Divergent

Divergent av Veronica Roth är en spännande SciFi och dystopi som utspelar sig i ett samhälle där människor hålls under kontroll genom att de delas in i olika falanger. Betyg: 4 muffins av 5.

Divergent av Veronica Roth
Divergent av Veronica Roth

Divergent av Veronica Roth är den första delen i en SciFi-trilogi och dystopi som utspelar sig i en framtid där fred upprätthålls och människor hålls under kontroll genom att de är indelade i olika falanger: de ärliga, de välvilliga, de lärda, de tappra eller de osjälviska. Falang går före blod, vilket innebär att alla 16-åringar måste välja falang och de som väljer en annan falang än den deras föräldrar tillhör måste således lämna sin familj, kanske för gott. Alla kan fritt välja falang, men till sin hjälp går alla igenom ett test, som ska peka ut vilken falang de är mest lämpade för. För Tris sker det totalt oväntade: det visar sig att hon är divergent – testet ger inga tydliga utslag och kan inte tala om vilken falang hon är ämnad att tillhöra. Den kvinna som håller i hennes test gör klart att det är någonting oerhört att få inkonsekventa testresultat och att det också är farligt – Tris blir rekommenderad att inte avslöja sin belägenhet för någon.

När det är dags för Tris att välja faller valet på de tappra och hon tvingas därför skiljas från sina föräldrar, som tillhör de osjälviska. Hon är också den enda från de osjälviska som byter falang. Nu väntar en tuff initieringsfas där alla som valt de tappra får kämpa och utstå olika tester för att visa att de verkligen platsar i sin nya falang. De som misslyckas kommer inte att bli upptagna i de tappra och kommer istället att bli falanglösa – och hamna helt utanför samhället, dömda till fattigdom och utanförskap. För Tris blir det extra svårt. Till skillnad från de som har vuxit upp i de tappra så har hon ingen aning om hur man gör saker i stil med att slåss, hoppa från höga höjder eller att kasta sig på ett tåg i farten. Hon får hela tiden pusha sina gränser och kämpa för att hålla sig kvar. Samtidigt blir hon mer och mer varse vad hennes divergens egentligen innebär och att hela samhället med sitt styre är på väg att skakas i grunden i det fördolda.

Jag brukar ha lite svårt för SciFi och fantasy, men jag sögs verkligen in i den här berättelsen och lockades till sträckläsning. Boken är väldigt lättläst och rakt på sak samtidigt som den är spännande. Det finns delar i Divergent som känns lite fåniga och tramsiga, inte minst den kärlekshistoria som är insprängd i berättelsen, och det finns också delar av falangindelningen och initieringen som känns närmast klyschigt för att det är så draget till sin spets och svart-vitt, men medan jag läste hade jag lätt för att se förbi detta och sugas in i den här världen. Jag ville hela tiden veta mer om divergens och vad som är på gång. Bokens tempo är högt och så blev också lästempot. Det som kanske fått stryka på foten för att hålla uppe tempot är personbeskrivningar och beskrivningar av vänskap och relationer. Det finns mycket i boken som faktiskt saknar djup, men det är okej för mig. Jag tyckte att Divergent var väldigt underhållande och fängslande och jag vill absolut läsa fortsättningen.

Citerat ur Divergent

”Jag tar ett djupt andetag. Jag är barnet som stannar. Jag måste göra det här för mina föräldrar. Jag måste.

Marcus sträcker fram kniven. Jag möter hans blick – hans ögon har en underlig mörkblå nyans – och tar emot den. Han nickar och jag vänder mig mot urnorna. Urnorna med De tappras eld och De osjälviskas stenar står båda till vänster om mig. Jag håller kniven i höger hand och lägger bladet mot min handflata. Sedan biter jag ihop och gör ett snabbt snitt med kniven. Det svider till men jag märker det knappt. Jag pressar båda händerna mot bröstet och andas skälvande.

Jag öppnar ögonen och sträcker fram armen. Mitt blod droppar ner på golvet mellan de två urnorna. Sedan, med en ljudlig flämtning som är omöjlig att hålla tillbaka, vinklar jag handen och mitt blod droppar fräsande ner på de glödande kolen.

Jag är självisk. Jag är modig”

Divergent av Veronica Roth
Divergent av Veronica Roth

Divergent

Originalets titel: Divergent (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Modernista), 2012 (den här e-boksutgåvan, Modernista).
Läs även övriga delar i trilogin: Insurgent, Allegiant.
Antal sidor: 362.
ISBN: 9789174992311, 978-91-7499-246-5.

Veronica Roth

Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

Förlagets beskrivning

”I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.

Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig.  Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.

Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.

Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget.  Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.

Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.

Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.

När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.

Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte

”– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…

Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.

Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…

… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.

Svetlana Aleksijevitj

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Förlagets beskrivning

”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”

Pojken i randig pyjamas: en sorts saga

Pojken i randig pyjamas av John Boyne är en hjärtskärande berättelse om förintelsen sedd genom en 9-årings ögon och om vänskapen mellan två små pojkar på olika sidor om koncentrationslägrets stängsel. Betyg: 5 upptäcktsfärder av 5.

Pojken i randig pyjamas av John Boyne
Pojken i randig pyjamas av John Boyne

Bruno är 9 år och bor i Berlin med sin familj när han plötsligt får veta att hans pappa har blivit befordrad och att hela familjen ska flytta långt bort till pappans nya kommendant-jobb på stället som i Brunos öron låter som ”Allt Svisch”. Det känns tufft att lämna bästa vännerna i Berlin och när familjen kommer fram till sitt nya hem så tror inte Bruno sina ögon. Hans nya hem ligger på en plats som förefaller helt öde och där finns inga barn att leka med.  En dag ser han från sitt nya sovrumsfönster att det trots allt finns fler barn i närheten, men de bor med pappor och andra farbröder i låga baracker bakom stängsel. Bruno kan inte alls förstå varför de bor där och varför de är så många medan han själv är så ensam.

