Den gamle och havet (omläsning)

Den gamle och havet av Ernest Hemingway är en kortroman om en fiskare som efter 84 dagars utebliven fångst plötsligt får en enorm fisk på kroken. Det är en på sätt och vis påfrestande bok om en plågsam kamp mellan en man och en fisk. Betyg: 3 baseballmatcher av 5.

Den gamle och havet av Ernest Hemingway
Den gamle och havet av Ernest Hemingway

För 12 år sedan läste jag Ernest Hemingways klassiker Den gamle och havet. Jag minns den som ”en bok om en man som sitter i en båt och försöker få iland en fisk”. Även om jag även minns den som läsvärd så känns det inte som en självklar bok att läsa om, men när den nu så lägligt har gått som radioföljetong i Sveriges radio och dessutom har bokcirklats i Lundströms bokradio så har jag faktiskt inspirerats till att göra just detta.

Boken handlar om fiskaren Santiago, som i 84 dagar förgäves har försökt få fisk. Nu har hans medhjälpare, en ung pojke, motvilligt övergett honom för att försöka få mer tur hos någon annan fiskare. Det börjar bli ytterst eländigt med de uteblivna fångsterna och därmed de uteblivna inkomsterna, men plötsligt, när han är ensam långt ute till havs, så får han faktiskt napp – och fisken är helt enorm. Mannen och fisken kämpar båda för sina liv.

Jag måste erkänna: för mig är det här fortfarande ”bara” en bok om en man som sitter i en båt och drar iland en fisk. Jag brukar gilla långsamma berättelser som fokuserar mer på form och stil än berättelsen, men när det gäller t.ex. den här boken så blir det för tunt för mig. En bok om en snubbe som fiskar?! Varför skulle det vara intressant för mig? Ja, naturligtvis kan man hitta symbolik och analysera berättelsen sönder och samman, men jag orkar inte det. De djupare lagren i berättelsen flyger över huvudet på mig och kvar står jag med en ganska påfrestande bok om en plågsam kamp.

Det är definitivt en bok som väcker känslor och den gör det med små medel dessutom – och det är ju imponerande. Men det här är ändå ingen bok som berör just mig på djupet. Den är helt enkelt lite för kort och rymmer lite för lite berättelse.

Om Ernest Hemingway och om Den gamle och havet

Ernest Hemingway (1899 – 1961) var en amerikansk författare och journalist. Han är bland annat känd för sina böcker och rapporteringar från kriget. Hemingway hade själv erfarenhet från Första kriget, där han tjänstgjorde som ambulansförare och som journalist bevakade han bland annat det spanska inbördeskriget och Andra världskriget. Bland hans mest kända verk kan nämnas Farväl till vapnen (A farewell to arms, 1929), som baseras på erfarenheterna från Första världskriget, och Klockan klämtar för dig (For whom the bell tolls, 1940), som bland annat handlar om det spanska inbördeskriget. 1954 överlevde Hemingway två flygolyckor men han kom att skada både lever och njurar. De mediciner som han tvingades ta efter detta gjorde honom deprimerad vilket tog ifrån honom skrivandet och gjorde honom alkoholiserad. 1961 begick han självmord.

Originalets titel: The old man and the sea (amerikanska).
Översättare: Christian Ekvall.
Uppläsare: Lars Väringer.
Utgivningsår: 1952 (första amerikanska utgåvan), 1952 (fösta svenska utgåvan, i översättning av Mårten Edlund, 1952, Bonniers), 2011 (första utgåvan av nyöversättningen av Christian Ekvall, Bakhåll), 2017 (den här ljudboksversionen av Ekvalls översättning, Sveriges radio).
Antal sidor: 128 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-7742-337-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Ernest Hemingways roman Den gamle och havet i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.

Detta Hemingways kanske mest beundrade mästerverk handlar om den ärrade gamle fiskaren Santiago som åker ut på havet i sin lilla båt 84 dagar i rad utan fiskelycka.

I hamnen kastar byborna medlidsamma blickar efter honom när han kommer in tomhänt kväll efter kväll och med möda börjar bära sin tunga mast uppför backen till den lilla stugan. Han är nog slut nu, tänker de, slut som fiskare, slut som man.

Men Santiago är förvissad om att han har mer att ge, han ska minsann visa dem!

Den 85:e dagen åker han mycket längre ut på havet än någonsin tidigare – och nu är fiskelyckan äntligen med honom! På kroken har han en 700 kilo tung marlinfisk, mycket större och tyngre än hans båt.

Det blir en kamp på liv och död. Santiago måste inte bara strida mot den väldiga fisken, som är så kolossalt tung och har så enorma kroppskrafter, han ska också styra, hantera, tvinga sin lilla spröda båt i envig med det majestätiska havets skoningslösa makt. I detta utsatta tillstånd har han enbart sig själv, sin samlade klokhet, sin envisa ihärdighet att förlita sig på.

Boken är Hemingways sista stora berättelse, hans sista mästerverk – och den bok som blev avgörande för att han tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Berättarmässigt är detta ett perfekt exempel på vad Hemingway brukade kalla sin isbergsprosa. Hans ideal var att en berättelse skulle vara stram och återhållen i språket men beroende på att författaren så väl vet vad han talar om finns det väldiga mängder av erfarenheter och livsinsikter dolda under ytan av de knappa formuleringarna, på samma vis som ett isberg bara visar sin topp över vattenytan.

Att så många skilda tolkningar finns av denna mästerverksroman tyder på att den trots sin skenbara enkelhet rymmer väldiga djup. De religiösa tolkningarna pekar på alltifrån att Hemingway arbetar med talen tre, sju och fyrtio (t ex tre dygn, sju hajar, i fyrtio dagar har Santiago pojken med sig på båten innan han måste fortsätta ensam osv) till att Santiago bär sin mast uppför backen som Jesus bär sitt kors till Golgata och när han faller ihop i stugan är det med handflatorna uppåt, som om han väntar på att spikar ska slås in.

De författarbiografiska tolkningarna betonar att Hemingway skrev boken när hans självförtroende var på väg att sjunka ner mot absoluta botten, hans senaste böcker hade hånats av kritikerna som påstod att han var slut som författare – vilket gjorde honom bitter och revanschlysten. Han skulle minsann visa dem – precis som Santiago i berättelsen. Han åtog sig det svåraste man kan åta sig som författare, att skriva ett odiskutabelt mästerverk – och han lyckades! Med detta sitt sista storverk fick han slutgiltigt bevisa att han dög. Nobelpriset blev insigniet på hans definitiva seger över belackarna.”

