En droppe midnatt: en familjebiografi

En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Jason Diakité  har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.

När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia.  Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.

Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.

Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.

En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.

Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Om Jason Diakité och En droppe midnatt

Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.

Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…

Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.

Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”

I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”

Memoarer: Första delen

Memoarer av Bob Dylan
Memoarer av Bob Dylan

Jag kan erkänna direkt att jag inte har lyssnat så mycket på Bob Dylan. Det var dock inte av den anledningen som jag blev besviken när Nobelpriset 2016 gick till just Dylan. Nej, det berodde mest på att jag kände mig snuvad på ett författarskap att lära känna. Jag har för vana att läsa något av varje ny nobelpristagare i litteratur och när priset gick till Dylan så kändes det inte precis som en självklar författare att läsa. Det som ändå går att läsa av Dylan är hans memoarer och det har jag nu gjort!

Det första som slog mig när jag började att läsa var att boken känns väldigt välskriven. En fälla som jag misstänker att många (hobby)författare ramlar i när de skriver memoarer är att de sållar för lite och att de fastnar för mycket i kronologin. Det är sällan så man får ihop en bra berättelse. Bob Dylans memoarer är dock inte alls någon tjatig historia som börjar i barndomen och sedan tuggar sig framåt i sakta mak, nej här märks det att Dylan har hittat vad det är han vill berätta och boken kretsar alltså kring några väl valda teman.

Mest handlar boken om tiden när Bob Dylan började slå igenom på 60-talet och hur han hittade fram till sin musik. Han namedroppar flitigt en massa musiker som har influerat honom, men även författare och andra som på ett eller annat sätt har korsat hans väg. En del av boken handlar också om den svacka som han hamnar i när kändisskapet börjar kännas som en börda och han mest av allt vill dra sig tillbaka med sin familj.

Jag måste erkänna att jag först blev lite skeptisk till att Dylan själv har skrivit det här. Det vanliga när kändisars memoarer ska ges ut är att man anlitar en spökskrivare eller en medförfattare som gör själva skrivjobbet. Vad jag kan förstå så är det inte fallet  med Dylans memoarer. Det är imponerande tycker jag! Med tanke på vilken produktiv musiker han är och hur flitigt han spelar live så känns det faktiskt lite svårt att förstå hur han också har lyckats klämma in att skriva en bok och att han dessutom har fått ihop det såhär bra.

Jag tycker att Bob Dylans memoarer var riktigt läsvärda och en positiv överraskning. Självklart tror jag att sanna Dylan-fan har lite mer att hämta än vad jag hade i den här boken. Jag känner ju faktiskt inte till speciellt många av de låtar, människor och platser som Dylan refererar till, så min behållning blir ju därefter. Jag har i alla fall blivit mer nyfiken på Bob Dylan och kommer nog att spela hans musik oftare framöver. Att han verkar vara en riktig tjurgubbe som inte ens har haft vett att tacka nej till ett Nobelpris, som han uppenbarligen inte vill ha, ja, det är delvis glömt efter den här läsningen, som har fått mig att bredda bilden lite!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en ovanligt välskriven biografi och lära känna nobelpristagaren 2016 och hans influenser lite mer på djupet.

Betyg: 3+ källarpubar av 5.

Citerat ur Memoarer

”Till sist försökte vi oss på att flytta västerut – prövade några olika platser, men snart dök snokande reportrar upp i förhoppningen om att uppdaga någon hemlighet – kanske skulle jag bekänna någon synd. Vår adress trycktes i lokalpressen, och så började samma sak igen. Även om de här journalisterna hade släppts in i huset – vad skulle de ha hittat? En hel massa prylar – högar med leksaker, dragleksaker, bord och stolar i barnstorlek, stora tomma pappkartonger, kemilådor, pussel och leksakstrummor… Jag tänkte inte släppa in någon. Vi hade inte många regler hemma. Om ungarna ville spela basketboll i köket så spelade de basketboll i köket. Om de öppnade grytskåpet så ställde vi kastruller och stekpannor på golvet. Mitt hem var kaotiskt på insidan såväl som på utsidan.”

