Vitsvit

Vitsvit av Athena Farrokhzad är en diktsamling om att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Det är en bok där alla detaljer, från de exakt formulerade raderna till formgivningen, känns genomtänkta. Betyg: 4 mjölkkannor av 5.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Vitsvit av Athena Farrokhzad

När jag lyfter upp diktsamlingen Vitsvit tittar jag rakt på mig själv – omslaget är silverglänsande och speglande. Det är knappast en slump att mötas av sig själv, i mitt fall ett vitt ansikte som betraktar den här boken. Jag vill i alla fall tro att det är högst medvetet, även om man i och för sig kan tänka att det silvriga, ljusa helt enkelt ska anspela på det vita i bokens titel. Oavsett är det genialt och den intressanta formen fortsätter sedan in i boken. Här har all text fått en svart bakgrund och vit text spränger alltså fram ur mörka maskningar. Jag tycker att det är väldigt fint. Det är en lek med vitt och svart, men ger också en viss känsla av att överhöra något privat.

Dikten består också av något privat. Hela dikten består av citat från familjemedlemmar som talar till den enda röst som egentligen inte hörs i boken, annat än mellan raderna. Det är uppmaningar och anklagelser sprungna ur de erfarenhet som familjemedlemmarna delar av att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Genom citaten berättar de om vad de har varit med om, det våld de har tvingats uppleva eller bevittna, och de kastar ur sig sina tankar kring att starta om på en ny plats.

Citaten är många gånger som små ordspråk och det kan ibland kännas som att jag redan har hört dem förut, men det beror inte på att de är plagierade utan på att de helt enkelt sätter fingret på något, att de är brännande och att de i sina precisa formuleringar är väldigt tänkvärda. Det är också fint att det är en bok som har en väldigt tydlig linje och ett väldigt starkt tema, men där det egentligen går att slå upp boken på vilken sida som helst och läsa. Jag tycker verkligen att Vitsvit är en stark läsning. Det är också en bok där varje detalj känns rätt, från det speglande omslaget till varje litet ord och formulering.

Citerat ur Vitsvit

”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition

Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar
Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra
som om problemet vore hennes

På dagarna skiljde hon mellan långa och korta vokaler
som om ljuden som kom ur hennes mun
kunde tvätta olivoljan ur huden”

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Vitsvit av Athena Farrokhzad

Om Athena Farrokhzad och om Vitsvit

Athena Farrokhzad (född 1983) är en svensk författare, översättare och litteraturkritiker. Hon är även kursansvarig och handledare på Författarskolan vid Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Farrokhzad är född i Teheran i Iran, men är uppvuxen i Göteborg. Hon debuterade som författare 2013 med Vitsvit, som sedan nominerades till både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris och som belönades med Karin Boye-priset. Sommaren 2014 var hon värd för Sommar i P1 och valde då att ägna programmet åt att tala om feminism, klass och rasism. Programmet rörde upp mycket känslor och ledde bland annat till 70 anmälningar till granskningsnämnden.

Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2016 (den här pocketutgåvan, Bonnier pocket).
Antal sidor: 70.
ISBN: 978-91-0-013114-2, 99-0307595-2.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”I Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit turneras utsagor om våld och vithet, i en dialog mellan familjemedlemmar som är bundna till varandra genom revolutionens och migrationens erfarenhet. Diktjaget kommer endast till tals genom de citat som hon placerat i familjens munnar, citat där hon omväxlande anklagas och tas i försvar. Vitsvit är ett körverk som aldrig låter frågan om ursprung och ansvar stelna till ett svar, som gång på gång skriver fram repressionens förödande grundvillkor: ”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.”

Gruppen

Gruppen av Mary McCarthy är en bok som följer unga kvinnor som precis tagit examen från Vassar College i 30-talets New York. Det är en bok som verkligen ger detaljer kring vilka frågor som sysselsatte den tidens societetskvinnor. Betyg: 3 shoppingrundor på Macys av 5.