Gruppen

Gruppen av Mary McCarthy är en bok som följer unga kvinnor som precis tagit examen från Vassar College i 30-talets New York. Det är en bok som verkligen ger detaljer kring vilka frågor som sysselsatte den tidens societetskvinnor. Betyg: 3 shoppingrundor på Macys av 5.

Gruppen av Mary McCarthy
Gruppen av Mary McCarthy

Det är 30-talets New York när kvinnorna i ”Gruppen” tar examen från Vassar College. De är åtta kvinnor med liknande överklassbakgrunder och med liknande öden som väntar. Trots den fina utbildningen så ska de i första hand, med få undantag, bli fruar och mödrar. Kay är först ut. Redan innan examen står bröllopet. De kommande åren kommer de alla att träffa män, ha sin sexdebut och ta de krångliga vägar som krävdes för att skaffa preventivmedel. Flera av kvinnorna i ”Gruppen” skaffar barn, som de försöker att ta hand om enligt den tidens rön, d.v.s.  genom att helt enkelt lämna bebisarna och låta dem ”vädra lungorna” för fullt mellan de schemalagda matningarna.

Det här är en väldigt detaljerad bok. Jag lyssnade på ljudboken och vet därför inte riktigt hur boken är uppdelad i kapitel eller liknande, men det är i alla fall långa, långa, långa lyssningar som avhandlar ett tema i taget. I vad som känns som timmar kan McCarthy berätta om konsten att passa ut och förvara ett pessar eller berätta om ett bråk som skickar en av kvinnorna till ett mentalsjukhus. Jag kan uppskatta att boken är så ingående. Det här är verkligen en bok som berättar detaljerat om frågor som sysselsatte kvinnor i den här positionen och vid den här tiden. Visst, jag tycker kanske att det blir lite väl långt ibland, men på något sätt är jag ändå glad över att ha fått den här inblicken i ett stycke kvinnohistoria som faktiskt har varit okänd för mig fram till nu.

När jag läser recensioner av den här boken så inser jag att Gruppen är skriven med ett visst mått ironi; att den driver med huvudpersonerna och gör sig lustig över deras instängda lilla värld, som liksom existerar parallellt med omvälvande händelser som depressionen och krigsutbrottet. Jag kan dock säga att jag inte upplevde Gruppen som en speciellt humoristisk berättelse på det sättet. Kanske spelar det in hur boken är uppläst. Det är Lo Kauppi som har läst in ljudboken och hon är naturligtvis fantastiskt på många sätt, men jag vet inte om jag riktigt överens med hennes uppläsning eller tycker att den träffar helt rätt i tonen i det här fallet. Hon har ett litet jagat och nästan upprört tonfall genom boken och det klipper faktiskt av humorn som jag antar hade kunnat anas enklare om man hade läst boken på egen hand. Jag önskar faktiskt att jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på ljudboken. Om jag hade läst pappersboken hade jag dessutom kunnat ta del av förordet av Sara Danius, vilket alltså är något som har fallit bort i ljudboksutgåvan.

Gruppen av Mary McCarty
Gruppen av Mary McCarty

Om Mary McCarthy och om Gruppen

Mary McCarthy (1912 – 1989) var en amerikansk författare som själv tog examen från Vassar college, precis som huvudpersonerna i romanen Gruppen (The group) från 1963. Gruppen blev en oerhörd succé när den kom ut första gången och den låg på bestsellerlistan i flera år. McCarthy debuterade dock som författare redan 1942 och skrev sedan en lång rad böcker. Hon var också en politisk aktivist.

Originalets titel: The group (amerikanska).
Översättare: Amanda Svensson.
Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 1963 (första amerikanska utgåvan, Harcourt, Brace & World), 1964 (första svenska utgåvan, i översättning av Harriet Alfons och Jadwiga P. Westrup, Bonnier), 2017 (den här nyutgåvan och nyöversättningen, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 443 (ca 18 h lyssning).
ISBN: 9789100169442, 9789176514863.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”1963 ansågs den chockerande frispråkig och såldes i miljonupplagor. Idag räknas Mary McCarthys klassiker Gruppen, om åtta nyexaminerade studiekamrater som möter ett hårdare liv i 1930-talets New York, som en milstolpe i den moderna litteraturen. En skamlöst underhållande och bitsk kollektivroman om det moderna livets villkor, konstant relevant.”

Middlesex

Middlesex av Jeffrey Eugenides är en fängslande släktkrönika, där läsaren får följa tre generationer ur den grekisk-amerikanska familjen Stephanides, och en bok som väcker många tankar kring könsidentiteter och genus. Betyg: 4+ snabbmatsrestauranger av 5.

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Middlesex av Jeffrey Eugenides

Middlesex är en släktkrönika som skildrar livet för tre generationer ur familjen Stephanides. Boken tar sin början i 20-talets Grekland och i den lilla byn Bursa, där Desdemona och hennes bror, Lefty, framställer finaste siden för sin försörjning. Det politiska läget och det helt fruktansvärda pontisk-grekiska folkmordet, där turkar och lazer mördade 1 miljon (!!) greker, driver dock syskonen från sina hemtrakter. Innan flykten från Bursa hade Desdemona förgäves försökt få sin bror att gifta sig med någon av traktens flickor, men under resan mot deras nya hemland, USA, bekänner de två syskonen både för sig själva och för varandra att de egentligen har känslor för varandra och nu, när de lämnar livet i Bursa bakom sig, vågar de också ljuga om sitt släktskap och presentera sig som herr och fru.

Desdemona och Lefty slår sig ner i Detroit, där kusinen Sourmelina redan har rotat sig. Sourmelina hjälper sina släktingar att komma in i det nya samhället och hon blir snabbt varse hur hennes kusiners relation ser ut nu för tiden. Det är dock en hemlighet hon bevarar åt dem, precis som att hennes kusiner bevarar den illa dolda hemligheten Sourmelina bär på: att hon är gay och att äktenskapet med hennes make inte direkt bygger på kärlek och passion. Trots detta blir både Desdemona och Sourmelina gravida vid samma tidpunkt och blir föräldrar åt Miltiades, Milton kallad, respektive Theodora, Tessie. Genom någon slags ödets nyck så kommer Milton och Tessie en dag att förälska sig i varandra och själva bli föräldrar. Det yngsta barnet är dottern Calliope, som också är bokens berättare.

