Ämnesarkiv: Uppväxt

En människa föddes i Moskva

1 svar

Jag har ärligt talat inte känt till mycket om livet i Ryssland under Sovjettiden, men efter att ha läst Tanja Dianovas lilla självbiografi En människa föddes i Moskva känner jag att jag har fått ett fint porträtt av hur livet kunde se ut.

Dianova berättar utvalda episoder ur sitt liv i en kronologisk ordning. Det börjar således med barndomsminnen, där hon berättar att det gällde att ställa sig i kö så fort det uppstod någon sådan. Varubristen var så enorm att det var värt att köa, även om man inte visste vilka varor som fanns att köpa eller om man ens skulle lyckas komma fram till butiken innan varorna tog slut. Hon berättar om Sovjetsångerna och Leninberättelserna som de fick lära sig från det att de var små och att de verkligen kändes sig lyckliga och som att de bodde i världens bästa land. Sedan kommer författaren in på tiden när Sovjet föll och människor som levt hela sitt liv under kommuniststyre plötsligt skulle förstå hur en marknad fungerar. Inflationen var grotesk och fattigdomen enorm. Det behövdes en stor portion idérikedom, styrka och vilja för att klara sin försörjning.

Jag blev verkligen berörd av den här boken. Den har öppnat mina ögon för hur livet kunde se ut i Sovjetunionen/Ryssland och den har också bjudit på en intressant och inspirerande berättelse om hur man kan klara motgångar och ta sig vidare.

Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris.

Korparna

4 svar

Korparna är en av förra årets mest omtalade böcker. Den hyllades i pressen och belönades med Augustpriset. Snacka om en bra start på författarkarriären för debutanten Tomas Bannerhed!

Boken kretsar kring en familj som driver lantbruk i 70-talets Småland. Pappans hälsa är skör och han behandlas periodvis på psykiatrisk mottagning. I trakten blir han sedd som ett riktigt original och får utstå mycket skitsnack och ren mobbing. Äldsta sonen, ensam och orolig över situationen hemma, ägnar så mycket tid som möjligt med fågelskådning eller på flykt i böckernas värld, men har egentligen en stark press på sig att ta över lantbruket så småningom – något han inte har något intresse av.

Boken berättas ur pojkens synvinkel och den berättas på ett sällsynt gripande sätt. Språket är fantastiskt och rymmer i sin enkelhet många känslor. Det är verkligen inte en positiv bok, utan tvärt om några hundra sidor fyllda av ångest. Den segar sig fram mellan vardagssysslorna på gården, men är ändå spännande. Man vill ju så gärna att det ska vända för dem, men man förstår att det inte är lätt att fly sitt öde. För mig kändes det som en ganska tung läsning, just eftersom den inte är speciellt upplyftande, men det är en bok som jag lämnar ifrån mig med känslan av att det är en mycket stark läsning. Jag vill läsa mycket mer av Tomas Bannerhed, som så fantastiskt har fångat livet för en ung kille på väg att bli vuxen för tidigt.

Boken finns bl.a. hos Bokus och Adlibris.

Busters öron

2 svar

I Busters öron får vi följa Eva, som i dagboksanteckningar gör en tidsresa tillbaka till sin uppväxt. Det är för henne en smärtsam konfrontation med det hopplösa förhållande hon alltid haft till sin mamma, som alltid har tryckt ned sin dotter, skrikit efter henne och som alltid har varit självupptagen och uppmärksamhetskrävande. Det är många intressanta scener som målas upp, men det finns också mycket som jag finner för tillspetsat. Redan tidigt i boken avslöjas det t.ex. att Eva hittade en utväg i att mörda sin mor. Jag tycker att det känns lite onödigt att skruva till det för mycket, för boken hade kunnat bli mer intressant och gripande om den kändes mer realistisk. Det är verkligen insiktsfullt berättat om människor och relationer, men för mig faller det lite när det blir för mycket, som det tyvärr blir lite nu och då i boken.

Ändå var det en ljudbok som fängslade medan jag läste den. Kanske för att den så fint är inläst av Eva Röse, som är en mycket skicklig uppläsare.

Boken finns hos t.ex. Bokus och Adlibris.