Gruppen av Mary McCarthy
Gruppen av Mary McCarthy

Det är 30-talets New York när kvinnorna i ”Gruppen” tar examen från Vassar College. De är åtta kvinnor med liknande överklassbakgrunder och med liknande öden som väntar. Trots den fina utbildningen så ska de i första hand, med få undantag, bli fruar och mödrar. Kay är först ut. Redan innan examen står bröllopet. De kommande åren kommer de alla att träffa män, ha sin sexdebut och ta de krångliga vägar som krävdes för att skaffa preventivmedel. Flera av kvinnorna i ”Gruppen” skaffar barn, som de försöker att ta hand om enligt den tidens rön, d.v.s.  genom att helt enkelt lämna bebisarna och låta dem ”vädra lungorna” för fullt mellan de schemalagda matningarna.

Det här är en väldigt detaljerad bok. Jag lyssnade på ljudboken och vet därför inte riktigt hur boken är uppdelad i kapitel eller liknande, men det är i alla fall långa, långa, långa lyssningar som avhandlar ett tema i taget. I vad som känns som timmar kan McCarthy berätta om konsten att passa ut och förvara ett pessar eller berätta om ett bråk som skickar en av kvinnorna till ett mentalsjukhus. Jag kan uppskatta att boken är så ingående. Det här är verkligen en bok som berättar detaljerat om frågor som sysselsatte kvinnor i den här positionen och vid den här tiden. Visst, jag tycker kanske att det blir lite väl långt ibland, men på något sätt är jag ändå glad över att ha fått den här inblicken i ett stycke kvinnohistoria som faktiskt har varit okänd för mig fram till nu.

När jag läser recensioner av den här boken så inser jag att Gruppen är skriven med ett visst mått ironi; att den driver med huvudpersonerna och gör sig lustig över deras instängda lilla värld, som liksom existerar parallellt med omvälvande händelser som depressionen och krigsutbrottet. Jag kan dock säga att jag inte upplevde Gruppen som en speciellt humoristisk berättelse på det sättet. Kanske spelar det in hur boken är uppläst. Det är Lo Kauppi som har läst in ljudboken och hon är naturligtvis fantastiskt på många sätt, men jag vet inte om jag riktigt överens med hennes uppläsning eller tycker att den träffar helt rätt i tonen i det här fallet. Hon har ett litet jagat och nästan upprört tonfall genom boken och det klipper faktiskt av humorn som jag antar hade kunnat anas enklare om man hade läst boken på egen hand. Jag önskar faktiskt att jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på ljudboken. Om jag hade läst pappersboken hade jag dessutom kunnat ta del av förordet av Sara Danius, vilket alltså är något som har fallit bort i ljudboksutgåvan.

Gruppen av Mary McCarty
Gruppen av Mary McCarty

Om Mary McCarthy och om Gruppen

Mary McCarthy (1912 – 1989) var en amerikansk författare som själv tog examen från Vassar college, precis som huvudpersonerna i romanen Gruppen (The group) från 1963. Gruppen blev en oerhörd succé när den kom ut första gången och den låg på bestsellerlistan i flera år. McCarthy debuterade dock som författare redan 1942 och skrev sedan en lång rad böcker. Hon var också en politisk aktivist.

Originalets titel: The group (amerikanska).
Översättare: Amanda Svensson.
Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 1963 (första amerikanska utgåvan, Harcourt, Brace & World), 1964 (första svenska utgåvan, i översättning av Harriet Alfons och Jadwiga P. Westrup, Bonnier), 2017 (den här nyutgåvan och nyöversättningen, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 443 (ca 18 h lyssning).
ISBN: 9789100169442, 9789176514863.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”1963 ansågs den chockerande frispråkig och såldes i miljonupplagor. Idag räknas Mary McCarthys klassiker Gruppen, om åtta nyexaminerade studiekamrater som möter ett hårdare liv i 1930-talets New York, som en milstolpe i den moderna litteraturen. En skamlöst underhållande och bitsk kollektivroman om det moderna livets villkor, konstant relevant.”

Bön för Tjernobyl: Krönika över framtiden

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj är ett oerhört starkt reportage där författaren ger röst åt människor som drabbats av kärnkraftsverkshaveriet i Tjernobyl. Betyg: 5 förlorade husdjur av 5.