Memoarer av Bob Dylan
Memoarer av Bob Dylan

Om Bob Dylan och om Memoarer

Bob Dylan (född som Robert Allen Zimmerman 1941) är en amerikansk rockmusiker som har gett ut närmare 40 album och ytterligare en rad livealbum, samlingsalbum och en hel serie med bootlegs. Han står bakom välkända låtar som Like a rolling stone, Knockin’ on Heaven’s door, The times they are a-changin’, Hurricane och Blowin’ in the wind. Han har belönats med en lång rad med priser för sin musik, bland annat Grammy lifetime achievement award, Polarpriset och en Oscar för bästa sång (Things have changed från Wonder boys). 2016 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan har en hemsida.

Originalets titel: Chronicles. Vol. 1 (amerikanska).
Översättare: Mats Gellerfelt.
Utgivningsår: 2004 (första amerikanska utgåvan, Simon & Schuster), 2004 (första svenska utgåvan, Prisma), 2016 (den här nyutgåvan, Norstedts).
Läs även: De två kommande delarna i den här planerade trilogin (de har dock ej kommit ut ännu).
Antal sidor: 271.
ISBN: 978-91-1-307939-4.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Platsen är Greenwich Village. Tiden är 1961, hans första år på Manhattan.

Bob Dylans New York är en magisk möjligheternas plats med ett överflöd av musikklubbar och caféer, ständiga nattliga fester, nya litterära rörelser på framväxt, snabba kärleksaffärer och tillfälliga förbindelser men också nya vänskapsband för livet.

Melankoliska hågkomster varvas med genomträngande och skarpa iakttagelser av den tid som var. Ibland lämnar berättelsen både tid och rum och gör utflykter till New Orleans, Woodstock och Minnesota.

Med ojämförlig berättarbegåvning gör Bob Dylan sin alldeles egen betraktelse över livet och de människor och platser som format honom och hans konst. En personlig skildring om en omtumlande tid och ett närgånget porträtt av en samtidsepok. Ibland avslöjande, ofta lågmält humoristiskt, alltid poetiskt och passionerat. Bob Dylan ger oss en fascinerande inblick i sin tidigare så slutna tankevärld.”

8 riktigt bra biografier

Jag hade tänkt blogga om några riktigt bra biografier. Min tanke var att välja ut 5, men jag insåg snabbt att det inte går. Biografigenren är en genre som rymmer många riktigt bra och tankeväckande böcker, så det fick bli 8! Jag börjar med kändisbiografierna!

Morgan Allings Kriget är slut är helt klart en favorit i den kategorin. I Kriget är slut skriver Alling öppet och personligt om sin tuffa uppväxt i fosterhem och om hur han under hela uppväxten drivs av drömmen om att få spela teater. Han skriver fint om hur uppväxten har format honom och drivit honom mot scenen: de många flyttarna gjorde honom till ”klassens pajas” och gav honom en stor skicklighet i att läsa människor och att smälta in – egenskaper som han behövde för att hantera att han så ofta hamnade i nya sammanhang och grupper, men som också har kommit till nytta på scenen. Att få följa Alling är en känslosam resa. När han kommer in på scenskolan mot bokens slut var inte mina ögon torra. Det kändes så rättvist, så fint, så rätt, att han fick lyckas.

Kriget är slut - Morgan Alling
Kriget är slut av Morgan Alling

Den kanske största biografifavoriten måste annars vara Mitt första liv av Bodil Malmsten. Bara titeln är ju otrolig! Få författare kan skriva med en sådan precision som Malmsten och hon skriver med noga utvalda ord, som poesi, även i sin biografi. Det är roligt och sorgligt om vartannat, men mest av allt rycks man med i språket. Hon lyckas till exempel skriva om sitt självmordsförsök i några korta stycken – det konststycket! En sämre författare hade skrivit en trilogi i ämnet.

Mitt första liv av Bodil Malmsten
Mitt första liv av Bodil Malmsten

Gustavs grabb har ni säkert läst, eller också har ni kanske sett dokumentärserien som gick i julas om och med Leif GW Persson. Denne folkkäre man ägnar sin biografi åt att skriva om sin klassresa. Jag kan inte relatera till eller förstå hans klassresa, men tycker ändå om boken. Persson är en sådan härlig TV-personlighet och hans biografi är både välskriven och förvånansvärt underhållande för att vara en biografi. Mycket läsvärd!

