sig att författarnas himmel är ett hotell med både restaurang och ölstuga. De nya hamnar längst ned i hierarkin och får slita i grovdisken, men så småningom kan man avancera och få bättre och bättre arbetsuppgifter, för att så småningom få bli gäst i ölstugan, eller kanske till och med i matsalen, där den absoluta författareliten  samlas. Mycket är oklart kring hur det egentligen ska gå till att bli uppflyttad. Kanske finns det till och med osaklighet och jäv inblandat?! Hur kan det annars komma sig att den enda svensk författare som hamnat i matsalen är Carl von Linné? Författarnas himmel är en härligt självironisk och knäpp berättelse fylld med historiska författargiganter, som fortfarande tycks vara precis lika excentriska som i jordelivet och som verkligen sliter för att bli respekterade. Jag tyckte att den här berättelsen var riktigt kul och härligt nördig!

Betyg: 5 rökpauser av 5.

Författarnas himmel av P C Jersild
Författarnas himmel av P C Jersild

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Novellix).
Antal sidor: 27.
ISBN: 978-91-87451-91-1.
Andras röster: Det här har jag läst, Jennies boklistaLjudboka.

P C Jersild

Per Christian Jersild (född 1935) är en svensk författare och läkare, bland annat känd för romanen Barnens ö.

Förlagets beskrivning

”Precis som i skänken arbetade flera rökare där. De brukade smita ut med jämna mellanrum för ett bloss på bakgården. En eftermiddag råkade jag, på väg till kylen, springa på några från konditoriet på väg ut. ”Sonja?!” Visst var det Sonja Åkesson. Vi hade inte setts sedan början på sjuttiotalet – Sonja dog 1977 – så vi hade förstås en hel del att prata om. Jag följde med henne ut och stod där och huttrade bland de andra rökarna.”

Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell

Han tänkte på dem som färger är en novell med ett högt tempo och driv, vilket verkligen speglar den livssituation som den unge huvudpersonen befinner sig i. Huvudpersonen är en ung man som befinner sig mitt i en virvelstorm av känslor: förtvivlad sorg och sprittande nyförälskelse. Jag vill inte skriva mer än så för att inte spoila för mycket av handlingen, som läsaren gör bäst i att upptäcka själv, men det är verkligen en fin novell som är lätt att ryckas med i. Jag älskar språket, som så tjusigt speglar huvudpersonens röriga liv.

Betyg: 4 krukväxter av 5.

Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell

Utgivningsår: 2011 (första utgåvan, Novellix).
Antal sidor: 28.
ISBN: 978-91-86847-09-8.
Andras röster: Bokdivisionen, Café de la nouvelleFabuleratOch dagarna går….

Johanna Thydell

Johanna Thydell (född 1980) är en svensk författare, som debuterade 2003 med den augustprisbelönade ungdomsromanen I taket lyser stjärnorna. Johanna Thydell har en hemsida, instagrammar under @johanna_thydell och twittrar under @johannathydell.

Förlagets beskrivning

”Han gick in i trädgården från baksidan, det fanns en stig där som han hade trampat upp, först med små fötter, sedan med stora. Den skulle växa igen nu. Det hände mitt framför ögonen på honom. Grönt, blankt gräs som sköts upp som stavar ur jorden och plötsligt hade hans fotspår aldrig funnits.”

Luise Justine Mejer: en kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland av Astrid Lindgren

Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren är en liten essä om just Luise Justine Mejer, en kvinna som levde i 1700-talets Tyskland och som under många år brevväxlade med vännen Christian Boie. Lindgren utgår från brevväxlingen mellan de två vännerna och skriver fram deras kärlek, som de först efter lång tid erkänner och tar hand om. Det är både roligt, vackert och sorgligt. För mig blev det också en överraskande läsning. Luise känns så modern och fri, vågar gå sin egen väg och väljer bort ett giftermål i unga år. Jag hade inte väntat mig detta. Jag hade kanske inte heller väntat mig den här berättelsen från barnboksdrottningen Astrid Lindgren, för det här är ju en berättelse riktad till vuxna, även om Lindgrens ton och humor är precis sig lik.

Betyg: 4 högläsningsstunder av 5.

Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren
Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren

Utgivningsår: 2015 (den här utgåvan, Novellix). Berättelsen finns också i antologierna Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult (Rabén & Sjögren, 1975) och Liv kan vara så olika (Rabén & SJögren, 1985).
Antal sidor: 25.
ISBN: 978-91-7589-068-5
Andras röster: Lyrans noblesser, Skrivande.

Astrid Lindgren

Astrid Lindgren 1907 – 2002 är en av Sveriges mest älskade författare.Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se eller Astrid Lindgren-sällskapets hemsida.

Förlagets beskrivning

”Jag kan aldrig sluta gräma mig över hennes sorgliga öde den där hemska fredagsmorgonen i juni 1786. Varför måste hon dö, när hon nu äntligen … men vi ska inte gå händelserna i förväg!

Det är bäst att börja från början, förslagsvis tio år tidigare, den 2 september 1776.”

Skördebrev av Helena Granström

Skördebrev är den av novellerna jag hade svårast för. Det är en bok om sorg och förlust och saknaden efter en pojke, som växer upp. Det är också en berättelse om en ko, som skriver till pojken. Och här någonstans är jag förlorad som läsare för länge sedan. Det här säger mer om mig än om den här novellen, men jag fixar inte symboltyngda, formmässigt invecklade berättelser där läsaren förväntas stanna upp efter varje mening och tolka texten. Jag blir irriterad när budskapet och berättelsen ligger gömt bakom tunga sjok av liknelser och symbolik som ska förstås och tolkas. Jag orkar inte. Den här boken fungerade inte alls för mig.

Betyg: 1 ko av 5.

Skördebrev av Helena Granström
Skördebrev av Helena Granström

Utgivningsår: 2011 (första utgåvan, Novellix).
Antal sidor: 30.
ISBN: 978-91-86847-34-0.
Andras röster: bernur.

Helena Granström

Helena Granström (född 1983) är en svensk författare och skribent som debuterade 2008 med essän Alltings mått.

Förlagets beskrivning

”Jag skriver till dig med mina fingrar, med mina koögon och mina flugor. Med min boskapshunger och juverblick, med min bokstavsspilta och min klöver. Med mina klövar och min bakdel. Med min bakfot, med min mening.

