I museets dolda vrår

I museets dolda vrår av Kate Atkinson är en omfångsrik roman (särskilt när det gäller persongalleriet) som berättar om en rad intressanta kvinnoöden. Betyg: 3 oönskade papegojor av 5.

I museets dolda vrår av Kate Atkinson
I museets dolda vrår av Kate Atkinson

För några år sedan var vi många som slukade Liv efter liv, en väldigt annorlunda bok som berättar om Andra världskriget genom en huvudperson som gång på gång dör, för att i nästa kapitel leva vidare som om inget hänt. Gång på gång berättas vad som hade hänt om bara döden inte hade ryckt bort henne. Nu har jag läst en av författarens, Kate Atkinsons, tidigare böcker, I museets dolda vrår, och jag anar att den här typen av fantasifulla idéer är något som författaren gärna använder sig av. I museets dolda vrår berättas boken utifrån Ruby, som i det första kapitlet inte är mer än ett embryo som precis har uppstått och ger mamma Bunty gravidkänningar medan hon harvar på med sitt liv, pyrande av missnöje över maken.

Därefter följer en lång berättelse om Rubys liv och mellan varje kapitel finns insprängda fotnötter som är lika uttömmande som egna kapitel. Där berättas om Rubys släktingar och livsöden och, kanske framför allt, deras hemligheter och länkar som ger ledtrådar till varför var och en agerar som de gör. Till slut vecklas det ut en hemlighet som i någon mening funnits i Ruby hela tiden och har varit en tomhet och sorg, svår att sätta fingret på. När den väl uppenbaras är det lätt att som läsare vilja gå tillbaka och se berättelsen i det nya ljuset och att fascineras över de ledtrådar som författaren har strösslat med.

I museets dolda vrår är en omfångsrik roman, inte minst sett till persongalleriet. Tyvärr gjorde jag misstaget att lyssna på ljudboksversionen av den här boken och det var minst sagt svårt att hålla isär alla personer och känna igen vilken tidsperiod just den här berättelsen utspelar sig. Jag är säker på att det hade varit mycket lättare att hänga med om jag hade haft pappersboken framför mig. Det blev tyvärr alldeles för rörigt för mig och jag hade svårt att riktigt få ihop alla berättelser i huvudet. När jag ser tillbaka på vad jag har lyssnat på känns den mest som en novellsamling och inte som en bok med en tydlig röd tråd.

Jag är säker på att många andra kan läsa och fängslas av den här boken, som bygger på en intressant idé och som, precis som Liv efter liv, är en alldeles egen och minnesvärd berättelse. Jag känner spontant att jag någon gång vill läsa om den.

Kate Atkinson

Kate Atkinson (född 1951) är en brittisk författare och dramatiker. Hon är kanske mest känd för bestsellern Life after life (Liv efter liv). Hennes senaste bok på svenska är En gud i spillror (A god in ruins) som kom ut 2016. Kate Atkinson har en hemsida och en fansida på Facebook.

I museets dolda vrår av Kate Atkinson
I museets dolda vrår av Kate Atkinson

I museets dolda vrår

Originalets titel: Behind the scenes at the museum (engelska).
Översättare: Lena Torndahl.
Uppläsare: Katarina Ewerlöf.
Utgivningsår: 1995 (första brittiska utgåvan), 1996 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (utgåvan på bilden, Ponto pocket), 2016 (den här ljudboksversionen, Massolit).
Antal sidor: 429 (ca 16 h lyssning).
ISBN: 91-37-10870-0, 9789176793299.
Andras röster: BoktokaC.R.M. Nilsson.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”En rörande familjesaga om lycka och tragedi, I museets dolda vrår är bästsäljande författaren Kate Atkinsons prisbelönta debutroman.Redan under befruktningen börjar Ruby Lennox sin berättelse. Inne i livmodern förnimmer hon sin mors tankar och känslor, den kärlekslöshet och det ständiga missnöje hon känner för Rubys far. Hon anar också de omständigheter som kommer att forma hennes liv. Fast besluten om att ta reda på allt om sin familj och deras hemligheter tar hon oss med på en svindlande färd genom 1900-talet.”

Det finns annan frukt än apelsiner

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson är den smärtsamma, men samtidigt förvånansvärt roliga och varma, berättelsen om hur Jeanette växer upp i ett frikyrkligt hem och hur allting sedan raseras när hon blir kär i en tjej. Betyg: 3+ onda andar av 5.

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson

När jag började lyssna på Det finns annan frukt än apelsiner trodde jag att det var en självbiografi, men jag har sedan förstått att det är en roman, även om den, precis som alla romaner, har självbiografiska drag. I huvudrollen hittas i alla fall en tjej med samma namn som författaren själv: Jeanette. Hon växer upp som adoptivbarn i en frikyrklig familj. Uppväxten präglas av uppfattningen att Jeanette ska bli missionär och Jeanette ger sig också entusiastiskt in i församlingsarbetet med den naivitet som bara barn kan uppvisa. Väckelsepredikandet får dock ett abrupt slut när Jeanette som tonåring blir förälskad i sin första, stora kärlek – Melanie. Homosexualitet är ingenting som accepteras i församlingen och Jeanette blir plötsligt stämplad som besatt av satan och måste överge allt.

Det här är en smärtsam bok om en udda uppväxt, där uppfattningen om vad som går an, och vad som inte gör det, är oerhört snäv. Det måste vara väldigt speciellt, för att inte säga fruktansvärt, att växa upp i en sådan miljö. Hur kan någon hitta sig själv i en sådan miljö? Ändå är det en bok med förvånansvärt mycket värme och humor och jag känner mig närmast upplyft av att det uppenbarligen går att spränga sig fri även när förutsättningarna ser ut som de gör i boken.

