Ämnesarkiv: USA

Ögonblicket

4 svar

Ögonblicket - Douglas KennedyDet är mitten av 80-talet och den nyligt debuterade amerikanske författaren Thomas Nesbitt reser till Berlin för att samla material och inspiration till sin nästa bok. Som extraknäck får han in en fot hos Radio Liberty, där han träffar översättaren Petra Dussman och blir blixtförälskad. Petra kommer från DDR och har mycket i bagaget. När hon och Thomas träffas så flyttar de ihop omgående och Petra anförtror sitt tragiska livsöde. Hon har suttit fängslad i DDR, utsatts för tortyrliknande psykisk misshandel och fråntagits sin son. Hennes ”brott” har bestått i att vara gift med en psykisk sjuk man, som skrivit regimkritiska texter. Nu glittrar det dock av lycka hos både Petra och Thomas. Efter ett halvår bestämmer de sig för att gifta sig och att flytta till USA. Men just då rämnar hela Thomas värld och från ett ögonblick till ett annat förändras allt.

Jag ska vara helt ärlig med att jag hatar den här typen av kärleksberättelser. Visst kan man bli blixtförälskad, men det är ganska irrationellt att snacka barn på andra dejten (i alla fall i min värld). Thomas och Petra känner inte varandra över huvud taget när de flyttar ihop och när de kommer till den punkten att de vill gifta sig och flytta till USA så är de fortfarande bara i början av att förstå vem den andre är. Jag tycker det är trams från början till slut med den här typen av berättelser där man som läsare ska tycka att det är gulligt och rart att huvudpersonerna blir så förälskade att de släpper allt annat (och sedan ägnar resten av livet(!!) åt att vara bittra över en förälskelse som inte blev något). I praktiken är det sorgligt att lägga så mycket energi och tappa allt för något så flyktigt som en hastigt uppblossad förälskelse och det är direkt sjukligt att inte kunna gå vidare. Ingen kan för övrigt veta hur en förälskelse utvecklas; det är något tiden får tala om.

Med det sagt så kan jag ju också säga att det finns mycket annat att fascineras av i boken än den ointressanta och fåniga kärleksberättelsen. Och tur är väl det! Douglas Kennedy har ärligt talat skrivit en fantastisk bok om DDR, Stasi och ett samhälle där ingen kan lita på någon. Väldigt insiktsfullt (tror jag; vad kan jag veta om Stasi?) berättar han om människor som trillar dit och spionerar, inte för att de är onda och vill sina medmänniskor illa, utan för att omständigheterna tvingar dem. Jag vet inte vad Kennedy har för koppling till Tyskland; han är ju själv amerikan, men att läsa den här boken är som att vandra omkring i Berlin och jag tror att hans skildring av förhållandena i DDR speglar hur det kunde vara.

Jag tycker också hemskt mycket om Douglas Kennedys språk. Språket bara flyter fram över sidorna och varenda formulering sitter rätt, trots att han skriver allt annat än avskalat, utan snarare i detalj beskriver varje miljö och karaktär. Jag har den senaste tiden läst böcker som varit oerhört fattiga på intressanta karaktärer och miljöer (läs: Paradisträdgården), så kanske har jag haft en extra stor törst efter detta. Jag gillade det massor, hur som helst. Man känner med bokens huvudpersoner, ser dem framför sig och tror att man känner dem. Ja, oj, vad han kan skriva. Men oj, vad han också borde ha redigerat mer och kapat bort 200 sidor. Hela de sista delarna är en tjatig upprepning som med fördel hade kunnat strykas. Sista halvan av boken känns ärligt talat oredigerad.

Ändå gillade jag det! Jättemycket! Och det säger ju ett och annat om hur bra de bra delarna är.

Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om boken är Gefle dagblad och Bokmamas.

Paradisträdgården

8 svar

Paradisträdgården - Amy WaldmanDet har gått några år sedan 11:e september-attacken och nu har en anonym tävling utlysts för vilket minnesmonument som ska byggas på tvillingtornens plats. I juryn sitter bl.a. Claire, som är änka efter en av de som miste livet i attacken.

Efter många om och men enas juryn om bidraget ”Trädgården”: ett bidrag som främst promotats av Claire. När vinnarens namn blir känt så väcker det dock många känslor, inte minst hos de anhöriga. Det vinnande bidraget är nämligen inskickat av Mohammed Khan, som är muslim. Islamofober och anhöriga protesterar kraftigt mot att att en ”islamisk trädgård” ska byggas som minnesmonument. Att Mohammed Khan inte har något med terrorism att göra spelar ingen roll. Juryns val blir kraftigt ifrågasatt och en utfrågning arrangeras och sänds i internationell TV.

