Ämnesarkiv: Spänning

Horn

1 svar

Horn - Joe HillDet har gått ett år sedan Ig Perrish förlorade sin flickvän i ett obehagligt sexmord. Han har själv varit anklagad för dådet, men i brist på bevis har han släppts fri. Det har dock inte hindrat samhället från att döma honom hårt. Nu vaknar Ig upp med en rejäl baksmälla och när han tittar sig i spegeln gör han en fasansfull upptäckt: det har växt ut horn i pannan. När andra möter honom reagerar de inte nämnvärt på att han börjar ta skepnad av en djävul. Däremot kan ingen längre avhålla sig från att anförtro honom sina mörkaste och smutsigaste hemligheter. Plötsligt får han veta att inte ens den närmsta familjen älskar honom längre och han får också veta saker som leder honom mot den verkliga mördaren.

Jag har ingenting emot skräck, men huvudfokus får gärna vara människorna, relationerna och psykologin. John Ajvide Lindqvist är någon som verkligen bemästrar att bygga upp en skräckberättelse genom att börja med karaktärerna (och deras ensamhet och ångest) och sedan bygga upp spänningen och låta det övernaturliga introduceras allt eftersom. Här byggs inte berättelsen upp, utan man kastas rätt in i handlingen. Jag hade väl inte helt lätt att komma in i det, för det blir ju så lätt ointressant om en berättelse bara består av staplade skräckelement och saknar en engagerande handling. Som tur är så växer Horn och berättelsen om Ig som djävul varvas med tillbakablickar till vad som hände vid tiden innan mordet och tiden när Ig och hans tjej träffades i tonåren. Det blir faktiskt riktigt spännande och författaren bjuder på några oväntade vändningar. Mot slutet kändes det lockande att sträckläsa.

Joe Hill är förresten pseudonym för Joseph Hillstrom King, och, ja, han är faktiskt Stephen Kings son. Det är lite lustigt hur vanligt det är att gå i sina föräldrars fotspår, även om man inte så ofta stöter på fenomenet när det gäller författare, särskilt inte författare som rör sig i samma genre. Det är nog inte helt rättvist att jämföra far och son King, och själv har jag inte ens läst någon av Stephen Kings böcker, så den jämförelsen kan jag inte ens göra, men man kan väl konstatera att Hill kan skriva skräck. Bra bok!

Några andra som skrivit om Joe Hills Horn är Bokhora, Kulturbloggen och Kajsas bokblogg. Du hittar den hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Mördare utan ansikte

7 svar

Mördare utan ansikte - Henning MankellKanske är jag den enda som inte har läst en enda Wallanderdeckare förut och heller inte har sett någon filmatisering. Nu har jag i alla fall läst den första delen i Mankells serie om polischef Kurt Wallander. Den har några år på nacken, 22 närmare bestämt. Jag funderar på om den känns lite daterad och jag vet inte, men visst skriver man inte deckare såhär idag? Deckare är väl egentligen inte ”min” genre, men jag föreställer mig att deckare nu för tiden måste vara lite överdrivna, tillspetsade och bjuda på överraskningar för att fungera. Det finns ju redan så många deckare och det är svårt att vara nyskapande. I Mördare utan ansikte är det inte särskilt mycket som känns överdrivet eller konstruerat. Tvärtom handlar den om en mordutredning – varken särskilt mycket mer eller mindre.

Det är ett äldre par som brutalt har mördats på sin gård på den skånska landsbygden. Ingen kan förstå motivet och ingen vill mena på att de ens har haft några pengar att tala om och som kunnat locka till sig rånare. Det är grannarna som slår larm en tidig morgon och när Wallander och hans kollegor är på plats så är mannen redan död och hustrun är svårt misshandlad och döende. När hon avlider på sjukhuset några dagar senare kan hon bara väsa fram ett enda ord: ”utlänningar”. När informationen läcker ut till pressen går plötsligt en våg av hot och brott mot flyktingförläggningar, vilket i sin tur kräver ännu mer av utredarna, som nu tampas med flera ouppklarade fall.