Minns du hur det var att vara pojke?”

Ædnan

Ædnan av Linnea Axelsson är ett mäktigt diktverk som skildrar modern samisk historia och berättar om två samiska familjers livsöden. Betyg: 4+ älvar av 5.

Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson

Ædnan av Linnea Axelsson tar sin början 1913. Bér-Jona driver sina renar över den gräns som snart kommer att vara stängd för dem. Det här blir också en ödesdiger förflyttning: den ena sonen skadar sig allvarligt. Längre bak, längs flyttleden har Ristin slagit läger med familjens andra son, den som själv behöver så mycket omvårdnad och omtanke att han inte kommer att kunna bli renskötare. De kommande åren kommer svenskar med förnedrande skallmätningar och undersökningar och Bér-Jona och Risten drivs bort, bort från sina marker och välkända vägar. Nu ska Vattenfall exploatera älvarna och samerna har ingen plats i planerna. I Ædnan skildras den svenska kolonialismen och de sår den skapat hos de människor som drivits bort från sina marker och som har förlorat sitt språk och fråntagits sin kultur. Verkningarna fortsätter in i kommande generationer, vilket Axelsson brännande skildrar genom att fortsätta berätta samiska erfarenheter genom Lises och hennes dotter Sandras ögon. Den sistnämnda är samisk aktivist, den förstnämnda kan inte lära dottern det språk dottern vill lära sig eftersom det är en av de saker som Lise förlorat medan hon tvingats gå till Nomadskola, där samiska barn förbjöds tala samiska och tvingades att lägga bort sin kultur.

Jag har en förkärlek för de koncentrerade och samlade berättelserna där det inte strösslas med ord i onödan. När författare in i minsta detalj beskriver och förklarar allt så blir läsaren bara någon som lyssnar. De författare som vågar låta läsaren fylla i på egen hand bjuder däremot sina läsare på något som kan bli en mäktigare läsupplevelse. Här har det nästan dragits till sin spets: berättelsen är nedkokad till minsta möjliga ord, en dikt. Det är fantastiskt, för berättelsen är verkligen mäktig och berörande. Det suger till i magen ibland när Axelsson skildrar det förtryck som bokens huvudpersoner utsätts för och den respektlöshet med vilken de blir behandlade. Det är en bok med mycket känslor, inte minst väcker den en slags vrede och skam över hur Sverige har behandlat och än idag behandlar samer. Här går berättelsen ända in i nutid och skildrar rättegången mellan Girjas sameby och svenska staten. Jag får ont i magen när jag påminns om hur svenska statens ombud valde att använda ordet ”lappar” under rättegången. Länge än så har vi inte kommit i det här samhället, tydligen. Ædnan är brännande.

Jag älskar också att boken tar plats, rent fysiskt, med sina närmare 800 sidor – det är en rejäl koloss till bok och man ligger inte direkt i sängen och slöläser ur den. Det är hög tid att samiska erfarenheter och samisk historia får ta plats i kulturen. Det är också en skön paradox att något så luftigt som poesi ryms i något så rejält.

Citerat ur Ædnan

”Det var så mycket
jag ville berätta
för henne

Hur jag hade trott att
renskötarbarnen redan
visste hur man gör

när man inte bor
med sina föräldrar

Men de hade också
gråtit i början

Som jag hade
gråtit den första
kvällen

då nattvakten
lurade mig

Hon hade sagt
att jag fick
ringa hem

Bara för att
sen kunna skratta
åt mig

då jag med
luren i handen
kom på

Att vi inte hade
någon telefon
hemma

Mamma satt lugn
vid min smala säng

Hon lyssnade så
tålmodigt

till varje ord som
jag inte sa”

Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson

Ædnan

Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 766.
ISBN: 9789100173647.
Andras röster: Fiktiviteter, Martin Ackerfors.

Linnea Axelsson

Linnea Axelsson (född 1980) är en svensk författare och konsthistoriker. Hon debuterade 2010 med Tvillingsmycket. Hennes senaste bok är det kritikerrosade diktverket Ædnan, som bland annat har nominerats till Augustpriset.

Förlagets beskrivning

”En mor och hennes yngste son vilar med några andra kvinnor, gamla och barn i en kåta. Framför dem längs flyttleden driver hennes make och deras äldre son renhjorden. De är på väg mot en ö i nordligaste Norge och sommarens betesmarker. Ingen anar att gränsen till Norge inom ett par år kommer att vara stängd för dem, att de ska tvingas lämna sitt hem, och att kommande generationer ska möta helt andra svårigheter.

Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. Eposet Ædnan berättar om två samiska familjer, vars öden speglar samernas moderna historia från 1900-talets början till vår tid. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik.”

Kärleken är dödens motsats

Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg och en berättelse om en riktigt ung änka. Betyg: 4 bonbonjärer av 5.

Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano

Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg. Den kretsar kring Maria, vars pojkvän har tagit värvning i armén och nu har dödats i ett sprängattentat. Kvar blir Maria, sjutton år och redan änka. Tanken var att Enzo, Marias pojkvän, skulle ta värvning för att få ihop pengar till bröllopet. I det fattiga Syditalien, där arbetslösheten är hög, är det många som ser armén, och det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan, som en möjlighet.

Boken berättas i form av en intervju, där den unga änkan berättar om förvirringen och sorgen efter förlusten. Det är effektivt och berörande och en väldigt tänkvärd berättelse om krig, sorg och vilken desperation som kan födas ur bristen på pengar.

Kärleken är dödens motsats

Originalets titel: Il contrario della morte (italienska).
Översättare: Birgitta Andersson.
Uppläsare: Frej Lindqvist.
Utgivningsår: 2007 (första italienska utgåvan), 2008 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 53.
ISBN: 978-91-7337-208-4.
Andras röster: Bokmania, Den var bra.

Roberto Saviano

Roberto Saviano (född 1979) är en italiensk författare, som slog igenom 2006 med boken Camorra, som handlar om Camorra, maffian i Neapel. Saviano tillhör en forskargrupp som undersöker maffians verksamhet och han lever därför på hemlig adress.

Förlagets beskrivning

”I Kärleken är dödens motsats berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade han tagit värvning i armén.

Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera Deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett banklån. Men under uppdraget dör Enzo i ett sprängattentat. Maria beskriver sin sorg, ensamhet och vilsenhet. Trots sina unga år lever hon som en änka, oftast svartklädd. Hon vill inte riktigt förstå att Enzo är död.

Maria minns orden i en vacker sång Om kärleken är dödens motsats av Sergio Bruni och är övertygad om att hon kan hålla kvar Enzo, slita honom från döden genom att fortsätta älska honom. Det enda som hjärtat fortfarande lyssnar till och förstår: dödens motsats.”

Den tyska flickan

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa är en intressant och berörande bok om livsöden under Andra världskrigets Berlin och revolutionens Kuba. Det är kanske en lite väl rörig bok, men ändå klart läsvärd. Betyg: 3 cyanidkapslar av 5.

Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa tar sin början i Berlin 1939, där 12-åriga Hannah lever med sin familj. De är judar och deras tillvaro blir allt mer hotad och de utsätts för allt mer förföljelse och trakasserier. Kriget är precis på väg att bryta ut, men det vet såklart inte Hannahs föräldrar. De är ändå smärtsamt medvetna om att de inte kan stanna i Berlin. Hannah spenderar dagarna med att fota och leka med sin kompis Leo. Hon förstår att de lever i en svår och orolig tid, men hon är för liten för att helt förstå innebörden av vad som sker omkring henne. Plötsligt är det dags att ge sig av. Hennes föräldrar har redan blivit fråntagna hus, hem och det mesta av sina tillhörigheter, men nu har de också spenderat enorma summor för biljetter till oceanångaren St. Louis och för de dokument som krävs för att få gå iland i det som de hoppas ska bli deras nya hemland: USA. Resan kommer först gå mot Kuba, där de kommer att stanna helt kort innan allt är klart för deras fortsatta resa.

Det som skulle bli de 900 passagerarnas räddning blir dock en tragedi. Under resans gång springer Hannah fortfarande omkring och leker med sin vän. Det finns mycket att utforska på fartyget och om kvällarna kan det fortfarande ordnas tjusiga middagar och danser, som om de vuxna verkligen kämpar för att hålla kvar vid det som var deras tidigare societetsliv. Men bakom kulisserna utspelar sig desperata förhandlingar. Kubas regering har tvärt svängt om och vill inte längre acceptera att fartygets passagerare går iland. Ingen vill låta passagerarna gå iland. St. Louis kommer till Havanna, men får inte närma sig hamnen. Läget blir allt mer desperat.

Till slut kan Hannah och hennes mor ändå gå i land, som några av de fåtal passagerare som får sina visa accepterade, men Hannahs pappa och hundratals andra påbörjar den långa resan tillbaka till Europa, där kriget bryter ut och där någon framtid inte finns.

Hannah och hennes mamma blir kvar på Kuba. De kommer aldrig till USA och de kommer heller aldrig att komma över sina förluster och saknaden efter pappan. Hannahs mamma är dessutom gravid och föder snart Hannahs lillebror, en pojke som i den stora sorgen kanske inte riktigt får den uppmärksamhet han skulle behöva och som så småningom växer upp och blir en ung man med drivkrafter som sliter honom ifrån sin familj. Han kommer nämligen att ansluta sig till revolutionärer och tar en aktiv roll i att omkullkasta ordningen i samhället. Hannah själv är en av de som drabbas när den kommunistiska revolutionen är ett faktum. Plötsligt förföljs hon och hennes mor igen och de blir fråntagna det de har.

I Den tyska flickan väver Correa ihop förföljelserna under Andra världskriget med förföljelser under den kubanska revolutionen. Om det är helt rimligt vet jag inte, men det är verkligen smärtsamt att läsa om människor som fortsätter att förföljas, gång på gång, i en värld som aldrig tycks lära sig av historien. Skildringen av tillvaron i Berlin, precis innan krigsutbrottet, är klaustrofobisk och obehaglig, svår att läsa eftersom man som läsare hela tiden fruktar det värsta. Händelserna berättas dock från Hannahs ögon och är därför filtrerade genom en barns föreställningsvärld och de också ganska röriga. Jag vet inte om det är ett bra grepp. Jag tycker att en av bokens problem, om man får kalla det så, är att boken är just det, rörig. Ibland byggs det upp en stämning, som  inte följs upp med något mer, som när Hannah förtvivlat frågar efter sin Leo, när avfärden med St. Louis närmar sig:  Allt är uppbyggt för att Leo ska bli kvarlämnad i Berlin, men i nästa kapitel springer de två omkring på däck som om inget hänt. Det är mycket i boken som är hoppigt och ibland svårt att hänga med i.

Att både skildra Andra världskriget, överfarten med St. Louis och situationen på Kuba är intressant, men det blir också lite splittrat. Författaren har försökt att få med många olika aspekter och levnadsöden och det blir på vissa punkter lite framhastat och ytligt. Det finns mycket i den här boken som är berörande, smärtsamt och intressant, men i mitt tycke nådde inte berättelsen riktigt ända fram.

Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra

Citerat ur Den tyska flickan

”Middagen var serverad. Matsalen hade blivit vårt fängelse, med sina mörka träpaneler som ingen längre polerade. Taket, med sitt tunga, fyrkantiga listverk, såg ut som om det kunde falla ned över våra huvuden i vilket ögonblick som helst.

Vi hade inget tjänstefolk i huset längre: alla hade gett sig i väg. Inklusive Eva, som var med när jag föddes. Det var inte säkert för henne och hon ville inte se oss lida. Fast jag trodde att hon egentligen hade lämnat oss eftersom hon inte ville behöva ställas inför valet att kanske bli tvungen att ange oss.”

Den tyska flickan

Originalets titel: La niña alemana (spanska).
Översättare: Jessica Hallén.
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan på spanska), 2017 (första svenska utgåvan, LB förlag).
Antal sidor: 349.
ISBN: 9789188447210.
Andras röster: Bokprinsessorna, Dagensbok.comDen läsande kaninen, Johannas deckarhörnaJust nu – just här.