Från den lilla byn Bursa och till Detroit har Desdemona, Lefty och Sourmelina ovetande tagit med sig en ovanlig mutation, som går i arv till både Milton och Tessie och plötsligt får uttryck i lilla Callie. Hon må se ut som vilken flicka som helst som barn, men brist på 5-alfa-reduktas kommer att i puberteten förvandla henne till den pojke hon i många avseenden är (också).

Middlesex är en bok som väcker många tankar kring könsidentitet och könsroller. Vad är egentligen ett kön? Det är väldigt fint och också smärtsamt att få följa Callie genom livet och de svårigheter som så ofta uppstår för henne/honom. Boken skildrar tonårstid och förälskelser, vuxenblivande och identitetssökande och allt detta försvåras för Callie som med sin intersexualitet inte alltid faller in i normen.

Det är också fantastiskt fint att få läsa om alla andra karaktärer i boken. Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att liksom acceptera Desdemonas och Leftys incestuösa förhållande, men när jag släppte det och kom in i boken så kom jag verkligen att gilla alla huvudpersonerna, även med deras fel och brister, så att säga. Jag tyckte verkligen om att få följa alla de tre generationerna Stephanides. Genom berättelsen om deras liv har jag fått lära mig mer om folkmordet på grekerna (så fruktansvärda händelser att jag nog aldrig glömmer skildringen av dem), men också om hur det kan vara att invandra till ett annat land och att försöka skaffa sig en ett nytt liv i en kultur som inte helt är ens egen till att börja med.

Jag har lite av en hatkärlek till tegelstenar och tycker oftast att kortare romaner känns mer välskrivna och genomarbetade. Middlesex är på över 600 sidor, men för just släktkrönikor är knappast kortromanen det rätta formatet, tänker jag mig. Jag tycker faktiskt att det är helt rätt att boken är så tjock som den är. Det är också något alldeles speciellt med att få leva med en berättelse under en längre tid. Jag läser oftast ganska korta stunder varje dag och har i allmänhet en hel liten hög med påbörjade böcker, så en sådan här bok kan ta månader för mig att ta mig igenom. Det blir något speciellt när en berättelse får finnas i bakgrunden så länge. Till slut känns det som att karaktärerna i boken är personer som jag känner i verkligheten – och jag älskar den känslan! Det här är verkligen en ”levande” bok och den bjuder på många intressanta berättelser och väcker tankar och frågor. Det här är garanterat en bok som kommer att fortsätta att leva kvar i minnet ett bra tag.

Citerat ur Middlesex

”Inuti hade Cadillacen lika mjuka mattor och diskret belysning som baren på Ritz. Armstöden var utrustade med askkoppar och cigarettändare. Klädseln var av svart skinn och gav ifrån sig en ny doft. Det var som att kliva in i någons plånbok.”

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Middlesex av Jeffrey Eugenides

Om Jeffrey Eugenides och om Middlesex

Jeffrey Eugenides (född 1960) är en amerikansk författare med grekiska och irländska rötter. Han debuterade 1993 med Dödens jungfrur (The virgin suicides) och har därefter varit aktuell med en rad novellsamlingar och ytterligare ett par romaner. För Middlesex belönades han med Pulitzerpriset 2003. Jeffrey Eugenides har en Facebooksida.

Originalets titel: Middlesex.
Översättare: Hans-Jacob Nilsson.
Utgivningsår: 2002 (första amerikanska utgåvan, A & C Black), 2004 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2010 (den här pocketutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 635.
ISBN: 91-1-301226-6, 9789113032023.

Förlagets beskrivning

Middlesex är en berättelse om en grekisk-amerikansk familj som ser helt vanlig ut. Men berättaren vet att farfar och farmor egentligen är syskon och att det är orsaken till att hon själv är både kvinna och man. Så riktigt vanlig var den nog inte.

1922 invaderas Smyrna i det korta krig mellan Grekland och Turkiet som orsakats av första världs-krigets politiska oro. Befolkningen flyr i panik, många tar båten till Amerika. På en av dessa båtar finns en ung stilig man och en ung vacker kvinna, som väl framme i Amerika letar sig fram till bilstaden Detroit, och bosätter sig där som vilket amerikanskt invandrarpar som helst. De har svurit på att aldrig i livet berätta sin hemlighet att de var älskare i Grekland fast de var bror och syster. Men två generationer senare gör incesten sig påmind i barnbarnet Calliope, som i tonåren känner sig märkligt dragen till en klasskamrat i flickskolan. Vilket får Calliope att misstänka att hon inte är som andra flickor. Att hon faktiskt inte är en flicka alls.

Middlesex är en sorghumoristisk familjehistoria med sexuella förvecklingar, men också historien om en av Amerikas största städer, ja om hela det moderna Amerika: från massinvandringens strida ström av fattiga, rädda och sargade människor, över tjugotalets förbudstid och depression och sextiotalets raskonflikter in i vår egen tid.”

Kärlekens historia

Kärlekens historia av Nicole Krauss är en fantastiskt fin bok där några ensamma och sörjande människors livsöden vävs ihop genom kopplingen till en väldigt drabbande roman. Betyg: 3+ sökningar i arkivet av 5.

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

I en överbelamrad New York-lägenhet fördriver Leo Gursky tiden. Han är en man som har förlorat allt, däribland sin son, som har vuxit upp utan kännedom om sin biologiska far. Leos ensamhet är så påtaglig att det är helt hjärtskärande. I samma stad lever fjortonåriga Alma med sin mamma och sin bror. Pappan har gått bort och mamman hanterar detta genom att sluta sig inåt och att på sätt och vis sluta sig inför sina barn. Brodern, som kanske främst saknar sin mor, snarare än den pappa som han inte riktigt hann lära känna, hanterar sorgen genom att dra sig till religionen – han får för sig att han är en av 36 utvalda, en lamed vovnik. I Kärlekens historia väver Nicole Krauss ihop dessa ensamma och sörjande människors öden genom deras kopplingar till en bok med samma namn som romanen. Almas mamma försätter sig att översätta Kärlekens historia åt en uppdragsgivare som Alma tror sig ha en viktig koppling till, bland annat för att bokens huvudperson delar förnamn med hon själv. Har bokens Alma funnits på riktigt? Kärlekens historia har också kopplingar till Leo Gursky och den son, som han av olika skäl inte har kunnat närma sig.

Det är en komplicerad väv och inte helt lätt att foga samman alla trådar. Som läsare behöver man vara skärpt och koncentrerad. Ändå är det ingen tungläst bok. Språket är enkelt och rakt på sak. Läser man stycken om igen kan man dock hitta små explosioner av känslor. Krauss kan verkligen formulera sig och det är en fröjd att läsa hennes text.