Till en början så gillade jag verkligen den här deckaren skarpt. Det kändes så annorlunda, så ovanligt, att boken tycktes följa en ”helt vanlig utredning”. Det ena vanliga dagen på jobbet följer på den andra, eller vad man ska säga. Visst, det är några jakten och biljakter, men det är ännu mer presskonferenser och skrivbordsjobb. Det kändes liksom ärligt, som om det är såhär det går till under polisutredningar. Men sedan var det som att det blev just det som fick boken att tappa mot slutet. Jag gillade lunket, men när brottet visade sig ha ungefär den förklaring man kunnat tänka sig så kändes det lite som att jag trots allt hellre hade velat haft det där spektakulära: att paret hade någon dunkel hemlighet och att det skulle finnas något extra där bakom. Icket.

Jag har lite blandade åsikter med andra ord, men jag är oavsett glad att jag läste boken. Det var en trevlig bekantskap och jag läser gärna fler böcker i samma serie.

Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus.

Karmamailen

4 svar

Karmamailen - Eva-Lisa DezminKarmamailen är en spänningsroman från debuterande Eva-Lisa Dezmin. Hon är bosatt i Lycksele, efter vad jag kan förstå, och det tyckte jag kändes lite kul; jag är ju själv norrlänning. ;)

Boken kretsar kring Liam, Isabelle och Marcus; tre personer som inte känner varandra, men vars vägar ändå kommer att korsas. Alla får de nämligen ett mejl från ”Carmen”, som erbjuder dem att göra någon annan en tjänst och få något tillbaka. Liam, som är arbetslös och precis har gjort slut med sin tjej, som alltid har gnällt över hans brist på ambitioner, önskar sig framgång och kändisskap: han vill få en bok publicerad i sitt namn. Boken kommer att skrivas av Isabelle, som för egen del önskar sig en kollegas jobb. Marcus är den som kommer att se till att Isabelle får sitt jobb och det är Liam som hjälper Marcus med hans önskan – att sabotera förhållandet mellan Marcus ex och hennes nya kille.

Ganska snart efter det att Liam har slagit igenom med ”sin” roman börjar dock hoten komma. Någon känner till Liams bluff och hotar med att avslöja honom. Det driver honom till att söka upp både författaren till hans bok och killen han själv har hjälpt, men ingen av dem verkar vara den person som vill sätta dit honom. Dessutom blir hoten allt mer allvarliga och skrämmande.

Boken är spännande och underhållande. Jag kan tycka att det finns några logiska luckor och att det spårar ur lite mot slutet, men låt gå. Som lättsam läsning funkar boken fint och jag tyckte den var en annorlunda och intressant thriller.

Några andra som har läst Karmamailen är Jennys bokstavliga vardag och Bokhyllan. Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Jadeögat

2 svar

Jadeögat - Diane Wei LiangDiane Wei Liang är en kinesisk författare, numer bosatt i London, och Jadeögat är den första bok hon skrivit om detektiven Mei Wang, i Beijing. För mig är det inte bara den första Mei Wang-deckaren, utan ärligt talat det första jag läser av en kinesisk författare(!). Kina är också ett land jag varken har besökt eller vet särskilt mycket om. För mig är Liang berättelse om moderna Kina och landets moderna historia, med avstamp vid Kulturrevolutionen, den största behållningen av boken, även om själva gåtan också är spännande.

Mei Wang har förlorat sitt jobb på Ministeriet för offentlig säkerhet och har nu tagit steget att öppna en detektivbyrå. Släktingarna är skeptiska, men hon är besluten att ge det en chans. En dag kommer en av hennes mammas vänner, Cheng, till byrån och ber henne att finna en värdefull antikvitet, som kan ha stulits från ett museum under Kulturrevolutionen. Mei börjar söka och dra i olika trådar och det visar sig snart att sökandet också leder till hennes egen familj och hemligheter som hennes mamma bär på.