Gustavs grabb av Leif GW Persson
Gustavs grabb av Leif GW Persson

Mig äger ingen av Åsa Linderborg är en annan bestsellerbiografi som har filmatiserats. Och det är den värd! Linderborg skriver om sin uppväxt med en alkoholiserad pappa som inte alltid räcker till. Det är en mycket bra bok om klass, tycker jag.

Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Nu tänker jag gå över till de lite mindre kändistäta biografierna som finns på min favoritlista. Den första är den biografi som jag har läst (och bläddrat sönder) mest, nämligen När vi var barn, där Ann-Madeleine Gelotte i text och bild berättar om sin mormors, sin mors och sin egen uppväxt. För den som faktiskt, liksom jag, gillade 2015 års julkalender i SVT 😉 så är den här boken godis – den berättar svensk historia ur ett barns perspektiv. Det är en mycket lärorik, intresseväckande och allmänt fantastisk barnbok, som även passar vuxna, vill jag påstå.

Ett uppslag ur När vi var barn av Ann-Madeleine Gelotte
Ett uppslag ur När vi var barn av Ann-Madeleine Gelotte

En annan illustrerad biografi är Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej, där hon i serieform berättar om sin egen och bästisens tweenietid, när båda var helt inne i Spice girls. Anledningen till att jag är extra förtjust i den här boken är att Hansson tillhör samma generation som jag själv, så här finns det mycket för mig att känna igen mig i. Dessutom älskar jag att det är en bok om tjejer och vänskap, musik och glädje. Det finns så många böcker som handlar om typiska ”tjejämnen” som killar, ätstörningar eller ångest, men det här är något annat!

Vi håller på med en viktig grej - Sara Hansson
Vi håller på med en viktig grej av Sara Hansson

Slutligen måste jag tipsa om två biografier som jag har fått som recensionsexemplar av författarna själva och som verkligen har väckt tankar och lärt mig mycket.

I En människa föddes i Moskva skriver Tanja Dianova om sin uppväxt i Ryssland under Sovjettiden. Hon lyckas verkligen förklara mycket, som tidigare har varit helt obegripligt för mig, ur den ryska kulturen. Hon skriver om det eviga köandet (ibland köades det efter okända grejer, men fanns det en kö så var det sannolikt värt att ställa sig där…), om Sovjetsångerna och Leninberättelserna, som fick varje unge att (på riktigt) tänka att de bor i världens bästa land, och om hur allt brakar samman när alla plötsligt från ingenstans ska förstå hur en marknad fungerar. Jag gillade verkligen den här biografin och tänker fortfarande på den ibland.

En människa föddes i Moskva av Tanja Dianova
En människa föddes i Moskva av Tanja Dianova

Christian Wass biografi Invalido måste jag också tipsa om! Wass hade precis tagit studenten när han skadade ryggen i en dykolycka och blev förlamad. I Invalido skriver han öppet och fint om hur han upplevde den första, tuffa tiden och hur han har tagit sig vidare och skaffat jobb, familj och allt det andra som han drömt om (utan att det för den sakens skull har varit en enkel resa). Det är de små detaljerna som gör boken extra berörande. Det är kanske uppenbart att det är omskakande att bli förlamad och att t.ex. inte kunna gå igen, men Wass berättar också om de andra sorgerna, som t.ex. sorgen att tappa sin handstil. Han skriver också om sådant som vi med fler funktioner kanske inte känner till att många ryggskadade lider av – frysningar som skär genom kroppen t.ex. En mycket tankeväckande och berörande bok!

Invalido av Christian Wass
Invalido av Christian Wass

2 böcker med mönstrade sidor

Jag är verkligen svag för böcker med färgade boksidor, eller böcker med mönstrade sidor, som man i sällsynta fall kan få njuta av. Det känns lyxigt och roligt, särskilt när det är ett mönster, som i Neftali Milfuegos dagbok Tankar mellan hjärtslag. Boken handlar om att växa upp som ”andra generationens invandrare” i ett ”svenskt område”. Det är säkerligen en läsvärd bok, men i det här inlägget vill jag särskilt hylla formgivningen. Det är en riktigt snygg bok.

