Last night in Sweden…

Vi var en och annan som förundrades över vad pajasen Trump egentligen syftade på med sitt: ”what’s happening last night in Sweden” som han tog upp i ett av sina tal i februari. Nu har ett gäng fotografer bestämt sig för att ge sin bild av vad som kan hända i Sverige en vanlig kväll. Fint projekt, tycker jag! Det är bokförlaget Max Ström som kommer att producera boken tillsammans med stiftelsen  Expressions of humankind.

Gräsrotsfinansiering (crowdfunding) är kanske inte så vanligt i just bokbranschen, men initiativtagarna har i alla fall startat just en sådan kampanj (på Kickstarter) med målet att samla in 100 000 kronor. Den summan kom de upp i samma dag som de gick ut med nyheten! Skönt att se att det finns många som vill vara med och stötta den här typen av projekt. Trots alla idioter där ute så är det ändå på något sätt så att de allra flesta är både kloka och vettiga.

Det ska bli jättekul att bläddra i den här boken sedan! Jag älskar den här typen av vardagsskildringar och berättelser!

Varför liknar alltid författarsamtal en träff med PRO?

Jag såg den här tweeten här om dagen:

och jag kunde inte låta bli att liksom känna igen mig. Inte för att jag brukar åka med på Vi:s litteraturbåt, men allt som oftast när jag själv har gått på författarsamtal och liknande (Littfest, Umeås ”bokmässa”, t.ex.) så syns den en enorm enfald i publiken: publiken utgörs till största delen av äldre kvinnor… Det verkar inte spela så stor roll vilken författaren är. När jag var på författarsamtal med Ann-Helén Laestadius, som pratade om sin ungdombok Tio över ett (rekommenderad för läsålder 12-15 år), så var jag garanterat yngst i publiken (och då är jag 30 år, så jag är ingen tonåring direkt). De flesta i publiken var helt klart pensionärer. Sedan länge.

Missförstå mig inte, det är klart att det är kul att pensionärer tar sig iväg på kulturevenemang av olika slag. Det känns bara så tråkigt att det är så många andra som faktiskt inte tar sig iväg. Nu vet jag att t.ex. Laestadius turnerar runt flitigt och pratar i skolor, så jag tror att många ungdomar i Umeå faktiskt har lyssnat till just henne, men knappast på sin fritid. Hur lockade är yngre människor av kultur idag?

Ja, jag pratar egentligen inte om barn och tonåringar nu, utan om alla som är yngre än t.ex. 65 år, för de är inte vanliga på författarsamtal, och enligt min erfarenhet inte på operan, vernissagen, teatern eller konserten med symfoniorkestern heller… Det märkliga är att många av de här kulturinstitutionerna, som erbjuder det jag räknade upp, verkligen jobbar hårt för att marknadsföra sig till en yngre och en bredare publik. Norrlandsoperan är t.ex. väldigt aktiva på sociala medier och kör hårt med olika spännande PR-grejer för att locka nya till operan. Förra året hade de t.ex. ett erbjudande om att få pengarna tillbaka om man blev missnöjd och gick i pausen… Men hur mycket operan och andra verkligen kämpar för att få en större bredd i publiken så ser liksom inte jag att det händer så mycket.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Mest vill jag kanske höra andras tankar om hur det har blivit såhär: varför unga tydligen inte roas av kultur. Jag tycker själv att kultur är väldigt berikande och roligt och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra med min tid om jag inte ägnade den åt just kultur?! Från mitt perspektiv känns det som att de som aldrig ser föreställningar, läser böcker eller diskuterar böcker missar någonting, för jag tycker i alla fall att man växer som människa av kultur. Kultur kan beröra och väcka nya tankar på ett sätt som just ingenting annat kan. För mig är det därför både lite förvånande och störande att jag nästan varje gång när jag går på ett kulturevenemang, t.ex. en författaruppläsning, sitter i en publik som nästan uteslutande består av vita kvinnor 60+ (och deras mer eller mindre frivilligt ditsläpade gubbar).

Att vara kulturtant borde inte ha med vare sig ålder eller kön (eller hudfärg) att göra. Eller?!

