Tre bilderböcker av Elsa Beskow: Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow
Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow

När jag fyllde 30 fick jag bland annat några fina, klassiska bilderböcker. Sådana är ju alltid kul att ha, särskilt när det är böcker av någon så ikonisk författare och illustratör som Elsa Beskow!

Beskows pappa dog medan hon var i tonåren och familjen flyttade då till mostrarna, som bodde i Trosa tillsammans med sin bror. Det är de som står som förebilder för de välbekanta barnboksfigurerna Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredelin och Farbror Blå. I böckerna om tanterna och farbrorn förekommer också barnen Petter och Lotta samt hunden Prick och katten Esmeralda. Alla får sin introduktion i den första av de fem böckerna om dem, Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Det är en finurlig och rolig liten berättelse om när tanternas lilla hund springer bort och hur de i sitt sökande efter honom hamnar i diverse knipor. Här framkommer också de personlighetsdrag som är bärande i berättelsen: Tant Gredelin är den lite sjåpiga och ängsliga tanten, som helst sitter i salongen och broderar stramalj, Tant Brun är den rejäla ”bullmamman” som alltid har pepparkakor och annat gott med sig, och Tant Grön är den manhaftiga och orädda kvinnan som klättrar på stegar och arbetar i trädgården. Med dagens mått mätt är det såklart lite trist med en hel hop tanter som agerar typiska könsroller, men det går såklart inte att ändra på historien. Jag tycker hur som helst att det är lätt att se förbi detta och bara njuta av bilderna och berättelsen, som såklart får ett mycket lyckligt slut.

I Farbror Blås nya båt hamnar sällskapet i ett nytt äventyr. Farbror Blå har skaffat sig en ny båt och hela sällskapet ger sig ut på en utflykt, som slutar riktigt dråpligt eftersom att Petter och Lotta ger sig iväg på egen hand med båten, tappar årorna och försvinner iväg, medan tanterna och Farbror Blå blir strandsatta på en ö och inte kan ta sig därifrån. Det är kanske inte en serie sannolika händelser som sker, men det är i alla fall en spännande och gullig liten berättelse!

Allra bäst av de här tre bilderböckerna tycker jag dock om Sol-ägget, som är en helt fristående berättelse från skogen och dess djur och väsen. I skogen finns en liten älva, som är den som lockar fram såväl sol som höstlöv och snö. Hon brukar också rädda de ägg som faller ur fåglarnas bon, men när hon en dag hittar ett enormt stort, orange ”ägg” (egentligen en apelsin) kan hon inte dra andra slutsatser än att det är ett solägg. Beskows illustrationer är alltid en fröjd att betrakta, men jag är särskilt svag för hennes naturbilder och den här boken är full av dem. Det här är en mycket gullig och fantasifull berättelse. Som inledning finns också en självbiografisk liten text där Beskow berättar om sig själv och sitt skrivande. Det är verkligen kul att läsa om hennes berättarglädje, vilken såklart också är uppenbar för den som läser Beskows böcker.

Det finns många som med rätta tycker att föräldrar ska våga läsa nya böcker för sina barn, istället för att plocka fram gamla godingar från deras egna barndom – det finns ju så mycket nytt och uppdaterat och pedagogiskt där ute. Men klassiker är inte klassiker för intet! Beskows sagor och vackra illustrationer kommer säkerligen att leva kvar länge än.

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow
Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget av Elsa Beskow

Om Elsa Beskow och om Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, Farbror Blås nya båt och Sol-ägget

Elsa Beskow (1874–1953) var en svensk författare och konstnär som har blivit välkänd för sina klassiska sagor, däribland böckerna om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Hon debuterade som författare 1901 med Puttes äventyr i blåbärsskogen och skrev därefter ett fyrtiotal böcker. För den som vill veta mer om Elsa Beskow och hennes bilderböcker så finns det många sidor på nätet, däribland Bonnier Carlsens Elsa Beskow-hemsida.

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin är skriven och illustrerad av Elsa Beskow och kom ut första gången 1918, utgiven av Åhlén & Åkerlund. Min utgåva gavs ut av Albert Bonniers förlag 1963. Den finns också i en nyare utgåva (ISBN: 9789163832581), utgiven av Bonnier Carlsen 1995, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Farbror Blås nya båt är skriven och illustrerad av Elsa Beskow och kom ut första gången 1942, utgiven av Bonniers. Min utgåva gavs ut av Albert Bonniers förlag 1963. Den finns också i en nyare utgåva (ISBN: 9789163830693), utgiven av Bonnier Carlsen 1994, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Sol-ägget är skriven och illustrerad av Elsa Beskow och kom ut första gången 1954, utgiven av Bonniers. Min utgåva gavs ut av Albert Bonniers förlag 1958.

Glaskupan

Glaskupan av Syvlia Plath är en drabbande och fint berättad historia om en ung kvinna som mitt i den stora kvinnliga frigörelsens tid drabbas av en djup depression. Betyg: 5 stora fat med löjrom av 5.

Glaskupan av Sylvia Plath
Glaskupan av Sylvia Plath

Esther Greenwood har vunnit en tävling i en tidning och befinner sig därför i New York. Hon får besöka tidningsredaktionen och gå på diverse events i deras regi, men framför allt får hon umgås med andra unga kvinnor som är där av samma anledning. Glaskupan inleds som en härlig skildring av liv, fest, flirtande, intrigerande och vänskap i ett tjejgäng på 60-talet. Esther och hennes nyfunna vänner är i precis den där omtumlande och fantastiska brytningstiden mellan ungdom och vuxenliv. För Esther finns det planer på skrivkurser och collegeliv, men just nu är hon i New York och får en försmak på livet som ung journalist med bjudningar, fotograferingar och allmän flärd på den dagliga agendan.