Jag gillade verkligen den här boken, mest på grund av Kina-skildringarna, som sagt. Det är också en lagom oblodig och avkopplande deckare. Det finns dock en del sidospår i boken som författaren hade kunnat använda mer, men förmodligen finns de med för att författaren vill så frö till sådant som kommer i senare delar i serien.

Lyrans noblesser och Emms läsdagbok har också läst och skrivit om boken. Du hittar den bl.a. hos Adlibris och Bokus.

Himmelsdalen

1 svar

Daniel ska hälsa på sin enäggstvilling Max, som bor på det som Daniel tror är ett privat vårdhem för psykiskt sjuka. Väl där vill Max att de tillfälligt ska byta plats, så att han kan ta sig ut från området och göra några skumraskaffärer som brådskar. Daniel är inte så pigg på idén, men blir inlurad i arrangemanget och finner sig efter ett par dagar övergiven av brodern. Nu tror alla, både boende och personal, att han är Max.

Det så kallade vilohemmet visar sig heller inte vara ett vilohem, utan ett stort forskningsprojekt, där dömda förbrytare med psykopatisk läggning hålls fångna och ingår i forskning för att försöka göra dem friska. Plötsligt är hemmet inte längre en trevlig plats, utan skrämmande och farlig, och det verkar vara en omöjlighet att komma därifrån.

När jag läste den här boken svängde jag lite fram och tillbaka i min åsikt om den. Först och främst var jag inte så peppad på att läsa den eftersom min mamma redan hade påbörjat den och inte ens tyckt att den var värd att avsluta. När jag började läsa slogs jag av att mycket i den känns sökt och konstruerat. Bara en sådan sak som att boken handlar om tvillingar som skiljts åt i barndomen och gått åt olika håll, känns som en saga. Efterhand så drogs jag dock med i berättelsen. När jag hade släppt det irriterande kring att Daniel helt enkelt inte åker därifrån eller att personalen på stället inte kollar upp enkla saker i stil med data från folkbokföringen, för att konstatera att Max har en tvilling, så kunde jag faktiskt tycka att boken var riktigt spännande. När ca 100 sidor återstod hade jag egentligen tänkt släcka läslampan för kvällen, men kunde plötsligt inte sluta läsa, för att den var så kittlande och jag ville veta hur allt hängde ihop. Det är sällan jag sträckläser en bok, men Himmelsdalen är en ovanligt skrämmande spänningsroman.

Egentligen tror jag att största felet med den här boken var min egen inställning. Man måste redan från börja läsa den som en science fiction och inte försöka se den som en vanlig roman, så att säga. Det här är en skruvad och knasig bok, särskilt ballar den ur mot slutet, men om man köper grejen och tänker bort att allt faktiskt är orealistiskt och överdrivet så är boken riktigt spännande.

Några andra som läst och skrivit om Himmelsdalen: SvD, Annika Koldenius och hyllan. Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Mordet på Orientexpressen

2 svar

Mordet på Orientexpressen är en sann deckarklassiker, helt olik dagens deckare, som fokuserar mer på brutaliteten i mordet och psykologin bakom, än själva mordgåtan i sig. Jag gillar det verkligen. Jag gillar verkligen Poirots klurande, även om jag i och för sig inte tror att man kan lösa brott genom att bara luta sig tillbaka och tänka. Jag blev faktiskt väldigt förtjust i den här oförutsägbara pusseldeckaren, som utspelar sig på Orientexpressen, där en man plötsligt blir mördad. Mördaren måste vara någon av de 12 passagerarna i förstaklassvagnen, men vem?

Jag lyssnade på den här boken som ljudbok och både Josefin med Nobelprisprojektet, som faktiskt bytte bort boken till mig under ett pocketbyte, och Hundöra varnade för den lite släpiga uppläsningen. Jag förstår vad de menar. Det här är inte den bästa uppläsningen jag har lyssnat på, men jag är ändå glad över att jag lyssnade mig igenom den här berättelsen. Jag läser gärna något mer av Christie framöver.

Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Skumtimmen som film

4 svar

Här om dagen läste jag Johan Theorins novell Bengångarna, men bland hans böcker är jag faktiskt mest förtjust i hans oavslutade(!) Ölandskvartett: Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge. Jag väntar spänt på den sista delen, men har inte sett någon info om när den kan tänkas komma ut eller om hans ens har börjat skriva den. Någon som vet?

En nyhet som jag har nåtts av är i alla fall att böckerna kommer att filmatiseras och först ut är såklart del 1, Skumtimmen. Lena Endre spelar huvudrollen. Det ska bli riktigt spännande att se vad det blir av filmatiseringarna! :)

Tabula rasa hotels

1 svar

Tabula rasa hotels är en ljudbok som utspelar sig i ett högt tempo. I vartannat kapitel får vi möta huvudpersonen före och i vartannat efter. Huvudpersonen heter David och jobbar hårt i den ytliga reklambranschen. Livet kretsar kring jobb, fester, droger och kvinnor. När Tabula rasa hotels hör av sig och vill ha en reklamkampanj hamnar David mitt i cirkusen att försöka ta reda på vad Tabula rasa är för något. Då träffar han också hotellets marknadschef, Karen, och David dras till henne.

Boken är spännande och den är bra uppläst av Gustaf Skarsgård. Tyvärr har jag dock svårt för att känna för David och att känna med honom i hans motgångar. Han är en person som är svår att sympatisera med och jag tycker att reklambranschen och stockholmarna, som beskrivs som cyniska och ytliga, känns stereotypt beskrivna. Å andra sidan är Jonas Joelson själv reklamare, så insyn i branschen har han ju och kanske är det ett sannare porträtt än vad man tror som han målar upp.

Boken finns bland annat hos Adlibris och Bokus.

Aldrig fucka upp

Lämna ett svar

När jag lyssnade på ljudboken Snabba cash blev jag helt såld och tyckte att den var superspännande och väldigt bra, men jag insåg också att mycket av det som jag uppfattade som bra kunde tillskrivas uppläsaren, Morgan Alling. Jag tänkte faktiskt att jag nog inte hade gillat boken om jag hade läst den i pappersform. Språket är talspråk och det finns en rå jargong och mycket förortsslang. Lite senare läste jag också en totalsågning av Lapidus senaste, Livet deluxe, och insåg att jag nog inte borde läsa någon av efterföljarna till Snabba cash. Det säregna språket återfinns alltså i Aldrig fucka upp, men nu när jag har läst den så är jag verkligen positivt överraskad. Det här var inte dåligt! Språket tillför något och ger en känsla av att det är autentiskt (även om jag naturligtvis inte kan avgöra om det är sådär det snackas i kriminella kretsar; men Lapidus är nog bra på att avgöra detta, för han jobbar ju faktiskt som advokat och har nog sett lite av varje, föreställer jag mig).

Själva boken hänger ihop lite löst med Snabba cash, men står mest för sig själv. Den kretsar kring tre olika personer som helt slumpartat söker efter samma personer och rotar i samma mysterium. En av dem är Mahmud, som nyligt avtjänat fängelsestraff och nu mot sin vilja är indragen i narkotikahandel. Maffian har honom i ett hårt grepp och han vågar inte annat än att springa deras ärenden, men någonstans vill han slå sig fri.

En annan huvudperson är Thomas, en polis som ”sysslar med lite av varje”, eller vad nu var de kallar det när en polis beslagtar narkotika för att ta hem och sälja vidare och ägnar sig åt annat tvivelaktigt. Det är såklart ingen sympatisk egenskap hos Thomas, men han är ändå en av de karaktärer jag känner mest för. Trots att han är oärlig så gör inte Lapidus honom till platt figur, utan han gör Thomas till en person som faktiskt har någon slags idé om vad som är rätt, rättvist, och han låter honom också bli en barnlös man som längtar efter att få igenom en adoption tillsammans med sin fru. Jag gillar att Lapidus låter även de kriminella vara människor. Det är mycket våld, övervåld, mord etc. i boken, men det är faktiskt människor som begår brotten.