Tankar mellan hjärtslag - Neftali - Milfuegos

Nästa fantastiska bok jag vill lyfta fram i det här inlägget är Roxane Gays essäsamling Bad feminist, där hon skriver om feminism från sitt perspektiv och om huruvida det finns fel sorts feminister eller inte. Det låter ju som en ursmart och intressant bok, men formen! Formen, formen! Jag hoppas att inbäddningen från Instagram fungerar, för det var där jag hittade en bild (en film faktiskt) som gör boken någorlunda rättvisa.

Har ni fler exempel på sådana här godingar med infärgade sidor?

April i anhörigsverige: dagbok

April i anhörigsverige

April i anhörigsverige är en fortsättning på boken Oktober i Fattigsverige. Trots att den förstnämnda boken har tema ”anhörig”, så handlar den minst lika mycket om fattigdom och klass: två ämnen som Alakoski behandlat i Oktober i Fattigsverige. Formen och stilen är svårbestämda för de här böckerna. Det finns passager som jag skulle betrakta som poesi, men de har också inslag av essä och memoarer. Ibland liknar de mest av allt en blogg. Emellanåt störde det mig något att April i anhörigsverige har den form som den har. I boken får vi följa Alakoski på tågresor till och från författaruppläsningar, följa henne när hon försöker att få ordning på sin trilskande fot och vara med henne när hon funderar över hur det går för hennes utflugna barn. Sedan insåg jag att de här delarna i all sin vardaglighet och enkelhet ändå har en funktion. Att vara anhörig är något som pågår varje dag, varje sekund: i vardag, på jobbet och hela, hela tiden. På ett sätt lyckas Alakoski verkligen ringa in detta. Så det personliga känns faktiskt som ett passande format ändå. Alakoski har en personlig erfarenhet av vad det kan innebära att vara anhörig till missbrukare och vad det kan innebära att göra en klassresa. Hennes personliga erfarenheter blandas väldigt bra med siffror och fakta, även i de passager som inte direkt behandlar anhörigfrågan.

Jag tycker väldigt mycket om Alakoski. Hon är en viktig röst och har mycket klokt att säga om fattigdom, utanförskap och vad detta gör med människor. Jag håller inte alltid med henne i hennes politiska åsikter, men läser ändå med stort intresse och tycker om att ta del av hennes tankar. Jag tycker verkligen att April i anhörigsverige är en viktig och läsvärd bok, även om jag samtidigt tycker att den är lite upprepande eftersom den ligger så nära hennes tidigare bok med samma format.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en aktuell och personlig betraktelse över vad klass, utanförskap och missbruk gör med människor.

Betyg: 3+ strejkande hälsenor av 5.

Citerat ur April i anhörigsverige

”På biblioteket i Visby berättar jag att det inte är något konstigt. Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. Detta blev mitt uppdrag som författare, att skissa en möjlig berättelse om den oskötsamma sverigefinska arbetarfamiljen, som flydde till Sverige under arbetskraftsinvandringsepoken. Och det är precis vad jag ska göra. En möjlig berättelse.”

April i anhörigsverige - Susanna Alakoski

Om April i anhörigsverige och Susanna Alakoski

Susanna Alakoski (född 1962) är en svensk författare och krönikör. Hon debuterade som författare 2006 med boken Svinalängorna, för vilken hon belönades med Augustpriset. Innan dess har hon bl.a. jobbat som socionom och som pressekreterare åt Gudrun Schyman. Alakoskis böcker kretsar mycket kring fattigdom, utanförskap och att vara anhörig till missbrukare. April i anhörigsverige är hennes senaste bok som riktar sig till vuxna, men i år har hon också varit aktuell med barnboken Hej kungen!.

