Lasermannen: En berättelse om Sverige

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.

Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.

Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?

Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.

Betyg: 5 biografmaskinister av 5.

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Om Gellert Tamas och om Lasermannen

Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.

Utgivningsår: 2002 (första svenska utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 406.
ISBN: 91-7324-873-8, 9789170378690.
Andras röster: Boktokadagensbok.com, Nellons bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.

Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.

Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”

Sju dagar kvar att leva: en berättelse om brott och dödsstraff

Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt
Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt

2002 dömdes Vaughn Ross för mord och sedan dess har han suttit och väntat på sitt dödsstraff. I boken Sju dagar kvar att leva är året 2013 och reportern Carina Bergfeldt åker till Texas för att intervjua Ross och andra som på ett eller annat sätt har en koppling till ”death row”, där dödsdömda fångar sitter inspärrade i år efter år i väntan på att bli mördade av en bödel. Bergfeldt pratar med fängelseprästen, fängelsedirektören, fångar, anhöriga till fångar, anhöriga till brottsoffer. Och hela tiden tickar klockan och drar Ross närmare döden. Han har sju dagar kvar att leva.

Med sina möten och med sin text lyckas Bergfeldt få till en komplex bild av dödsstraffet och alla som på ett eller annat sätt drabbas av detta, direkt eller indirekt. I dödsögonblicken dödas en mördare, men dödsstraffet innebär också att anhöriga till offret och anhöriga till mördaren får en gemensam erfarenhet: den att mista någon. Det finns många aspekter av dödsstraffet som väcker känslor åt olika håll. Här blandas avsky över fruktansvärda brott med någon slags sorg över vad människor utsätts för. En riktigt bra och tänkvärd bok!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en känsloväckande bok om dödsstraff och på vilket sätt det drabbar inte bara brottslingen utan också anhöriga.

Betyg: 4 sista måltider av 5.

Om Carina Bergfeldt och om Sju dagar kvar att leva

Carina Bergfeldt (född 1980) är en svensk reporter och författare. Hon har jobbat för t.ex. Aftonblade och SVT och har belönats med Stora journalistpriset för ett reportage om massakern på Utøya. Hennes debutroman är kriminalromanen Fadersmord som kom ut 2012. Carina Bergfeldt twittrar under @carinabergfeldt och instagrammar under @cbergfeldt.

Uppläsare: Karin Bergquist.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 240 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 9789113066967, 9789113068695.
Andras röster: HyllanJohannas deckarhörna, Kulturbloggen, RomeoandjulietVärldens bästa bok.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Där sitter han till slut, på andra sidan av ett skottsäkert glas. Fyrtioettåringen hon flugit över Atlanten för att träffa. Mannen som snart ska dö. Han lyfter telefonluren och presenterar sig.

När den prisbelönta reportern och kolumnisten Carina Bergfeldt möter Vaughn Ross återstår en vecka av hans liv. Han är dömd till döden i Texas, den amerikanska delstat som avrättar flest fångar. I tio år, nio månader och tio dagar har Vaughn Ross väntat på att dö, för att sona de mord han dömdes för 2002.

Samtalet blir starten på en vecka i Texas som involverar en pastor, en fängelsedirektör, en kvinna som älskar en mördare, en familj som vill ha hämnd och en polis som avgett ett löfte som infrias först när giftet injiceras.

Men allt börjar med mannen som har sju dagar kvar att leva.”

More fire

More fire

Jamaica: ett land känt för droger, dancehall, kriminalitet, förföljelse av homosexuella? Jamaica: ett paradis på jorden, med sina stränder, prunkande växtlighet och förtrollande läge i Karibiska havet. En gång i tiden kom spanjorer och britter dit och förde med sig slavar, som levde under obeskrivligt förtryck. När slaveriet avskaffades lämnades över 300 000 människor till en så kallad frihet. Deras ättlingar är fortfarande märkta av sitt folks historia. Fattigdomen är utbredd, och droghandel och kriminalitet är vanliga inslag i mångas liv. Samtidigt kommer en strid ström av rika västerlänningar till Jamaica för att semestra, gå på go go-barer, röka. Exploatera.

Bokens huvudperson är en ung svenska som har lovat en producent att hon ska skildra Jamaica i en dokumentärfilm: ”Du kan filma dina kompisars bara och folk du träffar, så får vi se hur det blir”. Och hon filmar vänner, fester, livet. Hon har varit i Jamaica ett tag, skaffat sig en pojkvän, även om förhållandet i och för sig börjar knaka, och lever både med en viss förståelse för kulturen och en skuldfylld insikt om att hon är turist och egentligen inte hör dit.