Under en upptäcktsfärd närmar han sig stängslet och kommer av en slump att träffa en pojke med det för Bruno så ovanliga namnet Schmuel. Schmuel är mager och hungrig och finns på andra sidan stängslet. Det är inte lätt för 9-åriga Bruno att förstå hur saker och ting hänger ihop, men han fortsätter i alla fall att komma till stängslet och en vänskap växer fram mellan de båda pojkarna. Naturligtvis kommer det att leda till en katastrof.

Pojken i randig pyjamas är en hjärtskärande liten berättelse om förintelsen sedd från ett barns ögon. När man bygger en berättelse kan man behöva ta sig vissa friheter och här finns såklart några saker som känns tillrättalagda och kanske lite sentimentala, eller rent av ologiska, men det gör ingenting. Det här är verkligen en fin och tänkvärd berättelse om den här mörka tiden, som aldrig får upprepas igen och som vi därför måste fortsätta att påminna oss om. Att Boyne har valt att skriva utifrån en 9-årings upplevelse gör berättelsen särskilt effektiv och skrämmande. För honom är hela arrangemanget så absurt att det inte ens går att förstå vad det är som händer. De vuxna runt omkring däremot? Självklart fanns det många som visste, men inte ingrep, medan förintelsen pågick. Kanske bör vi alla ta på oss barnens oskyldiga glasögon och titta oss omkring lite oftare. Vad är det för värld vi lever i egentligen och finns det något vi kan göra för att den ska bli en bättre plats?

Pojken i randig pyjamas av John Boyne
Pojken i randig pyjamas av John Boyne

Pojken i randig pyjamas

Uppläsare: Peter Falk.
Översättare: Anna Strandberg.
Originalets titel: The boy in striped pyjamas (engelska).
Utgivningsår: 2006 (första irländska utgåvan), 2006 (första svenska utgåvan, Damm förlag), 2007 (den här ljudboksutgåvan, Damm förlag), 2014 (nyutgåvan på bilden, B. Wahlströms).
Antal sidor: 164 (ca 5,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7130-635-7, 91-7351-010-6, 978-91-32-16355-5.

John Boyne

John Boyne (född 1971) är en irländsk författare som fick sitt stora genombrott med romanen The boy in the striped pyjamas (Pojken i randig pyjamas) år 2006. Boken filmatiserades också ett par år senare. Boynes senaste bok på svenska är Hjärtats osynliga raseri, som kommer senare i år (2018). John Boyne twittrar under @john_boyne, instagrammar under @johnboyne och har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”När nioårige Bruno kommer hem en dag upptäcker han att alla hans saker håller på att packas i lådor. Hans pappa, kommendanten, har blivit befordrad och hela familjen måste flytta till ett annat hus långt borta, där det inte finns någon att leka med och inget att göra. Det är dystert och tråkigt på det nya stället och Bruno och hans storasyster vantrivs.

Utanför huset finns ett taggtrådsstängsel, som sträcker sig så långt ögat kan nå och på andra sidan stängslet bor märkliga människor i ran¬diga kläder. Det verkar inte vara särskilt trevligt på andra sidan, men Bruno, som drömmer om att bli upptäckare, bestämmer sig för att ta reda på mer om de underliga människorna bakom stängslet. Det är så han lär känna den jämnåriga pojken Schmuel, och äntligen får en vän att leka med. En vänskap som får katastrofala följder.

Gripande om förintelsen i Auschwitz, sedd genom en nioårig pojkes ögon. ”

Mississippi

Mississippi av Hillary Jordan är en mörk berättelse från den amerikanska södern, en plats och en tid då rasism inte bara var utbrett, utan också utgjorde ett slags fundament för hela samhället. Betyg: 4 trasiga stegar av 5.

Mississippi av Hillary Jordan
Mississippi av Hillary Jordan

Mississippi är en bok som utspelar sig i den amerikanska södern på den tid då rasismen inte bara var utbredd utan också utgjorde en slags bas för hur samhället fungerade. Det är också då Laura och hennes familj överger det bekväma stadslivet så att hennes man, Henry, ska kunna driva det bomullsplantage som han har skaffat sig. Man förstår att det inte är en helt lätt omställning för Laura, särskilt inte eftersom deras hus visar sig sakna el och rinnande vatten.

Bekvämligheterna är dock stora jämfört med vad deras arrendatorer får åtnjuta. De sliter hårt på bomullsfälten och en stor andel av det de drar in går rakt ner i markägarens fickor. Den stackare som inte har råd att hålla sig med en egen mula får så lite pengar kvar att det inte går att försörja en familj, och än mindre lägga undan för att så småningom bli sin egen.

En av arrendatorerna är Hep, som är en färgad man. När det pratas om att några av arrendatorerna ska bli uppsagda så utgår han närmast från att bli en av de som får lämna, men Henry ser främst till de ekonomiska aspekterna och erkänner att Hep är skicklig och bör få stanna, medan mindre framgångsrika, vita, familjer får lämna ägorna. Både Henry och hans fru kan ses som ”mindre” rasistiska jämfört med exempelvis bygdens Ku klux klan-medlemmar och andra som öppet för fram sina rasistiska åsikter på olika sätt. Det innebär dock inte på något sätt att Laura och Henry ser Hep och hans familj som jämlikar.  Diskriminering är vardag och det är med självklarhet som Laura och Henry ser Hep med familj som lägre stående.

Jag tycker att romanen på ett intressant sätt berättar om rasism, just för att den visar på den från olika synvinklar: inte bara från de som är uttalat rasister eller de som drabbas av den, utan också de som mer passivt lever i systemet och på så sätt bidrar till att upprätthålla det.