Det finns annan frukt än apelsiner kom ut första gången 1985 och har kommit i flera svenska översättningar sedan dess. Jag kan mycket väl förstå att den här bokens popularitet består – Winterson berättar verkligen en helt egen berättelse och har en speciell humor som verkligen funkar ihop med denna uppväxtskildring.

Om Jeanette Winterson och Det finns annan frukt än apelsiner

Jeanette Winterson (född 1959) är en brittisk författare, som liksom huvudpersonen i hennes debutroman Det finns annan frukt än apelsiner, växte upp som adoptivbarn i ett frireligiöst hem, ett hem som hon tvingades lämna efter att ha inlett en relation med en kvinna. Hennes senaste roman på svenska är Tidsklyftan (The gap of time). Jeanette Winterson har en hemsida.

Originalets titel: Oranges are not the only fruit (engelska).
Översättare: Lena Fries-Gedin.
Uppläsare: Ulla Skoog.
Utgivningsår: 1985 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, i översättning av Caj Lundgren, Gedin),  2015 (första utgåvan i den här översättningen, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här inlästa versionen, Radioföljetongen i Sveriges radio).
Antal sidor: 238.
ISBN: 91-7964-059-1, 9789146228981.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Jeanette Wintersons klassiska, numera kultförklarade och ständigt efterfrågade debutroman i nyöversättning.

Liksom folk i allmänhet bodde jag länge hos min mor och far. Min far gillade att se på brottning. Min mor gillade att brottas.

Det här är berättelsen om Jeanette, adopterad och uppfostrad som vore hon en av Guds utvalda i en strängt religiös, frikyrklig arbetarfamilj i norra England. Hon verkar vara förutbestämd att bli missionär, och redan vid unga år är hon en framgångsrik väckelsepredikant. Men 16 år gammal möter hon en annan flicka, och eftersom varken kärlek eller sex ingår i den utstakade planen så tvingas Jeanette lämna kyrkan, hemmet och familjen för att kunna leva med den hon älskar.”

En droppe midnatt: en familjebiografi

En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Jason Diakité  har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.

När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia.  Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.

Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.

Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.

En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.

Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Om Jason Diakité och En droppe midnatt

Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.

Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…

Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.

Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”

I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”

Om det var krig i Norden

I Om det var krig i Norden av Janne Teller får läsaren leka med tanken på vad som skulle hända om det var krig här hos oss. En mycket tankeväckande bok! Betyg: 5 kakförsäljare av 5.

Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om det var krig i Norden av Janne Teller

Om det var krig i Norden av Janne Teller är en ungdomsbok formgiven som ett pass.  Som svensk medborgare är det lätt att se passet som en en pryl, vilken som helst, och inte reflektera över vilken makalös tur vi har som kan använda våra svenska pass för att korsa gränser och bli insläppta lite var som helst. Det är ingen självklarhet att ha ett pass eller att kunna resa fritt – se bara hur många det är som inte ser några andra alternativ än att försöka korsa Medelhavet i de mest odugliga farkoster. Om det var krig i Norden kom ut första gången 2002 (i den danska versionen), d.v.s. långt innan ”flyktingkatastrofen” började diskuteras överallt, men tråkigt nog är boken lika aktuell nu som då. Krigen fortsätter på olika håll i världen och för varje konflikt finns tusentals, hundratusentals, miljontals människor som får sina liv och förutsättningar totalt omkullkastade.

I Om det var krig i Norden är det de nordiska länderna som är i krig med varandra. Boken inleds med ”Tänk om det blev krig i Norden. Vart skulle du ta vägen?” och sedan fortsätter tankeexperimentet. Det finns hela tiden ett du-tilltal, som tillsammans med konfliktplatsen gör att berättelsen känns nära.

Det här är ingen lång berättelse, men boken lyckas på ett mycket effektivt sätt väcka tankar. Som person som aldrig har varit på flykt eller upplevt ett krig så går det knappast att förstå vidden av vad krig gör med människor och av den anledningen kanske inte boken ger mer förståelse, men den ger i alla fall mer medkänsla. Jag har aldrig trott att det är en enkel sak att vara på flykt och jag har aldrig trott att det är självklart att just jag har sluppit denna erfarenhet, men efter den här boken är jag ännu mer ödmjuk.

Jag hoppas att så många som möjligt läser Janne Tellers fantastiskt fina berättelse om att vara på flykt. Boken kan hittas i hyllor för ungdomsböcker, men det här är definitivt en bok som även vuxna har all anledning att läsa. Och när du läser, glöm inte att betrakta de fina illustrationerna av Helle Vibeke Jensen. Illustrationer och form är verkligen pricken över i!

Citerat ur Om det var krig i Norden

”Du har slutat fråga din pappa vart.
Vart ni ska ta vägen.