Som icke-amerikan har jag svårt att förstå allt ståhej. Jag minns mycket väl 11:e september och ser det som en väldigt tragisk händelse, men utan att förminska de anhörigas rätt att sörja så anser inte jag att 11:e september är en större händelse än alla andra terrordåd, krig och skit i världen. Jag vet inte om en sådan här tävling skulle kunna bli en världsangelägenhet, men jag hoppas inte det.

Man kan försöka läsa boken som en bok om främlingsfientlighet, rasism och islamofobi och försöka se förbi att den kretsar kring 11:e september, men ärligt talat tycker jag inte att det lyfter och blir intressant. Boken består av ungefär 350 sidor dialog och karaktärerna är svåra att lära känna, kanske för att författaren har sparat in på ungefär all text som inte är tjatig dialog. Den enda karaktär som jag har någon direkt tanke kring är Claire, som jag kommer på mig med att blanda ihop med den tröttsamma huvudpersonen i Presidentens hustru - som är jävligt svår att tycka om.

Nej, tyvärr blev jag besviken över den här boken. Jag har svårt att relatera till den och tycker att masspsykosen kring det där monumentet känns orealistiskt. Rent språkmässigt känns boken ointressant och har för lite variation. Det förutsätts nog att man är amerikan för att kunna bli berörd av det här.

Några andra som skrivit om Paradisträdgården är DN, Bokhora och Fiktiviteter. Den kan köpas hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

Horn

1 svar

Horn - Joe HillDet har gått ett år sedan Ig Perrish förlorade sin flickvän i ett obehagligt sexmord. Han har själv varit anklagad för dådet, men i brist på bevis har han släppts fri. Det har dock inte hindrat samhället från att döma honom hårt. Nu vaknar Ig upp med en rejäl baksmälla och när han tittar sig i spegeln gör han en fasansfull upptäckt: det har växt ut horn i pannan. När andra möter honom reagerar de inte nämnvärt på att han börjar ta skepnad av en djävul. Däremot kan ingen längre avhålla sig från att anförtro honom sina mörkaste och smutsigaste hemligheter. Plötsligt får han veta att inte ens den närmsta familjen älskar honom längre och han får också veta saker som leder honom mot den verkliga mördaren.

Jag har ingenting emot skräck, men huvudfokus får gärna vara människorna, relationerna och psykologin. John Ajvide Lindqvist är någon som verkligen bemästrar att bygga upp en skräckberättelse genom att börja med karaktärerna (och deras ensamhet och ångest) och sedan bygga upp spänningen och låta det övernaturliga introduceras allt eftersom. Här byggs inte berättelsen upp, utan man kastas rätt in i handlingen. Jag hade väl inte helt lätt att komma in i det, för det blir ju så lätt ointressant om en berättelse bara består av staplade skräckelement och saknar en engagerande handling. Som tur är så växer Horn och berättelsen om Ig som djävul varvas med tillbakablickar till vad som hände vid tiden innan mordet och tiden när Ig och hans tjej träffades i tonåren. Det blir faktiskt riktigt spännande och författaren bjuder på några oväntade vändningar. Mot slutet kändes det lockande att sträckläsa.

Joe Hill är förresten pseudonym för Joseph Hillstrom King, och, ja, han är faktiskt Stephen Kings son. Det är lite lustigt hur vanligt det är att gå i sina föräldrars fotspår, även om man inte så ofta stöter på fenomenet när det gäller författare, särskilt inte författare som rör sig i samma genre. Det är nog inte helt rättvist att jämföra far och son King, och själv har jag inte ens läst någon av Stephen Kings böcker, så den jämförelsen kan jag inte ens göra, men man kan väl konstatera att Hill kan skriva skräck. Bra bok!