MVH Ung kulturtant

Tio över ett

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är en prisbelönt och mycket läsvärd bok om en ung tjej som vaknar varje natt i skräck för att hennes stad, Kiruna, ska rasa samman på grund av sprängningarna. Tio över ett är en oerhört tänkvärd och fin bok om hur rivningen och flytten av Kiruna kan upplevas hos de unga personer som snart inte längre kan återse sin barndoms gator. Betyg: 5 heta hockeykillar av 5.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Maja bor och går i skolan i Kiruna, staden som är på väg att flyttas, eller rättare sagt rivas, för att lämna plats åt gruvan. För många i staden känns det spännande med allt nytt och för de flesta är det självklart att gruvan, där ju så många arbetar, måste få fortsätta att växa. För Maja är det dock en skräck att hennes stad och hem vilar på en gruva där det varje natt sker sprängningar som får det att mullra där hon ligger i sin säng och känner paniken komma krypandes. Där nere i gruvan jobbar också hennes pappa, som hon oroar sig över. Varje natt ställer Maja alarmet på sin mobil och varje natt vaknar hon tio över ett och väntar in sprängningen som kommer 10 minuter senare. Under sängen ligger en färdigpackad väska, redo att tas med ifall hon måste väcka sin familj så att de kan fly för sina liv medan staden rasar.

Situationen blir till slut ohanterlig. Det är slitsamt att inte sova ut och det är tungt att gå omkring och bära på all oro själv. Till slut drabbas Maja av en panikångestattack och hon måste glänta lite på sin oro för sina föräldrar och andra vuxna.

Gruvan och ”stadsflytten” är dock inte bara något som Maja känner skräck för. Där finns också en mer molande sorg, som handlar om allt som går förlorat för Maja och hennes klasskompisar. Nyss gick de i samma klass, bodde i sina vanliga kvarter, vandrade längs de välbekanta gatorna. Snart finns inte de här gatorna längre och Maja och de andra kommer att bo i nya kvarter, i nya hus. En del, som t.ex. Majas bästa kompis mamma, tycker att det är lika bra att passa på att flytta från Kiruna. Fram tills nu har Maja och hennes bästis, Julia, varit oskiljaktiga. De har känt varandra utan och innan och har kunnat dela allt från sina innersta rädslor till de mest pirriga förälskelserna för varandra. Snart kommer Julia att bo i Luleå, 35 mil bort.

Tio över ett är en fantastisk bok om sorgen över att förlora sin barndoms gator och en oerhört tankeväckande bok om hur den här ”stadsflytten”, som det pratas så förvånansvärt lite om utanför Kiruna, påverkar människor, särskilt unga människor. I Majas ålder är det mycket som händer i livet och det är för många en brytningstid där man kanske i någon mening lämnar barndomen bakom sig. I Tio över ett blir det hela snäppet mer brutalt. Gårdar, parker, lekplatser och andra välbekanta platser från barndomen kommer inte att gå att återvända till. För mig, som är oerhört nostalgisk av mig och älskar att omge mig av gamla saker från barndomen, så är det inte svårt att föreställa den sorg så många säkerligen upplever när deras barndoms stad rivs.

Tio över ett är en mycket läsvärd bok, tycker jag. Det är ärligt talat lite stötande att Kiruna och stadsflytten inte får mer uppmärksamhet. Nu har inte jag aktivt sökt någon information i ämnet, men ärligt talat är den här boken det första jag läser som verkligen försöker säga något om hur flytten kan uppfattas av människorna som bor där. Det är dock inte ”bara” för stadsflyttsfrågan och gruvan som Tio över ett är läsvärd, det är också en fantastiskt fin och tonsäker bok om vänskap och första förälskelsen. Nu är det länge sedan jag själv var i Majas ålder, men jag tror att det här är igenkännbart för många potentiella läsare i Majas ålder. Själv kände jag igen mig massor! Och jag gläds något oerhört av att boken utspelar sig i en mindre stad och vågar sig på att beskriva hur det kan vara att leva i en sådan. Det finns så många böcker om t.ex. Stockholm och det känns som att det sällan finns någon som vågar sig på att skriva om andra platser. Här har författaren verkligen lyckats skriva fram en stad och skildrat vilken kultur som råder där, vilka frågor som engagerar människor där. Det behövs fler sådana här berättelser.

Det här är inte Laestadius första bok; Bland hennes tidigare titlar finns bland annat en serie böcker som handlar om en samisk tjej. Jag har för övrigt haft möjlighet att lyssna till Laestadius eftersom hon hade ett författarsamtal här i Umeå här om dagen. Det märktes att hon hade många berättelser inom sig och att hon har mycket hon skulle vilja berätta om samernas situation och om Kiruna. Jag hoppas att hon tar sig tid att skriva dem mycket snart!

