De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en smärtsam dystopi om en framtid där rasism har fått makten. Betyg: 4+ gungor av 5.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en Augustprisbelönad roman som inleds dramatiskt med att tre IS-anhängare bryter sig in i en seriebutik för att avrätta en serietecknare, något som också ska filmas och laddas upp på nätet. Händelsen ligger nära attacker vi alla hört om: Charlie Hebdo, Lars Vilks… Självklart är det en obehaglig och svår läsning: allt är fyllt av råhet, ondska, brutalitet, skräck. Under attacken börjar dock en av jihadisterna, en ung kvinna, att vackla och händelsen får ett annat slut. Efteråt hamnar kvinnan på en psykiatrisk klinik. Hon är förvirrad, vet inte vem hon är, hävdar att hon kommer från framtiden.

En tid senare blir kvinnan uppsökt av en författare och hon ger honom sina texter, vill berätta om framtiden. Det hon berättar är mörkt och smärtsamt: hon skildrar ett samhälle där rasismen har tagit över helt och där så kallade ”Sverigefiender”, mestadels muslimer, samlas ihop i ett område som kallas Kaningården där de torteras och tvingas att äta griskött.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en annorlunda roman med många lager. Romanens unga kvinna på den psykiatriska kliniken skulle kunna avfärdas som en sjuk människa, men det hon berättar ligger nära en verklighet som förvånansvärt många svenskar vill se. Boken ger skrämmande, möjliga utfall av vårt agerande och ger samtidigt hopp om att linjen kan brytas.

Ibland hade jag svårt att helt följa berättelsen. Det är mycket som är gåtfullt, ovisst och utspelar sig mellan raderna. Samtidigt är Anyuru mästerlig på att gestalta med små, effektiva medel. Språket är fantastisk och kompositionen är imponerande. När jag la ifrån mig De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var det med en känsla av att den här boken inte liknande något annat jag läst och att den skulle växa. Det har den också gjort.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 300.
ISBN: 978-91-1-307313-2.

Johannes Anyuru

Johannes Anyuru (född 1979) är en svensk författare, som debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Det stora genombrottet kom nio år senare med En storm kom från paradiset, där Anyuru berättar om sin pappa. Johannes Anyuru har belönats med många fina priset och utmärkelser, bland annat Augustpriset, som han belönades med för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

Förlagets beskrivning

”En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.

Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.

Hon menar att hon kommer från framtiden.

Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater.”

Val 2018. Vad händer med kulturen efter valet?

Det är snart val! De som känner mig privat eller är flitiga läsare av min blogg vet nog ungefär var jag står politiskt… Trots att det här inte är en politisk blogg på något sätt. 🙂 Jag tänkte i alla fall passa på att göra ett politiskt inlägg just idag, när valet är så nära och så mycket står på spel. Kulturfrågor må vara totalt marginaliserade i årets riksdagsval (ärligt talat är det knappast en av mina viktigaste frågor heller, inte i dessa tider). Jag har ändå roat mig med att sammanställa vad riksdagspartierna har för avsikt att göra inom kulturområdet efter valet. Ett partis kultursatsningar kan faktiskt avslöja ganska mycket om ett parti… Sammanställningen är baserad på respektive partis valmanifest/valplattform och punkterna är tagna rakt av från dem. Jag har sökt efter nyckelordet ”kultur” och tagit alla punkter som känts någorlunda relevanta.

Centerpartiet

Ordet ”kultur” finns inte någonstans i Centerpartiets valplattform. För att skriva något om vad Centerpartiet tycker i kulturfrågor fick jag klicka runt på deras webbplats tills jag kom till ett avsnitt om kultur. Där finns inga konkreta punkter, men två fetade rubriker ger en ledtråd till vad de tycker är viktigast: Ge barn mer kultur och Kulturen ska vara fri från politiker som vill styra vad den ska handla om. Den förstnämnda punkten preciseras såhär: ”[…] tycker vi att det måste finnas kulturskolor i alla kommuner. Vi vill också att personer som arbetar med kultur ska komma till skolan för att visa hur de jobbar och tillsammans med elever skapa kultur.”

Kristdemokraterna

Ordet ”kultur” finns inte någonstans i Kristdemokraternas valmanifest. För att vara lite schyst i den här sammanställningen letade jag mig långt in i deras webbplats och fann ett avsnitt om deras politik inom kultur och media. Där fanns en punkt som rör kultur: ”Entreprenörskap i kulturen […] entreprenörskap är inte alltid en integrerad del i konstnärliga och kreativa utbildningar. Vi vill ändra på det så att fler får grundläggande kunskap i entreprenörskap.”.

Liberalerna

  • Bildningsresan börjar i skolan. Alla barn och unga ska få möta professionella kulturutövare i skolan och se och höra, men också själva få utöva, t.ex. teater, film och musik. Skapande Skola ska omfatta även gymnasiet. Tillgången till skolbibliotek ska stärkas och utbildade bibliotekarier ska sköta dem. Läsning av kvalitetslitteratur och klassiker ska särskilt främjas.
  • Försvara kulturens frihet. Alla tendenser till politiserad styrning av kulturlivet och kulturarvssektorn ska motverkas. Offentlig finansiering ska ske i former som garanterar kulturlivets oberoende gentemot politisk styrning. Principen om armslängds avstånd ska upprätthållas och skärpas. Statens styrning genom kultursamverkansmodellen bör minskas genom att det ges större frihet för de regionala kulturplanerna.
  • Fler vägar för finansiering av en fri kultur. Fortsatt ambitiösa offentliga anslag ska kompletteras med fler finansieringskällor. Därför ska avdragsrätt för inköp av konst i olika former införas, fler stiftelser för kulturfinansiering skapas och villkoren för privat kultursponsring förbättras. Donationer till kulturella ändamål ska vara avdragsgilla.
  • Säkra oberoendet för public service. Vi vill grundlagsskydda Sveriges Televisions, Utbildningsradions och Sveriges Radios oberoende från politiken. Utan att försämra förutsättningar för lokaltidningars nyhetsjournalistik ska public services lokala journalistik byggas ut för att bidra till granskande journalistik i hela landet.
  • En kultur för alla. Kulturen ska vara tillgänglig för alla. Uppsökande verksamhet, digitala distributionsformer och den fysiska tillgängligheten till kultur behöver utvecklas.