Någon som blir särskilt drabbad av rasismen i den här berättelsen är Heps son, Ronsel, som återvänder till stan efter att ha stridit i Europa under Andra världskriget. Han är märkt av de upplever han har haft under kriget och åter i Mississippi måste han omedelbart börja slita med skörden. En annan återvändare från kriget är Henrys bror, Jamie, som också han är traumatiserad och som söker tröst i flaskan. Jamie och Ronsel hittar varandra genom de erfarenheter som de båda bär på, men som ingen av dem kan tala om. Att deras udda vänskap ska leda till en katastrof är givet och författaren bygger upp stämningen genom att lägga ut en del cliff hangers.

Mississippi är en bok med många lager och teman. Den del som kanske tilltalade mig mest är den som handlar om Laura och allt hon lämnar bakom sig för att följa sin man till det ruckel och det elände som det innebär att bo vid bomullsplantagen. Om författaren hade arbetat vidare på det spåret så hade det kunnat bli en fin bok i sig, men istället har hon också valt att skriva om rasism, att återvända från krig, alkoholism, kärleksaffärer, våld i nära relationer och många andra ämnen. Det är sällan jag tilltalas av spretiga berättelser, men Jordan får faktiskt ihop det, bland annat genom att rama in alltihop genom att låta tiga & tala vara ett slags övergripande tema.

Jag tycker att Mississippi var en både tänkvärd och fängslande berättelse. Att berättelsen rör sig mot något ödesdigert och hemskt kändes lite onödigt kan jag tycka, men gjorde samtidigt att boken var svår att släppa, så det var väl inte odelat negativt. Det finns många böcker som utspelar sig i den amerikanska södern, däribland bestsellern Niceville, och Mississippi är kanske en lite mörkare variant. Jag kan verkligen rekommendera den!

Citerat ur Mississippi

”När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. Som sög sig fast vid mina fötter som ett hungrigt spädbarn vid bröstet. Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.”

Mississippi av Hillary Jordan
Mississippi av Hillary Jordan

Mississippi

Originalets titel: Mudbound (amerikanska).
Översättare: Dorothee Sporrong.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2014 (den här e-boken, Historiska media).
Antal sidor: 304.
ISBN: 978-91-87031-00-7, 978-91-87031-40-3.
Andras röster: dagensbok.com, Kattugglan, Kulturbloggen, Lottens bokbloggMed näsan i en bok,

Hillary Jordan

Hillary Jordan är en amerikansk författare som hittills har skrivit två romaner och en kortroman. Hennes debut, Mississippi (Mudbound, 2008) gjorde stor succé och hon skriver just nu på en uppföljare. Mudbound finns också filmatiserad hos Netflix. Hillary Jordan twittrar under @Hillary_Jordan och har ett Facebookkonto och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. För henne är det en både främmande och skrämmande miljö. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar. När det regnar stiger vattnet och slukar bron som leder till staden. Familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja.

Efter krigets slut återvänder två unga män från Europa för att hjälpa till med arbetet på farmen. Jamie McAllan är raka motsatsen till sin äldre bror Henry. Han charmar sin omgivning men förföljs av plågsamma minnen från kriget. Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkarna som bor på farmen, återvänder från kriget som en hjälte bara för att konfronteras med ett långt farligare motstånd: den djupt rotade rasismen hos hans egna landsmän. Den osannolika vänskapen mellan de två unga männen kommer att dra in dem alla i en förgörande tragedi.

Henry, Jamie, Laura, Hap, Florence och Ronsel turas om att berätta den dramatiska historien. Genom de skiftande berättarperspektiven förmedlas en successiv rörelse mot undergång. Boken drivs mot slutet allt snabbare framåt genom allt kortare kapitel, och som läsare dras man in i spänningen som snarast ger en apokalyptisk känsla.”

Om det var krig i Norden

I Om det var krig i Norden av Janne Teller får läsaren leka med tanken på vad som skulle hända om det var krig här hos oss. En mycket tankeväckande bok! Betyg: 5 kakförsäljare av 5.

Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om det var krig i Norden av Janne Teller

Om det var krig i Norden av Janne Teller är en ungdomsbok formgiven som ett pass.  Som svensk medborgare är det lätt att se passet som en en pryl, vilken som helst, och inte reflektera över vilken makalös tur vi har som kan använda våra svenska pass för att korsa gränser och bli insläppta lite var som helst. Det är ingen självklarhet att ha ett pass eller att kunna resa fritt – se bara hur många det är som inte ser några andra alternativ än att försöka korsa Medelhavet i de mest odugliga farkoster. Om det var krig i Norden kom ut första gången 2002 (i den danska versionen), d.v.s. långt innan ”flyktingkatastrofen” började diskuteras överallt, men tråkigt nog är boken lika aktuell nu som då. Krigen fortsätter på olika håll i världen och för varje konflikt finns tusentals, hundratusentals, miljontals människor som får sina liv och förutsättningar totalt omkullkastade.

I Om det var krig i Norden är det de nordiska länderna som är i krig med varandra. Boken inleds med ”Tänk om det blev krig i Norden. Vart skulle du ta vägen?” och sedan fortsätter tankeexperimentet. Det finns hela tiden ett du-tilltal, som tillsammans med konfliktplatsen gör att berättelsen känns nära.

Det här är ingen lång berättelse, men boken lyckas på ett mycket effektivt sätt väcka tankar. Som person som aldrig har varit på flykt eller upplevt ett krig så går det knappast att förstå vidden av vad krig gör med människor och av den anledningen kanske inte boken ger mer förståelse, men den ger i alla fall mer medkänsla. Jag har aldrig trott att det är en enkel sak att vara på flykt och jag har aldrig trott att det är självklart att just jag har sluppit denna erfarenhet, men efter den här boken är jag ännu mer ödmjuk.