Lucas Armando Correa

Lucas Armando Correa (född 1959) är en kubansk-amerikansk författare och tidningsredaktör. Den tyska flickan är hans debutroman. Armando Lucas Correa har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”Unga Hannah Rosenthal levde ett sorglöst liv innan allt förändrades. Men nu, 1939, är Berlins gator draperade med röd-vit-svarta flaggor, hennes familjs ägodelar fraktas bort och de är inte längre välkomna på platser som tidigare känts som hemma. Hannah och hennes bästa vän Leo Martin sluter en pakt: vad framtiden än har i sitt sköte, så ska de möta den tillsammans.

Nytt hopp anländer när familjerna Rosenthal och Martin lyckas få visum till Kuba och avseglar med lyxångaren M/S St. Louis mot Havanna. Men snart börjar det gå illavarslande rykten om Kuba. Från ena dagen till nästa verkar det fartyg som varit deras räddning förvandlas till deras undergång.

Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett egendomligt paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.

Den tyska flickan är en mästerlig roman baserad på verkliga händelser. En berättelse som sträcker sig från Berlin vid tiden för andra världskrigets utbrott till Kuba på revolutionens rand, till New York efter den 11:e september, och når sin upplösning i vår tids Havanna.”

Himlens fånge

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är en äventyrlig roman som rör sig nära böckernas världar. En mysig och spännande bok. Betyg: 3 bröllop av 5.

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är den tredje delen i De bortglömda böckernas gravkammare-serien. Det var verkligen förskräckligt länge sedan jag läste del ett, Vindens skugga, och tvåan har jag faktiskt inte ens läst. Jag tycker ändå att Himlens fånge var en trevlig lyssning. Daniel Sempere, som var i 10-årsåldern i Vindens skugga, är nu en vuxen man som arbetar i bokhandeln Sempere & söner i Barcelona. Boken börjar med att en man köper en dyrbar utgåva av Greven av Monte Cristo, men mystiskt nog lämnar den kvar efter sig med en dedikation till Fermin Romero de Torres, d.v.s. till Daniels vän, som också arbetar i bokaffären. Sedan följer ett äventyr där Daniel söker sanningen om Fermin. Det leder till händelser under inbördeskriget och innefattar bland annat en fängelsevistelse. Det är spännande och äventyrligt och med ett högt tempo. Mina tankar leds lite till Da Vinci-koden. Fast med lite mer litterär anknytning.

Och visst är det spännande och underhållande, men på något sätt drogs jag inte med till hundra procent. Det är någonting som gör att karaktärerna känns platta, kanske för att det är en bok där väldigt mycket händer och pågår, men där det sällan stannas upp och ges någon fördjupning kring vilka karaktärerna i boken är. Eventuellt är det meningen att man ska läsa hela serien i ett svep och därmed verkligen spendera tid med karaktärerna och lära känna dem, men när jag hoppade rakt in i den här boken, efter att till och med ha skippat del två, ja, då kändes det som att något kanske saknades. Ändå skulle jag vilja säga att det är en läsvärd bok. Det är alltid tacksamt med böcker där just böcker spelar en stor roll och det är inte dumt att kasta sig in i böcker där man får följa med på ett äventyr.

Himlens fånge

Originalets titel: El prisionero del cielo (spanska).
Översättare: Elisabeth Helms.
Uppläsare: Philip Zandén.
Utgivningsår: 2011 (första spanska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Ulla Strängberg för Sveriges radio).
Antal sidor: 295.
Läs även övriga delar i serien De bortglömda böckernas gravkammare: Vindens skugga, Ängelns lek, Andarnas labyrint.
ISBN: 9789100129934.

Carlos Ruiz Zafón

Carlos Ruiz Zafón (född 1964) är en spansk författare som slog igenom 2005 med romanen Vindens skugga. Han har skrivit romaner och ungdomsböcker och finns översatt till fler än 40 språk. Carlos Ruiz Zafón har en Facebooksida och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”I Himlens fånge återvänder vi till De bortglömda böckernas gravkammare och bokhandeln Sempere & Söner, i Carlos Ruiz Zafóns säregna och mörka Barcelona.

Det är strax före jul i slutet av 50-talet. Daniel och Bea bor med sin son ovanför bokhandeln, där trotjänaren Fermín är i full färd med att förbereda sitt förestående bröllop. En morgon kommer en gammal man in i bokhandeln och vill köpa en värdefull bok, en ovanlig och exklusiv förstautgåva av Greven av Monte Cristo. Men han tar den inte med sig ­– istället lämnar han boken med en dedikation: ”Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden.” Främlingens besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap, svek och en hemlighet som legat begravd i mer än två decennier.”

Okänt offer

Okänt offer av Tana French är en extremt osannolik deckare, full av logiska luckor. Den kretsar kring polisinspektören Cassie Maddox, som plötsligt hittar sin egen dubbelgångare mördad. Betyg: 1 kortlek av 5.

Okänt offer av Tana French
Okänt offer av Tana French

Okänt offer av Tana French är en deckare med polisinspektör Cassie Maddox i huvudrollen. Det är den andra boken om Cassie, men den kan läsas fristående. Cassie har en bakgrund från den polisenhet som jobbar med hemliga operationer, men nu arbetar hon på familjevåldsroteln. Plötsligt hör dock en före detta kollega av sig och lyckas locka tillbaka Cassie till sitt tidigare jobb som infiltratör. En kvinna har nämligen hittats mördad och den mördade råkar vara Cassies dubbelgångare. Dessutom visar det sig att den mördade kvinnan har levt under en stulen och påhittad identitet – hon har kallat sig för Lexie Madison, vilket råkar vara en tagen identitet som Cassie tidigare har använt sig av under en hemlig operation. Vem den mördade kvinnan är egentligen, varför hon har blivit mördad och av vem är helt okänt, liksom på vilket sätt hon känner till Lexie (och Cassie?).  Att den mördade kvinnan både ser ut som Cassie och har en tagen identitet med kopplingar till henne gör att Cassie inte kan tacka nej till att gå tillbaka till sitt jobb med hemliga operationer, trots att det tydligen har hänt en hel del (i den första boken om Cassie, gissar jag), som på goda grunder har lockat henne från den karriären.

Nu är tanken att Cassie ska leva som Lexie och försöka att hitta både mördare och motiv. Den sista tiden i livet har Lexie varit doktorand i litteraturvetenskap och levt på ett stort gods tillsammans med fyra excentriska doktorandkollegor. De fem har levt som en liten familj, i ett eget slutet litet universum, och har just inte umgåtts med någon utanför deras sällskap eller ens synts till i byn. Har ni läst Donna Tartts Den hemliga historien (eller Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik) så får ni kanske en idé om känslan. Den här boken är uppenbart inspirerad av Tartts moderna klassiker.