Jag ska vara ärlig och säga att jag hade lite svårt att komma in i den här boken. Jag hade hört väldigt många hyllningar av den och fått för mig att den skulle bli en bra bokcirkelbok när det blev dags för mig att välja bok till den bokcirkel som jag är med i. Det kändes lite ”sådär” att inse att jag hade prackat på andra något så rörigt och knepigt som den här historien. Ändå måste jag säga att jag själv, och flera av mina bokcirkelkompisar, verkligen uppskattade boken. Trots att det inte är det enklaste att foga ihop alla berättelser och sidospår och skapa den bild som författaren haft framför sig, så finns det någonting i boken som ändå gör att det känns intressant att läsa vidare. För min del handlar det nog främst om alla känslorna som finns i den. Det var länge sedan jag läste någonting där ensamheten är så otroligt närvarande och tung som den är i Kärlekens historia, särskilt i skildringen av Leo Gursky. Det är också lätt att tycka om och känna med karaktärerna i boken. Jag vill hela tiden att det ska gå dem väl. Jag älskar berättelser där författaren lyckas göra karaktärerna levande på det sättet.

Allt som allt skulle jag verkligen rekommendera den här boken, men helst också uppmana att inte hasta sig igenom den.

Citerat ur Kärlekens historia

”Och sedan tänkte jag: kanske är det just det som är meningen med att vara far – att man ska lära sitt barn att leva utan en. I så fall har det inte funnits någon bättre far än jag.”

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

Om Nicole Krauss och om Kärlekens historia

Nicole Krauss (född 1974) är en amerikansk författare som debuterade 2002 med romanen Man utan minne (Man walks into a room). Hennes stora genombrott kom dock med Kärlekens historia (The history of love). Hennes senaste roman på svenska är Det stora huset (Great house) från 2011. Nicole Krauss har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The history of love (amerikanska).
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2005 (första amerikanska utgåvan, W. W. Norton & Company), 2005 (första svenska utgåvan, Brombergs förlag), 2014 (den här e-boksutgåvan, Brombergs förlag).
Antal sidor: 344.
ISBN: 9789185251124, 9789173375023.
Andras röster: Bokomaten, Bokpärlan, Booksessed, Boktoka, Eli läser och skriver, Med näsan i en bok, Pocketpinglorna.

Förlagets beskrivning

”Att följa historien om Leo och hans ungdomskärlek Alma är som att följa livet självt. När deras öden möts förstår vi att kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt.

Kärlekens historia påminner oss om fiktionens magiska kraft. Rolig och sorgsen, skrämmande och hoppfull. En berättelse som fängslar från första sidan och roar med sin finurlighet, originalitet och värme.”

New York-trilogin

New York-trilogin av Paul Auster innehåller de perfekta mysterieromanerna för den som älskar att hitta nya lager och symboler i berättelser. Själv har jag dock svårt för böcker som handlar mer om att dechiffrera än att bli berörd. Betyg: 2 författare med skrivkramp av 5.

New York-trilogin av Paul Auster
New York-trilogin av Paul Auster

New York-trilogin av Paul Auster består av Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Böckerna kom ut i separata volymer under mitten av 80-talet, men hittas oftast i samlingsvolymer nu för tiden.  Jag visste inte så mycket om de här böckerna innan jag påbörjade läsningen, men jag hade snappat upp att det är tre deckare och det fick mig också att tro att de liksom hänger ihop och berättar om ett och samma ”fall”. Jag vet dock inte om det är speciellt rättvist att kategorisera New York-trilogin som just deckare, för jag tycker inte att de här böckerna har speciellt stora likheter med någon deckare som jag har läst tidigare. Jag inser också att det inte var så bra att förvänta sig att böckerna skulle hänga ihop på ett tydligt sätt, för det gör de inte heller.

I Stad av glas blir en författare uppringd av en kvinna som gång på gång frågar efter detektiven Paul Auster. Till slut bestämmer sig författaren för att spela med och han utger sig då för att vara denne Auster. Författaren dras på så sätt in i ett spaningsuppdrag som går ut på att skydda en väldigt udda och skör, ung man från hans egen pappa. I Vålnader står detektiven Blue i fokus. Blue har fått i uppdrag av White att skugga en man som heter Black. Uppdraget är utomordentligt frustrerande eftersom Black just inte gör någonting annat än sitter och skriver. I Det låsta rummet har en författare försvunnit och lämnat sina manuskript och sin familj. Författarens barndomsvän, som själv är en författare, blir besatt av sin försvunna barndomsvän och vad som har hänt honom.

Som ni kanske märker redan av min mycket korta sammanfattning av de tre delarna i trilogin så finns det trådar som väver ihop berättelserna och mycket av tjusningen i trilogin är också att hitta alla kopplingar mellan de olika delarna och upptäcka nya lager i berättelsen. På så sätt är de här böckerna naturligtvis de ultimata mysterieromanerna och jag kan mycket väl förstå att man älskar den här trilogin. För egen del så blir det dock platt fall, måste jag säga. Jag har inte mycket till övers för tillkrånglade berättelser där symboler och koder står över själva berättelsen. Jag orkar verkligen inte sitta och tolka vad författaren har knåpat ihop för krångliga kopplingar. När jag läser så vill jag njuta och bli berörd – inte lösa ett chiffer. Något jag också har otroligt svårt för är drömmar. Jag zoomar ut efter 1 sekund när folk börjar snacka om vad de drömde förra natten och böcker där det är absurt och (mar)drömlikt, som i t.ex. Kafkas Processen, så har jag ytterst svårt att engagera mig. New York-trilogin är på många sätt lik Processen och för min del menar jag det alltså inte som en komplimang. Det här är komplicerat, invecklat, absurt, knäppt och roade mig faktiskt inte ett dugg. Det här är säkerligen en riktig topproman för många, men för mig är det ”tack, men nej tack”. Sorry.

New York-trilogin av Paul Auster
New York-trilogin av Paul Auster

Om New York-trilogin och Paul Auster

Paul Auster (född 1947) är en amerikansk författare. Han fick sitt stora genombrott med The New York trilogy (New York-trilogin), som kom ut första gången mellan åren 1985 och 1987. Hans senaste bok i svensk översättning är biografin Rapport från insidan (Report from the interior) som kom ut 2015. Paul Auster har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The New York trilogy (City of glass, Ghosts, The locked room) (amerikanska).
Översättare: Ulla Roseen.
Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 1987 (första amerikanska utgåvan, Faber & Faber), 1988 (första svenska utgåvan, Hammarström & Åberg), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Storyside), 2011 (utgåvan på bilden, Norstedts).
Innehåll: Stad av glas, Vålnader, Det låsta rummet.
Antal sidor: 398 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-303249-8, 9789170369827.
Andras röster: Bokfantomen, Enkel men komplicerad.

