Stora små lögner

Stora små lögner av Liane Moriarty
Stora små lögner av Liane Moriarty

Jag har helt felaktigt trott och bloggat om att Stora små lögner skulle vara en uppföljare till Öppnas i händelse av min död. Det är kanske inte så konstigt att man blir vilseledd. Framsidan från den tidigare bestsellern finns liksom infälld på framsidan till Liane Moriartys senaste bok, så det är uppenbart att förlaget vill locka läsare med hjälp av den tidigare försäljnigssuccén. Det här är dock en helt egen berättelse med helt andra karaktärer. Ändå känns mycket igen i Moriartys berättande.

När jag läste Öppnas i händelse av min död så upplevde jag t.ex. mycket i den som rätt unket. Det var många traditionella könsroller som inte problematiserades ett dugg och en hel del klichéer… En läsare skrev dock en kommentar där hon inte alls höll med mig: Öppnas i händelse av min död innehåller ju massor av starka kvinnlig karaktärer, menade läsaren. Och det hade hon ju faktiskt rätt i! Så jag var väl inte helt rättvis när jag pratade om Öppnas i händelse av min död som sunkig ur ett feministiskt perspektiv. Även Stora små lögner har ett gäng kvinnliga karaktärer i huvudrollerna och än en gång finns vissa klichéer på plats. Nu läser jag dock med lite mer förlåtande ögon. Det är väl såhär samhället ser ut i Australien, gissar jag, och det är ju inte författarens fel. Det är tydligen ett samhälle där en kvinnlig advokat automatiskt säger upp sig när hon skaffar barn (!) och ett samhälle där det endast finns 1 man på hela skolan som är ”hemmaman” medan alla andra kids har hemmamammor som fixar all markservice och ser till att ungarna kommer till skolan och hem igen. Hemmamannen har naturligtvis en bitch till fru; det är väl sådan man är som tjej om man både är morsa och drar in pengar till hushållet (herregud!).

Men jag läser med förlåtande ögon, som sagt! 😉 Det här är trots allt en bladvändare till bok och intressant nog saknar den inte mörker och allvar. Det är så lätt att böcker i den här genren (feelgood) bara blir glättiga och lättviktiga, men Stora små lögner berör faktiskt flera brännande ämnen utan att förenkla allt för mycket.

Boken kretsar kring tre kvinnor vars barn går i samma skola i ett mindre australiensiskt samhälle. Celeste är vacker som en gudinna och har en man som är så rik att hon inte ens kan få grepp om det själv. Paret lever i enorm lyx och överflöd. Själv är hon advokat, men har fimpat karriären för att vara hemma med deras busiga tvillingkillar. Hon kan utan problem ta ut stora belopp på olika konton utan att hennes man märker något. Han är så rik att det inte märks när miljonbelopp plockas ut (wow!). Nåväl. Bakom de hurtiga facebookuppdateringarna och den polerade fasaden så döljer sig dock en hemlighet som Celeste inte har anförtrott någon: hennes man slår henne. På ett väldigt trovärdigt och, som det känns, insiktsfullt sätt skriver Moriarty om att bli utsatt för våld i en nära relation och vilka mekanismer som ändå kan göra att den som blir utsatt har svårt att ta sig därifrån. Det är en väldigt berörande skildring och jag tycker att det är himla bra att Moriarty skriver om det här på ett så förvånansvärt seriöst sätt för att vara den här genren. Det mesta i feelgood-genren brukar ju vara ganska sockrat och peppigt, inte sorgligt och smärtsamt.

Jane är nyinflyttad till stan och är i samma ålder som de andra morsornas barnflickor. Hon är ensamstående mamma till en pojke vars pappa inte alls finns med i bilden. Det är uppenbart för alla runt omkring att Jane går omkring och bär på något. I hennes nervösa tuggummituggande och i hennes magra gestalt finns ett uppenbart mörker. Det gäller såklart pappan till barnet – och skräcken för vad hennes barn kanske har ärvt från honom.

Madeleine är det energifyllda och frispråkiga kittet som håller ihop trion. Hon är inte en kvinna som håller tillbaka när hennes vänner råkar ut för orättvisor. När Janes son inte blir bjuden på barnkalas är hon den första att protestera och att se till så att ett helt gäng av klassens ungar inte kommer iväg på det där kalaset. Hon är med andra ord allt annat än konflikträdd. Fast hemmavid finns såklart hemligheter som är lite svårare att snacka sig ur. Madeleine har en tonårsdotter som hon hade ensamt ansvar för under de tidiga åren i dotterns liv. Nu har Madeleine en ny man och två yngre barn och exkillen har också bildat en ny familj. Tonårsdottern bor hos Madeleine i veckorna, men börjar mer och mer föredra sin pappa, som plötsligt har dykt upp och blivit närvarande i hennes liv igen. Madeleine känner sig sviken och ledsen över att hennes dotter verkar vilja flytta och alltså flytta in till den karl som aldrig någonsin fanns där när dottern var liten och tillvaron var mer kaos. Hur ska man förhålla sig till en svikare till ex och en dotter som inte kan förstå och uppskatta sin mamma och allt mamman gjort när hon var liten?

