Fyra blandade noveller: Skördebrev, Författarnas himmel, Luise Justine Mejer, Han tänkte på dem som färger

De som följer mig på Instagram har kanske sett att jag har postat en hel del inlägg under hashtaggen #novellber, ett initiativ av @bokladan med syftet att peppa till mer novelläsning i november. Jag var inte sen att haka på, för jag älskar novellformatet och jag har en hel del olästa novellsamlingar och enstaka noveller här hemma. Under månaden har jag unnat mig läsning ur samlingar som Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg, Elva sorters ensamhet av Richard Yates, Kyrkogårdsdamen och andra noveller av Guy de Maupassant, Bli som folk av Stina Stoor och Nordisk fauna av Andrea Lundgren. Jag tänkte återvända till samlingarna när jag har läst ut alla noveller i dem (när nu det blir 🙂 ), men månaden har också bjudit på läsning av några enstaka noveller, som jag tänkte blogga om idag. Det är alltså fyra noveller från förlaget Novellix, som ger ut härliga små volymer med nyskrivna och klassiska noveller på olika teman.

Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell, Skördebrev av Helena Granström, Författarnas himmel av P C Jersild, Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell, Skördebrev av Helena Granström, Författarnas himmel av P C Jersild, Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren

Författarnas himmel av P C Jersild

Författarnas himmel är en humoristisk berättelse om en författare som dör och hamnar i den del av himlen där historiens alla författare samlas.  Det visar sig att författarnas himmel är ett hotell med både restaurang och ölstuga. De nya hamnar längst ned i hierarkin och får slita i grovdisken, men så småningom kan man avancera och få bättre och bättre arbetsuppgifter, för att så småningom få bli gäst i ölstugan, eller kanske till och med i matsalen, där den absoluta författareliten  samlas. Mycket är oklart kring hur det egentligen ska gå till att bli uppflyttad. Kanske finns det till och med osaklighet och jäv inblandat?! Hur kan det annars komma sig att den enda svensk författare som hamnat i matsalen är Carl von Linné? Författarnas himmel är en härligt självironisk och knäpp berättelse fylld med historiska författargiganter, som fortfarande tycks vara precis lika excentriska som i jordelivet och som verkligen sliter för att bli respekterade. Jag tyckte att den här berättelsen var riktigt kul och härligt nördig!

Betyg: 5 rökpauser av 5.

Författarnas himmel av P C Jersild
Författarnas himmel av P C Jersild

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Novellix).
Antal sidor: 27.
ISBN: 978-91-87451-91-1.
Andras röster: Det här har jag läst, Jennies boklistaLjudboka.

P C Jersild

Per Christian Jersild (född 1935) är en svensk författare och läkare, bland annat känd för romanen Barnens ö.

Förlagets beskrivning

”Precis som i skänken arbetade flera rökare där. De brukade smita ut med jämna mellanrum för ett bloss på bakgården. En eftermiddag råkade jag, på väg till kylen, springa på några från konditoriet på väg ut. ”Sonja?!” Visst var det Sonja Åkesson. Vi hade inte setts sedan början på sjuttiotalet – Sonja dog 1977 – så vi hade förstås en hel del att prata om. Jag följde med henne ut och stod där och huttrade bland de andra rökarna.”

Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell

Han tänkte på dem som färger är en novell med ett högt tempo och driv, vilket verkligen speglar den livssituation som den unge huvudpersonen befinner sig i. Huvudpersonen är en ung man som befinner sig mitt i en virvelstorm av känslor: förtvivlad sorg och sprittande nyförälskelse. Jag vill inte skriva mer än så för att inte spoila för mycket av handlingen, som läsaren gör bäst i att upptäcka själv, men det är verkligen en fin novell som är lätt att ryckas med i. Jag älskar språket, som så tjusigt speglar huvudpersonens röriga liv.

Betyg: 4 krukväxter av 5.

Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell

Utgivningsår: 2011 (första utgåvan, Novellix).
Antal sidor: 28.
ISBN: 978-91-86847-09-8.
Andras röster: Bokdivisionen, Café de la nouvelleFabuleratOch dagarna går….

Johanna Thydell

Johanna Thydell (född 1980) är en svensk författare, som debuterade 2003 med den augustprisbelönade ungdomsromanen I taket lyser stjärnorna. Johanna Thydell har en hemsida, instagrammar under @johanna_thydell och twittrar under @johannathydell.

Förlagets beskrivning

”Han gick in i trädgården från baksidan, det fanns en stig där som han hade trampat upp, först med små fötter, sedan med stora. Den skulle växa igen nu. Det hände mitt framför ögonen på honom. Grönt, blankt gräs som sköts upp som stavar ur jorden och plötsligt hade hans fotspår aldrig funnits.”

Luise Justine Mejer: en kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland av Astrid Lindgren

Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren är en liten essä om just Luise Justine Mejer, en kvinna som levde i 1700-talets Tyskland och som under många år brevväxlade med vännen Christian Boie. Lindgren utgår från brevväxlingen mellan de två vännerna och skriver fram deras kärlek, som de först efter lång tid erkänner och tar hand om. Det är både roligt, vackert och sorgligt. För mig blev det också en överraskande läsning. Luise känns så modern och fri, vågar gå sin egen väg och väljer bort ett giftermål i unga år. Jag hade inte väntat mig detta. Jag hade kanske inte heller väntat mig den här berättelsen från barnboksdrottningen Astrid Lindgren, för det här är ju en berättelse riktad till vuxna, även om Lindgrens ton och humor är precis sig lik.

Betyg: 4 högläsningsstunder av 5.

Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren
Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren

Utgivningsår: 2015 (den här utgåvan, Novellix). Berättelsen finns också i antologierna Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult (Rabén & Sjögren, 1975) och Liv kan vara så olika (Rabén & SJögren, 1985).
Antal sidor: 25.
ISBN: 978-91-7589-068-5
Andras röster: Lyrans noblesser, Skrivande.