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Den 26:e april 1986 havererar en av reaktorerna vid kärnkraftverket i Tjernobyl och ett krigsliknande tillstånd uppstår. Men till skillnad från ett atomkrig så har ingen över huvud taget tänkt tanken att ”sovjetatomen” skulle  kunna haverera och det finns ingen krisplan och ingen pålitlig information till de drabbade. Det finns brandmän som åker till kraftverket medan branden fortfarande är igång – de åker rakt mot sin egen död utan att ha en aning om vad som väntar dem. Otaliga är också de som kallas till Tjernobyl, för att sanera eller transportera, eller som rent av självmant tar chansen att få jobba där ett tag, att få tjäna en hacka eftersom att även mindre påhugg kan betala sig bra jämfört med vad den enkle arbetaren kan tjäna på andra ställen. Att arbetarna och sanerarna därmed betalar med sina liv är de knappast införstådda med.

Många människor tvingas bort från sina hem och från sina sammanhang och en del hinner inte ta med just någonting från det som har varit deras liv fram till nu. Barn springer efter sina älskade katter, som de inte får ta med sig, och sparsamma, stretsamma kvinnor tvingas bort från sina hem, sina små jordlotter, sina små odlingar och syltburkar, som de inte vill överge. Allt måste de lämna, och det de lämnar blir tillgängligt för de plundrade som passar på att i hemlighet föra ut kontaminerade föremål, farliga föremål. Många är också de som återvänder och de som utfordrar sina djur med det som markerna har gett, de rikliga skördar som ser så fina ut, men som bär på den helt osynliga livsfaran som radioaktiviteten utgör. Många äter själva av det som lämnats och i många byar säljs livsmedel, av olika slag, direkt vid gatan, som om allt runt omkring inte vore kontaminerat.

Många människor blir i sig radioaktiva och hustrur blir nekade att träffa sina makar: ”Ni måste komma ihåg att det ni har framför er nu inte lägre är er man och den människa ni älskar utan ett radioaktivt föremål med en hög koncentration av strålning.”.

Katastrofen slår verkligen på alla plan och drabbar hela familjer, inklusive de barn som ofödda väntar på att komma till den här verkligheten och som sedan föds och riskerar att bli några av alla de ”Tjernobylbarn” som fötts med olika funktionshinder och/eller som utvecklat allvarliga sjukdomar, som leukemi.

I Bön från Tjernobyl ger Svetlana Aleksijevitj röst åt några av alla de som blivit offer i Tjernobylkatastrofen. Varje kapitel består av en monolog där människor vittnar om vad de har varit med om och hur det har drabbat dem. Boken innehåller inga raka fakta, inga slutsatser, inga förklaringar eller resonemang – den innehåller endast den här kören av röster, och det är verkligen oerhört kraftfullt precis som det är. Det här är berättelser som går rakt in i hjärtat och som också ger många insikter kring hur det sovjetiska samhället fungerade, eller snarare hur det inte fungerade. Det här är en helt nödvändig läsning och det bästa och mest berörande reportage jag har läst.

Citerat ur Bön för Tjernobyl

”- Jag är tolv år…

Jag är hemma jämt, jag är invalid. I vårt hus kommer brevbäraren med pension till mig och farfar. När flickorna i klassen fick höra att jag har blodcancer blev de rädda att sitta bredvid mig, att komma åt mig. Jag tittade på mina händer, min portfölj och mina skrivböcker… inget hade förändrats. Varför var de rädda för mig?

Läkarna sa att jag var sjuk för att pappa hade arbetat i Tjernobyl. Efter det föddes jag.

Jag älskar pappa…”

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Om Svetlana Aleksijevitj och om Bön för Tjernobyl

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Originalets titel: Chernobylskaja molitva (ryska).
Översättare: Hans Björkegren.
Utgivningsår: 1997 (första ryska utgåvan), 1997 (första svenska utgåvan, Ordfront), 2013 (den här, utökade nyutgåvan, Ersatz).
Antal sidor: 405.
Läs även: Övriga delar i serien Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
ISBN: 9789187219573.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”»Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj

Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. – Denna utgåva är den kompletta versionen från 2005 med drygt en tredjedel mer text och ett nyskrivet förord från 2011.”