Miljöpartiet

  • Stimulera lusten att läsa redan i förskolan och satsa på skolbibliotek med utbildad personal.
  • Öka möjligheterna för människor i alla åldrar att ta del av konst och kultur. Det ekonomiska stödet till föreningsliv och studieförbund ska öka.
  • Stärka den ekonomiska tryggheten för konstnärer och kulturskapare. Stipendier och ersättningar ska vara pensionsgrundande och berättiga till socialförsäkringar.
  • Ge estetiska kunskaper större plats i utbildningen, från förskola till folkbildning. Alla barn och unga ska kunna få plats i en kulturskola och estetiska ämnen ska återinföras på samtliga nationella gymnasieprogram. Värna och vårda kulturarvet samtidigt som vi välkomnar nya kulturyttringar, som exempelvis spelkultur.

Moderaterna

  • Skydda kulturen från politisk klåfingrighet.
  • Bygg ut Skapande skola till att också omfatta gymnasieskolan.
  • Stärk upphovsrätten.
  • Verka för att digitalisera kulturarvet. Bejaka ny teknik för att nå nya grupper – i hela landet.
  • Satsa på barns och ungas läsande. Biblioteken ska nå fler barn och unga från utsatta områden.
  • Satsa på nyskapande kultur. Stärk Kulturbryggan.
  • Ökad legitimitet för public service genom tydligare uppföljning och former för granskning av saklighet och opartiskhet.

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna har inget valmanifest/valplattform (eller, de hade åtminstone inte lanserat något när jag gjorde den här sammanställningen den 24/8). När jag klickade runt på deras webbplats på jakt efter deras kulturpolitik hittade jag dock deras kulturpolitiska program, som är 28 sidor långt, och där det finns en mängd punkter som beskriver vad Socialdemokraterna vill föra för kulturpolitik. Det blir inte rättvist att punkta dem i den här jämförelsen (eftersom ett kulturpolitiskt program rimligen är mer omfattande än vad kulturavsnittet i ett valmanifest/en valplattform brukar vara). På hemsidan har Socialdemokraterna i alla fall även sammanfattat några korta punkter som lyder: utveckla kulturlivet i hela landet, utveckla kultursamverkansmodellen, utöka fri entré till regionala museer, utveckla konstnärernas villkor, utveckla kultur- och musikskolan.

Sverigedemokraterna

  • Stärka den kulturella sammanhållningen genom lokala kulturlotsar med uppgift att samla in, marknadsföra och integrera det lokala kulturarvet i välfärdens verksamheter och etablera Sverigecenter i landets mest utsatta områden.
  • Stödja kulturell planering så att bostadsområden utformas i traditionell byggnadsstil på ett hemtrevligt, barnvänligt och tryggt sätt.
  • Säkra det svenska kulturarvet genom generella anslagshöjningar för vård och  utveckling av vårt kulturella arv, införa kulturarvs-ROT och stärka den statliga kulturarvsfonden.
  • Införa en svensk kulturkanon i skolundervisningen och verka för en nordisk kulturkanon i de nordiska skolorna.
  • Stärka datorspelsindustrin och nyttja den som ett steg i att främja svensk kultur.
  • Intensifiera insatserna för att värna, vårda och visa nordisk kultur i nordiska skolor och fördjupa och förstärka den nordiska språkförståelsen.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet har en valplattform med enbart löpande text (de övriga partierna har i allmänhet också formulerat sina åsikter i konkreta, kortare punkter). Jag har därför själv försökt koka ner Vänsterpartiets åsikter i några punkter. Från Vänsterpartiets valplattform, Kultur för alla – inte bara några få:

  • ”Det ska vara lätt att utöva och uppleva kultur. Riksteatern och turnerande utställningar ska nå ut i alla hörn av landet. Stora sportevenemang ska sändas i  analer som alla har tillgång till. De ickekommersiella mötesplatser där vem som helst kan utöva och möta kultur måste bli fler.”
  • ”Vårt mål är att Kulturskolan för barn ska göras kostnadsfri före år 2022.”
  • ”Offentliga stöd ska inte styras av efterfrågan. Kulturpolitiken ska utgå från en  elt annan logik.”
  • ”Vänsterpartiet vill se en lag mot att lägga ut driften av folkbibliotek på entreprenad. Vi vill också se en utbyggnad av folkbiblioteken. Varje skola ska  även ha tillgång till ett skolbibliotek bemannat med en skolbibliotekarie.”
  • ”Kulturen ska vara fri och frispråkig. […] Vänsterpartiet är konsekventa försvarare av konstnärlig frihet och yttrandefrihet.”
  • ”Professionellt verksamma kulturskapare måste ha möjlighet att leva på sitt kulturskapande under rimliga förhållanden. För det krävs bland annat att kulturskaparna får en bättre ersättning för sitt arbete, att fler får fast anställning på kulturinstitutionerna och att socialförsäkringarna anpassas efter den verklighet som de frilansande kulturskaparna lever i.”
Röstkort
Röstkort

Det var det! Jag känner spontant att det är några partier som står ut och skulle kunna kommenteras… Men jag väljer att inte göra det. Punkterna från valmanifesten talar för sig själva, tror jag.

Trots att jag är medlem i ett politiskt parti och känner mig säker på och trygg med vad jag röstar på så tycker jag samtidigt att det är viktigt att visa respekt för de andra partierna och kolla igenom deras partiprogram. Det är alltså detta jag har gjort och det är därför det inte var någon big deal för mig att skriva det här inlägget. Jag rekommenderar alla att kika in riksdagspartiernas hemsidor och kolla vad de faktiskt tycker (i alla frågor, inte bara kultur!). Och har du rösträtt, gå och rösta!

Harm: en samtidsroman

Harm av James David Garrabant är en bok om några studenter som längtar iväg till något större än den småstad där de bor, men mest känns det som att de försöker spela akademiker och verkligen kämpar för framstå som för stora & upplysta för småstadsliv. Betyg: 2 pizzor av 5.

Harm av James David Garrabrant
Harm av James David Garrabrant

Harm av James David Garrabrant är en bok som jag fick skickad till mig när den var ny, det vill säga 2011. Jag brukar normalt sett inte ta emot recensionsexemplar, men det här var alltså ett obeställt sådant och att det har dröjt 7 år innan jag kom mig för att läsa den talar kanske för sig självt; Det finns en anledning till att jag inte tar på mig att läsa och skriva om böcker på beställning.

I alla fall, Harm har underrubriken ”en samtidsroman” och kanske har inte världen förändrats mycket de senaste 7 åren? Faktum är att flera av bokens teman känns tidlösa. Framför allt handlar den om ett gäng studenter som längtar bort från det Skövde där de bor. De lever bohemiskt och slår emellanåt nästan knut på sig själva för att vara alternativa och framstå som för stora och ha för stora tankar & insikter för att bo i småstaden.