Några andra som skrivit om Joe Hills Horn är Bokhora, Kulturbloggen och Kajsas bokblogg. Du hittar den hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Cold Spring Harbor

Lämna ett svar

Cold Spring Harbor - Richard YatesJag älskar verkligen Richard Yates stil. När andra författare behöver 300 sidor för att förmedla en känsla, så kan Yates summera allting i en enda perfekt avvägd mening. Han behöver inte använda många ord för att måla upp hela bakgrunden av ett liv som inte lever upp till de stora drömmarna, om en tillbakahållen sorg och en förhoppning om att det kan bli lite bättre. Cold Spring Harbor är föredömligt kort med sina ca 200 sidor (jag tycker typ att alla böcker som består av fler än 300 sidor bör redigeras kraftfullt…), ändå säger boken mer än de flesta. Det här är tight! Och jag älskar när författare kan skriva så. Bodil Malmsten är exempel på en svensk författare som också kan konsten att skriva exakt avvägt och stilistiskt fulländat. Hjalmar Söderberg är en annan. När vi diskuterade Utrensning av Sofi Oksanen på det senaste bokcirkelmötet så påmindes jag om att även denna bok är skriven just sådär enkelt och ändå uttrycksfullt.

Jag kan dock redan direkt säga att Cold spring harbor faktiskt inte är Yates bästa: av de jag har läst så är både Revolutionary road och Easter parade vassare. Det säger dock mer om Yates som författare än om boken som sådan.

I Cold Spring Harbor känns temat igen från tidigare böcker. Yates skriver gärna om människor med stora drömmar, men som har fastnat i ett alldeles vanligt liv i en amerikansk småstad. I Cold Spring Harbor bor huvudpersonerna i just Cold Spring Harbor – en liten småstadsidyll på Long Island.  Charles Shepard drömde om en karriär inom armén, men karriären tog slut innan den ens riktigt hann börja. Nu är han den som håller hemmet i rullning (och jag som trodde att det var först på 2000-talet som det började bli självklart att män fixar med hushållsbestyr!) och håller fasaden uppe där hemma. Frun är gravt alkoholiserad, men det är ingenting som någon någonsin talar om. Äldsta sonen, Evan, har ett kort äktenskap bakom sig, men förhållandet varade inte längre än vad tonårsromanser tenderar att göra. Dottern bor hos mamman och Evan drömmer om att skaffa sig en ordentlig utbildning och en framtid. Lite av en slump träffar han Rachel, en trevlig flicka som han snabbt gifter sig med, och utbildningen läggs på hyllan. Liver rullar på i Cold Spring Harbor. Ingen är särskilt lycklig. Rachels mamma gör sitt bästa för att få sig själv och hennes lilla familj att framstå som helt normala, men en dag exploderar det och Rachel börjar skrika att hon är galen. Sedan är det snabbt bortglömt igen och fasaden putsas till på nytt.

Jag vet ingen som skriver så ångestladdat som Yates. Trots att den sällan i klartext skriver om ångest, så känns det hela tiden att det här är människor som går omkring med en klump i halsen. I korta glimtar blir man lite hoppfull och glad igen, för då antyder Yates att hoppet lever kvar och att allt kommer att bli bra för hans små huvudpersoner. För den som inte har läst Yates förr och som inte är beredd på vad som ska komma så kan jag dock gissa att boken kan falla rätt platt. Ibland blir det nästan lite parodiskt när han målar upp sina scener av ett ointressant liv. Kanske känns heller inte dialogerna helt klockrena alla gånger.

Men det är sådant jag bortser från. Yates är fortfarande en av mina favoritförfattare och Cold spring harbor är ytterligare ett exempel på en bok av en briljant författare. Läs den om du tycker om Revolutionary road. Läs Revolutionary road om du är nyfiken på Yates och aldrig har läst någon av hans böcker förut (och om du hatar att läsa, vilket kanske inte är så troligt eftersom du läser min blogg, så bör du se filmatiseringen istället ;).

Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om boken är DN, dagensbok och Bibliophilia.

Den odödliga Henrietta Lacks

6 svar

Den odödliga Henrietta Lacks - Rebecca SklootHenrietta Lacks var en fattig, färgad kvinna, som levde i USA. Vid 50-talets början drabbades hon av livmoderhalscancer och sökte sig till sjukhuset för färgade. Trots strålbehandling gick det inte att behandla cancern och Henrietta Lacks gick bort som ung och lämnade sina små barn efter sig. Under vistelsen på sjukhuset såg hennes läkare till att man tog cellprover för att ställa diagnos. Mot Henriettas medgivande och utan att ens informera henne försökte man få dessa celler att överleva. Experimentet lyckades och cellerna, de så kallade HeLa-cellerna, kom att bli en av de första odödliga, humana cellinjerna. Snart började cellerna skickas iväg till andra forskare, som odlade dem och satte upp diverse experiment, och genom åren har just HeLa kommit att bli en av de mest använda cellinjerna. De används fortfarande frekvent inom medicinsk forskning av olika slag (det publiceras tydligen omkring 300 vetenskapliga publikationer varje månad där de omnämns). Jag forskar själv kring frågeställningar som innefattar cellodlingar, så för mig är HeLa ett känt begrepp. Ändå har jag aldrig vetat något om personen bakom förrän nu.

