Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen är en stark och intressant berättelse om att det pris som krävs av den som tvingas fly. Betyg: 4 kamphundar av 5.

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen
Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen

Imorgon är det dags för Augustgalan, då vinnarna av årets Augustpris utses. Jag tog chansen att ta emot ett recensionsexemplar av en av titlarna som nominerats i kategorin Årets svenska skönlitterära bok, nämligen Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen.

I den här romanen får läsaren följa Sidonie & Nathalie, som är på flykt från Frankrike till Sverige. Året är 1944 och de har båda gjort stora förluster och lämnar nu allt och alla bakom sig. På vägen förlorar de allt mer, om än främst av det materiella slaget. Smycken och klenoder som de tagit med sig går snart som betalningsmedel för att få hjälp längs flyktvägen. Jag har inte på något sätt varit på flykt själv, men på något sätt känns det här som en skildring som många nutida flyktingar kan känna igen sig i. Combüchen skriver med sinne för detaljer och lyckas genom dem bygga upp starka känslor mellan raderna.

I Sverige måste Sidonie och Nathalie lämna ifrån sig än mer: egentligen hela sina identiteter. Sidonie blir Siv och Nathalie blir Nanna. Flykten tar dem inledningsvis till en stor gård, där duon börjar lösas upp. Sidonie har språköra och kan snabbt börja plocka upp svenskan och lära känna de svenska arbetskamraterna. Hon är också händig i köket och den franska kokkonsten imponerar och hjälper henne att raskt avancera till att syssla i köket. Nathalie blir kvar med grovjobb på gården och den enda hon försiktigt försöker att kommunicera med är en polsk man, med vilken hon egentligen endast kan kommunicera med tecken och gester. Ibland behövs inte mer än några försiktiga tecken för att visa vilka oerhörda sorger som finns i bagaget och som också kan utgöra en slags gemenskap.

Berättelsen varvas också med nutid, där Nathalie ska fira sin 90-årsdag i Nordnorge, där man förstår att hon levt större delen av sitt liv. Hur vägen ledde henne dit är något man som läsare blir nyfiken över.

Jag kan erkänna att jag hade svårt att komma in i Sidonie & Nathalie. Trots att den är en högst normallång roman så kändes det som att jag inte kom någon vart i läsningen. Jag tror att det var detaljrikedomen som satte käppar i hjulet och också att jag tyckte att för många trådar hängde löst. Vilka är de här kvinnorna? Varför verkar de inte känna varandra? Vart är de på väg? Hur ska det gå? Snart började jag dock fängslas av berättelsen och jag tycker verkligen att den berörde. En del bilder som Combüchen målar upp av Sidonie och Nathalie och av hur de på sina olika sätt försöker att hantera flykten, är bilder som jag alltid kommer att bära med mig. Det är en bok som till stora delar utspelar sig under Andra världskriget, men på något sätt tror jag också att den ger en allmän bild av vad det kan krävas för uppoffringar att fly. Det är en väldigt stark bok, som är svår att skaka av sig, inte minst när man tänker på hur många som är på flykt även idag.

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen
Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen

Sidonie & Nathalie

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 317.
ISBN: 978-91-1-307896-0.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Sigrid Combüchen

Sigrid Combüchen (född 1942) är en svensk författare och journalist. Hon är född i Tyskland, men kom till Sverige som 6-åring. Combüchen debuterade som författare med Ett rumsrent sällskap 1960 och har därefter skrivit ett antal romaner, varav många har hyllats och belönats med fina priser. 2010 vann hon Augustpriset för Spill – en damroman. Nu, 2017, är hon åter Augustprisnominerad med sin senaste roman, Sidonie & Nathalie.

Förlagets beskrivning

”Mars 1944. Sidonie och Nathalie är på flykt genom ett krigshärjat Tyskland. De känner inte varandra och de förblir främlingar för varandra – av nödvändighet. Nathalie är välutbildad och fint gift men har förlorat sin familj. Sidonie ljuger om vem hon är men hennes papper säger att hon arbetat som kallskänka och suttit i fängelse för misshandel.

Med sina sista tillgångar tar de sig över Öresund. I Sverige får rena kläder, döps om till Siv och Nanna och får arbeta för mat och husrum. Men flykten är på intet sätt över.
Långt senare firar Nathalie motvilligt sin nittioårsdag. Hon fick ett andra liv i Nordnorge, har en dotter och fyra barnbarn som oroar sig för henne. Men hon hugger ännu sin egen ved och tillbringar sömnlösa sommarnätter vid ett fönster och minns, medan hon ser kajakerna paddla under Lofotväggen.

Sidonie & Nathalie är en mörk men skimrande roman om flyktens och överlevnadens villkor.”

Livet enligt Fikry

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodberättelse där läsaren får följa bokhandelsägaren Fikry, en vresig man som tinar upp när han plötsligt får en dotter. Betyg: 4 formklippta buskar av 5.

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodroman, som på sina dryga 260 sidor lyckas pricka in en hel del typiska och ofta förekommande inslag den här typen av böcker: mysig bokhandel, vresig gubbe som tinar upp av ett hittebarn, vänskap, kärlek – och lite sorg, sjukdom och elände som balanserar upp.