Den som stannar, den som går. Bok 3, Åren mitt i livet

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante är den tredje delen i Neapelkvartetten. Väninnorna Lila och Elena träder nu in i vuxenlivet på riktigt, med män, barn, karriär, och läsaren får följa hur vänskapen växer fram genom klassresor, samhällsomvandlingar och genom livet i stort. Betyg: 4 charkuterier av 5.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante
Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Den som stannar, den som går är den tredje delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett, som skildrar tillvaron för de två vännerna Lila och Elena. I kvartettens första del, Min fantastiska väninna, är det 50-tal och Lila och Elena är unga flickor, men i den här boken har de lämnat barn- och ungdomsåren bakom sig och har trätt in i vuxenlivet på riktigt.

Som barn visade de båda på samma begåvning och det såg ut som att de båda hade alla chanser att genom studier ta sig långt från deras fattiga och kriminellt belastade uppväxtkvarter. Deras vägar kom dock tidigt att gå åt olika håll: Lila gifte sig som mycket ung med maffiabossens son, och endast Elena kom att gå vidare med studierna. Nu har Elena etablerat sig som författare och har inlett ett förhållande med en blivande professor. Endast Lila bor fortfarande kvar i närheten av Neapel. Hennes äktenskap blev kortvarigt och hon lever nu tillsammans med sin son och med en ny karl. För att få tillvaron att gå ihop sliter hon hårt på en fabrik, men börjar också få upp ögonen för det som verkar vara framtiden: datorer och programmering.

I samhället bubblar det av politisk aktivism och politiska diskussioner: arbetarnas rättigheter, kvinnans rättigheter, kommunism, fascism. I livet snurrar också andra frågor, frågor som rör moderskap, äktenskap, vänskap – och så grubbel kring den där Nino, ungdomskärleken som fortfarande spökar hos både Lila och Elena.

Jag har svårt för sidospåret med Nino. Jag har svårt att förstå vad som lockar med honom och varför Lila och Elena – vuxna kvinnor! – inte kan släppa honom. Vad ska det symbolisera? Jag vet inte! Men bortsett från detta så tycker jag väldigt mycket om den här boken. Min fantastiska väninna tog mig inte med storm, men berättelsen om Lila och Elena har växt och jag tycker riktigt mycket om att få följa dem ut i vuxenlivet och se hur deras vänskap utvecklas mitt i all samhällsomvandling, mitt bland alla klassresor, fram och tillbaka, och mitt i dessa maffiastyrda, våldsamma kvarter.

Jag har på sätt och vis lite svårt att förstå hur de här böckerna har kunnat göra en sådan succé, för berättelsen om Lila och Elena är verkligen inte den snabba, actionfyllda berättelsen som fördomarna kanske säger att folk vill läsa. Det här är faktiskt både långsamt och det mesta utspelar sig lite mellan raderna, men jag gläds såklart åt att folk uppenbarligen älskar den här typen av böcker (också). Det är fint att så många vill läsa om kvinnoliv i Neapel. Själv är jag mycket förväntansfull inför den fjärde och avslutande delen, som kommer i sommar.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante
Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Om Elena Ferrante och om Den som stannar, den som går

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Den avslutande delen i Neapelkvartetten (Det förlorade barnet) kommer på svenska under sommaren 2017.

Originalets titel: Storia di chi fugge e di chi resta (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2013 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 425 (ca 15 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 9789113069760, 9789113077536.
Andras röster: Dagensbok.comFeministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Och dagarna går….
Köp boken hos t.ex. Adlibris eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Elena stöter under ett författarframträdande på Nino Sarratore som hon i hemlighet varit förälskad i under hela sitt liv. Lila har efter sitt misslyckade äktenskap börjat ett nytt liv med Enzo Scanno och bor med honom och sin son Gennaro i en förstad till Neapel. På kvällstid lär sig Lila allt hon kan om datorer och programmering för att på så sätt skapa sig en ny och bättre tillvaro.

