I museets dolda vrår

I museets dolda vrår av Kate Atkinson är en omfångsrik roman (särskilt när det gäller persongalleriet) som berättar om en rad intressanta kvinnoöden. Betyg: 3 oönskade papegojor av 5.

I museets dolda vrår av Kate Atkinson
I museets dolda vrår av Kate Atkinson

För några år sedan var vi många som slukade Liv efter liv, en väldigt annorlunda bok som berättar om Andra världskriget genom en huvudperson som gång på gång dör, för att i nästa kapitel leva vidare som om inget hänt. Gång på gång berättas vad som hade hänt om bara döden inte hade ryckt bort henne. Nu har jag läst en av författarens, Kate Atkinsons, tidigare böcker, I museets dolda vrår, och jag anar att den här typen av fantasifulla idéer är något som författaren gärna använder sig av. I museets dolda vrår berättas boken utifrån Ruby, som i det första kapitlet inte är mer än ett embryo som precis har uppstått och ger mamma Bunty gravidkänningar medan hon harvar på med sitt liv, pyrande av missnöje över maken.

Därefter följer en lång berättelse om Rubys liv och mellan varje kapitel finns insprängda fotnötter som är lika uttömmande som egna kapitel. Där berättas om Rubys släktingar och livsöden och, kanske framför allt, deras hemligheter och länkar som ger ledtrådar till varför var och en agerar som de gör. Till slut vecklas det ut en hemlighet som i någon mening funnits i Ruby hela tiden och har varit en tomhet och sorg, svår att sätta fingret på. När den väl uppenbaras är det lätt att som läsare vilja gå tillbaka och se berättelsen i det nya ljuset och att fascineras över de ledtrådar som författaren har strösslat med.

I museets dolda vrår är en omfångsrik roman, inte minst sett till persongalleriet. Tyvärr gjorde jag misstaget att lyssna på ljudboksversionen av den här boken och det var minst sagt svårt att hålla isär alla personer och känna igen vilken tidsperiod just den här berättelsen utspelar sig. Jag är säker på att det hade varit mycket lättare att hänga med om jag hade haft pappersboken framför mig. Det blev tyvärr alldeles för rörigt för mig och jag hade svårt att riktigt få ihop alla berättelser i huvudet. När jag ser tillbaka på vad jag har lyssnat på känns den mest som en novellsamling och inte som en bok med en tydlig röd tråd.

Jag är säker på att många andra kan läsa och fängslas av den här boken, som bygger på en intressant idé och som, precis som Liv efter liv, är en alldeles egen och minnesvärd berättelse. Jag känner spontant att jag någon gång vill läsa om den.

Kate Atkinson

Kate Atkinson (född 1951) är en brittisk författare och dramatiker. Hon är kanske mest känd för bestsellern Life after life (Liv efter liv). Hennes senaste bok på svenska är En gud i spillror (A god in ruins) som kom ut 2016. Kate Atkinson har en hemsida och en fansida på Facebook.

I museets dolda vrår av Kate Atkinson
I museets dolda vrår av Kate Atkinson

I museets dolda vrår

Originalets titel: Behind the scenes at the museum (engelska).
Översättare: Lena Torndahl.
Uppläsare: Katarina Ewerlöf.
Utgivningsår: 1995 (första brittiska utgåvan), 1996 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (utgåvan på bilden, Ponto pocket), 2016 (den här ljudboksversionen, Massolit).
Antal sidor: 429 (ca 16 h lyssning).
ISBN: 91-37-10870-0, 9789176793299.
Andras röster: BoktokaC.R.M. Nilsson.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”En rörande familjesaga om lycka och tragedi, I museets dolda vrår är bästsäljande författaren Kate Atkinsons prisbelönta debutroman.Redan under befruktningen börjar Ruby Lennox sin berättelse. Inne i livmodern förnimmer hon sin mors tankar och känslor, den kärlekslöshet och det ständiga missnöje hon känner för Rubys far. Hon anar också de omständigheter som kommer att forma hennes liv. Fast besluten om att ta reda på allt om sin familj och deras hemligheter tar hon oss med på en svindlande färd genom 1900-talet.”

Lögnernas träd

Lögnernas träd av Frances Hardinge är en originell fantasyroman som oväntat nog handlar mycket om vetenskap (och feminism). Betyg: 3+ papper som flyger i vinden av 5.

Lögnernas träd av Frances Hardinge
Lögnernas träd av Frances Hardinge

Det är 1800-talets England och Faith och hennes familj har precis flyttat till en liten by där pappan, som är präst och vetenskapsman, ska delta i en utgrävning. Det dröjer dock inte länge förrän pappan hastigt omkommer i vad som skenbart är ett självmord, men som kanske egentligen är något annat. Faith bestämmer sig för att ta reda på sanningen, ett tilltag som kommer att leda henne till ”lögnernas träd” – ett magiskt träd som hennes pappa har haft bland sina tillhörigheter. Den som berättar en lögn för trädet får trädet att växa och frodas och från dess frukt fås en sanning. På så sätt öppnar sig en möjlighet för Faith att komma sanningen bakom faderns död närmare. Hennes letande ger henne också många insikter i vad hennes pappa egentligen har jobbat med och försökt att bevisa.

Faiths letande hindras dock, som så mycket annat i livet, av de begränsningar som lagts på kvinnor och om de stela uppfattningar i allmänhet som människor hindras av. Faith har en stor kunskapstörst och har både intresse och begåvning för att syssla med naturvetenskap, men ingenting av detta anses vara passande för kvinnor med sina ”små hjärnor” att syssla med. Boken kretsar mycket kring bristande jämställdhet och andra hindrande omständigheter.