På drygt 200 sidor lyckas Ramqvist på ett insiktsfull sätt skildra Jamaica och hur livet kan se ut för ”natives”, som lever långt från turisternas skyddade sfär. Rasism, fattigdom, våld, sex och övergrepp smattrar fram över sidorna så att vilken privilegierad person som helst i väst bör få sig en tankeställare. Jag tycker att det är en helt strålande roman om turismens baksidor och hur spår från kolonialismen ännu i våra dagar är som stora sår i de samhällen som förtrycket en gång har haft sitt grepp. Det jag tycker är särskilt fantastiskt med den här boken är hur tight och precist Ramqvist har lyckats koka ner alltihop. Stilen är perfekt och varje ord sitter där det ska. Här finns inte en enda överflödig rad. Kanske avskräcker det någon att boken är så kort och att det därför blir rätt hattigt, men för mig är formen enbart imponerande. Jag tycker att det här är en mycket bra och tankeväckande bok.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort, omskakande roman med reportagekänsla om hur kolonialismen fortfarande genomsyrar samhället på Jamaica.

Betyg: 4,5 riddims av 5.

Citerat ur More fire

”Kanske kommer du till ett hotell på en höjd över havet, en byggnad i vacker gammal kolonialstil med en äkta brittisk tesalong, en privat patio med sittgrupp i vit plast utanför varje rum, stenlagda gångar och en slänt mot vattnet där trädgården väller fram i all sin prunkande prakt, med en liten skylt vid varje plantering så att du ska kunna se vad det är som växer där.

Lignum Vitae. Mango. Soursop. Banan. Cassava. Mynta. Hibiskus. Gummi. Kaffe. Månskensvissla? Blodrot? Järngräs?”

More fire - Karolina Ramqvist

Om More Fire och Karolina Ramqvist

More fire är skriven av den svenske journalisten och författaren Karolina Ramqvist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon twittrar på @Ramqvist.

Utgivningsår (första utgåvan): 2002 (Modernista).
Antal sidor: 219.
Andras röster: dagensbok.com.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

Karolina Ramqvists första roman utspelar sig i Jamaica, där huvudpersonen har blivit kvar i en absurd känsla av frihet och tvång. Hon vet att hon är turist, och hon vet att hennes frihet är lånad eller stulen. Men landet där slavhandeln en gång hade sitt starkaste fäste öppnar hennes ögon. Hon börjar förstå att kolonialismens historia också är hennes egen. Begäret att veta och handla växer sig starkare. Hon måste leva sitt uppror. I en kärlekshistoria med en ung man ställs allt på sin spets.

More Fire är en berättelse om våld, sex och kärlek på gränsen mellan den första och den tredje världen. More Fire är en roman om längtan till något annat och om att vara eller inte vara fri, om att kunna eller inte kunna välja.

Steglitsan

Steglitsan - Donna TarttNär boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.

Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.

Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.

Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.

Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Bokhora och SvD.

Rövardotter

Rövardotter - Jackie Ferm, Ola BrisingNågra av er känner kanske till Jackie Ferm från dokusåpan Paradise hotel, där hon medverkade 2009. Andra känner kanske till hennes pappa, ”Sveriges farligaste man”, Lars Ferm, eller Lars-Inge Svartenbrandt, som han hette tidigare. Lars Ferm har åkt ut och in på fängelser och anstalter i princip hela sitt liv. Det finns en P3 dokumentär om honom som jag kan rekommendera för den intresserade. Den dokumentären är också ungefär det enda jag har hört om familjen Ferm sedan tidigare, men i den här boken berättar alltså dottern, Jackie, med hjälp av sin sambo, Ola Brising, sitt livs historia.

Jackie Ferm är ungefär i min ålder, men trots att hon inte ens har fyllt 30 så har hon verkligen hunnit genomleva en hel del omskakande upplevelser. Det där med den unga åldern gör för övrigt också att en hel del av de referenser hon gör till populärkultur verkligen är sådant jag själv känner igen. Det är också det enda jag känner igen mig i dårå, men det är inte oviktigt, för det är så sällan biografier och uppväxtskildringar faktiskt utspelar sig på 90-talet och tidigt 00-tal att jag alltid blir lite glad när jag kommer över dem.