När boken tog sin början satt jag som på nålar. Jag tror att alla någon gång, i något sammanhang, har haft pulsen snabbt pickande i skräck för att bli upptäckta. I den här boken får läsaren följa Cassie in i ett väldigt speciellt hem där hon när som helst kan bli avslöjad och genomskådad av människor som mycket väl kan vara hennes mördare. Det fanns någonting extremt kittlande kring detta och jag vågade knappt läsare vidare när hon väl släppts av vid godset och tagits emot av sina rumskompisar. Jag såg framför mig hur precis allt kunde gå fel. En dubbelgångare kan kanske lura någon på håll, men skulle Cassie kunna lura Lexies rumskompisar, människor som hon levt med under lång tid? Skulle hennes utseende verkligen vara tillräckligt övertygande? Skulle hon kunna hänga med i interna skämt? Förstå rutinerna och lunken i huset? Veta exakt vilken relation Lexie haft till var och en av hennes rumskompisar? Skulle hon smälta in?

Det tragikomiska är att det här, som hade kunnat vara en så intressant och klaustrofobisk del i den här boken, inte framställs som någon stor grej över huvud taget. Cassie/Lexie gör bort sig några gånger, men inte på något allvarligt sätt och i princip kan hon helt enkelt vandra in på godset och umgås, skämta och jacka in helt rätt i jargongen bland Lexies nära vänner och rumskompisar. Inga problem! Förtroliga samtal, skämt, tokiga upptåg, precis allt går bra och det är som att Cassie har känt de här människorna i åratal och helt naturligt vet vilken humor och vilken personlighet Lexie hade. Efter någon dag börjar Cassie också gå till Lexies arbetsplats och jag kunde ju föreställa mig att det skulle kunna vara utmanande att fejka att man doktorerar inom ett ämne, men nej, det är ingenting speciellt med det heller. Cassie har inga problem att ta över Lexies jobb, handleda hennes studenter och arbeta vidare med Lexies forskning. Det här är en logisk lucka som är så glupande stor att man häpnar. Det är svårsmält att tänka sig att en polis hittar sin egen dubbelgångare mördad, men det är samtidigt något som man som läsare måste köpa för att kunna läsa vidare i just den här boken. Att det är såhär lätt att övertyga såväl närstående som kollegor är dock svårsmält för mig. Tyvärr är det dock inte det enda som skaver med boken.

Trots att Okänt offer började så spännande och kittlande så blev den snabbt oerhört seg. Boken är alldeles för lång och oredigerad och dialogerna är också långa, tjocka textmassor utan flyt. Cassie/Lexie har också ett lite grovt språk, som på ett orimligt sätt ibland spiller över i vanlig text (jag minns inte ordagrant, men någonstans i den står det t.ex. att hon satte sig på röven), vilket är fult och irriterande. Det märks också att författaren har gjort en riktigt, riktigt trött research. Man måste ha förläst sig på deckare om man tror att ett mord kan få en oerhört omfattande hemlig operation att dra igång. Seriöst! Nu kanske jag spoilar något, men det Cassie kommer fram till är sådant som enkelt hade kunnat fås fram i några förhör. Istället lejer man alltså Cassie att jobba dygnet runt som infiltratör under många månaders tid samtidigt som hon dag som natt är avlyssnad och har en hel stab med människor som i realtid sitter och lyssnar på allt som spelas in och också är redo att rycka ut om det behövs. Okej, mord är i regel högprioriterade brott, naturligtvis, men såhär går faktiskt inte mordutredningar till. Dessutom är Cassie i många avseenden helt inkompetent och oseriös. Hon ljuger och undanhåller vid ett flertal tillfällen fynd och bevisföremål för sina kollegor och ”råkar” ibland stänga av mikrofonen. Allt detta gör hon utan någon annan eller bättre anledning än att hon fått en magkänsla… Förmodligen hade författaren en ambition att skriva en berättelse där Cassie växer ihop så mycket med Lexie att hon börjar få svårt att slita sig från Lexies liv och vänner, men den skildringen är inte speciellt skickligt utförd och det mesta kring hennes märkliga lögner och oproffsiga polisarbete blir mest irriterande.

Det jag tycker absolut sämst om med den här boken är just det: att det finns så många intressanta ingångar, spännande omständigheter och uppiggande idéer om hur berättelsen ska utveckla sig – men allt pyser ut i ett ingenting. Mot slutet tror jag rent av att författaren tappade skrivlusten alldeles.

Nu kommer en seriös spoilervarning.

Slutet, alltså. Jag hade väntat mig att författaren skulle göra något riktigt intressant kring den stulna identiteten. Hur kan den här ”Lexie” ha känt till Cassies gamla fejade identitet och varför har hon börjat använda den? Jag var nyfiken på vad som skulle hända. Tyvärr händer inget på den fronten! Inget! Det var bara en slump. En slump. När boken får sin upplösning blir Cassie avslöjad av en av sina rumskompisar och får genom en otroligt tjatig och lång monolog reda på ungefär vad som hände på mordnatten. Någon dag senare sker någon slags konfrontation med resten av hennes roomies. För att verkligen avsluta boken snabbt och effektivt blir det skottlossning, polisen kommer och allt avslutas. I en bisats, några sidor längre bort i boken, har hela godset dessutom helt random brunnit ned.

Det här var riktigt kalkonigt, om du frågar mig. Okänt offer började SÅ bra och hade SÅ stor potential. Att det blev såhär dåligt är extremt irriterande.

Citerat ur Okänt offer

”Jag hörde hur Sam drog häftigt efter andan. ”Hem ljuva hem”, sa Frank och stängde av radion.

De väntade på mig utanför dörren, stod på rad längst uppe på trappan. För mitt inre ser jag dem fortfarande där, guldlackade av kvällssolen och strålande som i en dröm, vecken i deras kläder och formerna i deras ansikten ofördärvade och smärtsamt klara. Rafe stod lutad mot räcket med händerna i jeansfickorna; Abby i mitten, framåtlutad på tå, ena armen böjd för att skugga ögonen; Justin, fötterna tätt ihop och händerna på ryggen. Och bakom dem Daniel, inramad av dörrpelarna, höjt huvud och ljusskärvor från glasögonen.”