Citerat ur Tio över ett

””Vi som stöttar flytten av Kiruna säger att det här är det bästa som kunde hända. LKAB drar in miljarder och vi får många nya jobb. Vi får en helt ny snygg stad. Nya skoteraffärer.”

Han avbryter sig med ett flin och gör en high-five med Linus.

”Vi tror att Kiruna kommer att bli ännu rikare ju mer malm som kan brytas i kruvan.”

Kruvan. Jag hör plötsligt farfars röst. Han säger också kruvan. Men på riktigt. Oscar gör sig bara rolig och härmar en dialekt. När g blir k och gruvan blir kruvan.

Han är glad, bugar och möts av busvisslingar och fler applåder än Alva, men det kanske bara låter mer om vissa.”

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Om Ann-Helén Laestadius och Tio över ett

Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk-samisk författare som har vuxit upp i Kiruna. Hon har skrivit ett flertal ungdomsböcker som belyser hur det kan vara att vara ung och same idag. Debuten, SMS från Soppero, kom ut 2007. Hennes senaste bok är Tio över ett, för vilken hon belönades med Augustpriset 2016. Ann-Helén Laestadius twittrar under @AHLaestadius.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Rabén & Sjögren).
Antal sidor: 261.
ISBN: 9789129698985.
Andras röster: Agnes bokblogg, Carolina läser…, dagensbok.com, Eli läser och skriver, Enligt O, Feministbiblioteket, Ugglan & boken

Förlagets beskrivning

”Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.

LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!

Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.”

Böcker jag vill läsa: Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie

Det är många med mig som har läst den lilla pamfletten Alla borde vara feministerChimamanda Ngozi Adichies stridsskrift om varför alla borde vara just feminister (boken delades här om året ut till samtliga elever i årskurs 2 på gymnasiet; bara en sådan sak!).

Adichie fortsätter att skriva ner sina tankar kring jämställdhet. Aktuell på svenska är nu Brev till en nybliven förälder, som tillkom när en av Adichies vänner blev förälder till en liten dotter. Hur ska en dotter som föds idag kunna förberedas för den här världen? I några konkreta punkter ger Adichie med det här brevet/boken några förslag. Jag vill verkligen läsa den!

För den som vill ha ett litet smakprov kan jag tipsa om att DN publicerade några av punkterna här om veckan och de finns fortfarande att läsa på nätet.

Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie
Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie

Araben

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer, som så många andra, på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat än familjebildande har kommit emellan, studier t.ex. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

I samma stad sitter en man med en prydlig portföljd på tunnelbanan. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller går rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen: längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder. Hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och, ärligt talat, helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har låtit rinna ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: hemlandets språk, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla – det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

Citerat ur Araben

”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

»Hej!«

»Hej.«

Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

Definitivt iranier.

»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

»Jaså?«

»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

Shit, han känner henne inte.

»Jaså? Vad du har estuderat?«

»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Om Pooneh Rohi och om Araben

Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”

Lasermannen: En berättelse om Sverige

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.

Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.

Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?

Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.

Betyg: 5 biografmaskinister av 5.

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Om Gellert Tamas och om Lasermannen

Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.

Utgivningsår: 2002 (första svenska utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 406.
ISBN: 91-7324-873-8, 9789170378690.
Andras röster: Boktokadagensbok.com, Nellons bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.

Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.

Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”

Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk
Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk

Jag har länge funderat på vad det är som är fel i den här världen. Vi har ett jordklot med ändligt med resurser och ändå baseras hela vårt system på konsumtion – att förbruka de här resurserna i en rasande takt. En liten unge kan förstå att någonting är fel i den ekvationen. Det finns fler aspekter såklart – och på något sätt så lyckas verkligen Nina Björk formulera det och få ner det i den här boken.

Det här är en verkligt tankeväckande, berörande, störande och intressant bok; Jag har fått många aha-upplevelser. Plötsligt inser jag vad som egentligen är så störande med att kvinnor i mycket högre utsträckning än män jobbar deltid – och därmed får leva i fattigdom som pensionärer. Det störande är att det är så självklart att jobba, göra karriär och tjäna pengar  – sådant som gynnar den enskilde och möjliggör mer konsumtion. Det är däremot inte självklart att vara hemma och ”investera” i t.ex. barn, i någon annan än en själv, något som inte kommer att ge pengar. Varför vill vi ens ha ett sådant samhälle? Plötsligt förstår jag också varför jag inte gillar idén med att ta in städhjälp och annat som ska få ”livspusslet” att gå ihop. Visst är det förjävla tråkigt att t.ex. diska & tvätta på sin fritid, men det verkligt störande är att vi måste jobba så mycket, konsumera så mycket, att så många känner att de måst köpa tjänster för att utföra de här hushållsuppgifterna som de inte längre orkar med eftersom att de jobbar för mycket. Varför jobba så hårt? För att kunna vila sedan? När då?