Jag hoppas att så många som möjligt läser Janne Tellers fantastiskt fina berättelse om att vara på flykt. Boken kan hittas i hyllor för ungdomsböcker, men det här är definitivt en bok som även vuxna har all anledning att läsa. Och när du läser, glöm inte att betrakta de fina illustrationerna av Helle Vibeke Jensen. Illustrationer och form är verkligen pricken över i!

Citerat ur Om det var krig i Norden

”Du har slutat fråga din pappa vart.
Vart ni ska ta vägen.

Det finns inget svar på vart. Er familj har blivit en siffra. Fem! Det finns inget land som vill ha fem flyktingar till. Flyktingar, som inte kan språket, som inte vet hur man beter sig i ett klassiskt kultursamhälle, hur man respekterar sin granne, sätter gästens välbefinnande framför sitt eget och värnar om en kvinnas dygd. Flyktingar som inte vet hur man lever i värmen. Nej, det finns inget land som vill ta emot de dekadenta människorna norrifrån. Gudsförnekare, som bara kommer att förstöra de rättrognas levnadsmönster. Arbeta kan de inte heller. De kan inte arabiska, och de är inte vana att hugga i. Flyktingarna från Norden kan inget annat än att sitta på kontor och vända papper. Det behövs ingenstans. Så säger man i den arabiska världen. Den närmaste platsen på jorden med fred och möjligheter till en framtid. Så vart? ”

Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om det var krig i Norden av Janne Teller

Om Janne Teller och Om det var krig i Norden

Janne Teller (född 1964) är en dansk författare som också har arbetat med konflikthantering och fredsprocesser på flera platser i världen, bland annat i rollen som rådgivare åt FN och EU. Hon debuterade 1999 med romanen Odens ö. Hennes senaste bok på svenska är novellsamlingen Allt som är (2014). Janne Teller har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: Hvis der var krig i Norden (danska).
Illustratör: Helle Vibeke Jensen.
Översättare: Karin Nyman.
Utgivningsår: 2002 (första danska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Lilla piratförlaget).
Antal sidor: 64.
ISBN: 978-91-87027-21-5.
Andras röster: dagensbok.com, Fiktiviteter, Hyllan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Föreställ dig att det är krig – inte i Irak eller i Afghanistan eller i något annat avlägset land – utan här i Europa. I Sverige – hos oss. Med Om det var krig i Norden bjuder Janne Teller in läsaren till ett tankeexperiment. Genom att vända på perspektiven får hon oss att förstå vad det innebär att vara flykting.

Om det var krig i Norden är en liten bok, utformad som ett pass. Författaren försätter läsaren i flyktingens position och väcker frågor om tolerans och medmänsklighet.

Janne Teller föddes 1964 i Köpenhamn med österrikisk/tysk familjebakgrund. Hon har studerat statsvetenskap och arbetat som rådgivare åt FN och EU runt om i världen, med konflikthantering och fredsprocesser. Sedan 1995 ägnar hon sig åt sitt skrivande på heltid och bor i New York. Bakom bokens illustrationer står den prisbelönta danska illustratören Helle Vibeke Jensen.

Om det var krig i Norden har fått stor uppmärksamhet och strålande recensioner runt om i Europa.”

5 riktigt bra romaner om Andra världskriget

Det finns otroligt många böcker som på ett eller annat sätt berör Andra världskriget. Nu syftar jag alltså inte på rena fackböcker, utan på skönlitterära böcker av olika slag. Idag tänkte jag tipsa om några av de romaner om Andra världskriget som har berört mig mest.

Bland favoriterna från barndomen så minns jag särskilt Annika Thors böcker om Steffi och Nelli, de två judiska systrarna som evakueras till Sverige. De var särskilt fina att läsa när jag själv var i samma ålder som flickorna i boken. Det är lätt att böcker som skildrar historiska händelser blir tyngda av just tiden som de vill skildra och att personporträtten blir lite nedprioriterade, men i Steffi och Nelli-böckerna är huvudpersonerna levande och det finns många generiska tonårsfunderingar att känna igen sig i, vilket verkligen förstärker de historiska händelser som böckerna också vill berätta om. Alla dessa människor som drabbades av Andra världskriget är naturligtvis verkliga människor, inga siffror i en statistik.

Böckerna om Steffi och Nelli av Annika Thor
Böckerna om Steffi och Nelli av Annika Thor

En annan ungdomsboksförfattare som jag tycker att jag behöver ha med är Michelle Magorian. Jag slukade de flesta av hennes böcker när jag var i 12 årsåldern och som jag tyckte om dem! Nästan alla handlar om brittiska barn som på olika sätt drabbas av kriget. Kanske bäst gillade jag Godnatt mister Tom, som handlar om en pojke som evakueras till en vresig gubbe på landet – och såklart visar det sig att både pojke och gubbe verkligen behöver varandra. Ibland behöver man verkligen läsa sådana här böcker som är varma och, på sätt och vis, ljusa i allt det sorgliga.

Böcker av Michelle Magorian, Godnatt mister Tom, En liten kärlekssång
Böcker av Michelle Magorian, Godnatt mister Tom, En liten kärlekssång

I Tyskland fanns det de som gjorde vad de kunde, och faktiskt offrade allt, för att protestera och göra motstånd. En av de starkaste och sorgligaste och mest hjärtskärande skildringarna av detta är i mitt tycke Ensam i Berlin av Hans Fallada. Den är baserad på det verkliga livsödet för Elise och Otto Hampel, men i boken heter huvudpersonerna Anna och Otto Quangel. När de förlorar sin son kan de inte längre stillatigande se på utan de börjar protestera på det sätt de tycker att de kan: de plitar noggrant ned lappar med antinazistiska budskap som de sedan sprider i staden. Boken är lite väl tjock, men är ändå otroligt läsvärd.