Okänt offer av Tana French
Okänt offer av Tana French

Okänt offer

Originalets titel: The Likeness (irländska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2008 (första irländska utgåvan), 2009 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2010 (den här pocketutgåvan, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 519.
ISBN: 9789100121259, 9789174291223.
Läs även övriga böcker om Dublins mordrotel: Till skogs, Brottsplats: Faithful Place, Otrygg hamn, En hemlig plats, Inkräktare.

Tana French

Tana French (född 1973) är en irländsk/amerikansk författare som främst är känd för sina deckare i serien Dublins mordrotel, för vilka hon också har belönats med flera fina priser, t.ex. Allan Poe Award för bästa debutroman (som hon fick för första delen i serien, Till skogs). Tana French har en Facebooksida och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”När poliskommissarie Cassie Maddox kallas till en mordplats upptäcker hon att offret är kusligt lik henne själv. Mordfallet saknar ledtrådar, motiv och misstänkt. Cassies chef föreslår att hon återigen ska jobba under täckmantel. Hon ska låtsas vara den döda kvinnan Lexie, ett extremt farligt uppdrag. Polisen kommer att berätta för media och Lexies rumskamrater att knivhuggen inte var livshotande utan att kvinnan hamnat i koma. Cassie kan då förbereda sig, sedan ska hon återvända till vännerna som den skadade Lexie. Men ju mer Cassie upptäcker om Lexies gåtfulla liv desto svårare blir det att få svar på: vem som dödade kvinnan, och vem hon verkligen var? Smart psykologisk spänning!”

Här ligger jag och blöder

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en fantastiskt fin bok om en ung tjej vars mamma plötsligt är försvunnen. Det är en bok där det är väldigt lätt att tycka om huvudpersonen och att heja på henne i allt hon gör: letandet efter mamman, skapandet, kärlek. Betyg: 5 flamingos av 5.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en ungdomsroman där läsaren får följa 17-åriga Maja, som bor med sin pappa i Stockholm. I Norrköping bor Majas mamma, som aldrig kallas för något annat än vid sitt förnamn, Jana.  Faktumet att hon aldrig kallas för ”mamma” låter läsaren förstå att det finns ett visst avstånd mellan Maja och hennes mamma, men det är inte bara den detaljen som avslöjar något om Jana och hennes relation till sin dotter (och andra) utan det finns mycket annat som antyds mellan raderna. Och allt detta lyckas författaren avslöja trots att den stora ”grejen” i den här boken är att Majas mamma plötsligt är spårlöst borta. Snyggt gjort!

När Maja kommer till Norrköping för att ha en helg hos sin mamma så är Jana helt enkelt inte där för att möta upp och inte finns hon i huset heller. Maja snokar skamlöst bland sina föräldrars e-post, almanackor och sociala medier och hittar förbryllande ledtrådar och en del pinsamma sidospår (föräldrars dejtande, föräldrars lite fåniga stolthet över sitt egna föräldraskap…). Exakt vad som har hänt med Jana kanske jag ska överlämna åt läsaren att upptäcka, men försvinnande leder verkligen fram till något tankeväckande och fint i slutändan. Föräldraskap är kanske inte det lättaste, och inte att vara tonårsdotter heller!

Majas Norrköpingshelg blir hur som helst något helt annat än vad det var tänkt, men genom knasiga tillfälligheter kommer hon att lära känna flera nya kompisar medan hon är där alldeles själv. Inte minst träffar hon ”Justin Case”, som visar sig bo granne med Jana. Han är 20 år och Maja drar genast en lögn att hon är 18. Självklart uppstår förälskelse. Det finns alltså flera sidohistorier utöver den om Janas försvinnande. Och jag gillar dem verkligen!

Ungdomsböcker kan ha en tendens att vara avskalade och rakt på sak, men här har Jägerfeld gjort den perfekta avvägningen mellan att skriva saker i klartext och att låta saker skymta mellan raderna, och även mellan att hålla sig till huvudberättelsen och att låta de andra berättelserna och bifigurerna få ta plats. Jag tyckte verkligen om den här boken! Det är en fin berättelse och det är omöjligt att inte tycka om Maja. När jag läser boken vill jag inget annat än att heja på henne, peppa henne och tala om hur bra hon är, som om hon vore en lillasyster man tycker riktigt mycket om. Tonen känns också helt rätt. Nu var det länge sedan jag var tonåring, men Jägerfeld väcker minnen om hur det var när förälskelser var liksom nytt och hur det bara var i största allmänhet innan man riktigt förstått vem man är och vad man ska bli. Jag imponeras också över hur självsäker Maja är. Trots att hon hamnar i en rätt klurig situation med sin mamma och trots att hon har allmän otur med saker och ting, så verkar hon aldrig riktigt tveka eller tappa modet. Det är inspirerande på ett sätt. Jag vet inte om jag var lika orädd när jag var 17 år, men förmodligen inte.

Det är alltid lite småkonstigt att vara vuxen och uttala sig om en ungdomsbok. Är den här boken bra för att vuxna förnuftigt kan titta tillbaka och tycka att det är bra, eller är den bra för att unga också kan hitta något och få igenkänning? Jag kan såklart inte svara på det sistnämnda. Men jag hoppas och tror verkligen att unga också kan känna igen sig i Maja på ett eller annat sätt.

Här ligger jag och blöder

Uppläsare: Julia Marko-Nord.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Gilla böcker (som numera har slagits samman med Lilla piratföraget)), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Karin Andersson för Sveriges radio).
Antal sidor: 251.
ISBN: 9789186634032.

Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld (född 1974) är en svensk författare och psykolog. Hon debuterade 2006 med Hål i huvudet och 2010 kom hennes andra bok, Här ligger jag och blöder, som fick ett väldigt fint mottagande och bland annat belönades med Augustpriset. Hennes senaste roman är Blixtra, spraka, blända! som kom ut 2018. Jenny Jägerfeld twittrar under @JennyJagerfeld och har en hemsida.

Förlagets beskrivning

””Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen för den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.”