Det finns inget svar på vart. Er familj har blivit en siffra. Fem! Det finns inget land som vill ha fem flyktingar till. Flyktingar, som inte kan språket, som inte vet hur man beter sig i ett klassiskt kultursamhälle, hur man respekterar sin granne, sätter gästens välbefinnande framför sitt eget och värnar om en kvinnas dygd. Flyktingar som inte vet hur man lever i värmen. Nej, det finns inget land som vill ta emot de dekadenta människorna norrifrån. Gudsförnekare, som bara kommer att förstöra de rättrognas levnadsmönster. Arbeta kan de inte heller. De kan inte arabiska, och de är inte vana att hugga i. Flyktingarna från Norden kan inget annat än att sitta på kontor och vända papper. Det behövs ingenstans. Så säger man i den arabiska världen. Den närmaste platsen på jorden med fred och möjligheter till en framtid. Så vart? ”

Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om det var krig i Norden av Janne Teller

Om Janne Teller och Om det var krig i Norden

Janne Teller (född 1964) är en dansk författare som också har arbetat med konflikthantering och fredsprocesser på flera platser i världen, bland annat i rollen som rådgivare åt FN och EU. Hon debuterade 1999 med romanen Odens ö. Hennes senaste bok på svenska är novellsamlingen Allt som är (2014). Janne Teller har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: Hvis der var krig i Norden (danska).
Illustratör: Helle Vibeke Jensen.
Översättare: Karin Nyman.
Utgivningsår: 2002 (första danska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Lilla piratförlaget).
Antal sidor: 64.
ISBN: 978-91-87027-21-5.
Andras röster: dagensbok.com, Fiktiviteter, Hyllan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Föreställ dig att det är krig – inte i Irak eller i Afghanistan eller i något annat avlägset land – utan här i Europa. I Sverige – hos oss. Med Om det var krig i Norden bjuder Janne Teller in läsaren till ett tankeexperiment. Genom att vända på perspektiven får hon oss att förstå vad det innebär att vara flykting.

Om det var krig i Norden är en liten bok, utformad som ett pass. Författaren försätter läsaren i flyktingens position och väcker frågor om tolerans och medmänsklighet.

Janne Teller föddes 1964 i Köpenhamn med österrikisk/tysk familjebakgrund. Hon har studerat statsvetenskap och arbetat som rådgivare åt FN och EU runt om i världen, med konflikthantering och fredsprocesser. Sedan 1995 ägnar hon sig åt sitt skrivande på heltid och bor i New York. Bakom bokens illustrationer står den prisbelönta danska illustratören Helle Vibeke Jensen.

Om det var krig i Norden har fått stor uppmärksamhet och strålande recensioner runt om i Europa.”

Värddjuret

Värddjuret av Marie Hermanson är en lågmäld skräckroman om en kvinna som blir värddjur för puppor av en nära utdöd fjärilsart. Det är en tänkvärd bok med många lager. Betyg: 5 juicepaket av 5.

Värddjuret av Marie Hermansson
Värddjuret av Marie Hermansson

I Värddjuret är det en kvinna i 35-årsåldern som har huvudrollen. Hon är singel, barnfri, frilansarbetare – hon är ärligt talat den mest fria kvinna jag har träffat mellan ett par pärmar, och trots att det kanske inte är just detta som är bokens huvudsakliga tema så var det faktiskt det som berörde mig mest. Jag vet inte om det var författarens mening att göra en poäng av att huvudpersonen i boken är helt obunden och fri, men för mig var det en närmast överrumplande läsning, jag fick nästan en aha-upplevelse. Jag känner verkligen ingen, särskilt ingen kvinna, som inte är bunden till jobb eller familj. Dessutom upplever jag att vi alla har förväntningar på oss att sträva efter just fast jobb och familj, som om det vore en universell väg till lycka. Det här är den första gången jag gläntar på en berättelse som, åtminstone delvis, visar på ett annat sätt att leva och faktiskt inte skildrar det som någonting problematiskt att leva ensam. Jag tycker att bokens huvudperson är rakt igenom inspirerande och lätt att tycka om. Hon bor själv. Reser till andra sidan jordklotet själv. Hon försörjer sig genom att teckna och behöver ingen annans feedback för att veta vad hon ska prestera i jobbet. Hon framstår som helt självsäker.

Paradoxalt nog befinner sig huvudpersonen snabbt i en situation där hon faktiskt inte är speciellt fri. Efter en resa till Borneo kommer hon nämligen hem med en liten böld på låret. En excentrisk läkare, med fjärilar som specialintresse, vill mena på att bölden innehåller puppor och att en närmast utdöd fjärilsart kan komma att kläckas om hon bara håller sig i den rätta, tropiska miljön och låter larverna ha det bra. Han erbjuder henne att bo i sitt fjärilshus en tid och kvinnan går med på detta.

Tiden hon spenderar i fjärilshuset låter henne göra inre resor och begrunda händelser under uppväxten. Samtidigt krymper hennes värld allt mer. Ju mer tid hon spenderar i fjärilshuset, desto mer vag blir världen utanför. Sakta byggs det upp en obehaglig känsla av att allt inte står rätt till med vare sig fjärilslarverna eller hennes vistelse i fjärilshuset.

Marie Hermanson har ett återkommande grepp att hon blandar in övernaturliga och lite mardrömsinspirerade episoder i sina romaner så att det blir en slags lågmäld skräck. Det här är dock den av hennes böcker där jag tycker att hon syr ihop det som bäst, medan det i en del andra romaner har funnits långsökta scener som har varit svåra att få ihop utan alltför störande logiska luckor. Det här är förvisso ingen realistisk roman, men det är en roman där det rakt igenom känns som att idén håller och som att det absurda verkligen adderar något till berättelsen i stort. Jag fastnade verkligen för den här överraskande berättelsen och jag hade mycket gärna bokcirklat faktiskt. Det är en bok som väcker tankar och funderingar och jag hade gärna diskuterat den med andra och fått lite fler vinklar på vad som egentligen händer. Även utan dessa diskussioner tycker jag dock att Värddjuret var en verkligt fin läsupplevelse. Det här är en udda och välskriven bok med många lager.

Citerat ur Värddjuret

”Det droppade från bladen av något tidigare regn. Eller om det helt enkelt var luftens fuktighet som kondenserades.

