Vi som överlevde

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är en stark skildring av att överleva Förintelsen. Den påminner om vilken relativ lycka det är att överleva – när så många andra har förlorats. Betyg: 5 av 5.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är Michael Bornsteins egna berättelse om att överleva Förintelsen. När han föds i Polen 1940 är hans familj förtryckta och tvingade att bo i ett ghetto, men det är bara början på de sorger som hans familj (och miljoner andra människor) kommer att drabbas av under de kommande åren. Familjen Bornsteins tidigare vardag med arbete, familjeliv och sabbatsfirande slås till spillror när deras arbete, ägodelar, pengar och hem tas ifrån dem, det enda efter det andra, och när de slutligen tvingas in i boskapsvagnar för transport till förintelseläger, där de även berövas sina nära och kära. Som genom ett under och efter en serie ödets nycker, kommer Michael att överleva och det här är alltså hans historia, så som han minns den och har fått den återberättad för sig genom släktingar och andra som också överlevde mot alla odds.

Det här är naturligtvis en mycket tung bok att ta sig igenom. Det den skildrar är så fruktansvärt och oerhört att det är svårt att ta till sig. Under vissa passager stänger jag i princip av eftersom det är för mycket ondska för att ta in. Det är också svårt att skriva om den här boken. Vi har alla hört talas om Förintelsen förut och kanske läst och/eller hört fler vittnesmål från den, men för mig, som inte själv har upplevt något liknande, är det i grunden svårt att ta in all denna utstuderade ondska, riktad mot andra människor, som lika gärna hade kunnat vara du eller jag. Det är långt bortom de värsta hemskheter jag ens skulle kunna föreställa mig. Långt bortom. När man har haft ett så privilegierat liv som jag själv så går det inte att relatera. Därför är det också viktigt att fortsätta att läsa och lyssna till de vittnesmål som finns, även om de är skakande.

Vi som överlevde är en lättläst bok som rakt på sak skildrar Michael Bornsteins berättelse och den går rakt in i hjärtat. Självklart är boken sorglig och fruktansvärd, på så många olika sätt, men i just Michaels fall finns det också något ovanligt: ett ljus. Michael Bornstein var ett av få barn som överlevde ett förintelseläger och han kunde till och med återförenas med några av sina närmaste sedan han hade räddats därifrån. Jag skulle vilja säga att boken på sätt och vis slutar lyckligt, i och med att Michael faktiskt hör till de som blir befriade från lägren, men det går inte att säga så. Det är för naivt. Det finns inga lyckliga slut. Att Michael Bornstein ens överlevde är något oerhört och ingenting som hade kunnat gå att förutse eller räkna med. Att överleva är något att vara tacksam över, men är det en lycka att överleva, när det man får tillbaka är en verklighet där man har förlorat allt? Att förlora nära familjemedlemmar, vänner och grannar, det är förluster som förföljer människor genom livet. Den relativa tur och lycka som Michael råkar ut för ger honom livet åter och en slags chans att börja om, men det boken egentligen lär mig är hur många som inte fick den chansen och vilket oläkt sår som världen för alltid kommer att vara märkt av på grund av detta.

Jag tyckte verkligen att det här var en omskakande och viktig berättelse att få ta del av. Vi som överlevde är en ungdomsbok, men den borde även läsas av alla vuxna. Låt oss fortsätta lyssna till alla dessa vittnesmål från den här mörka tiden i vår historia. Vi får aldrig glömma vad människor utsattes för under Förintelsen, och vi får aldrig tillåta att något liknande sker igen.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde

Originalets titel: Survivor’s club (amerikanska).
Översättare: Carina Jansson.
Uppläsare: Michel Riddez.
Utgivningsår: 2017 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2017 (den här ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 285 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789132198762, 9789132168949.

Micahel Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Michael Bornstein (född 1940) är en polsk-amerikansk forskare inom medicin (numera pensionär). Han var ett av det fåtal små barn som överlevde Auschwitz. Han föreläser idag på skolor runt om i USA om sina upplevelser under Förintelsen och han har också valt att dela med sig av sin berättelse i boken Vi som överlevde, som han har skrivit tillsammans med dottern Debbie Bornstein Holinstat. Michael Bornstein har en hemsida och det har Debbie Bornstein Holinstat också.

Förlagets beskrivning

”Det finns en berömd bild som är tagen av sovjetiska soldater, den 27 januari 1945. På bilden syns judiska barn som alla håller fram sina armar för att visa upp siffrorna som är tatuerade där. I mitten står en fyraårig pojke – Michael – den här boken är hans berättelse.

Michael föds 1940, rakt in i en värld av terror, svält och rädsla. Sina första år tillbringar han i ett ghetto i en liten polsk stad, tillsammans med sin mamma, pappa och storebror. När order ges om att alla polska ghetton ska tömmas sätts familjen Bornstein på ett tåg som tar dem till Auschwitz. Nu, nästan sjuttio år senare, berättar Michael för första gången om sin uppväxt och de ödets nycker som gjorde att han överlevde Förintelsen.

En gripande skildring om den yngste överlevaren från Auschwitz.”

Mitt hat får ni inte

Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris är en fin och berörande bok om tiden efter att Leiris förlorat sin fru i terrorattentatet på Bataclan i Paris 2015. Det är en bok om sorg, men också om att gå vidare. Betyg: 4 matlådor av 5.

Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris
Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris

Paris, november 2015: staden skakas av samordnade terrorattacker på flera olika platser, 130 personer mister livet och över 350 skadas. Det är siffror, men varje siffra rymmer ett liv och en rad anhöriga som står ensamma kvar. En sådan anhörig är Antoine Leiris, som plötsligt förlorar sin fru och som ändå måste behålla någon slags normalitet och få vardagen att fungera. Med i bilden finns nämligen också den lille sonen, som är alldeles för liten för att riktigt kunna förstå, men som naturligtvis fortsätter att behöva omsorg och närvarande vuxna.

Leiris gick snabbt ut med ett öppet brev till sin frus mördare. Budskapet var tydligt: han vägrar att låta sig skrämmas och hans son ska inte behöva begränsas av vad som skett. Brevet, som ursprungligen postades på Facebook, fick så småningom en slags fortsättning med den här fina och berörande lilla kortromanen. På de få sidorna lyckas Leiris skildra sorgen och sorgebearbetningen så att man som läsare verkligen blir berörd.

Den här boken har gått som radioföljetong i Sveriges radio och finns fortfarande kvar för nedladdning några dagar till. Missa inte chansen att lyssna till Leiris berättelse!

Mitt hat får ni inte

Originalets titel: Vous n’aurez pas ma haine (franska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Martin Sundbom.
Utgivningsår: 2016 (första franska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Atlantis), 2017 (den här radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 110 (ca 2,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7353-868-8.
Andras röster: dagensbok.com, Just nu – just här.

Antoine Leiris

Antoine Leiris (född 1981) är en fransk journalist och författare. Han har hittills skrivit kortromanen Vous n’aurez pas ma haine (Mitt hat får ni inte), om sorgearbetet efter att ha förlorat sin fru i terrordåden i Paris 2015.

Förlagets beskrivning

”En kväll förra vintern var Antoine Leiris ensam hemma med sin son medan hans hustru Hélène var på konsert med några vänner. Plötsligt fick han ett sms med frågan om allt var OK? När han satte på tv:n fick han se de pågående terrorattentaten i Paris och försökte ringa Hélène. Hon svarade inte. Den kvällen mördades Hélène, tillsammans med 88 andra människor, på konsertlokalen Bataclan i Paris. Tre dagar senare skrev Antoine ett öppet brev till sin frus mördare på Facebook. Han vägrade låta sig skrämmas eller låta hans sjutton månaders sons liv begränsas av terroristernas handling. ”I hela sitt liv kommer denna lilla pojke att göra er förnär eftersom han är lycklig och fri”, skrev han. Denna bok är Antoine Leiris hjärtslitande, modiga och trots allt hoppfulla berättelse om att livet måste fortsätta. ”

Oneiron: en fantasi om sekunderna efter döden

Oneiron av Laura Lindstedt är en bok om sju kvinnor, med helt olika erfarenheter av livet (och döden), och som möts i ett tillstånd efter det här livet. Betyg: 2 röda peruker av 5.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

I Oneiron möts sju kvinnor i ett tillstånd efter döden. De kommer från helt olika hörn av världen och med helt olika erfarenheter med sig i bagaget. Varför de plötsligt möts är oklart, liksom vad som kommer att hända sedan. På deras nya plats och i deras nya tillstånd blir det naturligt att börja berätta om livet och döden.

Läsaren får möta senegalesiska Maimuna, som drömmer om att bli modell, men som hamnar mitt i ett gisslandrama innan livet plötsligt tar slut, och den rika fransyskan Nina, vars liv hastigt tar slut mitt under hennes tvilling-graviditet. Läsaren får också möta den cancersjuka holländskan Wlbgis, den hjärttransplanterade brasilianskan Rosa Imaculada, den alkoholiserade ryskan Polina och tyskan Ulrike, vars liv plötsligt tar slut när hon är på väg hem från sitt jobb. Framför allt får läsaren höra konstnären Shlomiths berättelse. Shlomith utforskar den judiska kulturen i sin konst, men det som framför allt väcker känslor hos hennes publik är hennes grepp att koppla judisk kultur till ätstörningar. Shlomith lider själv av grav anorexi och har tagit sig till den yttersta svältdödsgränsen inför ett framträdande som hon planerar att göra.

Kvinnorna i boken ges inte ett lika stort utrymme. Det är klart flest sidor, ja, långa hela avsnitt, som ägnas åt Shlomith – och visst finns det mycket i hennes berättelse som är provocerande, tankeväckande, berörande och som talar för att hennes berättelse ska få mycket plats. Först störde det mig dock att så stort fokus riktades mot just en av sju intressanta kvinnor, men efter hand förstod jag att det såklart är ett medvetet grepp och att boken inte är tänkt att berätta sju berättelser utan att den är tänkt att berätta om just Shlomith, anorexi och judisk kultur.

Mitt största problemet är att jag hellre hade läst den andra boken, den om sju kvinnor som möts efter döden. Bokens bästa del är i mitt tycke slutet, där allt vävs ihop och läsaren får veta på vilket sätt de här kvinnorna egentligen dog. Det var fint att få läsa om deras liv och tankar som de hade när allt plötsligt rycktes bort och de landade på en ny plats. Bakom sig lämnade de den värld som vi känner, men också en värld där livet pågår och saker får ett efterspel. Jag hade gärna läst mer om detta. En del av kvinnorna i boken minns rent av inte vad som egentligen hände i deras dödsögonblick eller vad de utsattes för. I en del fall lämnar de just ingenting efter sig, men i andra fall blir det stora tomrum, sorgearbeten eller till och med rättegångar.