I Den odödliga Henrietta Lacks går vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot till botten med händelsen och lyfter många frågor kring forskning och etik. I boken följer hon flera av Henrietta Lacks släktingar och hon har också en mängd andra källor som kan berätta om hur det gick till och vilka dilemman som långt efter HeLa-cellernas ”födelse” har uppstått. Vem kan egentligen göra anspråk på celler som lämnat kroppen, och kanske till och med förändrats av forskare? Vem ska ta del av pengarna (HeLa-celler kostar tusentals kronor att köpa och varken Henrietta Lacks själv eller hennes släktingar har fått ett öre)?

Den odödliga Henrietta Lacks ställer många frågor och väcker många tankar. Dessutom är det en gripande och intressant historia och ett viktigt reportage. Jag kan varmt rekommendera den till alla. Det här är en bok som borde vara intressant för många fler än bara den som själv jobbar med cellodlingar – berättelsen om hur Henrietta Lacks och många andra har utnyttjats i forskningens namn behöver berättas.

Köp boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om Den odödliga Henrietta Lacks är DN, Bokmania och Dagensbok.

Morgon i Jenin

10 svar

Morgon i Jenin - Susan AbulhawaDet tog ett tag innan jag kom in i Morgon i Jenin, men det beror nog mest på yttre omständigheter. När jag väl började läsa så grep den tag som få böcker gör. Boken utspelar sig i Palestina och tar sin början redan vid Israels bildande och fortsätter fram till 2000-talet. Jag har inte vetat särskilt mycket om konflikten mellan Israel och Palestina, men här skildras verkligen helvetet utifrån de små människornas perspektiv. Den har varit en nyttig ögonöppnare för mig. I boken får vi följa Amal, som förlorar båda sina föräldrar i tonåren. Hon har två bröder, tvillingar, men den ena brodern, Ismael, försvann som liten. Vad ingen i familjen vet är att Ismael kidnappades av en israel och har kommit att växa upp som son till ett par, som själva inte kunnat få barn. Den andra tvillingen, Yousef, tillhör motståndsrörelsen och tar del i konflikterna, med allt vad det innebär i form av våld och misshandel. Amal känner sig rotlös och ensam. Ett stipendium ger henne möjlighet att studera vid ett universitet i USA och hon flyttar dit och försöker lära sig kulturen, som är så långt från den hon växt upp med. När hon tagit examen hamnar hon dock åter i Palestina och återuppfinner sitt ursprung, träffar kärleken, återförenas med sin bror, som nu gift sig med sin ungdomskärlek och blivit far, och känner sann glädje.

För en palestinier är dock både glädje och kärlek skört. När Amal återvänder till USA utsätts hennes nära och kära i Palestina för det ena övergreppet efter det andra och en efter en rycks ifrån henne. När hon själv blir mor och är ensamstående i USA, blir hon en kvinna som bara vågar krama om sin dotter medan dottern sover, för hon våga inte visa sin kärlek längre. Hur skulle någon kunna tillåta sig att visa kärlek, när precis allting kan smulas sönder imorgon?

Ibland läser jag boken och tänker ”Men lägg av! Så överdrivet det här är. Såhär mycket elände kan en människa helt enkelt inte utsättas för!”. Sedan tänker jag ett varv till och inser att jo, precis såhär många trauman kan en palestinier ha utsatts för och utsättas för. Precis såhär mycket våld, hot och övergrepp har skett i Palestina. När det skildras hur barn föds och växer upp i flyktingläger och leker bland militärfordon och vapen så är det inget överdrivet snack, utan en realitet. Samtidigt; boken berättar också om israeler och palestinier som är nära vänner och den döljer inte att våld sker från båda håll.

Det är en fantastisk liten bok. Språket flyter fram som poesi och berättelsen är av en sådan karakatär att den helt enkelt kräver att få bli berättad. Författaren har själv varit på plats i Palestina under många år och berättar egna vittnesmål, om än som en skönlitterär bok och inte en fackbok.

Vi läste den här boken i bokcirkeln Picket & pocket och jag tror att vi alla tyckte att boken var mycket bra. Visst, det finns saker man gärna hade dragit ett streck över, t.ex. slutet, som känns som något som tillkommit i efterhand, och den lite småfåniga kärlekshistorian, men jag kan ha överseende. Det här är en läsvärd och viktig bok.