Och när jag satt där på stenblocket och såg ner i det guldbruna vattnet så hände något med mig.

Jag gav upp. Jag släppte allt. Jag lade av mig hela bördan.

Jag såg på stimmet med små fiskar som strök tätt förbi mina ben, såg skuggan som följde dem över botten. De vände samtidigt som en enda varelse och försvann in i den mörka undervattensgrottan, som rotvältan rivit upp.

Jag såg på trädrötterna, som bildade komplicerade mönster under vattnet, och på de tunna solsträngarna.

Och jag kände igen alltihop.

Med ens insåg jag att jag alltid hade suttit här. Mitt andra liv hade bara varit ett kort avbrott, en parentes, ett besynnerligt misstag.

Jag hade inte alls kommit vilse.

Jag hade kommit hem.

Senare har jag fått veta att jag var borta högst fyrtio minuter. Det var alltså inte särskilt länge jag satt där vid rotvältan i floden, men jag minns det som längre än en livstid”

Värddjuret av Marie Hermanson
Värddjuret av Marie Hermanson

Om Marie Hermanson och om Värddjuret

Marie Hermanson (född 1956) är en svensk författare och journalist. Hon debuterade 1986 med romanen Det finns ett hål i väggen och har  därefter skrivit en lång rad romaner. Flera av hennes romaner har dramatiserats: Värddjuret har satts upp som teater och Mannen under trappan har visats som TV-serie. Hennes senast roman är Skymningslandet (från 2014). Marie Hermanson har en hemsida och en Facebooksida.

Utgivningsår: 1995 (första svenska utgåvan (utgåvan på bilden ovan), Bonniers), 2014 (den här e-boksversionen, Bookmark förlag).
Antal sidor: 199.
ISBN: 91-0-056131-2, 9789187173387.
Andras röster: Booksesseddagensbok.com.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Ensam i livet efter ett flerårigt förhållande med en gift man ger hon sig iväg till Borneo. Resan ger henne respit från vardagen och en sällsynt möjlighet till återblick på sin barndom, sitt liv.

Men när hon återvänder till Sverige förändras allt. Hon känner plötsligt en svag muskelryckning i låret, den varar bara någon sekund men liknar inget hon dittills varit med om. Känslan är fullkomligt ny och främmande.

Efter mötet med en excentrisk läkare, specialist på tropiska sjukdomar, får hon veta sanningen. Hon har blivit värddjur för en annan varelse…”

Hemmet

Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Det är också en fin bok om att vara anhörig till någon som har drabbats av demens. Betyg 5 fettfläckar av 5.

Hemmet av Mats Strandberg
Hemmet av Mats Strandberg

Joel är tillbaka i sin barndoms småstad. Hans mamma har drabbats av demens och stället som de tidigare har skämtat om när någon har drabbats av glömska har plötsligt blivit den enda rimliga utvägen: Joels mamma, Monika, ska flytta från sin villa till äldreboendet Tallskuggan. Demens är en sjukdom som i allra högsta grad drabbar de anhöriga och för Joel är det ingen lätt sak att hantera mammans tillstånd. Han har under en tid behövt ta hand om henne, torkat hennes urinfläckar, konfronterats med hennes förvirring och oro. Ibland har det blivit förbättringar i tillståndet, men snabbt ramlar det tillbaka och nu går det inte längre att blunda för att Monika behöver en plats på ett äldreboende.

För anhöriga är det svårt att se närstående i den sjukhusliknande och torftiga miljön. För personalen är det dock vardag att möta Tallskuggans ”kunder”, som de kallas i det moderna, pinnräknande samhället som Mats Strandberg beskriver. På Tallskuggan finns Edit, som går omkring med samma fras i en ständig loop, och Walborg, som vill ringa till sin mamma och som alltid blir lika skärrad när mamman inte svarar på det telefonnummer som sedan länge är taget ur bruk. Där finns Petrus, som kan göra plötsliga utfall och skrika könsord och Lillemor, som har hela rummet fullt av änglar. Personalen finns där för de boende i situationer som många gånger är oerhört privata och de finns där när oron smyger sig på. Personalen är där under dagarna och nätterna, men nattpassen får de slåss om, för chefen tycker att det blir för dyrt att låta de utbildade undersköterskorna ta de pass som ger mest pengar.

Jag tycker att det på många sätt är just beskrivningen av äldreboendet med de boende och med den personal, som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre i deras utsatta situation, som är bokens allra största behållning. Vi är ju så många som på ett eller annat sätt behöver eller har behövt besöka äldreboenden, antingen för att vi jobbar eller har jobbat där eller för att vi har besökt anhöriga som bor eller har bott där. Vi är många som på olika sätt delar erfarenheten av att gradvis förlora en närstående. Jag tycker att det här är en bok som på många sätt ringar in hur den här situationen kan se ut. Jag har själv aldrig jobbat som vare sig undersköterska eller vårdbiträde och vet inte om beskrivningen av personalens vardag är lika träffsäker, men det känns så. Det här är inte en bok där det låtsas som att allting runt äldreboendet är glatt och fint och väldoftande – det saknas inte beskrivningar av avföring, nonchalant personal, en chef som pratar över huvudet på de boende, boende som inte får besök, anhöriga med skuldkänslor, personal som utstår rasism – men det är heller inte en bok som missar att beskriva de små omtänksamma gesterna från personalen, ett tårtkalas för en 95-årig dam, ett barnbarn som kommer och hälsar på nästan varje dag. Här finns många sidor av saken och det tycker jag är fint.