Det är ett intressant och tacksamt ämne att behandla, särskilt eftersom vi säkerligen är många som har bott i mindre städer och funderat på om vi hör hemma där. Att skriva om studentliv känns också kul. Det är ett tema som jag särskilt har bloggat om som ett ämne som jag önskar att flera böcker tog sig an.

Problemet med Harm är att jag inte blir engagerad av berättelsen eller känner särskilt stor sympati med karaktärerna. Det är svårt att riktigt förstå varför de avskyr Skövde så mycket som de gör eller vad som egentligen rör sig i deras inre. En del av dem framstår mest som korkade och pretentiösa homofober, svåra att vare sig orka lyssna på, än mindre sympatisera med. Boken är främst driven av pladdrig dialog och det bygger inte riktigt upp huvudpersonerna på ett bra sätt, tycker jag. De pratar och pratar och pratar och den tanke som hela tiden slår en är att de försöker att framstå som ”lärda” människor, men egentligen inte har bottnat i någonting. De känns bara pretentiösa. Flera av dem är för övrigt utbytesstudenter och stora delar av boken är därför skriven på engelska. Det känns udda att mixa olika språk och jag vet om jag gillade det greppet, även om språket i och för sig är en av många komponenter som visar hur bokens huvudpersoner sätter sig lite utanför och ovanför ”resten av stan”. Nja, nej, jag fastnade inte för den här boken, även om jag anar författarens ambitioner. Jag tror den hade vunnit på att koncentrera sig på ett mindre antal huvudpersoner och att inte vara så dialogdriven.

Citerat ur Harm

”Gustav, som inte stod ut med tystnaden när alla andra verkade somna vid bordet, sa ”jag tror verkligen att vädret påverkar folk. Sydeuropéerna är ett utåtriktat folk på grund av medelhavets sol och värme medan nordborna utgör ett inåtriktat folk för det är kallt, regnigt och allmänt jävligt här uppe.”

”Som om det skulle vara någon ursäkt” mumlade Jacob. Som om det är en iakttagelse som det tagit det svenska folket tusen år att komma fram till och är värt den kälktrevliga deklaration det får vid så många vardagliga tillfällen. Jacob tittade upp från sin öl, ”känner ni till Henry Miller? En amerikansk författare.”

De tittade på honom.

”Henry Miller, the writer… Efter flera år i gråa Nordeuropa skriver han om vädret. Han förkastar sin nordiska härkomst, anklagar sina förfäder för världens alla dumma påhitt och skuldbelägger Nordeuropas väder. Han frågar why do people live in such outlandish climates in temperate zones, as they are miscalled? Han säger, it’s because people are naturally idiots, naturally sluggards, naturally cowards. Until I was ten years old I never realized that there were ‘warm’ countries, places where you didn’t have to sweat for a living, nor shiver and pretend that it was tonic and exhilarating. Wherever there is cold there are people who work themselves to the bone and when they produce young they preach to the young the gospel of work – which is nothing, at bottom, but the doctrine of inertia.”

”Lärde du dig allt det där utantill?” undrade Gustav.

”Nej, jag improviserar.””

Harm

Utgivningsår: 2011 (första utgåvan, Urtext förlag).
Antal sidor: 237.
ISBN: 9789174373967.

Förlagets beskrivning

”En ung bohem och hans vänner irrar runt på Skövdes gator och våndas över samtiden. De vill ta sig ifrån den västgötska slätten, men Skövdeondskan binder dem till småstan och vanställer deras radikala drömmar.

Harm är historien om en bortskämd generation, om den globala folkvandringen och vanmakten den framkallar, och om varför räven alltid säger surt om rönnbären.”

Yarden: En berättelse

Yarden av Kristian Lundberg är en poetisk och smärtsam betraktelse över vad det vill säga att ha ett låglönejobb, att vara fattig och att vara längst ned i hierarkin. Betyg: 5 repade lyxbilar av 5.

Yarden av Kristian Lundberg
Yarden av Kristian Lundberg

Yarden av Kristian Lundberg är en berättelse om en viss Kristian Lundberg, som efter en trasslig uppväxt och författarförsök som inte riktigt har tagit fart, nu hankar sig fram som timanställd hos de arbetsgivare som ingen jobbar för om de har något alternativ. I alla väder jobbar han i Malmö hamn, på Yarden, där fabriksnya bilar lastas om och behöver flyttas, tvättas eller fixas på andra sätt av sådana som han själv, sådana som accepterar att arbeta hårt med kroppen, att vara övervakade, att vara utbytbara, att ha det obekvämt, att frysa, att sakna skyddsutrustning, att tvingas promenera i timmar för att ta sig till jobbet, eftersom lönen och timanställningens osäkerhet inte gör det möjligt att avvara pengar till busskort. Kristian är den enda som är född i Sverige. Runt omkring honom finns människor med allt möjligt tungt i bagaget, människor vars ekonomi är ännu sämre och vars anställningstrygghet ännu värre. En del har flera jobb och kommer direkt från tidningsutdelning till sitt dagjobb.

Kristian reflekterar över sin uppväxt, med en ensamstående, schizofren moder, och en pappa som gjort en klassresa och lämnat sina barn bakom sig. I några smärtsamma scener korsas hans och faderns vägar och det ges en brutal påminnelse om vilka barriärer som kan uppstå mellan människor från olika klass. Under uppväxten flackar familjen omkring. Mamman får förr eller senare paranoida episoder och rycker upp sin familj. De bor här och där, bland annat i Rosengård. Skolan fungerar inget vidare och Kristians kompisar har oftast liknande livssituationer som han själv. Framtiden tycks utstakad: droger, psykisk ohälsa, kriminalitet.

Lundberg låter läsaren förstå att droger och kriminalitet har funnits i Kristians liv, men också att han har valt en annan bana. Är det frihet? Kanske. Det går att konstatera att det finns de som står långt under Kristian själv. Lundberg skriver om papperslösa, som blir utnyttjade och lurade, och om rasism som verkar vara ett självklart inslag i vardagen på ställen som Yarden. Han reflekterar också kring barndomsvänner som inte tog sig ur den utstakade banan med droger och kriminalitet. Han skildrar också den ständigt hägrande lusten att skriva. Skriva. Skriva, är det frihet?