Men nu är det alltså inte i första hand en nostalgibok det här är, utan egentligen en bitvis mycket sorglig berättelse om en ung tjej som tar för mycket ansvar för sina småbröder och som knappt har någon fast punkt i tillvaron. Pappan sitter mestadels inne och beskrivs som en charmerande psykopat. Han kan bli kompis med vem som helst, men är aldrig att lita på. Mamman blir misshandlad och när hon till slut bryter med Jackie Ferms pappa så drabbas hon av en hjärnblödning och därefter börjar hon sällskapa med en man som liksom hon hamnar i missbruksproblem. Då splittras hela familjen. Jackie Ferms bröder hamnar i olika fosterhem och själv blir hon placerad på behandlingshem. I lite yngre ålder bor hon på ett hem som beskrivs som ett fängelse med en liten finare fasad och där de boende tjejerna utsätts för psykisk misshandel. Senare kommer hon att bo på ett annat behandlingshem, där de andra boende lider av ätstörningar, självskadebeteende och/eller missbruksproblem. Det är ingen bra miljö, egentligen, för den som är vilsen i tillvaron och egentligen skulle behöva lite normalitet… Under hela tiden brevväxlar hon med sin pappa och hon är beredd att försvara honom och stå upp för honom, trots att han ständigt beter sig illa. När hennes bror går bort i en bilolycka får hon t.ex. ensam, 16 år gammal, arrangera allt runt begravningen, och när stunden är kommen och hon vill att de nära ska ta ett värdigt avsked av hennes bror så kommer pappan med en kvällstidning i släptåg. När det är dags att sprida askan kommer varken mamman eller pappan. Det är verkligen en stor ensamhet och rotlöshet som Jackie Ferm berättar om.

Ja, vilket liv! Det är fascinerande att få höra Jackie Ferms berättelse. Det kanske inte är ett bländande litterärt mästerverk, men en intressant livshistoria. Boken är inte skriven av Jackie Ferm ensam, men det känns ändå ganska ”opolerat” eller vad man ska säga, lite som jag gissar att Jackie Ferm uttrycker sig med egna ord. Det finns heller inget filter för lite mer privata grejer, utan Jackie Ferm berättar väldigt mycket om sitt sexliv, vilket ju kanske känns lite sådär att läsa om, ärligt talat. Hon skriver också rakt ut om andra saker, t.ex. vänner som snyltar och flyttar in i hennes lägenhet och hur hon då själv tycker sig ha rätt att sno grejer från dem. Eller en vän som hon blir sur på och därför tycker sig ha rätt att sno hennes löshår. Eller bara de där skorna som stod på hennes praktikplats och som hon tyckte att hon kunde ”låna” eftersom ingen annan använde dem. Det är som att det finns en egen logik i den här världen där alla är lite småtrasiga och nästan ingen vet hur man ska bete sig utanför en institution… Läsaren får också följa med bakom kulisserna på Paradise hotel och tiden efter, då Jackie flänger runt på krogar och umgås med kändisar. Ett liv som inte direkt leder till något konstruktivt i längden.

Det är svårt att recensera en biografi egentligen, för man kan ju inte uttala sig om någon annans livsberättelse och det här är som sagt ingen avancerad litteratur. Jag vet egentligen inte riktigt varför jag läste den här boken, för jag kände ju just inte till något om Jackie Ferm sedan tidigare och har aldrig sett ett enda avsnitt av Paradise Hotel heller. Men faktum är att jag gillade Jackie Ferms biografi, förmodligen för att den berättar om ett liv som är så himla långt från mitt eget. Tänk hur det kan vara, livet! Så himla märkligt det är att vi alla är så olika och har olika grejer i bagaget. Det finns mycket elände i världen: fattigdom och utanförskap, och även i Sverige finns det helt klart människor som får väldigt otrygga uppväxter. Kanske är det lockande att se ner på dokusåpakändisar. Själv ser jag ner på produktionsbolag som tänker att det är en kul grej att tjäna pengar på att hänga ut trasiga människor i TV… Eller kvällstidningar som profiterar på en familj i sorg.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är GP och Tinx Göteborg.

Kanada

Kanada - Richard FordRedan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.

Jag tyckte verkligen att boken var fantastisk fram tills den nådde Kanada (haha). Det är trots allt något i berättandet som är mycket fängslande. Ford skriver så mycket och långt om saker att det ständigt bygger upp en förväntan. Hela tiden strösslar han med ödesmättade meningar i stil med ”det var sista gången jag såg honom”, ”jag skulle aldrig mer återvända dit”. Mitt problem med boken är kanske att förväntningarna och spänningen aldrig landar i något intressant, utan mest rör ihop sig till något obegripligt.

