Jag har flera år i rad skämts bort med att få Nobelpristagarlitteratur i namnsdagspresent (Elisabeth, 19:e november). På så sätt har jag både läst både Hjärtdjur och Tant Julia och författaren. Gissa vad som väntade på mig i en tidig namnsdagspresent när jag hälsade på mina föräldrar senast:
Jippi!
Det är inte bara Tomas Tranströmer och alla hans läsare, världen över, som gläds åt att han kommer att tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Även hans förlag, Albert Bonniers Förlag, har såklart flera anledningar att jubla. De kommer att trycka Tranströmers samlade verk i en, för att vara lyrik, rekordstor upplaga: 100 000 exemplar. Om de kommer att gå åt? Förmodligen!
Bara två timmar efter tillkännagivandet hade Bokus sålt 1000 Tranströmertitlar. Det tycker jag var extra roligt, för bara någon dag innan skickade Bokus ut ett pressmeddelande om en undersökning som de gjort kring vad Nobelpriset innebär för försäljningen. I denna konstaterade de bland annat att prosa säljer bättre än dramatik och lyrik och som exempel nämnde de att det såldes ca 5000 titlar av Mario Vargas Llosa i oktober – december förra året medan bara ca 300 titlar av Harold Pinter (dramatiker) såldes när han tilldelades Nobelpriset 2005. Det är väl i och för sig ganska vanskligt att försöka jämföra siffror från 2005 med siffror från 2011, eftersom nätbokhandeln säkert har ökat generellt sedan dess. Hur som helst: intresset för Tranströmer är högt och det tycker jag är kul!
Bild från stoonn/stock.xchng
Det var väl roligt att Tomas Tranströmer har tilldelats årets Nobelpris i litteratur! Det är faktiskt en författare som jag känner till sedan tidigare. ;)
Ja, nu har jag ju faktiskt inte läst Tomas Tranströmer, men jag känner ändå att det är ett gott val eftersom han trots allt är en uppskattad och välkänd poet. Jag läste en del om honom i DN tidigare i år, när de uppmärksammades hans 80-årsdag, och hade jag varit lite mer intresserad av poesi än vad jag är, så hade jag nog läst något av honom också. Jag kanske borde ta tag i det nu…
Att Svenska Akademien har fått en ny ledamot i Tomas Riad, språkvetare, är nu en gammal nyhet. Jag har inte så mycket att säga om det. När det gäller Svenska Akademien känns det just nu mer spännande att se vem Svenska Akademin har utsett till årets Nobelpristagare. Jag har absolut ingen aning! Jag brukar aldrig ha läst en Nobelpristagare innan pristagaren har tillkännagivits, så det är såklart svårgissat för min del. Frågan om vem som blir årets vinnare är förresten veckans Tematrio. Jag tror jag hoppar över att svara faktiskt… Jag är inte tillräckligt finkulturell för att komma upp med bra förslag. ;)
Ändå! Ändå är det ju faktiskt väldigt spännande!
Vem tror du får Nobelpriset i litteratur i år?
Vad gäller kemipriset hoppas jag att det inte går till någon av de spektroskopister som förhandstippats. Kanske har jag en chans om några år om ingen annan belönas. ;) Skojar bara! Jag har inte precis de ambitionerna…
Nobelpriset i litteratur tillkännages på torsdag och Nobelpriset i kemi tillkännages imorgon.
Några av mina Nobelpristagarfavoriter är för övrigt Orhan Pamuk (Oskuldens museum är bland det bästa jag läst!), J.M. Coetzee (Onåd), Selma Lagerlöf (Kejsarn av Portugallien) och William Golding (Flugornas herre). Mario Vargas Llosa var också över förväntan, måste jag säga. Tant Julia och författaren var riktigt bra!
Nobelpristagaren VS Naipul uttalade sig för ett tag sedan om att kvinnliga författare inte kan mäta sig med honom. Naipul menar att han redan efter ett stycke eller två kan avgöra om en text är skriven av en kvinna eftersom de skriver naivt och sentimentalt och olikt han själv.
Idén om att Naipul skulle vara överlägsen kvinnliga författare känns löjlig. Jag håller inte heller med om att man kan känna igen kvinnliga författare. Man skulle kunna tänka sig att författare skriver utifrån sig själva och berättar om levnadsöden som känns relevanta för dem. Så kan t.ex. Joyce Carol Oates gång på gång skildra kvinnoöden i det moderna USA (Blonde, Den tatuerade flickan, Älskad, saknad…). Å andra sidan kan även Richard Yates göra det (Easter Parade!). Och många fler!
Det är dumt att generalisera. Det finns chick lit och det finns grabbigare böcker och själv är jag inget stort fan av något av det. Det finns fantastiska kvinnliga författare och minst lika många bra manliga. Jag tror inte att man utifrån språk i en text kan avgöra könet på författare.
The Guardian har ett Naipultest ute. Det är engelska texter, vilket kanske inte är så rättvist för oss svenskar, men man kan i alla fall försöka gissa kön på författaren. Jag fick 6 rätt!