I Yarden lyckas Lundberg väcka många tankar kring frihet och frihetens pris, samtidigt som han skriver brännande om klass och om fattigdom. Den som har läst exempelvis Susanna Alakoski kommer att känna igen känslan. Lundberg skriver fram perspektiv och erfarenheter som sällan hörs, vittnesmål om att vara fattig och hur fattigdom leder till mer fattigdom eftersom den fattige sällan har råd att fatta ekonomiskt smarta beslut. Att vara fattig är att leva utanför, att inte höra till. Ibland blir det nästan övertydligt, som när Kristian och de andra timanställda tvingas äta sin mat utomhus eftersom de inte är välkomna in i lunchrestaurangen där kontorsfolket äter. De timanställda är ting bland ting. Samtidigt skriver han om den gemenskap som i någon mening uppstår bland dessa människor som har de sämst betalda och mest otrygga jobb som finns. De jobbar och sliter tillsammans, väl medvetna om att alla drabbas om arbetet inte blir utfört tillräckligt snabbt. Deras osäkra situation, där jobbet nyckfullt kan ryckas ifrån dem för minsta lilla, gör också att de har en slags outtalad överenskommelse om att hålla varandra om ryggen och ställa upp för varandra när det behövs. Så bildas en slags gemenskap, mellan de som delar erfarenheter av att vara fattig.

Yarden är ingen lång bok, men den är effektiv och smärtsam. Lundberg skriver poetiskt och precist och lämnade mig med många nya tankar och insikter. Det var också en bok som jag hade svårt att släppa medan jag läste den, och nu när jag har läst ut den är jag säker på att den kommer att leva kvar länge i tankarna.

Citerat ur Yarden

”Det är förbjudet att ha mobiltelefon med sig på arbetsplatsen. Det är också förbjudet att röka, snusa, tugga tuggummi. Vi får inte heller ha höger vindruta nerdragen. Vi är transportörer. Vi förflyttar fordon. Vi är också experter på överlevnad och mygel. Att mygla: parkera bussen på en plats dit övervakningskamerorna inte når och sova en knapp timme. Jerry är alltid tröttast. Han har ett tidningsdistrikt i Eslöv som han brukar vara färdig med till kvart över sex – sedan direkt till Yarden för ett dagspass. Ibland sätter vi honom i en bil och låter honom sova. Det märkliga med Jerry är att han är fullblodsrasist. Han kan säga saker som: ”Det är svartingarnas fel! Alla dessa jävla somalier som kommer hit, tuggar kat och slår sina barn.” Han säger det till Ahmed som nickar instämmande. ”Så är det.””

Yarden

Utgivningsår: 2009 (första utgåvan, Brutus Östlings bokförlag Symposium), 2010 (den här pocketutgåvan, Brutus Östlings bokförlag Symposium).
Antal sidor: 140.
ISBN: 978-91-7139-838-3, 978-91-7139-855-0.

Kristian Lundberg

Kristian Lundberg (född 1966) är en svensk författare och litteraturkritiker. Han har sedan debuten 1991 skrivit såväl poesi som kriminalromaner och romaner, men det stora genombrottet kom med den självbiografiska romanen Yarden, som också har blivit både film och teater.

Förlagets beskrivning

”Yarden handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar – tillgång till men framför allt avsaknad av pengar. Det är också en berättelse om författarens uppväxt på samhällets skuggsida.

Fångad i en snara av växande skulder söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som inledde hans yrkesverksamma liv en resa tillbaka till barndomen, men också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.

Kristian Lundberg företar en omvänd klassresa, där åren med författandet som huvudsysselsättning plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Men inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.”

Paris passion

Paris passion av Eva Swedenmark är en bok om drömmen om frihet och skrivande i 60-talets Paris (och Algeriet). Man får verkligen en känsla för hur det var. Tiden. Politiken. (Den fria?) kärleken. Betyg: 4 silverbroscher av 5.

Paris passion av Eva Swedenmark
Paris passion av Eva Swedenmark

Paris passion är en roman som är baserad på Ewa Swedenmaks egna liv. Jag kan erkänna att jag faktiskt rörde till det till en början och trodde att det här rent av var en biografi. Det var långt in i boken som jag plötsligt kom på att boken handlar om en Lena och att författaren faktiskt heter Eva, och även om Eva, precis som bokens Lena, har vuxit upp i Sundsvall och sedan hamnar i Paris på slutet av 60-talet och börja frilansa som journalist, så är Paris passion trots allt ”bara” en roman. För mig är det dock ett gott betyg att jag rycktes med och trodde att boken var helt självbiografisk. Det finns nämligen någonting väldigt autentiskt över den här berättelsen och det känns kul, när man nu inte alls var med på den tiden själv (jag föddes 20 år senare).

Lena är ung och drömmer om att skriva. I Paris. Och det är dit hon åker med sin livskamrat David, med vilken hon alltså har ett fritt och öppet förhållande. Kärleken är fri. Allt är fritt och världen ligger öppen framför dem. Jag vet inte hur många av de som var med under den här tiden som faktiskt känner igen sig i det här porträttet som Swedenmark målar upp, men jag tycker verkligen att Swedenmark fångar någonting: en anda, en tid, ett politiskt samtal som liksom pågår överallt. Det är intressant att följa Lena i Paris och när hon så småningom tar sig vidare till Algeriet för nya berättelser att skildra och skicka till tidningarna i Sverige. Jag vet inte om jag blir inspirerad, men jag tycker om att höra om hennes orädda, unga, nyfikna hunger efter alla dessa möten och berättelser som hon vill skildra. Intressant är också hur hon försöker navigera i den här tiden då hon själv upplever sig som så frigjord och fri, medan omvärlden på så många håll behandlar kvinnor på ett helt annat sätt än vad hon själv förväntar sig. Lena vill i flera fall berätta om just kvinnors situation, samtidigt som man som läsare paradoxalt nog ser vilken knepig och utsatt sits hon själv sitter i.

Jag tycker att Paris passion var ett både tankeväckande och intressant litet tidsdokument. Idag, när det blåser högervindar och populistiska partier vinner mark, så känns det närmast främmande att det fanns en tid när vänstervindarna var så starka som de faktiskt var under slutet av 60-talet. Det är intressant och väcker tankar om vad någon i framtiden skulle kunna skriva om vår tid. Det var också länge sedan jag läste en bok med så tydlig skildring av en tid som Paris passion och allt känns både insiktsfullt och väl skildrat. Samtidigt är Paris passion förstås en roman som kretsar kring Lena och vad hon möter i sitt unga vuxna-liv och kärleksliv och det är på många sätt tidlösa teman.

Paris Passion

Uppläsare: Kerstin Andersson.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Ordberoende förlag), 2018 (den här ljudboksversionen, Word Audio Publishing).
Antal sidor: 292 (ca 7, 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7523-836-4, 978-91-87595-53-0.