Lila och Elena försöker var och en på sitt sätt navigera genom det italienska 70-talet med all dess politiska oro, sexuella frigjordhet och sociala förändringar. Båda känner sig vilsna i den moderna världen och söker sig till varandra. Elena befinner sig i ett vägskäl i sitt äktenskap och Lila blir på nytt hennes förtrogna.”

Last night in Sweden…

Vi var en och annan som förundrades över vad pajasen Trump egentligen syftade på med sitt: ”what’s happening last night in Sweden” som han tog upp i ett av sina tal i februari. Nu har ett gäng fotografer bestämt sig för att ge sin bild av vad som kan hända i Sverige en vanlig kväll. Fint projekt, tycker jag! Det är bokförlaget Max Ström som kommer att producera boken tillsammans med stiftelsen  Expressions of humankind.

Gräsrotsfinansiering (crowdfunding) är kanske inte så vanligt i just bokbranschen, men initiativtagarna har i alla fall startat just en sådan kampanj (på Kickstarter) med målet att samla in 100 000 kronor. Den summan kom de upp i samma dag som de gick ut med nyheten! Skönt att se att det finns många som vill vara med och stötta den här typen av projekt. Trots alla idioter där ute så är det ändå på något sätt så att de allra flesta är både kloka och vettiga.

Det ska bli jättekul att bläddra i den här boken sedan! Jag älskar den här typen av vardagsskildringar och berättelser!

Varför liknar alltid författarsamtal en träff med PRO?

Jag såg den här tweeten här om dagen:

och jag kunde inte låta bli att liksom känna igen mig. Inte för att jag brukar åka med på Vi:s litteraturbåt, men allt som oftast när jag själv har gått på författarsamtal och liknande (Littfest, Umeås ”bokmässa”, t.ex.) så syns den en enorm enfald i publiken: publiken utgörs till största delen av äldre kvinnor… Det verkar inte spela så stor roll vilken författaren är. När jag var på författarsamtal med Ann-Helén Laestadius, som pratade om sin ungdombok Tio över ett (rekommenderad för läsålder 12-15 år), så var jag garanterat yngst i publiken (och då är jag 30 år, så jag är ingen tonåring direkt). De flesta i publiken var helt klart pensionärer. Sedan länge.

Missförstå mig inte, det är klart att det är kul att pensionärer tar sig iväg på kulturevenemang av olika slag. Det känns bara så tråkigt att det är så många andra som faktiskt inte tar sig iväg. Nu vet jag att t.ex. Laestadius turnerar runt flitigt och pratar i skolor, så jag tror att många ungdomar i Umeå faktiskt har lyssnat till just henne, men knappast på sin fritid. Hur lockade är yngre människor av kultur idag?

Ja, jag pratar egentligen inte om barn och tonåringar nu, utan om alla som är yngre än t.ex. 65 år, för de är inte vanliga på författarsamtal, och enligt min erfarenhet inte på operan, vernissagen, teatern eller konserten med symfoniorkestern heller… Det märkliga är att många av de här kulturinstitutionerna, som erbjuder det jag räknade upp, verkligen jobbar hårt för att marknadsföra sig till en yngre och en bredare publik. Norrlandsoperan är t.ex. väldigt aktiva på sociala medier och kör hårt med olika spännande PR-grejer för att locka nya till operan. Förra året hade de t.ex. ett erbjudande om att få pengarna tillbaka om man blev missnöjd och gick i pausen… Men hur mycket operan och andra verkligen kämpar för att få en större bredd i publiken så ser liksom inte jag att det händer så mycket.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Mest vill jag kanske höra andras tankar om hur det har blivit såhär: varför unga tydligen inte roas av kultur. Jag tycker själv att kultur är väldigt berikande och roligt och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra med min tid om jag inte ägnade den åt just kultur?! Från mitt perspektiv känns det som att de som aldrig ser föreställningar, läser böcker eller diskuterar böcker missar någonting, för jag tycker i alla fall att man växer som människa av kultur. Kultur kan beröra och väcka nya tankar på ett sätt som just ingenting annat kan. För mig är det därför både lite förvånande och störande att jag nästan varje gång när jag går på ett kulturevenemang, t.ex. en författaruppläsning, sitter i en publik som nästan uteslutande består av vita kvinnor 60+ (och deras mer eller mindre frivilligt ditsläpade gubbar).