Tematrio: Barndomsskildringar

3 svar

Jag hoppade över förra omgångens Tematrio, för den handlade om bokliga nyårslöften och jag har ju inga i år. ;) Den här veckan är jag dock mer än gärna med, för temat är inom en av mina favoritgenres: uppväxtskildringar.

Berätta om tre läsvärda barndomsskildringar!

Thorvalls böcker, som är inspirerade av hennes egna uppväxt och till stor del behandlar hennes mammas komplicerade äktenskap och den svåra relationen mellan mor och dotter, hör till några av mina favoriter. Trilogin börjar med När man skjuter arbetare…

En annan uppväxtskildring som jag tyckte var väldigt gripande är Morgan Allings biografi Kriget är slut. Väldigt inspirerande bok!

Min tredje bok den här veckan är ytterligare en av mina favoriter och även den en biografi: Bodil Malmstens Mitt första liv. I den berättar Malmsten om sin uppväxt och några av de svåraste sakerna berör hon bara med några rader. Det kan man kosta på sig när man är en sådan skicklig författare som Malmsten.

Vi håller på med en viktig grej

3 svar

Jag gillar verkligen uppväxtskildringar, men då jag är född i slutet av 80-talet har jag fram till nu aldrig kommit över någon uppväxtskildring som kan pricka in tidstypiska detaljer som jag själv kan känna igen från min uppväxt. De flesta uppväxtskildringar (som den nyligt utlästa Radhusdisco) vinner istället igenkänningspoäng hos de som kan känna igen sig i 70- eller 80-talet. Sara Hanssons serie Vi håller på med en viktig grej, fångar dock en mängd detaljer från 90-talet: Spice girls, magtröjor, hårmascara, bästa vänner-halsband, Happy meal på McDonalds, Buffaloskor, nötkräm… Det är kul! Men boken är framför allt bra för att den så snyggt sätter  fingret på hur det kan vara att gå i femman och ha en bästis, att älska Spice girls och att ha skilda föräldrar.

Berättelsen är självbiografisk och handlar om när Sara upptäcker Spice girls och i och med det får sin nya bästis: Rebbe i 6B. I träffsäkra bildrutor dansar Sara och Rebbe till Spice Girls, busringer, försöker göra revolt mot sina föräldrar och blir mörkrädda när de är ensamma hemma. Jag gillar det här! Boken får mig att kastas tillbaka till mellanstadiet och vad som kändes viktigt då. Extra plus för att den är så snyggt ritad och för att Sara och Rebbe ser ut som helt vanliga tjejer och inte är toksmala och tillfixade.

Radhusdisco

1 svar

Radhusdisco är en uppväxtskildring som utspelar sig ett årtionde tidigare än vad jag som 80-talist kan känna igen mig i, men det spelar faktiskt inte så stor roll. Det som snurrar runt i huvudpersonens tankar under hela den grundskoletid, när vi får följa honom, känns som autentiska tankar som barn kan ha i den åldern, oavsett årtionde. Har man glömt hur det var så blir man här påmind.

Boken är både underhållande och har hög igenkänningsfaktor. Det jag kan sakna är ett större djup, något som gör det mer intressant. Jag brukar fastna helt för uppväxtskildringar, men för min del får det gärna vara mer svärta eller mer inslag av att söka sig själv, som i Ett ufo gör entré eller Svinalängorna. Det här är alltigenom en solskensuppväxt med fråga chans-problem, oskuldsoro och hemligt skräckfilmstittande. I och för sig är det inte något dåligt i sig och vill man läsa något roligt och lättsamt är det här verkligen rätt bok. Jag hade på riktigt svårt att hålla mig för skratt ibland, dels för att det är så pubertetskomiskt och dels så roligt formulerat:

På väg mot skåpen tänkte jag på min uppgång och mitt fall. I lågstadiet hade jag varit andrahandsvalet efter Linus. Jag hade fått bli ihop med tjejer i termobyxor, komplicerade tandställningar och rinnande näsor, medan Linus fick snyggingarna i jeans och lockigt hår. Sedan, i årskurs fyra och en bit in på mellanstadiet, hade jag oväntat blivit tjejernas förstaval. Caroline hade ju för fan frågat chans på mig, jag var kung.

Därefter hade mitt rike vittrat sönder.