Eva Swedenmark

Eva Swedenmark (född 1944) är en svensk författare och journalist, som har skrivit ett stort antal romaner, barnböcker, fackböcker och pjäser. Hon är också en av författarna bakom pseudonymen Emma Vall. Eva Swedenmark har en blogg och en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

”Det är en tid av politisk hetta i slutet av sextiotalet. Lena och David reser till Paris för att leva på ett nytt sätt, fria och starka i sitt skrivande. Tillsammans ska de erövra världen, som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Livet som frilansande journalist i Paris fylls av möten och intervjuer med omtalade författare, studenter och politiker. Men tillvaron blir också hårdare än Lena trott och relationen med David påverkas av deras olika syn på fri kärlek.

I det nyligen befriade Algeriet hoppas de två komma nära varandra igen. Men ett passionerat möte med en svarta panterledare och ett brutalt överfall gör att Lena ifrågasätter allt. Vilken väg ska hon välja för att hitta hem?

EVA SWEDENMARK levde i slutet av sextiotalet i Paris och arbetade som frilansjournalist. Sedan mitten av nittiotalet har hon publicerat ett fyrtiotal böcker.

Paris Passion är inspirerad av hennes eget liv. Mötena med personer som Jími Hendrix, Gisèle Halimi, Olof Palme, Eldridge Cleaver, resorna ut i världen. Romanen skildrar liv, politik och passion i Stockholm, Paris och Alger under den turbulenta tiden i slutet av sextiotalet.”

Århundradets kärlekssaga

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en brännande och berörande skildring av ett ojämställt äktenskap och hur svårt det kan vara att som kvinna få utrymme att skriva och skapa. Betyg: 5 skrivmaskiner i knät av 5.

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen
Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en dikt och en berättelse där det inte finns något filter mellan författaren och känslorna. Det är det mest innerliga, frustrerade och rasande jag har läst. Allt känns äkta och på riktigt, vilket det säkerligen också är. Tikkanen har i intervjuer sagt att hon skrev den här boken för att överleva – och det märks. Det är svårt att värja sig från här berättelsen och man blir verkligen berörd.

I boken skildrar Märta Tikkanen äktenskapet med konstnären och författaren Henrik Tikkanen. Man förstår att det finns en passion i botten, men äktenskapet kantas också av ojämlikhet och stora problem. Henrik Tikkanen tar för sig av livet med en kulturmans stora självförtroende (samtidigt som han kan vara ytterst skör hemma). Han är otrogen, alkoholiserad och ser det som självklart att ha utrymme att få skapa och skriva. Märta ska ta ansvar för hem och barn, arbeta, förlåta och ta hand om Henrik i hans svåra stunder. Emellanåt blir Märta kompenserad med blommor och romantiska ord om att det de har är ”århundradets kärlekssaga”. Sorgligt nog förstår han inte att det enda som Märta längtar efter är en jämlik relation och att få ”stå i bredd”.

Det finns mycket att säga om den här boken. Jag har för vana att fota av citat som jag tycker om i böcker, men den här läsningen var det bara att ge upp. Varenda rad är brännande och mycket är igenkännbart och/eller rent sorgligt – har vi inte kommit längre än såhär? Tikkanen sätter ord på och ger röst åt kvinnor i den kvinnoroll som så många har hamnat i, och alltjämt hamnar i, och vad som är så orättvist och svårt med detta. En del av boken handlar om Märtas små möjligheter att få leva ut sin egna lust att skriva och skapa. Att hon ändå lyckades få ihop den här boken gör mig alldeles glad, även om boken i sig mestadels är sorglig.

Det här är en fantastisk bok. Jag har ingen aning om varför jag har väntat så länge med att läsa den, men jag är i alla fall säker på att jag kommer att återvända till den om och om igen.

Citerat ur Århundradets kärlekssaga

”För sådär tio år sen
när jag förtvivlad
och med småbarnsmammans
otroliga kraftreserver
nästan uttömda
försökte tala med dej
om att du måste ta din del
och ditt ansvar
för det som är
bådas
då hörde du aldrig på mej
utan sa
att jag var småaktig
som bråkade
när du hade så fullt upp med
att skapa dej
ett namn

Vad jag aldrig förstod
var varför du envisades med
att säja
att du älskade mej
när du inte ens märkte
att det snart inte
skulle finnas
nånting kvar av mej att älska

Sen skapade du dej
ett namn
medan jag stod där
med verklighet långt upp
över öronen

Idag
när du har ditt namn
får du också kritik
för din brist på inlevelse
och din okunskap om
hur verkligheten ser ut

Och nu kommer du till mej
och vill
att jag ska tala om för dej
vad det är för en verklighet
de pratar om
de här nya mänskorna”

Århundradets kärlekssaga

Utgivningsår: 1978 (första utgåvan, Söderströms), 1978 (den här utgåvan, Trevi)
Antal sidor: 184.
ISBN: 951-52-0478-X, 9171603883.
Andras röster: Bokhora, Bokmania, Den var braFeministbiblioteket,

Märta Tikkanen

Märta Tikkanen (född 1935) är en finlandssvensk författare och debattör, som också har jobbat som journalist och lärare. På 70-talet skrev hennes författande make, Henrik Tikkanen (1924–1984) flera självbiografiska och utlämnande böcker som gjorde paret Tikkanens äktenskap offentligt. 1978 kom Märta Tikkanens äktenskapsskildring i form av prosadikten Århundradets kärlekssaga, som också kom att bli Märta Tikkanens stora genombrott.

Förlagets beskrivning

”Jag älskar dej så oerhört
sa du
ingen har nånsin kunnat älska som jag
Jag har byggt en pyramid av min kärlek
sa du
jag har placerat dej på en piedestal
högt ovanför molnen
Det här är århundradets kärlekssaga
sa du
den kommer alltid att bestå
i evighet ska den beundras
sa du

För mig var det svårt att sova
de sjuhundratrettio första nätterna
sen jag insett
hur oerhört du älskar
din kärlek”

Fire and Fury kommer på svenska

Nu har det gått ganska precis ett år sedan Donald Trump installerades som president. Jag orkar inte med att en person som både är sexist, rasist och som inte tycker att vetenskap är något att ha, ska finnas i närheten av en kärnvapenknapp. Herregud! För mig är det obegripligt att denne clown kunde bli vald till president, men det är kanske inte upp till mig att ha en massa åsikter. Trump är folkvald och som svensk kan man avsky honom, och allt han står för, hur mycket som helst, men det är som det är. Det enda som finns att hoppas på är att det dyker upp någon rimligare kandidat till nästa val och att folk röstar på henom (helst en hon 🙂 ).