Alla bär med andra ord på sina egna små och stora problem som de kämpar med att hålla gömda. Genom boken har Moriarty också sprängt in en massa tillbakablickar till en viss frågesportkväll som har skett i skolans regi. Det är uppenbart att någonting katastrofalt har hänt på denna kväll och de små tillbakablickarna fungerar effektivt som cliff hangers och gör att man bara vill plöja boken snabbt, snabbt, snabbt och lista ut vad som egentligen har hänt. Även spänningen känns alltså igen från Moriartys tidigare bestseller, där handlingen kretsade kring ett hemligt brev med påskriften ”öppnas i händelse av min död”. Vad som också känns igen är det finurliga sättet att väva ihop alla människor, hemligheter och livsöden.

Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är både sorglig och rolig, varm och mysig. Karaktärerna kan på sätt och vis upplevas som lite platta och klichéartade, men de är samtidigt så härliga att man bara vill bli kompis med dem! Jag tycker verkligen att Moriarty har lyckats med de här boken och genom att plocka in lite mörkare stråk har hon också lyft hela berättelsen ett snäpp. Det här är en ny feelgood-favorit! Och för den som gillade Öppnas i händelse av min död: Stora små lögner är mycket bättre!

I korthet

Rekommenderas för: Den som gillade bestsellern Öppnas i händelse av min död och vill läsa en minst lika spännande, värmande och, faktiskt, sorglig feelgoodbok.

Betyg: 4+ kaffe latte av 5.

Citerat ur Stora små lögner

”Perry hade aldrig under alla deras år tillsammans fällt någon kommentar om hur hon valde att spendera deras (hans) pengar, utom för att någon gång påminna henne, milt, humoristiskt, att hon kunde göra av med mer pengar om hon ville. ”Du vet väl att vi har råd att köpa en ny”, hade han sagt en gång när han fick se henne stå i tvättstugan och ursinnigt skrubba en fläck på kragen på en sidenblus. ”Jag tycker om den här”, hade hon sagt.

(Fläcken var blod.)”

Stora små lögner av Liane Moriarty
Stora små lögner av Liane Moriarty

Om Stora små lögner och Liane Moriarty

Liane Moriarty (född 1966) är en australiensisk författare. Hennes stora genombrott kom med romanen Öppnas i händelse av min död, som har sålts i över 2 miljoner exemplar och som nu är aktuell för en filmatisering. Hennes senaste roman är Stora små lögner. Liane Moriarty har en hemsida och en fansida på Facebook.

Originalets titel: Big little lies (engelska).
Översättare: Anna Strandberg.
Utgivningsår: 2014 (första engelska utgåvan, Penguin), 2016 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 444.
ISBN: 9789100156701.
Andras röster: Böcker i örat, Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.

Men under ytan kokar det.

Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?

När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …

Stora små lögner är en roman om vänner, mammor, döttrar, nya fruar och före detta män – full av igenkänning, värme och humor. Men det är också en roman som inte väjer för det mörka i livet, för gråzonerna vi accepterar och de farliga lögnerna vi intalar oss själva.”

Pepparkakshuset

Pepparkakshuset - Carin GerhardsenJag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta  deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.

Inneboende i deckargenren är ju dock att det ofta är så spännande att man vänder blad i alla fall… Och i den här boken är det faktiskt ganska spännande. Handlingen kretsar kring en serie mordfall, där offren också har torterats. Vad vi som läsare får veta redan från början är att offren, som verkligen lever helt skilda liv, faktiskt har en koppling: de har alla gått i samma lekskola, där de också hade helt olika status i den hårda hierarkin. Thomas hör till de som stod längst ned på den sociala stegen och var också offer för grymheter av de andra barnen (faktiskt så grova grejer att jag har svårt att köpa dem!). När han så träffar sin barndoms värsta plågoande i tunnelbanan får han ett infall och följer efter honom.

Det är verkligen en del plågsamma och oerhört grova tortyrscener i den här boken, tycker jag. Ett och annat känns också allt annat än trovärdigt. Men, som sagt, man läser ändå och underhålls på något sätt. Typisk deckare, varken mer eller mindre, om du frågar mig.