För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.
I boken får vi, genom Orhan Pamuk, ta del av poeten Kas liv. Pamuk skymtar förbi som en berättarröst ibland och berättar om hur han försöker att skriva sin väns biografi. Ka har i många år levt i exil i Tyskland, men vid bokens början återvänder han till den lilla staden Kars, under förevändningen att han ska göra ett journalistjobb och bevaka ett lokalval. Den egentliga anledningen till hans resa är dock att han vill träffa, och helst fria till, den sköna Ipek, som har skilt sig från sin man. Det han dras in i är dock någonting mycket allvarligt. Alla vägar till staden är avstängda på grund av snöoväder och under tiden görs ett kuppförsök, människor mördas och folket utsätts för kränkningar. Upprinnelsen är en konflikt mellan radikala islamister och republikaner. Som något slags tragiska symboler för meningsskiljaktigheterna finns de så kallade ”slöjflickorna”: flickor som trotsar slöjförbudet och mellan vilka det tycks gå en ”självmordsepidemi”. Mitt i allt detta står Ka: kär, fylld av längtan och med en plötslig inspiration att skriva dikter, men också fången i en konflikt som han inte själv har valt.
Där Oskuldens museum var mycket mer subtil i sin skildring av Turkiet, som ett land med ena benet bland gammaldags traditioner och islam och med andra benet på väg till något västinspirerat, använder Pamuk Snö för att berätta om det med full kraft. I Oskuldens museum kunde man le lite åt det; finna det lustigt när han skriver om människor som försöker att kopiera väst, t.ex. genom att göra läskedrycker, som i slutändan inte smakar något annat än turkiskt. I Snö ler man inte. Jag tycker att den är mycket mer brutal och hopplös, men också väldigt gripande och bra.
Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.
I centrum står Kemal, som hör till Istanbuls societet – den lilla klicken med superrika människor som lever ett land som i övrigt är ganska fattigt: ett land som står med ena benet bland muslimska traditioner, men som samtidigt så gärna vill anamma allt europeiskt, utan att riktigt lyckas. Det är i mitten av 70-talet och Kemal inleder en affär med den avlägsna släktingen Füsun. Det är dömt att inte leda till något. Först förhindras deras relation av att Kemal är förlovad med en annan kvinna och sedan av att Füsun hinner gifta sig med en annan man. Kemal kan dock inte glömma Füsun.
Hans fixering vid Füsun driver honom till sjukdom. Han kan inte släppa henne ur tankarna och hela hans liv byggs upp kring hennes liv och kring förhoppningen om att de ska få varandra till slut. Han ägnar åtta år åt att regelbundet, och ofta, besöka Füsun och hennes familj över oändliga middagar och medan han är där kan han inte avhålla sig från att, likt en kleptoman, sno åt sig saltkar, prydnadshundar, fimpar och lite vad som helst som kan påminna honom om Füsun. Han samlar på sig enorma mängder prylar från Füsuns hem och han ägnar mycket tid åt att känna på dem och fantisera om sin älskade. Som svepskäl för sina regelbundna besök hos Füsuns familj, kommer han på att han ska finansiera en filmatisering, som ska göra Füsun till filmstjärna, vilket är hennes stora dröm. Projektet är dock, även detta, ganska dömt på förhand, eftersom Kemal inte kan med att släppa in Füsun i den oskyddade världen som filmvärlden tycks utgöras av.
Kemal framstår naturligtvis inte som en särskilt frisk person och situationen framställs som ganska rubbad, men det fina med boken är att den inte dömer någon. Det är ingen Hollywoodkärlek. Kemal drömmer om något han inte kan få, han dricker för mycket raki och han försummar sina vänner. Varken Kemal eller Füsun lever efter de normer som samhället har, men de lever efter sina drömmar och det är så himla fint att de gör det. Jag älskar hur den här boken slutar. Den lämnade mig med insikten att kärlek kan se ut lite hur som helst och att lycka inte kan definieras av någon annan än en själv. Kemals oändliga kärlek, hur tokig den än är, fascinerade mig djupt. När jag la boken ifrån mig gjorde jag det med helt andra känslor och tankar än när jag började läsa den. Jag vet inte när en bok påverkade mig såhär mycket senast. Det måste vara ett gott betyg.
Tant Julia och författaren handlar om den 18-årige juridikstudenten Mario Vargas Llosa (boken lär vara delvis biografisk faktiskt!), som inleder ett förhållande med den äldre, frånskilda släktingen Julia. De träffas i hemlighet för att inte orsaka skandal i släkten, som vill att Mario ska bli någonting stort, inte att han ska gifta bort sig i unga år och behöva slita ut sig för försörjningens skull. Det är en fin liten berättelse och jag gillar verkligen hur naivt och lyckligt Mario kastar sig in i det här förhållandet, som utåt sett ser ut att vara dömt att misslyckas på förhand.