Man kan inte kritisera en författare för att ha skrivit ”fel” bok, men här får jag väl konstatera att jag tycker att Oneiron var en på tok för lång bok och en bok med en hel del lite väl pretentiösa inslag och att det här gjorde att den inte direkt föll mig i smaken. Sedan är Oneiron helt klart kryddad med inslag som jag tyckte var helt briljanta, men de vägde tyvärr inte upp. Jag verkar för övrigt vara i princip ensam om att vara tveksam till den här boken, för den faktiskt hyllats unisont av kritiker. Men jag tyckte alltså att den bara var ”sådär”. Tyvärr.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

Oneiron

Originalets titel: Oneiron (finska).
Översättare: Camilla Frostell.
Utgivningsår: 2015 (första finska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 444.
ISBN: 978-91-1-307432-0.

Laura Lindstedt

Laura Lindstedt (född 1976) är en finsk författare och doktorand. Hon debuterade 2007 med romanen Sakset (Saxen) och har därefter kommit ut med romanen Oneiron, som har gjort succé både i hemlandet och utomlands. Oneiron belönades med Finlandiapriset 2015 och blev också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017.

Förlagets beskrivning

”Sju kvinnor från olika kulturer, med olika språk, är församlade i ett vitt tillstånd, ett utrymme som saknar gränser. Tiden är sekunderna efter döden. Men tiden är samtidigt satt ur spel; de sju kvinnorna får berätta sina livs historier och för en gångs skull är de fria från alla band, inte minst de patriarkala. Så utvecklas romanen till en samling självporträtt, ett litterärt mästerverk, under feministiska förtecken.

Lindstedts fantasi om sekunderna efter döden drar läsaren in i ett vitt mellantillstånd där tid och plats inte existerar längre. Detta okända mellan livet och döden utgör Oneirons avskalade scen som äntras av sju kvinnor. Så småningom slocknar deras fysiska behov: de känner inte längre hunger, de behöver inte ens andas. Kvinnorna kommer från olika hörn av världen: Polina är rysk bokförare, Rosa Imaculada brasiliansk hjärttransplantationspatient och Nina en fransk dam som väntar tvillingar. Holländska Wlbgis har cancer och Maimuna från Senegal drömmer om att bli modell. Den yngsta är österrikiska Ulrike. Sällskapets centralfigur är Shlomith, amerikansk-judisk performanskonstnär, vars anorektiska kulturella upptäcktsfärd tänjer Oneirons kroppslighetstema till det yttersta.”

Vad jag älskade

Vad jag älskade av Siri Hustvedt är en roman där läsaren får följa konsthistorikern Leo Hertzberg genom livet. Det är en vemodig berättelse om att hantera förluster. Betyg: 4 miniatyrhus av 5.

Vad jag älskade av Siri Hustvedt
Vad jag älskade av Siri Hustvedt

I Vad jag älskade av Siri Hustvedt får läsaren följa konsthistorikern Leo Hertzberg genom livet. När han träffar konstnären Bill Wechsler blir det början början på en djup vänskap mellan dem och så småningom mellan deras respektive familjer. Av en slump kommer Leo och Bill att bli föräldrar ungefär samtidigt och de får en varsin son, Matthew och Mark. Det idylliska familjelivet slås dock i spillror när Leo och hans fru Erica förlorar Matt i en olycka. Den tragiska händelsen sliter också isär deras relation och Erica lämnar hemmet i New York. Leo och Erica kommer aldrig att förlora de starka band som de har mellan sig, men äktenskapet är i praktiken över och Bill och hans familj blir plötsligt än mer betydelsefulla i Leos liv. Det gäller inte minst Mark, som börjar tillbringa en hel del tid hos Leo. Mark är bara en liten pojke, men han växer upp och börjar slå sig loss och skapa ett eget liv. Längs vägen börjar Leo mer och mer motvilligt inse att Mark döljer saker och att han har mörka sidor. Både Leo och Marks föräldrar gör vad de kan för att hålla honom kvar, men det verkar oundvikligt att gå mot fler förluster.

Vad jag älskade är en lång bok där man som läsare får gå vid Leos sida och följa honom i det som händer honom och hur allt som händer och sker oundvikligen puttar honom i olika riktningar. Det finns ett sorgligt stråk genom hela boken och Leo framstår som en person vars liv liksom utsätter honom för saker och ting, han verkar inte kunna eller vilja påverka något eller sätta ner foten. Ofta är det frustrerande att följa Leo. Som läsare vill man bara att det ska gå honom väl, men ingenting i texten bygger upp någon förväntan om att saker och ting ska fall på plats eller att hans liv kan bli helt lyckligt. Det finns någonting vemodigt och berörande i den här berättelsen och jag tyckte riktigt mycket om den. På ett sätt kan jag tycka att boken är alldeles för lång (det har åtminstone tagit mig väldigt lång tid att läsa ut den!), men jag tänker samtidigt att det är ett bra grepp av författaren. Det här är en bok där själva tanken är att skildra ett liv och då måste berättelsen också få ta plats.

Vad jag älskade av Siri Hustvedt
Vad jag älskade av Siri Hustvedt

Vad jag älskade

Översättare: Ulla Roseen.
Originalets titel: What I loved (amerikanska).
Utgivningsår: 2003 (första amerikanska utgåvan, Hodder & Stoughton), 2004 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2009 (den här pocketutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 432.
ISBN: 978-91-1-302168-3, 91-1-301092-1.
Andras röster: Dagensbok.com, Den långsamma bloggen, Litterarum.