En annan läsvärd tegelsten som skildrar Andra världskriget är Den osynliga bron av Julie Orringer. Jag är rätt säker på att den berättar om författarens egna släktingar. Om inte så är hon ovanligt skarp i sina personporträtt, måste jag säga. Boken kretsar kring Andras, en judisk ungrare, som precis vid tiden för krigsutbrottet får ett stipendium för att åka till Paris för att studera arkitektur. I staden träffar han också sitt livs kärlek. Två unga människor som borde få vara nyförälskade och lyckliga och så kommer kriget… Det här är ingen billigt sentimental bok, men det går liksom inte att läsa utan att gråta.

Den osynliga bron av Julie Orringer
Den osynliga bron av Julie Orringer

Många skönlitterära böcker som utspelar sig under Andra världskriget utspelar sig i någon av de länder som faktiskt låg i krig, men kriget drabbade på ett eller annat sätt även länder som Sverige, såklart. För den som vill få en inblick i hur en helt vanlig stockholmare upplevde den här tiden så kan jag verkligen rekommendera Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren. Det är alltså Lindgrens egna dagböcker från krigsåren och de skrevs alltså innan hon hade gjort sin debut som författare. Hon jobbade vid den här tiden i brevcensuren och hon följde också medierna med stort intresse och försökte i de här dagböckerna sammanfatta vad som hände runt omkring. Däremellan ryms såklart en del vardagsskildringar, relationstrubbel och sådant. Det är en fantastisk bok, på många sätt! Dels är det ju kul att läsa något såhär personligt av självaste Astrid Lindgren, men det är också en riktigt intressant krigsskildring från någon som faktiskt var där.

Krigsdagböcker av Astrid Lindgren
Krigsdagböcker av Astrid Lindgren

Har du några favoriter bland de skönlitterära Andra världskrigetskildringarna?

Middlesex

Middlesex av Jeffrey Eugenides är en fängslande släktkrönika, där läsaren får följa tre generationer ur den grekisk-amerikanska familjen Stephanides, och en bok som väcker många tankar kring könsidentiteter och genus. Betyg: 4+ snabbmatsrestauranger av 5.

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Middlesex av Jeffrey Eugenides

Middlesex är en släktkrönika som skildrar livet för tre generationer ur familjen Stephanides. Boken tar sin början i 20-talets Grekland och i den lilla byn Bursa, där Desdemona och hennes bror, Lefty, framställer finaste siden för sin försörjning. Det politiska läget och det helt fruktansvärda pontisk-grekiska folkmordet, där turkar och lazer mördade 1 miljon (!!) greker, driver dock syskonen från sina hemtrakter. Innan flykten från Bursa hade Desdemona förgäves försökt få sin bror att gifta sig med någon av traktens flickor, men under resan mot deras nya hemland, USA, bekänner de två syskonen både för sig själva och för varandra att de egentligen har känslor för varandra och nu, när de lämnar livet i Bursa bakom sig, vågar de också ljuga om sitt släktskap och presentera sig som herr och fru.

Desdemona och Lefty slår sig ner i Detroit, där kusinen Sourmelina redan har rotat sig. Sourmelina hjälper sina släktingar att komma in i det nya samhället och hon blir snabbt varse hur hennes kusiners relation ser ut nu för tiden. Det är dock en hemlighet hon bevarar åt dem, precis som att hennes kusiner bevarar den illa dolda hemligheten Sourmelina bär på: att hon är gay och att äktenskapet med hennes make inte direkt bygger på kärlek och passion. Trots detta blir både Desdemona och Sourmelina gravida vid samma tidpunkt och blir föräldrar åt Miltiades, Milton kallad, respektive Theodora, Tessie. Genom någon slags ödets nyck så kommer Milton och Tessie en dag att förälska sig i varandra och själva bli föräldrar. Det yngsta barnet är dottern Calliope, som också är bokens berättare.

Från den lilla byn Bursa och till Detroit har Desdemona, Lefty och Sourmelina ovetande tagit med sig en ovanlig mutation, som går i arv till både Milton och Tessie och plötsligt får uttryck i lilla Callie. Hon må se ut som vilken flicka som helst som barn, men brist på 5-alfa-reduktas kommer att i puberteten förvandla henne till den pojke hon i många avseenden är (också).

Middlesex är en bok som väcker många tankar kring könsidentitet och könsroller. Vad är egentligen ett kön? Det är väldigt fint och också smärtsamt att få följa Callie genom livet och de svårigheter som så ofta uppstår för henne/honom. Boken skildrar tonårstid och förälskelser, vuxenblivande och identitetssökande och allt detta försvåras för Callie som med sin intersexualitet inte alltid faller in i normen.

Det är också fantastiskt fint att få läsa om alla andra karaktärer i boken. Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att liksom acceptera Desdemonas och Leftys incestuösa förhållande, men när jag släppte det och kom in i boken så kom jag verkligen att gilla alla huvudpersonerna, även med deras fel och brister, så att säga. Jag tyckte verkligen om att få följa alla de tre generationerna Stephanides. Genom berättelsen om deras liv har jag fått lära mig mer om folkmordet på grekerna (så fruktansvärda händelser att jag nog aldrig glömmer skildringen av dem), men också om hur det kan vara att invandra till ett annat land och att försöka skaffa sig en ett nytt liv i en kultur som inte helt är ens egen till att börja med.