Utgivningsår: 2015.
Antal sidor: 397.
Andra delar i serien: Oktober i fattigsverige.
Andras röster: Aftonbladet, DN, GP, Kristianstadsbladet, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Litteraturhistorien igenom super män grandiost. Missbrukaren står i fokus. Kvinnorna gestaltas som medberoende alkoholistfruar oavsett klasstillhörighet. Men nu träder alkoholistbarn och andra anhöriga fram på den litterära arenan och vittnar om en totalt oglamourös tillvaro. Vi som har levt med tillitsbrist, förnekelse, rädsla, gränslöshet och otrygghet. Kaos, våld. Saknad, sorg. Skam.

Alla levde vi i stilla vanmakt. Några av oss förlät, gav nya chanser. Vi vaktade, stöttade, bönade, bad. Några av oss åkte jojo mellan nykterhet och återfall. Många av oss trodde att felet var vårt, när oförrätter förgiftade dricksvattnet och bagateller uppförstorades till handgranater som under rus kastades genom rummen. Vi fann våra mammor liggande avsvimmade på hallgolvet. Våra pappor hoppade från Älvsborgsbron. Vi upplevde syskons haschpsykoser. De flesta av oss slutade bjuda hem vänner. Vi väntade på den goda fen. Några av oss blev stumma, andra utförde sabotage. Någon såg självmordet som enda utväg.

Var tionde svensk är alkoholist. Det påverkar anhöriga. Hur många alkoholister finns det i världen? Hur många narkotikamissbrukare? Anhörigsiffran blir outhärdlig. Men utan att en sekund förringa det lidande som det innebär att växa upp med missbruk, utan att förminska kampen för överlevnad: bland nackdelarna finns också fördelar. Om vi anhöriga – fruar, makar, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och barn – får möjlighet att läka öppnar sig en ocean av kapacitet. Hur många kan vi vara, där ute i yrkeslivet?

April i anhörigsverige tar vid där Oktober i fattigsverige slutade.”

Naturlära

Naturlära - Lars LerinInnan jag såg Lars Lerins akvareller förstod jag inte ens att jag älskar akvareller. Som ni kan förstå har den här drygt 400 sidor tjocka konstboken varit ett rent ögongodis för mig. Naturlära är titeln och den innehåller bilder och texter som Lerin har samlat ihop under ett antal år. En hel del av texterna är citat hämtade från allt från naturvårdsinventeringar till Carl von Linné och en del har redan tryckts i tidigare verk från Lerins stora produktion. Det är inte i första hand för texterna som man läser den här boken, men de skänker lite extra känsla till bilderna.

Bilderna! De är magiska. Lerin skriver:

”Jag har målat mer än vanligt den senaste tiden, utan andra ambitioner än att få det så likt som möjligt. Bläddrar varsamt i mammas gamla herbarium, placerar ut växter bland landskapsutsnitten från Räggårdsviken, broderar med tunnaste penseln, prickar och mejslar fram skrevor, mossdottar och lavar, himmelblänket i hällkar och vasspyttar.

Ett universum att inventera.”

Och ja, här har han verkligen gott till botten med vad man kan se i naturen. Jag har aldrig kunnat teckna eller måla, men jag har förstått att det till stor del handlar om att ”se”. Den här boken ger mig en insikt i det. Här är det inte nödvändigtvis bedårande landskap det handlar om. Ett helt uppslag kan ägnas åt stenar, vass i isen, döda fiskar i en hink. Och det är som sagt akvareller. Det måste krävas ett visst öga för att översätta mossa på en sten eller trädens bark till de färgsjok en akvarell består av. Bilderna kan också vara en husvagn i snön, en vy från ett tågfönster (med speglingar i fönstret som får mig att rysa för att det är så snyggt gjort), eller bilder på uppstoppade djur på museum. Natur, detaljer, döda näbbmöss, landskap och mänskliga avtryck i form av sneda stugor och Värmländska gårdar.

Tekniskt är det förbluffande. Jag vet ingen som kan måla som Lerin; som kan göra sådant här med akvarellteknik. Och känslan! Det är magiskt.

Änkans bok

Änkans bok - Joyce Carol OatesDet var ett tag sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och kanske just därför blev jag den här gången extra förtjust av att läsa någon av hennes böcker. Den här gången har jag läst Änkans bok, där Oates berättar om tiden när hon blev änka år 2008. Det är möjligt att boken innehåller fiktiva inslag, bearbetningar för att den ska bli en bra bok; det där vet jag faktiskt inget om, men oavsett vilket så känns Änkans bok så äkta och innerlig att jag knappast har läst något så fint och personligt någonsin tidigare.