Det ryktas om att Trump aldrig har läst en bok. Det är förmodligen inte sant, men vi kan nog dra slutsatsen att han inte är en stor läsare. Spelar det någon roll? Ja, jag tycker faktiskt att ledare bör vara bildade och i bildning ingår litteratur. Om en vanlig svensson väljer att t.ex. se på tv-serier eller spela tv-spel istället för att läsa böcker så ser jag inga problem med det, men det blir något annat när personer med makt saknar bildning. Som entusiastisk läsare så är jag kanske lite partiskt, men jag har svårt att se något effektivare medel än böcker för att vidga vyerna och skapa förståelse för andra. Och självklart bör en ledare ha förståelse kring den komplexa värld vi lever i och olika livssituationer som folk lever i. Att verkligen träffa andra, lära känna andra, ta sig tid att förstå andra, skulle såklart vara ännu effektivare än att läsa en bok, men ändå. Det ger verkligen mycket att läsa. Dessutom kommer inte läsförståelse av sig självt. Jag hoppas ju att den som har många rapporter och underlag att sätta sig in i också är skicklig på att göra detta. Med tanke på Trumps ”flexibla” förhållande till fakta så finns det inte så mycket som talar för att han är skicklig ens på denna typ av läsning. Eller så är han skicklig, men rent dum i huvudet vad gäller det han gör med den kunskap som han tillgodogör sig.

Det finns någonting tragiskt med en president som inte direkt framstår som kultiverad. En bästsäljare som Trump kanske trots allt har läst, av ren nyfikenhet om inte annat, är dock Trumpbiografin Fire and Fury, där Trump inte direkt framställs i god dager. Boken, som är skriven av Michael Wolff, har fått en hel del kritik och anses inte direkt vara bra skriven. Ändå säljer den såklart som smör. I boken står det tydligen att läsa att Trump inte kan konstitutionen och att det är han själv som står bakom många av de uppseendeväckande läckor som har skett från Vita huset. En hel del kan man nog ta med en nypa salt, men den här skvallerboken lockade ändå så många läsare att den första upplagan (på flera hundratusen exemplar!) sålde slut mer eller mindre direkt.

I Sverige har förlag varit mer avvaktande med att ge ut boken, bl.a. för att en översättning naturligtvis tar ett tag att ge ut och då har många potentiella läsare redan läst den engelska utgåvan. Jag läste dock hos Boktugg att Modernista till sist har nappat och kommer att ge ut Fire and Fury på svenska. Får se om den blir en försäljningssuccé även i Sverige.

Fire and fury av Michael Wolff
Fire and fury av Michael Wolff

Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare

Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam är en reportagebok som in i minsta detalj smular sönder den förundersökning och de domar som felaktigt pekade ut Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) som seriemördare. Betyg: 3+ konfirmationsläger av 5.

Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam
Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam

Fallet Thomas Quick är ett ambitiöst reportage där journalisten Hannes Råstam fullständigt smular sönder de förundersökningar och domar som kom att leda till att Thomas Quick (som numer har återtagit sitt första namn, Sture Bergwall) dömdes för åtta mord begångna under 90-talet och början av 00-talet. Quickfallet har naturligtvis fått stor uppmärksamhet och jag behöver kanske inte orda så mycket mer om turerna i det. Bergwall har i alla fall blivit frikänd och mycket kritik har riktats mot förundersökningen, behandlingen av Thomas Quick under tiden för erkännandena och mot åklagaren. Det har bland annat först fram i ljuset att Bergwall, som vid tiden för morderkännandena vårdades på Rättspsykiatriska kliniken i Säter, missbrukade narkotikaklassade läkemedel. Dessutom utsattes han för förvirrande ”terapier” där han uppmuntrades att plocka fram ”bortträngda minnen” rörande morden – minnen som han hittade på och kunde basera på sådant han hade fått information om från terapeuter, tidningar och andra källor. Teknisk bevisning har inte gått att uppbringa i något av fallen. Det närmsta man kom teknisk bevisning var ”brända benbitar” från en norsk flicka som Quick sa sig ha mördat. Långt senare visade det sig dock att bitarna bestod av trä och lim(!).

I den här boken ges många detaljer som sammantaget gör att man häpnar. Hur kunde det gå så långt? Förundersökningen framstår av en enda sörja av ledande frågor, vansinniga slutsatser och behändigt sållande i material, så att endast de förhör och de röster som pekade i ”rätt” riktigt fick komma med. Det här fallet har ingenting med #metoo att göra, men i dessa tider kan jag inte undgå att dra några (långsökta) paralleller ändå. Det är uppenbarligen vanligt förekommande att det skapas osunda tystnadskulturer där högt uppsatta och mäktiga personer får härja fritt medan folk bara ser på utan att våga protestera. Det måste ha funnits en hel del sådana element i Quickfallet, antar jag. Här har förundersökningsledare, terapeuter och åklagare fått köra sitt eget race, trissat upp varandra och uppenbarligen fått stå tillräckligt oemotsagda så att deras bristfälliga utredning och verklighetsfrånvända slutsatser har hållit hela vägen i rätten.

Råstams reportage är ett gediget och imponerande arbete. Hannes Råstam jobbade med det här fallet under många år och gjorde också flera tv-dokumentärer om Thomas Quick, så det märks att han är väldigt kunnig och påläst. Den här boken hann han dock inte riktigt slutföra, då han tråkigt nog drabbades av cancer och gick bort under arbetet med den. Andra författare har dock tagit vid och till synes sömlöst sytt ihop allting. Det är en mastig bok och väljer man att lyssna på ljudboken, vilket jag gjorde, så tappar man lätt tidslinjen och jag kan känna att det inte alltid var jättelätt att hänga med, men jag tycker ändå att det här var en väldigt intressant och engagerande bok. Fallet Thomas Quick är en helt unik händelse och det har varit intressant att lära sig mer. För mig är det inte bara en bok om en lång rad olösta mord, med allt vad det innebär, utan också en bok som liksom många andra berättelser säger något om vilka urspårningar som kan ske när beundrade genier får för mycket att säga till om. Tänk Macchiarini… Och tänk på hur många liknande händelser som säkerligen sker här och nu och hela tiden medan inga kritiska röster når fram i tid!