Det och tusen andra tankar har jag fått av den här boken. Jag kan inte koka ner det på samma sätt som Nina Björk. Jag kan bara konstatera att jag verkligen tycker att hon har lyckats slå huvudet på spiken och skrivit en verkligt viktig bok. Synd att det bara är vi som håller med som läser (antar jag). Det här samhället är sjukt och borde förändras. Jag önskar att fler läste sådana här böcker och fick en tankeställare. Det är dags att värdera tid, vilket är det enda vi egentligen har här på jorden, snarare än pengar.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som någon gång har insett ett det här med konsumtion inte fungerar och som vill läsa en verkligt intressant och klok bok som sitter fingret på vad som är så störande med det här systemet.

Betyg: 5 Disneyprinsessor av 5.

Om Nina Björk och om Lyckliga i alla sina dagar

Nina Björk (född 1967) är en svensk författare och journalist som bland annat har gjort sig känd genom sina feministiska debattinlägg, t.ex. genom boken Under det rosa täcket, som är hennes debutbok från 1996.

Uppläsare: Gunilla Leining.
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 191 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789176510957, 9789146222101.
Andras röster: Bokhyllan, dagensbok.com.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets information

”De senaste åren har jag känt det som om samhället, kulturen och ekonomin vill lära mig att ställa en och samma grundläggande fråga inför varje situation i livet: What’s in it for me? Vad tjänar jag på det här? Man kan kalla det egoism. Eller ekonomism, tendensen att alltid räkna. Samtidigt ser jag andra förhållningssätt. Samtidigt lever jag med altruism, kärlek, solidaritet. Allt finns där. Samtidigt. Och jag vill gärna bringa lite reda i det. Försöka förstå vilka slags människor vi uppmanas att vara och vilka vi är och blir.”

”Jag har en dröm”, sa Martin Luther King i ett berömt tal. ”Har du också en dröm?” frågar Myresjöhus i en samtida annons. Båda vänder sig till människan som en drömmande varelse. En varelse som vill förändring – av livet, världen, det egna jaget. Här rannsakar vi tillsammans med Nina Björk olika samtida drömmar. Vi ser på Disneyfilmer, läser föräldratidningar, analyserar annonser, besöker arbetsförmedlingen, följer riksdagsvalet 2010 och ser kronprinsessan Victoria gifta sig. Varje tid har sin dröm om vad en samhällsduglig människa är. Hur ser vår tids dröm ut och varför? Lyckliga i alla sina dagar är en diskussion kring de senaste årens politiska och ekonomiska utveckling i Sverige. Det handlar om pengar. Och det handlar om människor. Vilka är deras värden? Vilka deras värderingar? Och vad händer när själva människolivet blir en fråga om förtjänst?

Augustenbad en sommar

Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl
Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl

Det är sommar vid slutet av 1800-talet och poeten Andreas har motvilligt tagit in på kurorten Augustenbad. Det är meningen att den sunda miljön och hälsosamma bad ska få honom fri från sin alkoholism. Augustenbad är som en egen liten värld, där det intressant nog finns representanter från många samhällsklasser. Andreas har förvisso inga egna pengar, men genom sin förmögna fru kan han ända räknas in till societeten som kan bo lite finare. I de lite fattigare bostäderna bor de som rätt och slätt är sjuka och skröpliga och allra längst ner på botten står de baderskor och andra uppassare som får allting att gå runt. Överst, högt över alla, tronar läkaren, Liljedahl, som har auktoritet nog att få sina patienter att utstå all möjlig humbug, t.ex. att underkasta sig dagliga bad i sexgradigt vatten.

Det är en fascinerande miljö och tid som Anneli Jordahl skildrar i den här romanen. När Andreas har en affär med en av baderskornas dotter så blir det en anekdot i hans liv, men för henne leder äventyret till en katastrof. Så såg verkligheten säkerligen ut för många på den här tiden, och för somliga gör den säkerligen det även idag. Pengar och status ger makt och det är också något som Jordahl på ett snyggt sätt pekar på i den här boken.