Några andra som skrivit om den är SvD, Boktoka och PocketBlogg. Du kan hitta den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

Min mormor hälsar och säger förlåt

Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik BackmanNär man är nästan åtta och inte precis är populär i skolan eller har några vänner, då är det verkligen bra att ha en mormor som Elsas. Elsas mormor är excentrisk och burdus. Hon kastar jord på poliser och skriker att det är bajs, hon skriver ned anteckningar direkt på väggen istället för i almanackan, hon svär och röker och drar sig inte för att bråka med folk hon inte kommer överens med. Helst spelar hon dem ett spratt för att lära dem en läxa. För Elsa är mormor en klippa som alltid finns där och som alltid försvarar henne och det kan man ju behöva när de andra skolbarnen är taskiga och när man har skilda föräldrar och en höggravid mamma med ett halvsyskon på gång. Så drabbas mormor av cancer och går hastigt bort. Kvar lämnar hon ett brev som är början på en märklig skattjakt för Elsa. De sagor mormor alltid har berättat för henne blir nu aktuella på nytt och verkar ha kopplingar till personer som bor i samma hyreshus som Elsa. Och det är verkligen en brokig samling människor som mormoderns brev leder till: en surgubbe, en alkoholist, en kamphund, en ensamstående mamma med en utvecklingsstörd son.

Det är verkligen en varm och rolig bok, helt i stil med Backmans bestseller En man som heter Ove. Naturligtvis är det lite tillspetsat och karaktärerna lite mallade, men det gör inget, för man blir glad av boken på samma sätt som man blev när man läste om Oves förvandling från just surgubbe till en mer öppensinnad och social varelse. Här är det ett helt hyreshus med lite småtrasiga invånare som tinas upp av Elsas äventyr. Och ja, man blir varm i hjärtat och man har många tillfällen att skratta och att ha roligt åt de klockrena formuleringarna. En mycket bra feel good-bok!

Jag lyssnade på ljudboken, som är ca 14 timmar lång och fantastiskt bra inläst av Anna Maria Käll, som verkligen gör karaktärerna bra, utan att för den sakens skull göra radioteater av materialet. Käll har faktiskt seglat upp som en av mina nya favorituppläsare! Det känns verkligen som att hon lyfter den här berättelsen ytterligare en nivå!

Du kan köpa boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, En bok om dagen och Carolina läser.

Mörk jord

Mörk jord - Belinda BauerSteven är tolv år och försöker förtvivlat få ihop sin dysfunktionella familj, som består av mormodern, mamman och en lillebror. För nästan 20 år sedan föll Stevens morbror offer för en seriemördare, som grävde ner sina lik ute på heden. Just morbroderns lik hittades dock inte och nu har Steven tagit på sig det hopplösa uppdraget att försöka återfinna kvarlevorna för att, som han föreställer sig, mormodern äntligen ska få någon ro och de ska kunna bli en riktig familj. Han inser själv att utsikterna att hitta rätt på den enorma Exmoorheden är mycket små. I hemlighet skickar han därför ett brev till morbroderns mördare, som är inspärrad och hatad på fängelset. Han försöker i kodade ord få information som kan hjälpa honom i sökandet. Breven kommer dock att väcka något hos mördaren, Avery, som är djupt störd och genom breven kan försjunka i dagdrömmar om de barn han  begått fruktansvärda övergrepp mot. När han inser att den han brevväxlar med faktiskt bara är en pojke själv så blir begäret för stort och han bestämmer sig för att ta sig ut.

Mörk jord kan nog läsas som en deckare, som vilken som helst, men i första hand är det inte mordet och att återfinna kvarlevorna efter mördarens offer, som är något centralt tema i boken. Kanske är det inte ens mördarens väckta intresse för Steven som är det viktigaste i boken. Däremot har författaren verkligen lyckats förmedla fattigdomen och ynkligheten i Stevens hem och hur tuff hans tillvaro är med mobbing, utanförskap och flykten ut på heden för att söka efter något han inte ens har någon direkt utsikt att finna. Porträttet av mördaren känns också plågsamt trovärdigt och obehagligt.

Jag tycker Mörk jord var en bra bok! Plus i kanten också för att den är inte är så tjock (ca 250 sidor). En bra bok ska inte behöva vara mycket längre än så!

Några andra som skrivit om Mörk jord är Bokhora, Deckarhuset och Annikas litteratur- och kulturblogg. Den finns att köpa hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Vi i villa

Vi i villa är en omdiskuterad bok, inte minst för att författaren är en pseudonym och det har spekulerats i vem som ligger bakom den. Själv är jag inte så intresserad av att spekulera i det och jag tror mig heller inte kunna komma med någon smart gissning. Faktum är att boken inte liknar någon bok jag har läst tidigare, så jag har nog inte läst något av samma författare förut.