Att vara kulturtant borde inte ha med vare sig ålder eller kön (eller hudfärg) att göra. Eller?!

MVH Ung kulturtant

Tio över ett

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är en prisbelönt och mycket läsvärd bok om en ung tjej som vaknar varje natt i skräck för att hennes stad, Kiruna, ska rasa samman på grund av sprängningarna. Tio över ett är en oerhört tänkvärd och fin bok om hur rivningen och flytten av Kiruna kan upplevas hos de unga personer som snart inte längre kan återse sin barndoms gator. Betyg: 5 heta hockeykillar av 5.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Maja bor och går i skolan i Kiruna, staden som är på väg att flyttas, eller rättare sagt rivas, för att lämna plats åt gruvan. För många i staden känns det spännande med allt nytt och för de flesta är det självklart att gruvan, där ju så många arbetar, måste få fortsätta att växa. För Maja är det dock en skräck att hennes stad och hem vilar på en gruva där det varje natt sker sprängningar som får det att mullra där hon ligger i sin säng och känner paniken komma krypandes. Där nere i gruvan jobbar också hennes pappa, som hon oroar sig över. Varje natt ställer Maja alarmet på sin mobil och varje natt vaknar hon tio över ett och väntar in sprängningen som kommer 10 minuter senare. Under sängen ligger en färdigpackad väska, redo att tas med ifall hon måste väcka sin familj så att de kan fly för sina liv medan staden rasar.

Situationen blir till slut ohanterlig. Det är slitsamt att inte sova ut och det är tungt att gå omkring och bära på all oro själv. Till slut drabbas Maja av en panikångestattack och hon måste glänta lite på sin oro för sina föräldrar och andra vuxna.

Gruvan och ”stadsflytten” är dock inte bara något som Maja känner skräck för. Där finns också en mer molande sorg, som handlar om allt som går förlorat för Maja och hennes klasskompisar. Nyss gick de i samma klass, bodde i sina vanliga kvarter, vandrade längs de välbekanta gatorna. Snart finns inte de här gatorna längre och Maja och de andra kommer att bo i nya kvarter, i nya hus. En del, som t.ex. Majas bästa kompis mamma, tycker att det är lika bra att passa på att flytta från Kiruna. Fram tills nu har Maja och hennes bästis, Julia, varit oskiljaktiga. De har känt varandra utan och innan och har kunnat dela allt från sina innersta rädslor till de mest pirriga förälskelserna för varandra. Snart kommer Julia att bo i Luleå, 35 mil bort.

Tio över ett är en fantastisk bok om sorgen över att förlora sin barndoms gator och en oerhört tankeväckande bok om hur den här ”stadsflytten”, som det pratas så förvånansvärt lite om utanför Kiruna, påverkar människor, särskilt unga människor. I Majas ålder är det mycket som händer i livet och det är för många en brytningstid där man kanske i någon mening lämnar barndomen bakom sig. I Tio över ett blir det hela snäppet mer brutalt. Gårdar, parker, lekplatser och andra välbekanta platser från barndomen kommer inte att gå att återvända till. För mig, som är oerhört nostalgisk av mig och älskar att omge mig av gamla saker från barndomen, så är det inte svårt att föreställa den sorg så många säkerligen upplever när deras barndoms stad rivs.

Tio över ett är en mycket läsvärd bok, tycker jag. Det är ärligt talat lite stötande att Kiruna och stadsflytten inte får mer uppmärksamhet. Nu har inte jag aktivt sökt någon information i ämnet, men ärligt talat är den här boken det första jag läser som verkligen försöker säga något om hur flytten kan uppfattas av människorna som bor där. Det är dock inte ”bara” för stadsflyttsfrågan och gruvan som Tio över ett är läsvärd, det är också en fantastiskt fin och tonsäker bok om vänskap och första förälskelsen. Nu är det länge sedan jag själv var i Majas ålder, men jag tror att det här är igenkännbart för många potentiella läsare i Majas ålder. Själv kände jag igen mig massor! Och jag gläds något oerhört av att boken utspelar sig i en mindre stad och vågar sig på att beskriva hur det kan vara att leva i en sådan. Det finns så många böcker om t.ex. Stockholm och det känns som att det sällan finns någon som vågar sig på att skriva om andra platser. Här har författaren verkligen lyckats skriva fram en stad och skildrat vilken kultur som råder där, vilka frågor som engagerar människor där. Det behövs fler sådana här berättelser.