Det är på många sätt en originell berättelse. Bara det att det är en fantasybok som på flera sätt berör vetenskap, känns verkligen annorlunda och intressant. Jag tyckte helt klart att det här var en tankeväckande och uppfriskande bok. Det enda jag kunde önska vore att jag hade läst boken istället för lyssna på ljudboksversionen. Jag brukar ha lätt för att lyssna på ljudböcker, men jag har på sistone hamnat i en liten svacka och har haft svårt att hitta tid och fokus för att verkligen lyssna och ta till mig av vad jag hör. Jag tror att jag har missat många lager som jag hade haft lättare att plocka upp om jag hade läst själv. Det är dock inget fel på vare sig boken eller uppläsaren, utan det handlar endast om mig. Lögnernas träd prickar faktiskt in det mesta jag vill se i en (fantasy)roman, så det känns oturligt att jag läste den precis nu.

Lögnernas träd av Frances Hardinge
Lögnernas träd av Frances Hardinge

Om Frances Hardinge och om Lögnernas träd

Frances Hardinge (född 1973) är en brittisk författare som debuterade 2005 med barnboken Fly by night (på svenska 2016, Mosca Mye och de bannlysta böckerna). Hennes senaste bok på svenska är Lögnernas träd (The lie tree) från 2017. Frances Hardinge twittrar på @FrancesHardinge och har en hemsida.

Originalets titel: The lie tree (engelska).
Översättare: Ylva Kempe.
Uppläsare: Agnes Forstenberg.
Utgivningsår: 2015 (första brittiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 401 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789132175756, 9789132180842.
Andras röster: Bokkoll, Carolina läser, Dagensbok.comMed näsan i en bok, Petras bokbloggPrickiga Paula.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Fjortonåriga Faiths föräldrar bestämmer sig för att flytta ut till en vindpinad ö vid engelska kusten och hon förstår att det ligger mer bakom beslutet än vad de vuxna låtsas om. När hennes pappa kort därefter omkommer under mystiska omständigheter tror Faith sig veta något som kan ha betydelse. Men hon är bara en flicka, och i 1800-talets England anses hon inte värd att ta på allvar. Om hon ska få någon klarhet i vad som hänt måste hon ta reda på det på egen hand.

I jakten på ledtrådar hittar hon ett märkligt träd bland sin fars tillhörigheter. Det växer och bär frukt bara om man berättar en lögn för det. I gengäld avslöjar trädet en sanning. Eftersom trädet kan vara hennes enda chans att få reda på vad som hände hennes pappa, sprider hon lögn efter lögn över den lilla ön. Men lögner har en tendens att få eget liv …

Lögnerna träd är en suggestiv berättelse om tro, vetenskap och sanningstörst. Den har vunnit flera prestigefulla priser (bland annat Costa Book of the Year) och hyllas världen över för sin intrig och atmosfär.”

 

Det finns annan frukt än apelsiner

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson är den smärtsamma, men samtidigt förvånansvärt roliga och varma, berättelsen om hur Jeanette växer upp i ett frikyrkligt hem och hur allting sedan raseras när hon blir kär i en tjej. Betyg: 3+ onda andar av 5.

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson

När jag började lyssna på Det finns annan frukt än apelsiner trodde jag att det var en självbiografi, men jag har sedan förstått att det är en roman, även om den, precis som alla romaner, har självbiografiska drag. I huvudrollen hittas i alla fall en tjej med samma namn som författaren själv: Jeanette. Hon växer upp som adoptivbarn i en frikyrklig familj. Uppväxten präglas av uppfattningen att Jeanette ska bli missionär och Jeanette ger sig också entusiastiskt in i församlingsarbetet med den naivitet som bara barn kan uppvisa. Väckelsepredikandet får dock ett abrupt slut när Jeanette som tonåring blir förälskad i sin första, stora kärlek – Melanie. Homosexualitet är ingenting som accepteras i församlingen och Jeanette blir plötsligt stämplad som besatt av satan och måste överge allt.

Det här är en smärtsam bok om en udda uppväxt, där uppfattningen om vad som går an, och vad som inte gör det, är oerhört snäv. Det måste vara väldigt speciellt, för att inte säga fruktansvärt, att växa upp i en sådan miljö. Hur kan någon hitta sig själv i en sådan miljö? Ändå är det en bok med förvånansvärt mycket värme och humor och jag känner mig närmast upplyft av att det uppenbarligen går att spränga sig fri även när förutsättningarna ser ut som de gör i boken.

Det finns annan frukt än apelsiner kom ut första gången 1985 och har kommit i flera svenska översättningar sedan dess. Jag kan mycket väl förstå att den här bokens popularitet består – Winterson berättar verkligen en helt egen berättelse och har en speciell humor som verkligen funkar ihop med denna uppväxtskildring.

Om Jeanette Winterson och Det finns annan frukt än apelsiner

Jeanette Winterson (född 1959) är en brittisk författare, som liksom huvudpersonen i hennes debutroman Det finns annan frukt än apelsiner, växte upp som adoptivbarn i ett frireligiöst hem, ett hem som hon tvingades lämna efter att ha inlett en relation med en kvinna. Hennes senaste roman på svenska är Tidsklyftan (The gap of time). Jeanette Winterson har en hemsida.

Originalets titel: Oranges are not the only fruit (engelska).
Översättare: Lena Fries-Gedin.
Uppläsare: Ulla Skoog.
Utgivningsår: 1985 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, i översättning av Caj Lundgren, Gedin),  2015 (första utgåvan i den här översättningen, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här inlästa versionen, Radioföljetongen i Sveriges radio).
Antal sidor: 238.
ISBN: 91-7964-059-1, 9789146228981.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Jeanette Wintersons klassiska, numera kultförklarade och ständigt efterfrågade debutroman i nyöversättning.

Liksom folk i allmänhet bodde jag länge hos min mor och far. Min far gillade att se på brottning. Min mor gillade att brottas.