Under den här New York-resan, som skulle kunna ha varit en sådan härlig språngbräda till nästa äventyr så börjar dock Esthers tillvaro att krackelera. I små, små steg börjar det framgå att Esther inte alls mår bra. När hon är på en fest och blir misshandlad och antastad av en ytterst obehaglig man så rämnar allt. När hon några veckor senare är tillbaka i sitt flickrum får hon dessutom veta att hon inte har blivit antagen till den skrivkurs som hon räknat med att gå. Esther hamnar i en djup, allvarlig depression. Hon hamnar under en glaskupa, som hon själv upplever det. Hon sover inte, äter inte, tvättar sig inte, gör egentligen ingenting av det som förväntas av henne. Snart finns det bara en sak som upptar hennes tankar: att avsluta det här smärtsamma livet.

Det här var uppenbarligen en tid långt innan antidepressiva mediciner blev något som skrevs ut till var tionde person. För Esther består hjälpen inledningsvis av ett möte med en osympatisk psykiatriker som utsätter henne för elchocksbehandlingar, som beskrivs som så smärtsamma att det framstår tortyr. Sedan följer behandling på mentalsjukhus och medicinering med insulin(!).

Glaskupan är en insiktsfull och smärtsam bok om vägen ner i en depression. Sylvia Plath led själv, som så många andra, av denna sjukdom och gick också bort vid blott 31 års ålder. Med det i tankarna så förstår man att den här berättelsen är en väldigt äkta skildring av hur en depression kan personlighetsförändra och förgifta hela tillvaron för människor. Med vetskap om att författaren begick självmord så satt jag också på spänn under läsningen och undrade hur det egentligen skulle gå för Esther Greenwood. Ska hon få tillbaka hopp och liv och kunna ge sig ut i det där livet som New York-flickorna nosade på i bokens början? Jag tänker inte avslöja hur det går, men kan i alla fall säga att jag blev verkligt berörd av den här boken. Boken är fantastiskt fint skriven, med pricksäkra och snärtiga formuleringar, och det är oerhört fint att få läsa om en ung kvinna som försöker navigera och skapa frihet i ett 60-tal så fyllt med frigörelse och nytänkande. Sedan är naturligtvis skildringen av Esthers depression väldigt drabbande och jag önskar faktiskt att det fanns fler böcker som berättade såhär rakt på sak och direkt om psykisk ohälsa, särskilt depression, som så oerhört många lider av, men nästan ingen vill tala om.

Citerat ur Glaskupan

”Åsynen av all mat som var uppstaplad i de där köken gjorde mig vimmelkantig. Det var inte det att vi inte hade tillräckligt att äta hemma, det var bara det att min mormor alltid lagade ekonomistekar och prisbilliga köttfärslimpor och hade för vana att, i samma stund som man lyfte den första fulla gaffeln till munnen, säga: ”Jag hoppas du tycker om det där, det kostade fyrtioen cent halvkilot”, vilket alltid fick mig att känna mig som om jag på något vis åt småpengar istället för söndagsstek.”

Glaskupan av Sylvia Plath
Glaskupan av Sylvia Plath

Om Sylvia Plath och Glaskupan

Sylvia Plath (1932–1963) var en amerikansk författare. Hon skrev framför allt poesi, men gav också ut en roman, Glaskupan (The bell jar), som har kommit att bli en modern klassiker. Plath drabbades av återkommande depressioner från 20 års-åldern och behandlades med elchocker och psykoterapi, vilket också är erfarenheter som hon har skildrat i Glaskupan.

Originalets titel: The bell jar.
Översättare: Christina Liljencrantz.
Utgivningsår: 1963 (första amerikanska utgåvan), 1974 (första svenska utgåvan, Trevi), 2013 (den här pocketutgåvan, Bonnier pocket).
Antal sidor: 317.
ISBN: 978-91-7429-341-8.
Andras röster: Boktoka, Booksessed, Dagensbok.com.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”År 1953 vinner 19-åriga Esther Greenwood en tävling där priset är en månads vistelse i New York i en damtidnings regi. Den unga flickan ser klarögt på den mondäna värld hon hamnar i och beskriver träffande de evenemang hon får bevista och de människor hon möter. Hemkomsten till det sommarvarma Boston blir en chock. Esther får veta att hon inte har kommit in på den författarkurs hon sökt till. Hon gör ett självmordsförsök och förs till mentalsjukhus. En lång kamp mellan hennes framgångsrika dagsljusjag och hennes ångestfyllda nattjag har börjat.

Glaskupan som bara i Sverige tryckt i över 100 000 exemplar, har blivit en hel generations kultbok. Den kom första gången på svenska 1974.”

Rapport från en skurhink

Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf är baserad på Ekelöfs egna dagboksanteckningar från slutet av 60-talet. Den väcker många tankar om hur lite som faktiskt har förändrats här i världen sedan dess. Betyg: 4 telefoner av 5.

Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf

Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf gavs ut första gången 1970 och bygger på Ekelöfs egna dagboksanteckningar från åren 1967–1969. Ekelöf sliter ut sig själv genom sitt hårda arbete som städare och när hon kommer hem så är det till ett stort hus som ska tas om hand och fem barn på väg ut i vuxenlivet. Det är lätt att förstå att det har varit svårt för henne att hinna med att t.ex. utbilda sig och att skaffa sig något annat jobb än detta slitsamma, tunga, som inte ger tillräckligt betalt för att det ska gå runt. Under ytan bubblar dock en stor törst efter kunskap och bildning. Hon ägnar sina kvällar åt att gå kurser i allt från matematik till samhällskunskap och hon bär på en stor kärlek till litteratur. Hon plöjer arbetarlitteratur och reportageböcker, klassiker och romaner, men hon lyssnar också vaket på radion och följer de stora händelserna i världens oroshärdar och  i vad som händer i Sverige och världen. Trots att hennes egna tillvaro kunde innehålla bekymmer nog så har hon ett oerhört starkt känslomässigt engagemang i vad som händer och sker i världen. Hon oroar sig över sin egna ekonomiska situation, men kan också vara genuint nedtyngd över rapporter om hur människor behandlas i Vietnam.