Jag har lite av en hatkärlek till tegelstenar och tycker oftast att kortare romaner känns mer välskrivna och genomarbetade. Middlesex är på över 600 sidor, men för just släktkrönikor är knappast kortromanen det rätta formatet, tänker jag mig. Jag tycker faktiskt att det är helt rätt att boken är så tjock som den är. Det är också något alldeles speciellt med att få leva med en berättelse under en längre tid. Jag läser oftast ganska korta stunder varje dag och har i allmänhet en hel liten hög med påbörjade böcker, så en sådan här bok kan ta månader för mig att ta mig igenom. Det blir något speciellt när en berättelse får finnas i bakgrunden så länge. Till slut känns det som att karaktärerna i boken är personer som jag känner i verkligheten – och jag älskar den känslan! Det här är verkligen en ”levande” bok och den bjuder på många intressanta berättelser och väcker tankar och frågor. Det här är garanterat en bok som kommer att fortsätta att leva kvar i minnet ett bra tag.

Citerat ur Middlesex

”Inuti hade Cadillacen lika mjuka mattor och diskret belysning som baren på Ritz. Armstöden var utrustade med askkoppar och cigarettändare. Klädseln var av svart skinn och gav ifrån sig en ny doft. Det var som att kliva in i någons plånbok.”

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Middlesex av Jeffrey Eugenides

Om Jeffrey Eugenides och om Middlesex

Jeffrey Eugenides (född 1960) är en amerikansk författare med grekiska och irländska rötter. Han debuterade 1993 med Dödens jungfrur (The virgin suicides) och har därefter varit aktuell med en rad novellsamlingar och ytterligare ett par romaner. För Middlesex belönades han med Pulitzerpriset 2003. Jeffrey Eugenides har en Facebooksida.

Originalets titel: Middlesex.
Översättare: Hans-Jacob Nilsson.
Utgivningsår: 2002 (första amerikanska utgåvan, A & C Black), 2004 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2010 (den här pocketutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 635.
ISBN: 91-1-301226-6, 9789113032023.

Förlagets beskrivning

Middlesex är en berättelse om en grekisk-amerikansk familj som ser helt vanlig ut. Men berättaren vet att farfar och farmor egentligen är syskon och att det är orsaken till att hon själv är både kvinna och man. Så riktigt vanlig var den nog inte.

1922 invaderas Smyrna i det korta krig mellan Grekland och Turkiet som orsakats av första världs-krigets politiska oro. Befolkningen flyr i panik, många tar båten till Amerika. På en av dessa båtar finns en ung stilig man och en ung vacker kvinna, som väl framme i Amerika letar sig fram till bilstaden Detroit, och bosätter sig där som vilket amerikanskt invandrarpar som helst. De har svurit på att aldrig i livet berätta sin hemlighet att de var älskare i Grekland fast de var bror och syster. Men två generationer senare gör incesten sig påmind i barnbarnet Calliope, som i tonåren känner sig märkligt dragen till en klasskamrat i flickskolan. Vilket får Calliope att misstänka att hon inte är som andra flickor. Att hon faktiskt inte är en flicka alls.

Middlesex är en sorghumoristisk familjehistoria med sexuella förvecklingar, men också historien om en av Amerikas största städer, ja om hela det moderna Amerika: från massinvandringens strida ström av fattiga, rädda och sargade människor, över tjugotalets förbudstid och depression och sextiotalets raskonflikter in i vår egen tid.”

Hon älskade

Hon älskade av Helena Henschen
Hon älskade av Helena Henschen

I Hon älskade berättar Helena Henschen om sin farmor, Signe Thiel. Signe växer upp i en mycket välbergad familj som dotter till bankiren Ernest Thiel, men hon väljer i mångt och mycket ett annat liv än den typiska socitetsdamlivet. Mina fördomar lurar mig i alla fall att tro att många av den tidens rika kvinnor inte hade så mycket frihet och möjlighet att göra vad de ville med sina liv. Det kanske inte var så, men i alla fall: Signe går verkligen sin egen väg och hon är inte den som bara sitter hemma och väntar på något.

Hon är istället den som handlingskraftigt tar emot judar i sitt hem när Andra världskriget gör tillvaron otrygg för dem. Hon är den som vågar vara ärlig mot sig själv och sin passionerade förälskelse i den gifte mannen Oscar Vogt. Själv har hon sex barn, men äktenskapet slutar i skilsmässa. Oscar (och hans fru) kommer dock att finnas i hennes liv i princip hela livet. Det är verkligen en märklig historia: en man och en kvinna som älskar varandra djupt – och en fru som bara ser på? Livet och kärleken alltså…

Det finns många bottnar och sidospår i den här fascinerande livsberättelsen. Och i bakgrunden pågår krig och hemskheter. Det gör det helt klart till en intressant bok. Dessutom är den underbart välskriven med ett sällsamt flyt i språket. En riktigt fin bok!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en vackert berättad bok om Signe Thiel och hennes händelserika liv under 1900-talets första hälft.

Betyg: 4 vävnadsprover av 5.

Citerat ur Hon älskade

”När Signe dog fick jag några av hennes efterlämnade föremål. Hon var min farmor och hade själv bestämt att just jag skulle ha dem, men eftersom jag inte förstod vad hon givit mig kastade jag bara en förströdd och ointresserad blick på sakerna och slängde ner dem i en kartong som jag sedan ställde på en hylla högst upp i garderoben. När jag många år senare av en tillfällighet hittar den träffas jag i hjärtat av påfågelsfjädern, hennes stora hårkam av sköldpadd och en liten flaska med en knappt förnimbar doft av ambra. Det lilla gipshuvudet av Eros finns där också, androgynen med smärta i blicken, outsäglig smärta. Det är som om Signe viskar till mig: Här är jag.”

Om Helena Henschen och om Hon älskade

Helena Henschen (1940-2011) var en svensk formgivare och författare. Som formgivare gjorde hon sig bland annat känd som en av grundarna till Mah-Jong. Hennes skönlitterära debut kom 2004 med boken I skuggan av ett brott och fyra år senare gavs Hon älskade ut. Båda berättelserna anknyter till berättelser från hennes egen släkt och familj: Hon älskade handlar om farmodern Signe Thiel och I skuggan av ett brott handlar om de von Sydowska morden, som utspelade sig i hennes mammas familj.