Maja skulle aldrig skada sig själv, aldrig avsiktligt som folk verkar tro. Ska man inte få såga av sig en tumspets utan att alla börjar oroa sig? Det vill säga, alla utom Majas mamma. Tvärtom är det Maja som oroar sig för henne. På en fest hon inte är inbjuden till träffar hon tjugoåriga Justin, en superverbal bilmekaniker med rosa byxor, som får henne att glömma allt om frånvarande mammor och avsågade tummar. Men sen läser Maja ett mejl som inte är till henne, ett mejl som gör ondare än alla sticksågar i världen.

Här ligger jag och blöder är en bladvändare med gapskrattshumor och allvar. Tilldelad Augustpriset i klassen Årets svenska barn- och ungdomsbok samt Stora Läsarpriset 2010. Nominerad till Slangbellan samma år.”

Insurgent

Insurgent av Veronica Roth är den andra delen i den dystopiska Divergent-trilogin, en berättelse om en värld där människor hålls i schack genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa kulturer och synsätt är accepterade. Nu är dock allt på väg att falla samman. Betyg: 4 kanyler av 5.

Insurgent av Veronica Roth
Insurgent av Veronica Roth

Insurgent av Veronica Roth är del två i Divergent-trilogin. Den tar vid precis där första delen slutar och tempot är alltså högt redan från början. Tris är en ung tjej i en dystopisk värld där alla hålls under kontroll genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa synsätt är accepterade. Antingen tillhör man De tappra, De osjälviska, De lärda, De ärliga eller De fridfulla och alla människor anses ha egenskaper som gör att de är menade att tillhöra en enda av falangerna. Tris är dock speciell, hon är divergent, vilket innebär att hon har egenskaper som gör att hon passar in i flera falanger. Hennes speciella egenskap är dock något som hon håller hemligt eftersom att det är farligt för divergenta att avslöja sig. Hon har precis genomgått den tuffa initiering som krävs för att bli upptagen i De tappra och vid sin sida har hon Marcus, hennes nyblivna pojkvän.

Tris och Marcus är två mycket unga människor, men i Insurgent är mod och divergens några egenskaper som är viktigare än livserfarenhet. Framför sig har de enorma utmaningar och de båda kommer att spela viktiga roller i händelseutvecklingen. Hela samhället, som de känner det, är på väg att rasa samman. De lärda vill bryta sig loss och släppa in ett annat styre och de drar sig inte för att starta ett krig för att uppnå sitt mål. Plötsligt ställs människor och falanger mot varandra, vänskap sätts på prov och många lider oerhörda förluster.

Boken är spännande från sidan ett och tempot är högt. Jag fastnade verkligen och ville veta hur det skulle utveckla sig. Jag inser att mycket i boken är platt och töntigt, att de flesta karaktärer vid sidan av Tris helt saknar djup, att hennes relation till Marcus beskrivs banalt och klyschigt, att det finns en hel del logiska luckor och att berättelsen drivs framåt med minsta möjliga finess och gestaltning. Ändå måste jag säga att jag rycktes med och, även om författaren kanske inte utnyttjar ämnet maximalt, så finns det i grunden något intressant i själva grundkonflikten: att människor hålls tillbaka av sina egna snäva kulturer och fyrkantiga bild av världen. När jag hade läst första delen i trilogin, Divergent, var det många som varnade mig för att de avslutande delarna skulle vara mycket sämre. Jag hade kanske låga förväntningar när jag påbörjade Insurgent, men jag blev i alla fall positivt överraskad över att storyn fortfarande kändes intressant och att det fortsatte att bjudas på överraskningar. Mitt största problem med boken är i någon mening att den är en ungdomsbok. Det kan jag naturligtvis inte föra fram som kritik, egentligen, men det känns bara så löjligt, från min synvinkel, att boken handlar om två barn som springer runt och räddar världen och upplever relationstrassel som de hanterar som om de vore ett gammalt äkta par. Det känns haltande. Men egentligen är det väl helt enkelt så att jag är för gammal för den här typen av böcker. Fel målgrupp, ni vet.

Jag kommer hur som helst att läsa den avslutande delen. Jag vill veta hur det går med allting och ibland är det precis den här typen av underhållning man behöver!

Insurgent av Veronica Roth
Insurgent av Veronica Roth

Insurgent

Originalets titel: Insurgent (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Uppläsare: Anna Maria Käll.
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Modernista), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Earbooks).
Läs även övriga delar i Divergent-trilogin: Divergent, Allegiant.
Antal sidor: 381 (ca 12,5 h lyssning).
ISBN: 9789176455104, 978-91-7483-159-7.

Veronica Roth

Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

Förlagets beskrivning

”Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda dem hon älskar – och sig själv – samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.

Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylld av firande och segeryra tillsammans med hennes valda falang. I stället slutade dagen i outsägliga fasor. Nu rasar krig, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer. Och i krigstider måste man välja sida, hemligheter kommer i ljuset, och de val som måste göras blir ännu större och mer oåterkalleliga.

Tris har förändrats, dels genom sin beslut, men också av på grund av nya upptäckter och skiftande relationer. Nu måste hon omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.”

April

April av Angelika Klüssendorf är en roman om en snårig uppväxt i DDR. Jag trodde att den skulle handla mer om att överge Östtykland, men den är mer en bok om försök att växa upp och gå vidare efter en uppväxt i misär. Betyg: 3 museum av 5.

April av Angelika Klüssendorf
April av Angelika Klüssendorf

April av Angelika Klüssendorf är den fristående fortsättningen på Flickan, en bok som jag faktiskt inte har läst. Vad jag förstår så skildrar Flickan en svår och tuff uppväxt i DDR och i April fortsätter berättelsen genom att berätta om flickans, Aprils, väg in i vuxenlivet. Det verkar alltså som att de här två böckerna bygger väldigt tydligt på varandra, men ärligt talat tycker jag att det inte spelar så stor roll; Det går helt klart att läsa April helt fristående. Det är som sagt DDR, Östtyskland, som står för miljön i den här boken och i huvudrollen finns April, som är arton år och som helt klart har oläkta sår från sin otrygga barndom. I vuxenlivet gör de sig också påminda i form av psykiska problem, alkoholism och havererade relationer som avlöser varandra.