För Thomas del består en del av hans övertramp i att han börjar göra en privat utredning kring ett märkligt mordfall. I tjänsten finner han en man som mördats på ett sofistikerat sätt och lämnats utan tänder och med bortsnittade fingertoppar, d.v.s. mycket svår att identifiera. Thomas blir snabbt bortkopplad från fallet, men förstår att han är något märkligt på spåren och kan därför inte släppa det han sett. Det verkar som att någon har raderat rader ur hans rapport kring händelsen. Men varför? Ju mer han snokar, desto mer hotfullt blir det och han förstår snart att spåren leder mot Palmemordet.

Den tredje huvudpersonen heter Niklas och är en f.d. legosoldat som varit i Irak och nu är tillbaka i Sverige med mardrömmar och med sjuka idéer om att städa upp i samhället. Han har en fullständig övertygelse om att det är rätt att mörda män som är hotfulla mot kvinnor. Han utser sig själv till krigare i detta ”krig” som han anser nödvändigt för att skydda kvinnor mot de män som utövar maktmissbruk. Han ägnar således all sin tid och spenderar alla sina pengar på att träna sig i detta ”krig”. I skuggan av vad som nyligt häng i verkligheten, i Norge, kändes det märkligt att läsa om Niklas och hans störda övertygelse.

Tre huvudpersoner och tre berättelser är det alltså, men Lapidus väver ihop historien snyggt och får ihop de tre personernas vägar på ett elegant sätt. Det är spännande från första till sista sidan och tillkommer hela tiden nya faktorer som trissar upp spänningen. Ibland ballar det ur och blir lite överdrivet och ibland blir det i mitt tycke för rått. Överlag tycker jag dock att det är en mycket bra deckare. Det jag känner mig snuvad på är dock slutet, som i och för sig avhandlas för huvudpersonerna, men som inte ges till läsaren när det gäller själva mysteriet som är den röda tråden i boken.

Hypnotisören

1 svar

Hypnotisören fick mycket uppmärksamhet när den kom, dels för att den rosades av kritiker, men också för att det länge var okänt vem/vilka som dolde sig bakom pseudonymen Lars Kepler. Det avslöjades så småningom att paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril har skrivit boken tillsammans. Det är två för mig okända författare faktiskt, men nu har jag alltså stiftat bekantskap med deras första deckare.

Jag måste säga direkt att jag är kluven till deckare. Det kanske har att göra med att jag är naturvetare, men jag har en tendens att haka upp mig på detaljer som jag finner osannolika och sedan har jag svårt att gripas av berättelsen. På många sätt har jag faktiskt lättare att leva mig in i och att relatera till fantasyböcker och andra böcker med övernaturliga inslag, för de utger sig inte för att handla om vårt samhälle, utan kan beröra på sitt sätt. Deckare däremot… Här kommer författare undan med halvdåliga missar, som att forensiska undersökningar går på nolltid, men också värre felsteg som att folk överlever dödligt våld (Stieg Larssons Flickan som lekte med elden är i en klass för sig, där en av personerna blir skjuten i huvudet och överlever…). Jag kan inte med det! Det är onaturligt utan att man gör en poäng av det och låter det vara magi eller sci-fi.

Men kluven är jag alltså. Samtidigt som jag inte alls gillar genren på grund av det överdrivna, råa, äckliga och onaturliga, så rycks jag oftast med och vill läsa snabbt, snabbt. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att det är så särskilt bra(!), men för att det trots allt är spännande.