Kanske hade jag för höga förväntningar på den här boken. Kanske var jag på fel humör. Men boken innehåller för många konstigheter för mig att haka upp mig på att jag faktiskt inte tyckte att den var så himla bra. Jag kan köpa alla möjliga sci fi-grejer och fantasyvarelser, men att skicka sin son till en trasig framtid..? Och att som Dell skiljas från hela sin familj och bara ta det med ett ”jaha” och inte fundera över rättegångar, påföljer, återförening? Den här boken känns helt orimlig.

Några andra som skrivit om Kanada är Aftonbladet, En trave böcker och Dagensbok.com. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Heder

Heder - Jens LapidusAdam har precis avtjänat ett långt fängelsestraff och nu kommer han ut till en värld där han delvis inte känner igen sig och där den enda som kan tänka sig att hämta upp honom är hans mammas nya kille.

Jens Lapidus är ju även advokat och jag vet inte om det är det som är grejen, men när han skriver om sina kriminella karaktärer låter det så himla trovärdigt. Jag har naturligtvis ingen aning om han prickar rätt, men nog känns det som att Lapidus verkligen lyckas beskriva hur det kan vara att komma ut från fängelset och tycka att det känns ovant att kunna låsa dörren inifrån; att upptäcka att folk inte längre läser böcker på bussen, utan sitter med smarta telefoner som inte ens fanns när han åkte in – han har liksom halkat efter fullständigt.

Tyckte det här var en riktigt bra novell! Den påminner mig också om att jag borde läsa klart Lapidus Stockholm noir-trilogi.

Du hittar boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är Den var bra och Café de la nouvelle.

Aldrig fucka upp

När jag lyssnade på ljudboken Snabba cash blev jag helt såld och tyckte att den var superspännande och väldigt bra, men jag insåg också att mycket av det som jag uppfattade som bra kunde tillskrivas uppläsaren, Morgan Alling. Jag tänkte faktiskt att jag nog inte hade gillat boken om jag hade läst den i pappersform. Språket är talspråk och det finns en rå jargong och mycket förortsslang. Lite senare läste jag också en totalsågning av Lapidus senaste, Livet deluxe, och insåg att jag nog inte borde läsa någon av efterföljarna till Snabba cash. Det säregna språket återfinns alltså i Aldrig fucka upp, men nu när jag har läst den så är jag verkligen positivt överraskad. Det här var inte dåligt! Språket tillför något och ger en känsla av att det är autentiskt (även om jag naturligtvis inte kan avgöra om det är sådär det snackas i kriminella kretsar; men Lapidus är nog bra på att avgöra detta, för han jobbar ju faktiskt som advokat och har nog sett lite av varje, föreställer jag mig).

Själva boken hänger ihop lite löst med Snabba cash, men står mest för sig själv. Den kretsar kring tre olika personer som helt slumpartat söker efter samma personer och rotar i samma mysterium. En av dem är Mahmud, som nyligt avtjänat fängelsestraff och nu mot sin vilja är indragen i narkotikahandel. Maffian har honom i ett hårt grepp och han vågar inte annat än att springa deras ärenden, men någonstans vill han slå sig fri.

En annan huvudperson är Thomas, en polis som ”sysslar med lite av varje”, eller vad nu var de kallar det när en polis beslagtar narkotika för att ta hem och sälja vidare och ägnar sig åt annat tvivelaktigt. Det är såklart ingen sympatisk egenskap hos Thomas, men han är ändå en av de karaktärer jag känner mest för. Trots att han är oärlig så gör inte Lapidus honom till platt figur, utan han gör Thomas till en person som faktiskt har någon slags idé om vad som är rätt, rättvist, och han låter honom också bli en barnlös man som längtar efter att få igenom en adoption tillsammans med sin fru. Jag gillar att Lapidus låter även de kriminella vara människor. Det är mycket våld, övervåld, mord etc. i boken, men det är faktiskt människor som begår brotten.

För Thomas del består en del av hans övertramp i att han börjar göra en privat utredning kring ett märkligt mordfall. I tjänsten finner han en man som mördats på ett sofistikerat sätt och lämnats utan tänder och med bortsnittade fingertoppar, d.v.s. mycket svår att identifiera. Thomas blir snabbt bortkopplad från fallet, men förstår att han är något märkligt på spåren och kan därför inte släppa det han sett. Det verkar som att någon har raderat rader ur hans rapport kring händelsen. Men varför? Ju mer han snokar, desto mer hotfullt blir det och han förstår snart att spåren leder mot Palmemordet.