Joyce delar med sig av sorgearbetet, går verkligen till botten med sorgens innersta, och fäster särskilt mycket vikt vid att beskriva alla de små vardagsdetaljer, som alla ringar in den förtvivlan hon befinner sig i. Hon struntar i att svara i jobbtelefonen eftersom hon vet att de som ringer kommer att fråga efter Ray. Hon tvingas sanera en dödsattest från kattpiss, från en av katterna som är olycklig efter husses död. Hon frågar sig vad hon ska göra av alla presenter som bara väller in från folk som vill visa sitt deltagande och som hon inte vet hur man källsorterar eftersom det alltid var Ray som ordnade med sophämtningen. Hon reser kors och tvärs och gör författaruppläsningar för att slippa vara hemma. Hon går även till sitt jobb vid universitetet och tror att ingen vet att hon nyss blivit änka, men självklart vet alla. Tankarna snuddar vid självmord och hon frågar sig ifall det var fel av henne att ta sin man till sjukhuset i staden där de bor, istället för något annat sjukhus.

”Trots att jag skriver den här minnesboken för att in i minsta detalj ta reda på vad man kan göra av fenomenet ”sorg”, är jag inte längre övertygad om att det finns något inneboende värde i sorg; eller om det finns det, om visheten kommer av att man upplevt en fruktansvärd förlust, så är det en vishet man skulle kunna klara sig utan.”

När boken tar sin början har Joyces man sedan 47 år tillbaka, Ray, precis insjuknat i något som visar sig vara lunginflammation. Känslor som rädsla och oro hinner bytas till lättnad över att det inte var något värre och via några tillstånd med viss försämring så hinner lättnaden återfinna sig när Ray efter ett tags sjukhusvistelse börjar uppvisa förbättring och det börjar talas om rehabilitering. Sedan går det blixtsnabbt: Ray får en sekundärinfektion och hinner gå bort innan Joyce ens har hunnit ta sig till sjukhuset.

Hon skriver så bra, Joyce Carol Oates, och det känns lite som en gåva att få dela den här sorgeperioden med henne; att få läsa om hur hon faller och tar sig upp, faller och tar sig upp, efter att ha förlorat sin älskade livskamrat. Och som alltid i en Oatesbok så slutar den inte med en bottenlöst sorg. Precis som alltid kan man ana ljusningar.

Så här är mitt liv nu. Absurt men oförutsägbart. Inte absurt för att det är förutsägbart utan oförutsägbart eftersom det är absurt. Även om jag har förlorat meningen med livet, och mitt livs stora kärlek kan jag kanske fortfarande hitta små värdefulla saker bland utspillda sopor.”

Bland det bästa jag läst på mycket länge.

Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om den är GP, Bokhora och Miranda läser.

Huliganens återkomst

Huliganens återkomst är prisbelönta memoarer från rumänen Norman Manea, som både har upplevt förtryck i koncentrationsläger och, senare i livet, behövt lämna sitt hemland för förtrycket från den diktaturregim han återvänt till vid Andra världskrigets slut. Manea har tveklöst mycket att berätta och han väljer att göra det via ett återvändande till Bukarest vid 90-talets slut. Hans upplevelser när han är tillbaka varvas med olika episoder från hans liv.

Naturligtvis är det intressant, men tyvärr finner jag boken otroligt tungläst. Dels är det svårt att hänga med när man inte är särskilt påläst om situationen i Rumänien och dels väljer Manea att hoppa fram och tillbaka i tiden på ett sätt som gör att jag har svårt att hänga med. Boken är angelägen och har fått fin kritik, men den kräver förmodligen mer koncentration och energi än vad jag kunde lägga ned den här gången.

Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om boken: SvD och DN.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Haruki Murakami är inte bara en hyllad författare som har tagit sin litteratur långt över Japans gränser, han är även man med över 20 maratonlopp i bagaget. Hans bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skulle möjligen kunna ses som en bok om löpning, men den handlar lika mycket om hans författarskap och vilken koppling han ser mellan att springa och att skriva. Boken kan närmast sägas vara en memoarbok och här får man verkligen lära känna mannen bakom bl.a. böckerna Norwegian wood och Kafka på stranden.

