Löwensköldska ringen (omläsning)

Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf är en klassisk spökhistoria som tar upp frågor som girighet, hämnd och svek. Betyg: 4 luvor av 5.

Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd av Selma Lagerlöf
Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd av Selma Lagerlöf

När jag gick på högstadiet läste jag Selma Lagerlöfs spökhistoria Löwensköldska ringen. Boken är den första delen i en trilogi som brukar kallas detsamma som den inledande delen. Tyvärr följde jag aldrig upp och läste de två avslutande delarna: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Det känns som en brist som det är dags att åtgärda! För att komma in i berättelsen igen har jag alltså läst Löwensköldska ringen på nytt.

Löwensköldska ringen är en klassisk spökhistoria som kretsar kring människor som på grund av sin girighet drabbas av en förbannelse. Den gamle generalen Löwensköld har begravts med sin dyrbara sigillring,  en gåva från Karl den tolfte och ett föremål som generalen har önskat ha med sig i döden. Ringen blir dock snabbt uppsnappad av en bonde från trakten, som med sin fru går till graven en natt och öppnar kistan. Ändlösa olyckor kommer att förfölja bonden och hans fru. Även efter deras död fortsätter ringen att dra olycka över sig. Den orsakar till exempel att tre män döms till döden och den blir också använd i en hämndhistoria, där ett oskyldigt barn används som verktyg för att få med sig ringen in till Hedeby, där familjen Löwensköld, ättlingar till den gamla generalen lever. Hedeby blir hemsökt och den enda som inte verkar väcka generalens vrede är en nyanställd hushållerska, som egentligen är hemskt mörkrädd.

Löwensköldska ringen är en spännande bok som tar upp frågor som girighet, hämnd och svek. Den är lättläst och bokens teman ligger inte precis dolda för läsaren. Jag kan förstå varför boken är en populär klassiker att sätta i händerna på skoleleverna – den inbjuder verkligen till samtal. När jag själv läste Löwensköldska ringen som skolelev så tror jag i och för sig att jag främst läste den som en spökhistoria. Nu återvänder jag till den här berättelsen och ser människor framför mig, människor från olika klasser och med olika status, men som plötsligt pressas utifrån av makter som faktiskt ingen av dem, oavsett ställning, kan riktigt kontrollera. Det är intressant och fint berättat. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen.

Om Selma Lagerlöf och om Löwensköldska ringen

Selma Lagerlöf (1858-1940) var en svensk författare. Under sin tid hann hon både belönas med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och själv bli invald i Svenska Akademien (även där som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan både romaner och noveller. Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka, är öppet för besökare. Mer information om Selma Lagerlöf och hennes verk kan t.ex. hittas hos Selma Lagerlöf-sällskapet.

Uppläsare: Saga Hedberg.
Utgivningsår: 1925 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Svenska ljud classica), 2017 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 186 (ca 3,5 h lyssning).
Läs även: de två avslutande delarna i Löwensköldska ringen: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd.
ISBN: 978-91-7639-008-5.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”En klassisk spökhistoria av Selma Lagerlöf. Den ryktbare general Bengt Löwensköld ligger på sin dödsbädd och hans sista önskan att få begravas med en ring. Efter hans död öppnas graven och ringen stjäls. Varje person som kommer i kontakt med ringen får besök av den döde generalen som snart sätter skräck i hela bygden. Den stulna ringen lockar alla som kommer i kontakt med den rakt i fördärvet och nu gäller det att återbörda ringen till generalen innan det är för sent… Löwensköldska ringen är den första boken i en trilogi där del två är Charlotte Löwensköld (1925) och del tre Anna Svärd (1928).”

Tips på bra böcker av nobelpristagare

Inlägg i samarbete med BookBeat.

Nu är det spännande! Imorgon tillkännages det vem som belönas med årets Nobelpris i litteratur. Jag tänker inte ge mig på att gissa vem som vinner i år, men i samarbete med BookBeat tänkte jag tipsa om 5 nobelprisbelönade favoriter som du kan hitta i BookBeats app med ljudböcker och e-böcker.