Den tredje huvudpersonen heter Niklas och är en f.d. legosoldat som varit i Irak och nu är tillbaka i Sverige med mardrömmar och med sjuka idéer om att städa upp i samhället. Han har en fullständig övertygelse om att det är rätt att mörda män som är hotfulla mot kvinnor. Han utser sig själv till krigare i detta ”krig” som han anser nödvändigt för att skydda kvinnor mot de män som utövar maktmissbruk. Han ägnar således all sin tid och spenderar alla sina pengar på att träna sig i detta ”krig”. I skuggan av vad som nyligt häng i verkligheten, i Norge, kändes det märkligt att läsa om Niklas och hans störda övertygelse.

Tre huvudpersoner och tre berättelser är det alltså, men Lapidus väver ihop historien snyggt och får ihop de tre personernas vägar på ett elegant sätt. Det är spännande från första till sista sidan och tillkommer hela tiden nya faktorer som trissar upp spänningen. Ibland ballar det ur och blir lite överdrivet och ibland blir det i mitt tycke för rått. Överlag tycker jag dock att det är en mycket bra deckare. Det jag känner mig snuvad på är dock slutet, som i och för sig avhandlas för huvudpersonerna, men som inte ges till läsaren när det gäller själva mysteriet som är den röda tråden i boken.

Håpas du trifs bra i fengelset

Susanna Alakoski imponerade stort på mig med Svinalängorna, där hon berättade om Leenas uppväxt i en fattig familj och med alkoholiserade föräldrar. Hon lyckades beröra och störa och det kändes som ett äkta och viktigt porträtt från en samhällsklass som sällan ges något större utrymme i den svenska litteraturen. Med Håpas du trifs bra i fengelset gör hon det igen. Det är vasst, bittert och insiktsfullt.

Genom Anni, socialarbetare och dessutom syster till narkomanen och den kriminellt belastade Sami, ger Alakoski ett bitande inlägg i klassfrågan. Hon berättar både om svårigheten och ensamheten i att vara anhörig och på ett större plan ger hon en känga till den politik som leder till ett ovärdigt och ett respektlöst bemötande av interner, invandrare och fattiga. Det är så djupt tragiskt, stundvis enormt hopplöst och ångestfyllt och, framför allt, omöjligt att värja sig från.

Anni har gjort en slags klassresa, men kan omöjligt fly från sin bakgrund och blir ständigt påmind om det som varit genom brodern, som hon knappt vet om han är en bror längre. På sitt jobb ställs hon inför totalt verklighetsfrånkopplade chefer som på riktigt vill att hon hittar någon HIV-positiv i HIV-projektet snart, för annars får de nog inga mer projektpengar, och också inför maktlöshet i att inte kunna hjälpa de som behöver hjälp (”– Vill bara kolla, har inte haft någon flykting i behov av akut tandvård förut, visst är det okej att Ognjen Jevric går till tandläkaren akut, han har tandvärk. […] – Njae, det är inte så enkelt. […] Måste Ognjen Jevric ha just den tanden han har ont i för att kunna äta?”).

Och ständigt denna sorg, rädsla och skam. Sorg över hur finnarna har behandlats, över uppväxten, över brodern. Rädslan för att brodern snart inte får en till chans. Skamkänslor för att det är så svårt att veta hur man ska uppträda när ens bror inte passar in i samhället.

Alla som tror att fattigdom inte finns i Sverige, alla som tror att alla har samma chans och att alla kan få en ny chans, måste läsa den här boken och reflektera över frågan. Det här är det mest angelägna jag har läst på länge! En riktigt bra och tankeväckande bok!

Snabba cash: hatet, drivet, jakten

Snabba cash - Jens Lapidus
Min första tanke när jag hörde talas om den här boken är att titeln är lite fånig, rentav föråldrad, fastän den kanske egentligen är modern. Nu när jag har läst den förstår jag att det kanske inte spelar någon roll, för boken är verkligen tänkt att läsas nu och den vinner på är att den är just sådär modern och ”just nu” som den är. Miljöerna är Stockholm, Stureplan, och i bakgrunden figurerar välkända kändisar. Om några år är de förmodligen lika bortglömda som den här boken, skulle jag tro. Jag tycker ändå att den är bra och spännande. Trots att jag definitivt inte känner igen mig i den maffia som boken handlar om, så får miljöerna, språket, karaktärerna och allt det tidstypiska boken att kännas autentisk. Finns det en maffia i Sverige känner jag mig numera lurad att tro att den ser ut som i boken: juggar som säljer knark, ägnar sig åt trafficking och anlitar torpeder när det behövs, unga killar som drömmer om jetsetliv och börjar sälja knark o.s.v.