Utgivningsår: 2008 (första svenska utgåvan, Brombergs).
Antal sidor: 293.
ISBN: 9789173370349.
Andras röster: BoktankenBoktoka.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Som ung kvinna i sekelskiftets Sverige revolterar Signe Thiel mot sin far och sin uppväxt. Hon är borgardottern som syns i Stockholmsvimlet med anarkister och blåstrumpor och rör sig i kretsen runt Ellen Key.

Under andra världskriget öppnar hon sitt hem för judiska flyktingar och inför hotet om en tysk ockupation av Sverige deltar hon i arbetet med en svensk motståndsrörelse.

Men Signes drivkraft är också kärleken. Hon får sex barn, gifter sig och skiljer sig två gånger och inleder sedan ett livslångt och passionerat förhållande med den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt, på 190-talet Berlins mest efterfrågade hypnotisör.

Signe dör 1969. I hennes testamente finner man önskan att det på gravstenen ska stå: Hon älskade.”

Strändernas svall: en roman om det närvarande

Strändernas svall av Eyvind Johnson
Strändernas svall av Eyvind Johnson

Eyvind Johnson är en författare som har lyckades med konststycket att både få en stol i Svenska akademien och att belönas med nobelpriset i litteratur (Harry Martinson lyckades i och för sig med samma prestation). En sådan författare måste det ju vara något speciellt med, eller hur? Med stor förväntan har jag nu läst hans roman Strändernas svall, som återberättar myten om den grekiske hjälten Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Medan Odysseus råkar ut för det ena efter det andra, och bland annat fastnar hos Kalypso i sju hela år, så väntar Odysseus fru, Penelope, tålmodigt där hemma på Ithaka. Det saknas inte friare, som hoppas på att Penelope ska ge upp sin väntan och välja någon av dem. Friarna äter dem nästan ur huset och Penelope gör sitt bästa för att hålla friarna ifrån sig och hålla ekonomin i styr. Även Odysseus och Penelopes son, Telemachos väntar. Och väntar. Och Odysseus försöker att planera sin återkomst och att ta sig hem.

Strändernas svall är en förvånansvärt lättläst roman. Språket känns helt piggt och modernt och går att läsa med fint flyt. Tyvärr har jag inte grekisk mytologi i färskt minne och det saknade jag faktiskt under läsningens gång. Det var inte helt lätt för mig att hänga med eller förstå vilka alla personer är. Jag vet inte om det är en förutsättning att ha en massa bakgrundskunskaper i och för sig. Det går att läsa boken rakt upp och ner och höra berättelsen för första gången också, men det är nog inte så det är tänkt.

Jag tyckte att det var en fin liten berättelse, men samtidigt blev det bara en saga för mig. Boken grep inte tag. Det var heller inte så lätt för mig att se de kopplingar som tydligen ska finnas till Andra världskriget. Över huvud taget känns det som att boken inte har så många lager. Inte när jag läser den.

Strändernas svall var säkerligen speciell när den kom, men mig lämnade den inte riktigt så berörd som jag hade hoppats. Det är en lättläst klassiker, men för att få ut allt behövs uppenbarligen förkunskaper och insikter som jag inte har. Tyvärr.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst klassiker om en lång hemresa och en lång väntan: Odysseus hemfärd från det trojanska kriget.

Betyg: 3 svinaherdar av 5

Citerat ur Strändernas svall

”De gick (alltför hastigt, tyckte gumman) igenom räkenskaperna. Får- och svinstammarna på ön minskade fortfarande betydligt, även på getter var det åtgång: de försvann. Kreatursbeståndet på Levkas och fastlandet – lantbruken på akarnaniska kusten – beskattade också kraftigt.

– Att folk kan stoppa i sig så otroligt mycket, Evrykleia!”

Strändernas svall av Eyvind Johnson
Strändernas svall av Eyvind Johnson

Om Eyvind Johnson och Strändernas svall

Eyvind Johnson (1900 – 1976) var en svensk författare som bland annat skrev arbetarlitteratur. Johnson debuterade 1924 med novellsamlingen De fyra främlingarna, men är kanske mest känd för den självbiografiska romansviten Romanen om Olof, som bland annat skildrar arbetet inom träindustrin. Johnson blev ledamot av Svenska akademien 1957 och belönades med Nobelpriset i litteratur tillsammans med akademikollegan Harry Martinson 1974.

Utgivningsår: 1946 (första svenska utgåvan, Bonniers), 1992 (den här utgåvan, Bonniers), 2000 (utgåvan på bilden, Bonniers).
Antal sidor: 598.
ISBN: 91-0-055403-0, 9789100575465.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Nattvakten

Nattvakten av Sarah Waters
Nattvakten av Sarah Waters

Andra världskriget pågår och London är en stad som råkar ut för otaliga bombanfall. Skyddsrum och bombvakter är några av de nya inslagen i människors vardag. Många kvinnor får nu också nya arbetsuppgifter. Kay hör till exempel till de kvinnor som hämtar upp blitzens offer med ambulans. Det är ett tungt jobb och de som kör ambulanserna får se fruktansvärda scener som är svåra att skaka av sig. Andra jobbar med kontorsjobb, som Viv. Viv har inlett en relation med en gift man och hennes liv ställs verkligen på ända när hon inser att hon är gravid. Vivs bror har hamnat i fängelse och upplever bombningarna som inlåst och rädd. Varför han har hamnat i fängelse kan anas tidigt i boken, men avslöjas inte riktigt förrän i slutet, när livsöden och händelser vävs ihop.