Siri Hustvedt

Siri Hustvedt (född 1955) är en amerikansk författare (med norska föräldrar, om någon funderar över efternamnet). Hustvedt debuterade 1983 med en poesisamlingen Reading to you, men fick sitt stora internationella genombrott med Vad jag älskade (What I loved) 2003. Hustvedt har också disputerat i engelska. Siri Hustvedt har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”Konsthistorikern Leo Hertzberg upptäcker en fantastisk målning av en okänd konstnär på ett galleri i New York. Han köper tavlan och spårar upp dess skapare, Bill Weschler. Detta blir inledningen till en livslång vänskap.

Leos berättelse, som spänner över tjugofem år, följer den växande vänskapen mellan hans egen familj och Bills – genom deras nästan jämngamla söners födelse, upplösningen av Bills första äktenskap och de lyckliga åren under hans andra, när de två familjerna bor i samma hus i SoHo och gemensamt hyr ett hus i Vermont under ferierna. Men banden mellan dem och deras hustrur spänns till det yttersta när de drabbas av en svår tragedi, och därtill kommer ett skändligt dubbelspel vars destruktiva konsekvenser de först sent inser.

Alltmedan känslan av annalkande hot tilltar ges här ett lysande porträtt av en konstnär. Men Siri Hustvedt skildrar framför allt nära relationer – mellan föräldrar och barn, äkta makar och syskon. Vad jag älskade är ett fascinerande studium i kärlek, förlust och svek.”

Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen är en stark och intressant berättelse om att det pris som krävs av den som tvingas fly. Betyg: 4 kamphundar av 5.

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen
Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen

Imorgon är det dags för Augustgalan, då vinnarna av årets Augustpris utses. Jag tog chansen att ta emot ett recensionsexemplar av en av titlarna som nominerats i kategorin Årets svenska skönlitterära bok, nämligen Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen.

I den här romanen får läsaren följa Sidonie & Nathalie, som är på flykt från Frankrike till Sverige. Året är 1944 och de har båda gjort stora förluster och lämnar nu allt och alla bakom sig. På vägen förlorar de allt mer, om än främst av det materiella slaget. Smycken och klenoder som de tagit med sig går snart som betalningsmedel för att få hjälp längs flyktvägen. Jag har inte på något sätt varit på flykt själv, men på något sätt känns det här som en skildring som många nutida flyktingar kan känna igen sig i. Combüchen skriver med sinne för detaljer och lyckas genom dem bygga upp starka känslor mellan raderna.

I Sverige måste Sidonie och Nathalie lämna ifrån sig än mer: egentligen hela sina identiteter. Sidonie blir Siv och Nathalie blir Nanna. Flykten tar dem inledningsvis till en stor gård, där duon börjar lösas upp. Sidonie har språköra och kan snabbt börja plocka upp svenskan och lära känna de svenska arbetskamraterna. Hon är också händig i köket och den franska kokkonsten imponerar och hjälper henne att raskt avancera till att syssla i köket. Nathalie blir kvar med grovjobb på gården och den enda hon försiktigt försöker att kommunicera med är en polsk man, med vilken hon egentligen endast kan kommunicera med tecken och gester. Ibland behövs inte mer än några försiktiga tecken för att visa vilka oerhörda sorger som finns i bagaget och som också kan utgöra en slags gemenskap.

Berättelsen varvas också med nutid, där Nathalie ska fira sin 90-årsdag i Nordnorge, där man förstår att hon levt större delen av sitt liv. Hur vägen ledde henne dit är något man som läsare blir nyfiken över.

Jag kan erkänna att jag hade svårt att komma in i Sidonie & Nathalie. Trots att den är en högst normallång roman så kändes det som att jag inte kom någon vart i läsningen. Jag tror att det var detaljrikedomen som satte käppar i hjulet och också att jag tyckte att för många trådar hängde löst. Vilka är de här kvinnorna? Varför verkar de inte känna varandra? Vart är de på väg? Hur ska det gå? Snart började jag dock fängslas av berättelsen och jag tycker verkligen att den berörde. En del bilder som Combüchen målar upp av Sidonie och Nathalie och av hur de på sina olika sätt försöker att hantera flykten, är bilder som jag alltid kommer att bära med mig. Det är en bok som till stora delar utspelar sig under Andra världskriget, men på något sätt tror jag också att den ger en allmän bild av vad det kan krävas för uppoffringar att fly. Det är en väldigt stark bok, som är svår att skaka av sig, inte minst när man tänker på hur många som är på flykt även idag.

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen
Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen

Sidonie & Nathalie

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 317.
ISBN: 978-91-1-307896-0.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Sigrid Combüchen

Sigrid Combüchen (född 1942) är en svensk författare och journalist. Hon är född i Tyskland, men kom till Sverige som 6-åring. Combüchen debuterade som författare med Ett rumsrent sällskap 1960 och har därefter skrivit ett antal romaner, varav många har hyllats och belönats med fina priser. 2010 vann hon Augustpriset för Spill – en damroman. Nu, 2017, är hon åter Augustprisnominerad med sin senaste roman, Sidonie & Nathalie.

Förlagets beskrivning

”Mars 1944. Sidonie och Nathalie är på flykt genom ett krigshärjat Tyskland. De känner inte varandra och de förblir främlingar för varandra – av nödvändighet. Nathalie är välutbildad och fint gift men har förlorat sin familj. Sidonie ljuger om vem hon är men hennes papper säger att hon arbetat som kallskänka och suttit i fängelse för misshandel.

Med sina sista tillgångar tar de sig över Öresund. I Sverige får rena kläder, döps om till Siv och Nanna och får arbeta för mat och husrum. Men flykten är på intet sätt över.
Långt senare firar Nathalie motvilligt sin nittioårsdag. Hon fick ett andra liv i Nordnorge, har en dotter och fyra barnbarn som oroar sig för henne. Men hon hugger ännu sin egen ved och tillbringar sömnlösa sommarnätter vid ett fönster och minns, medan hon ser kajakerna paddla under Lofotväggen.

