Insurgent

Insurgent av Veronica Roth är den andra delen i den dystopiska Divergent-trilogin, en berättelse om en värld där människor hålls i schack genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa kulturer och synsätt är accepterade. Nu är dock allt på väg att falla samman. Betyg: 4 kanyler av 5.

Insurgent av Veronica Roth
Insurgent av Veronica Roth

Insurgent av Veronica Roth är del två i Divergent-trilogin. Den tar vid precis där första delen slutar och tempot är alltså högt redan från början. Tris är en ung tjej i en dystopisk värld där alla hålls under kontroll genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa synsätt är accepterade. Antingen tillhör man De tappra, De osjälviska, De lärda, De ärliga eller De fridfulla och alla människor anses ha egenskaper som gör att de är menade att tillhöra en enda av falangerna. Tris är dock speciell, hon är divergent, vilket innebär att hon har egenskaper som gör att hon passar in i flera falanger. Hennes speciella egenskap är dock något som hon håller hemligt eftersom att det är farligt för divergenta att avslöja sig. Hon har precis genomgått den tuffa initiering som krävs för att bli upptagen i De tappra och vid sin sida har hon Marcus, hennes nyblivna pojkvän.

Tris och Marcus är två mycket unga människor, men i Insurgent är mod och divergens några egenskaper som är viktigare än livserfarenhet. Framför sig har de enorma utmaningar och de båda kommer att spela viktiga roller i händelseutvecklingen. Hela samhället, som de känner det, är på väg att rasa samman. De lärda vill bryta sig loss och släppa in ett annat styre och de drar sig inte för att starta ett krig för att uppnå sitt mål. Plötsligt ställs människor och falanger mot varandra, vänskap sätts på prov och många lider oerhörda förluster.

Boken är spännande från sidan ett och tempot är högt. Jag fastnade verkligen och ville veta hur det skulle utveckla sig. Jag inser att mycket i boken är platt och töntigt, att de flesta karaktärer vid sidan av Tris helt saknar djup, att hennes relation till Marcus beskrivs banalt och klyschigt, att det finns en hel del logiska luckor och att berättelsen drivs framåt med minsta möjliga finess och gestaltning. Ändå måste jag säga att jag rycktes med och, även om författaren kanske inte utnyttjar ämnet maximalt, så finns det i grunden något intressant i själva grundkonflikten: att människor hålls tillbaka av sina egna snäva kulturer och fyrkantiga bild av världen. När jag hade läst första delen i trilogin, Divergent, var det många som varnade mig för att de avslutande delarna skulle vara mycket sämre. Jag hade kanske låga förväntningar när jag påbörjade Insurgent, men jag blev i alla fall positivt överraskad över att storyn fortfarande kändes intressant och att det fortsatte att bjudas på överraskningar. Mitt största problem med boken är i någon mening att den är en ungdomsbok. Det kan jag naturligtvis inte föra fram som kritik, egentligen, men det känns bara så löjligt, från min synvinkel, att boken handlar om två barn som springer runt och räddar världen och upplever relationstrassel som de hanterar som om de vore ett gammalt äkta par. Det känns haltande. Men egentligen är det väl helt enkelt så att jag är för gammal för den här typen av böcker. Fel målgrupp, ni vet.

Jag kommer hur som helst att läsa den avslutande delen. Jag vill veta hur det går med allting och ibland är det precis den här typen av underhållning man behöver!

Insurgent av Veronica Roth
Insurgent av Veronica Roth

Insurgent

Originalets titel: Insurgent (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Uppläsare: Anna Maria Käll.
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Modernista), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Earbooks).
Läs även övriga delar i Divergent-trilogin: Divergent, Allegiant.
Antal sidor: 381 (ca 12,5 h lyssning).
ISBN: 9789176455104, 978-91-7483-159-7.

Veronica Roth

Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

Förlagets beskrivning

”Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda dem hon älskar – och sig själv – samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.

Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylld av firande och segeryra tillsammans med hennes valda falang. I stället slutade dagen i outsägliga fasor. Nu rasar krig, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer. Och i krigstider måste man välja sida, hemligheter kommer i ljuset, och de val som måste göras blir ännu större och mer oåterkalleliga.

Tris har förändrats, dels genom sin beslut, men också av på grund av nya upptäckter och skiftande relationer. Nu måste hon omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.”