Boken är dock inte bara en kärlekshistoria, utan kretsar också mycket kring Marios extrajobb, som han har på radio Panamericana, där han är chefredaktör och arbetar med nyhetsuppläsningarna. Kanalen får dock sina största inkomster och har sina flesta lyssnare tack vare sina radioföljetonger, som skrivs av den excentriske bolivianen Pedro Camacho. Mario ser upp till denne man, som jobbar extremt hårt och som vecka på vecka lyckas med att fängsla lyssnarna med sina ganska överdrivna och dramatiska berättelser. Boken består till stor del av dessa radioföljetonger och de är, förutom att de är underhållande, lite av en spegel, som visar på Pedro Camachos fall. Pedro Camacho hänger snart inte med i sitt eget vansinniga tempo och börjar röra ihop berättelserna. Karaktärerna i de olika följetongerna byter namn, dyker upp i fel följetong, dör och återuppstår om vartannat.
De tragikomiska följetongerna börjar till slut likna Marios eget liv. När Marios och Julias förhållande läcker ut till släkten har han plötsligt hela släkten, särskilt fadern, emot sig och han är dessutom för ung för att få gifta sig med den här kvinnan, som dessutom är frånskild och inte kan gifta sig i en kyrka. De roliga cliffhangers, som varje radioföljetong slutar med, skulle lika gärna kunna skrivas ut efter varje kapitel som handlar om Mario: ”Skulle Mario och Julia till slut få varandra? Eller skulle Julia skickas iväg utomlands, bortförd av släktingar, för evigt skild från sin unge älskare? Ja, hur skulle denna lilla Lima-tragedi sluta?”
Jag tycker boken var väldigt underhållande, vilket jag kanske inte hade väntat mig av en Nobelpristagare eftersom jag förknippar Nobelpriset med alltigenom seriösa och allvarliga verk. Jag tycker boken var klart läsvärd och jag läser gärna mer av Vargas Llosa.
Jag brukar känna mig lite skeptisk inför Nobelpristagare och det var jag även inför Müller. Jag brukar försöka intala mig att det finns Nobelpristagare som inte skriver obegripligt, extremt poetiskt och med komplicerad symbolik; och det gör det ju också! Fast Müller skriver tyvärr precis sådär som jag är rädd för. Jag gillar det inte!
Berättelsen är egentligen viktig och intressant, men den når inte fram till läsaren när allting ska lindas in och krånglas till. Själv gillar jag det enkla och avskalade, inte det som döljs bakom symbolik, lika svår att förstå som de krypterade meddelanden som bokens huvudpersoner skickar till varandra.
Bokens huvudpersoner tillhör den tyska minoriteten i det diktatorstyrda Rumänien. På grund av detta är de ständigt förföljda, tas in för förhör och får bevittna hur vänner omkring dem på märkliga sätt ”begår självmord” eller försvinner på andra sätt.
Jag kan väl egentligen varken råda eller avråda från att läsa boken, men jag kan väl konstatera att jag inte är tillräckligt intresserad av ansträngd finkultur för att orka läsa något mer av Müller. Jag kan också konstatera att det svåra Müller berättar om nog skulle göra sig bättre och nå ut till fler om den inte berättades som i den här boken.
Nu har jag läst (eller snarare lyssnat) på ett verk av en nobelpristagare. Minsann! Herr Arnes penningar är det jag har haft i lurarna den senaste tiden och jag tycker faktiskt att den var riktigt bra. Jag gillar att den har sina inslag av övernaturligheter. Dessutom passade den mig väldigt bra att just lyssna på, eftersom den inte är så lång (3 CD). Jag brukar inte intensivlyssna så mycket på ljudböcker, utan mest ha i lurarna när jag promenerar till universitetet. En längre bok kan därför råka ta evinnerligt lång tid att lyssna ut.
Herr Arnes penningar är en spännande liten historia med touch av övernaturligheter och spöken. Den tar sin början i ett rått mord, där den rike herr Arne och alla i hans hus, brutalt slaktas, och förövarna smiter med alla pengarna som fanns i huset. Den enda som lyckas undkomma är Elsalill, och det blir fattiga fiskaren Torarin, som tar hand om henne. Elsalill hamnar så i Marstrand, där hon hjälper Torarin att rensa fisk, och väl där blir hon förälskad i en stilig skotte, sir Archie, som vill föra henne med sig tillbaka till Skottland. Det är nu det börjar ske övernaturliga saker och Elsalill blir på ett eller annat sätt hela tiden varnad eller hindrad från att vara med sir Archie. Den mörka hemligheten, att sir Archie är herr Arnes mördare, rullas så upp, och Elsalill står plötligt i en svår situation.
Sensmoralen går inte att ta miste på i denna historia. Även om det är kärleken som står på spel, måste den som har begått ett brott sona sitt straff. Hur det går till kan du läsa om i boken om du inte redan har gjort det. Det är ingen lång berättelse, men den är spännande och trevlig och känns väldigt typisk för Lagerlöf. Jag gillar hennes sätt att väva in spökhistorier i sina berättelser och jag tycker att det här är en läsvärd historia.