Sidonie & Nathalie är en mörk men skimrande roman om flyktens och överlevnadens villkor.”

Livet enligt Fikry

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodberättelse där läsaren får följa bokhandelsägaren Fikry, en vresig man som tinar upp när han plötsligt får en dotter. Betyg: 4 formklippta buskar av 5.

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodroman, som på sina dryga 260 sidor lyckas pricka in en hel del typiska och ofta förekommande inslag den här typen av böcker: mysig bokhandel, vresig gubbe som tinar upp av ett hittebarn, vänskap, kärlek – och lite sorg, sjukdom och elände som balanserar upp.

I centrum står Fikry, en bokhandelsägare som har förlorat sin (gravida) fru och som dessutom har blivit bestulen på en extremt dyrbar utgåva av en Poe-diktsamling. Bokhandeln, belägen på en gullig ö på den amerikanska östkusten, lockar inte tillräckligt med kunder. Livet är inte på topp, helt enkelt, och när Fikry får besök av en säljare, från ett av de förlag som han säljer åt, så är han inte direkt ett charmtroll. Med tiden kommer dock Fikry och Amelia, som försäljaren heter, ändå att bli vänner. Vad som är lite av en utlösande faktor till att Fikry blir mindre vresig, och därmed lite lättare att lära känna, är att han plötsligt får ett barn att ta hand om. En kvinna lämnar sin lilla dotter, Maya, i Fikrys bokhandel och försvinner sedan för gott. Fikry kommer att adoptera barnet. Som läsare får man följa Fikry genom livet och se hur han blommar ut genom Maya och Amelia. Mycket, eller det mesta faktiskt, är helt förutsägbart. Efter att ha läst en hel del förskräcklig litteratur inom genren bokhandelsfeelgood så har jag dessutom utvecklat en misstänksamhet mot böcker som utspelar sig i boklådor. Det känns både sökt och fånigt att förlägga en feelgoodberättelse i en miljö som så uppenbart flirtar med just läsare och jag gillar inte när feelgoodböcker blir mallade och insmickrande.

Med det sagt så kan jag säga att det här är en av få böcker som ror hem det. Jag vet inte vad det är som gör att Livet enligt Fikry upplevs som så fräsch och härlig jämfört med usla böcker som exempelvis Den lilla bokhandeln i Paris eller Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, men det är någonting som gör att den här boken, trots all sentimentalitet, faktiskt känns äkta på ett sätt som många andra böcker i genren inte gör. Livet enligt Fikry är en bok med en genuin värme och trots att boken i mångt och mycket följer ett lyckat recept för lättsam underhållningslitteratur, så känns den inte sådär själlöst komponerad som en hel del andra böcker. Det märks att författaren verkligen tycker om sina karaktärer och älskar att berätta om dem. Som läsare rycks man med och engagerar sig och vill att det ska gå bra för karaktärerna, som verkar så himla fina och goda. Ibland är det precis den här typen av värmande och mysiga böcker man behöver! Måhända är jag extra positivt inställd efter att nyligt ha läst bottennappet Den lilla bokhandeln i Paris, men strunt i det! Jag vill tro att många verkligen kan hitta lite läsnjutning i den här boken.

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Om Gabrielle Zevin och om Livet enligt Fikry

Gabrielle Zevin (född 1977) är en amerikansk författare och manusförfattare. Hon debuterade 2005 med romanen Elsewhere (Någon annanstans) och är kanske mest känd för sin internationella bestseller The collected works of A.J. Fikry (Livet enligt Fikry), som kom på svenska 2015. Gabrielle Zevin twittrar under @gabriellezevin, instagrammar under @gabriellezevin, finns på Goodreads, har en officiell hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The collected works of A.J. Fikry.
Översättare: Marianne Mattsson.
Uppläsare: Louise Raeder.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2016 (den  här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 268 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-14138-1, 9789176512517.
Andras röster: Beas bokhylla, Carolina läser, Johannas deckarhörna.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Livet har inte blivit som Fikry hade tänkt sig. Hans gravida fru har dött, hans bokhandel går sämre än någonsin och dessutom har någon stulit hans mest sällsynta och värdefulla bok, originalutgåvan av Edgar Allan Poes diktsamling ”Tamerlane”. I skotskrutig badrock och löparskor ger han sig iväg till polisstationen för att anmäla stölden. Men egentligen bryr han sig inte om förlusten, inte ens böckerna ger honom någon glädje längre och han isolerar sig på ön där han bor. Tills han en dag får en udda leverans som vänder upp och ner på hans tillvaro.

Inte bara Amelia som regelbundet kommer på besök för att sälja in böcker noterar förändringen hos den annars så vresige bokhandlaren. Det är uppenbart för alla att hans liv har fått ny mening.

En rolig, bitsk och tänkvärd berättelse om att få en andra chans, om kärleken till böcker och kärlek mellan människor.”