Astrid Lindgren

Astrid Lindgren 1907 – 2002 är en av Sveriges mest älskade författare.Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se eller Astrid Lindgren-sällskapets hemsida.

Förlagets beskrivning

”Jag kan aldrig sluta gräma mig över hennes sorgliga öde den där hemska fredagsmorgonen i juni 1786. Varför måste hon dö, när hon nu äntligen … men vi ska inte gå händelserna i förväg!

Det är bäst att börja från början, förslagsvis tio år tidigare, den 2 september 1776.”

Skördebrev av Helena Granström

Skördebrev är den av novellerna jag hade svårast för. Det är en bok om sorg och förlust och saknaden efter en pojke, som växer upp. Det är också en berättelse om en ko, som skriver till pojken. Och här någonstans är jag förlorad som läsare för länge sedan. Det här säger mer om mig än om den här novellen, men jag fixar inte symboltyngda, formmässigt invecklade berättelser där läsaren förväntas stanna upp efter varje mening och tolka texten. Jag blir irriterad när budskapet och berättelsen ligger gömt bakom tunga sjok av liknelser och symbolik som ska förstås och tolkas. Jag orkar inte. Den här boken fungerade inte alls för mig.

Betyg: 1 ko av 5.

Skördebrev av Helena Granström
Skördebrev av Helena Granström

Utgivningsår: 2011 (första utgåvan, Novellix).
Antal sidor: 30.
ISBN: 978-91-86847-34-0.
Andras röster: bernur.

Helena Granström

Helena Granström (född 1983) är en svensk författare och skribent som debuterade 2008 med essän Alltings mått.

Förlagets beskrivning

”Jag skriver till dig med mina fingrar, med mina koögon och mina flugor. Med min boskapshunger och juverblick, med min bokstavsspilta och min klöver. Med mina klövar och min bakdel. Med min bakfot, med min mening.

Minns du hur det var att vara pojke?”

Kärleken är dödens motsats

Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg och en berättelse om en riktigt ung änka. Betyg: 4 bonbonjärer av 5.

Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano

Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg. Den kretsar kring Maria, vars pojkvän har tagit värvning i armén och nu har dödats i ett sprängattentat. Kvar blir Maria, sjutton år och redan änka. Tanken var att Enzo, Marias pojkvän, skulle ta värvning för att få ihop pengar till bröllopet. I det fattiga Syditalien, där arbetslösheten är hög, är det många som ser armén, och det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan, som en möjlighet.

Boken berättas i form av en intervju, där den unga änkan berättar om förvirringen och sorgen efter förlusten. Det är effektivt och berörande och en väldigt tänkvärd berättelse om krig, sorg och vilken desperation som kan födas ur bristen på pengar.

Kärleken är dödens motsats

Originalets titel: Il contrario della morte (italienska).
Översättare: Birgitta Andersson.
Uppläsare: Frej Lindqvist.
Utgivningsår: 2007 (första italienska utgåvan), 2008 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 53.
ISBN: 978-91-7337-208-4.
Andras röster: Bokmania, Den var bra.

Roberto Saviano

Roberto Saviano (född 1979) är en italiensk författare, som slog igenom 2006 med boken Camorra, som handlar om Camorra, maffian i Neapel. Saviano tillhör en forskargrupp som undersöker maffians verksamhet och han lever därför på hemlig adress.

Förlagets beskrivning

”I Kärleken är dödens motsats berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade han tagit värvning i armén.

Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera Deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett banklån. Men under uppdraget dör Enzo i ett sprängattentat. Maria beskriver sin sorg, ensamhet och vilsenhet. Trots sina unga år lever hon som en änka, oftast svartklädd. Hon vill inte riktigt förstå att Enzo är död.

Maria minns orden i en vacker sång Om kärleken är dödens motsats av Sergio Bruni och är övertygad om att hon kan hålla kvar Enzo, slita honom från döden genom att fortsätta älska honom. Det enda som hjärtat fortfarande lyssnar till och förstår: dödens motsats.”

Nödåret

Nödåret av Aki Ollikainen är en berättelse om livet under missväxtåren 1860, en tid när människor led en obeskrivlig nöd. Det är verkligen en drabbande och berörande läsning. Betyg: 4 ormar av 5.

Nödåret av Aki Ollikainen
Nödåret av Aki Ollikainen

Nödåret av Aki Ollikainen är en roman som utspelar sig under missväxtåren på 1860-talet. 1867 blev svältkatastrofen ett faktum eftersom vintern dröjde sig kvar till långt in i juni och hindrade sådden. När värmen väl kom så dröjde det inte länge innan bakslaget var ett faktum: i juli kom frosten och förstörde en stor del av skörden. Året följdes av flera år med stark torka. Nöden var enorm i Sverige, särskilt i de norra delarna, men i Finland var läget ännu mer akut. Jag läser hos SMHI att 8 % av den finska befolkningen dog under åren 1867 – 1868. För mig är det ibland svårt att riktigt greppa vad sådana här siffror innebär. Det fastnar lätt i att bli, just det, siffror och dessutom siffror och fakta som rör en tid som känns avlägsen och abstrakt.

I Ollikainens nätta roman är det dock svårt att inte beröras. Hjärtat går sönder när jag får följa några människor under den här tiden av obeskrivbar nöd. Ollikainen skriver om Marja, som tar sina barn, lämnar sin man att dö och påbörjar en vandring genom snön för att ta sig till St. Petersburg och, som hon hoppas, kunna rädda sig och barnen. Det är inte en berättelse med lyckliga slut. Ollikainen skriver också om de mer privilegierade. Kort och koncentrerat skildrar han gapet mellan olika klasser och skriver fram den fruktansvärda nöd och den enorma brist som de flesta led av. Berättelsen tar läsaren närmare människorna, bort från siffror och fakta och prat om barkbröd (här finns inte ens det). Här är det hallucinationer, förluster, människor som tvingas lämna sina närmaste att dö. Och ingen kan ta emot dem som vandrar, ingenting mer än små smulor kan någon bjuda på. Däremot står många på tur att roffa åt sig, av vad som finns, och när inget finns: kvinnors kroppar, mot deras vilja.