Det är någonting speciellt att få ta del av en ögonvittnesskildring. Det går att läsa otaliga artiklar och redogörelser över hur samhället såg ut under en viss tid, men varje skildring är körd genom ett filter och varje gång någonting återberättas eller summeras så faller detaljer bort. Det här är dock alldeles äkta och ärligt och på så sätt går det rakt in. Det är lätt att läsa den här boken och förbluffas över hur Ekelöf hade det och vad hon bekymrade sig över. Det kanske mest beklämmande är dock att inse att mycket av det hon oroade sig över är sådant som även människor idag tyngs av. Även såhär 50 år senare drabbas miljoner människor av krig och konflikter och vi förbrukar ändliga naturresurser som om det inte finns någon morgondag. Även idag har vi klassklyftor (som ökar dramatiskt i t.ex. Sverige) och även idag framstår jämställdhet som en utopi. Det finns även annat som verkar stå stilla: människor nu, liksom då, är t.ex. stressade. Det är lätt att tro att stress är ett nytt fenomen, men stress, liksom så mycket annat som tynger människor, verkar vara samma nu som då.

Rapport från en skurhink är på många sätt en ögonöppnare och en verkligt intressant bok. Det man dock måste stå ut med är formen. Boken är baserad på en dagbok och även om den säkert är redigerad så är det trots allt den form  som berättelsen följer. Här ges ingen personbeskrivning eller bakgrund och det finns inte alltid en röd tråd. Det är sporadiska anteckningar, helt enkelt. Det är inte svårläst eller tungläst, men kanske lite torrt. Jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Jag kan särskilt rekommendera att diskutera den i en bokcirkel, för det är verkligen en bok som inbjuder till samtal.

Citerat ur Rapport från en skurhink

”I kväll tog Fokus upp stressproblemet …

Ja man orkar snart inte mer. Allt är så komplicerat, både i tankevärden och den ”vanliga” världen. Framför allt på arbetsplatserna där har det varit oro sen några år. Ingen arbetare går trygg vad det gäller anställning. Rätt som det är görs det inskränkningar på såna arbetsplatser man trodde skulle ”bestå” för alltid så gott som. Arbetarna står ”friställda”.

Ungdomen idag måste kunna så mycket. De ska ha examen i alla sorters ämnen för att kunna få platser. Ungdomen har slitigt värre. De måste lära sig flera sorters språk för att följa med internationellt.”

Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf

Om Maja Ekelöf och Rapport från en skurhink

Maja Ekelöf (1918–1989) var en svensk städare och författare. Hon debuterade 1970 med romanen Rapport från en skurhink, som är baserad på hennes egen dagboksanteckningar. Utöver Rapport från en skurhink så finns ytterligare en av hennes texter publicerade: Brev, som innehåller en brevväxling mellan Ekelöf och Kumlainternen Tony Rosendahl.

Utgivningsår: 1970 (första svenska utgåvan, Rabén & Sjögren), 2010 (den här utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 190.
ISBN: 978-91-1-303155-2, 978-91-1-302929-0.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Maja Ekelöfs (1918-1989) numera klassiska verk kom ut 1970 och väckte omedelbart stort uppseende och blev en storsäljare. Hennes manus belönades 1969 med Rabén & Sjögrens romanpris och Karl Vennberg skrev i Aftonbladet att boken gav ”den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet”.”

Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix: Tjänsteanden, Frid på jorden, Vägen mellan himmel och jord, Dödskallen

Selma Lagerlöf har skrivit en lång rad älskade klassiker. Missa inte hennes noveller! Här är fyra underbara små berättelser om tro och tröst. Betyg: 5 vålnader av 5.

Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix
Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix

Den här sommarens semester har jag bland annat varit på besök i Värmland, där vi också lyckades pricka in Västanå teaters fantastiska föreställning Charlotte Löwensköld, som är baserad på Selma Lagerlöfs bok med samma namn. Den väckte en svår lust att läsa mer Selma Lagerlöf och som tur var så hade jag faktiskt fyra små noveller med mig i packningen. Det har varit riktigt härligt att läsa dem, särskilt efter att precis ha varit i Lagerlöfs trakter och upplevt landskapet.

Jag har en blandad erfarenhet av Selma Lagerlöf: dels står hon bakom några av mina alla tiders favoritböcker (Kejsarn av Portugallien, Jerusalem), men samtidigt har jag läst andra böcker (jag tänker främst på Gösta Berlings saga) och inte förstått ett dugg. Jag börjar inse att det kanske hänger ihop med mognad. Jag tycker verkligen att de här novellerna bjuder på mycket mellan raderna och jag är inte så säker på att jag kunde uppfatta speciella många lager i t.ex. Gösta Berlings saga, som jag läste när jag var i tonåren.

Ett lager som är väldigt tydligt i novellerna som presenteras i den novellask som jag har läst (innehållandes Tjänsteanden, Frid på jorden, Vägen mellan himmel och jord och Dödskallen), är tron och Guds kraft. I flera av novellerna hamnar huvudpersonerna rejält snett – en man som dödshotar sin egen fru, ett sällskap som vill hämnas fruktansvärda gärningar som drabbat en familjemedlem, en ung man som tar en obehaglig genväg för att ta sig framåt i livet – men i slutändan sker alltid något som leder in huvudpersonerna på banan igen och påminner dem om deras litenhet inför Gud. Jag är inte själv kristen, men finner ändå någonting väldigt fint och trösterikt i att någon vakar över de här människorna.