I centrum står Fikry, en bokhandelsägare som har förlorat sin (gravida) fru och som dessutom har blivit bestulen på en extremt dyrbar utgåva av en Poe-diktsamling. Bokhandeln, belägen på en gullig ö på den amerikanska östkusten, lockar inte tillräckligt med kunder. Livet är inte på topp, helt enkelt, och när Fikry får besök av en säljare, från ett av de förlag som han säljer åt, så är han inte direkt ett charmtroll. Med tiden kommer dock Fikry och Amelia, som försäljaren heter, ändå att bli vänner. Vad som är lite av en utlösande faktor till att Fikry blir mindre vresig, och därmed lite lättare att lära känna, är att han plötsligt får ett barn att ta hand om. En kvinna lämnar sin lilla dotter, Maya, i Fikrys bokhandel och försvinner sedan för gott. Fikry kommer att adoptera barnet. Som läsare får man följa Fikry genom livet och se hur han blommar ut genom Maya och Amelia. Mycket, eller det mesta faktiskt, är helt förutsägbart. Efter att ha läst en hel del förskräcklig litteratur inom genren bokhandelsfeelgood så har jag dessutom utvecklat en misstänksamhet mot böcker som utspelar sig i boklådor. Det känns både sökt och fånigt att förlägga en feelgoodberättelse i en miljö som så uppenbart flirtar med just läsare och jag gillar inte när feelgoodböcker blir mallade och insmickrande.

Med det sagt så kan jag säga att det här är en av få böcker som ror hem det. Jag vet inte vad det är som gör att Livet enligt Fikry upplevs som så fräsch och härlig jämfört med usla böcker som exempelvis Den lilla bokhandeln i Paris eller Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, men det är någonting som gör att den här boken, trots all sentimentalitet, faktiskt känns äkta på ett sätt som många andra böcker i genren inte gör. Livet enligt Fikry är en bok med en genuin värme och trots att boken i mångt och mycket följer ett lyckat recept för lättsam underhållningslitteratur, så känns den inte sådär själlöst komponerad som en hel del andra böcker. Det märks att författaren verkligen tycker om sina karaktärer och älskar att berätta om dem. Som läsare rycks man med och engagerar sig och vill att det ska gå bra för karaktärerna, som verkar så himla fina och goda. Ibland är det precis den här typen av värmande och mysiga böcker man behöver! Måhända är jag extra positivt inställd efter att nyligt ha läst bottennappet Den lilla bokhandeln i Paris, men strunt i det! Jag vill tro att många verkligen kan hitta lite läsnjutning i den här boken.

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Om Gabrielle Zevin och om Livet enligt Fikry

Gabrielle Zevin (född 1977) är en amerikansk författare och manusförfattare. Hon debuterade 2005 med romanen Elsewhere (Någon annanstans) och är kanske mest känd för sin internationella bestseller The collected works of A.J. Fikry (Livet enligt Fikry), som kom på svenska 2015. Gabrielle Zevin twittrar under @gabriellezevin, instagrammar under @gabriellezevin, finns på Goodreads, har en officiell hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The collected works of A.J. Fikry.
Översättare: Marianne Mattsson.
Uppläsare: Louise Raeder.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2016 (den  här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 268 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-14138-1, 9789176512517.
Andras röster: Beas bokhylla, Carolina läser, Johannas deckarhörna.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Livet har inte blivit som Fikry hade tänkt sig. Hans gravida fru har dött, hans bokhandel går sämre än någonsin och dessutom har någon stulit hans mest sällsynta och värdefulla bok, originalutgåvan av Edgar Allan Poes diktsamling ”Tamerlane”. I skotskrutig badrock och löparskor ger han sig iväg till polisstationen för att anmäla stölden. Men egentligen bryr han sig inte om förlusten, inte ens böckerna ger honom någon glädje längre och han isolerar sig på ön där han bor. Tills han en dag får en udda leverans som vänder upp och ner på hans tillvaro.

Inte bara Amelia som regelbundet kommer på besök för att sälja in böcker noterar förändringen hos den annars så vresige bokhandlaren. Det är uppenbart för alla att hans liv har fått ny mening.

En rolig, bitsk och tänkvärd berättelse om att få en andra chans, om kärleken till böcker och kärlek mellan människor.”

Bok på film: The immortal life of Henrietta Lacks

Min sambo kollar på tv-serien Game of thrones och därför har vi för tillfället HBO här hemma. Det innebär ju också att man kan titta på en hel del film, t.ex. HBO-produktionen The immortal life of Henrietta Lacks, som är en filmatisering av Rebecca Skloots bok med samma namn (Den odödliga Henrietta Lacks, som den heter på svenska). Boken handlar om Henrietta Lacks, som på 50-talet drabbades av livmoderhalscancer. Henrietta Lacks gick bort i förtid, men en läkare lyckades isolera celler från hennes bortopererade tumör och få dem att överleva och dela på sig i odling. Det blev den första humana cellinjen och cellerna har sedan kommit att få en enorm betydelse i forskningsstudier. Cellerna används än idag och används som provrörsmodeller på laboratorier över hela världen. Den som vill köpa sig HeLa-celler, som de kallas, kan beställa ett litet rör för ett antal tusenlappar.

Journalisten Rebecca Skloot ville berätta Henrietta Lacks historia och under arbetet med romanen sökte hon också upp Henrietta Lacks vuxna barn, som visade sig ha haft väldigt lite att säga till om när det gäller deras mors celler. Familjen visar sig bestå av en trasig och skör samling människor. En dotter hamnade på mentalsjukhus redan som barn och dog efter vanvård. En son for illa under uppväxten och hamnade i kriminalitet. En dotter lider av diverse krämpor och psykiatriska diagnoser. Hela hennes liv har hon kastats fram och tillbaka i förtvivlan över den förlorade modern och allt ovisst runt cellerna. Ingen har någonsin försökt förklara för någon i familjen vad cellerna är för något och vad de betyder för forskningen. För de flesta i familjen är allting kring Henriettas celler mystiskt och skrämmande. De läser artiklar där det står någonting om kloning och tror att det finns kloner av modern. De läser att cellerna är odödliga och ramlar ned i förtvivlan över att modern inte får någon ro och kan lämna jordelivet på riktigt.

Vad som framgår tydligt är den rasism som kantar hela den här historien. Henrietta och hennes familj är svarta och läkare och forskare har genomgående tyckt att det inte är någon mening med att förklara någonting eftersom att de ”inte skulle förstå”. Henrietta Lacks gav knappast något medgivande till att hennes celler skulle spridas över jorden och användas många decennier framåt och hennes familj blir inte heller informerade. Ingen anser heller att familjen borde få någonting av kakan. Medan andra har tjänat miljoner så har flera i familjen levt under knappa förhållanden i alla år.