Det här är berättelsen om Jeanette, adopterad och uppfostrad som vore hon en av Guds utvalda i en strängt religiös, frikyrklig arbetarfamilj i norra England. Hon verkar vara förutbestämd att bli missionär, och redan vid unga år är hon en framgångsrik väckelsepredikant. Men 16 år gammal möter hon en annan flicka, och eftersom varken kärlek eller sex ingår i den utstakade planen så tvingas Jeanette lämna kyrkan, hemmet och familjen för att kunna leva med den hon älskar.”

Ett opassande jobb för en kvinna

Ett opassande jobb för en kvinna av P. D. James är en pusslig deckare av bästa sort och där läsaren får följa Cordelia Gray i hennes efterforskningar kring ett självmord som kanske var något annat. Betyg: 4 rika fransyskor av 5.

Ett opassande jobb för en kvinna av P.D. James (och Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George)
Ett opassande jobb för en kvinna av P.D. James (och Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George)

Cordelias kompanjon på detektivbyrån har precis begått självmord och nu står hon ensam med hela verksamheten, som hon har fått ärva. Affärerna går inte lysande, men precis i samma veva blir hon faktiskt kontaktad av en man som önskar att hon gör efterforskningar i vad som egentligen låg bakom hans sons oväntade och plötsliga bortgång, även detta ett självmord. Sonen, Mark Callender, hade vid den sista tiden i sitt liv hoppat av sina studier och börjat arbeta i trådgården åt ett par utanför Cambridge. Han bodde i en fallfärdig liten stuga, som han prydligt och ordentligt hade börjat göra i ordning. Nu söker sig Cordelia dit – hon flyttar till och med in i vad som kom att bli Mark Callenders sista bostad, och börjar undersöka händelserna och människorna som präglade hans sista tid. Hon försöker att följa den metod som hennes forne kompanjon en gång lärde henne, men den här gången är hon helt själv.

Det är inspirerande att läsa en bok om en klipsk och samlad, ung kvinna som med stort mod och huvudet på skaft ger sig rakt in i något farligt. Utan att vidare kommentera det eller göra en poäng av det kan jag konstatera att boken med råge uppfyller Bechdeltestet (ursprungligen ett test för att bedöma en films framställning av kvinnor; för att klara testet måste filmen ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män). Jag läser fantastiskt många romaner där kvinnor ältar relationer eller ägnar sig åt något som innebär t.ex. jobb, barn, klassresor, men sällan läser jag sådana här böcker, böcker där en kvinna liksom bara far fram och gör saker utan att det ska förklaras vilka tankar och känslor det är förknippat med och utan att dra en lång bakgrund till detta agerande. Cordelia bara är! Det är inte så säkert att just detta är en del av P. D. James idé om den här berättelsen, men det var hur som helst något som verkligen slog mig och som också kändes tankeväckande. Det borde finnas fler kvinnoskildringar där kvinnor bara far fram utan att det ska sättas i någon slags kontext och analyseras.

Ett opassande jobb för en kvinna är också en riktigt pusslig deckare av bästa sort, där läsaren får vara med huvudpersonen och lägga ihop ledtrådarna. Jag har haft perioder när jag har läst massvis med deckare, men sedan hann jag tröttna rätt rejält, faktiskt. Det känns som att det mesta i deckargenren är tråkiga upprepningar. Den här boken, som råkar vara från 1972, känns märkligt fräsch i sammanhanget, kanske för att den är så pusslig och eftersom den helt enkelt har många år på nacken och det därför, naturligtvis, inte känns som en efterapning av dagens deckare. Språket kan ibland kännas lite tillkrånglat, långt ifrån det insmickrande enkla språket som man möts av i många av dagens deckare. Här ges ett visst motstånd, vilket jag gillar. Nu menar jag alltså inte att det är en finkulturell, tungläst bok – det är verkligen en underhållande spänningsroman, men den har ändå en gestaltning och finess som många andra deckare tyvärr saknar. Den här boken gillade jag! Och ja, jag kanske inte tyckte att precis alla detaljer var helt trovärdiga och en del grejer kändes närmast sökta, men det gör inget – lite sådant hör till.

Citerat ur Ett opassande jobb för en kvinna

””Hans skor?” frågade Cordelia.

”Vems annars?”

Ett ögonblick blev de stående och såg på den uppgrävda jorden. Ingen av dem sade någonting. Sedan gick de runt till bakdörren. Miss Markland satte nyckeln i låset. Det gick lätt att vrida om den, som om låset nyligen hade blivit oljat. Cordelia följde efter henne in i stugans vardagsrum.”

Om P.D. James och Ett opassande jobb för en kvinna

Phyllis Dorothy White James, P. D. James, (1920 – 2014) var en brittisk författare, som hann göra karriär inom både hälsovårdsmyndigheten och Civildepartementet innan hon vid 42 års ålder debuterade som författare med kriminalromanen Cover her face (Slut hennes ögon). Huvudrollen i de flesta av hennes romaner är kriminalpolisen Adam Dalgliesh, som har fått låna sitt efternamn från James favoritlärare i skolan. Två av hennes böcker, An unsuitable job for a woman och The skull beneath the skin (Ett opassande jobb för en kvinna och Skallen under huden), har dock detektiven Cordelia Gray i huvudrollen. Många av James romaner, däribland Ett opassande jobb för en kvinna, har filmatiserats.