Fallet Thomas Quick

Uppläsare: Torsten Wahlund.
Redaktörer: Mattias Göransson, Leyla Belle Drake.
Förord: Leif GW Persson.
Efterord: Mattias Göransson.
Fackgranskning: Jenny Küttim, Thomas Olsson.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Ordfront förlag), 2012 (den här ljudboksversionen, Ordfront ljud).
Antal sidor: 403 (ca 16 h lyssning).
ISBN: 978-91-7037-604-7, 91-86795-14-7.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Hannes Råstam

Hannes Råstam (1955–2012) var en svensk musiker, som efter många år som musiker och basist i olika konstellationer började satsa på journalistiken. Han har bland annat jobbat i SVT-produktionerna Striptease och Uppdrag granskning och har gjort många uppmärksammade reportage. Hans granskningar har också gett honom ett flertal fina priser, t.ex. Stora journalistpriset (tillsammans med Janne Josefsson 1998) och Guldspaden (som han fick 2010 för dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare).

Förlagets beskrivning

”Åtta morddomar. Plus tjugofem erkännanden som aldrig ledde till åtal.

Så såg det ut, fallet Thomas Quick. Och det är väl få som inte minns mediernas bild av Quick, eller Sätermannen. En värre mördare, till och med kannibal, hade aldrig detta lilla land skådat.

Våren 2008 reser journalisten Hannes Råstam till Säters sjukhus för sitt första besök hos Sveriges värste seriemördare. Det blir ett omvälvande möte som kom att få oanade konsekvenser för dem båda.

Råstam vänder på varje papper i utredningen, granskar förhören och går igenom Sture Bergwalls, som är Thomas Quicks egentliga namn, egna berättelser. Han läser domarna och ser rekonstruktioner på video. Han får också tillgång till mängder av tidigare okänt material journalerna på Säters sjukhus, polismäns dagböcker och undangömda polisrapporter. Ett tvivel börjar växa fram hos honom. Genom att tålmodigt lägga pussel nystar Hannes Råstam upp berättelsen om hur Sveriges värste seriemördare skapades.
Fallet Thomas Quick är en sann thriller om ett märkligt människoöde och ett tragiskt rättsfall. Steg för steg blottläggs hur Thomas Quick förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått.

Samtidigt går de verkliga mördarna fria.

Fallet Thomas Quick är en rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet.

Med förord av Leif GW Persson och efterord av Mattias Göransson.”

Män förklarar saker för mig

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit är en essäsamling om mansplaining, härskartekniker och kvinnoförakt. Betyg: 4 resor till Aspen av 5.

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Män förklarar saker för mig är en essäsamling av Rebecca Solnit. Den delar titel med en essä som tar avstamp i en händelse där Solnit hamnar i en diskussion med en Väldigt Viktig man som, apropå att hon har skrivit en bok om Muybridge, klappar Solnit på huvudet och säger att hon borde ha läst den väldigt viktiga bok om Muybridge som kommit ut i år och som – tadaa – Solnit har skrivit. I essän diskuterar Solnit fenomenet ”mansplaining” och den effektiva härskartekniken nedtystning.

Essän Män förklarar saker för mig följs av ytterligare 8 texter som diskuterar olika typer av kvinnoförtryck. Här diskuteras våld mot kvinnor, sexuella övergrepp och kvinnor som utplånats i historien. Essän Gammelmormor Spindel, som handlar om det sistnämnda, var den som berörde mig mest, kanske för att det är den text som i någon mening känns mest nyskapande. Missförstå mig inte, jag tycker såklart att det behövs många texter och många forum för att diskutera kvinnovåld och sexuella övergrepp, men i just den här boken så knyter dessa ämnen an till händelser som var aktuella när boken kom ut, men som idag har överskuggats av nya händelser och som har fortsatt att diskuteras sedan den här boken var rykande färsk. Vi bör inte glömma vad mäktiga män som Dominique Strauss-Kahn och andra har gjort (och gör) mot kvinnor, men just precis idag tas samma debatt upp med avstamp från nya händelser. I detta nu drunknar flöden i alla kanaler i skakande #metoo-berättelser och det blottas återigen att samhället är fullt av mediemän och andra män som utnyttjar och föraktar kvinnor. Just Dominique Strauss-Kahn känns dock inte lika viktig att ifrågasätta som exempelvis Harvey Weinstein. Inte exakt just idag.

Det är såklart deprimerande att historien hela tiden upprepar sig med nya aktörer och det går inte att säga annat än att Solnits bok är aktuell rent tematiskt. Det är bara det att den aha-effekt som många av texterna säkert gav för 3 år sedan inte längre ger den effekten eftersom vi (som i vi feminister) redan har läst om den indiska kvinnan som våldtogs och slogs ihjäl av 6 män på en buss och om många av de andra händelser som Solnit specifikt tar upp i den här boken. Det blir inte chockerande nyheter som presenteras, utan sorgliga påminnelser.

Men åter till Gammelmormor Spindel! Varje kapitel är illustrerat med ett uttrycksfullt foto av Ana Teresa Fernández och essän Gammelmormor Spindel börjar bokstavligt talat med att beskriva just ett av dessa foton. Sedan följer en text om släktträds linjära berättande, som har gjort att kvinnor har utplånats från historieskrivningen, och om seden att byta bort sitt namn vid äktenskapet. Samma essä diskuterar också kvinnor som ”försvinner”, inspärrade i sina egna hem i hederskulturer, kvinnor som utplånats i krig och kvinnor som ”försvinner” från det offentliga rummet vid mörkrets inbrott, eftersom att det helt enkelt inte är säkert att vistas ute. Solnit lyckas dra intressanta linjer mellan till synes helt skilda fenomen, som i slutändan allihop faktiskt handlar om just hederskulturer och kvinnoförtryck. Texten väckte många nya tankar hos mig.

Samtliga texter i Män förklarar saker för mig har publicerats tidigare i olika sammanhang, t.ex. på bloggen TomDispatch.com, i Financial Times eller i Harper’s Magazine. De följer alla en röd tråd på sådant sätt att de kretsar kring feminism och och jämställdhet, men i övrigt tycker jag faktiskt att det känns att texterna inte riktigt utgör en helhet. Man kan naturligtvis läsa varje essä för sig och begrunda den – de är alla välskrivna och intressanta, men jag saknar ändå en tydligare helhet eller någon form av tes. Trots detta kan jag kan inte säga annat än att den här boken är viktig och tankeväckande. I Solnits bok, som har några år på nacken, är det inte alltid dagsaktuella händelser som lyfts fram, men kärnan är lika brännande för det. Tyvärr.

Citerat ur Män förklarar saker för mig

”Jag var så fast i min tilldelade roll som oskuldsfull flicka att jag var fullständigt beredd att överväga möjligheten att det hade kommit ut ännu en bok om samma ämne samtidigt som min och att detta på något sätt hade gått mig förbi. Han var redan i färd med att berätta för mig om den väldigt viktiga boken  – med den där självbelåtna minen som jag känner igen så väl hos en man som håller låda, och med blicken fäst på den luddiga, avlägsna horisont som är hans egen pondus.”