Berättelsen väcker många tankar om rasism och om etik i forskningen. Det är också en berörande berättelse om hur en hel familj far illa efter den här sorgliga händelsen. Boken innehåller verkligen många lager och jag tycker helt klart att den är läsvärd, särskilt för den som, liksom jag, jobbar eller har jobbat med cellodlingar. Bara berättelsen om hur spridda de här cellerna är och vilken betydelse de har haft är fascinerande!

Filmen då? Nja… Jag förstår att man måste kapa lite sidospår och hålla sig till en linje när man gör en film av en bok. Här har filmmakarna uppenbarligen valt att fokusera kring Skloots arbete med boken och hennes möten med familjen, särskilt den neurotiska Deborah Lacks, som också är en viktig och framträdande karaktär i boken. Det är bara det att det sker på bekostnad av allt fascinerande kring cellerna. Henrietta Lacks, som Skloot trots allt utger sig för att vilja berätta mer om, blir en tom bifigur. Filmen lyckas förvisso effektivt visa på hur dåligt familjen har behandlats, men jag tycker ändå att boken är vassare på att lyfta rasismen och lyfta de forskningsetiska frågorna. Filmen känns faktiskt ganska statisk och seg (trots att den faktiskt bara är ca 1,5 h lång) och den består mest av att Rebecca Skloot (spelad av Rose Byrne) och Deborah (spelad av Oprah Winfrey) reser omkring medan Deborah växlar mellan mani och depression. Winfrey spelar rollen otroligt bra, men hennes insats tar också över hela filmen, som landar lite i en berättelse om en skör kvinna med maniska episoder. Jag hade förväntat mig mycket mer film om just Henrietta Lacks, men nej.

Jag tycker nog att filmen är värd 3 av 5 i betyg. För den som vill veta mer om Henrietta Lacks och de remarkabla celler som än idag odlas och används i forskningen, så skulle jag hellre rekommendera boken i det här fallet.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn. Betyg: 4+ hyacinter av 5.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten berättelse som Fredrik Backman ursprungligen hade upplagd på sin blogg. Nu har den dock blivit både ljudbok och illustrerad pappersbok. Det är bra tycker jag!

Boken kretsar kring en äldre man, som är på väg att glida in i demens, och hans älskade barnbarn, Noah, eller Noah-Noah, som farfadern kallar honom. Mannen känner att minnena är på väg att ryckas ifrån honom och han kämpar verkligen för att hålla dem kvar.

Det är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn.

Om det vore någon annan än Fredrik Backman som hade skrivit den här boken så hade det nog trillat över kanten och blivit olidligt sentimentalt, men Backman lyckas alltid hålla sig på rätt sida. Den här boken är rakt igenom fin och det är en berättelse som berör djupt. Missa inte den här lilla pärlan!

Om Fredrik Backman och Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

Uppläsare: Torsten Wahlund.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Ella Laytham, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 85 (ca 1,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-15089-5, 978-91-7433-388-6.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex AdlibrisBokusCDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.

Fredrik Backman tecknar här som bara han kan göra ett ömsint porträtt av en åldrande mans kamp för att hålla kvar sina allra käraste minnen, och hur hans öde påverkar dem som står honom närmast.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten bok med ett stort budskap som kommer att stanna länge hos läsaren. Bokens förord är inläst av författaren.”

Den lilla bokhandeln i Paris

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George är en löjlig och pretentiös feelgoodroman om en man som kastar loss med sin flytande bokhandel för att åka till Provence och gråta över en älskarinna som han hade för flera decennier sedan. Betyg: 1 svag hittekatt av 5.

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

Jean Perdu har inrett en husbåt till en flytande bokhandel och där säljer han böcker som om de vore mediciner. Han är mån om att varje besökare ska få precis rätt bok för deras tillstånd, om det nu är något trösterikt eller uppiggande eller något helt annat som de behöver. Resten av livet fördriver han i sin ensamhet i sin lägenhet. För flera decennier sedan hade han en affär med en gift kvinna, som sedan lämnade honom till förmån för sin make i Provence. Han sörjer fortfarande denna älskarinna och har till och med låtit permanent stänga för ett av rummen i lägenheten eftersom han tycker att det påminner för mycket om henne.

En dag slår han sig dock lös från sin inrutade tillvaro. På ett impulsivt sätt reser han iväg med sin bokhandel och med på resan råkar han få med sig en bästsäljande författare med skrivkramp. Tillsammans ger de sig iväg på en resa mot Provence, platsen som fortfarande påminner Perdu väldigt starkt om sin före detta för 20 år sedan.

Jag har extremt svårt för den här typen av berättelser. Det finns en kollektiv överenskommelse om att man ska tycka att den här typen av beteenden är extremt fina och romantiska. Själv tycker jag endast att det är sorgligt att kasta bort sitt liv genom att älta och sörja något så meningslöst som ett gammalt ligg. Om någon i min omgivning fastnade i en sådan här hopplös situation skulle jag göra vad jag kunde för att förmå personen att söka professionell hjälp. Det har gått alldeles för långt om det hinner gå decennier utan att en person kan gå vidare från en sprucken relation. För mig blir inte sådana här böcker berättelser om kärlek utan berättelser om psykisk ohälsa och då blir det också direkt löjligt när ämnet viftas bort.