Krokas

Krokas av Elin Olofsson, en fin bok om kvinnoliv, vänskap och mod i efterkrigstidens Sverige. Betyg: 3 av 5.

Krokas av Elin Olofsson
Krokas av Elin Olofsson

Krokas av Elin Olofsson är en bok som utspelar sig i efterkrigstidens Krokom, där Elsa arbetar i lanthandeln. Hon kommer bra överens med sin chef, som lyssnar på henne och litar på hennes omdöme när det gäller det mesta kring butiken. Kanske kan hon spela en ännu större roll för butiken i framtiden, men Elsa vecklar aldrig riktigt ut sig och hon släpper heller inte riktigt andra inpå livet. Hon bär nämligen på en stor hemlighet – hon hjälper en tysk, Hansi, att hålla sig gömd i en stuga i skogen. Plötsligt dyker tyskan Uli upp i Krokom och letar efter Elsa. Uli och mannen i stugan har haft en relation och nu försöker hon att söka upp honom. Spåren leder till Elsa eftersom Uli vet att hennes Hansi har brevväxlat med Elsa.

De båda kvinnorna, som egentligen är väldigt olika som personer, förs på så sätt samman och tvingas samarbeta för att försöka få Hansi och Uli att kunna lämna Krokom och starta ett nytt liv tillsammans. Det är inte ett projekt utan moraliska dilemman och det är också en situation som ställer stora krav på tillit. Går det verkligen att lita på Hansi – och är det rätt och riktigt att hjälpa honom, en tysk soldat?

Det jag bär med mig mest från den här boken är egentligen inte de moraliska grubblerierna, däremot sögs jag verkligen in i berättelsen och tyckte om att få läsa om vardagsliv och vuxenblivande vid den här tiden. Olofsson är duktig på att skildra tiden och platsen och karaktärerna i boken är också lätta att lära känna. Jag tyckte om att läsa om Elsa och hur hon försöker att hantera att bli uppvaktad av killar hon inte är intresserad av – en situation som säkert de flesta har varit i någon gång och som säkert var lika knepig då som nu. Jag tyckte också om att läsa om arbetet i lanthandeln, den lite påtvingade vänskapen mellan Elsa och Uli och mycket annat. Jag hade nästan velat ha mer av detta och mindre av det som är bokens kanske viktigaste komponent: berättelsen om tysken i skogen. Mycket kring just den delen kändes faktikt något tillrättalagt och lite osannolikt. Det går i och för sig att bortse från. Krokas är en fin roman om mod, vänskap och och kärlek i efterkrigstidens Sverige. Den väckte en lust hos mig att läsa fler böcker som utspelar sig vid den här tiden.

Krokas av Elin Olofsson
Krokas av Elin Olofsson

Krokas

Uppläsare: Angela Kovacs.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 239 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 9789146234036, 978-91-7647-162-3.
Andras röster: Fiktiviteter, Johannas deckarhörna.

Elin Olofsson

Elin Olofsson (född 1979) är en svensk författare som har skrivit ett antal böcker som utspelar sig på den jämtländska landsbygden. Debuten, Då tänker jag på Sigrid, kom 2013. Elin Olofsson instagrammar under @elinolofssonwriter och twittrar under @elinsmulan. Hon har också en hemsida och en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

”I september 1949 kommer den unga tyska kvinnan Uli Hartmann till Krokoms tågstation. På sig har hon en kappa som hon stulit av sin tidigare arbetsgivare Fru Cederstam och med sig har hon en bunt brev. Alla breven är skrivna av en Elsa Pettersson, som enligt adressen ska finnas någonstans i Krokom. Uli tänker leta reda på Elsa för att få veta vad som egentligen hände mellan henne och Ulis älskare Hansi, som deserterade och dog i Norge under kriget.

Samtidigt står Elsa Pettersson i lanthandeln där hon arbetar och packar varor åt kunderna. Hon grubblar över hur hon ska göra sig av med den stora hemlighet som hotar hela hennes tillvaro.

När de två kvinnorna möts förändras livet för alltid.

Krokas är en roman om kärlek och ensamhet, om hemligheter och oväntad vänskap i efterkrigstidens Sverige.”

Divergent

Divergent av Veronica Roth är en spännande SciFi och dystopi som utspelar sig i ett samhälle där människor hålls under kontroll genom att de delas in i olika falanger. Betyg: 4 muffins av 5.