Jag förstod varken hur det kunnat ske eller vad jag gjort för fel och kunde därför inte rätta till det. Nu var jag inte ens ett andrahandsval för tjejerna, jag var så långt ner på listan att jag inte ens orkade tänka på det. Dessutom visste jag att jag inte skulle kunna ligga med någon även om jag mot alla odds träffade någon som ville. [...]

Som om det skulle göra någon skillnad förresten, tänkte jag. Ingen var ju intresserad av mig i alla fall. [...] Medan Caroline, som jag en gång varit ihop med, alltså redan hade knullat med en svart kille. Snacka om att ha nått olika långt i livet.

Mamma sa ibland för att trösta mig och mina systrar att man skulle tänka på att saker och ting alltid kunde bli värre.

Jag hoppades verkligen att det inte var sant.

 

Hungerflickan: en berättelse om matmissbruk, ensamhet och pappalängtan

Lämna ett svar

Hungerflickan är den andra boken av Hillevi Wahls två böcker baserade på hennes egna uppväxt. Huvudpersonen har dock fått namnet Irmeli. När boken tar sin början är hon tonåring och precis på väg att åka på utbytesår i USA. I Sverige lämnar hon sin alkoholiserade pappa, men med sig tar hon sitt egna missbruk: mat. Maten är tröst och maten är ångest. I USA kommer hon på knepet för att kunna tröstäta: att kräkas. Hon spenderar många ångestfyllda nätter i värdfamiljens badrum: kräkandes och hysteriskt städandes.

En smal kropp framstår som en lösning på många problem, men inte ens när hon har fått den smala kropp hon längtat efter han hon komma ur den ensamhet hon ändå känner. Hon söker tröst hos man efter man – någon är missbrukare, någon är 40+ och nyss frånskild. Ingen stannar särskilt länge.

Det är en gripande uppväxtskildring: öppen och ärlig. Ingenting är sminkat eller dolt. Jag tycker att det är bokens styrka och svaghet på samma gång. På samma gång som den berättar inifrån hur det kan vara att leva med de här problemen så blir det ibland lite för mycket för mig som läsare. Tacksam är jag i alla fall för slutorden och att boken knyts ihop med positiva ord och en tydlig bild av att det går att ta sig ut på andra sidan. Jag tror inte att den som är där själv kan bli hjälpt av boken, men vilken tonåring som helst kan nog behöva bli påmind om att det alltid vänder de gånger det känns svårt.

Kriget är slut

Lämna ett svar

Morgan Alling känner jag igen redan från hans tidiga karriär, som programledare för sommarlovsprogrammet Tippen, men det är inte mycket jag har vetat om hans liv och bakgrund. Nu har jag läst hans biografi, Kriget är slut, som börjar när Alling i 4-årsåldern bor tillsammans med sin lillebror hos sin biologiska mamma, som är alkoholiserad och lever ihop med en kriminell och våldsam man, och slutar när Alling är tonåring och går på scenskolan. Vilken biografi!

Den trassliga bakgrund, som Alling smärtsamt, utan att bli sentimental, målar upp, berör och hans revanschlust och starka drivkraft att komma in på teatern gör mig alldeles glad.

Alling berättar om hur han bytte skola och flyttade omkring under sina första skolår och hur han, genom det, lärde sig att blixtsnabbt känna av nya grupper för att hitta sin roll. Han spelade när han presenterades för fosterfamilj efter fosterfamilj och han tog ofta rollen som klassens clown, och låtsasramlade, även om det gjorde ont, för att få folk att skratta och tycka om honom. Allt är lite av ett skådespel och ett rollsökande. Han skriver:

”Hela mitt liv har jag sökt uppmärksamhet. Se mig! Älska mig! Jag har spelat teater så fort jag har öppnat en kylskåpsdörr – för då tänds en lampa.”

Som läsare kan man se det framför sig. Ja, man fängslas verkligen av berättelsen. Alling berättar öppet om många tunga saker: misshandel, övergrepp och taskiga hemförhållanden, men han vänder det också till sin styrka. När folk envisas med att berätta för honom hur svårt det är att komma in på teaterhögskolan så blir han inte nedslagen – han antar utmaningen. Och kommer in!