Originalets titel: An unsuitable job for a woman.
Översättare: Sonja Bergvall.
Utgivningsår: 1972 (första engelska utgåvan), 1974 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 1986 (den här utgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 224.
Läs även: Skallen under huden.
ISBN: 91-46-12088-2, 91-46-14344-6.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Bernie Pryde hade tagit livet av sig – det var det ingen tvekan om. Det gjorde Cordelia till ensam innehavare av deras gemensamma detektivbyrå. Dessutom fick hon ärva Bernies sista uppdrag: att återuppta en undersökning av den unge Mark Callenders död. Officiellt var det också självmord, men Marks far, berömd och lysande vetenskapsman, tvivlade… Innan Cordelia lyckas hitta lösningen på ett särdeles slugt och avskyvärt mord, har ytterligare två människor dött och en härva av lögner, som sträcker sig långt bak i tiden, nystas upp. Hela den våldsamma berättelsen utspelas mot en bakgrund av ljuvlig Cambridge-sommar, vars nostalgiska idyll genom sin kontrast ger ytterligare skärpa åt den ondska och snikenhet som åt bakom Mark Callenders död.”

Miniatyrmakaren

Miniatyrmakaren av Jessie Burton är en historisk roman som följer Nella i 1600-talets Amsterdam. Hon är nygift, men hennes man, en rik köpman, är oväntat ointresserad av henne – anledningen är bara en av alla saker som inte är vad Nella trott eller kunnat gissa. Romanen är överraskande och innehåller ovanligt levande människor och miljöer. Betyg: 3+ saknade papegojor av 5.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Det är 1600-tal i Amsterdam och artonåriga Nella kommer till stan för att flytta in hos sin nyblivna make, Johannes. Bröllopsgåvan består av ett kabinettskåp: en oerhört påkostad och exklusiv kopia av deras eget hem. Nella har dock svårt att komma till rätta i sitt nya, verkliga hem. Hennes man är märkligt ointresserad av henne, makens syster är sträng och det där kabinettskåpet – vad ska hon med det till egentligen? Hon drömmer om barn och om att bilda familj, men det närmsta hon kommer är den miniatyrvagga som skickas till henne från en miniatyrmakare. Snart kommer den ena obeställda möbeln och figuren efter den andra och det går upp för Nella att de verkar bära på ett budskap. Den ena miniatyren efter den andra tycks förutspå vad som ska hända, och saker och ting händer verkligen i den här boken! Ingenting tycks vara riktigt som man kan tro eller som Nella hade förväntat sig. Det visar sig snart att det finns något av en förklaring till varför Johannes är så ointresserad av henne och det visar sig också att systern döljer något oväntat och överrumplande.

Jag brukar inte fastna för historiska romaner, men Miniatyrmakaren gillade jag verkligen, kanske för att den hela tiden överraskar och förvånar och eftersom den faktiskt inte liknar någon annan bok jag har läst. Någonting som jag brukar tycka är problematiskt med historiska romaner är när de fokuserar för mycket på att skildra en tid och för lite på att faktiskt berätta om människor och relationer. En del författare bygger upp barriärer genom att använda ett gammaldags och lite stelt språk eller genom att vara så ängsliga för att skriva något som inte är helt historiskt korrekt att det blir en väldigt tunn gestaltning. Jag vet inte om Burton tar sig några friheter, men hon lyckas i alla fall både gestalta platsen, tidsandan och människorna. Det blir riktigt levande!

Jag tyckte att den här boken var underhållande och bra. Kanske tar jag den inte med mig som en stor läsupplevelse och kanske berörde den inte på djupet, trots allt, eller sa mig någonting nytt, men alla böcker behöver inte vara så omvälvande egentligen. Det kan räcka gott att boken är trevlig att läsa och den här boken tyckte jag verkligen om att få spendera tid med ett tag.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Om Jessie Burton och om Miniatyrmakaren

Jessie Burton (född 1982) är en brittisk författare som har gjort stor succé med debutromanen The Miniaturist (Miniatyrmakaren) som kom ut första gången 2014. Boken är på gång att bli en tv-serie tre delar och förväntas komma ut under 2017. Burtons senaste roman är Musan, som kommer på svenska i höst. Jessie Burton har en hemsida, twittrar under @jesskatbee och instagrammar under @jesskatbee.

Originalets titel: The Miniaturist (engelska).
Översättare: Leif Janzon, Charlotte Hjukström.
Uppläsare: Angela, Kovács.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Picador), 2015 (första svenska utgåvan, Modernista), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Storyside).
Antal sidor: 384 (ca 14 h lyssning).
ISBN: 978-91-7645-439-8, 978-91-7645-440-4, 9789176138878.
Andras röster: Beas bokhylla, Carolina läser…, Dagensbok.com, Eli läser och skriver, Johannas deckarhörna.

Förlagets beskrivning

”En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter. Nella har anlänt från landet för att påbörja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans bitska syster Marin.

Först senare dyker Johannes upp – och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i form av ett kabinettskåp. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt.

Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning eller orsaken till deras fall?”

Jane Eyre

Jane Eyre av Charlotte Brontë
Jane Eyre av Charlotte Brontë

Charlotte Brontës klassiska roman Jane Eyre kom ut första gången 1847 och generation efter generation har sedan dess upptäckt den – och älskat den. Det är förmodligen överflödigt att jag summerar vad den handlar om, men helt kort så handlar den alltså om den föräldralösa flickan Jane Eyre, som växer upp och börjar arbeta som guvernant åt en flicka som bor hos en viss Mr Rochester. Trots deras olika ställning (och ålder) så blir Jane Eyre och Mr Rochester häftigt förälskade i varandra. Men precis när det ser ut som att de ska få leva lyckliga i alla sina dagar så blir Jane varse att Mr Rochester har hållit hemligt att han redan är gift. Hans fru är psykiskt sjuk och hålls i princip inlåst. Till Mr Rochesters sorg blir Jane så förkrossad att hon rymmer när sanningen uppdagas.

Boken är kanske på sätt och vis att beakta som vilken kärleksroman som helst; en ovanligt (och onödigt?) lång sådan dessutom! Men det är svårt att inte fängslas av berättelsen och att tycka om Jane Eyre med sitt stora mod, sina höga ideal och sin förbluffande låga ålder (typ 19?). Trots att jag kan ha svårt för såväl kärleksromaner som klassiker så måste jag verkligen säga att jag tyckte om Jane Eyre. Det är fin berättelse och en berättelse som på allra bästa sätt ger någon slags tröst och säger att allting blir bra i slutändan ändå, bara man står upp för det man tror på och är sann mot sig själv.