Till en började älskade jag det nya: det enkla och brutalt uppriktiga språket, och faktiskt hela berättelsen. Det är korta kapitel med sällsynt skarpa vardagsiakttalgelser och ordentligt bittra tankar från en fullständigt livstrött man. Fenomenalt formulerat! Lyssna bara:

Långsamt börjar du sortera tankar, reda ut vad du har ställt till med, tänka igenom vad du riskerar.

Hon kommer att lämna dig. Nej, hon kastar ut dig. Du får flytta runt som en tonåring och slutligen nöja dig med en tvåa i miljonprogram. Karriären följer av naturliga skäl samma nedåtgående spiral och snart sitter du med din dotter på avfarts-mcdonald’s varannan helg.

Du borstar tänderna och virar badlakanet runt midjan, av fåfäng vana ovanför dina love handles. Du går ut i köket, öppnar kylen. Den är full men du hittar inget. Du ställer dig vid fönstret och stirrar ut över gatan. Stavros och hans flinande fru har ännu inte gått upp, vädret är grått och tröstlöst.

Fan har du gjort.”

Tyvärr tappade jag intresset ungefär halvvägs. Det som började så bra som en berättelse om en vänsterprasslande mans leda och försök att upprätthålla någon slags fasad av ett fungerande förhållande, slutar tyvärr ganska skruvat. Bokens huvudperson går inte bara omkring och är bitter och less: han börjar plötsligt sabotera för sina så kallade vänner. Han repar bilar, skickar snuskiga SMS från andras telefoner, spärrar deras bankkort m.m. m.m. Till slut är han inne på att direkt skada människorna han har omkring sig. Det känns till slut lite överdrivet och inte så trovärdigt.

Boken kanske egentligen behöver något som är lite skruvat för att ens bli en bok och inte bara en nidbild över villalivet, men jag hade ändå så svårt för det att jag faktiskt tvekade länge på om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg. Nu blir det en fyra ändå, för jag tycker att språket är originellt och att det finns många briljanta formuleringar i den. Visserligen kan jag inte tänka mig in i boken och känna igen mig precis, för det här handlar inte om min generation eller mitt liv, men någonstans kan jag ändå köpa det rakt av. Det är nog såhär det kan vara att bo i ett kvarter där man ständigt måste se till att vara i fas med alla andras köksrenoverngar och bilinköp, att gå på parmiddag med människor man tycker uppriktigt illa om, att älska sin dotter sönder och samman, men ändå inte kunna hjälpa henne när hennes så kallade vänner är elaka mot henne. Det är verkligen väl skildrat: så få ord, men så mycker på pricken-beskrivningar. Jag kommer garnaterat att läsa mer av Koppel.

Jag vill också passa på att berömma framsidan. Så enkelt och snyggt! Eller hur? Över huvud taget är boken fint formgiven och satt.

Låt den rätte komma in

Det är 80-tal i Blackeberg, där Oskar bor med sin mamma. Tillvaron är otrygg, med mobbing och utanförskap. När så Eli dyker upp på gården förändras allt. Eli är en märklig flicka som brukar komma ut till gårdens lekplats på kvällarna och i henne hittar Oskar en vän, eller kanske till och med en första, pirrande kärlek. Nu hittar Oskar trygghet i sig själv så att han kan säga ifrån och vågar sätta sig upp mot sina mobbare. Vad han inte gör är att koppla alla Blackebergs märkliga ritualmord och hemskheter till Eli. Han förstår inte att hon är en vampyr.

Det är verkligen en bok om utanförskap dragen till sin spets. Kan man vara mer utanför om man tvingas leva som en odödlig mördare, en socialt utstött, en vampyr? Kan en vänskap mellan Oskar och Eli verkligen existera?

Jag kan inte helt bestämma mig för vad jag tycker om boken. Å ena sidan grips jag av berättelsen om den utsatte Oskar, men jag känner inte att jag helt kan fastna för vampyrberättelsen. Jag tycker rent av att det är äckligt att läsa om de bitarna och utöver detta hade jag nog hellre sett en annan, mer spännande, twist på slutet. Boken landar nog på en medelbetyg hos mig, men jag gillar den annorlunda idén om att berätta om otrygghet och utanförskap i en skepnad av en skräckberättelse. Ett plus för alla fina miljöbeskrivningar som andas tidsenligt 80-tal.