Selma Lagerlöf är en dam att inspireras av! Hon var den första kvinnan som belönades med ett Nobelpris och också den första kvinnan som fick en plats i Svenska Akademien. Hon har skrivit några av mina favoritböcker, t.ex. Kejsarn av Portugallien och Jerusalem och i detta nu ligger Löwensköldska ringen och väntar i min telefon – jag blev så väldigt inspirerad till att läsa om den boken efter att ha sett föreställningen Charlotte Löwensköld på Västanå teater i somras. Alla de här böckerna och många andra Lagerlöfböcker finns hos BookBeat. Jag tänkte särskilt tipsa om några böcker som kanske är snäppet svårare att hitta i bokhandeln, t.ex. Troll och människor, som är en samling där många av Lagerlöfs noveller återfinns. Jag läste ett antal av hennes noveller i somras och tyckte verkligen om dem!

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf
Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

Sigrid Undset är en annan nobelprisbelönad kvinna att inspireras av. 1928 belönades hon med Nobelpriset i litteratur för sina romaner. Den kanske mest lästa och älskade är mastodontverket Kristin Lavransdotter, som egentligen består av 3 delar, men som ofta ges ut i en rejäl kloss med alla delar i trilogin. Det gör boken särskilt lämplig att läsa som e-bok! Slipp försöka hålla i en bok som väger flera kilo – du kan ändå ta del av denna ljuvliga berättelse om kvinnoliv på medeltiden.

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset

Alice Munro är en mer nutida nobelpristagare. 2013 belönades hon med nobelpriset med den korta och kärnfulla motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”. Och jepp, hennes noveller är riktigt bra. Trots det begränsade sidantalet lyckas hon alltid måla upp karaktärerna, stämningen och miljöerna så att de blir sällsynt levande. Dessutom är hennes noveller överraskande långrandiga, på ett positivt sätt. Jag vet ingen annan novellförfattare som vågar ägna flera sidor åt att nörda ner sig i t.ex. trädfällning. Uppfriskande! Hos BookBeat hittar du novellsamlingen För mycket lycka, som jag tycker väldigt mycket om.

För mycket lycka av Alice Munro
För mycket lycka av Alice Munro

Året därpå, 2014, belönades en annan författare som brukar hålla sig till de lite kortare och tightare berättelserna: Patrick Modiano. Jag har hittills bara läst en av hans romaner: Lilla smycket, men det är å andra sidan en mångbottnad kortroman som verkligen gav mersmak. Hos BookBeat hittar du Lilla smycket, men även ett helt gäng andra romaner av Modiano, däribland två som stått länge i min bokhylla och väntat: De yttre boulevarderna och De dunkla butikernas gata.

Lilla smycket av Patrick Modiano
Lilla smycket av Patrick Modiano

Förra årets nobelpristagare då? Det är förmodligen många som än idag har svårt att smälta att priset förra året gick till folkmusikern Bob Dylan. För mig kändes det lite krystat att börja ge ut hans låttexter i bokform, men jag måste erkänna att jag blev verkligt överraskad, på ett positivt sätt, av hans Memoarer! Jag har nästan svårt att tro på att han har skrivit boken själv (vilket han tydligen har?!), för den är väldigt fint komponerad. Jag är inget stort Dylanfan, men jag uppskattade verkligen boken, som främst kretsar kring tiden för hans stora genombrott. BookBeat har Memoarer som både e-bok och ljudbok.

För 169 kr kan du alltså använda BookBeat för att lyssna på ett obegränsat antal ljudböcker och läsa ett obegränsat antal e-böcker varje månad. De har ett brett utbud av nya titlar, men såklart också många gamla godingar, t.ex. de böcker som jag har tipsat om i det här inlägget. Om du inte har testat BookBeat förut kan du nu få en gratis prova-på-månad genom att gå in och registrera dig via den här länken.

Den gamle och havet (omläsning)

Den gamle och havet av Ernest Hemingway är en kortroman om en fiskare som efter 84 dagars utebliven fångst plötsligt får en enorm fisk på kroken. Det är en på sätt och vis påfrestande bok om en plågsam kamp mellan en man och en fisk. Betyg: 3 baseballmatcher av 5.