Det här är ju dock mest mitt tycke och smak. Jag är fullt medveten om att de flesta faktiskt tycker att det är superhärligt och vackert att vänta hela livet på någon gammal ungdomskärlek etc. etc. Det finns dock annat som skaver med den här romanen. Det jag har allra svårast för är språket. Författaren har vecklat in berättelsen något alldeles otroligt i omständliga beskrivningar. Det märks att hon har funderat väldigt mycket på bokens teman och att hon verkligen älskar huvudpersonerna i sin bok. Boken är totalt överlastad med ”fina ord” och ”poetiska uttryck” som tyvärr gör att allting blir ofrivilligt komiskt. Pekoral och pretentiös är några ord som kommer över mig när jag tänker på den här boken. Det är så mycket floskler och tomma, ”fina”, ord i den här boken att det är helt otroligt. Sexscenerna är helt olidliga, men boken är över lag otroligt svår att komma in i eftersom den är så komisk, helt bortom författarens intentioner.

Inte ens att boken till stor del utspelar sig i en bokhandel kan lyfta den här oerhört tjatiga och ointressanta berättelsen. Det här är faktiskt det tommaste jag läst på länge, trots att författaren verkligen slår knut på sig själv för att försöka vrida på tårkanalerna genom att skriva fram ”starka” scener. Det enda jag gillar med den här boken är faktiskt framsidan, resten är svagt, väldigt svagt.

Citerat ur Den lilla bokhandeln i Paris

”Perdu saknade Manons kropp. Han saknade handen som hon i sömnen brukade stoppa in under honom. Han saknade hennes andetag, hennes barnsliga gnällande varje morgon när han väckte henne alldeles för tidigt, alltid för tidigt, hur sent det än var.

Hennes ögon som såg så kärleksfullt på honom, de mjuka, kortklippta lockarna som kittlade hans hals – allt detta saknade han så mycket att hans kropp vred sig i kramper när han lagt sig i den tomma sängen. Han saknade henne varenda dag, så fort han vaknade.

Han avskydde att vakna till ett liv utan henne.

Det första han slog sönder var sängen, sedan bokhyllan och fotpallen; han skar sönder mattorna, brände upp tavlorna, förstörde  hela rummet. Han gav bort kläderna, alla skivorna.

Han behöll bara böcker som han läst högt ur för henne. Varje kväll läste han högt – dikter, scener, kapitel, spalter, korta fragment ur biografier och faktaböcker, Bönbok för barn, allt för att hon skulle kunna somna i en värld som var så karg och skrämmande, i den kyliga Norden med alla dess frusna nordbor.”

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

Om Nina George och Den lilla bokhandeln i Paris

Nina George (född 1973) är en tysk journalist och författare. Hon har skrivit en lång rad romaner och noveller under sitt eget namn eller under något av hennes alias, bl.a. Jean Bagnol, som är den pseudonym hon använder för sina kriminalromaner som utspelar sig i Provence. Den enda av hennes böcker som finns översatt till svenska är Den lilla bokhandeln i Paris (Das lavendelzimmer) som kom på svenska 2016. Nina George har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: Das lavendelzimmer (tyska).
Översättare: Ulrika Junker Miranda.
Utgivningsår: 2013 (första tyska utgåvan, 2013), 2016 (första svenska utgåvan, Bazar).
Antal sidor: 317.
ISBN: 9789170283901.
Andras röster: Beas bokhylla, Bokföring enligt Monika, Bokmalen, Bokstugan, Västmanländskans bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”En magisk roman för alla dem som tror att ordets kraft kan läka ett brustet hjärta!

Monsieur Perdu kan ordinera den perfekta boken för ett brustet hjärta. Men kan han kurera sitt eget?

Monsieur Perdu kallar sig för litterär apotekare. Från sin flytande bokhandel belägen på en pråm på floden Seine ordinerar han romaner för alla livets motgångar. Genom att använda sin intuition finner han exakt den bok läsaren behöver, och reparerar på detta sätt både brustna själar och hjärtan. Den enda han inte verkar kunna kurera genom litteraturen är sig själv; han lider fortfarande i kval efter att hans livs stora kärlek försvann. Bakom sig lämnade hon endast ett brev, som han aldrig öppnade.

Efter att Perdu slutligen förmått sig att läsa brevet lättar han ankar och ger sig av på en resa till södra Frankrike i hopp om att komma över sin förlust och få ett avslut på historien. Med sig har han en storsäljande författare med skrivkramp samt en (kärlekskrank italiensk kock, och längs Frankrikes floder reser Perdu, delar ut sin visdom och sina böcker, och visar hur den litterära världen kan ta den mänskliga själen på en resa för att hela sig själv.

Den lilla bokhandeln i Paris är en internationell bästsäljare, fylld med värme och äventyr, och tillägnad alla dem som tror att sagornas kraft kan förändra människors liv.”

Bön för Tjernobyl: Krönika över framtiden

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj är ett oerhört starkt reportage där författaren ger röst åt människor som drabbats av kärnkraftsverkshaveriet i Tjernobyl. Betyg: 5 förlorade husdjur av 5.

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Den 26:e april 1986 havererar en av reaktorerna vid kärnkraftverket i Tjernobyl och ett krigsliknande tillstånd uppstår. Men till skillnad från ett atomkrig så har ingen över huvud taget tänkt tanken att ”sovjetatomen” skulle  kunna haverera och det finns ingen krisplan och ingen pålitlig information till de drabbade. Det finns brandmän som åker till kraftverket medan branden fortfarande är igång – de åker rakt mot sin egen död utan att ha en aning om vad som väntar dem. Otaliga är också de som kallas till Tjernobyl, för att sanera eller transportera, eller som rent av självmant tar chansen att få jobba där ett tag, att få tjäna en hacka eftersom att även mindre påhugg kan betala sig bra jämfört med vad den enkle arbetaren kan tjäna på andra ställen. Att arbetarna och sanerarna därmed betalar med sina liv är de knappast införstådda med.