Bok på film: The immortal life of Henrietta Lacks

Min sambo kollar på tv-serien Game of thrones och därför har vi för tillfället HBO här hemma. Det innebär ju också att man kan titta på en hel del film, t.ex. HBO-produktionen The immortal life of Henrietta Lacks, som är en filmatisering av Rebecca Skloots bok med samma namn (Den odödliga Henrietta Lacks, som den heter på svenska). Boken handlar om Henrietta Lacks, som på 50-talet drabbades av livmoderhalscancer. Henrietta Lacks gick bort i förtid, men en läkare lyckades isolera celler från hennes bortopererade tumör och få dem att överleva och dela på sig i odling. Det blev den första humana cellinjen och cellerna har sedan kommit att få en enorm betydelse i forskningsstudier. Cellerna används än idag och används som provrörsmodeller på laboratorier över hela världen. Den som vill köpa sig HeLa-celler, som de kallas, kan beställa ett litet rör för ett antal tusenlappar.

Journalisten Rebecca Skloot ville berätta Henrietta Lacks historia och under arbetet med romanen sökte hon också upp Henrietta Lacks vuxna barn, som visade sig ha haft väldigt lite att säga till om när det gäller deras mors celler. Familjen visar sig bestå av en trasig och skör samling människor. En dotter hamnade på mentalsjukhus redan som barn och dog efter vanvård. En son for illa under uppväxten och hamnade i kriminalitet. En dotter lider av diverse krämpor och psykiatriska diagnoser. Hela hennes liv har hon kastats fram och tillbaka i förtvivlan över den förlorade modern och allt ovisst runt cellerna. Ingen har någonsin försökt förklara för någon i familjen vad cellerna är för något och vad de betyder för forskningen. För de flesta i familjen är allting kring Henriettas celler mystiskt och skrämmande. De läser artiklar där det står någonting om kloning och tror att det finns kloner av modern. De läser att cellerna är odödliga och ramlar ned i förtvivlan över att modern inte får någon ro och kan lämna jordelivet på riktigt.

Vad som framgår tydligt är den rasism som kantar hela den här historien. Henrietta och hennes familj är svarta och läkare och forskare har genomgående tyckt att det inte är någon mening med att förklara någonting eftersom att de ”inte skulle förstå”. Henrietta Lacks gav knappast något medgivande till att hennes celler skulle spridas över jorden och användas många decennier framåt och hennes familj blir inte heller informerade. Ingen anser heller att familjen borde få någonting av kakan. Medan andra har tjänat miljoner så har flera i familjen levt under knappa förhållanden i alla år.

Berättelsen väcker många tankar om rasism och om etik i forskningen. Det är också en berörande berättelse om hur en hel familj far illa efter den här sorgliga händelsen. Boken innehåller verkligen många lager och jag tycker helt klart att den är läsvärd, särskilt för den som, liksom jag, jobbar eller har jobbat med cellodlingar. Bara berättelsen om hur spridda de här cellerna är och vilken betydelse de har haft är fascinerande!

Filmen då? Nja… Jag förstår att man måste kapa lite sidospår och hålla sig till en linje när man gör en film av en bok. Här har filmmakarna uppenbarligen valt att fokusera kring Skloots arbete med boken och hennes möten med familjen, särskilt den neurotiska Deborah Lacks, som också är en viktig och framträdande karaktär i boken. Det är bara det att det sker på bekostnad av allt fascinerande kring cellerna. Henrietta Lacks, som Skloot trots allt utger sig för att vilja berätta mer om, blir en tom bifigur. Filmen lyckas förvisso effektivt visa på hur dåligt familjen har behandlats, men jag tycker ändå att boken är vassare på att lyfta rasismen och lyfta de forskningsetiska frågorna. Filmen känns faktiskt ganska statisk och seg (trots att den faktiskt bara är ca 1,5 h lång) och den består mest av att Rebecca Skloot (spelad av Rose Byrne) och Deborah (spelad av Oprah Winfrey) reser omkring medan Deborah växlar mellan mani och depression. Winfrey spelar rollen otroligt bra, men hennes insats tar också över hela filmen, som landar lite i en berättelse om en skör kvinna med maniska episoder. Jag hade förväntat mig mycket mer film om just Henrietta Lacks, men nej.

Jag tycker nog att filmen är värd 3 av 5 i betyg. För den som vill veta mer om Henrietta Lacks och de remarkabla celler som än idag odlas och används i forskningen, så skulle jag hellre rekommendera boken i det här fallet.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn. Betyg: 4+ hyacinter av 5.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten berättelse som Fredrik Backman ursprungligen hade upplagd på sin blogg. Nu har den dock blivit både ljudbok och illustrerad pappersbok. Det är bra tycker jag!

Boken kretsar kring en äldre man, som är på väg att glida in i demens, och hans älskade barnbarn, Noah, eller Noah-Noah, som farfadern kallar honom. Mannen känner att minnena är på väg att ryckas ifrån honom och han kämpar verkligen för att hålla dem kvar.

Det är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn.

Om det vore någon annan än Fredrik Backman som hade skrivit den här boken så hade det nog trillat över kanten och blivit olidligt sentimentalt, men Backman lyckas alltid hålla sig på rätt sida. Den här boken är rakt igenom fin och det är en berättelse som berör djupt. Missa inte den här lilla pärlan!

Om Fredrik Backman och Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

Uppläsare: Torsten Wahlund.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Ella Laytham, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 85 (ca 1,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-15089-5, 978-91-7433-388-6.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex AdlibrisBokusCDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.

Fredrik Backman tecknar här som bara han kan göra ett ömsint porträtt av en åldrande mans kamp för att hålla kvar sina allra käraste minnen, och hur hans öde påverkar dem som står honom närmast.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten bok med ett stort budskap som kommer att stanna länge hos läsaren. Bokens förord är inläst av författaren.”

Den lilla bokhandeln i Paris

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George är en löjlig och pretentiös feelgoodroman om en man som kastar loss med sin flytande bokhandel för att åka till Provence och gråta över en älskarinna som han hade för flera decennier sedan. Betyg: 1 svag hittekatt av 5.