Det här är verkligen en sorglig och smärtande bok att läsa, men också en bok med lite hopp och ljus, åtminstone i bokens slut.

Nödåret av Aki Ollikainen
Nödåret av Aki Ollikainen

Nödåret

Originalets titel: Nälkävuosi (finska).
Översättare: Ann-Christine Relander.
Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2012 (första finska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Lind & Co), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio).
Antal sidor: 143.
ISBN: 9789174614992.
Andras röster: Bokhyllan, Bokstugan.

Aki Ollikainen

Aki Ollikainen (född 1973) är en finsk journalist och författare. Nödåret är hans debutroman.

Förlagets beskrivning

”Bonden Juhani ser hellre att hans barn äter än han själv. Han blir allt svagare och hustrun Marja är rasande – han borde äta, hålla sig stark och ta hand om sin familj. Till slut fattar hon beslutet att lämna sin döende make och ger sig av söderut med deras två barn – där hoppas hon att det ska finnas mat.

Vintern är kallare än någonsin, hela Finland är täckt av snömassor, nästan alla svälter, sjukdomar grasserar och medmänskligheten tycks vara satt ur spel. Överallt drar svältande människor fram i en desperat jakt på något att äta.

Nödåret är en drabbande studie i vad människor är beredda att göra för att överleva. Berättelsen utgår från missväxten på 1860-talet, då många i Finland såg sig tvingade att vandra söderut för att överleva. Hungersnöden drabbade även norra Sverige och i de båda länderna svalt över hundratusen människor ihjäl.”

Den tyska flickan

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa är en intressant och berörande bok om livsöden under Andra världskrigets Berlin och revolutionens Kuba. Det är kanske en lite väl rörig bok, men ändå klart läsvärd. Betyg: 3 cyanidkapslar av 5.

Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa tar sin början i Berlin 1939, där 12-åriga Hannah lever med sin familj. De är judar och deras tillvaro blir allt mer hotad och de utsätts för allt mer förföljelse och trakasserier. Kriget är precis på väg att bryta ut, men det vet såklart inte Hannahs föräldrar. De är ändå smärtsamt medvetna om att de inte kan stanna i Berlin. Hannah spenderar dagarna med att fota och leka med sin kompis Leo. Hon förstår att de lever i en svår och orolig tid, men hon är för liten för att helt förstå innebörden av vad som sker omkring henne. Plötsligt är det dags att ge sig av. Hennes föräldrar har redan blivit fråntagna hus, hem och det mesta av sina tillhörigheter, men nu har de också spenderat enorma summor för biljetter till oceanångaren St. Louis och för de dokument som krävs för att få gå iland i det som de hoppas ska bli deras nya hemland: USA. Resan kommer först gå mot Kuba, där de kommer att stanna helt kort innan allt är klart för deras fortsatta resa.

Det som skulle bli de 900 passagerarnas räddning blir dock en tragedi. Under resans gång springer Hannah fortfarande omkring och leker med sin vän. Det finns mycket att utforska på fartyget och om kvällarna kan det fortfarande ordnas tjusiga middagar och danser, som om de vuxna verkligen kämpar för att hålla kvar vid det som var deras tidigare societetsliv. Men bakom kulisserna utspelar sig desperata förhandlingar. Kubas regering har tvärt svängt om och vill inte längre acceptera att fartygets passagerare går iland. Ingen vill låta passagerarna gå iland. St. Louis kommer till Havanna, men får inte närma sig hamnen. Läget blir allt mer desperat.

Till slut kan Hannah och hennes mor ändå gå i land, som några av de fåtal passagerare som får sina visa accepterade, men Hannahs pappa och hundratals andra påbörjar den långa resan tillbaka till Europa, där kriget bryter ut och där någon framtid inte finns.

Hannah och hennes mamma blir kvar på Kuba. De kommer aldrig till USA och de kommer heller aldrig att komma över sina förluster och saknaden efter pappan. Hannahs mamma är dessutom gravid och föder snart Hannahs lillebror, en pojke som i den stora sorgen kanske inte riktigt får den uppmärksamhet han skulle behöva och som så småningom växer upp och blir en ung man med drivkrafter som sliter honom ifrån sin familj. Han kommer nämligen att ansluta sig till revolutionärer och tar en aktiv roll i att omkullkasta ordningen i samhället. Hannah själv är en av de som drabbas när den kommunistiska revolutionen är ett faktum. Plötsligt förföljs hon och hennes mor igen och de blir fråntagna det de har.

I Den tyska flickan väver Correa ihop förföljelserna under Andra världskriget med förföljelser under den kubanska revolutionen. Om det är helt rimligt vet jag inte, men det är verkligen smärtsamt att läsa om människor som fortsätter att förföljas, gång på gång, i en värld som aldrig tycks lära sig av historien. Skildringen av tillvaron i Berlin, precis innan krigsutbrottet, är klaustrofobisk och obehaglig, svår att läsa eftersom man som läsare hela tiden fruktar det värsta. Händelserna berättas dock från Hannahs ögon och är därför filtrerade genom en barns föreställningsvärld och de också ganska röriga. Jag vet inte om det är ett bra grepp. Jag tycker att en av bokens problem, om man får kalla det så, är att boken är just det, rörig. Ibland byggs det upp en stämning, som  inte följs upp med något mer, som när Hannah förtvivlat frågar efter sin Leo, när avfärden med St. Louis närmar sig:  Allt är uppbyggt för att Leo ska bli kvarlämnad i Berlin, men i nästa kapitel springer de två omkring på däck som om inget hänt. Det är mycket i boken som är hoppigt och ibland svårt att hänga med i.