Det här är inte Laestadius första bok; Bland hennes tidigare titlar finns bland annat en serie böcker som handlar om en samisk tjej. Jag har för övrigt haft möjlighet att lyssna till Laestadius eftersom hon hade ett författarsamtal här i Umeå här om dagen. Det märktes att hon hade många berättelser inom sig och att hon har mycket hon skulle vilja berätta om samernas situation och om Kiruna. Jag hoppas att hon tar sig tid att skriva dem mycket snart!

Citerat ur Tio över ett

””Vi som stöttar flytten av Kiruna säger att det här är det bästa som kunde hända. LKAB drar in miljarder och vi får många nya jobb. Vi får en helt ny snygg stad. Nya skoteraffärer.”

Han avbryter sig med ett flin och gör en high-five med Linus.

”Vi tror att Kiruna kommer att bli ännu rikare ju mer malm som kan brytas i kruvan.”

Kruvan. Jag hör plötsligt farfars röst. Han säger också kruvan. Men på riktigt. Oscar gör sig bara rolig och härmar en dialekt. När g blir k och gruvan blir kruvan.

Han är glad, bugar och möts av busvisslingar och fler applåder än Alva, men det kanske bara låter mer om vissa.”

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Om Ann-Helén Laestadius och Tio över ett

Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk-samisk författare som har vuxit upp i Kiruna. Hon har skrivit ett flertal ungdomsböcker som belyser hur det kan vara att vara ung och same idag. Debuten, SMS från Soppero, kom ut 2007. Hennes senaste bok är Tio över ett, för vilken hon belönades med Augustpriset 2016. Ann-Helén Laestadius twittrar under @AHLaestadius.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Rabén & Sjögren).
Antal sidor: 261.
ISBN: 9789129698985.
Andras röster: Agnes bokblogg, Carolina läser…, dagensbok.com, Eli läser och skriver, Enligt O, Feministbiblioteket, Ugglan & boken

Förlagets beskrivning

”Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.

LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!

Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.”

Böcker jag vill läsa: Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie

Det är många med mig som har läst den lilla pamfletten Alla borde vara feministerChimamanda Ngozi Adichies stridsskrift om varför alla borde vara just feminister (boken delades här om året ut till samtliga elever i årskurs 2 på gymnasiet; bara en sådan sak!).

Adichie fortsätter att skriva ner sina tankar kring jämställdhet. Aktuell på svenska är nu Brev till en nybliven förälder, som tillkom när en av Adichies vänner blev förälder till en liten dotter. Hur ska en dotter som föds idag kunna förberedas för den här världen? I några konkreta punkter ger Adichie med det här brevet/boken några förslag. Jag vill verkligen läsa den!

För den som vill ha ett litet smakprov kan jag tipsa om att DN publicerade några av punkterna här om veckan och de finns fortfarande att läsa på nätet.

Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie
Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie

Araben

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer, som så många andra, på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat än familjebildande har kommit emellan, studier t.ex. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

I samma stad sitter en man med en prydlig portföljd på tunnelbanan. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller går rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen: längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder. Hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och, ärligt talat, helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har låtit rinna ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: hemlandets språk, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla – det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

Citerat ur Araben

”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

»Hej!«

»Hej.«

Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

Definitivt iranier.

»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

»Jaså?«

»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

Shit, han känner henne inte.

»Jaså? Vad du har estuderat?«

»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Om Pooneh Rohi och om Araben

Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”

Lasermannen: En berättelse om Sverige

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.

Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.

Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?

Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.

Betyg: 5 biografmaskinister av 5.

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Om Gellert Tamas och om Lasermannen

Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.

Utgivningsår: 2002 (första svenska utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 406.
ISBN: 91-7324-873-8, 9789170378690.
Andras röster: Boktokadagensbok.com, Nellons bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.

Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.

Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”