Den allra finaste novellen är dock den som inte riktigt är på samma tema. I Vägen mellan himmel och jord är det ingen på moraliska villovägar som behöver ledas rätt. Däremot handlar den om en av de ”kavaljerer” som figurerar i Gösta Berlings saga. Nu är han på ålderns höst och har blivit en fattig man. En natt får han besök av döden själv, som meddelar att hans stund är kommen och att han bara har en dag kvar i livet. I novellen får läsaren följa mannen under hans sista dygn och genom hans val hur han ska spendera denna dag. Det är en verkligt rörande och fin historia där ett helt liv får fladdra förbi utan att fastna i resonemang om vad som är ”viktigt på riktigt” här i livet. Istället är det något mycket enkelt och mänskligt som får sätta punkt för den här mannen, som omöjligen kan leva om sitt liv eller ta adjö av allt som har betytt något under hela långa livet. Även den här novellen berättar någonting trösterikt och fint, vilket verkligen berörde mig.

Jag tyckte om de här novellerna oerhört mycket och jag gillar hur de är kryddade med övernaturligt och folktro och hur de rör sig och utspelar sig i de värmländska bygderna. Just nu är jag faktiskt uppriktigt sugen på att läsa om Gösta Berlings saga.

Citerat ur Vägen mellan himmel och jord

”Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.”

Dödskallen av Selma Lagerlöf Frid på jorden av Selma Lagerlöf Tjänsteanden av Selma Lagerlöf Vägen mellan himmel och jord av Selma Lagerlöf

Om Selma Lagerlöf och om novellerna

Selma Lagerlöf (1858-1940) var en svensk författare. Under sin tid hann hon både belönas med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och själv bli invald i Svenska Akademien (även där som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad romaner och noveller. Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka, är öppet för besökare. Mer information om Selma Lagerlöf och hennes verk kan t.ex. hittas hos Selma Lagerlöf-sällskapet.

Novellen Dödskallen publicerades första gången 1914 under titeln En underlig julgäst i tidningen Julstämning och finns också publicerad i samlingen Troll och människor II, utgiven av Bonniers 1921.

Novellen Frid på jorden publicerades första gången 1917 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Höst, utgiven av Bonniers 1933.

Novellen Tjänsteanden publicerades första gången 1911 under titeln Spirrtus i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.

Novellen Vägen mellan himmel och jord publicerades första gången 1914 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.

De utgåvor jag har läst är utgivna av Novellix  2013.

ISBN: 978-91-87451-83-6, 978-91-87451-82-9, 978-91-87451-83-6, 9789175890067.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Frid på jorden, Tjänsteanden, Dödskallen och Vägen mellan himmel och jord är de fyra noveller som ingår i denna presentask med melodramens drottning, Selma Lagerlöf. Följ med in i berättelsernas kusliga värld när vintermörkret tätnar där Selmas moraliskt ockulta universum följer sagans alla mönster och former. Kan man undkomma sina handlingars konsekvenser?”

Den gamle och havet (omläsning)

Den gamle och havet av Ernest Hemingway är en kortroman om en fiskare som efter 84 dagars utebliven fångst plötsligt får en enorm fisk på kroken. Det är en på sätt och vis påfrestande bok om en plågsam kamp mellan en man och en fisk. Betyg: 3 baseballmatcher av 5.

Den gamle och havet av Ernest Hemingway
Den gamle och havet av Ernest Hemingway

För 12 år sedan läste jag Ernest Hemingways klassiker Den gamle och havet. Jag minns den som ”en bok om en man som sitter i en båt och försöker få iland en fisk”. Även om jag även minns den som läsvärd så känns det inte som en självklar bok att läsa om, men när den nu så lägligt har gått som radioföljetong i Sveriges radio och dessutom har bokcirklats i Lundströms bokradio så har jag faktiskt inspirerats till att göra just detta.

Boken handlar om fiskaren Santiago, som i 84 dagar förgäves har försökt få fisk. Nu har hans medhjälpare, en ung pojke, motvilligt övergett honom för att försöka få mer tur hos någon annan fiskare. Det börjar bli ytterst eländigt med de uteblivna fångsterna och därmed de uteblivna inkomsterna, men plötsligt, när han är ensam långt ute till havs, så får han faktiskt napp – och fisken är helt enorm. Mannen och fisken kämpar båda för sina liv.

Jag måste erkänna: för mig är det här fortfarande ”bara” en bok om en man som sitter i en båt och drar iland en fisk. Jag brukar gilla långsamma berättelser som fokuserar mer på form och stil än berättelsen, men när det gäller t.ex. den här boken så blir det för tunt för mig. En bok om en snubbe som fiskar?! Varför skulle det vara intressant för mig? Ja, naturligtvis kan man hitta symbolik och analysera berättelsen sönder och samman, men jag orkar inte det. De djupare lagren i berättelsen flyger över huvudet på mig och kvar står jag med en ganska påfrestande bok om en plågsam kamp.

Det är definitivt en bok som väcker känslor och den gör det med små medel dessutom – och det är ju imponerande. Men det här är ändå ingen bok som berör just mig på djupet. Den är helt enkelt lite för kort och rymmer lite för lite berättelse.

Om Ernest Hemingway och om Den gamle och havet

Ernest Hemingway (1899 – 1961) var en amerikansk författare och journalist. Han är bland annat känd för sina böcker och rapporteringar från kriget. Hemingway hade själv erfarenhet från Första kriget, där han tjänstgjorde som ambulansförare och som journalist bevakade han bland annat det spanska inbördeskriget och Andra världskriget. Bland hans mest kända verk kan nämnas Farväl till vapnen (A farewell to arms, 1929), som baseras på erfarenheterna från Första världskriget, och Klockan klämtar för dig (For whom the bell tolls, 1940), som bland annat handlar om det spanska inbördeskriget. 1954 överlevde Hemingway två flygolyckor men han kom att skada både lever och njurar. De mediciner som han tvingades ta efter detta gjorde honom deprimerad vilket tog ifrån honom skrivandet och gjorde honom alkoholiserad. 1961 begick han självmord.