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

Jean Perdu har inrett en husbåt till en flytande bokhandel och där säljer han böcker som om de vore mediciner. Han är mån om att varje besökare ska få precis rätt bok för deras tillstånd, om det nu är något trösterikt eller uppiggande eller något helt annat som de behöver. Resten av livet fördriver han i sin ensamhet i sin lägenhet. För flera decennier sedan hade han en affär med en gift kvinna, som sedan lämnade honom till förmån för sin make i Provence. Han sörjer fortfarande denna älskarinna och har till och med låtit permanent stänga för ett av rummen i lägenheten eftersom han tycker att det påminner för mycket om henne.

En dag slår han sig dock lös från sin inrutade tillvaro. På ett impulsivt sätt reser han iväg med sin bokhandel och med på resan råkar han få med sig en bästsäljande författare med skrivkramp. Tillsammans ger de sig iväg på en resa mot Provence, platsen som fortfarande påminner Perdu väldigt starkt om sin före detta för 20 år sedan.

Jag har extremt svårt för den här typen av berättelser. Det finns en kollektiv överenskommelse om att man ska tycka att den här typen av beteenden är extremt fina och romantiska. Själv tycker jag endast att det är sorgligt att kasta bort sitt liv genom att älta och sörja något så meningslöst som ett gammalt ligg. Om någon i min omgivning fastnade i en sådan här hopplös situation skulle jag göra vad jag kunde för att förmå personen att söka professionell hjälp. Det har gått alldeles för långt om det hinner gå decennier utan att en person kan gå vidare från en sprucken relation. För mig blir inte sådana här böcker berättelser om kärlek utan berättelser om psykisk ohälsa och då blir det också direkt löjligt när ämnet viftas bort.

Det här är ju dock mest mitt tycke och smak. Jag är fullt medveten om att de flesta faktiskt tycker att det är superhärligt och vackert att vänta hela livet på någon gammal ungdomskärlek etc. etc. Det finns dock annat som skaver med den här romanen. Det jag har allra svårast för är språket. Författaren har vecklat in berättelsen något alldeles otroligt i omständliga beskrivningar. Det märks att hon har funderat väldigt mycket på bokens teman och att hon verkligen älskar huvudpersonerna i sin bok. Boken är totalt överlastad med ”fina ord” och ”poetiska uttryck” som tyvärr gör att allting blir ofrivilligt komiskt. Pekoral och pretentiös är några ord som kommer över mig när jag tänker på den här boken. Det är så mycket floskler och tomma, ”fina”, ord i den här boken att det är helt otroligt. Sexscenerna är helt olidliga, men boken är över lag otroligt svår att komma in i eftersom den är så komisk, helt bortom författarens intentioner.

Inte ens att boken till stor del utspelar sig i en bokhandel kan lyfta den här oerhört tjatiga och ointressanta berättelsen. Det här är faktiskt det tommaste jag läst på länge, trots att författaren verkligen slår knut på sig själv för att försöka vrida på tårkanalerna genom att skriva fram ”starka” scener. Det enda jag gillar med den här boken är faktiskt framsidan, resten är svagt, väldigt svagt.

Citerat ur Den lilla bokhandeln i Paris

”Perdu saknade Manons kropp. Han saknade handen som hon i sömnen brukade stoppa in under honom. Han saknade hennes andetag, hennes barnsliga gnällande varje morgon när han väckte henne alldeles för tidigt, alltid för tidigt, hur sent det än var.

Hennes ögon som såg så kärleksfullt på honom, de mjuka, kortklippta lockarna som kittlade hans hals – allt detta saknade han så mycket att hans kropp vred sig i kramper när han lagt sig i den tomma sängen. Han saknade henne varenda dag, så fort han vaknade.

Han avskydde att vakna till ett liv utan henne.

Det första han slog sönder var sängen, sedan bokhyllan och fotpallen; han skar sönder mattorna, brände upp tavlorna, förstörde  hela rummet. Han gav bort kläderna, alla skivorna.

Han behöll bara böcker som han läst högt ur för henne. Varje kväll läste han högt – dikter, scener, kapitel, spalter, korta fragment ur biografier och faktaböcker, Bönbok för barn, allt för att hon skulle kunna somna i en värld som var så karg och skrämmande, i den kyliga Norden med alla dess frusna nordbor.”

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

Om Nina George och Den lilla bokhandeln i Paris

Nina George (född 1973) är en tysk journalist och författare. Hon har skrivit en lång rad romaner och noveller under sitt eget namn eller under något av hennes alias, bl.a. Jean Bagnol, som är den pseudonym hon använder för sina kriminalromaner som utspelar sig i Provence. Den enda av hennes böcker som finns översatt till svenska är Den lilla bokhandeln i Paris (Das lavendelzimmer) som kom på svenska 2016. Nina George har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: Das lavendelzimmer (tyska).
Översättare: Ulrika Junker Miranda.
Utgivningsår: 2013 (första tyska utgåvan, 2013), 2016 (första svenska utgåvan, Bazar).
Antal sidor: 317.
ISBN: 9789170283901.
Andras röster: Beas bokhylla, Bokföring enligt Monika, Bokmalen, Bokstugan, Västmanländskans bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”En magisk roman för alla dem som tror att ordets kraft kan läka ett brustet hjärta!

Monsieur Perdu kan ordinera den perfekta boken för ett brustet hjärta. Men kan han kurera sitt eget?