Divergent av Veronica Roth
Divergent av Veronica Roth

Divergent av Veronica Roth är den första delen i en SciFi-trilogi och dystopi som utspelar sig i en framtid där fred upprätthålls och människor hålls under kontroll genom att de är indelade i olika falanger: de ärliga, de välvilliga, de lärda, de tappra eller de osjälviska. Falang går före blod, vilket innebär att alla 16-åringar måste välja falang och de som väljer en annan falang än den deras föräldrar tillhör måste således lämna sin familj, kanske för gott. Alla kan fritt välja falang, men till sin hjälp går alla igenom ett test, som ska peka ut vilken falang de är mest lämpade för. För Tris sker det totalt oväntade: det visar sig att hon är divergent – testet ger inga tydliga utslag och kan inte tala om vilken falang hon är ämnad att tillhöra. Den kvinna som håller i hennes test gör klart att det är någonting oerhört att få inkonsekventa testresultat och att det också är farligt – Tris blir rekommenderad att inte avslöja sin belägenhet för någon.

När det är dags för Tris att välja faller valet på de tappra och hon tvingas därför skiljas från sina föräldrar, som tillhör de osjälviska. Hon är också den enda från de osjälviska som byter falang. Nu väntar en tuff initieringsfas där alla som valt de tappra får kämpa och utstå olika tester för att visa att de verkligen platsar i sin nya falang. De som misslyckas kommer inte att bli upptagna i de tappra och kommer istället att bli falanglösa – och hamna helt utanför samhället, dömda till fattigdom och utanförskap. För Tris blir det extra svårt. Till skillnad från de som har vuxit upp i de tappra så har hon ingen aning om hur man gör saker i stil med att slåss, hoppa från höga höjder eller att kasta sig på ett tåg i farten. Hon får hela tiden pusha sina gränser och kämpa för att hålla sig kvar. Samtidigt blir hon mer och mer varse vad hennes divergens egentligen innebär och att hela samhället med sitt styre är på väg att skakas i grunden i det fördolda.

Jag brukar ha lite svårt för SciFi och fantasy, men jag sögs verkligen in i den här berättelsen och lockades till sträckläsning. Boken är väldigt lättläst och rakt på sak samtidigt som den är spännande. Det finns delar i Divergent som känns lite fåniga och tramsiga, inte minst den kärlekshistoria som är insprängd i berättelsen, och det finns också delar av falangindelningen och initieringen som känns närmast klyschigt för att det är så draget till sin spets och svart-vitt, men medan jag läste hade jag lätt för att se förbi detta och sugas in i den här världen. Jag ville hela tiden veta mer om divergens och vad som är på gång. Bokens tempo är högt och så blev också lästempot. Det som kanske fått stryka på foten för att hålla uppe tempot är personbeskrivningar och beskrivningar av vänskap och relationer. Det finns mycket i boken som faktiskt saknar djup, men det är okej för mig. Jag tyckte att Divergent var väldigt underhållande och fängslande och jag vill absolut läsa fortsättningen.

Citerat ur Divergent

”Jag tar ett djupt andetag. Jag är barnet som stannar. Jag måste göra det här för mina föräldrar. Jag måste.

Marcus sträcker fram kniven. Jag möter hans blick – hans ögon har en underlig mörkblå nyans – och tar emot den. Han nickar och jag vänder mig mot urnorna. Urnorna med De tappras eld och De osjälviskas stenar står båda till vänster om mig. Jag håller kniven i höger hand och lägger bladet mot min handflata. Sedan biter jag ihop och gör ett snabbt snitt med kniven. Det svider till men jag märker det knappt. Jag pressar båda händerna mot bröstet och andas skälvande.

Jag öppnar ögonen och sträcker fram armen. Mitt blod droppar ner på golvet mellan de två urnorna. Sedan, med en ljudlig flämtning som är omöjlig att hålla tillbaka, vinklar jag handen och mitt blod droppar fräsande ner på de glödande kolen.

Jag är självisk. Jag är modig”

Divergent av Veronica Roth
Divergent av Veronica Roth

Divergent

Originalets titel: Divergent (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Modernista), 2012 (den här e-boksutgåvan, Modernista).
Läs även övriga delar i trilogin: Insurgent, Allegiant.
Antal sidor: 362.
ISBN: 9789174992311, 978-91-7499-246-5.