Originalets titel: The old man and the sea (amerikanska).
Översättare: Christian Ekvall.
Uppläsare: Lars Väringer.
Utgivningsår: 1952 (första amerikanska utgåvan), 1952 (fösta svenska utgåvan, i översättning av Mårten Edlund, 1952, Bonniers), 2011 (första utgåvan av nyöversättningen av Christian Ekvall, Bakhåll), 2017 (den här ljudboksversionen av Ekvalls översättning, Sveriges radio).
Antal sidor: 128 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-7742-337-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Ernest Hemingways roman Den gamle och havet i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.

Detta Hemingways kanske mest beundrade mästerverk handlar om den ärrade gamle fiskaren Santiago som åker ut på havet i sin lilla båt 84 dagar i rad utan fiskelycka.

I hamnen kastar byborna medlidsamma blickar efter honom när han kommer in tomhänt kväll efter kväll och med möda börjar bära sin tunga mast uppför backen till den lilla stugan. Han är nog slut nu, tänker de, slut som fiskare, slut som man.

Men Santiago är förvissad om att han har mer att ge, han ska minsann visa dem!

Den 85:e dagen åker han mycket längre ut på havet än någonsin tidigare – och nu är fiskelyckan äntligen med honom! På kroken har han en 700 kilo tung marlinfisk, mycket större och tyngre än hans båt.

Det blir en kamp på liv och död. Santiago måste inte bara strida mot den väldiga fisken, som är så kolossalt tung och har så enorma kroppskrafter, han ska också styra, hantera, tvinga sin lilla spröda båt i envig med det majestätiska havets skoningslösa makt. I detta utsatta tillstånd har han enbart sig själv, sin samlade klokhet, sin envisa ihärdighet att förlita sig på.

Boken är Hemingways sista stora berättelse, hans sista mästerverk – och den bok som blev avgörande för att han tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Berättarmässigt är detta ett perfekt exempel på vad Hemingway brukade kalla sin isbergsprosa. Hans ideal var att en berättelse skulle vara stram och återhållen i språket men beroende på att författaren så väl vet vad han talar om finns det väldiga mängder av erfarenheter och livsinsikter dolda under ytan av de knappa formuleringarna, på samma vis som ett isberg bara visar sin topp över vattenytan.

Att så många skilda tolkningar finns av denna mästerverksroman tyder på att den trots sin skenbara enkelhet rymmer väldiga djup. De religiösa tolkningarna pekar på alltifrån att Hemingway arbetar med talen tre, sju och fyrtio (t ex tre dygn, sju hajar, i fyrtio dagar har Santiago pojken med sig på båten innan han måste fortsätta ensam osv) till att Santiago bär sin mast uppför backen som Jesus bär sitt kors till Golgata och när han faller ihop i stugan är det med handflatorna uppåt, som om han väntar på att spikar ska slås in.

De författarbiografiska tolkningarna betonar att Hemingway skrev boken när hans självförtroende var på väg att sjunka ner mot absoluta botten, hans senaste böcker hade hånats av kritikerna som påstod att han var slut som författare – vilket gjorde honom bitter och revanschlysten. Han skulle minsann visa dem – precis som Santiago i berättelsen. Han åtog sig det svåraste man kan åta sig som författare, att skriva ett odiskutabelt mästerverk – och han lyckades! Med detta sitt sista storverk fick han slutgiltigt bevisa att han dög. Nobelpriset blev insigniet på hans definitiva seger över belackarna.”

Gruppen

Gruppen av Mary McCarthy är en bok som följer unga kvinnor som precis tagit examen från Vassar College i 30-talets New York. Det är en bok som verkligen ger detaljer kring vilka frågor som sysselsatte den tidens societetskvinnor. Betyg: 3 shoppingrundor på Macys av 5.

Gruppen av Mary McCarthy
Gruppen av Mary McCarthy

Det är 30-talets New York när kvinnorna i ”Gruppen” tar examen från Vassar College. De är åtta kvinnor med liknande överklassbakgrunder och med liknande öden som väntar. Trots den fina utbildningen så ska de i första hand, med få undantag, bli fruar och mödrar. Kay är först ut. Redan innan examen står bröllopet. De kommande åren kommer de alla att träffa män, ha sin sexdebut och ta de krångliga vägar som krävdes för att skaffa preventivmedel. Flera av kvinnorna i ”Gruppen” skaffar barn, som de försöker att ta hand om enligt den tidens rön, d.v.s.  genom att helt enkelt lämna bebisarna och låta dem ”vädra lungorna” för fullt mellan de schemalagda matningarna.

Det här är en väldigt detaljerad bok. Jag lyssnade på ljudboken och vet därför inte riktigt hur boken är uppdelad i kapitel eller liknande, men det är i alla fall långa, långa, långa lyssningar som avhandlar ett tema i taget. I vad som känns som timmar kan McCarthy berätta om konsten att passa ut och förvara ett pessar eller berätta om ett bråk som skickar en av kvinnorna till ett mentalsjukhus. Jag kan uppskatta att boken är så ingående. Det här är verkligen en bok som berättar detaljerat om frågor som sysselsatte kvinnor i den här positionen och vid den här tiden. Visst, jag tycker kanske att det blir lite väl långt ibland, men på något sätt är jag ändå glad över att ha fått den här inblicken i ett stycke kvinnohistoria som faktiskt har varit okänd för mig fram till nu.

När jag läser recensioner av den här boken så inser jag att Gruppen är skriven med ett visst mått ironi; att den driver med huvudpersonerna och gör sig lustig över deras instängda lilla värld, som liksom existerar parallellt med omvälvande händelser som depressionen och krigsutbrottet. Jag kan dock säga att jag inte upplevde Gruppen som en speciellt humoristisk berättelse på det sättet. Kanske spelar det in hur boken är uppläst. Det är Lo Kauppi som har läst in ljudboken och hon är naturligtvis fantastiskt på många sätt, men jag vet inte om jag riktigt överens med hennes uppläsning eller tycker att den träffar helt rätt i tonen i det här fallet. Hon har ett litet jagat och nästan upprört tonfall genom boken och det klipper faktiskt av humorn som jag antar hade kunnat anas enklare om man hade läst boken på egen hand. Jag önskar faktiskt att jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på ljudboken. Om jag hade läst pappersboken hade jag dessutom kunnat ta del av förordet av Sara Danius, vilket alltså är något som har fallit bort i ljudboksutgåvan.