Det här är dock inte en roman som bara lite sådär i största allmänhet handlar om tillvaron på ett äldreboende. Hemmet är, som ni säkert har förstått av framsidan, om inte annat, en skräckroman. Gradvis låter författaren oss läsare och bokens huvudpersoner förstå att de boende på äldreboendet kanske har verkliga skäl till sin oro och att vanföreställningarna som en del drabbas av kanske är något helt annat. För den som har läst Färjan av samma författare kan jag ju säga att det här är en långt mindre blodig och äcklig bok, men det är ändå en riktigt bra skräckroman, särskilt eftersom den utspelar sig i en så oväntat miljö och eftersom den på ett så smart sätt utnyttjar den inneboende skräcken det i någon mening redan är när någon drabbas av demens.

Hyllningarna har regnat över den här boken och jag sällar mig till hyllningskören. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Tänk att en skräckroman kan vara så varm och fin och så fylld av fina berättelser om människor och deras inre!

Citerat ur Hemmet

”Joel vill springa härifrån, lämpa av mamma som om hon vore ett hittebarn, men nu kommer avdelningschefen gående på andra sidan glasrutan. Raska steg i foppatofflor, armbågar som rör sig energiskt längs sidorna. Hon vinkar mot dem och Joel vinkar tillbaka, låtsas klia sig om hakan för att kontrollera att den är stilla.

Dörren öppnas och avdelningschefen ler strålande mot dem.

”Välkomna, välkomna”, säger hon med en röst som skulle kunna tillhöra en barnprogramledare. ”Vad roligt att träffa dig, Monika. Jag heter Elisabeth och jag är avdelningschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska här.””

Hemmet av Mats Strandberg
Hemmet av Mats Strandberg

Om Mats Strandberg och om Hemmet

Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som bland annat är känd för fantasytrilogin CirkelnEld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong och han har skrivit en lång rad relationsromaner och barnböcker. Hemmet är hans senaste roman.  Mats Strandberg har en Facebooksida och twittrar på @matsstrandberg_.

Uppläsare: Johan Ehn.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Norstedts), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 338 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-307395-8, 9789113073934.
Andras röster: HyllanJohannas deckarhörna, Med näsan i en bok, Stories from the city, Vargnatts bokhylla.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.

På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.

Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.”

Slag

Slag av Lena Bezawork Grönlund är en berättelse om en ung boxare med rötter i Eioptien. Det är en brännande bok om rasism och att hitta fokus i sporten. Betyg: 4 kalvar av 5.

Slag av Lena Bezawork Grönlund
Slag av Lena Bezawork Grönlund

Slag är en kortroman om en den unga boxaren Fikirte, som har rötter i Etiopien. I poetiska kapitel berättar hon om boxningen, Etiopien och om det Sverige och den rasism som som hon möter här. Det är en koncentrerad bok, nästan som en dikt, men bilderna som målas upp är tydliga och brännande. Som läsare möter man samma frostiga, svenska landskap och kvinnans känslor, rädslor, fokus känns alldeles nära. Boxningen blir något att fokusera på, satsa på, delvis för att stänga ute sina förföljare.

Texten är koncentrerad och precis. Jag brukar verkligen falla för texter där varje ord har en betydelse och där det mesta utspelar sig mellan raderna. Samtidigt kräver det här formatet en läsare som är på hugget och som vågar stanna upp och låta berättelsen sjunka in. Det här är en verkligt stark berättelse och den är fint berättad. Jag hoppas verkligen att många vågar ta sig an den!

Citerat ur Slag

”De brukar följa efter mig på vägen hem från skolan, det spelar ingen roll vart jag låtsas att jag ska någonstans, de ska alltid dit jag ska. De ropar efter mig, jag hör dem inte riktigt längre, inte på samma sätt. När jag var yngre började jag skaka, det var som om det alltid var vinter och jag alltid bara hade en tunn klänning, men det där har försvunnit. Jag bryr mig inte, aydelem. Det spelar ingen roll, de fortsätter ändå. Ibland låter de mig komma en bit innan de kastar.”

Om Lena Bezawork Grönlund och om Slag

Lena Bezawork Grönlund (född 1975) är en svensk författare, född i Addis Abeba i Etiopien, men uppvuxen i Umeå i Sverige. Hon är bibliotekarie och arbetar även med mångfaldsfrågor. Slag är hennes debutroman på svenska, men hon har även sedan tidigare publicerat poesi på engelska.

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 109.
ISBN: 978-91-1-307379-8.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Fikirte och hennes etiopiske far håller båda på med boxning, i den förenas de. Med boxningen som fond berättar de växelvis om mötet med Sverige på åttiotalet, om det Etiopien de lämnade och ständigt förhåller sig till, om de historiska sammanhang som format deras öden, om vänskap och kärlek, men också om rasismen de utsätts för. Och naturligtvis om boxningen.

Med en lågmäld, lyrisk prosa skildrar Lena Bezawork Grönlund i sin debutroman vardagliga händelser, dramatiska livsöden och historiska skeden i exakta ögonblicksbilder och talande episoder.”

Middlesex

Middlesex av Jeffrey Eugenides är en fängslande släktkrönika, där läsaren får följa tre generationer ur den grekisk-amerikanska familjen Stephanides, och en bok som väcker många tankar kring könsidentiteter och genus. Betyg: 4+ snabbmatsrestauranger av 5.