Vad som överraskade mig något var att boken också var förvånansvärt rolig. Mr Rochester är så komiskt bitter och skönt ironisk! Jag vet inte om det är ljudboksuppläsningen som förstärker detta ytterligare, men i sådant fall så måste jag särskilt berömma uppläsaren, för jag gillade den här humoristiska kryddan. Det är för övrigt Katarina Ewerlöf som har läst in den här utgåvan och hon är ju överlag en riktigt skicklig uppläsare!

Jag kan verkligen rekommendera den här boken. Det enda som avskräcker lite är kanske sidantalet, men det är såklart en smaksak om man tycker om tegelstenar eller inte och det är verkligen inte en detalj som borde avskräcka någon från att läsa!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en riktigt klassisk kärlekshistoria om en modig och självständig tjej och hennes komplicerade förhållande till en man.

Betyg: 4 elaka fostermödrar av 5.

Jane Eyre av Charlote Brontë
Jane Eyre av Charlote Brontë

Om Charlotte Brontë och om Jane Eyre

Charlotte Brontë (1816-1855) var en brittisk författare som under sin korta levnadstid hann ge ut tre romaner under pseudonymen Currer Bell: Jane Eyre, Shirley och Villette (samt en fjärde roman: Professoren, som kom ut efter hennes död). Charlotte Brontë var storasyster åt författarna Emily Brontë och Anne Brontë.

Översättare: Gun-Britt Sundström.
Uppläsare: Katarina Ewerlöf.
Utgivningsår: 1847 (första svenska utgåvan), 1850 (första svenska utgåvan), 2011 (den här ljudboksutgåvan, Svenska ljud classica).
Antal sidor: 545 (ca 22 h lyssning).
ISBN: 978-91-86023-22-5, 99-0307595-2.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Jane Eyre, är Charlotte Brontës mest älskade och lästa roman. Skildringen av den unga flickan Janes svåra uppväxt, hennes tid på välgörenhetsskola, hennes ankomst till Thornfield Hall och mötet med den gåtfulle mr Rochester och hans dunkla hemlighet är sedan länge en klassiker. Det har skrivits spaltmeter om romanen, och utifrån vitt skilda motiv: feminism, religion, symbolism, kärlek, passion, natur, barn, sociala frågor och så vidare. Generation efter generation har levt med, gråtit med, skrattat med den unga flickan Jane Eyre och hennes långa och krokiga väg fram till ett självständigt liv.

Redan när Jane Eyre utkom 1847 blev den en storartad framgång. Genom sin passionerade och uppriktiga skildring av en älskande kvinnas strävan efter självständighet och likaberättigande utgör romanen en milstolpe i kvinnoskildringarnas historia och har under åren kommit ut i flera utgåvor, samt filmatiserats. Jane Eyre är en både skarpsinnig och romantisk berättelse om kärlek men den är också ett försvar för kvinnans rätt till lika värde.”

Liv efter liv

Liv efter liv av Kate Atkinson
Liv efter liv av Kate Atkinson

När lilla Ursula föds en vinterdag 1910 har hon navelsträngen lindad runt halsen och hon faller ned i ett mörker – innan livet ens har hunnit börja. Men vad hade hänt om hon inte hade dött, om läkaren hade hunnit i tid, om förlossningen hade gått bra? Kate Atkinson presenterar båda versionerna i Liv efter liv, där hon låter Ursula dö och leva om – om och om igen. Ursula ramlar utför ett tak när hon sträcker sig efter en docka. Eller så gör hon inte det. Hon drunknar när hon leker vid vattnet. Eller så blir hon räddad i sista stund av en konstnär som står vid strandkanten och målar. Om och om igen lever Ursula sitt liv. Hon upplever själv märkliga förnimmelser och déjà vu, börjar inse så smått att tiden inte är linjär och att minnen och framtid hänger ihop.

Så börjar Andra världskriget och Ursula upplever bombningarna av London, Blitzen. Hon förlorar sin lillebror, som är flygare och blir nedskjuten. I ett liv tar hon sig till och med till Tyskland och lär känna Eva Braun. Genom sina många liv smälter allting ihop och Ursula försöker sig på att ändra historien, att hindra Hitler.

Liv efter liv är inte den första boken om Andra världskriget och bombningarna i London (på det temat läste jag t.ex. Nattvakten av Sarah Waters för inte så länge sedan). Det är heller inte den första boken om ”fjärilseffekten” – hur små påverkan kan få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans. På det temat har jag tidigare läst t.ex. Karin Alvtegens FjärilseffektenJohn Irvings En bön för Owen Meany kan kanske också sägas höra dit, på sätt och vis. Men Liv efter liv är verkligen välskriven och nyskapande. Jag älskar alla olika lager som vecklas ut och hur minnen, framtid och tidigare händelser hänger ihop. Det blir både rörande, roligt, spännande och sorgligt på en och samma gång. Atkinson lyckas också osedvanligt bra med persongalleriet. Jag tycker verkligen om Ursula och imponeras över hennes mod och beslutsamhet som hon får till bland alla förvirrande tidshopp. Helst av allt önskar jag henne ett lyckligt liv, en lycklig framtid. Vissa av hennes liv är fruktansvärda, som livet när hon lever med en våldsam och kontrollerande man. Boken berättar på så sätt inte bara om Andra världskriget och olika livsöden från den tiden, när så många utsattes för obegripligt svåra sorger och förluster och så många miste sina liv. Den berättar också om andra möjliga liv, som skulle kunna drabba vem som helst. Det här är en bok som man faktiskt blir ganska ödmjuk och tacksam av att läsa.