Många människor tvingas bort från sina hem och från sina sammanhang och en del hinner inte ta med just någonting från det som har varit deras liv fram till nu. Barn springer efter sina älskade katter, som de inte får ta med sig, och sparsamma, stretsamma kvinnor tvingas bort från sina hem, sina små jordlotter, sina små odlingar och syltburkar, som de inte vill överge. Allt måste de lämna, och det de lämnar blir tillgängligt för de plundrade som passar på att i hemlighet föra ut kontaminerade föremål, farliga föremål. Många är också de som återvänder och de som utfordrar sina djur med det som markerna har gett, de rikliga skördar som ser så fina ut, men som bär på den helt osynliga livsfaran som radioaktiviteten utgör. Många äter själva av det som lämnats och i många byar säljs livsmedel, av olika slag, direkt vid gatan, som om allt runt omkring inte vore kontaminerat.

Många människor blir i sig radioaktiva och hustrur blir nekade att träffa sina makar: ”Ni måste komma ihåg att det ni har framför er nu inte lägre är er man och den människa ni älskar utan ett radioaktivt föremål med en hög koncentration av strålning.”.

Katastrofen slår verkligen på alla plan och drabbar hela familjer, inklusive de barn som ofödda väntar på att komma till den här verkligheten och som sedan föds och riskerar att bli några av alla de ”Tjernobylbarn” som fötts med olika funktionshinder och/eller som utvecklat allvarliga sjukdomar, som leukemi.

I Bön från Tjernobyl ger Svetlana Aleksijevitj röst åt några av alla de som blivit offer i Tjernobylkatastrofen. Varje kapitel består av en monolog där människor vittnar om vad de har varit med om och hur det har drabbat dem. Boken innehåller inga raka fakta, inga slutsatser, inga förklaringar eller resonemang – den innehåller endast den här kören av röster, och det är verkligen oerhört kraftfullt precis som det är. Det här är berättelser som går rakt in i hjärtat och som också ger många insikter kring hur det sovjetiska samhället fungerade, eller snarare hur det inte fungerade. Det här är en helt nödvändig läsning och det bästa och mest berörande reportage jag har läst.

Citerat ur Bön för Tjernobyl

”- Jag är tolv år…

Jag är hemma jämt, jag är invalid. I vårt hus kommer brevbäraren med pension till mig och farfar. När flickorna i klassen fick höra att jag har blodcancer blev de rädda att sitta bredvid mig, att komma åt mig. Jag tittade på mina händer, min portfölj och mina skrivböcker… inget hade förändrats. Varför var de rädda för mig?

Läkarna sa att jag var sjuk för att pappa hade arbetat i Tjernobyl. Efter det föddes jag.

Jag älskar pappa…”

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Om Svetlana Aleksijevitj och om Bön för Tjernobyl

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Originalets titel: Chernobylskaja molitva (ryska).
Översättare: Hans Björkegren.
Utgivningsår: 1997 (första ryska utgåvan), 1997 (första svenska utgåvan, Ordfront), 2013 (den här, utökade nyutgåvan, Ersatz).
Antal sidor: 405.
Läs även: Övriga delar i serien Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
ISBN: 9789187219573.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”»Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj

Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. – Denna utgåva är den kompletta versionen från 2005 med drygt en tredjedel mer text och ett nyskrivet förord från 2011.”

Kärlekens historia

Kärlekens historia av Nicole Krauss är en fantastiskt fin bok där några ensamma och sörjande människors livsöden vävs ihop genom kopplingen till en väldigt drabbande roman. Betyg: 3+ sökningar i arkivet av 5.

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

I en överbelamrad New York-lägenhet fördriver Leo Gursky tiden. Han är en man som har förlorat allt, däribland sin son, som har vuxit upp utan kännedom om sin biologiska far. Leos ensamhet är så påtaglig att det är helt hjärtskärande. I samma stad lever fjortonåriga Alma med sin mamma och sin bror. Pappan har gått bort och mamman hanterar detta genom att sluta sig inåt och att på sätt och vis sluta sig inför sina barn. Brodern, som kanske främst saknar sin mor, snarare än den pappa som han inte riktigt hann lära känna, hanterar sorgen genom att dra sig till religionen – han får för sig att han är en av 36 utvalda, en lamed vovnik. I Kärlekens historia väver Nicole Krauss ihop dessa ensamma och sörjande människors öden genom deras kopplingar till en bok med samma namn som romanen. Almas mamma försätter sig att översätta Kärlekens historia åt en uppdragsgivare som Alma tror sig ha en viktig koppling till, bland annat för att bokens huvudperson delar förnamn med hon själv. Har bokens Alma funnits på riktigt? Kärlekens historia har också kopplingar till Leo Gursky och den son, som han av olika skäl inte har kunnat närma sig.

Det är en komplicerad väv och inte helt lätt att foga samman alla trådar. Som läsare behöver man vara skärpt och koncentrerad. Ändå är det ingen tungläst bok. Språket är enkelt och rakt på sak. Läser man stycken om igen kan man dock hitta små explosioner av känslor. Krauss kan verkligen formulera sig och det är en fröjd att läsa hennes text.

Jag ska vara ärlig och säga att jag hade lite svårt att komma in i den här boken. Jag hade hört väldigt många hyllningar av den och fått för mig att den skulle bli en bra bokcirkelbok när det blev dags för mig att välja bok till den bokcirkel som jag är med i. Det kändes lite ”sådär” att inse att jag hade prackat på andra något så rörigt och knepigt som den här historien. Ändå måste jag säga att jag själv, och flera av mina bokcirkelkompisar, verkligen uppskattade boken. Trots att det inte är det enklaste att foga ihop alla berättelser och sidospår och skapa den bild som författaren haft framför sig, så finns det någonting i boken som ändå gör att det känns intressant att läsa vidare. För min del handlar det nog främst om alla känslorna som finns i den. Det var länge sedan jag läste någonting där ensamheten är så otroligt närvarande och tung som den är i Kärlekens historia, särskilt i skildringen av Leo Gursky. Det är också lätt att tycka om och känna med karaktärerna i boken. Jag vill hela tiden att det ska gå dem väl. Jag älskar berättelser där författaren lyckas göra karaktärerna levande på det sättet.