Att både skildra Andra världskriget, överfarten med St. Louis och situationen på Kuba är intressant, men det blir också lite splittrat. Författaren har försökt att få med många olika aspekter och levnadsöden och det blir på vissa punkter lite framhastat och ytligt. Det finns mycket i den här boken som är berörande, smärtsamt och intressant, men i mitt tycke nådde inte berättelsen riktigt ända fram.

Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra

Citerat ur Den tyska flickan

”Middagen var serverad. Matsalen hade blivit vårt fängelse, med sina mörka träpaneler som ingen längre polerade. Taket, med sitt tunga, fyrkantiga listverk, såg ut som om det kunde falla ned över våra huvuden i vilket ögonblick som helst.

Vi hade inget tjänstefolk i huset längre: alla hade gett sig i väg. Inklusive Eva, som var med när jag föddes. Det var inte säkert för henne och hon ville inte se oss lida. Fast jag trodde att hon egentligen hade lämnat oss eftersom hon inte ville behöva ställas inför valet att kanske bli tvungen att ange oss.”

Den tyska flickan

Originalets titel: La niña alemana (spanska).
Översättare: Jessica Hallén.
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan på spanska), 2017 (första svenska utgåvan, LB förlag).
Antal sidor: 349.
ISBN: 9789188447210.
Andras röster: Bokprinsessorna, Dagensbok.comDen läsande kaninen, Johannas deckarhörnaJust nu – just här.

Lucas Armando Correa

Lucas Armando Correa (född 1959) är en kubansk-amerikansk författare och tidningsredaktör. Den tyska flickan är hans debutroman. Armando Lucas Correa har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”Unga Hannah Rosenthal levde ett sorglöst liv innan allt förändrades. Men nu, 1939, är Berlins gator draperade med röd-vit-svarta flaggor, hennes familjs ägodelar fraktas bort och de är inte längre välkomna på platser som tidigare känts som hemma. Hannah och hennes bästa vän Leo Martin sluter en pakt: vad framtiden än har i sitt sköte, så ska de möta den tillsammans.

Nytt hopp anländer när familjerna Rosenthal och Martin lyckas få visum till Kuba och avseglar med lyxångaren M/S St. Louis mot Havanna. Men snart börjar det gå illavarslande rykten om Kuba. Från ena dagen till nästa verkar det fartyg som varit deras räddning förvandlas till deras undergång.

Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett egendomligt paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.

Den tyska flickan är en mästerlig roman baserad på verkliga händelser. En berättelse som sträcker sig från Berlin vid tiden för andra världskrigets utbrott till Kuba på revolutionens rand, till New York efter den 11:e september, och når sin upplösning i vår tids Havanna.”

Pappaklausulen

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en fantastisk bok om en familj som försöker att hålla ihop, sorg över en förlorad dotter och rädslan över att inte alltid fixa att vara den närvarande förälder man vill vara. Betyg: 5 wet wipes av 5.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en roman om familjeliv och relationer. I centrum står en föräldraledig pappa som ägnar dagarna åt det kaos som gärna uppstår när en ettåring och en fyraåring är inblandade. Omtöcknad av sömnbrist sköter pappan hämtningar, lämningar, källsortering, byten av bajsblöjor, förfrukostar, frukostar, middagar, storhandling, tvätt, lek, tröst och tusen andra saker samtidigt som barnen gärna drar åt helt olika håll. Så kommer den tid på året då pappans egen pappa, barnens farfar, kommer till stan. Pappan, som är en farfar, bor utomlands och har lämpat över all hantering av posten och det ekonomiska till sin son, som också förväntas upplåta sitt kontor åt honom när farfadern kommer till Sverige för sin regelbundna visit, som han måste företa sig för att fortfarande kunna ta del av svenska välfärdssystem. För pappan, som är en farfar, är det naturligt att hans son tar hand om allt detta och han anser sig också förtjäna det eftersom han en gång i tiden överlät en hyresrätt till sin son och därför på något sätt har en livslång hållhake på honom. För pappan börjar det dock bli allt kämpigare att rodda allt kring farfaderns Sverige-liv, inte minst sedan han själv blev förälder. Nu börjar han känna sig redo att omförhandla pappaklausulen, det är dags att sätta ner foten och få sin pappa att sluta utnyttja honom.

Boken berättas omväxlande från pappan, farfadern och från andra familjemedlemmar (levande som döda, ettåringar som farmödrar), vilket är ett genialiskt drag. Alla vinklar tas med och trots att var och en av bokens karaktärer bär på osympatiska drag så är det lätt att börja känna sympatier med dem när perspektivet ändras.

Det är lätt att förstå att bokens pappa är så besviken på sin egen pappa, som visar så litet intresse för sin son och sina barnbarn, men som kräver så mycket i form av en massa praktiskt fixande, och som alltid tar för sig utan att säga tack, men som aldrig bjuder igen. Samtidigt är pappan, som är en farfar, naturligtvis en person med ett bagage och egna sorger, krämpor och ensamhet.

Det är lätt att känna sympatier med bokens pappa, som sover så lite och sliter så hårt. Han är ständigt upptagen med att vara den perfekta och närvarande pappan, men han är också en person som, oskönt nog, helst vill ha applåder för att han gör det han gör. Sett ur hans frus och föräldrars ögon är det också lätt att förstå att bokens pappa kan upplevas som oerhört irriterande.  Han sliter som ett djur med vardagens sysslor, men han är också den som låter minsta småsak blir enorma projekt att läsa in sig på tills ingen energi längre finns att slutföra något. Hans liv är en lång rad påbörjade projekt som slutat i ett ingenting.