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Middlesex av Jeffrey Eugenides

Middlesex är en släktkrönika som skildrar livet för tre generationer ur familjen Stephanides. Boken tar sin början i 20-talets Grekland och i den lilla byn Bursa, där Desdemona och hennes bror, Lefty, framställer finaste siden för sin försörjning. Det politiska läget och det helt fruktansvärda pontisk-grekiska folkmordet, där turkar och lazer mördade 1 miljon (!!) greker, driver dock syskonen från sina hemtrakter. Innan flykten från Bursa hade Desdemona förgäves försökt få sin bror att gifta sig med någon av traktens flickor, men under resan mot deras nya hemland, USA, bekänner de två syskonen både för sig själva och för varandra att de egentligen har känslor för varandra och nu, när de lämnar livet i Bursa bakom sig, vågar de också ljuga om sitt släktskap och presentera sig som herr och fru.

Desdemona och Lefty slår sig ner i Detroit, där kusinen Sourmelina redan har rotat sig. Sourmelina hjälper sina släktingar att komma in i det nya samhället och hon blir snabbt varse hur hennes kusiners relation ser ut nu för tiden. Det är dock en hemlighet hon bevarar åt dem, precis som att hennes kusiner bevarar den illa dolda hemligheten Sourmelina bär på: att hon är gay och att äktenskapet med hennes make inte direkt bygger på kärlek och passion. Trots detta blir både Desdemona och Sourmelina gravida vid samma tidpunkt och blir föräldrar åt Miltiades, Milton kallad, respektive Theodora, Tessie. Genom någon slags ödets nyck så kommer Milton och Tessie en dag att förälska sig i varandra och själva bli föräldrar. Det yngsta barnet är dottern Calliope, som också är bokens berättare.

Från den lilla byn Bursa och till Detroit har Desdemona, Lefty och Sourmelina ovetande tagit med sig en ovanlig mutation, som går i arv till både Milton och Tessie och plötsligt får uttryck i lilla Callie. Hon må se ut som vilken flicka som helst som barn, men brist på 5-alfa-reduktas kommer att i puberteten förvandla henne till den pojke hon i många avseenden är (också).

Middlesex är en bok som väcker många tankar kring könsidentitet och könsroller. Vad är egentligen ett kön? Det är väldigt fint och också smärtsamt att få följa Callie genom livet och de svårigheter som så ofta uppstår för henne/honom. Boken skildrar tonårstid och förälskelser, vuxenblivande och identitetssökande och allt detta försvåras för Callie som med sin intersexualitet inte alltid faller in i normen.

Det är också fantastiskt fint att få läsa om alla andra karaktärer i boken. Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att liksom acceptera Desdemonas och Leftys incestuösa förhållande, men när jag släppte det och kom in i boken så kom jag verkligen att gilla alla huvudpersonerna, även med deras fel och brister, så att säga. Jag tyckte verkligen om att få följa alla de tre generationerna Stephanides. Genom berättelsen om deras liv har jag fått lära mig mer om folkmordet på grekerna (så fruktansvärda händelser att jag nog aldrig glömmer skildringen av dem), men också om hur det kan vara att invandra till ett annat land och att försöka skaffa sig en ett nytt liv i en kultur som inte helt är ens egen till att börja med.

Jag har lite av en hatkärlek till tegelstenar och tycker oftast att kortare romaner känns mer välskrivna och genomarbetade. Middlesex är på över 600 sidor, men för just släktkrönikor är knappast kortromanen det rätta formatet, tänker jag mig. Jag tycker faktiskt att det är helt rätt att boken är så tjock som den är. Det är också något alldeles speciellt med att få leva med en berättelse under en längre tid. Jag läser oftast ganska korta stunder varje dag och har i allmänhet en hel liten hög med påbörjade böcker, så en sådan här bok kan ta månader för mig att ta mig igenom. Det blir något speciellt när en berättelse får finnas i bakgrunden så länge. Till slut känns det som att karaktärerna i boken är personer som jag känner i verkligheten – och jag älskar den känslan! Det här är verkligen en ”levande” bok och den bjuder på många intressanta berättelser och väcker tankar och frågor. Det här är garanterat en bok som kommer att fortsätta att leva kvar i minnet ett bra tag.

Citerat ur Middlesex

”Inuti hade Cadillacen lika mjuka mattor och diskret belysning som baren på Ritz. Armstöden var utrustade med askkoppar och cigarettändare. Klädseln var av svart skinn och gav ifrån sig en ny doft. Det var som att kliva in i någons plånbok.”

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Middlesex av Jeffrey Eugenides

Om Jeffrey Eugenides och om Middlesex

Jeffrey Eugenides (född 1960) är en amerikansk författare med grekiska och irländska rötter. Han debuterade 1993 med Dödens jungfrur (The virgin suicides) och har därefter varit aktuell med en rad novellsamlingar och ytterligare ett par romaner. För Middlesex belönades han med Pulitzerpriset 2003. Jeffrey Eugenides har en Facebooksida.

Originalets titel: Middlesex.
Översättare: Hans-Jacob Nilsson.
Utgivningsår: 2002 (första amerikanska utgåvan, A & C Black), 2004 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2010 (den här pocketutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 635.
ISBN: 91-1-301226-6, 9789113032023.

Förlagets beskrivning

Middlesex är en berättelse om en grekisk-amerikansk familj som ser helt vanlig ut. Men berättaren vet att farfar och farmor egentligen är syskon och att det är orsaken till att hon själv är både kvinna och man. Så riktigt vanlig var den nog inte.