Jag började att lyssna på den här boken som ljudbok, men hade svårt att hänga med. Jag är glad att jag höll kvar och att jag bytte till e-boken. Det här är verkligen en läsvärd och tänkvärd bok med en mycket spännande stil och nyskapande idé.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en annorlunda bok om Andra världskriget och de olika livsöden som skulle ha kunna drabbat om bara.

Betyg: 4+ rävar av 5.

Citerat ur Liv efter liv

”Ett plötsligt kyligt vinddrag, en isande luftström mot den just blottade huden. Hon befinner sig, utan förvarning, utanför insidan och den välbekanta våta, tropiska världen har abrupt försvunnit. Utlämnad åt elementen. En skalad räk, en ärta utan sin skida.

Inget andetag. Hela världen hänger på detta. På ett enda andetag.

Små lungor, likt trollsländevingar som inte lyckas spänna ut sig i den främmande atmosfären. Ingen luft i det strypta röret. Surret av tusen bin i den lilla hoprullade pärlan till öra.

Panik. Den drunknande flickan, den fallande fågeln.”

Liv efter liv av Kate Atkinson
Liv efter liv av Kate Atkinson

Om Kate Atkinson och Liv efter liv

Kate Atkinson (född 1951) är en brittisk författare och dramatiker. Hon är kanske mest känd för debutromanen Behind the scenes at the museum (I museets dolda vrår) från 1995. Hennes senaste bok på svenska är En gud i spillror (A god in ruins) som kom ut 2016. Kate Atkinson har en hemsida och en fansida på Facebook.

Originaltitel: Life after life (engelska).
Utgivningsår: 2013 (första brittiska utgåvan, Black swan), 2015 (första svenska utgåvan, Massolit).
Översättare: Anna Strandberg.
Antal sidor: 545.
ISBN: 9789187783234.
Andras röster: Beas bokhylla, Carolina läser, Hyllan, Litteraturkvalster & småtankar, Och dagarna gårSkrivarbloggen Kim M Kimselius.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Den 11 februari 1910 föds Ursula Todd, det tredje barnet till en rik engelsk bankirfamilj. Ursula har ett synnerligen unikt liv framför sig, där hon föds och dör om och om igen under de ca 60 år vi får följa henne. Hon får uppleva flera av sin tids viktigaste händelser och på olika sätt vara med att påverka historien. Tänk om du skulle få ett oändligt antal chanser att leva om ditt liv. Skulle du till slut kunna rädda världen från ett oundvikligt öde? Skulle du ens vilja? ”

Ett eget rum

Ett eget rum av Virginia Woolf
Ett eget rum av Virginia Woolf

Ett eget rum är en klassisk essä av Virgina Woolf. Ursprungligen var texten ett antal föreläsningar, vilket känns. Bitvis vibrerar boken av ivrig uppmuntran att slå sig fri, att skaffa de förutsättningar som behövs för att som kvinna kunna skriva, skapa, vara. Ett eget rum är på så sätt ett tidigt feministiskt verk. Delvis har vi kommit långt, men på många plan har vi inte kommit någon vart alls. Därför är det mycket intressant att få ta del av Woolfs essä från 1929. Närmare hundra år har passerat, men fortfarande har inte män och kvinnor samma förutsättningar.

I Ett eget rum leker Woolf med tanken på vad som hade hänt om Shakespeare hade haft en syster. Woolf konstaterar att det inte hade spelat någon roll om Shakespeare hade haft en syster som varit lika skicklig på att skriva – som kvinna hade hon ändå inte nått samma framgång. Över huvud taget handlar texterna mycket om just det att skriva och skapa. Förmodligen var det väl just det som var ämnet för Woolfs föreläsningar för de här kvinnliga studenterna (jag har inte kollat upp detta, men jag gissar det). Titeln anspelar på det rum som Woolf anser behövs för att kunna skriva. Ett rum och 500 pund om året – handfasta grejer, som inte var självklara då och inte är det idag. Räknas kvinnliga verk och värv lika mycket som mäns? Min egen erfarenhet är: nej.

Jag har hört mycket blandade åsikter om Virginia Woolf. Bland annat har jag vid några tillfällen påstått mig vilja läsa boken Mot fyren, men jag har då blivit avrådd. Den ska tydligen vara svårtillgänglig och ”tråkig”. Det är mycket möjligt, men jag är glad att jag vågade mig på Ett eget rum, för den var faktiskt mycket mer lättillgänglig än vad jag hade trott. Visst hade man kunnat läsa den på en djupare sätt också. Själv lyssnade jag på en ljudboksversion och det är inte alltid det går att stanna upp och reflektera så mycket när man lyssnar på en uppläsning. På sätt och vis hade jag gärna läst boken själv och gärna haft lite material som satte den i ett sammanhang. Jag tycker ändå att Ett eget rum var klart värd att lyssna på. Det är en tankeväckande och intressant bok.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en feministisk klassiker om Woolfs tankar kring vad som behövs för att som kvinna kunna skapa, skriva och vara i en värld där män har makten.

Betyg: 4 rum av 5.

Ett eget rum av Virginia Woolf
Ett eget rum av Virginia Woolf

Om Virginia Woolf och Ett eget rum

Virginia Woolf (1882 – 1941) var en brittisk författare som har gjort sig känd bl.a. för sina feministiska texter och åsikter. Hon debuterade 1915 med bildningsromanen The voyage out (Resan ut). En av hennes mest lästa och omtyckta verk är Mrs Dalloway från 1925. Mrs Dalloway har inspirerat till boken och filmen Timmarna/The hours. Woolf led i perioder av depression och 1941 förvärrades tillståndet kraftigt, bland annat på grund av sval kritik för en av hennes böcker och för att hennes hem hade förstörts under bombningarna av London. Woolf begick självmord samma år.