Jag tycker att det här var en fantastisk läsning. Vilket liv! Vilken styrka! Det är ingen bok som man skrattar sig igenom precis. När man lägger den ifrån sig tar man framför allt med sig känslan av att allt i livet är möjligt och att alla kan uppfylla sin dröm. Det är verkligen inte illa. Det här gillade jag!

Tematrio: Mammor

2 svar

Veckans Tematrio har tema mammor. Jag har ju redan publicerat ett helt inlägg där jag har spånat kring litteraturmammor, men nu har jag alltså haft anledning att djupdyka efter fler minnesvärda mödrar och funnit att de ofta finns med i diverse uppväxtskildringar.

När vi var barn är en av mina absoluta favoriter i genren. Det är en barnbok som jag har fått läst för mig och som jag har läst själv flera gånger. I den berättar Ann-Madeleine Gelotte om sin egen, sin mammas och sin mormors uppväxt. En rolig och fint illustrerad historiebok!

En annan av mina favoritböcker från när jag var liten är böckerna om Rut-Emma. Rut-Emma har också en mamma och hon är inte som andras mammor. En särskild bild från boken har verkligen etsat sig fast i mitt minne. Den föreställer Rut-Emmas mamma på föräldramöte. Alla andra mammor sitter prydligt och stilla medan Rut-Emmas mamma sitter framåtlutad och med större hatt än alla andra (så vill jag minnas bilden i alla fall; boken har jag inte här). Jag älskar alla sådana där roliga detaljer i boken. Den fångar verkligen hur det kan vara att vara barn (och att skämmas för sin mamma).

En helknäpp mamma är mamman i Joyce Carol Oates finfina Älskade syster. Mamman i boken utnyttjar sin dotter, och hennes unika talang för konståkning, för att kunna klättra på den sociala stegen och ta sig in i de fina kretsarna i den amerikanska överklassen. Boken är skruvad, men den berör!

Simon och ekarna

Lämna ett svar

Simon och ekarna är en roman där Fredrikssons berättarglädje lyser igenom lika starkt som i Anna, Hanna och Johanna, som jag har lyssnat på tidigare. Om det inte är självupplevda händelser hon skriver om får man nog dra slutsatsen att Fredriksson hade en sällsynt förmåga att fantisera ihop världar för sina böcker. Man får känslan av att berättelsen är långt större än vad som ryms mellan pärmarna (eller i CD-skivorna) och att personerna verkligen är levande.

I den här boken är det Simon som är huvudperson och läsaren/lyssnaren får följa honom genom hela livet: uppväxten hos fosterföräldrar (som det visar sig senare i boken) i 40-talets Göteborg , vänskapen med den judiske pojken Isak, hur han träffar sin livskamrat och hur han studerar och finner det ämne som han bestämmer sig för att doktorera inom.

Det är en härlig berättelse, som rymmer väldigt mycket. Jag vet inte om den sa mig så mycket nytt, men det var inte alls dumt att få kika in i den värld som Fredriksson så fint målat upp. Jag lyssnade på den som ljudbok och tyckte väldigt bra om uppläsningen, som gjordes av Helena Brodin.

Lilla himlafågel

3 svar

Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.

I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.

Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.

Skära för sten

Lämna ett svar

Det råder ingen tvekan om att Abraham Verghese själv är kirurg, precis som bokens huvudperson, Marion. I Skära för sten ges det en hel del fascinerande (och för den känslige: lite äcklande!) operationsrumsscener, vilket får mig att påminnas om Lördag, som jag läste ganska nyligt. Jag tycker det är kul när författare med en annan huvudsyssla delar med sig av sin passion och sitt yrke, för man då kan man få chansen att ta del av värdar som man inte alls skulle kunna få en inblick i annars.

Boken handlar om den blivande kirurgen Marion Stone, som växer upp tillsammans med sin tvillingbror Shiva hos fosterföräldrar i Etiopien. Den biologiska mamman dog i barnsäng och pappan, också kirurg, stack under förlossningen. Ödet vill dock att Marion ska återförenas med sin far senare i livet.

Boken är ganska lång och jag hade faktiskt svårt att komma in i den, men jag gav den chansen och är glad över det. Författaren väver på ett snyggt sätt ihop alla livsöden i boken till något slags hoppfullt slut och det är en spännande och fascinerande berättelse – lite väl lång kanske, men ändå läsvärd.