Förlagets beskrivning

”Tre berättelser, tre historier som blandar deckargenrens rekvisita med den moderna romanens identitetsproblematik. Tillsammans utgör de Paul Austers klassiker New York-trilogin, en redan mytomspunnen milstolpe i den amerikanska samtidslitteraturen.

I första delen, Stad av glas, blir deckarförfattaren Quinn uppringd av någon som söker detektiven Paul Auster. Plötsligt finner han sig indragen i ett mysterium mer intrikat än något han själv kunnat tänka ut. I den efterföljande Vålnader vill White att Blue ska skugga Black och hålla honom under uppsikt så länge det blir nödvändigt. Från en lägenhet på andra sidan gatan kan Blue se hur Black sitter och skriver. Trilogin avslutas med Det låsta rummet. Fanshawe var berättarens vän under skoltiden men sedan förlorade de kontakten. Så kommer oväntat ett brev från Fanshawes hustru, som skriver att hennes man är försvunnen.”

Hustrun

Hustrun av Meg Wolitzer är en sällsynt snärtig och välskriven roman om att leva ett helt liv i bakgrunden till en ”kulturman” med uppblåst ego – och att till slut bestämma att det får vara nog. Betyg: 4 efterhängsna biografiförfattare av 5.

Hustrun av Meg Wolitzer
Hustrun av Meg Wolitzer

Joan och hennes man Joe sitter på ett plan på väg till Helsingfors. Han är en hyllad författare och hon är hans hustru. Nu ska han ta emot det prestigefyllda Helsingforspriset och Joan förstår med ens att deras närmare 30 år långa äktenskap är över. Hans självgodhet, ständiga otrohet och uppblåsta ego går inte längre att stå ut med. Genom att berätta om Helsingforsvistelsen och genom att ge tillbakablickar på parets liv tillsammans målar Meg Wolitzer skickligt upp förhållandets förfall.

Det känns insiktsfullt och på pricken – varje formulering dallrar av en återhållen bitterhet, sorg och ilska. Liknelserna och ordvalen är så snärtiga att texten ofta upplevs som rolig trots att allting egentligen är extremt sorgligt. Det går inte att säga någonting annat än att det här är en mycket skickligt skriven roman där det märks att författaren har haft en tydlig idé om både vilken berättelse hon vill föra fram och vilken form hon vill hålla sig till – och författaren har inte bara tänkt på detta utan har också sytt ihop det. Någon gång emellanåt känns det dock lite sökt. Det första kapitlet är t.ex. så strösslat med mer eller mindre krystade kroppsmetaforer att jag till slut blev rätt less – fast bara tillfälligt faktiskt. Boken är genialt skriven och lyckas verkligen beröra och väcka tankar.

Det här är inte den första boken jag läser om att vara någons (hemma)fru. Ämnet har t.ex. behandlats i flera av Curtis Sittenfelds romaner, däribland Presidentens hustru, som berättar om en fiktiv presidenthustrus liv (Laura Bush är förebilden till romanfiguren). Varje gång blir jag lika ställd och förvånad. Som svensk så är det lätt att glömma att det inte på något sätt är självklart att som kvinna kunna göra karriär (eller ens ha ett jobb). Ärligt talat känner jag just ingen som lever ett hemmafruliv. Inte föraktar jag den som prioriterar hem och familj framför jobb, men att, liksom den här bokens huvudperson, på ett rätt oreflekterat och inte speciellt självvalt sätt hamna i hemmafrulivet känns bara sorgligt för mig. Var gör man av sina egna ambitioner och drömmar? Hur står man ut på tråkiga fester och tillställningar där man inte är något annat än en hustru, som ska konversera och ha något gemensamt med andra hustrur? Ett slags svar ges faktiskt i den här boken, men det kändes ändå inte helt tillfredsställande. Visst, jag blir berörd och boken gav mig väl en och annan tankeställare om hur den här hustru-tillvaron kan se ut, men innerst inne har jag bara en röst som skriker ”men ryck upp dig för fan!!”.

Det var förresten länge sedan jag läste någonting så bittert och enkelspårigt. Jag menar det egentligen inte som någonting negativt, det är bara det att Joe så odelat beskrivs som en gris till kulturman och författaren ger honom inte ett enda försonande drag eller någon som helst ledtråd till varför någon annan människa ens skulle vilja ta i honom med tång, än mindre förstår man vad den intill utplåning uppoffrande hustrun ser hos honom. Jag tänkte hela tiden att det skulle klarna under läsningens gång, att passionen, kärleken, värmen, vänskapen någon gång skulle sippra fram, men nej – det blev faktiskt bara värre och värre, tills det till slut känns absurt.

Det här är hur som helst en bok som väcker känslor, i all sin lågmäldhet. Jag måste skriva lågmäldhet, för den skildrar faktiskt ett helt liv i skymundan. Kan någonting bli mer passivt och ändå provocerande än så? Jag tyckte att det var en mycket bra bok. Trots en ”kulturman”-debatt, som har rasat på kultursidor för inte allt för länge sedan, och trots att det redan finns en hel del ”hemmafrulitteratur” så tycker jag ändå att den här boken känns aktuell och intressant. Den är dessutom vassare skriven än de flesta liknande böcker jag har läst. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

Citerat ur Hustrun

””Vill du att jag ska säga hur stor chans du har att få Helsingforspriset?”

Joe nickade. På bordet stod ett mjölkpaket och just i det ögonblicket råkade min blick falla på det, så jag sa: ”Två procent.”

”Tror du att jag har två procents chans att vinna?” sa han trumpet.

”Ja.””

Hustrun av Meg Wolitzer
Hustrun av Meg Wolitzer

Om Hustrun och om Meg Wolitzer

Meg Wolitzer (född 1959) är en amerikansk författare, som bland annat är känd för bestsellern Hustrun. Hon undervisar även i kreativt skrivande. Meg Wolitzer har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The wife (amerikanska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2003 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Wahlströms & Widstrand).
Antal sidor: 233.
ISBN: 9789146229506.
Andras röster: Annika Koldenius, Bokhora, Johannas deckarhörna, Just här – just nu, Och dagarna går…, Stories from the city.