Veronica Roth

Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

Förlagets beskrivning

”I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.

Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig.  Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.

Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.

Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget.  Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.

Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.

Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.

När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.

Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte

”– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…

Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.

Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…

… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.

Svetlana Aleksijevitj

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Förlagets beskrivning

”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”

Björnstad

Björnstad av Fredrik Backman
Björnstad av Fredrik Backman

Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.

Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.

Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?

Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.

En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.

En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.

Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.

Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.

Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.

Betyg: 5 hängivna supporters av 5.

Björnstad av Fredrik Backman
Björnstad av Fredrik Backman

Om Fredrik Backman och om Björnstad

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

Uppläsare: Marie Richardson.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Piratförlaget), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Piratförlaget).
Läs även: Kommande delar i serien Björnstad hockey.
Antal sidor: 472 (ca 15 h lyssning).
ISBN: 9789164222848, 9789164204967.
Andras röster: Carolina läser…, Fantastiska berättelser, Feministbiblioteket, Just här – just nu.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?

Bara allt. Den betyder bara allt.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.

Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.

Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”

Odinsbarn

Odinsbarn av Siri Pettersen
Odinsbarn av Siri Pettersen

Odinsbarn är den första delen i Siri Pettersens hyllade fantasytrilogi Korpringarna. Boken har fått ett väldigt fint mottagande, inte minst för att den har en stark kvinnlig karaktär i huvudrollen. Odinsbarn handlar om Hirka, som till skillnad från alla andra saknar en svans. Det har sagts att det beror på att en varg tog hennes svans när hon var liten, men det är inte sant. Hennes pappa vet sanningen och en dag måste han berätta den även för henne. Det är dags för dem att ge sig av, för att skydda Hirka. Hirka är nämligen på väg att bli vuxen, vilket också innebär att man genomgår en rit inför de med makt, rådet, och visar att man kan famna, d.v.s. utöva sin kraft. Hirka kan inte famna. Hon är inte som de andra, hon är ett ”Odinsbarn” och som sådan är hon potentiellt farlig och nu måste hon fly. Som Odinsbarn riskerar hon att sprida rötan.

Hirka har en vän, Rime, som är arvtagare till en av de mest mäktiga i rådet. Med honom kan Hirka känna kraften och kanske kan han hjälpa henne?

Odinsbarn är en spännande och annorlunda fantasy. Jag gillar huvudpersonen och jag tycker hemskt mycket om författarens språk och hur hon strösslar med ord och begrepp som hon har hittat på själv, men som ändå finns där med en stor självklarhet: slockna, famna, menskr…

Däremot ångrar jag bittert att jag lyssnade på den här boken som ljudbok, för det var allt annat än lätt att hänga med. Jag vill nästan tro att ljudboksappen som jag lyssnat med har fått spel och hoppat fram och tillbaka i uppspelningen, men sanningen är nog att boken kräver så mycket närvaro att den inte passade för mig att lyssna på som ljudbok. Det blev för rörigt: för många hopp mellan karaktärer, tid och rum för att jag skulle hänga med i svängarna. Det känns inte som att jag kan ge något riktigt ärligt och bra omdöme om den här boken, för min lyssning blev allt annat än optimal. Det enda jag kan säga är väl att man helst bör undvika ljudboken om man inte är väldigt van vid att lyssna på fantasyromaner.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en originell och spännande fantasy med en stark kvinnlig karaktär i huvudrollen och ett säreget språk.

Betyg: 3 korpar av 5.

Odinsbarn av Siri Pettersen
Odinsbarn av Siri Pettersen

Om Siri Pettersen och Odinsbarn

Siri Pettersen (född 1971) är en norsk författare och serietecknare. I Norge är hon kanske mest känd för serien Anti-klimax (Anti-klimaks på norska) från 2002. I Sverige slog hon igenom stort 2015 med fantasyromanen Odinsbarn. Hennes senaste bok på svenska är uppföljaren, Röta, som också kom på svenska 2015. Siri Pettersen instagrammar under @siripettersen, twittrar under @siripettersen och har en hemsida. Korpringarna har också en fansida på Facebook.

Originalets titel: Odinsbarn (norska).
Översättare: Ylva Kempe.
Uppläsare: Sonja Lindblom.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2015 (första svenska ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 661 (ca 22 h lyssning).
ISBN: 9789132165719.
Läs också: Övriga delar i serien Korpringarna: Röta, Kraften.
Andras röster: Bokhora, Carolina läserKulturbloggen, Kulturkollo

Baksidestext

”Den norska fantasysuccén – nu äntligen på svenska!

Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.

Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …

Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna – en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin. Det är en episk och våldsam uppgörelse med främlingsrädsla, blind tro och ärelystnad. Boken har blivit en sensationell succé i hemlandet Norge där den hyllats för sin originalitet, sitt språk och sin intrig.”

Ensam i Berlin

Ensam i Berlin - Hans Fallada

Ensam i Berlin utspelar sig i Andra världskrigets Berlin och skildrar livet och lidandet för några av de tyskar som på olika sätt väcker nazisternas missnöje. Två av huvudpersonerna, Anna och Otto Quangel, är starkt inspirerade av två verkliga personer (Elise och Otto Hampel). I boken är paret Quangel ett äldre par som håller sig för sig själva. De framställs som tråkiga, lite osociala och strävsamma. Otto är förman på en möbelfabrik och ser till att ingen maskar. Ingen misstänker dem för någonting. I allra största hemlighet gör de dock motstånd på det sätt de tycker att de kan: de skriver brevkort med sanningar om vad som sker i samhället. Upprinnelsen är att de har förlorat sin egen son, som stupat i kriget. Anna kan inte längre stå ut med att stillatigande se på. Varje söndag skriver så Otto en eller ett par mödosamt nedplitade kort, som sedan under största diskretion läggs ut i trapphus, väntrum och på andra ställen där de hoppas på att någon ska plocka upp dem och sprida budskapet vidare.

Vad de inte vet är att i stort sett varje person som råkar plocka upp dessa kort blir livrädda och genast lämnar in korten till Gestapo, där en nitisk kommissarie är satt att särskilt utreda fallet. Han sätter ut nålar på en karta och som tiden går börjar det mer och mer falla ut var hans motståndsmän håller hus. Quangels lyckas hålla sig undan i flera år. Deras obetydlighet och deras ensamhet gör att de faller under radarn, men till slut begår även Quangels ett enda litet misstag, som såklart får ödesdigra konsekvenser.

Människorna runt Quangels får också, på sina sätt, betala ett dyrt pris för det motstånd de gjort, eller inte gjort, för sin fattigdom, sjuklighet eller rätt och slätt för att det råkar falla sig så. Fallada beskriver detaljerat om den utstuderade ondskan och absurditeterna som nazisternas med stor energi lägger ner för att kväva allt motstånd och rensa ut allt som de inte vill ha i samhället. För varje obekvämt element som dyker upp ska allt blåsas rent och inte ens Gestapos kommissarier sitter riktigt säkert för att slippa undan att få tänderna utslagna och att få tillbringa tid inspärrad i ett källarhål. Ett felvalt ord eller en mindre framgångsrikt löst arbetsuppgift kan räcka för att allt ska slås till spillror.

Det är en oerhört gripande roman om att ha mod att protestera, men kanske mest en bok som faktiskt skildrar hur oerhört lite varje liten människa kan sätta emot ett stort och ondskefullt system. Alla bevakas, avlyssnas och kan när som helst gripas godtyckligt, dömas godtyckligt och avrättas. Har man inte förstått det förut, så målar boken upp hur små vi är när vi är ensamma. I boken betalar människor med allt de har, med sina liv, men räcker ändå inte till. Och kanske är det verkligen ett viktigt budskap: att vi alla måste stå upp och protestera tillsammans och stå upp för vad vi tror på. Men det är också en trösterik bok om att var och en ändå kan ta ställning och bara med det bidra med något stort:

”[…] ni gjorde åtminstone motstånd mot det onda. Ni blev inte själv ond också. Ni och jag och de många som sitter i det här huset och många, många i andra fängelser och tiotusenden i koncentrationslägren – de – de gör alltjämnt alla mostånd i dag, i morgon…”

Det här är en fantastisk och tankeväckande bok. Det är svårt att inte beröras och det är omöjligt att inte känna avsky inför vad nazisterna gjorde under kriget. Utöver förintelsen och de som stupade i krig så fanns det även fler som förlorade livet och som på olika sätt fick lida. I den här boken berättar Fallada om några av dem. I en blurb på baksidan står det att Primo Levi (författare, känd för att ha skildrat förintelsen) hävdar att Ensam i Berlin är det bästa som någonsin har skrivits om det tyska motståndet. Det kan mycket väl vara så. Det är en oerhört välskriven bok som alla behöver läsa för att få ytterligare en aspekt av vad människor utsattes för under kriget och vilken råhet och ondska som kan få utrymme om vi inte vågar hålla emot för de som vill störta vårt demokratiska samhälle och som inte erkänner människors lika värde.