När barnet lagt sig

Lämna ett svar

När barnet lagt sig är Michael Nyqvists självbiografi, där han berättar om sökandet efter sina biologiska föräldrar, delar med sig av, på samma gång roliga som intressanta, inblickar i livet som skådespelare och stoppar in små episoder som han minns från sin barndom och uppväxt. Jag tycker den är riktigt bra och författaren har lyckats att verkligen hitta bitar från barndomen som man kan känna igen sig i. Det känns insiktsfullt, genomtänkt och intressant!

Jag visste inte mycket om Michael Nyqvists liv innan jag läste boken och någonstans tror jag inte att jag vet så mycket mer nu heller, för visst väljer en författare alltid ut delar och friserar för att få ihop en bra bok, även när det gäller självbiografier. Men det är så det ska vara! Boken är både underhållande och tankeväckande.

Näckrosträdet

Lämna ett svar

Jag tyckte väldigt bra om böckerna om Nancy (Mosippan m.fl.), men Näckrosträdet fångar mig tyvärr inte. I boken får vi följa Hildur genom hennes liv: från barndomen hos fostermamman och folkskolelärarinnan Greta och genom ett helt liv och äktenskap med mannen som blir hennes make, Ivan. För Ivans skull hoppar Hildur av sina studier och blir hemmafru och hon lever hela sitt liv med tanken om att det är ett livslångt äktenskap. Man undrar lite vad som driver henne att stå ut genom otrohetsaffärer och diverse galenskaper. Ivan framställs som psykiskt sjuk, sexuellt överaktiv och helt utan någon verklig kärlek till Hildur. Boken känns bitter, sorgsen och mörk. Eländig, liksom. Och jag förstår aldrig varför det inte sker något, varför Hildur mest tycks traska på och godta att livet är som det är.

Jag blev inte uppåt av boken precis och jag förstår den inte heller. Kärlek må i och för sig vara nästan omöjligt att förstå.

Trots allt förstår man att författaren skriver någonting viktigt som hon behöver berätta; som om det här är något hon har skrivit för att skriva av sig. Jag beundrar det och hur hon lyckas skriva så öppet och dela med sig av så mycket instängda känslor. Det är min största behållning av boken.

Mitt första liv: Den gudarna älskar dör inte

2 svar

Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:

Kunde jag göra något för att övertyga en ung desperat människa om hur överflödigt det är att ta livet av sig skulle jag göra det. [...]

Jag bara säger till varenda ung människa som befinner sig i en olidlig situation – tänk inte tanken, tänk inte ens på det. Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.

Gör vad som helst utom det.

Jag har varit där och kommit tillbaka för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.

Det är kanske bara Malmsten som har förmågan att kunna hitta precis rätt ord och att uttrycka allt så perfekt och komprimerat. Just därför blir det oändligt mer berörande än vad det blir i biografier och berättelser som är fyllda, sida upp och sida ner, med elände och sorg. Jag vet inte när en text grep mig så mycket som detta, och ändå är det endast ett kapitel i en bok som faktiskt inte alls är den snyftiga tonårsångestberättelse som många andra författare skulle ha kunnat skriva istället. Malmsten skriver inte för att skriva av sig om sitt självmordsförsök i tonåren. Hon nöjer sig helt lugnt med att berätta att det inte var värt det. Det imponerar stort på mig.

Boken i övrigt berättar och illustrerar resten av Bodil Malmstens första liv, de första tjugo åren. Boken tar sig inte fram i kronologisk ordning, vilket är precis som det borde. Istället kommer olika kapitel som var och en berättar om det Malmsten tror sig minnas från sitt första liv: hur det var att växa upp i Norrlands fjälltrakter och att sedan spendera tonåren hos fosterfärldrar i Vällingby. Det är inte utan humor, tvärtom, men det finns ändå en tanke bakom allt och mycket att fundera över och att ta med sig efteråt. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som väcker så mycket tankar och känslor, skratt, ingenkänning, ibland rent av tröst. Jag älskar den här boken. Den är fantastiskt malmstensk och kanske det bästa, finaste, varmaste, roligaste och sorgligaste jag har läst av henne. Jag vill läsa den igen.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...