Några andra som har läst boken är Nobelprisprojektet, Sydsvenskan och Tonårsmorsa. Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Nattens cirkus

6 svar

Erin Morgensterns debutbok Nattens cirkus utspelar sig på en magisk cirkus, där det ena cirkustältet är mer förbluffande och förtjusande än det andra. Vad besökarna, som söker sig dit under natten, inte vet, är att cirkusen inte är en vanlig cirkus, utan egentligen är skådeplatsen för en stor duell mellan de två unga magikerna Celia och Marco. Det enda Celia och Marco, å sin sida, vet är att de är uttagna till denna kamp, men de vet inte vem deras motspelare är. De bara fortsätter att göra den ena mer fascinerande cirkusupplevelsen efter den andra i förhoppningen om att de snart ska förstå vad spelet går ut på. När de väl upptäcker varandra upptäcker de också en stark förälskelse, något som är omöjligt med tanke på den duell de är mitt uppe i.

På många sätt ringar Nattens cirkus in det jag gillar i en bra bok: spännande miljöer (författaren kan verkligen måla upp den fantastiska cirkusen; man tappar nästan andan!) , intressanta karaktärer, en lagom dos övernaturligt och magi och ett avskalat språk. Samtidigt ringar författaren också in sådant som jag inte gillar i böcker: Hollywoodförälskelser och obegripliga kärlekshistorier (De tittar på varandra en gång och bestämmer sig för att offra allt för varandra. Balanserat beslut? Nix!). I slutändan får boken ett medelbetyg från mig, men jag är den första att erkänna att jag ibland dömer kärleksböcker orimligt hårt… Boken har överlag fått bra kritik och jag förstår vad det kommer från.

Några andra som har skrivit om Nattens cirkus är DN, En bok om dagen och Matildas läshörna. Du hittar den bl.a. hos Bokus och Adlibris.

Konsten att tala med en änkling

Lämna ett svar

Det var inte så länge jag sedan jag läste en annan av Troppers böcker: Sju jävligt långa dagar. Eftersom jag läser dem så tätt inpå, så har jag även den tidigare romanen färskt i minnet och jag kommer till och med på mig själv med att blanda ihop karaktärerna och händelserna i böckerna. För de är verkligen lika!

Nu gillade jag ju Sju jävligt långa dagar, så det blir ju logiskt att jag också gillar Konsten att tala med en änkling. För det gör jag faktiskt! Tropper skriver fortfarande roligt, träffande och med förbluffande liknelser som ringar in precis hur tragikomiskt, sorgligt och ensamt bokens huvudperson har det. I den här boken heter huvudpersonen Doug och han har, knappt 30 år gammal, blivit änkling och på sätt och vis har han också blivit ensamstående pappa till sin styvson, som är en strulig tonåring, som sörjer genom att röka på och trassla i skolan. Sorgen är fortfarande som ett öppet sår hos Doug, men hans tvillingsyster, som för övrigt är mitt uppe i en skilsmässa och väntar sitt första barn, tycker att det är hög tid att han ger sig ut på singelmarknaden igen.

Det är ingen tvekan om att Tropper kan skildra Dougs ensamhet, men han gör det inte som en alltigenom mörk berättelse, utan han skruvar till det ordentligt och får ihop en varm och rolig berättelse som kretsar kring ett helt gäng excentriska karaktärer.

Ja, jag gillar det! Liksom tidigare så blir det kanske lite för mycket ibland och, framför allt, lite onödigt många sexreferenser, men det är väl en smakfråga om man roas av det… Sammantaget är det här en väldigt bra och mycket välskriven bok.

Jag läste boken i bokcirkeln Picket & pocket. Hundöra, som också är med i bokcirkeln, tyckte också att boken var riktigt bra. Några andra som har skrivit om boken är En bok om dagen, Calliope books och Bokcirkus. Bokcirkus skriver bland annat om det som som hon tänkvärt kallar för ”dicklit”. Byt ut chick mot dick i chicklit så har du den här boken. Det ligger mycket i det och säger något om hur tråkigt låg status chick lit har. För den här boken är då inte inpackad i en rosa förpackning och står och skäms i ett pocketställ.

Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris.