Gruppen av Mary McCarty
Gruppen av Mary McCarty

Om Mary McCarthy och om Gruppen

Mary McCarthy (1912 – 1989) var en amerikansk författare som själv tog examen från Vassar college, precis som huvudpersonerna i romanen Gruppen (The group) från 1963. Gruppen blev en oerhörd succé när den kom ut första gången och den låg på bestsellerlistan i flera år. McCarthy debuterade dock som författare redan 1942 och skrev sedan en lång rad böcker. Hon var också en politisk aktivist.

Originalets titel: The group (amerikanska).
Översättare: Amanda Svensson.
Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 1963 (första amerikanska utgåvan, Harcourt, Brace & World), 1964 (första svenska utgåvan, i översättning av Harriet Alfons och Jadwiga P. Westrup, Bonnier), 2017 (den här nyutgåvan och nyöversättningen, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 443 (ca 18 h lyssning).
ISBN: 9789100169442, 9789176514863.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”1963 ansågs den chockerande frispråkig och såldes i miljonupplagor. Idag räknas Mary McCarthys klassiker Gruppen, om åtta nyexaminerade studiekamrater som möter ett hårdare liv i 1930-talets New York, som en milstolpe i den moderna litteraturen. En skamlöst underhållande och bitsk kollektivroman om det moderna livets villkor, konstant relevant.”

Böcker jag dömer efter framsidan III: Avancerade böcker

För er som inte har snappat upp det så kör jag en liten miniserie om tråkiga framsidor just nu. 😉 Hittills har jag bloggat om dussindeckare och dammiga historiska romaner, men det finns fler framsidor som inte lockar mig ett dugg. Idag bloggar jag om den avancerade romanen.

Avancerade böcker och odödliga klassiker förväntas ofta stå för sig själva på ett sätt som gör att de tydligen inte behöver förpackas så ”säljande” – eller snarare så formges de väl för att tilltala en annan läsekrets än den jag själv tillhör. Det finns sjukt många snygga pocketutgåvor av klassiker (där framsidorna många gånger är lite bättre än själva boken 😉 ), men sedan finns också de här inbundna varianterna som ska stå och se lyxiga ut i någon akademikers platsbyggda bokhylla – och de ser inte så himla roliga ut har jag märkt.

”Klassuppsättningen” eller böcker för det seriösa biblioteket

Hos klassiker och andra avancerade böcker brukar det inte slösas med färg eller tjusiga bilder av något slag. Många förlag har genom åren gett ut klassiker från vitt skilda författare och sett till att förpacka dem med en liknande form – kanske av kostnadsbesparande skäl, kanske för att man har avgjort att det är snyggt att bygga sig ett helt bibliotek med böcker med samma form. I min värld känns det här tråkigt och för tankarna till klassuppsättningar och dåliga läsupplevelser från skolan…  Som de här böckerna t.ex:

Madame Bovary och Mor gifter sig

De har fina färger och allt sådant, men har ändå någonting lite tråkigt över sig.

Inte sällan är framsidorna till klassiker och annat ”avancerat” oerhört minimalistiska. Det är väl innehållet som ska tala och inget annat. De här utgåvorna av Hjalmar Söderbergs samlade verk är ett exempel:

Några väldigt beige böcker av Hjalmar Söderberg

Även om just de här utgåvorna har en rätt så peppig röd färg på insidan av pärmarna så är det verkligen inga böcker som drar ögonen till sig. Tanken är väl att man ska skaffa hela serien och låta dem skapa en stor, respektingivande rad i bokhyllan, men när man plockar ut böckerna en och en så ser de lite sorgliga ut, visst?

Några klassiska böcker som trots allt är väldigt färggranna och snygga är de här tjusiga:

Kristin Lavransdotter och Candide

Fast visst förstår man omedelbart att det gömmer sig någonting väldigt seriöst och svårt bakom såhär seriösa framsidor? När jag var liten så gick jag ofta till biblioteket och på min lilla folkbibbla fanns det massor av äldre böcker i tjusiga läderinbundna utgåvor. De var fina, såklart, men alla hade bruna ryggar och ”stänkmönstrade” framsidor som kändes smutsiga på något sätt och – framför allt – så kändes de här böckerna avskräckande allihop. Böckerna ovan känns bara som lätt upphottade varianter av den riktigt gamla boken.

Penguin – älska eller hata

Ett förlag som verkligen har dragit det till sin spets att pressa ner alla möjliga och omöjliga klassiker i precis samma form är Penguin. Deras klassikerserie Penguin popular classics går i dassigt gult och de bilder som trots allt pryder framsidorna försvinner i allt det där gula. Så tråkigt, tycker jag!

Penguin popular classics

Penguin också sin mer poppiga klassikerserie med ikoniska färgblock. Gissningsvis gör sig förlaget mer pengar på alla pryttlar med samma fräger ( det finns muggar, magneter, bagagetaggar, paraplyer, t-shirts etc. etc. etc. etc. etc.) än vad det gör på böckerna själva. Jag tycker hur som helst att de här böckerna är rätt så snygga, så som man tycker efter att i åratal ha utsatts för reklam för och ha behövt passera drivor av souvenirer och diverse prylar med det här mönstret på sig.