Känner ni till Hans Fallada förresten? Det gjorde inte jag innan jag läste Ensam i Berlin, men min utgåva är i alla fall generöst utrustad med appendix och förord som förklarar bokens tillkomst och berättar mer om författaren. Bra! Fallada var alltså en tysk författare som hade mycket dramatik i sitt liv. Det första utkastet till Ensam i Berlin skrevs under 4 veckor och under redigeringen tillbringade Fallada en stor del av tiden på en nervklinik där han vårdades för ett sammanbrott. Fallada hade följts av dålig psykisk hälsa under en stor del av livet och var dessutom missbrukare. Innan han hann ta ställning till de strykningar och korrigeringar som föreslagits av en av förlagets redaktörer gick Fallada plötsligt bort i hjärtsvikt. Romanen kom därför att ges ut efter hans död i en version som anpassats efter redaktörens utlåtande. Först här om året kom Falladas egna sista version av boken ut i svensk översättning. Det är tydligen hela långa passager som har reviderats bort i den första versionen som gavs ut och som nu är återställda.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några som har skrivit om den är dagensbok.com, SvD och PocketBlogg.

Doften av vanilj

Istället för att gå till fritids efter skolan har Siri alltid gått till sin mormor, men nu är ingenting som förut. Mormodern har cancer och Siri märker hur hennes mormor blir allt svagare och sjukare.

I samma klass som Siri går en pojke som kallas för Coco. Coco vill trösta Siri och berättar därför för henne att det finns ett sätt att göra mormodern frisk igen. ”Känner du doften av vanilj tillhör du de utvalda till att rädda liv”, påstår han.

När Siri känner doften av vanilj hoppas hon att Coco talar sanning och hon tvingar sig själv att göra saker, som hon egentligen inte vågar, i ett desperat försök att rädda sin mormor.

Det här är en lättläst och gullig bok om liv & död och vänskap.

Bröderna Lejonhjärta

Karl Lejon är nio år och bor tillsammans med sin mamma och sin bror, Jonatan. Han tycker mycket om den prinslika Jonatan, som är så modig att han borde heta Jonatan Lejonhjärta, och Jonatan tycker så mycket om Karl att han tycker att Karl borde kallas för Skorpan eftersom Jonatan tycker så mycket om skorpor.

Livet varar dock inte för evigt: en dag dör man och då kan man inte vara tillsammans längre. Skorpan, som är sjuk och mest ligger hemma i kökssoffan, vet att han ska dö, men Jonatan tröstar honom med berättelsen om Nangijala. När man dör kommer man till Nangijala, där det fortfarande är sagornas och lägereldarnas tid, och då kommer Skorpan att bli frisk och få det bra. I Nangijala är det inte samma tid som här på jorden, så det kommer inte alls att dröja länge förrän Jonatan också kommer dit.

När de båda bröderna skiljs åt är det dock inte Skorpan som flyttar till Nangijala utan Jonatan. När huset brinner räddar Jonatan sin bror genom att ta honom på ryggen och hoppa ut från fönstret. Jonatan klarar inte fallet, men det gör Skorpan, men så är ju också Jonatan så modig att han offrar sitt liv för sin brors skull.

När de båda bröderna återförenas i Nangijala blir inte alls så bra som de hade tänkt sig. Sagorna där är inte goda och lyckliga. Där finns nämligen Tengil, som är ond och som folket lever i skräck för, och där finns Katla – vidundret som bara lyder Tengil.

Det här är den helt underbara berättelsen om Skorpan och Jonatan och deras kamp mot det onda i Nangijala. Det är en bok om mod och syskonkärlek och rädsla. Den handlar om att det finns saker som man faktiskt måste ha mod att göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Det här är också en bok om det allra svåraste ämnet: döden. Astrid Lindgren kan verkligen skriva om det och andra svåra saker på ett fint sätt. I mitt tycke är det här den absolut bästa Astrid Lindgren-boken. Man kan läsa den hur många gånger som helst och den är fortfarande lika fantastisk.