Ändå måste jag erkänna att jag inte blev fullt så berörd som jag kanske borde ha blivit. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det, men det känns som att man hade kunnat gå mer på djupet, särskilt när det gäller den oerhört beklämmande berättelsen om baderskans dotter. Det känns som att boken snuddar lite för lätt vid de verkligt viktiga spåren i berättelsen. Jag tycker ändå att det är en högst läsvärd bok. Den är intressant och tankeväckande och det är också lite kul att få läsa mer om hur kurortsvistelser kunde se ut vid den här tiden och vilka märkliga ”behandlingar” som erbjöds. Undrar vilka behandlingar och terapier idag som man kommer att förfasas och/eller skratta åt om hundra år?

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa om klassklyftor och katastrofer på en kurort vid slutet av 1800-talet.

Betyg: 3+ syfilissmittade av 5.

Citerat ur Augustenbad en sommar

”Före middagen hade han ett inskrivningsmöte inbokat hos doktorn. Ett allvarssamtal fick det bli, bön om barmhärtighet. Kunde han inte få inleda lite mjukt – en sup varannan dag? Trappa ned lite skonsammare, i stället för detta brutalt omedelbara nix?

Han kände av gårdagskvällens avskedssittning med vännerna då han druckit sig ända in i bottenmörkret. Ett mirakel rentav, att han hittade sig själv i sin egen säng. Huvudvärken outhärdlig, måtte den mildras av den friska skogsluften.

Utanför Gråbo drog två beniga män i enkla allmogekläder en man i en bårvagn. Hjulen sjönk allt djupare i leran vilket hindrade honom att gå fram och ge en hjälpande”

Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl
Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl

Om Anneli Jordahl och om Augustenbad en sommar

Anneli Jordahl (född 1960) är en svensk författare och litteraturkritiker. Hon föreläser också inom bland annat klassfrågor och det är också ett ämne som hon ofta återkommer till i sina böcker, t.ex. i boken Klass – är du fin nog? från 2003. Anneli Jordahl har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2011 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 219.
ISBN: 978-91-1-303492-8.
Andras röster: Bokstugandagensbok.com, FiktiviteterPocketblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Det är juni i början av 1890-talet när poeten Andreas Öman anländer till den sörmländska kurorten Augustenbad. Det står tidigt klart att han inte åkt dit enbart av egen vilja.

Motvilligt kliver Andreas in på den omtalade doktor Liljedahls kontor och informeras om ”en kronisk förgiftningssjukdom som förgiftar hjärnan”, vilken bäst botas genom dagliga sittbad i sexgradigt vatten och att till punkt och pricka följa doktorns häfte med de nittionio reglorna.

Andreas är inte imponerad och ger sig snabbt i kast med att avslöja vad han anser är rent kvacksalveri. Under sina försök möter han den skygga rättsrådinnan Amanda Eggerts och den unga glansstrykerskan med den vakna blicken. Han skriver regelbundet brev till sin hustru Aline hemma i Stockholm, där han inte kan undgå att beklaga sig över den omilda behandlingen och det strikta regelverket. När Andreas av doktorn får en överraskande förfrågan om att sätta upp en teaterföreställning kan han inte låta bli att tacka ja – utan att ana vilka katastrofala följder det ska få för honom själv och dem i hans omedelbara närhet.

På Augustenbad förväntas man läsa Atterboms Lycksalighetens ö och inte Baudelaires degenererade Det ondas blommor. Här kan människor från alla olika samhällsklasser mötas – men här råder också en tid präglad av syfilis, morfinism och översitteri, av heta sommarmånader och dolda budskap.”

Sju dagar kvar att leva: en berättelse om brott och dödsstraff

Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt
Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt

2002 dömdes Vaughn Ross för mord och sedan dess har han suttit och väntat på sitt dödsstraff. I boken Sju dagar kvar att leva är året 2013 och reportern Carina Bergfeldt åker till Texas för att intervjua Ross och andra som på ett eller annat sätt har en koppling till ”death row”, där dödsdömda fångar sitter inspärrade i år efter år i väntan på att bli mördade av en bödel. Bergfeldt pratar med fängelseprästen, fängelsedirektören, fångar, anhöriga till fångar, anhöriga till brottsoffer. Och hela tiden tickar klockan och drar Ross närmare döden. Han har sju dagar kvar att leva.