Penguins books

Det räcker med ett känt ansikte…

Klassiker och ”avancerade” böcker pryds ofta av ett känt ansikte. Jag tycker överlag att porträtt bör undvikas på framsidorna  – man har alla skäl att bli misstänksam när det trycks mycket på att en bok är skriven av en viss, populär författare (t.ex. ”av författaren till Gone girl!”). Att gömma bokens titel bakom ett stort porträtt är lite samma sak, tycker jag. Innehåller boken en angelägen berättelse eller är den bara en produkt som kan säljas tack vare ett författarnamn? Nu dömer jag lite orättvist, såklart. Författare bakom klassiker är ju inte kändisar på så sätt att alla känner igen deras ansikte, men ändå! Jag tycker att den här typen av framsidor är oerhört intetsägande. Klassikerserien Delfinserien (utgiven av Bonniers) har kört hårt på porträtten genom åren. Det tycker jag är en ”enkel utväg” faktiskt.

Delfinböcker

Bonniers har sedan kört vidare på porträtt, t.ex. i nyare ljudutgåvor av diverse klassiker. Det som är extra trist med dessa är att porträtt och allt har tonats in så att absolut ingenting sticker ut. Man får fokusera länge innan man orkar snappa upp vad boken heter och vem författaren är. Sjukt fula framsidor, om du frågar mig!

Flugornas herre och Älskaren

Och apropå ljudböcker… Avancerade böcker och klassiker pryds som sagt ofta av bilder på författaren själv, men det finns fler än en bok där uppläsaren tydligen är det stora dragplåstret. Nog för att det finns riktigt bra uppläsare och att det alltid är extra behagligt att få lyssna på just dem, men det känns inte rimligt att välja bok endast efter uppläsaren, eller?

Jane Eyre och Det går an

… eller ett namn!

Ibland behövs inte ens ett foto. Skriv ut namnet bara!

Räddaren i nöden, Mannen utan öde, Dorian Grays porträtt

5 intressanta nyutgåvor som kommer ut i vår

De senaste veckorna har jag bloggat om några av de böcker från vårens utgivning som jag är extra nyfiken på (I, II). Men allt som kommer ut är såklart inga nyheter på svenska. Det finns också en hel del nyutgåvor på gång. Idag bloggar jag om 5 kommande nyutgåvor som känns extra läsvärda.

I vår kommer en nyöversättning av novellsamlingen Balladen om det sorgsna caféet av Carson McCullers. Jag har tänkt så länge att jag ska läsa McCullers Hjärtat jagar allena, som så många har talat gott om. Jag ligger alltså lite efter! Kanske får jag ändan ur vagnen och läser McCullers till sist i alla fall. 🙂

Balladen om det sorgsna caféet av Carson McCullers
Balladen om det sorgsna caféet av Carson McCullers

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij känns som en klassiker som man borde ha läst någon gång! Jag kommer nog att sikta på e-boken i sådant fall, för det rör sig alltså om en rätt tjock bok. Nu i vår kommer den dock också i fin nyutgåva i två volymer för den som är sugen på att ha en pappersutgåva hemma.

Brott och straff 1 av Fjodor Dostojevskij
Brott och straff 1 av Fjodor Dostojevskij
Brott och straff 2 av Fjodor Dostojevskij
Brott och straff 2 av Fjodor Dostojevskij

Douglas Coupland är en författare som jag inte har läst sedan tonåren. Flera av hans böcker har verkligen fått kultstatus och när hans roman Generation X kommer i nyutgåva i vår så kanske det är dags att läsa något av honom igen!

Generation X av Douglas Coupland
Generation X av Douglas Coupland

Marguerite Duras har skrivit flera moderna klassiker. Själv har jag t.ex. läst Älskaren. Nu kommer en nyutgåva av Moderato Cantabile, som blev Duras stora genombrott när den kom ut första gången -58.

Moderato cantabile av Marguerite Duras
Moderato cantabile av Marguerite Duras

Slutligen; jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag vill läsa Mrs Dalloway. Boken är närmast en av birollerna i boken/filmen Timmarna. Bara en sådan sak. Och i vår kommer den i en sådan här tjusig nyutgåva:

Mrs Dalloway av Virginia Woolf
Mrs Dalloway av Virginia Woolf

Jane Eyre

Jane Eyre av Charlotte Brontë
Jane Eyre av Charlotte Brontë

Charlotte Brontës klassiska roman Jane Eyre kom ut första gången 1847 och generation efter generation har sedan dess upptäckt den – och älskat den. Det är förmodligen överflödigt att jag summerar vad den handlar om, men helt kort så handlar den alltså om den föräldralösa flickan Jane Eyre, som växer upp och börjar arbeta som guvernant åt en flicka som bor hos en viss Mr Rochester. Trots deras olika ställning (och ålder) så blir Jane Eyre och Mr Rochester häftigt förälskade i varandra. Men precis när det ser ut som att de ska få leva lyckliga i alla sina dagar så blir Jane varse att Mr Rochester har hållit hemligt att han redan är gift. Hans fru är psykiskt sjuk och hålls i princip inlåst. Till Mr Rochesters sorg blir Jane så förkrossad att hon rymmer när sanningen uppdagas.

Boken är kanske på sätt och vis att beakta som vilken kärleksroman som helst; en ovanligt (och onödigt?) lång sådan dessutom! Men det är svårt att inte fängslas av berättelsen och att tycka om Jane Eyre med sitt stora mod, sina höga ideal och sin förbluffande låga ålder (typ 19?). Trots att jag kan ha svårt för såväl kärleksromaner som klassiker så måste jag verkligen säga att jag tyckte om Jane Eyre. Det är fin berättelse och en berättelse som på allra bästa sätt ger någon slags tröst och säger att allting blir bra i slutändan ändå, bara man står upp för det man tror på och är sann mot sig själv.

Vad som överraskade mig något var att boken också var förvånansvärt rolig. Mr Rochester är så komiskt bitter och skönt ironisk! Jag vet inte om det är ljudboksuppläsningen som förstärker detta ytterligare, men i sådant fall så måste jag särskilt berömma uppläsaren, för jag gillade den här humoristiska kryddan. Det är för övrigt Katarina Ewerlöf som har läst in den här utgåvan och hon är ju överlag en riktigt skicklig uppläsare!