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Om Rebecca Solnit och om Män förklarar saker för mig

Rebecca Solnit (född 1961) är en amerikansk författare och journalist. Vid sidan av skrivandet har hon också engagerat sig starkt i frågor som rör mänskliga rättigheter och klimatfrågan. Hennes kanske mest uppmärksammade bok är essäsamlingen Men explain things to me (Män förklarar saker för mig), som också har gett upphov till ordet ”mansplaining”. Rebecca Solnit har en hemsida.

Originalets titel: Men explain things to me (amerikanska).
Bilder: Ana Teresa Fernández.
Översättare: Helena Hansson.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2015 (den andra, utvidgade amerikanska utgåvan),  2015 (första svenska utgåvan, baserad på den utvidgade amerikanska utgåvan, Daidalos).
Antal sidor: 182.
ISBN: 9789171734815.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Rebecca Solnits essä ”Män förklarar saker för mig” har redan fått något av en feministisk klassikerstatus. Denna vidräkning med självupptagna kulturmän som aldrig vill sluta prata och olika former av subtilt eller inte så värst subtilt kvinnoförtryck publicerades ursprungligen på TomDispatch.com 2008. Essän väckte ett starkt gensvar på nätet och ledde till att uttrycket ”mansplaining” myntades.

I föreliggande bok får essän sällskap av åtta besläktade texter av senare datum. Solnit tar här bland annat upp våldtäktsanklagelserna mot den dåvarande chefen för Internationella valuta­fonden, Dominique Strauss-Kahn, 2011 och döds­skjutningarna på ett campus i Isla Vista i Kalifornien 2014. Men hon fördjupar sig också i bildkonst (Ana Teresa Fernández) och litteratur (Virginia Woolf).

Det finns, skriver Solnit, ”ett kontinuum som går från smärre olägenheter i samhället till nedtystande och dödligt våld”. Vi skulle förstå våldet mot kvinnor bättre om vi hade mer av en helhetssyn på maktmissbruket i samhället och tydligare kunde urskilja det mönster som förenar kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord. Solnits vill bidra till en sådan helhetssyn. Och gjuta mod i alla (kvinnor och män) som tror på och kämpar för en förändring till det bättre.”

Lögnernas träd

Lögnernas träd av Frances Hardinge är en originell fantasyroman som oväntat nog handlar mycket om vetenskap (och feminism). Betyg: 3+ papper som flyger i vinden av 5.

Lögnernas träd av Frances Hardinge
Lögnernas träd av Frances Hardinge

Det är 1800-talets England och Faith och hennes familj har precis flyttat till en liten by där pappan, som är präst och vetenskapsman, ska delta i en utgrävning. Det dröjer dock inte länge förrän pappan hastigt omkommer i vad som skenbart är ett självmord, men som kanske egentligen är något annat. Faith bestämmer sig för att ta reda på sanningen, ett tilltag som kommer att leda henne till ”lögnernas träd” – ett magiskt träd som hennes pappa har haft bland sina tillhörigheter. Den som berättar en lögn för trädet får trädet att växa och frodas och från dess frukt fås en sanning. På så sätt öppnar sig en möjlighet för Faith att komma sanningen bakom faderns död närmare. Hennes letande ger henne också många insikter i vad hennes pappa egentligen har jobbat med och försökt att bevisa.

Faiths letande hindras dock, som så mycket annat i livet, av de begränsningar som lagts på kvinnor och om de stela uppfattningar i allmänhet som människor hindras av. Faith har en stor kunskapstörst och har både intresse och begåvning för att syssla med naturvetenskap, men ingenting av detta anses vara passande för kvinnor med sina ”små hjärnor” att syssla med. Boken kretsar mycket kring bristande jämställdhet och andra hindrande omständigheter.

Det är på många sätt en originell berättelse. Bara det att det är en fantasybok som på flera sätt berör vetenskap, känns verkligen annorlunda och intressant. Jag tyckte helt klart att det här var en tankeväckande och uppfriskande bok. Det enda jag kunde önska vore att jag hade läst boken istället för lyssna på ljudboksversionen. Jag brukar ha lätt för att lyssna på ljudböcker, men jag har på sistone hamnat i en liten svacka och har haft svårt att hitta tid och fokus för att verkligen lyssna och ta till mig av vad jag hör. Jag tror att jag har missat många lager som jag hade haft lättare att plocka upp om jag hade läst själv. Det är dock inget fel på vare sig boken eller uppläsaren, utan det handlar endast om mig. Lögnernas träd prickar faktiskt in det mesta jag vill se i en (fantasy)roman, så det känns oturligt att jag läste den precis nu.

Lögnernas träd av Frances Hardinge
Lögnernas träd av Frances Hardinge

Om Frances Hardinge och om Lögnernas träd

Frances Hardinge (född 1973) är en brittisk författare som debuterade 2005 med barnboken Fly by night (på svenska 2016, Mosca Mye och de bannlysta böckerna). Hennes senaste bok på svenska är Lögnernas träd (The lie tree) från 2017. Frances Hardinge twittrar på @FrancesHardinge och har en hemsida.

Originalets titel: The lie tree (engelska).
Översättare: Ylva Kempe.
Uppläsare: Agnes Forstenberg.
Utgivningsår: 2015 (första brittiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 401 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789132175756, 9789132180842.
Andras röster: Bokkoll, Carolina läser, Dagensbok.comMed näsan i en bok, Petras bokbloggPrickiga Paula.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Fjortonåriga Faiths föräldrar bestämmer sig för att flytta ut till en vindpinad ö vid engelska kusten och hon förstår att det ligger mer bakom beslutet än vad de vuxna låtsas om. När hennes pappa kort därefter omkommer under mystiska omständigheter tror Faith sig veta något som kan ha betydelse. Men hon är bara en flicka, och i 1800-talets England anses hon inte värd att ta på allvar. Om hon ska få någon klarhet i vad som hänt måste hon ta reda på det på egen hand.

I jakten på ledtrådar hittar hon ett märkligt träd bland sin fars tillhörigheter. Det växer och bär frukt bara om man berättar en lögn för det. I gengäld avslöjar trädet en sanning. Eftersom trädet kan vara hennes enda chans att få reda på vad som hände hennes pappa, sprider hon lögn efter lögn över den lilla ön. Men lögner har en tendens att få eget liv …

Lögnerna träd är en suggestiv berättelse om tro, vetenskap och sanningstörst. Den har vunnit flera prestigefulla priser (bland annat Costa Book of the Year) och hyllas världen över för sin intrig och atmosfär.”