När Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur förra året så skedde det inte helt utan protester. Flera författare, däribland Herta Müller, som själv belönades 2009, uttryckte sitt missnöje över att priset gått till någon som är övertygad kommunist och tydligen inte tar avstånd från censur. Med detta i tankarna började jag läsa Mo Yans roman från 2006, Ximen Nao och hans sju liv.
Boken inleds vid det kommunistiska partiets maktövertagande, då godsägaren Ximen Nao blir avrättad och hans mark uppdelad. Den största delen kommer att hamna i folkkommunens händer och en minskande remsa kommer att brukas av Ximen Naos fosterson och tjänare Lan Lian, som så småningom blir den sista oberoende bonden i Kina. Ximen Nao finner det ytterst orättvist att han har blivit avrättad och kräver i dödsriket att han ska få återvända till Jorden. Det får han också – i skepnad av Lan Lians åsna.
I tur och ordning fortsätter sedan Ximen Nao att återfödas som tjur, gris, hund, apa och, slutligen, människa igen och han kommer att kunna betrakta sina före detta fruar, barn, vänner och ovänner i den gamla hembyn, som förändras i takt med att Kina förändras och genomlever svält, Kulturrevolution, millennieskifte…
Det är lite av en tegelsten (omkring 650 sidor), så man har tid att leva sig in i miljöerna och lära känna karaktärerna. Jag har en tendens att fastna för tjocka böcker, just för att man lever med dem så länge och får följa huvudpersonerna under så lång tid att det till slut känns som att man känner dem, men jag måste säga att det här inte är någon lätt läsning. Mo Yans stil handlar om att blanda saga och magi med historia och realism. Han lånar till och med ut sitt namn till en av bokens karaktärer (en näsvis rackare!). Och just för att det är så mycket knasigheter i boken, blandat med sådant som känns som autentiska vittnesuppgifter från historia händelser, så känns det som att det är mycket som går över huvudet på mig som läsare. När Mo Yan skriver om blödande hårstrån och korkade vildsvin så kan man läsa det som roliga anekdoter, fast tanken slår en ju också att han kanske använder det som symboler för något annat; något som jag inte förstår. Man känner sig lätt dum när man läser Mo Yan och till slut väljer jag att bara läsa den som den är och se allt hittepå som något som är instoppat för att lätta upp och underhålla. Faktiskt, så har Mo Yan stor humor och det är en på många sätt rolig bok. Särskilt tycker jag att han lyckas i att skildra Ximen Nao i de olika skepnaderna; det är alltid Ximen Nao som beskrivs, men författaren lyckas också pricka in hur världen kanske ser ut från ett djurs ögon. Han gör det träffande.
Jag är glad att jag läste boken, men jag erkänner villigt att den bjuder en del motstånd… Jag inser att man säkert kan läsa in mycket mer i den än vad jag någonsin skulle kunna komma på, men å andra sidan finns det ingen som förbjuder någon att läsa en bok rakt upp och ner utan att trassla in sig i symbolik och omskrivningar. Huruvida Mo Yan kritiserar eller inte kritiserar kommunistiska partiet tillräckligt mycket vet jag inte. Det är inte som att han döljer idiotin i de inte särskilt fungerande folkkommunerna och de vansinnessatsningar som följt sedan kommunisterna tog makten, men jag vet inte tillräckligt mycket om Kinas moderna historia för att kunna avgöra vad Mo Yan har valt ut att berätta och vad han har valt bort.
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om boken är Monika Häägg, SvD och Världslitteratur.