Jag kan verkligen rekommendera den här boken. Det enda som avskräcker lite är kanske sidantalet, men det är såklart en smaksak om man tycker om tegelstenar eller inte och det är verkligen inte en detalj som borde avskräcka någon från att läsa!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en riktigt klassisk kärlekshistoria om en modig och självständig tjej och hennes komplicerade förhållande till en man.

Betyg: 4 elaka fostermödrar av 5.

Jane Eyre av Charlote Brontë
Jane Eyre av Charlote Brontë

Om Charlotte Brontë och om Jane Eyre

Charlotte Brontë (1816-1855) var en brittisk författare som under sin korta levnadstid hann ge ut tre romaner under pseudonymen Currer Bell: Jane Eyre, Shirley och Villette (samt en fjärde roman: Professoren, som kom ut efter hennes död). Charlotte Brontë var storasyster åt författarna Emily Brontë och Anne Brontë.

Översättare: Gun-Britt Sundström.
Uppläsare: Katarina Ewerlöf.
Utgivningsår: 1847 (första svenska utgåvan), 1850 (första svenska utgåvan), 2011 (den här ljudboksutgåvan, Svenska ljud classica).
Antal sidor: 545 (ca 22 h lyssning).
ISBN: 978-91-86023-22-5, 99-0307595-2.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Jane Eyre, är Charlotte Brontës mest älskade och lästa roman. Skildringen av den unga flickan Janes svåra uppväxt, hennes tid på välgörenhetsskola, hennes ankomst till Thornfield Hall och mötet med den gåtfulle mr Rochester och hans dunkla hemlighet är sedan länge en klassiker. Det har skrivits spaltmeter om romanen, och utifrån vitt skilda motiv: feminism, religion, symbolism, kärlek, passion, natur, barn, sociala frågor och så vidare. Generation efter generation har levt med, gråtit med, skrattat med den unga flickan Jane Eyre och hennes långa och krokiga väg fram till ett självständigt liv.

Redan när Jane Eyre utkom 1847 blev den en storartad framgång. Genom sin passionerade och uppriktiga skildring av en älskande kvinnas strävan efter självständighet och likaberättigande utgör romanen en milstolpe i kvinnoskildringarnas historia och har under åren kommit ut i flera utgåvor, samt filmatiserats. Jane Eyre är en både skarpsinnig och romantisk berättelse om kärlek men den är också ett försvar för kvinnans rätt till lika värde.”

5 bra böcker som jag läste i skolan

Det är kanske inte alltid som böckerna som vi läste i skolan faktiskt blev några stora läsupplevelser. Jag tror att en nyckel till detta är att det faktiskt tar tid att skaffa sig den erfarenhet som behövs för att förstå flera lager i berättelser och att känna hur berättelse och språk hänger ihop. Det är klart att man ska nosa på ”svårare” litteratur så fort som möjligt, men en del böcker behöver man nog återvända till senare i livet också.

Nåja. Många böcker kan man faktiskt läsa även som läsovan. En del böcker är till och med kanonbra även om man mest läser de ”rakt upp och ner” och utan att ha 100-tals läsupplevelser bakom sig. Idag bloggar jag om mina favoritböcker bland de böcker som jag fick läsa i skolan.

I toppen finns absolut Vilhelm Mobergs böcker om Utvandrarna. Vi läste den första boken i serien när jag gick på högstadiet och den gav verkligen läslust. Jag plöjde mig snabbt igenom alla fyra böckerna om människorna som lämnar fattigdom och elände bakom sig för att skaffa sig ett nytt liv i Amerika. Jag fick en känsla av att hela klassen faktiskt uppskattade de här böckerna. Det är väl lite häftigt ändå? Trots dialekt och äldre språk så går den att läsa med god behållning även som ung, uppenbarligen.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Utvandrarna av Vilhelm Moberg

På högstadiet (eller gymnasiet?) läste vi även Candide av Voltaire. Det blev också en glad överraskning för mig. Jag minns verkligen hur rolig jag tyckte att den här boken var – och det hade jag liksom inte väntat mig av en bok med flera hundra år på nacken. Vi hade en utgåva med många fotnoter som var till hjälp och det var nog bra. Jag är glad att vi läste den här boken i skolan. Jag hade aldrig vågat mig på den annars och då hade jag gått miste om en riktigt tänkvärd och skojig klassiker.

Candide av Voltaire
Candide av Voltaire

Jag minns inte riktigt om jag läste Den allvarsamma leken i skolan, men jag tror det..? Och vilken bok!! Hjalmars Söderbergs språk är fantastisk och det är verkligen en kärlekshistoria som väcker mycket tankar och känslor. Jag vill verkligen läsa om den, men jag tyckte som sagt att den var riktigt bra redan när jag läste den i tonåren.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

På engelskan läste vi också flera böcker som jag verkligen uppskattade. En av de är Orwells satir Djurfarmen/Animal farm. Vi fick naturligtvis diskutera den och vad djuren egentligen symboliserar. Boken är ju faktiskt en bok om Stalintiden. Jag hade nog inte snappat upp det på egen hand, så det var en riktigt bra och lärorik bok att få läsa i skolan.

Animal farm av George Orwell
Animal farm av George Orwell

Jag tyckte också hemskt mycket om Möss och människor av John Steinbeck. Boken kretsar kring George och Lennie som drar runt och arbetar på gårdar. Lennie är utvecklingsstörd. Han är stor och stark och han råkar också älska djur. Det är bara det att han lätt kan råka klämma ihjäl de stackars djur han vill klappa på. Det leder såklart till en katastrof till slut… En fin och sorglig berättelse!

Möss och människor av John Steinbeck
Möss och människor av John Steinbeck

Läste du några riktigt bra böcker i skolan?