Originaltitel: A room of one’s own (engelska).
Utgivningsår: 1929 (första brittiska utgåvan, Hogarth press), 1958 (första svenska utgåvan, Tiden), 2015 (utgåvan på bilden, Modernista), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Viatone).
Översättare: Jane Lundblad.
Uppläsare: Elin Abelin.
Antal sidor: 166 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 9788771830071.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Virginia Woolfs essä Ett eget rum kom till på grund av två föreläsningar 1928 om kvinnor och litteratur och om den kvinnliga konstnärens möjlighet att ta plats i det dominerande manssamhället. Det krävs att ”en kvinna måste ha pengar och eget rum, om hon skall kunna skriva romaner.” Boken fick med sina tankar om kvinnan som självständig individ, med eget arbete och ekonomiskt oberoende, en banbrytande betydelse för kvinnofrigörelsen, och är fortfarande i dag ett centralt verk inom feminism och den feministiska litteraturkritiken. Tankarna framförs med humor, vrede, ironi och skarpsinne under vandringar med betraktelse av naturen och samhället, besök och middagar, där en historisk genomgång av kvinnliga författare blandas med fiktiva föreställningar. Ett eget rum är en av Virginia Woolfs mest betydande verk, men också en av de mest lättillgängliga och populäraste.”

Hundra omistliga ting

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon
Hundra omistliga ting av Lucy Dillon

Gina är nyseparerad och måste plötsligt tränga in sig själv och alla sina prylar i en liten lägenhet. Det blir startskottet för ett projekt som hon kallar för ”hundra omistliga ting”. Hon bestämmer sig för att gå igenom alla prylar hon äger och enbart spara 100 ting från sitt tidigare liv. Efter det ska hon göra en riktig nystart och bara fylla livet med nytt. Projektet går ”sådär”. Vad gör man med gamla kärleksbrev från första kärleken till exempel; han som hon inte har haft kontakt med sedan en olycka skiljde dem åt? Att gå igenom prylarna väcker minnen och många av de är smärtsamma. Cancer, förlorade föräldrar, första kärleken, äktenskapet som gick i kras, husdrömmarna, barnen som hon aldrig har skaffat… Det blir en lång inre resa för Gina.

Samtidigt tar hon sig an ett nytt projekt på jobbet. Hon är egen företagare och har som affärsidé att projektleda byggprojekt åt människor som vill ha hjälp med att bygga om och inreda sina hus. Nu blir hon kontaktad av ett par som vill rusta ett vackert K-märkt hus. Det råkar vara det hus som hon och hennes ex-make drömde om att få köpa. Nu blir hon istället involverad i projektet att förvandla huset åt ett annat par. Mannen i paret är den som är mest engagerad. Det visar sig snabbt att han och Gina har mycket gemensamt. Att det uppstår känslor är naturligtvis extremt förutsägbart. Det enda som förvånar mig är hur länge författaren drar ut på det. 😉

En annan kille som oväntat gör entré i Ginas liv är en övergiven greyhound som blir dumpad hemma hos henne av en fräck cykeltjuv. Gina har ingen plan på att bli hundägare utan gör sitt bästa för att lämna ifrån sig hunden till polisen, men av olika orsaker blir den kvar och det visar sig att den behöver Gina och att Gina, utan att hon kanske riktigt förstår det själv, behöver den.

Hundra omistliga ting är en mysig och varm feelgoodberättelse. Författaren lyckas pressa in många ämnen utan att det blir rörigt. Här trängs den förutsägbara kärlekshistorien och sidospåret med hunden med berättelsen om hur det kan vara att drabbas av cancer och att då inte bara stå inför en tuff behandling utan att också behöva grubbla över barn och de framtida chanserna att bli förälder. Boken handlar om vänskap, föräldraskap, familjehemligheter, husrenoveringar, driva eget företag… Dillon gör det också spännande genom att dra ut på vad som egentligen hände mellan Gina och hennes första kärlek.

Boken rymmer helt klart mycket – och det tycker jag är bra. Den här typen av böcker kan bli påfrestande tunna om författaren faller för frestelsen att fokusera för mycket på den förutsägbara lovestoryn som är ett obligatoriskt inslag i genren. Här blir det istället en fin och engagerande berättelse. Trots att jag är kattmänniska är det i någon mening hunden som berörde mig mest och då saknas det alltså inte andra berörande ämnen. Jag älskar berättelser om djur och vad djur kan tillföra här i livet och det märks att Dillon älskar hundar.

Vad jag annars tycker bäst om i den här boken är huvudpersonerna. Det är så fina, roliga och härliga människor att jag skulle vilja ha dem som kompisar. Jag hade gärna velat läsa mer. Det kändes så trist att boken tog slut!

Ja, jag gillade verkligen den här boken. Den är avkopplande och lättläst. Lyssnar man på ljudboken får man njuta av en uppläsning av Anna-Maria Käll, som faktiskt är en av mina favorituppläsare. Hon lyfter faktiskt boken ett snäpp, tycker jag! Någon som också gillar boken, om man får tro blurben på framsidan, är författaren Jojo Moyes, som bland annat är känd för romanen Livet efter dig. Den som gillar Jojo Moyes böcker borde absolut ge Hundra omistliga ting en chans. Det är en bok i samma stil och en riktigt lyckad sådan.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en värmande, avkopplande och engagerande berättelse om nyseparerade Gina och hennes inre resa när hon börjar rensa bland sina saker och påminns om gamla kärlekar, cancer och andra tuffa ämnen. Gillar du Jojo Moyes så kommer du förmodligen älska den här. Förstår du glädjen av att ha ett djur i sitt hem så är det ett plus.

Betyg: 4+ spektakulära lekstugor av 5.