Den gamle och havet av Ernest Hemingway
Den gamle och havet av Ernest Hemingway

För 12 år sedan läste jag Ernest Hemingways klassiker Den gamle och havet. Jag minns den som ”en bok om en man som sitter i en båt och försöker få iland en fisk”. Även om jag även minns den som läsvärd så känns det inte som en självklar bok att läsa om, men när den nu så lägligt har gått som radioföljetong i Sveriges radio och dessutom har bokcirklats i Lundströms bokradio så har jag faktiskt inspirerats till att göra just detta.

Boken handlar om fiskaren Santiago, som i 84 dagar förgäves har försökt få fisk. Nu har hans medhjälpare, en ung pojke, motvilligt övergett honom för att försöka få mer tur hos någon annan fiskare. Det börjar bli ytterst eländigt med de uteblivna fångsterna och därmed de uteblivna inkomsterna, men plötsligt, när han är ensam långt ute till havs, så får han faktiskt napp – och fisken är helt enorm. Mannen och fisken kämpar båda för sina liv.

Jag måste erkänna: för mig är det här fortfarande ”bara” en bok om en man som sitter i en båt och drar iland en fisk. Jag brukar gilla långsamma berättelser som fokuserar mer på form och stil än berättelsen, men när det gäller t.ex. den här boken så blir det för tunt för mig. En bok om en snubbe som fiskar?! Varför skulle det vara intressant för mig? Ja, naturligtvis kan man hitta symbolik och analysera berättelsen sönder och samman, men jag orkar inte det. De djupare lagren i berättelsen flyger över huvudet på mig och kvar står jag med en ganska påfrestande bok om en plågsam kamp.

Det är definitivt en bok som väcker känslor och den gör det med små medel dessutom – och det är ju imponerande. Men det här är ändå ingen bok som berör just mig på djupet. Den är helt enkelt lite för kort och rymmer lite för lite berättelse.

Om Ernest Hemingway och om Den gamle och havet

Ernest Hemingway (1899 – 1961) var en amerikansk författare och journalist. Han är bland annat känd för sina böcker och rapporteringar från kriget. Hemingway hade själv erfarenhet från Första kriget, där han tjänstgjorde som ambulansförare och som journalist bevakade han bland annat det spanska inbördeskriget och Andra världskriget. Bland hans mest kända verk kan nämnas Farväl till vapnen (A farewell to arms, 1929), som baseras på erfarenheterna från Första världskriget, och Klockan klämtar för dig (For whom the bell tolls, 1940), som bland annat handlar om det spanska inbördeskriget. 1954 överlevde Hemingway två flygolyckor men han kom att skada både lever och njurar. De mediciner som han tvingades ta efter detta gjorde honom deprimerad vilket tog ifrån honom skrivandet och gjorde honom alkoholiserad. 1961 begick han självmord.

Originalets titel: The old man and the sea (amerikanska).
Översättare: Christian Ekvall.
Uppläsare: Lars Väringer.
Utgivningsår: 1952 (första amerikanska utgåvan), 1952 (fösta svenska utgåvan, i översättning av Mårten Edlund, 1952, Bonniers), 2011 (första utgåvan av nyöversättningen av Christian Ekvall, Bakhåll), 2017 (den här ljudboksversionen av Ekvalls översättning, Sveriges radio).
Antal sidor: 128 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-7742-337-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Ernest Hemingways roman Den gamle och havet i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.

Detta Hemingways kanske mest beundrade mästerverk handlar om den ärrade gamle fiskaren Santiago som åker ut på havet i sin lilla båt 84 dagar i rad utan fiskelycka.

I hamnen kastar byborna medlidsamma blickar efter honom när han kommer in tomhänt kväll efter kväll och med möda börjar bära sin tunga mast uppför backen till den lilla stugan. Han är nog slut nu, tänker de, slut som fiskare, slut som man.

Men Santiago är förvissad om att han har mer att ge, han ska minsann visa dem!

Den 85:e dagen åker han mycket längre ut på havet än någonsin tidigare – och nu är fiskelyckan äntligen med honom! På kroken har han en 700 kilo tung marlinfisk, mycket större och tyngre än hans båt.