Drömhjärta

6 svar

Att läsa är att resa och den här läsningen tog mig med på en resa till Kuba, ett land som jag faktiskt vetat märkligt lite om fram till nu. Jag vet inte om boken har gett mig den mest nyanserade och bästa bilden av Kuba före och efter revolutionen, men det har hur som helst varit en riktigt fängslande läsning.

Boken handlar om de oskiljaktiga kusinerna Nora och Alicia, som växer upp på Kuba i privilegierade hem. De har precis börjat växa upp till vuxna kvinnor, även om Alicia i och för sig är betydligt mognare än Nora, och har börjat lämna lekar och bus på stranden till förmån för kärlek och andra äventyr. Så kommer revolutionen och Noras familj hör till de som lyckas ta sig till USA för att starta ett nytt liv. Alicia blir kvar på Kuba och hon kommer att gifta sig med en revolutionär och tillsammans får de en dotter, som snart visar sig vara blind.

Nora får ta del av Alicias liv genom brev. Själv studerar hon på universitetet och blir mer och mer ”amerikansk”, även om hon alltid är kluven över var hon hör hemma och saknar livet på Kuba. Så småningom gifter hon sig med en flirt från tonåren och de hade kunnat haft ett väldigt bekymmersfritt liv. Men Nora kan inte sluta tänka på Alicia. Hon förstår att hennes situation är allt annat än lätt: under åren som gått har Alicia blivit ensamstående med sin dotter, som hon inte kan låta gå i skolan, och hon måste prostituera sig för att kunna ha kontakt med sin man, som har hamnat i fängelse. Fattigdomen är enorm och desperationen är stor. Till slut förstår Nora att hon måste agera och åka dit. Hon kommer dock att möta en Alicia som är i betydligt sämre skick än vad hon hade kunnat föreställa sig.

Självklart är det en gripande bok. Den rymmer många scener från det elände som folk lever i och den säger något om det livsviktiga hopp som man måste hålla uppe för att orka. Jag tyckte riktigt mycket om Drömhjärta, men jag kan faktiskt inte köpa allt. USA målas i boken upp som paradiset på jorden och är inte bara det land där Nora vill bo med Alicias dotter. Det är tydligen också ett land, som till skillnad från Kuba och förmodligen resten av världen, kan bota blindhet. Allt ska liksom lösa sig i USA. Jag kan heller inte köpa den lilla kärleksstoryn som författaren har med. Nora träffar sitt ”livs kärlek” och de har ett såpass stabilt förhållande att de faktiskt har gift sig. Ändå blir det lite av en livskris att Nora åker till Kuba en stund, eftersom båda parter verkar vara rätt så säkra på att förhållandet ska spricka av att Nora lämnar karlen ensam några veckor. Ibland, i undantagsfall, kan jag köpa Hollywoodkärleksberättelser, men när det är Hollywoodskärleksberättelser, som bokens kärlekshistoria mellan Nora och hennes tonårskärlek som återvänder typ 10 år senare, får den åtminstone inte framstå som en kärlek som spricker av minsta lilla. Det blir så motsägelsefullt och konstigt.

Nåja. Det går att tänka bort de ovan nämnda detaljerna och gilla den här boken. Faktiskt gilla riktigt, riktigt mycket. Samartin har skrivit en intressant och upplysande bok om situationen i Kuba och miljöerna är så fint beskrivna att det känns som att man är där. Vilken resa!

Några andra som har läst Drömhjärta och skrivit om boken: Mettes pocketblogg, Nattens bibliotek, Doktor Molly och A fraction of the web. Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Sju jävligt långa dagar

10 svar

Judd har precis separerat med sin fru, som han har hittat i säng med sin egen chef. Så går hans pappa bort efter en lång tids sjukdom och hans sista önskan har varit att familjen ska träffas för att sitta shiva, d.v.s att under sju dagar leva tillsammans under samma tak och ta emot besökare som vill beklaga sorgen. Familjen är en brokig skara och det är upplagt för konflikter och jobbiga konfrontationer. Det blir helt enkelt sju jävligt långa dagar.

Tropper skriver rappt och roligt. Trots att bokens teman kretsar kring sorg, ensamhet och rädsla för att leva ensam, så är den underhållande mer än något annat. Jag gillar hur den är skriven, för språket flyter verkligen och formuleringarna och liknelserna träffar alltid mitt i prick. Jag läste boken i jobbets bokcirkel och vi kommer att läsa en annan av Troppers böcker, Konsten att tala med en änkling, i Picket & pocket. Jag ser fram emot att läsa mer av samma författare.

Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus. Några andra som har skrivit om boken: Boktanken, Onekligen, hyllan och Bokgalleriet.

Honungsbiets hemliga liv

8 svar

Honungsbiets hemliga liv är en bok i stil med Niceville. Båda böckerna utspelar sig i ungefär samma tid och på ungefär samma plats: amerikanska södern under tidigt 60-tal. Boken handlar om en ung tjej, Lily, som rymmer hemifrån från sin inte särskilt trevliga far. Hennes mamma har gått bort och Lily tror sig ha varit inblandad i olyckan där mamman dog, men hon minns inte riktigt och har ingen att prata om saken med. Pappan behandlar henne illa och utsätter henne för övergrepp med smärtsamma metoder för att straffa henne när hon har gjort ”fel”.

Med sig på rymmen har hon familjens svarta hembiträde, som å sin sida flyr från en orättvis vistelse i häkte. Av en slump hamnar de hos tre mörkhyade systrar som jobbar med biodling. Trots Lilys hudfärg, som skiljer henne från gemenskapen hos systrarna, så känner hon sig för första gången trygg. Hela tiden finns dock rädslan över att pappan ska leta upp henne.

Boken handlar om några inte helt lyckliga ämnen, bland annat så skildrar den de djupa orättvisorna mot den svarta befolkningen och den inte helt lätta situationen för Lily. Ändå är boken varm och gör en glad. Den handlar mycket mer om vänskap och gemenskap än om elände. Sådana här positiva böcker kan man behöva ibland!

Du hittar boken hos t.ex. Bokus och Adlibris. Boktanken, Böcker, Miatankar och Mikaelas läs- och skrivblogg har också läst boken.

Jag minns att jag sprang

14 svar

Jag minns att jag sprang är en internationell bestseller som var nära att inte bli utgiven. Efter flera refuseringar slutade det med att boken bara blev utgiven i en ljudboksutgåva. Boken nådde skräckromanförfattaren Stephen King, som pushade för den och gjorde att förlag fick upp ögonen för den och sedan var McLarty i en helt annan position att förhandla sig till en bokutgivning. Det är en skön historia om hur det kan gå till att få sin bok utgiven och verkligen inte det första eller sista exemplet på en topplistetitel som blir refuserad till en början. Man får aldrig ge upp!

Jag är glad att boken har getts ut, för den är en skön bok som gör en glad, trots att den behandlar många tunga ämnen.

Handlingen kretsar kring Smithy Ide, som är drygt 40 år och mest sitter ensam hemma och dricker öl och äter diverse skräpmat och onyttigheter. Redan i bokens inledande kapitel förlorar han båda sina föräldrar i en bilolycka och dessutom nås han av ännu ett tungt besked när han städar ur föräldrarnas hem. Han hittar nämligen ett brev, som avslöjar att man har hittat den döda kroppen efter hans sedan länge försvunna syster, Bethany. Kroppen finns nu på andra sidan USA och Smithy bestämmer sig för att resa dit. Lite av en slump kommer resan att ske på hans gamla cykel.

Det blir en resa full av möten och händelser, men kanske mest en inre resa, där Smithy ser tillbaka på uppväxten och minns Bethany, den älskade systern, som redan tidigt började ”höra röster” och en dag bara försvann från dem.

Det är en känslofylld bok och som tur är så är det inte bara elände och sorg. Boken balanseras också upp av en kärlekshistoria och en känsla av att allt går att vända och att allt kan ordna sig, trots allt. Jag gillade det! Det behövs böcker som på ett ärligt och trovärdigt sätt vågar prata om livets svåra stunder och som samtidigt slutar lyckligt.

Boken finns t.ex. hos Bokus och Adlibris. Några andra som har skrivit om boken: SvD, dagensbok.com, Sandras läslogg och bookplanet.

Frihet

2 svar

Frihet är en riktig tegelsten som kretsar kring en amerikansk familj. Mamman är f.d. basketspelare, som har riktat in sig på att bli hemmafru. Pappan försöker att rädda världen, men på sitt eget sätt, vilket handlar om att skydda småfåglar. Boken inleder som en berättelse om en kärnfamilj, men utvecklar sig till en berättelse om otrohet och svek.

Om man läser om boken i tidningar och på bloggar beskrivs den ofta som en bok om en familjs uppgång och fall och som en bok om amerikansk nutidshistoria. Det stämmer bra. Det svänger fram och tillbaka i huvudpersonernas kärleksliv och relationer, för att inte tala om karriärmässigt. I bakgrunden skildras ett samhälle där medelklassen konsumerar mer och mer och krig inleds i Irak. Äldsta sonen i familjen vill t.ex. göra karriär, men gör det genom tvivelaktiga affärer kopplat till Irakkriget.