Jag har läst ett antal av Murakamis titlar, men har aldrig tagit reda på något om författaren. I den boken får jag veta saker som att han drev en jazzklubb vid sidan av studierna och sedan satsade helhjärtat på den innan han som av en slump kom på att han ville skriva en roman. Precis som att målinriktat träna inför ett lopp, satte han sig och fullföljde det som kom att bli hans debutroman. Sedan rullade det på. När boken tar sin början är Murakami sedan länge en etablerad författare med flera bestsellers i bagaget. Boken utspelar sig kring år 2005 och det är ett år som Murakami spenderar både i Japan och USA. Resorna är många, men löpningen har han alltid med sig.

Jag är själv intresserad av löpning, men springer betydligt kortare distanser än Murakamis maraton och ultramaraton(!). Jag kan inte påstå att den här boken gör mig peppad att springa några längre distanser än vad jag redan gör. Det här är faktiskt långt ifrån en glättrig peppbok. Istället skildrar här Murakami allt slit och jobb som ligger bakom de lopp som han ändå inte lyckas förbättra eftersom åldern sätter käppar i hjulet. Ändå är det en väldigt bra bok. Efter att mer och mer ha tröttnat på Murakamis romaner känner jag nu återigen att jag är intresserad av vad han skriver. Det här är inte en bara en bok om att springa långa sträckor. Det är en väldigt fint skriven bok om att uppnå sina mål och att aldrig ge upp och det är också en personlig och fin bok där Murakami delar med sig av sitt liv och ger en inblick till sitt författarskap. Har man läst något annat av Murakami kan man med god behållning läsa Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Jag tycker den hör till en av årets bästa. Den senaste tiden har jag känt att Murakami upprepar sig och att hans böcker inte säger mig något, men den här boken var verkligen tankeväckande och intressant.

Andra som har skrivit om Vad jag pratar om när jag pratar om löpning: DN, SvD, Dagens bok, Bokfetischist och Boktoka.Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris.

Min far hade en dröm

Innan jag gav mig i kast med Barack Obamas memoarer var jag lite tveksam och skeptisk. Jag är inte så insatt i USAs historia och politik och jag förväntade mig att en bok av Obama skulle vara väldigt tung och full av politiska diskussioner som jag kanske inte skulle kunna hänga med i. Jag oroade mig i onödan! Min far hade en dröm är välskriven och lätt att hänga med i.

Boken skrevs egentligen 1995, när Barack Obama gick juristutbildningen och som förste afroamerikan någonsin hade valts till ordförande för Harvard Law Review. Det är just situationen för afroarmerikaner som är bokens centrala tema och han återkommer ständigt till det identitetssökande han har ägnat sig åt hela livet. Boken tar sin början på Hawaii, där Obama växte upp med sin vita mamma, fortsätter till Chicago, där Obama jobbade som organisatör under några år och kämpade för att förändra den tuffa situationen för svarta i ett lågstatusområde med stora problem, och till Kenya, dit Obama reser för att träffa släktingar han tidigare aldrig har träffat. Det är personligt, insiktsfullt och slår med full kraft. Obama lyckas verkligen belysa många viktiga punkter kring afroamerikanernas situation.

Naturligtvis är boken också oerhört inspirerande. Jag visste inte mycket om Obama innan jag började läsa den här boken, men det låg nära till hands att tro att han var en kille som fått allt serverat på silverfat och som har vetat hela livet att han ville bli USAs president. Sanningen tycks vara att han har levt ett inte helt lätt liv och att han har kommit dit han har kommit med hjälp av hårt arbete. Jag fascineras över hans engagemang i Chicago, ett ställe han inte hade någon anknytning till innan han flyttade dit, driven av att göra något gott för samhället. Hans slit framstår som så otacksamt och arbetet så motigt, men han gav inte upp.

Jag gillar verkligen den här boken och när jag har läst den känner jag mig glad över att det har gått så bra för Obama. Kanske finns det lite hopp för världen ändå!