Även Hypnotisören är spännande. Jag tycker dock att den lider av att det är lite väl många parallella spår som avhandlas samtidigt. Bokens handlar dels om en slakt av nästan en hel familj. Endast sonen i familjen överlever, men han är svårt skadad och man fattar beslutet att försöka förhöra honom under hypnos. Erik är en erfaren hypnotisör, men har efter ett personligt nederlag bestämt sig för att aldrig mer hypnotisera. Han låter sig dock övertalas att göra det ändå. Ungefär samtidigt blir Eriks son kidnappad. En extra nervkittlande twist är att sonen bär på en blodsjukdom och behöver regelbundna injektioner av ett läkemedel för att inte förblöda. Det blir alltså extra livsviktigt att återfinna pojken snabbt. Det stannar inte här. Boken innehåller även tillbakablickar till Eriks tidigare yrkesliv och vad som ledde fram till att han valde att sluta hypnotisera. Den innehåller en otrohetsaffär och ett slags mysterium med våldsamma barn som agerar under samma namn som pokémonfigurer.

Ja, det blir lite mycket och det kanske kan bli så när två människor ska skriva tillsammans. Det kan förmodligen vara nog så svårt att skära i en berättelse när man är ensam och redigerar och här verkar man ha valt att ta med alla idéer som poppade upp.

Det här var ingen toppenbok för mig. Behållningen var spänningen och jag tror faktiskt att den som gillar deckare kan uppskatta den, men tyvärr är det trots allt inte min kopp te.

Jag avskräcks inte av titlar som redan känns lite ute

Lämna ett svar

I sommar kommer Lapidus tredje bok om den undre världen i Stockholm, Livet deluxe. Jag tyckte väldigt bra om Snabba cash (som ljudbok) och kan absolut tänka mig att läsa uppföljarna (Aldrig fucka upp och den aktuella, Livet deluxe). Men titlarna alltså..? De känns nästan passé redan nu, när de är mer eller mindre nyutkomna. Säger man cash, fucka upp och deluxe på Stureplan nu för tiden? Jag har egentligen ingen aning, men om jag var författare skulle jag nog vara rädd för att använda modeord eftersom de snabbt kan bli supertöntiga. Nåväl. Jag gillar Lapidus. Synd bara att Morgan Alling bara har läst in Snabba cash och varken Aldrig fucka upp eller Livet deluxe. Hans är verkligen en fantastiskt bra uppläsare!

Blodläge

Lämna ett svar

Det här är Theorins tredje deckare från Öland. Liksom i tidigare böcker låter han gammal folktro ta en bekväm plats i boken. Med bekväm menar jag att den finns där som ett naturligt inslag och en trevlig krydda, men det spårar aldrig ur och boken tappar aldrig verklighetsförankring. Liksom i tidigare böcker har den gamla skepparen Gerlof en liten biroll. Den här gången har han bestämt sig för att flytta från serviceboendet och bo i sin gamla stuga vid stenbrottet igen. Åter i stugan hittar han sin sedan länge bortgångna frus gamla dagböcker och med en viss skamkänsla börjar han att läsa igenom dem och finner att hon har träffat någonting underligt i stenbrottet.

Stenbrottet är fullt av gamla berättelser om troll, som slåss mot älvorna, och annan folktro. Vendela, som nyss har flyttat till ett sommarboende på Öland, med sin man, är särskilt fascinerad av just älvorna, som var en stor tröst i hennes liv när hon en gång växte upp på Öland och inte hade så många andra än älvorna att vända sig till med sina önskningar om en bättre tillvaro.

Till ön kommer också Per, som är bokens egentliga huvudperson. Han är separerad från sin förra fru och den ena av de två barnen är svårt sjuk och ligger på sjukhus. I denna sorgliga period i livet dyker så plötsligt hans gamla pappa upp. De har haft dålig kontakt under hela uppväxten, men nu finner sig Per plötsligt indragen i pappans gamla affärer. Pappan har varit i porrbranschen och någon verkar vara ute efter honom och hans verksamhet.