Boken har hyllats lite överallt, t.ex. i DN, men själv tycker jag att boken är för tjock. Det är alltid trevligt att få tränga ned på djupet i berättelser och lära känna karaktärerna ordentligt, men Franzen har på något sätt lyckats skriva över 500 sidor utan att få mig att känna mig engagerad. Visst finns det tankeväckande passager där Franzen kritiserar den moderna livsstilen och visst är det en fin bok om att leva tillsammans, men den hade vunnit på att ha skurits ned i sidantal.

Några andra bloggar som skrivit om Frihet: Nattens bibliotek, Textanvisning och Sladdertackans bokblogg.

Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris.

Niceville

5 svar

Jag förstår verkligen varför Kathryn Stocketts Niceville har blivit en bestseller världen över och varför den har hyllats överallt. Det här är verkligen en bok att tycka om och må bra av – trots att den handlar om rasism. Det är här man hittar bokens styrka: den närmar sig svåra ämnen, men fokuserar på människorna och all värme, snarare än det hemska och ogripbara. Man kan läsa den och bli berörd, men den är tillräckligt feel good för att man ska vilja fortsätta vända blad.

Boken utspelar sig i 60-talets Jackson, Mississippi, där svarta och vita får inte gå till samma bibliotek, sitta vid samma barer eller handla i samma affärer. I överklassfamiljerna sliter svarta kvinnor som hembiträden och trots att de får ansvar för att ta hand om familjens barn finns det ändå en tro att de sprider smitta. Handlingen kretsar kring tre kvinnor, varv två, Aibileen och Minny, är just hembiträden. Den tredje är en ung vit kvinna som har studerat i några år och nu återvänder till Jackson med drömmar om att bli journalist. Hon får en idé om att skriva en bok där hembiträden anonymt vittnar om vilka förhållanden de jobbar under och hur de behandlas av sina arbetsgivare. Idén är djärv och på grund av alla risker är den kanske ogenomförbar, men när Aibileen och Minny bestämmer sig för att ställa upp är projektet snart igång.

Något av det bästa med boken tycker jag är alla karaktärer. Det är en bok som man lever sig in i och det känns som att man känner personerna i den. Karaktärerna målas sällan upp som ”onda” eller ”goda”, utan som de komplexa varelser som människor är och det framkommer att alla överklassfruar faktiskt inte alls har reflekterat över hur deras hembiträde har det. När hembiträdena får en röst, finns det också möjlighet till förändring. Stockett har själv växt upp med hembiträde och boken kan kanske ses lite som författarens uppgörelse med detta.

Boken inger mycket hopp, utan att för den skull vara naiv och förringa problemet med rasism. Jag tycker att den är tankeväckande och intressant, och också en viktig påminnelse om att man bör se sig omkring och fundera över hur samhället ser ut. Mycket i boken kan upplevas som absurt och orimligt i vårt samhälle, men i ärlighetens namn finns det fortfarande än idag ett behov att se och lyssna till alla grupper. Boken kan fungera som en påminnelse att göra det.

Köp den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

The Fashion File: Advice, Tips and Inspiration from the Costume Designer of Mad Men

2 svar

För den som är intresserad av stil och mode, i synnerhet kläder och accessoarer från 60-talet, är The Fashion File en snygg och inspirerande bok. Janie Bryant, som till vardags bland annat designar kostymerna i den populära TV-serien Mad Men, delar här med sig av sina stiltips. En del är ”det gamla vanliga” – de lite tröttsamma tipsen om att klä sig efter sin kroppsform och att våga klä upp sig, men mycket är också välkommet och inspirerande. Inte minst skriver hon mycket om vintage, både hur man hittar vintageplagg och vad man kan tänka på när man handlar, men också tips kring hur man bäst tar hand om de ofta sköra vintageföremålen. Författarna lyfter också fram olika stilikoner och skriver intressanta historiska fakta om kläder och mode. Det är inte så många bilder från Mad Men som man kanske hade kunnat tro, men boken är verkligen rikt illustrerad, dels med modeteckningar, men också med bilder av författarnas egna favoriter från garderoben.

Jag tycker att det här är en fin bok! Inspirerande, snygg och kul! Det är en bok man gärna kan ha framme och bläddra i lite nu och då.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...