Boken berättas baklänges, vilket jag tyckte var väldigt svårt att hänga med i till en början, men sedan kom jag att verkligen uppskatta detta berättargrepp. Boken börjar alltså 1947, när några år har passerat sedan bombningarna och de dramatiska vändpunkterna i huvudpersonernas liv. Sedan backar berättandet till 1944 och boken avslutas med år 1941. Det ger en viss spänning att få veta delar av ”vad som hände sedan” utan att sitta med hela bilden av vad personerna har råkat ut för.

Författaren har hittat intressanta karaktärer och livsöden. Boken rymmer många berättelser om komplicerad kärlek, om omöjlig kärlek och om hur kriget påverkade vanliga Londonbors vardag. Jag tyckte särskilt att det sistnämnda var intressant att få ta del av. Jag har läst en hel del romaner och andra böcker som har skildrat Andra världskriget ur olika aspekter, men det här är faktiskt min första bok som berättar om hur livet kunde se ut i London under bombningarna. Jag fick mig en välbehövlig historielektion. Flera personer i Nattvakten är för övrig gay och det känns såklart också intressant att få läsa om hur det kunde vara att vara homosexuell i Storbritannien vid den här tiden.

Trots allt det positiva som jag har att säga om den här boken så måste jag erkänna att jag tyckte att den var lite rörig till en början, dels för att det tog ett tag att komma in i den och att vänja sig vid berättartekniken och dels för att boken följer rätt många huvudpersoner och bifigurer på olika sätt. Jag är ändå glad att jag höll ut och fortsatte att läsa även när det kändes lite segt, för det utvecklade sig verkligen till en riktigt intressant och engagerande berättelse.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som genom ett spännande baklängesberättande vill följa människor under blitzen i London och läsa om hur livet och kärleken kunde se ut under Andra världskriget.

Betyg: 4 sidenpyjamas av 5.

Citerat ur Nattvakten

”Kvart i elva hörde de den första explosionen i närheten. Strax efter det började luftvärnselden smattra från Hyde Park. Deras bas låg ett par kilometer från luftvärnspjäserna, men trots det tycktes krevaderna och skottlossningen fortplanta sig från golvet upp genom deras skor, och ute i köket började glas och porslin skramla på hyllorna.

Det var emellertid bara O’Neill, den nya flickan, som reagerade på ljuden. Alla andra fortsatte helt enkelt med vad de hållit på med utan att ens titta upp – Partridge nålade kanske fast sina pappersmönster en liten aning snabbare, dansläraren gick för att byta om till långbyxor igen. Mickey hade tagit av sig stövlarna, men nu drog hon långsamt på dem igen och började snöra dem. Kay tände en cigarett på den förra fimpen. Hon tyckte att det var en bra idé att på det här stadiet röka fler cigaretter än man egentligen ville ha, för att kompensera för den jäktiga period som skulle komma när man kunde tvingas vara utan nikotin flera timmar i sträck.

Det hördes ett dån från en ny explosion. Nu verkade den vara närmare än förra gången. En tesked som på ett kusligt sätt hade glidit fram över bordet som om den knuffats av osynliga andar, föll över kanten.

Någon skrattade till. En annan sa: »Vi kommer att få fullt upp i natt, ungar!»

»Det är kanske bara ett störningsanfall», sa Kay.

Hughes fnös till. »Det är kanske bara min faster Fanny. Jag svär på att de släppte lysgranater förra natten för att kunna fotografera. Om inte annat så kommer de tillbaka för att bomba järnvägslinjerna…»

Han vred på huvudet. Inne på Binkies kontor hade telefonen börjat ringa. Alla tystnade. Kay kände ett snabbt häftigt hugg av rädsla i bröstet. Telefonen tystnade när Binkie lyfte luren. De hörde hennes röst mycket tydligt: »Ja, jag förstår. Ja, omedelbart.»

»Då kör vi igång», sa Hughes, reste sig upp och tog av fårskinnspälsen.”

Nattvakten av Sarah Waters
Nattvakten av Sarah Waters

Om Sarah Waters och Nattvakten

Sarah Waters (född 1966)  är en brittisk författare som har skrivit ett antal bestsellers. Debuten, Kyssa sammet (Tipping the velvet), kom ut på svenska 1998 och har en lesbisk kvinna i huvudrollen. Waters skriver ofta om homosexuella karaktärer. Hennes senaste bok, Hyresgästerna (The paying guests) kom ut på svenska 2014. Flera av hennes böcker har filmatiserats och gått på TV som miniserier eller TV-filmer. Nattvakten filmatiserades 2011. Sarah Waters har en hemsida.

Originalets titel: The nightwatch.
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2006 (första engelska utgåvan), 2006 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2015 (den här e-boksutgåvan).
ISBN: 9789127142183 (e-bok), 91-27-11440-6 (inbunden), 9789127142176 (pocket).
Antal sidor: 443 sidor.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Med näsan i en bok, Stringhyllan.

Baksidestext

”Hösten 1947 vandrar en ensam kvinna i eleganta manskläder genom det krigshärjade London. Under kriget var hon ambulansförare, nu är hennes liv betydligt mindre dramatiskt. Kay har fått se saker som ingen borde behöva se, och liksom för de flesta som tvingades uppleva blitzen är hennes liv för alltid förändrat.

I Nattvakten får vi möta fyra Londonbor, tre kvinnor och en ung man, som alla på olika sätt har drabbats av kriget. Förutom Kay finns här den vackra Helen, som tvingas smyga med sin kärlek, och hennes arbetskamrat Viv, som känner det som om hennes liv håller på att rinna ifrån henne. Och så Vivs bror, den till synes naive Duncan. Skickligt vävs deras levnadsöden samman i en berättelse om hjältemod, förbjuden kärlek och det vardagliga livet som trots allt måste gå vidare.”