1922 invaderas Smyrna i det korta krig mellan Grekland och Turkiet som orsakats av första världs-krigets politiska oro. Befolkningen flyr i panik, många tar båten till Amerika. På en av dessa båtar finns en ung stilig man och en ung vacker kvinna, som väl framme i Amerika letar sig fram till bilstaden Detroit, och bosätter sig där som vilket amerikanskt invandrarpar som helst. De har svurit på att aldrig i livet berätta sin hemlighet att de var älskare i Grekland fast de var bror och syster. Men två generationer senare gör incesten sig påmind i barnbarnet Calliope, som i tonåren känner sig märkligt dragen till en klasskamrat i flickskolan. Vilket får Calliope att misstänka att hon inte är som andra flickor. Att hon faktiskt inte är en flicka alls.

Middlesex är en sorghumoristisk familjehistoria med sexuella förvecklingar, men också historien om en av Amerikas största städer, ja om hela det moderna Amerika: från massinvandringens strida ström av fattiga, rädda och sargade människor, över tjugotalets förbudstid och depression och sextiotalets raskonflikter in i vår egen tid.”

Hennes nya namn. Bok 2, Ungdomsår

Hennes nya namn, den andra delen i Neapelkvartetten, av Elena Ferrante är en fängslande bok om två unga kvinnor på väg in i vuxenlivet och hur olika deras liv kommer att forma sig när den ena fortsätter att studera och den andra blir kvar i Neapels fattigare kvarter. Betyg: 4+ badstränder av 5.

Hennes nya namn av Elena Ferrante
Hennes nya namn av Elena Ferrante

Elena Ferrante och Min fantastiska väninna – vilka snackisar de blev här om året! Alla snackade om Min fantastiska väninna, alla läste den, alla älskade den, men själv blev jag inte helt såld, ärligt talat. Visst tyckte jag om skildringen av Elena och Lilas uppväxt och vänskap i Neapels fattigare kvarter, men jag tyckte också att boken var lite väl lång och den gjorde inget stort avtryck. Min fantastiska väninna är första delen i en kvartett och många har sagt att de efterföljande delarna är bättre. Jag är glad att jag lyssnade på detta och gav del två en chans, för jag tyckte verkligen om den här andra delen i Neapelkvartetten, där läsaren får följa Elena och Lila genom ungdomsåren.

I Hennes nya namn har alltså vännerna Elena och Lila lämnat barndomen bakom sig och är på väg att träda in i vuxenlivet på riktigt. Redan i den första boken började deras liv ta olika riktningar. Att båda flickorna är begåvade visade sig snabbt medan de gick i skolan, men nu är det bara Elena som fortsätter med studierna och som också lär känna bildade personer, plockar upp ett finare språk och prövar sina tankar och åsikter i djupa diskussioner. Lila, som gifte sig tidigt, har ett annat liv utstakat framför sig. Förväntningarna finns nu på att hon ska få barn, vilket smärtsamt nog inte visar sig vara så självklart, särskilt inte eftersom förhållandet också är komplicerat och dömt att spricka. Hennes nya namn är dock inte bara en berättelse om dessa två unga kvinnor. Den innehåller också ett stort persongalleri i olika biroller. En viktig person är såklart Nino, som både Elena och Lila är förälskade i. Det hela accelererar i den här boken iväg i ett ödesdigert triangeldrama.

Hennes nya namn är en bok med många lager, men det som i någon mening berör mig mest är vilka olika liv och möjligheter som vecklar ut sig för Elena och Lila. Det är ingen spikrak väg att ta sig från fattiga Neapel och in i de akademiska miljöerna, men det känns tidigt att Elena genom sina studier skapar sig en frihet och makt som de andra kvinnorna från kvarteret inte har. Lila är en stark kvinna med mycket skinn på näsan, men boken gör det verkligen tydligt hur kvinnor som Lila värderas och vilken beroendeställning de befinner sig i. I berättelsen om Lila, och om de andra väninnorna som blev kvar i Neapel, så ligger våldet och hoten hela tiden och lurar. De lever i en värld där heder och familjens angelägenheter försvaras med fysiskt våld.

Jag tycker att Hennes nya namn är en både fängslande och berörande bok och trots att den är på närmare 500 sidor så upplevde jag den inte som lång på samma sätt som den första delen i kvartetten. Längden känns faktiskt enbart motiverad. Den hjälper till att göra miljöerna och människorna levande – och sällsynt levande är de.

Hennes nya namn av Elena Ferrante
Hennes nya namn av Elena Ferrante

Om Elena Ferrante och Hennes nya namn

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Den avslutande delen i Neapelkvartetten (Det förlorade barnet) kommer på svenska under sommaren 2017.

Originalets titel: Storia del nuovo cognome, L’amica geniale volume 2 (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2012 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 493 (ca 17 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 978-91-1-306975-3, 9789113075594
Andras röster: Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Lyrans noblesser.

Förlagets beskrivning

”Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.

Den minutiöst skildrade vänskapen mellan Elena och Lila pendlar mellan sårande nonchalans och djupaste samhörighet. I Hennes nya namn få den sin fortsättning när de båda flickorna mognar till unga kvinnor och tvingas betala ett smärtsamt pris för det, var och en på sitt vis.”

Tio över ett

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är en prisbelönt och mycket läsvärd bok om en ung tjej som vaknar varje natt i skräck för att hennes stad, Kiruna, ska rasa samman på grund av sprängningarna. Tio över ett är en oerhört tänkvärd och fin bok om hur rivningen och flytten av Kiruna kan upplevas hos de unga personer som snart inte längre kan återse sin barndoms gator. Betyg: 5 heta hockeykillar av 5.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Maja bor och går i skolan i Kiruna, staden som är på väg att flyttas, eller rättare sagt rivas, för att lämna plats åt gruvan. För många i staden känns det spännande med allt nytt och för de flesta är det självklart att gruvan, där ju så många arbetar, måste få fortsätta att växa. För Maja är det dock en skräck att hennes stad och hem vilar på en gruva där det varje natt sker sprängningar som får det att mullra där hon ligger i sin säng och känner paniken komma krypandes. Där nere i gruvan jobbar också hennes pappa, som hon oroar sig över. Varje natt ställer Maja alarmet på sin mobil och varje natt vaknar hon tio över ett och väntar in sprängningen som kommer 10 minuter senare. Under sängen ligger en färdigpackad väska, redo att tas med ifall hon måste väcka sin familj så att de kan fly för sina liv medan staden rasar.