Om Hundra omistliga ting och Lucy Dillon

Lucy Dillon (född 1974) är en brittisk författare som skriver romantiska feelgoodberättelser. Hon debuterade 2008 med The ballroom class (Tango för vilsna själar). Hennes senaste bok på svenska är När livet börjar om. Lucy Dillon har en hemsida, twittrar under @lucy_dillon, instagrammar under @lucydillonbooks och har en fansida på Facebook.

Originalets titel: A hundred pieces of me.
Översättare: Ann Björkhem.
Uppläsare: Anna-Maria Käll.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Hodder & Stoughton), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 487 (ca 17 h lyssning).
ISBN: 9789137142425, 9789176470145.
Andras röster: Boktokig, Dolas bokblogg, Cattis boktips, Endast eböcker, Kattugglan, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

Brev från den enda man hon någonsin älskat.
Ett minne från fadern hon egentligen aldrig lärde känna.
En blå glasvas som fångar ljuset en grå dag …

Gina Bellamy börjar om på nytt efter ett år som hon allra helst skulle vilja glömma. Efter att ha gått igenom en sjukdomsperiod och därefter skilsmässa ska hon nu flytta från det vackra viktorianska huset till en betydligt mindre lägenhet. Alla saker som hon vårdat ömt så länge verkar inte längre passa den hon är. För att hitta sig själv igen bestämmer hon sig för att slänga det mesta hon äger. Endast hundra saker får hon spara, hundra personliga saker ska bli den nystart hon längtar efter.

Att rensa bland ägodelarna väcker minnen till liv som får Gina att omvärdera sådant som hon tidigare har trott på och tagit för givet. Och att börja om blir svårare än hon har tänkt sig.

Med hjälp av ett husrenoveringsprojekt, bästa väninnan och en hemlös greyhound vågar Gina till slut börja blicka framåt och se ljust på livet igen. Och när kärleken åter finns inom räckhåll vet hon hur viktigt det är att leva i nuet och ta vara på varje ögonblick av lycka.”

Domaren

Domaren av Ian McEwan
Domaren av Ian McEwan

Fiona är domare och när hennes man berättar att han har en älskarinna och att han vill ha ett öppet förhållande så begraver hon sig själv i arbete. Hon har familjerätt som specialitet och måste hitta lösningar i komplicerade vårdnadstvister och andra dilemman. McEwan passar på att ta upp flera tänkvärda exempel där religion spelar en roll och där barn på olika sätt tvingas in i sina föräldrars tro.

Framför allt hamnar Fiona i ett svårt fall när hon måste ta ställning till om en svårt sjuk pojke med leukemi ska påtvingas blodtransfusioner. Hans föräldrar är Jehovas vittnen och pojken, som bara har veckor kvar till sin myndighetsdag, motsätter sig att ta emot blod. Hon bestämmer sig för att besöka pojken på sjukhuset för att försöka göra sig en bild av om han förstår vad som väntar honom.

Domaren är en långsam och välskriven bok är McEwan, som vanligt får man nästan säga, väcker tankar om aktuella frågor. Han har ju tidigare skrivit om t.ex. klimatfrågan (i romanen Hetta), men här är det barn, etiska frågor och religion som står i fokus. I bakgrunden utspelar sig också Fionas och hennes makes livskris.

Jag gillade den här boken. Jag vet inte mycket om juridik och rättegångar, men det var spännande att få följa Fiona i hennes arbete, faktiskt. McEwan är väldigt duktig på att berätta på ett lärorikt sätt om människor och deras yrken. Att det här är en karriärkvinna som är i huvudrollen blir jag faktiskt lite extra glad av. Det är också en väldigt tänkvärd bok, som sagt, och jag tycker om att den är så koncentrerad. Jag upplevde boken som väldigt kort, faktiskt. Jag blev förvånad när jag såg att pappersboken är på dryga 250 sidor för det här känns mer som en kortroman i och med att boken inte innehåller så många sidospår och andra utsvävningar. Sådant gillar jag!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort och koncentrerad roman som väcker många moraliska frågor och tankar kring barn och tro.

Betyg: 3+ flyglar av 5.

Domaren av Ian McEwan
Domaren av Ian McEwan

Om Ian McEwan och Domaren

Ian McEwan (född 1948) är en brittisk författare. Han debuterade 1975 med novellsamlingen First love, last rite. Sedan dess har han skrivit ett stort antal böcker och kommit att bli en av Storbritanniens mest uppskattade författare. 2008 placerade tidningen The Times honom på deras lista över ”de 50 största brittiska författarna sedan 1945”. Hans senaste roman i svensk översättning är Domaren, som kom 2015. Ian McEwan har en hemsida och en fansida på Facebook.

Originalets titel: The children act (engelska).
Översättare: Niclas Hval.
Uppläsare: Kristina Adolphson.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Random house), 2015 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Brombergs).
Antal sidor: 257 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789173376594, 9789173377652.
Andras röster: Bokboxen, Dagensbok.com, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Fiona Maye är hovrättsdomare specialiserad på familjerättsfrågor och dömer i fall där man måste prioritera mellan barns välfärd och religiösa fri- och rättigheter. Hennes professionella framgångar förmörkas dock av att hennes barnlösa äktenskap håller på att gå i kras.

Fionas man har bett henne att överväga ett öppet äktenskap och har efter flera uppslitande bråk flyttat ut ur deras hem. Fiona flyr in i sitt arbete och fördjupar sig i ett svårt fall där ett sjukhus vill ha hennes tillstånd att genomföra en livsavgörande blodtransfusion som en ung man vägrar eftersom han är ett Jehovas vittne. Mötet med ynglingen utlöser en händelsekedja där Fiona tvingas välja mellan liv och död och samtidigt fundera kring sina egna prioriteringar i livet.

Domaren är en lika underhållande som välskriven roman där Ian McEwan lyckas koka ner moraliska frågor till en riktigt spännande och fartfylld berättelse.”