Allt som allt skulle jag verkligen rekommendera den här boken, men helst också uppmana att inte hasta sig igenom den.

Citerat ur Kärlekens historia

”Och sedan tänkte jag: kanske är det just det som är meningen med att vara far – att man ska lära sitt barn att leva utan en. I så fall har det inte funnits någon bättre far än jag.”

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

Om Nicole Krauss och om Kärlekens historia

Nicole Krauss (född 1974) är en amerikansk författare som debuterade 2002 med romanen Man utan minne (Man walks into a room). Hennes stora genombrott kom dock med Kärlekens historia (The history of love). Hennes senaste roman på svenska är Det stora huset (Great house) från 2011. Nicole Krauss har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The history of love (amerikanska).
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2005 (första amerikanska utgåvan, W. W. Norton & Company), 2005 (första svenska utgåvan, Brombergs förlag), 2014 (den här e-boksutgåvan, Brombergs förlag).
Antal sidor: 344.
ISBN: 9789185251124, 9789173375023.
Andras röster: Bokomaten, Bokpärlan, Booksessed, Boktoka, Eli läser och skriver, Med näsan i en bok, Pocketpinglorna.

Förlagets beskrivning

”Att följa historien om Leo och hans ungdomskärlek Alma är som att följa livet självt. När deras öden möts förstår vi att kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt.

Kärlekens historia påminner oss om fiktionens magiska kraft. Rolig och sorgsen, skrämmande och hoppfull. En berättelse som fängslar från första sidan och roar med sin finurlighet, originalitet och värme.”

Wallflower

Wallflower av Stephen Chbosky
Wallflower av Stephen Chbosky

Charlie har precis börjat på high school och när han lär känna de två sistaårseleverna Sam och Patrick så börjar också hans förvandling. Från att ha varit en ”wallflower”, ”en blomma på väggen”, någon som bara tittar på, så börjar han nu delta och ta för sig här i livet. Under Charlies första high school-år får vi som läsare följa hur Charlie vecklar ut sig, hur han har sitt första förhållande, hur han blir hög första gången och vad han grubblar och funderar på i största allmänhet. Mellan raderna skymtar mörker, men det är faktiskt långt ifrån förutsägbart (åtminstone för mig) vad han egentligen har med sig i bagaget.

Boken är uppbyggd av brev som Charlie skickar till en genom nästan hela boken okänd mottagare. Eventuella svarsbrev finns inte med, vilket innebär att boken blir som en monolog rakt ut i luften på ett sätt som jag inte riktigt gillade. Jag hade faktiskt lite svårt för den här boken till en början, dels för att jag inte kunde förstå sammanhanget för breven och dels för att jag inte riktigt förstod Charlie. I bokens början är han så tafatt och socialt obekväm att jag fick för mig att boken handlar om en pojke med någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder och återigen började jag då undra vilket sammanhang man egentligen ska sätta boken. Kanske är det det som är grejen med den här berättelsen: att det är rätt oviktigt vem Charlie pratar med och vad han eventuellt har för diagnos, om han har någon. Det kan ju vara sympatiskt att bara få vara tonåring och vara precis som man är, kan jag tycka.

I slutändan tyckte jag att boken var helt okej, mest för att det kändes lite fint att få läsa en berättelse som kastar en tillbaka till typiskt tonårstänk. Inte för att min tonårstid hade några direkta likheter med Charlies liv, som det beskrivs i boken, men en del saker är ändå märkligt generiskt när det gäller tonår.

I korthet

Rekommenderas för: Den som lever mitt i, eller inte är rädd för att kastas tillbaka till, tonårstidens toppar och dalar och den som vill följa en kille under hans första high school-år.

Betyg: 3 hemliga brevvänner av 5.

Citerat ur Wallflower

”Bådat två bad mig sätt mig och båda två verkade mena det, så jag slog mig ner. Jag lyssnade på hur Ingenting skrek ut mot planen. Och jag lyssnade på hur han analyserade matchen, situation för situation. Och jag insåg att här hade jag en kille som begrep sig på fotboll väldigt bra. Han förstod sig faktiskt på fotboll lika bra som min bror. Jag ska nog kalla Ingenting för Patrick från och med nu, eftersom han presenterade sig så och Sam kallar honom för det.”

Om Stephen Chbosky och om Wallflower

Stephen Chbosky (född 1970) är en amerikansk författare och manusförfattare som kanske mest är känd för sin succéroman The Perks of being a wallflower (Wallflower) och filmen med samma namn. Stephen Chbosky twittrar under @StephenChbosky.
Originalets titel: The Perks of Being a Wallflower (amerikanska).
Översättare: Göran Fagerström.
Utgivningsår: 1999 (första amerikanska utgåvan, Pocket Books), 2000 (första svenska utgåvan, Bokverket), 2013 (den här utgåvan, Gilla böcker).
Antal sidor: 272.
ISBN: 91-973347-2-3, 9789186634810, 9789186634391.

Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

””Det är nåt visst med honom, eller hur?”
Bob nickade. Sen sa Patrick nåt som jag nog aldrig kommer att glömma: ”Han är en wallflower. Han står och tittar på.”
Jag visste inte att andra människor tänkte saker om mig. Jag visste inte att de iakttog mig. Jag satt på golvet mitt emellan Sam och Patrick i en källare på min första riktiga fest, och jag kom ihåg att Sam hade presenterat mig för Bob som sin kompis.
Bob höjde sitt glas och bad alla att göra detsamma.
”Skål för Charlie.” Och hela gänget sa: ”Skål för Charlie.”
Jag vet inte varför de gjorde det, men det betydde mycket för mig att de gjorde det. Särskilt Sam. Särskilt hon.