Khemiri låter läsaren följa de två fäderna och deras närstående under ett antal dagar, där det utåt sett inte händer just någonting, men där det trots allt sker väldigt mycket, inte minst inuti dem. Det är en fin resa att få följa med på. Vi är alla människor med ett bagage som innehåller sorg, frustration och ilska, men också ömhet och kärlek. Khemiri påminner om att alla innehåller lite av varje: att vi alla har både bra och dåliga sidor, men att ingen faktiskt är sämre än att den kan bryta mönstret, åtminstone lite grann, och släppa fram nya sidor. Det är en fantastisk och trösterik liten bok om vad som håller ihop och drar isär en familj och om sorger som kan svälla ut och spränga fram stora avstånd mellan människor. Jag älskade verkligen att få följa den här familjen och att lära känna dem bortom de sidor de oftast väljer att visa utåt. Inte minst är det härligt att få vara i Khemiris språkvärldar ett tag. Han har ett alldeles eget sätt att skriva där rytm och flöde driver berättelsen på ett sätt som kan få vilken scen som helst att lyfta.  Han har ett lekfullt språk och en fenomenal förmåga att hitta oväntade, roliga och exakta liknelser och uttryck. Trots att boken innehåller många sorgliga stråk är det en bok som på många sätt är ren underhållning. Det går inte att göra annat än att skratta med pappan i hans vardagsstök och att dra på munnen när precis allt tycks gå honom emot.

Jag vet ingen som skriver som Khemiri och har samma lätthet och ton i sitt berättande. Det är verkligen fantastiskt att kliva in i hans världar.  Hans tidigare böcker har ofta varit politiska och spetsiga på ett sätt som Pappaklausulen inte är på samma sätt, men Khemiris unika berättande och hans humor känns igen. Jag har älskat i princip alla romaner Khemiri har skrivit och det här är ännu en fullträff, en mångbottnad, underhållande och berörande berättelse som bjuder på igenkänning och som på ett oväntat sätt skänker både tröst och hopp för den som ibland ifrågasätter om livet verkligen går i rätt riktning.

Citerat ur Pappaklausulen

”Hon går mot tunnelbanan, hon har sin nya väska, sin nya frisyr, sin rock, sina handskar, hon ser så professionell ut när hon ska ut i välden. Han står kvar hemma i kökskaoset. Han har en morgonrock med ettåringens snor på axeln, avtryck från fyraåringens gröthänder på fickan. Ettåringen springer runt med en gåvagn och vrålar av frustration varje gång som han fastnar i en matta eller i ett hörn.”

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Pappaklausulen

Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 364.
ISBN: 9789100176303.

Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003 med Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den skrivits med en inte speciellt grammatiskt korrekt svenska. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Augustpriset, som han belönades med för romanen Allt jag inte minns. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri, instagrammar under @jonashassenkhemiri och har en Facebooksida och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.

Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.”

Dagen du förstörde allt

Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren är en både sorglig och hoppfull bok om sorgen efter att ha förlorat en vän i självmord. Betyg: 3+ tröstande hundar av 5.

Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren

Melanie och Kassandra är en oskiljaktig kompisduo med så många interna skämt och påhitt att det närmast bygger murar mot alla andra. De betyder allt för varandra och framtiden ser utstakad ut: de fantiserar om den framtid då de ska plugga på universitetet och dela lägenhet och när de ska vara vuxna, kanske ha familjer, men fortfarande och självklart ska ha varandra. Plötsligt bryts dock linjen och allting ställs på ända: Kassandra begår självmord och Melanie blir lämnad kvar med ilska, sorg och tusen frågor om vad hon borde ha sett, förstått och gjort. Kan hon resa tillbaka i tiden och ändra förloppet?

Fyra personer begår självmord varje dag i Sverige. Det är fruktansvärt många och det är helt oacceptabelt att det inte satsas mer på åtgärder för att förhindra självmord. Trots att så många lider av depression och annan psykisk ohälsa så är det ett tabubelagt ämne som nästan ingen vill prata om. Därför tycker jag såklart att det är bra att det finns sådana här berättelser som tar sig an ämnet. Här är fokus på sorgearbetet för en av de efterlevande, ett perspektiv som är både viktigt och intressant. Varje person som begår självmord lämnar ett tomrum och ett hål efter sig och det finns knappast några enkla eller lätta vägar för att gå vidare.

I Dagen du förstörde allt går huvudpersonen igenom alla möjliga stadier i sin sorg och det är verkligen fint att få gå vid sidan av och följa henne. Det är en både sorglig och hoppfull bok om ett viktigt ämne.

Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren

Dagen du förstörde allt

Uppläsare: Asta Kamma August.
Utgivningsår: 2018 (första svenska utgåvan, Vox by Opal), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Saga Egmont).
Antal sidor: 245 ca 5,5 h lyssning).
ISBN: 978-87-26-00244-7, 978-91-88665-07-2.
Andras röster: En blogg för bokugglor, Prickiga Paula och böckerna.

Linnea Dahlgren

Linnea Dahlgren (född 1991) är en svensk biblioteksassistent och författare, utbildad vid bland annat Lunds författarskola. Unga vuxna-romanen Dagen du förstörde allt (2018) är hennes debutroman.

Förlagets beskrivning

”Melanie och Kassandra har varit bästisar sen de var små. De behöver inga andra, de har ju varandra: Mellan och Kass. Något av det bästa de vet är att besöka Tidssmygen, en glänta i skogen där det känns som man kan resa i tiden. De reser till gemensamma minnen och till allt roligt de ska göra i framtiden. Så en tidig morgon vaknar Melanie av telefonen. Kassandra är död. Hon har tagit livet av sig. Nyheten drabbar Melanie som ett slag. Det kan inte vara sant, det måste vara ett misstag. Hur ska hon fortsätta leva? Mellan kan ju inte finnas utan Kass. Men så kommer hon på: Tidssmygen. Tänk om hon kan resa i tiden och få Kassandra att ändra sitt beslut.

En finstämd och gripande berättelse om sorg, vänskap och kampen för att leva vidare.”

Himlen tillhör oss

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt är en fin och fängslande berättelse om en familj där ett barn drabbas av cancer och där detta fasansfulla leder till att föräldrarna glider isär. Betyg: 4+ panoramafoton av 5.