Situationen blir till slut ohanterlig. Det är slitsamt att inte sova ut och det är tungt att gå omkring och bära på all oro själv. Till slut drabbas Maja av en panikångestattack och hon måste glänta lite på sin oro för sina föräldrar och andra vuxna.

Gruvan och ”stadsflytten” är dock inte bara något som Maja känner skräck för. Där finns också en mer molande sorg, som handlar om allt som går förlorat för Maja och hennes klasskompisar. Nyss gick de i samma klass, bodde i sina vanliga kvarter, vandrade längs de välbekanta gatorna. Snart finns inte de här gatorna längre och Maja och de andra kommer att bo i nya kvarter, i nya hus. En del, som t.ex. Majas bästa kompis mamma, tycker att det är lika bra att passa på att flytta från Kiruna. Fram tills nu har Maja och hennes bästis, Julia, varit oskiljaktiga. De har känt varandra utan och innan och har kunnat dela allt från sina innersta rädslor till de mest pirriga förälskelserna för varandra. Snart kommer Julia att bo i Luleå, 35 mil bort.

Tio över ett är en fantastisk bok om sorgen över att förlora sin barndoms gator och en oerhört tankeväckande bok om hur den här ”stadsflytten”, som det pratas så förvånansvärt lite om utanför Kiruna, påverkar människor, särskilt unga människor. I Majas ålder är det mycket som händer i livet och det är för många en brytningstid där man kanske i någon mening lämnar barndomen bakom sig. I Tio över ett blir det hela snäppet mer brutalt. Gårdar, parker, lekplatser och andra välbekanta platser från barndomen kommer inte att gå att återvända till. För mig, som är oerhört nostalgisk av mig och älskar att omge mig av gamla saker från barndomen, så är det inte svårt att föreställa den sorg så många säkerligen upplever när deras barndoms stad rivs.

Tio över ett är en mycket läsvärd bok, tycker jag. Det är ärligt talat lite stötande att Kiruna och stadsflytten inte får mer uppmärksamhet. Nu har inte jag aktivt sökt någon information i ämnet, men ärligt talat är den här boken det första jag läser som verkligen försöker säga något om hur flytten kan uppfattas av människorna som bor där. Det är dock inte ”bara” för stadsflyttsfrågan och gruvan som Tio över ett är läsvärd, det är också en fantastiskt fin och tonsäker bok om vänskap och första förälskelsen. Nu är det länge sedan jag själv var i Majas ålder, men jag tror att det här är igenkännbart för många potentiella läsare i Majas ålder. Själv kände jag igen mig massor! Och jag gläds något oerhört av att boken utspelar sig i en mindre stad och vågar sig på att beskriva hur det kan vara att leva i en sådan. Det finns så många böcker om t.ex. Stockholm och det känns som att det sällan finns någon som vågar sig på att skriva om andra platser. Här har författaren verkligen lyckats skriva fram en stad och skildrat vilken kultur som råder där, vilka frågor som engagerar människor där. Det behövs fler sådana här berättelser.

Det här är inte Laestadius första bok; Bland hennes tidigare titlar finns bland annat en serie böcker som handlar om en samisk tjej. Jag har för övrigt haft möjlighet att lyssna till Laestadius eftersom hon hade ett författarsamtal här i Umeå här om dagen. Det märktes att hon hade många berättelser inom sig och att hon har mycket hon skulle vilja berätta om samernas situation och om Kiruna. Jag hoppas att hon tar sig tid att skriva dem mycket snart!

Citerat ur Tio över ett

””Vi som stöttar flytten av Kiruna säger att det här är det bästa som kunde hända. LKAB drar in miljarder och vi får många nya jobb. Vi får en helt ny snygg stad. Nya skoteraffärer.”

Han avbryter sig med ett flin och gör en high-five med Linus.

”Vi tror att Kiruna kommer att bli ännu rikare ju mer malm som kan brytas i kruvan.”

Kruvan. Jag hör plötsligt farfars röst. Han säger också kruvan. Men på riktigt. Oscar gör sig bara rolig och härmar en dialekt. När g blir k och gruvan blir kruvan.

Han är glad, bugar och möts av busvisslingar och fler applåder än Alva, men det kanske bara låter mer om vissa.”

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Om Ann-Helén Laestadius och Tio över ett

Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk-samisk författare som har vuxit upp i Kiruna. Hon har skrivit ett flertal ungdomsböcker som belyser hur det kan vara att vara ung och same idag. Debuten, SMS från Soppero, kom ut 2007. Hennes senaste bok är Tio över ett, för vilken hon belönades med Augustpriset 2016. Ann-Helén Laestadius twittrar under @AHLaestadius.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Rabén & Sjögren).
Antal sidor: 261.
ISBN: 9789129698985.
Andras röster: Agnes bokblogg, Carolina läser…, dagensbok.com, Eli läser och skriver, Enligt O, Feministbiblioteket, Ugglan & boken

Förlagets beskrivning

”Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.

LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!

Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.”