Under sitt första år i high school går Charlie från att iaktta till att delta. Med en naiv skärpa beskriver han utvecklingen från ensamhet till vänskap, förälskelse och sexuella irrfärder. Från förträngning till förlamande insikt.

Wallflower utkom första gången 1999. Den har översatts till ett tjugotal språk, sålts i över en miljon exemplar i USA och toppat New York Times Bestsellers List. Stephen Chbosky har även skrivit manuset till den uppmärksammade filmatiseringen av boken.”

Jag vet allt det här: En internmedicinsk roman

Jag vet allt det här av Annika Paldanius
Jag vet allt det här av Annika Paldanius

Hanna går på läkarprogrammet och om dagarna går hon som kandidat och följer läkare i deras arbete. I huvudet snurrar all kunskap som hon har samlat på sig under utbildningen. Det är ett flöde av facktermer. Det går inte att stänga av. Det går inte att gå på spinning med bästisen Anna utan att fundera över Annas astma och att hon borde öka medicineringen. Det går inte att gå på dejt med en kille med diabetes utan att få en massa bilder av människokroppen och dess funktioner. Döden och livets förgänglighet är också något som inte riktigt går att bortse från när man spenderar dagarna i en sjukhusmiljö. Vad är det egentligen för mening med livet och att hålla sig vid liv?

Livet snurrar runt sjukhusets olika avdelningar, men också runt korridoren, där både hon och Anna bor. Tillsammans med vännen Filippa utgör de en dynamisk trio. De är tre amasoner som håller sina kroppar i trim, som pluggar intensivt och tar för sig av livet på studentikosa fester. Filippa är den enda som är upptagen. För Anna och Hanna är det inga problem att flirta med killar och att ta med dem hem.

När hösten kommer så börjar dock deras relativt bekymmersfri amason-tillvaro att ruckas. Filippa blir nedstämd, deprimerad och Anna och Hanna vet inte riktigt hur de ska räcka till, för samtidigt som Filippa dras ned i ett bottenlöst mörker och inte orkar med någonting så pågår Hannas och Annas egna liv med studier och kärlek och deras egna hälsoproblem som plötsligt blir uppenbara. Och trots all internmedicin som susar omkring i Hannas huvud så är det kanske inte så lätt att översätta den till sin egen verklighet och veta hur man ska handla.

Jag vet allt det här är en rätt spretig roman som ändå hålls ihop genom allt som Hanna vet och all medicinlingo som driver berättelsen framåt. Varje kapitel börjar med ”Jag vet att…” eller varianter därav och det är fint och känns lite poetiskt, samtidigt som det också balanserar på den fina linjen och känns lite sökt. Jag är inte helt överens med mig själv vad jag tycker här. Klart är i alla fall att det sätter tonen för berättelsen. Jag tycker också att det blir intressant med alla dessa torra medicinska fakta som krockar mot den nyansrika och färgrika verkligheten. De medicinska kunskaperna blir för Hanna som en slags bas som förklarar alla livets skeenden, vare sig hon vill det eller inte. Det ger mig en ny bild av vad läkaryrket kan innebära.

Jag tycker att boken på flera sätt delar element med två av mina favoritböcker från de senaste åren: Kalmars jägarinnor och Den andra kvinnan. I Kalmars jägarinnor är det ett lite lätt utflippat tjejgäng som står i fokus. I Paldanius roman är huvudpersonerna några helt andra amasoner, nästan parodiskt präktiga i jämförelse faktiskt. Men språkligt tycker jag att böckerna har en hel del likheter. Det är någonting med det avskalade och kärnfulla språket, det poetiska. Den andra kvinnan är en briljant bok om klass och att vara ”den andra kvinnan”. Paldanius roman handlar inte om något av dessa ämnen. Däremot tycker jag att huvudpersonerna ändå liknar varandra på något sätt. Det är någonting med deras ensamhet och deras analyserande sätt som gör det tror jag.

Det är sällan till en boks fördel att hamna lite såhär i kölvattnet av två fantastiska läsupplevelser. Jag vet allt det här får mig som sagt att tänka på såväl Kalmars jägarinnor som Den andra kvinnan, men utan att riktigt, riktigt nå upp till dessa böckers nivå. Det här är det orättvisa; hade jag läst Jag vet allt det här först så hade det kanske varit någon av de två andra böckerna som inte riktigt räckte hela vägen. Det som i det här fallet får mig lite mer tveksam är främst spretigheten. I Jag vet allt det här ryms så många olika teman: vänskap, psykisk ohälsa, kärlek, studentliv, frånvarande föräldrar, sjukdom, missfall, svartsjuka och tusen andra saker, som det känns. Det hade kunnat tightas till lite och fokuserats på några färre ämnen. Det som boken i alla fall tar upp och som jag verkligen gläds åt att författaren har valt att skriva om är depression och psykisk ohälsa. Det här är ämnen som är så tabubelagda i vår kultur att de inte går att prata om – och ändå är det över 1500 personer som begår självmord varje år. Det handlar alltså om allvarliga och potentiellt livshotande tillstånd som inte ens går att prata om i samhället. Paldanius närmar sig ämnet på ett insiktsfullt och bra sätt. Bra!

Ett annat, och långt mer ytligt, tema som Paldanius har valt att skriva om är studentliv och korridorsliv. Det väckte många härliga gamla minnen hos mig och gjorde mig helt varm, faktiskt! Jag kastades tillbaka i tiden och mindes mina egna kvällar på studentpuben och all tid jag har spenderat med mina kompisgäng under de här åren då alla var så fria och hade tid för varandra på ett annat sätt än när folk är upplåsta med jobb och familj. Jag har läst förvånansvärt få studentskildringar, inser jag. Det borde skrivas fler!