Förlagets beskrivning

”Joan Castleman sitter på ett flygplan tiotusen meter upp i luften när hon bestämmer sig för att lämna sin man, den uppburne och självgode amerikanske författaren Joe Castleman. Joan har stöttat sin man i både med- och motgångar, följt honom på alla resor och uppläsningar. Sina egna författarambitioner lade hon tidigt på hyllan. Nu är hon och Joe på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett prestigefullt litteraturpris av finska akademin. Men Joan, som under fyrtio års äktenskap offrat både familjen och sin egen karriär för att leva hans dröm, har tillslut fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen.

Utifrån denna dramatiska öppningsscen lotsar Meg Wolitzer läsaren genom det Castlemanska äktenskapet, från det trevande mötet på kursen ”Grunder i kreativt skrivande” på College, där han var hennes lärare, till den slutliga brytpunkten som kulminerar i ett avslöjande av en omsorgsfullt bevarad hemlighet.

Meg Wolitzer har skrivit en intelligent, bitsk och roande roman om livsval, äktenskap och skrivande. ”

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander
Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling av den amerikanske författaren Nathan Englander. Jag valde att lyssna på ljudboken och av någon obegriplig anledning så innehåller den bara just den novell som delar titel med hela samlingen – de övriga 7 novellerna i samlingen har inte kommit med i ljudboksversionen. Det tycker jag är synd, för novellen gav mersmak!

Novellen utspelar sig under en kväll när två gamla kompisar från collegetiden har en liten återträff tillsammans med sina respektive. Mycket har hänt under åren som har gått  – den ena av dem har t.ex. blivit ortodox och nu ska allt vara kosher och kläderna ska vara korrekta. Den andra väninnan lever sekulärt och det är kanske inte så konstigt då att kvällen startar lite stelt och trevande.

Fast sedan ballar det ur! Det här är en knäpp och annorlunda novell tycker jag. Oberäknelig. Det är verkligen synd att de övriga 7 novellerna måste letas upp i en pappersbok någonstans..!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en överraskande novell om när en ortodox judinna och en kvinna som lever sekulärt har en återträff.

Betyg: 4 mystiska paket i tvättkorgen av 5.

Om Nathan Englander och om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Nathan Englander (född 1970) är en amerikansk författare som debuterade 1999 med novellsamlingen For the relief of unbearable urges. Hans andra novellsamling, What we talk about when we talk about Anne Frank (Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank), som kom ut 2012, gick till final för Pulitzerpriset. Nathan Englander har en hemsida, en Facebooksida och twittrar under @NathanEnglander.

Mer om novellsamligen där novellen med samma namn hittas:
Originalets titel: What we talk about when we talk about Anne Frank (amerikanska).
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan, Knopf), 2013 (första svenska utgåvan, Brombergs).
Översättare: Nille Lindgren.
Uppläsare: Harald Leander.
Antal sidor: 249.
ISBN: 9789170368509.

Förlagets beskrivning

”Nathan Englander ställer sig i en judisk berättartradition med stora föregångare som Nobelpristagaren I.B Singer. Precis som Singer lyckas han träffa den där precisa punkten mellan melankoli och det bubblande skrattet. Och det vi skrattar åt mest av allt, är förstås oss själva.

Två judiska väninnor från college träffas en kväll efter att inte ha setts på många år. Den ena bor i Israel och lever ett ortodoxt religöst liv med allt vad det innebär, från peruk och korrekt klädsel och en make med hatt och skägg, medan den andra lever ett sekulariserat liv i USA.

När dom först träffas känns allt fel, men under den långa kvällen händer saker som ingen av dem kunnat förutse. Peruken hamnar på sniskan,hatten åker av och den stora längtan efter värme och gemenskap tar över.

Berättelsen är tagen ur bokens titelnovell och är en av åtta noveller som tar läsaren med på en resa mellan skratt och gråt. Nathan Englanders historier berör med sin styrka och medmänsklighet. Han ser de stora svårigheterna i den lilla människans liv och återger det med känslighet och skärpa.”

Ljuset vi inte ser

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr
Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Ljuset vi inte ser är en prisad och hyllad roman om några livsöden från Andra världskriget. I boken varvas berättelserna om den blinda Paris-flickan Marie-Laure och om den tyska barnhemspojken Werner, som fascineras av teknik och naturvetenskap och mest av allt vill jobba med radiokommunikation, men som på grund av sin bakgrund inte har så mycket annat att se fram emot än slit i kolgruvan. Werner måste ansluta sig till Hitlerjugend för att slippa undan gruvan. Marie-Laure, å sin sida, måste fly Paris, som hamnar under belägring. Hon kommer då att skiljas från sin far och får så småningom ensam försöka klara sig igenom krigets fasor med hjälp av sina andra sinnen än synen. I bakgrunden utspelar sig också ett flertal andra bihistorier och flera helt hjärtskärande scener. En del av boken kretsar också kring jakten av en fantastisk diamant, som nazisterna vill få i sina klor.

Jag har i perioder, särskilt under tonåren, slukat Andra världskriget-skildringar och jag tycker att det är självklart att det är motiverat och viktigt att det ständigt kommer ut nya verk som berättar om vad kriget gjorde med och mot människor och vår värld. Bland det stora utbudet av just Andra världskriget-skildringar så är det dock svårt för böcker att verkligen sticka ut och jag kan nog inte påstå att Ljuset vi inte ser hör till de som gör just det – sticker ut. Jag tycker att boken är lite för lång och att den fokuserar på sentimentalitet på ett sätt som paradoxalt nog tar fokus från själva krigsskildringen. Det här skulle bitvis kunna vara en generisk snyftare om en blind flicka och en barnhemspojke.

Det som kanske trots allt är den speciella vinklingen av Ljuset vi inte ser är kärleken till vetenskapen. Här hyllas naturvetenskap och teknik på ett sätt som såklart gläder en doktor i teknisk fysik, som jag. Tyvärr vet jag dock inte om det helt väger upp. Det är en läsvärd och gripande bok, men den är inte tillräckligt speciell för att stanna kvar och bli någonting minnesvärt.

Tyvärr valde jag för övrigt att lyssna på den här boken som ljudbok och jag tror inte att Ljuset vi inte ser kommer till sin rätt i det formatet. För det första tyckte jag inte riktigt om uppläsningen eftersom att uppläsaren dramatiserar rösterna och väljer att prata ljust och pipigt när han tar kvinnornas repliker – mitt största no no när det gäller uppläsningar – och dessutom inte träffar helt rätt i uttalet av de franska platserna som förekommer i boken. Vad som också kan bli lite problematiskt när man lyssnar på en berättelse där olika berättelser varvas är att det blir svårt att hänga med när berättelsen skiftar mellan huvudpersonerna.