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt

Robs och Annas tillvaro slås till spillror när de får veta att deras lilla son, Jack, har en hjärntumör. De kastas mellan hopp och förtvivlan och som så många andra söker de febrilt på nätet efter kunskap, prognoser, hopp. Medicinska begrepp, som fram till nu har varit totalt främmande, blir nu vardagsmat och de hittar snart ett forum där föräldrar i liknande situationer utbyter erfarenheter. Rob blir snabbt kontaktad på forumet av en man vars son har haft samma typ av tumör som Jack, men som mot alla odds har blivit återställd.  Mannen berättar om en alternativ behandling i Prag och när Rob och Anna får allt dystrare besked från sjukvården så blir det den tjeckiska kliniken som får hoppet att fortsätta glöda hos Rob. Anna delar inte på något sätt Robs förtvivlade önskan att resa till Prag med sonen och det blir en konflikt som i den här svåra situationen bidrar till att slita itu deras relation.

Det saknas inte böcker om att mista en nära anhörig i en svår sjukdom och det saknas inte heller böcker om barncancer. En risk är alltid att sådana här berättelser fastnar i floskler eller att det blir sentimentalt på ett sökt sätt. Himlen tillhör oss lyckas dock undvika klyschor och tar heller inte de lätta vägarna för att vrida på tårkanalerna hos läsaren. Visst blir man berörd och visst är boken fängslande, men framför allt är den tankeväckande och förvånansvärt nyskapande i att den fokuserar mer på Robs och Annas relation än den direkta sorgen kring allt som händer runt deras son. Boken börjar också som en ”vanlig” kärleksroman, där läsaren får följa Anna och Rob och läsa om hur de träffar varandra, hur de försöker få igång sina karriärer och hur de så småningom försöker att bli föräldrar (en lång och komplicerad resa).

Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är lättläst/lättlyssnad utan att vara lättviktig eller banal. Jag har haft förmånen att slippa uppleva något som ens är i närheten av det Anna och Rob går igenom, men författaren lyckades verkligen skriva fram situationen för mig och göra mig både berörd och överraskad. Ett sorgearbete kan se ut på många olika sätt och det tycker jag att författaren lyckas skildra. Kanske är jag inte hundra procent kompis med slutet och hur författaren väljer att knyta ihop allting, men det är ingenting att haka upp sig på och ingenting som skulle få mig att avråda någon från att läsa den här boken. Jag rekommenderar den faktiskt varmt!

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt

Himlen tillhör oss

Uppläsare: Hannes Meidal.
Översättare: Molle Kanmert Sjölander.
Originalets titel: We own the sky (engelska).
Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum), 2018 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 312 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7647-183-8, 978-91-37-15037-6.
Andras röster: Bina’s books, Boktokig.

Luke Allnutt

Luke Allnutt är en brittisk journalist och författare, bosatt i Prag. Han debuterade 2013 med Unspoken, en bok om Allnutts pappa, som gått bort i cancer. Samma år drabbades han själv av en cancersjukdom. We own the sky (Himlen tillhör oss) är hans första roman. Luke Allnutt har en hemsida, en Goodreads-sida och twittrar under @lukeallnutt.

Förlagets beskrivning

”Himlen tillhör oss är en stark och ömsint berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan far och son och om att försöka förstå det ofattbara, som inte lämnar någon läsare oberörd.

Om man skulle spola tillbaka tiden, hade Rob sagt att han var en sådan där jobbigt lyckligt lottad man – gift med fantastiska Anna, pappa till den efterlängtade lilla pojken Jack, och med ett eget hus i norra London. Men det var då. Innan Jacks alltmer frekventa huvudvärkar och den där naggande känslan som Rob inte kunde skaka av sig. Innan alla läkarbesök som bekräftade att deras och varje förälders största rädsla blivit verklighet, och hela livet rasat.

Nu finner Rob sin tröst i alkoholen, och via kontakter på webbforum blir den växande besattheten av en alternativ medicinsk behandling i Schweiz till slut den sista droppen för äktenskapet. Men mitt i all förtvivlan kommer klarheten till Rob som en käftsmäll, och han blir tvungen att ifrågasätta allt han så desperat hållit fast vid och försöka hitta en väg till försoning med alla han sårat – och med sig själv.”

Vi som överlevde

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är en stark skildring av att överleva Förintelsen. Den påminner om vilken relativ lycka det är att överleva – när så många andra har förlorats. Betyg: 5 av 5.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är Michael Bornsteins egna berättelse om att överleva Förintelsen. När han föds i Polen 1940 är hans familj förtryckta och tvingade att bo i ett ghetto, men det är bara början på de sorger som hans familj (och miljoner andra människor) kommer att drabbas av under de kommande åren. Familjen Bornsteins tidigare vardag med arbete, familjeliv och sabbatsfirande slås till spillror när deras arbete, ägodelar, pengar och hem tas ifrån dem, det enda efter det andra, och när de slutligen tvingas in i boskapsvagnar för transport till förintelseläger, där de även berövas sina nära och kära. Som genom ett under och efter en serie ödets nycker, kommer Michael att överleva och det här är alltså hans historia, så som han minns den och har fått den återberättad för sig genom släktingar och andra som också överlevde mot alla odds.

Det här är naturligtvis en mycket tung bok att ta sig igenom. Det den skildrar är så fruktansvärt och oerhört att det är svårt att ta till sig. Under vissa passager stänger jag i princip av eftersom det är för mycket ondska för att ta in. Det är också svårt att skriva om den här boken. Vi har alla hört talas om Förintelsen förut och kanske läst och/eller hört fler vittnesmål från den, men för mig, som inte själv har upplevt något liknande, är det i grunden svårt att ta in all denna utstuderade ondska, riktad mot andra människor, som lika gärna hade kunnat vara du eller jag. Det är långt bortom de värsta hemskheter jag ens skulle kunna föreställa mig. Långt bortom. När man har haft ett så privilegierat liv som jag själv så går det inte att relatera. Därför är det också viktigt att fortsätta att läsa och lyssna till de vittnesmål som finns, även om de är skakande.