Monsieur Perdu kallar sig för litterär apotekare. Från sin flytande bokhandel belägen på en pråm på floden Seine ordinerar han romaner för alla livets motgångar. Genom att använda sin intuition finner han exakt den bok läsaren behöver, och reparerar på detta sätt både brustna själar och hjärtan. Den enda han inte verkar kunna kurera genom litteraturen är sig själv; han lider fortfarande i kval efter att hans livs stora kärlek försvann. Bakom sig lämnade hon endast ett brev, som han aldrig öppnade.

Efter att Perdu slutligen förmått sig att läsa brevet lättar han ankar och ger sig av på en resa till södra Frankrike i hopp om att komma över sin förlust och få ett avslut på historien. Med sig har han en storsäljande författare med skrivkramp samt en (kärlekskrank italiensk kock, och längs Frankrikes floder reser Perdu, delar ut sin visdom och sina böcker, och visar hur den litterära världen kan ta den mänskliga själen på en resa för att hela sig själv.

Den lilla bokhandeln i Paris är en internationell bästsäljare, fylld med värme och äventyr, och tillägnad alla dem som tror att sagornas kraft kan förändra människors liv.”

Bön för Tjernobyl: Krönika över framtiden

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj är ett oerhört starkt reportage där författaren ger röst åt människor som drabbats av kärnkraftsverkshaveriet i Tjernobyl. Betyg: 5 förlorade husdjur av 5.

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Den 26:e april 1986 havererar en av reaktorerna vid kärnkraftverket i Tjernobyl och ett krigsliknande tillstånd uppstår. Men till skillnad från ett atomkrig så har ingen över huvud taget tänkt tanken att ”sovjetatomen” skulle  kunna haverera och det finns ingen krisplan och ingen pålitlig information till de drabbade. Det finns brandmän som åker till kraftverket medan branden fortfarande är igång – de åker rakt mot sin egen död utan att ha en aning om vad som väntar dem. Otaliga är också de som kallas till Tjernobyl, för att sanera eller transportera, eller som rent av självmant tar chansen att få jobba där ett tag, att få tjäna en hacka eftersom att även mindre påhugg kan betala sig bra jämfört med vad den enkle arbetaren kan tjäna på andra ställen. Att arbetarna och sanerarna därmed betalar med sina liv är de knappast införstådda med.

Många människor tvingas bort från sina hem och från sina sammanhang och en del hinner inte ta med just någonting från det som har varit deras liv fram till nu. Barn springer efter sina älskade katter, som de inte får ta med sig, och sparsamma, stretsamma kvinnor tvingas bort från sina hem, sina små jordlotter, sina små odlingar och syltburkar, som de inte vill överge. Allt måste de lämna, och det de lämnar blir tillgängligt för de plundrade som passar på att i hemlighet föra ut kontaminerade föremål, farliga föremål. Många är också de som återvänder och de som utfordrar sina djur med det som markerna har gett, de rikliga skördar som ser så fina ut, men som bär på den helt osynliga livsfaran som radioaktiviteten utgör. Många äter själva av det som lämnats och i många byar säljs livsmedel, av olika slag, direkt vid gatan, som om allt runt omkring inte vore kontaminerat.

Många människor blir i sig radioaktiva och hustrur blir nekade att träffa sina makar: ”Ni måste komma ihåg att det ni har framför er nu inte lägre är er man och den människa ni älskar utan ett radioaktivt föremål med en hög koncentration av strålning.”.

Katastrofen slår verkligen på alla plan och drabbar hela familjer, inklusive de barn som ofödda väntar på att komma till den här verkligheten och som sedan föds och riskerar att bli några av alla de ”Tjernobylbarn” som fötts med olika funktionshinder och/eller som utvecklat allvarliga sjukdomar, som leukemi.

I Bön från Tjernobyl ger Svetlana Aleksijevitj röst åt några av alla de som blivit offer i Tjernobylkatastrofen. Varje kapitel består av en monolog där människor vittnar om vad de har varit med om och hur det har drabbat dem. Boken innehåller inga raka fakta, inga slutsatser, inga förklaringar eller resonemang – den innehåller endast den här kören av röster, och det är verkligen oerhört kraftfullt precis som det är. Det här är berättelser som går rakt in i hjärtat och som också ger många insikter kring hur det sovjetiska samhället fungerade, eller snarare hur det inte fungerade. Det här är en helt nödvändig läsning och det bästa och mest berörande reportage jag har läst.

Citerat ur Bön för Tjernobyl

”- Jag är tolv år…

Jag är hemma jämt, jag är invalid. I vårt hus kommer brevbäraren med pension till mig och farfar. När flickorna i klassen fick höra att jag har blodcancer blev de rädda att sitta bredvid mig, att komma åt mig. Jag tittade på mina händer, min portfölj och mina skrivböcker… inget hade förändrats. Varför var de rädda för mig?

Läkarna sa att jag var sjuk för att pappa hade arbetat i Tjernobyl. Efter det föddes jag.

Jag älskar pappa…”

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Om Svetlana Aleksijevitj och om Bön för Tjernobyl

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Originalets titel: Chernobylskaja molitva (ryska).
Översättare: Hans Björkegren.
Utgivningsår: 1997 (första ryska utgåvan), 1997 (första svenska utgåvan, Ordfront), 2013 (den här, utökade nyutgåvan, Ersatz).
Antal sidor: 405.
Läs även: Övriga delar i serien Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
ISBN: 9789187219573.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”»Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj

Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. – Denna utgåva är den kompletta versionen från 2005 med drygt en tredjedel mer text och ett nyskrivet förord från 2011.”