I korthet

Rekommenderas för: Den teknik- och naturvetenskapshyllande läsaren som vill läsa en typisk Andra världskriget-roman.

Betyg: 3 romaner med brailleskrift av 5.

Om Anthony Doerr och om Ljuset vi inte ser

Anthony Doerr (född 1973) är en amerikansk författare, mest känd för romanen All the light we cannot see (Ljuset vi inte ser), för vilken han belönades med Pulitzerpriset 2015. Anthony Doerr har en hemsida och en sida på Facebook.

Originalets titel: All the light we cannot see (amerikanska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Magnus Roosman.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan, Scribner),  2015 (första svenska utgåvan, Bookmark), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bookmark).
Antal sidor: 599 (ca 21 h lyssning).
ISBN: 9789187441745, 978-91-87441-78-3.
Andras röster: Beas bokhylla, BoklystenBoktankenKulturbloggen, Kulturkollo.

Förlagets beskrivning

”Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.

I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.

När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo – en stad som kommer att totalförstöras av kriget.

Ljuset vi inte ser är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.”

Memoarer: Första delen

Memoarer av Bob Dylan
Memoarer av Bob Dylan

Jag kan erkänna direkt att jag inte har lyssnat så mycket på Bob Dylan. Det var dock inte av den anledningen som jag blev besviken när Nobelpriset 2016 gick till just Dylan. Nej, det berodde mest på att jag kände mig snuvad på ett författarskap att lära känna. Jag har för vana att läsa något av varje ny nobelpristagare i litteratur och när priset gick till Dylan så kändes det inte precis som en självklar författare att läsa. Det som ändå går att läsa av Dylan är hans memoarer och det har jag nu gjort!

Det första som slog mig när jag började att läsa var att boken känns väldigt välskriven. En fälla som jag misstänker att många (hobby)författare ramlar i när de skriver memoarer är att de sållar för lite och att de fastnar för mycket i kronologin. Det är sällan så man får ihop en bra berättelse. Bob Dylans memoarer är dock inte alls någon tjatig historia som börjar i barndomen och sedan tuggar sig framåt i sakta mak, nej här märks det att Dylan har hittat vad det är han vill berätta och boken kretsar alltså kring några väl valda teman.

Mest handlar boken om tiden när Bob Dylan började slå igenom på 60-talet och hur han hittade fram till sin musik. Han namedroppar flitigt en massa musiker som har influerat honom, men även författare och andra som på ett eller annat sätt har korsat hans väg. En del av boken handlar också om den svacka som han hamnar i när kändisskapet börjar kännas som en börda och han mest av allt vill dra sig tillbaka med sin familj.

Jag måste erkänna att jag först blev lite skeptisk till att Dylan själv har skrivit det här. Det vanliga när kändisars memoarer ska ges ut är att man anlitar en spökskrivare eller en medförfattare som gör själva skrivjobbet. Vad jag kan förstå så är det inte fallet  med Dylans memoarer. Det är imponerande tycker jag! Med tanke på vilken produktiv musiker han är och hur flitigt han spelar live så känns det faktiskt lite svårt att förstå hur han också har lyckats klämma in att skriva en bok och att han dessutom har fått ihop det såhär bra.

Jag tycker att Bob Dylans memoarer var riktigt läsvärda och en positiv överraskning. Självklart tror jag att sanna Dylan-fan har lite mer att hämta än vad jag hade i den här boken. Jag känner ju faktiskt inte till speciellt många av de låtar, människor och platser som Dylan refererar till, så min behållning blir ju därefter. Jag har i alla fall blivit mer nyfiken på Bob Dylan och kommer nog att spela hans musik oftare framöver. Att han verkar vara en riktig tjurgubbe som inte ens har haft vett att tacka nej till ett Nobelpris, som han uppenbarligen inte vill ha, ja, det är delvis glömt efter den här läsningen, som har fått mig att bredda bilden lite!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en ovanligt välskriven biografi och lära känna nobelpristagaren 2016 och hans influenser lite mer på djupet.

Betyg: 3+ källarpubar av 5.

Citerat ur Memoarer

”Till sist försökte vi oss på att flytta västerut – prövade några olika platser, men snart dök snokande reportrar upp i förhoppningen om att uppdaga någon hemlighet – kanske skulle jag bekänna någon synd. Vår adress trycktes i lokalpressen, och så började samma sak igen. Även om de här journalisterna hade släppts in i huset – vad skulle de ha hittat? En hel massa prylar – högar med leksaker, dragleksaker, bord och stolar i barnstorlek, stora tomma pappkartonger, kemilådor, pussel och leksakstrummor… Jag tänkte inte släppa in någon. Vi hade inte många regler hemma. Om ungarna ville spela basketboll i köket så spelade de basketboll i köket. Om de öppnade grytskåpet så ställde vi kastruller och stekpannor på golvet. Mitt hem var kaotiskt på insidan såväl som på utsidan.”

Memoarer av Bob Dylan
Memoarer av Bob Dylan

Om Bob Dylan och om Memoarer

Bob Dylan (född som Robert Allen Zimmerman 1941) är en amerikansk rockmusiker som har gett ut närmare 40 album och ytterligare en rad livealbum, samlingsalbum och en hel serie med bootlegs. Han står bakom välkända låtar som Like a rolling stone, Knockin’ on Heaven’s door, The times they are a-changin’, Hurricane och Blowin’ in the wind. Han har belönats med en lång rad med priser för sin musik, bland annat Grammy lifetime achievement award, Polarpriset och en Oscar för bästa sång (Things have changed från Wonder boys). 2016 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan har en hemsida.

Originalets titel: Chronicles. Vol. 1 (amerikanska).
Översättare: Mats Gellerfelt.
Utgivningsår: 2004 (första amerikanska utgåvan, Simon & Schuster), 2004 (första svenska utgåvan, Prisma), 2016 (den här nyutgåvan, Norstedts).
Läs även: De två kommande delarna i den här planerade trilogin (de har dock ej kommit ut ännu).
Antal sidor: 271.
ISBN: 978-91-1-307939-4.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Platsen är Greenwich Village. Tiden är 1961, hans första år på Manhattan.

Bob Dylans New York är en magisk möjligheternas plats med ett överflöd av musikklubbar och caféer, ständiga nattliga fester, nya litterära rörelser på framväxt, snabba kärleksaffärer och tillfälliga förbindelser men också nya vänskapsband för livet.