Jag hade på sätt och vis förväntat mig mer en berättelse om DDR än om en tragisk uppväxt och en tuff väg in i vuxenlivet. Den misär som anas i April har, vad jag förstår, inte så mycket med DDR att göra som med en tyrannisk mamma och en traumatisk barndom. Som läsare är det inte rättvist att önska en annan bok, men jag hade alltså trott att jag skulle få en bok om att lämna Östtyskland, men jag fick mycket mer en bok om att försöka navigera framåt i livet, trots en strulig tillvaro och själsliga sår. Det är förvisso intressant i sig, men någonting hindrade mig från att fullständigt ryckas med. Dels fick jag en annan berättelse än vad jag hade trott, men sedan finns det också något lager som liksom saknas. Kanske hade jag fått bättre förståelse för berättelsen om jag hade läst Flickan, men det känns som att jag aldrig riktigt kunde se varför April gör som hon gör, eller ens vem hon egentligen är, och det gjorde i slutändan att jag hade vårt att riktigt beröras.  Jag tror att det är ett medvetet grepp av författaren att skala bort så mycket som möjligt, men för mig blir det helt enkelt lite tomt.

April

Originalets titel: April (tyska).
Översättare: Jörn Lindskog.
Uppläsare: Monica Wilderoth.
Utgivningsår: 2014 (första tyska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Thorén & Lindskog), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Thomas Lunderquist för Sveriges radio).
Antal sidor 210 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789186905408.

Angelika Klüssendorf

Angelika Klüssendorf (född 1958) är en tysk författare, född i Östtyskland men senare bosatt i Västtyskland. Hon debuterade 1990 med romanen Sehnsüchte. Hennes romaner Flickan (Das mädchen) och April (April) finns översatta till svenska. För den sistnämnda har hon bland annat belönats med Hermann-Hesse-Literaturpreis.

Förlagets beskrivning

”I April får vi följa flickan på väg in i vuxenvärlden. Efter avslutad skolgång blir hon tilldelad ett rum i en lägenhet och ett arbete av myndigheterna. Hon är nu än mer utlämnad än tidigare, måste stå helt på egna ben och försöker forma sitt eget liv. Hon känner sig främmande i sitt kontorsarbete, glider in i ett alkoholberoende, hamnar på mentalsjukhus, men upptäcker också kärleken, startar en litteraturtidskrift och kämpar sin kamp mot den östtyska staten för att få möjlighet att lämna DDR. APRIL tar vid där flickan slutar. Det är en mörk skildring om en utsatt människa, skriven på ett fantastiskt vackert och enkelt språk. När April får möjlighet att lämna DDR känner hon rädsla och osäkerhet, hon tvekar, men bestämmer sig för att flytta till väst. Här ljusnar också berättelsen och såren i April börjar läka.”

Bok på film: Gräns (novell ur Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist)

Här om veckan var jag på bio och såg Gräns, Ali Abbasis filmatisering av John Ajvide Lindqvists novell/kortroman med samma namn. Berättelsen finns i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar, men har också kommit i nyutgåva i samband med att filmen har gått upp på bio. Filmen har fått ett enormt fint mottagande och vann tidigare i år priset Un certain regard på filmfestivalen i Cannes. Nu är Gräns aktuell som Sveriges Oscarsbidrag (den tävlar alltså om att bli nominerad i kategorin Bästa icke engelskspråkiga film). Fantastiska framgångar med andra ord!

Gräns av John Ajvide Lindqvist
Gräns av John Ajvide Lindqvist

Jag tycker helt klart att filmen är värd all uppmärksamhet och hyllningar. Det är en intressant och engagerande berättelse och filmatiseringen har verkligen lyckats ta med sig novellen till vita duken. Jag kan ju börja med att säga att jag tycker att Ajvide Lindquist är exceptionellt bra på att skildra ensamhet och utanförskap. När han sedan väver in detta i sina skräckberättelser så blir det verkligen rejält läskigt, berörande och träffande på samma gång. Det blir verkligen otäckt när det i botten finns rädslor och skräck som är rent allmänmänskliga. Det här är också något som går fram i filmatiseringen.

I Gräns är det tulltjänstemannen Tina som står i centrum. Hon har ett exceptionellt luktsinne med vilket hon kan lukta sig till skam och rädsla. Det hjälper henne också att identifiera alla som försöker passera gränsen med smuggelgods eller annat otillbörligt. Luktsinnet är inte det enda som gör Tina annorlunda, hon har också ett speciellt utseende och verkar på många sätt höra mer hemma i naturen än någon annanstans. Hemma har hon en urtrist karl, med vilken hon inte direkt känner någon gnista. Han sitter framför TV:n eller pysslar om sina ”muskelhundar” – hon går barfota ut i skogen. När hon plötsligt träffar Vore, en man som på många sätt liknar henne själv, förändras allt och hon kommer till insikt med varför hon aldrig har känt sig riktigt som alla andra och dessutom alltid har känt sig ful och annorlunda: både hon och Vore är troll. När de träffas så uppstår en stark passion och på många sätt är filmen faktiskt en ren kärleksfilm, fast på sitt väldigt annorlunda sätt. Det är både annorlunda och starkt och det är svårt att inte beröras när allt plötsligt verkar falla på plats för Tina. Hon hittar ett sammanhang där hon kan vara precis den hon är och där hon också kan vara åtrådd och älskad. Fast naturligtvis är det inte så enkelt och när Vores mörkare sidor dyker upp så ställs Tina inför svåra val.

Det finns många lager i den här filmen och den lämnade mig verkligen inte oberörd. Det känns så fånigt att beskriva en film om troll, men Gräns är verkligen fantastiskt fin och säger verkligen någonting allmänmänskligt om att vara annorlunda och vilket högt pris det kan komma att kosta att få höra till, ett pris som kanske faktiskt gör att utanförskapet blir ett bättre alternativ.

Både Eva Melander och Eevo Milonoff, som spelar huvudrollerna, gör helt otroliga rollprestationer och Göran Lindström, som har gjort masken förtjänar också ett särskilt omnämnande. Jag vet inte om jag någonsin har försökt föreställa mig ett troll, men Tina och Vore känns helt rätt. De är helt klart troll, samtidigt som de berättar en väldigt mänsklig historia, på sätt och vis.

Jag tyckte att filmen var riktigt, riktigt bra. Hade du tänt gå på bio någonting framöver är det här helt klart ett filmtips!