Jag tycker väldigt bra om den här boken, även om den på vissa punkter är rätt förutsägbar. Den känns spännande och jag gillar verkligen kryddan med berättelserna om älvor och hur livet var för de som arbetade i stenbrottet. Boken har från flera håll fått lite ljummet betyg och jag kan nog känna att den inte riktigt når till Nattfåks klass, men jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Theorin berättar inte bara en spännande deckare från en bransch där absolut ingen och inget är äkta, utan också om så mycket annat. Författaren har verkligen förmågan att tränga sig in i karaktärerna i boken och berätta om deras liv, sorger och komplicerade relationer till andra människor.

Nattfåk

4 svar

Övernaturligheter tycks vara lite av ett tema i år. Hur stor är inte vampyrtrenden liksom (själv har jag ju läst Låt den rätte komma in i år)? Hittills har det blivit drunknade människor som kommer tillbaka (Människohamn), spöken som vill hämnas på sin mördare (Herr Arnes pennngar) och säkert något mer som har små inslag av det oförklarliga. Nu senast har jag läst Nattfåk, där Johan Theorin, precis som i Skumtimmen, har skrivit en spännande historia som utspelar sig på Öland.

När jag började läsa Nattfåk kändes det lite som att få en déjà vu. Miljön och flera av personerna i den kändes himla bekanta och efter lite fungeringar kom jag fram till att den delar en del element med Människohamn. Även i Nattfåk spelar havet och mörka berättelser från det förgångna en stor roll. I Människohamn är det de som har blivit tagna av havet som kommer tillbaka. I Nattfåk är dock kusligheterna kanske inte så mycket kopplade kring kustlandskapet, som till en speciell plats, Åluddens gård. Det är en stor gammal fyrvaktarbostad på Öland, dit Joakim flyttar med sin fru och två barn. Den lilla familjen har stora planer för att rusta stället, men idyllen slås till spillror när Joakims fru drunknar oförklarligt.

Här finns alltså, precis som i Människohamn, en blandning av ”vanligt” skönlitterärt och övernaturligheter. Ska jag vara ärlig föredrar jag dock berättelsen i Nattfåk. Här tar inte det övernaturliga över, utan det blir mest en extra krydda, som passar bra ihop med alla berättelser om Öland och det öländska landskapet. I huvudsak är det dock främst en spännande berättelse, närmast en deckare, som får ett oväntat slut.

Jag blev faktiskt glad av den här boken! Den var spännande, välskriven och bjöd på ett lyckligt slut, som föll mig i smaken.

Människohamn

Lämna ett svar

Jag har faktiskt lite svårt att skriva om den här boken. Människohamn är en skräckroman och det är verkligen inte min genre eftersom jag både är lite mörkrädd och inte särskilt road av sådant som är övernaturligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Det är något speciellt med John Ajvide Lindqvists sätt att skriva. Hans påpricken-beskrivningar av pirrig första kärlek och andra insiktsfulla scener från relationer, uppväxt, åldrande och allt annat som man skulle kunna känna igen sig i gör att jag närmast tycker att det är synd att han inte slog sig på någon annan genre. Hade han grävt djupare i folks mörka inre hade han kunnat bli en ny Jonas Gardell. Men nu är han inte Jonas Gardell och det vore orättvist att döma boken för det.

Människohamn utspelar sig i skärgården, Roslagen, på en ö som heter Domarö och som namnet antyder har en ganska hård dom över sig och en mörk historia. Det är många som genom åren har förlorats till havet, däribland huvudpersonens, Anders, dotter, som försvann helt spårlöst för några år sedan. Nu är Anders, som vid det här laget är en deprimerad och alkoholiserad spillra av sig själv, tillbaka på Domarö. Det börjar samtidigt hända otäcka saker på ön och Anders upptäcker bit för bit att hans försvunna dotter försöker att meddela sig med honom och att det verkar som om de som försvunnit i havet är på väg tillbaka.

För mig blir det naturligtvis lite för mycket med allt övernaturligt, men jag kan ändå uppskatta berättelsen, just för John Ajvide Lindqvists berättande, som jag redan har nämnt. Boken förtjänar verkligen uppmärksamhet, även om jag själv tyvärr är lite svårcharmad när det gäller just skräckböcker.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...