Vi som överlevde är en lättläst bok som rakt på sak skildrar Michael Bornsteins berättelse och den går rakt in i hjärtat. Självklart är boken sorglig och fruktansvärd, på så många olika sätt, men i just Michaels fall finns det också något ovanligt: ett ljus. Michael Bornstein var ett av få barn som överlevde ett förintelseläger och han kunde till och med återförenas med några av sina närmaste sedan han hade räddats därifrån. Jag skulle vilja säga att boken på sätt och vis slutar lyckligt, i och med att Michael faktiskt hör till de som blir befriade från lägren, men det går inte att säga så. Det är för naivt. Det finns inga lyckliga slut. Att Michael Bornstein ens överlevde är något oerhört och ingenting som hade kunnat gå att förutse eller räkna med. Att överleva är något att vara tacksam över, men är det en lycka att överleva, när det man får tillbaka är en verklighet där man har förlorat allt? Att förlora nära familjemedlemmar, vänner och grannar, det är förluster som förföljer människor genom livet. Den relativa tur och lycka som Michael råkar ut för ger honom livet åter och en slags chans att börja om, men det boken egentligen lär mig är hur många som inte fick den chansen och vilket oläkt sår som världen för alltid kommer att vara märkt av på grund av detta.

Jag tyckte verkligen att det här var en omskakande och viktig berättelse att få ta del av. Vi som överlevde är en ungdomsbok, men den borde även läsas av alla vuxna. Låt oss fortsätta lyssna till alla dessa vittnesmål från den här mörka tiden i vår historia. Vi får aldrig glömma vad människor utsattes för under Förintelsen, och vi får aldrig tillåta att något liknande sker igen.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde

Originalets titel: Survivor’s club (amerikanska).
Översättare: Carina Jansson.
Uppläsare: Michel Riddez.
Utgivningsår: 2017 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2017 (den här ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 285 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789132198762, 9789132168949.

Micahel Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Michael Bornstein (född 1940) är en polsk-amerikansk forskare inom medicin (numera pensionär). Han var ett av det fåtal små barn som överlevde Auschwitz. Han föreläser idag på skolor runt om i USA om sina upplevelser under Förintelsen och han har också valt att dela med sig av sin berättelse i boken Vi som överlevde, som han har skrivit tillsammans med dottern Debbie Bornstein Holinstat. Michael Bornstein har en hemsida och det har Debbie Bornstein Holinstat också.

Förlagets beskrivning

”Det finns en berömd bild som är tagen av sovjetiska soldater, den 27 januari 1945. På bilden syns judiska barn som alla håller fram sina armar för att visa upp siffrorna som är tatuerade där. I mitten står en fyraårig pojke – Michael – den här boken är hans berättelse.

Michael föds 1940, rakt in i en värld av terror, svält och rädsla. Sina första år tillbringar han i ett ghetto i en liten polsk stad, tillsammans med sin mamma, pappa och storebror. När order ges om att alla polska ghetton ska tömmas sätts familjen Bornstein på ett tåg som tar dem till Auschwitz. Nu, nästan sjuttio år senare, berättar Michael för första gången om sin uppväxt och de ödets nycker som gjorde att han överlevde Förintelsen.

En gripande skildring om den yngste överlevaren från Auschwitz.”

Mitt hat får ni inte

Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris är en fin och berörande bok om tiden efter att Leiris förlorat sin fru i terrorattentatet på Bataclan i Paris 2015. Det är en bok om sorg, men också om att gå vidare. Betyg: 4 matlådor av 5.

Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris
Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris

Paris, november 2015: staden skakas av samordnade terrorattacker på flera olika platser, 130 personer mister livet och över 350 skadas. Det är siffror, men varje siffra rymmer ett liv och en rad anhöriga som står ensamma kvar. En sådan anhörig är Antoine Leiris, som plötsligt förlorar sin fru och som ändå måste behålla någon slags normalitet och få vardagen att fungera. Med i bilden finns nämligen också den lille sonen, som är alldeles för liten för att riktigt kunna förstå, men som naturligtvis fortsätter att behöva omsorg och närvarande vuxna.

Leiris gick snabbt ut med ett öppet brev till sin frus mördare. Budskapet var tydligt: han vägrar att låta sig skrämmas och hans son ska inte behöva begränsas av vad som skett. Brevet, som ursprungligen postades på Facebook, fick så småningom en slags fortsättning med den här fina och berörande lilla kortromanen. På de få sidorna lyckas Leiris skildra sorgen och sorgebearbetningen så att man som läsare verkligen blir berörd.

Den här boken har gått som radioföljetong i Sveriges radio och finns fortfarande kvar för nedladdning några dagar till. Missa inte chansen att lyssna till Leiris berättelse!

Mitt hat får ni inte

Originalets titel: Vous n’aurez pas ma haine (franska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Martin Sundbom.
Utgivningsår: 2016 (första franska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Atlantis), 2017 (den här radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 110 (ca 2,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7353-868-8.
Andras röster: dagensbok.com, Just nu – just här.

Antoine Leiris

Antoine Leiris (född 1981) är en fransk journalist och författare. Han har hittills skrivit kortromanen Vous n’aurez pas ma haine (Mitt hat får ni inte), om sorgearbetet efter att ha förlorat sin fru i terrordåden i Paris 2015.