Jag har som ni kanske märker lite blandade tankar om den här boken, men ärligt talat så har jag en bestämd känsla av att boken kommer att bita sig kvar och stanna i minnet länge framöver. Det är en alldeles egen och spännande skriven bok om kärlek, vänskap och sorg. Och trots att den kanske är lite spretig och att berättandet kanske går somliga på nerverna så måste jag säga att jag tycker om den här boken; riktigt, riktigt mycket till och med!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa en läkarkandidat under ett händelserikt år fyllt av vänskap, sorg, kärlek, studentliv och internmedicin.

Betyg: 4 elektrokardiogram av 5.

Citerat ur Jag vet allt det här

”Jag vet att träning förlänger livet och jag vet att det finns en fördel, en förmodad fördel med att leva länge om livet är något bra, och vårt blivande yrke bygger på en förmodan att livet är något bra, livet måste vara något bra, så vi springer. Springer för livet, för våra lungor. Och för våra höftben våra revben våra tider.”

Om Jag vet allt det här och om Annika Paldanius

Annika Paldanius är en svensk författare och läkare. Jag vet allt det här är hennes debutroman.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Forum).
Antal sidor: 375.
ISBN: 9789137146546.
Andras röster: Bokstaden, dagensbok.com, Jennies boklista.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

Jag vet allt det här (en internmedicinsk roman) är en egensinnig och lekfull skildring av kampen mellan känsla och intellekt. En allvarlig berättelse om hur den yttre styrkan kan dölja ett skört inre.

Hanna går på läkarlinjen. Hon vet vad hon vet, minns allt, analyserar livet. För vad ska man tro på om inte vetenskapen har svaren? Hon glittrar med sina vänner, de är amasoner med hud av okrossbart glas. Är redo för vilken strid som helst.

Men under det intermedicinska året börjar glaset få sprickor. Och när vännen Filippa dras allt djupare ner i en depression bildas en hinna av rimfrost som inte går att skrapa bort.

De lär sig att förlänga liv, fördröja död. Men varför lever vi egentligen – och varför måste döden vänta?”

Tiden läker inga sår

Tiden läker inga sår av Carolina Säfstrand
Tiden läker inga sår av Carolina Säfstrand

Ethel, Dorotea och Maggan är tre damer i 70-årsåldern. En gång i tiden var de en trio som värderade sin vänskap mycket högt. Genom uppväxten, kärlek, sorg, smärta, allt, håller de ihop. Sedan splittras de plötsligt och kommer att leva sina liv på helt skilda håll. Nu, många år senare, skickar Dorotea ett brev till sin barndoms bästisar. Hennes dotter är allvarligt sjuk och nu måste de tre före detta vännerna träffas igen. Gamla familjehemligheter och sorger rivs upp när de tre damerna återses och konfronteras med de val de gjorde i ungdomen. Av bara farten rycks deras närmsta, män och barn, med i allt som uppdagas.

Boken är tänkt som en fin feelgood om vänskap och kärlek. Tyvärr kan jag inte påstå att boken berörde mig ett dugg. Det är alldeles för mycket klyschor och floskler. Jag tycker faktiskt att den är rätt patetisk. Förlåt, men det är bara så. Den neurotiska kvinnan som luktar på lavendel för att bli lugn, små citronfjärilar som fladdrar omkring, den ytliga överklasskvinnan som har en usel kontakt med sina barn, den bitchiga svärdottern, kvinnan som städar hysteriskt för att bli av med sin ångest. Det är bara för mycket. Det känns som att författaren har en tydlig bild av vilka människor och känslor hon vill måla upp, men gestaltningen blir bara platt. Det mesta i boken känns sökt, konstruerat och inte speciellt trovärdigt. Boken är heller inte skriven med någon större finess utan innehåller mest dialog. Nej, det här var en riktig besvikelse. Jag tycker tyvärr att den var ofrivilligt komisk snarare än gripande.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och förutsägbar berättelse om kärlek och gammal vänskap.

Betyg: 1 sommarstugor av 5.

Citerat ur Tiden läker inga sår

”Maggan lyssnade på sorlet nerifrån och tittade på gökuret. När fem minuter gått steg hon ut på trappan. Hon lät vänster hand glida längs trappräcket medan höger hand höll upp den långa kjolen så att hon inte skulle snubbla. När hon hade tre trappsteg kvar lyfte hon blicken mot gästerna och tryckte dramatiskt handen mot bröstet i en gest av förvåning och uppskattning. Precis som hon övat. Leendet fick hennes dotter Desirée att rygga tillbaka. Maggan hoppades att rörelsen undgick gästerna. På sista trappsteget stannade Maggan och tog emot det glas Ivan räckte henne. Sedan lyfte hon det i en tacksam skål. När hon förde glaset mot sina rödmålade läppar såg hon Desirée himla med ögonen. Himla du, tänkte Maggan, du är bara avundsjuk.”

Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand
Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand

Om Caroline Säfstrand och Tiden läker inga sår

Caroline Säfstrand är en svensk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Om du bara visste. Hennes senaste bok är Tiden läker inga sår. Caroline Säfstrand har en hemsida.

Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 302.
ISBN: 9789187783814.
Andras röster: Bokpool, Boktokig, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Ett misslyckat luciafirande 1951 gör att Ethel, Dorotea och Maggan ingår en vänskapspakt. Senare får en livsavgörande händelse dem att bryta pakten och säga upp bekantskapen. Dorotea gifter sig med Börje, och förtränger det förflutna genom maniskt städande. Den tjusiga Maggan hittar esteten Ivan och lever till synes ett drömliv, men blundar för hemligheten bakom dörren. Ethel väljer en bohemisk ensamhet som gör relationen till son och svärdotter komplicerad.

När Maggan firar sin 70-årsdag dyker ett handskrivet brev från Dorotea upp och förstör stämningen. Ethel, som befinner sig i ett litet stenhus några kilometer bort, får ett likadant brev. De måste träffas igen. Konsekvenserna av det val de en gång gjorde påverkar inte bara dem själva, utan även deras närmaste. Nu kan de inte längre dölja sin hemlighet.”