För det är det den här boken handlar om. JW är den unge killen som hänger på Stureplan fast han inte har råd. Extraknäcket med att köra svarttaxi byts snart ut mot att kränga kokain till sina bratkompisar. Jeorge är latinon som gör en makalös rymning från Österåker och återigen dras in i kokainhandeln. Samtidigt som han smugglar kokain filar han på hur han ska kunna hämnas på de som angav honom och fick honom att hamna i fängelse. Mrado är jugoslaven som drar in pengar genom att ägna sig åt ”garderobsverksamhet”. Pengarna går dock inte rakt till honom, utan hamnar först och främst hos ledaren, Radovan, herr R, som, oroväckande nog, tycks ha tappat förtroendet för Mrado. När Mrado inte bekymrar sig över detta pumpar han upp sig på gymmet och drömmer om att träffa sin lilla dotter, vars mamma helst vill rycka henne från honom för gott och få ensam vårdnad. Det sista är en ganska snygg liten twist, som får Mrado att kännas lite mer mänsklig. Annars lider flera av karaktärerna brist på känslor och känns överdrivet kalla. Det tycks inte vara något särskilt att snitta upp en annan människas strupe eller att skicka en bomb till någon.

Boken känns faktiskt till viss del ganska överdriven, men, som sagt, så fastnade jag för den ändå. Både det korthuggna språket och hela berättandet känns rätt för att berätta denna lite cyniska berättelse om några livsöden i den undre värden. Boken gör sig också väldigt bra uppläst av Morgan Alling, som skickligt växlar mellan de olika karaktärernas brytningar och uttryckssätt. Boken är faktiskt helt otroligt bra som ljudbok! Jag vet inte ens om jag hade uppskattat Snabba cash hälften så mycket som jag gjorde om jag verkligen hade läst den själv. Jag kan helt klart rekommendera att lyssna på Snabba cash!

I korthet

Rekommenderad för: Alla som vill läsa en spännande, aktuell deckare som känns helt autentisk.

Betyg: 4 garderober av 5.

Om Snabba cash och Jens Lapidus

Jens Lapidus (född 1974) är en svensk advokat och författare. Snabba cash är hans debutroman.

Uppläsare: Morgan Alling.
Utgivningsår: 2006 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2006 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 474 (ca 13 h lyssning).
Andras röster: SvD, Bokhora.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Jorge panikade. Sparkade allt vad han kunde mot kuken på polisen. Mannen vrålade. Jorge hade bara en sak i huvudet: kokset i bagageluckan. Greppade handtaget på luckan. Öppnade den. Slet upp NK-påsen. Polismannen slängde sig mot Jorge. Jorge höll sig fri. Polisen slet upp ett vapen. Skrek något. Jorge sprang. Mannen efter var snabb. Jorge var snabbare. Tacka Gud för tiden på Österåker och den träning han fått på sistone.”

Snabba cash är en spänningsroman för 2000-talet, en skildring av samhällets mörka sida där känslokalla psykopater som saknar spärrar styr. Med ett rättframt språk och imponerande berättardriv skildrar Jens Lapidus brottets obönhörliga logik mitt ibland oss. På Stureplan, i Sollentuna, i villaförorterna. Det är en bild av Sverige som anas i medierna, men som vi inte riktigt vill kännas vid.

JW är stureplanskillen som säljer kokain på de hetaste inneställena. Överklasskillarna han hänger med anar inte att han är en uppkomling som ljuger om sin bakgrund. Han vill vara som dom.

Jorge är latinon som kan allt om koks och som går i land med en osannolikt tjusig rymning från Österåkeranstalten. Väl ute planerar han en grym hämnd mot dem som satte dit honom, juggemaffian med Radovan i spetsen.

Mrado är underhuggare till Radovan. Tidigare var han en av krigsförbrytaren Arkans fruktade pojkar. Det enda han kan: att tortera och plåga utan hänsyn.

Dessa tre mäns vägar korsas på ett ödesdigert sätt som bara kan sluta i en kamp om liv och död. Vägen dit går genom de finaste salongerna på Östermalm, genom fängelser och de tyngsta kriminella gängen, genom skitiga förortsbordeller där flickor hålls fångna, ja, kort sagt, genom ett helvete. Och varför? För snabba cash!”