Förlagets beskrivning

”En kväll förra vintern var Antoine Leiris ensam hemma med sin son medan hans hustru Hélène var på konsert med några vänner. Plötsligt fick han ett sms med frågan om allt var OK? När han satte på tv:n fick han se de pågående terrorattentaten i Paris och försökte ringa Hélène. Hon svarade inte. Den kvällen mördades Hélène, tillsammans med 88 andra människor, på konsertlokalen Bataclan i Paris. Tre dagar senare skrev Antoine ett öppet brev till sin frus mördare på Facebook. Han vägrade låta sig skrämmas eller låta hans sjutton månaders sons liv begränsas av terroristernas handling. ”I hela sitt liv kommer denna lilla pojke att göra er förnär eftersom han är lycklig och fri”, skrev han. Denna bok är Antoine Leiris hjärtslitande, modiga och trots allt hoppfulla berättelse om att livet måste fortsätta. ”

Oneiron: en fantasi om sekunderna efter döden

Oneiron av Laura Lindstedt är en bok om sju kvinnor, med helt olika erfarenheter av livet (och döden), och som möts i ett tillstånd efter det här livet. Betyg: 2 röda peruker av 5.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

I Oneiron möts sju kvinnor i ett tillstånd efter döden. De kommer från helt olika hörn av världen och med helt olika erfarenheter med sig i bagaget. Varför de plötsligt möts är oklart, liksom vad som kommer att hända sedan. På deras nya plats och i deras nya tillstånd blir det naturligt att börja berätta om livet och döden.

Läsaren får möta senegalesiska Maimuna, som drömmer om att bli modell, men som hamnar mitt i ett gisslandrama innan livet plötsligt tar slut, och den rika fransyskan Nina, vars liv hastigt tar slut mitt under hennes tvilling-graviditet. Läsaren får också möta den cancersjuka holländskan Wlbgis, den hjärttransplanterade brasilianskan Rosa Imaculada, den alkoholiserade ryskan Polina och tyskan Ulrike, vars liv plötsligt tar slut när hon är på väg hem från sitt jobb. Framför allt får läsaren höra konstnären Shlomiths berättelse. Shlomith utforskar den judiska kulturen i sin konst, men det som framför allt väcker känslor hos hennes publik är hennes grepp att koppla judisk kultur till ätstörningar. Shlomith lider själv av grav anorexi och har tagit sig till den yttersta svältdödsgränsen inför ett framträdande som hon planerar att göra.

Kvinnorna i boken ges inte ett lika stort utrymme. Det är klart flest sidor, ja, långa hela avsnitt, som ägnas åt Shlomith – och visst finns det mycket i hennes berättelse som är provocerande, tankeväckande, berörande och som talar för att hennes berättelse ska få mycket plats. Först störde det mig dock att så stort fokus riktades mot just en av sju intressanta kvinnor, men efter hand förstod jag att det såklart är ett medvetet grepp och att boken inte är tänkt att berätta sju berättelser utan att den är tänkt att berätta om just Shlomith, anorexi och judisk kultur.

Mitt största problemet är att jag hellre hade läst den andra boken, den om sju kvinnor som möts efter döden. Bokens bästa del är i mitt tycke slutet, där allt vävs ihop och läsaren får veta på vilket sätt de här kvinnorna egentligen dog. Det var fint att få läsa om deras liv och tankar som de hade när allt plötsligt rycktes bort och de landade på en ny plats. Bakom sig lämnade de den värld som vi känner, men också en värld där livet pågår och saker får ett efterspel. Jag hade gärna läst mer om detta. En del av kvinnorna i boken minns rent av inte vad som egentligen hände i deras dödsögonblick eller vad de utsattes för. I en del fall lämnar de just ingenting efter sig, men i andra fall blir det stora tomrum, sorgearbeten eller till och med rättegångar.

Man kan inte kritisera en författare för att ha skrivit ”fel” bok, men här får jag väl konstatera att jag tycker att Oneiron var en på tok för lång bok och en bok med en hel del lite väl pretentiösa inslag och att det här gjorde att den inte direkt föll mig i smaken. Sedan är Oneiron helt klart kryddad med inslag som jag tyckte var helt briljanta, men de vägde tyvärr inte upp. Jag verkar för övrigt vara i princip ensam om att vara tveksam till den här boken, för den faktiskt hyllats unisont av kritiker. Men jag tyckte alltså att den bara var ”sådär”. Tyvärr.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

Oneiron

Originalets titel: Oneiron (finska).
Översättare: Camilla Frostell.
Utgivningsår: 2015 (första finska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 444.
ISBN: 978-91-1-307432-0.

Laura Lindstedt

Laura Lindstedt (född 1976) är en finsk författare och doktorand. Hon debuterade 2007 med romanen Sakset (Saxen) och har därefter kommit ut med romanen Oneiron, som har gjort succé både i hemlandet och utomlands. Oneiron belönades med Finlandiapriset 2015 och blev också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017.

Förlagets beskrivning

”Sju kvinnor från olika kulturer, med olika språk, är församlade i ett vitt tillstånd, ett utrymme som saknar gränser. Tiden är sekunderna efter döden. Men tiden är samtidigt satt ur spel; de sju kvinnorna får berätta sina livs historier och för en gångs skull är de fria från alla band, inte minst de patriarkala. Så utvecklas romanen till en samling självporträtt, ett litterärt mästerverk, under feministiska förtecken.

Lindstedts fantasi om sekunderna efter döden drar läsaren in i ett vitt mellantillstånd där tid och plats inte existerar längre. Detta okända mellan livet och döden utgör Oneirons avskalade scen som äntras av sju kvinnor. Så småningom slocknar deras fysiska behov: de känner inte längre hunger, de behöver inte ens andas. Kvinnorna kommer från olika hörn av världen: Polina är rysk bokförare, Rosa Imaculada brasiliansk hjärttransplantationspatient och Nina en fransk dam som väntar tvillingar. Holländska Wlbgis har cancer och Maimuna från Senegal drömmer om att bli modell. Den yngsta är österrikiska Ulrike. Sällskapets centralfigur är Shlomith, amerikansk-judisk performanskonstnär, vars anorektiska kulturella upptäcktsfärd tänjer Oneirons kroppslighetstema till det yttersta.”