Jenny

Ännu en gång återvänder Jonas Gardell till Juha, Jenny och de andra som växte upp i Sävbyholm på 70-talet. Återigen är det Juha som ser i backspegeln och glimtar från det som varit varvas med en berättelse om hur Juha åker runt och besöker gamla klasskompisar för att ta reda på vad som hände på skolavslutningen i nian, då han själv lämnade Sävbyholm för att aldrig mer komma tillbaka. Det är Jennys berättelse som han vill ta reda på. Vad var det som hände Jenny? Äckel-Jenny, Jenny med det flottiga håret, Jenny som aldrig har fått vara med.

Det är en obehaglig historia som rullas upp, men som vanligt är Gardells böcker aldrig fria från hopp och styrka. Jenny känns som en bra bok att avsluta den här trilogin med. Som läsare får man se hur vuxenlivet ter sig för de tonåringar som tidigare böcker har handlat om och man får se hur märkta alla är efter vad de varit med om under åren i Sävbyholm, paradiset på jorden. Tyvärr känns dock inte boken lika berörande som tidigare böcker. Kanske för att den är lite splittrad mellan nutid och återblickar. Det är dock en mycket bra bok, där Gardell som vanligt tar upp utanförskap och ensamhet på ett sätt så att vem som helst kan känna igen sig.

Bakom den blå dörren

När teaterläraren och tre av hennes elever råkar bli instängda i ett av skolans skyddsrum en fredag kväll får de inte bara anledning att börja att oroa sig över att inte komma ut, tampas med hunger och försöka att klara sig ur tristessen: de börjar också konfronteras med inre problem. Läraren blir kanske den svagaste av de alla och börjar att tänka tillbaka på allt hon gjort i sitt liv och hon börjar fundera på om hon verkligen har handlat rätt alla gånger. Sextonåriga Silvi får det också tufft. Hon känner sig utanför och tvingas mer än en gång att svälja tårarna medan hon sitter instängd tillsammans med skolans populäraste tjej och inser hur lite den populära tjejen och de andra förstår hur det kan vara att vara ensam.

Jag tror att alla människor som någon gång har varit ensamma känner igen sig i det Silvi säger och tänker. Själv känner jag igen mig så mycket att jag inte kan annat än gilla den här boken. Dessutom är boken spännande eftersom personerna i den befinner sig i en knepig situation och har anledning att oroa sig över att inte komma ut igen.

Ondskan

Efter år av misshandel från sin far, har Erik lärt sig allt om våld, vilket leder till att han 14 år gammal relegeras från sin skola efter att ha skapat ett litet skräckvälde runt sig. På väg till den nya skolan, Stjärnsberg, bestämmer sig Erik för att det nu får vara slut med våldet, men det visar sig vara svårt att hålla löftet om att inte slåss något mer.

På Stjärnsberg gäller speciella lagar och regler och misshandel och förnedring ses som god kamratuppfostran. Det skär sig snabbt mellan Erik och några äldre elever på skolan och problem tornar upp sig.

Det här är en oerhört rå och lite äcklig bok som behandlar frågor som vad ondska är för något och om våld verkligen kan lösa problem. Det här är också ett fint porträtt av en ung killes liv och hans försök att klara sig igenom skolåren mot alla odds.

Boken är bra och känns realistisk trots att jag egentligen inte borde kunna avgöra detta eftersom våld inte direkt är vardagsmat för mig. Boken har i alla fall såpass bra beskrivningar att det var omöjligt att inte bli berörd av de blodiga våldsscenerna. Faktum är att jag emellanåt var tvungen att lägga ifrån mig boken en stund för att smälta den.

Det här är en bra och viktig bok!

Hon går genom tavlan, ut ur bilden

När Hanna börjar femman är ingenting längre som förut: bästa kompisen börjar att vara med de tuffa tjejerna i klassen och Hanna blir helt utanför.

Det här är en rå och otäckt mörk berättelse om en utfryst och ensam flickas liv. Boken är svår att skaka av sig när man har läst ut den eftersom den verkligen berör på djupet och jag hade lätt att minnas hur det var när jag själv gick på mellanstadiet. När man är i Hannas ålder är det mycket som händer i kroppen och det är lätt att glida ifrån varandra när man utvecklas olika fort och växer ifrån varandra. Jag hade glömt hur hemskt det var att vara en femteklassare, men boken gör mig påmind om hur det kan vara att gå i en klass med dålig sammanhållning och att ha alldeles blinda lärare.

Boken är ingen kul läsning, men det är bra att det finns författare som på ett så bra sätt kan skriva om sådant som folk gärna blundar för. En viktig, vacker och underbar bok!