Melankoliska hågkomster varvas med genomträngande och skarpa iakttagelser av den tid som var. Ibland lämnar berättelsen både tid och rum och gör utflykter till New Orleans, Woodstock och Minnesota.

Med ojämförlig berättarbegåvning gör Bob Dylan sin alldeles egen betraktelse över livet och de människor och platser som format honom och hans konst. En personlig skildring om en omtumlande tid och ett närgånget porträtt av en samtidsepok. Ibland avslöjande, ofta lågmält humoristiskt, alltid poetiskt och passionerat. Bob Dylan ger oss en fascinerande inblick i sin tidigare så slutna tankevärld.”

Ställ ut en väktare

Ställ ut en väktare av Harper Lee
Ställ ut en väktare av Harper Lee

Vi är många som har läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden. I Dödssynden får läsaren följa Scout, som växer upp i den amerikanska södern som dotter till en advokat. När en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna blir det Scouts pappas uppgift att försvara honom. Ett av bokens mest centrala teman är rasism, vilket är något som Scout och hennes bror bland annat får bevittna från läktaren i rättegångssalen. Dödssynden är den enda bok som Harper Lee skrev och hon valde också att leva sitt liv långt från rampljuset och gav just inga intervjuer. Hon var dock tydlig med att hon inte hade för avsikt att ge ut någon mer bok. Kanske just därför blev entusiasmen enorm när det för några år sedan kom ut att ett tidigt manuskript av Dödssynden skulle ges ut under titeln Ställ ut en väktare. Harper Lee, som gick bort 2016, vårdades mot slutet av livet av hennes syster, som också såg till att ta hand om allt som rörde Harper Lees författarskap. Det var när systern avled, och Harper Lee flyttade till ett äldreboende, som manuskriptet plötsligt gavs ut, vilket många menar gjordes bortom Harper Lees medgivande när systern inte längre kunde tillvarata hennes intressen. Ursprungligen benämndes boken dessutom som en uppföljare till Dödssynden och inte som det manuskript som den egentligen är.

I Ställ ut en väktare berättas en liknande historia som i Dödssynden, men från ett annat perspektiv. Scout är nu vuxen och lever i det mer moderna och upplysta New York. Nu återvänder hon till sin barndomsstad, Maycomb, där pappan fortfarande är verksam som advokat och där han arbetar tillsammans med Hank, som är en gammal flirt för Scout. Scout står nu i valet och kvalet hur hon ska gå vidare här i livet. Ska hon återvända till Maycomb för gott och gifta sig med Hank? Hon leker med tanken, men när hon åter bevittnar hur utbredd rasismen är i hennes hemstad så väcks inget annat än vrede och besvikelse.

När Harper Lee lämnade in Ställ ut en väktare till förlaget blev hon rekommenderad att arbeta om texten och skriva berättelsen utifrån Scouts ögon som barn. Det gjorde hon också och det blev succé. Ställ ut en väktare är säkerligen en intressant bok för den som verkligen vill grotta ner sig i Dödssynden och gå på djupet med hur berättelsen egentligen har växt fram. I sig självt är boken dock inte mycket annat än just det manuskript som den är. Berättelsen är rörig och snårig och även om den väcker både tankar och känslor när den beskriver rasismen i den amerikanska södern så räcker det inte ända fram. Storyn är helt enkelt lite tunn och därmed blir allting lite krystat. Jag tyckte faktiskt inte att Ställ ut en väktare var speciellt bra. Nu var det visserligen hemskt länge sedan jag läste Dödssynden, men jag kommer dessutom på mig själv hela tiden med att söka i minnet efter paralleller till just Dödssynden och det stör mig. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den här boken, främst för att det känns oklart om Harper Lee verkligen ville att någon skulle läsa den här texten, men också för att Dödssynden är väldigt mycket bättre.

I korthet

Rekommenderas för: Den som läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden och vill grotta ner sig i hur den här berättelsen om rasism i amerikanska södern har vuxit fram.

Betyg: 2 nakenbad av 5.

Citerat ur Ställ ut en väktare

”Hon kastade en blick genom det långa vardagsrummet på de bägge raderna med kvinnor, kvinnor som hon hade känt hela sitt liv och hon kunde inte prata med dem i fem minuter utan att bli fullständigt tom. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. De pratar oavbrutet om allt de gör och jag vet inte hur man gör det de gör. Om vi gifte oss – om jag gifte mig med vem som helst i den här stan – skulle det här vara mina vänner och jag skulle inte veta vad jag skulle säga till dem. Jag skulle bli Jean Louise den stumma. Jag skulle aldrig ro iland en sådan här bjudning på egen hand, medan faster Alexandra har hur trevligt som helst. Jag skulle bli kyrkad till döds, bridgekvällad till döds, tvingas tycka till om böcker i bokcirkeln, förväntas ta del i samhällslivet. Det krävs mycket av det jag inte har för att bli medlem i den här klubben.”

Om Harper Lee och om Ställ ut en väktare

Harper Lee är författarnamnet som den amerikanska författaren Nelle Herper Lee (1926 – 2016) använde sig av. Hon är känd för den Pulitzerprisbelönade och mycket älskade romanen Dödssynden (To kill a mockingbird) som kom ut första gången 1960 och som filmatiserades två år senare (svensk titel: Skuggor över södern). 2015 gavs ett tidigt Dödssynden-manuskript ut under namnet Go set a watchman (Ställ ut en väktare).

Originalets titel: Go set a watchman (amerikanska).
Översättare: Eva Johansson.
Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan, HarperCollins), 2015 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Läs även: Dödssynden.
Antal sidor: 283.
ISBN: 9789100154677.
Andras röster: Bokhora, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Det har blivit femtiotal i småstaden Maycomb i Alabama. Den nu vuxna Jean Louise Finch – eller Scout som hon kallas – återvänder hem från New York för att besöka sin far, Atticus. Scout blir tvungen att brottas med såväl personliga som politiska frågor medan hon försöker förstå sin fars syn på samhället, liksom sina egna känslor inför platsen där hon växte upp.

Ställ ut en väktare är Harper Lees första roman på över femtio år och den andra någonsin som ges ut. Den skrevs innan Dödssynden (To Kill a Mockingbird), men utspelar sig kronologiskt sett efter händelserna i debutboken. Lee trodde själv att manuset hade gått förlorat, tills det återfanns förra året. Ställ ut en väktare är en tankeväckande roman skriven i en turbulent tid, som kastar nytt ljus över en av den moderna litteraturens klassiker.”