Med sina möten och med sin text lyckas Bergfeldt få till en komplex bild av dödsstraffet och alla som på ett eller annat sätt drabbas av detta, direkt eller indirekt. I dödsögonblicken dödas en mördare, men dödsstraffet innebär också att anhöriga till offret och anhöriga till mördaren får en gemensam erfarenhet: den att mista någon. Det finns många aspekter av dödsstraffet som väcker känslor åt olika håll. Här blandas avsky över fruktansvärda brott med någon slags sorg över vad människor utsätts för. En riktigt bra och tänkvärd bok!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en känsloväckande bok om dödsstraff och på vilket sätt det drabbar inte bara brottslingen utan också anhöriga.

Betyg: 4 sista måltider av 5.

Om Carina Bergfeldt och om Sju dagar kvar att leva

Carina Bergfeldt (född 1980) är en svensk reporter och författare. Hon har jobbat för t.ex. Aftonblade och SVT och har belönats med Stora journalistpriset för ett reportage om massakern på Utøya. Hennes debutroman är kriminalromanen Fadersmord som kom ut 2012. Carina Bergfeldt twittrar under @carinabergfeldt och instagrammar under @cbergfeldt.

Uppläsare: Karin Bergquist.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 240 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 9789113066967, 9789113068695.
Andras röster: HyllanJohannas deckarhörna, Kulturbloggen, RomeoandjulietVärldens bästa bok.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Där sitter han till slut, på andra sidan av ett skottsäkert glas. Fyrtioettåringen hon flugit över Atlanten för att träffa. Mannen som snart ska dö. Han lyfter telefonluren och presenterar sig.

När den prisbelönta reportern och kolumnisten Carina Bergfeldt möter Vaughn Ross återstår en vecka av hans liv. Han är dömd till döden i Texas, den amerikanska delstat som avrättar flest fångar. I tio år, nio månader och tio dagar har Vaughn Ross väntat på att dö, för att sona de mord han dömdes för 2002.

Samtalet blir starten på en vecka i Texas som involverar en pastor, en fängelsedirektör, en kvinna som älskar en mördare, en familj som vill ha hämnd och en polis som avgett ett löfte som infrias först när giftet injiceras.

Men allt börjar med mannen som har sju dagar kvar att leva.”

Två böcker jag missade i höstas: en illustrerad bok om Astrid Lindgrens liv och en bok om Dag Hammarskjöld

I somras/höstas bloggade jag om böcker att se fram emot den här andra halvan av året. Dock missade jag en del, såklart. Bland annat missade jag att Modernista har gett ut en himla fin bok om Astrid Lindgren. Astrid Lindgrens böcker har nära nog klassikerstatus och därmed är hon såklart en odödlig författare som är ständigt aktuell. Med det sagt så kan man väl ändå våga påstå att hon har fått extra mycket uppmärksamhet de senaste åren, bland annat som huvudperson en mycket fin dokumentär, som har gått på SVT i flera delar, och med en utgivning av hennes Krigsdagböcker, som inte tidigare har funnits publicerade. Med den här boken presenteras Astrid Lindgren och hennes liv till barn och unga i en vackert illustrerad bok. Den blir man ju sugen på att bläddra i!

Astrid Lindgren av Agnes-Margrethe Bjorvand och Lisa Aisato
Astrid Lindgren av Agnes-Margrethe Bjorvand och Lisa Aisato

Apropå att bläddra i så har jag sett att Max Ström, ett förlag som brukar vara väldigt duktiga på att ge ut vackra (foto)böcker har gett ut en bok om Dag Hammarskjöld. Här om året gav de ut en liknande bok om Olof Palme, vilket jag också bloggade om. Jag gillar att de berättar om stora politiker med den här typen av böcker. Det kan för min del kännas tungt och segt att läsa om politiker; det är någonting med själva ordet politik som känns lite dammigt. 😉 Men sådana här böcker sänker tröskeln må jag säga! Boken om Dag Hammarskjöld är en biografi som är rikligt illustrerad, så det är ingen fotobok på samma sätt som t.ex. Palme-boken, men den ser onekligen fin ut och bara det att det finns foton kan ju verkligen addera något.

Dag Hammarskjöld: Att bära världen av Henrik Berggren
Dag Hammarskjöld: Att bära världen av Henrik Berggren

Ja, det var två böcker som har kommit ut nu under hösten och som jag gärna skulle läsa! De andra höst-böckerna har jag bloggat om här (I, II, III). En av de författare och böcker som jag nämner i dessa inlägg är Sandra Beijer och hennes nya roman Allt som blir kvar. Som ett bonustips för er som har missat å kan jag tipsa om att en av hennes noveller finns att läsa på hennes blogg! Novellen Det händer nu publicerades tidigare i en norsk antologi, men kan nu också läsas på svenska på Sandra Beijers blogg.