Det blir en kamp på liv och död. Santiago måste inte bara strida mot den väldiga fisken, som är så kolossalt tung och har så enorma kroppskrafter, han ska också styra, hantera, tvinga sin lilla spröda båt i envig med det majestätiska havets skoningslösa makt. I detta utsatta tillstånd har han enbart sig själv, sin samlade klokhet, sin envisa ihärdighet att förlita sig på.

Boken är Hemingways sista stora berättelse, hans sista mästerverk – och den bok som blev avgörande för att han tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Berättarmässigt är detta ett perfekt exempel på vad Hemingway brukade kalla sin isbergsprosa. Hans ideal var att en berättelse skulle vara stram och återhållen i språket men beroende på att författaren så väl vet vad han talar om finns det väldiga mängder av erfarenheter och livsinsikter dolda under ytan av de knappa formuleringarna, på samma vis som ett isberg bara visar sin topp över vattenytan.

Att så många skilda tolkningar finns av denna mästerverksroman tyder på att den trots sin skenbara enkelhet rymmer väldiga djup. De religiösa tolkningarna pekar på alltifrån att Hemingway arbetar med talen tre, sju och fyrtio (t ex tre dygn, sju hajar, i fyrtio dagar har Santiago pojken med sig på båten innan han måste fortsätta ensam osv) till att Santiago bär sin mast uppför backen som Jesus bär sitt kors till Golgata och när han faller ihop i stugan är det med handflatorna uppåt, som om han väntar på att spikar ska slås in.

De författarbiografiska tolkningarna betonar att Hemingway skrev boken när hans självförtroende var på väg att sjunka ner mot absoluta botten, hans senaste böcker hade hånats av kritikerna som påstod att han var slut som författare – vilket gjorde honom bitter och revanschlysten. Han skulle minsann visa dem – precis som Santiago i berättelsen. Han åtog sig det svåraste man kan åta sig som författare, att skriva ett odiskutabelt mästerverk – och han lyckades! Med detta sitt sista storverk fick han slutgiltigt bevisa att han dög. Nobelpriset blev insigniet på hans definitiva seger över belackarna.”

Ytterligare 5 läsvärda prisbelönta böcker

För ungefär ett år sedan bloggade jag om 5 läsvärda prisbelönta böcker. Nu kan man ju med rätta hävda att en prisbelönt bok också bör vara läsvärd per definition, men det finns ju faktiskt en hel del (nobel)prisbelönade böcker som är ganska så tunglästa… Här kommer i alla fall tips på ytterligare 5 böcker som jag tycker att du borde överväga att läsa, för det är de verkligen värda!

Först och främst: Bön för Tjernobyl! Till den här boken, som är skriven av den nobelprisbelönade författaren Svetlana Aleksijevitj, har författaren intervjuat ett stort antal människor som på ett eller annat sätt har drabbats av Tjernobylolyckan. Deras vittnesmål utgör den här boken, som är en väldigt omskakande och berörande läsning om hur olyckan har slitit sönder människor, relationer och tagit ifrån människor allt de hade. Boken är en del av en serie där författaren skildrar ”sovjetmänniskan”. Missa inte att läsa dem! Här finns många oerhört starka berättelser och tillsammans berättar de verkligen om Sovjet och post-Sovjet på ett oerhört intressant sätt.

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

En annan prisbelönad reportagebok (dock ej nobelprisbelönad… 😉 däremot belönad med Guldspaden) är Lasermannen av Gellert Tamas. Det borde ha regnat fler priser än så över den här makalöst fängslande boken om John Ausonius som under ett antal år på 90-talet sköt mot personer vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende”. Det är en väldigt ambitiös och läsvärd bok om Lasermannen och hans brott, men också om rasism i allmänhet och 90-talets Sverige.

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

De Augustprisbelönade böckerna tycker jag överlag är väldigt läsvärda. Det är ett hyfsat ”folkligt” pris och titlarna som kammar hem priserna brukar vara hyfsat lättillgängliga. Två pristagare som jag gillar är Korparna av Tomas Bannerhed och Expeditionen av Bea Uusma. Korparna är en fin och smärtsam roman om en pojke som tar sin tillflykt till naturen och till fågelsjön för att komma undan den psykiska sjukdom som hans pappa lider av och den otrygghet som därmed finns i hans hem. Expeditionen är en nördig och ändå väldigt fängslande bok där Uusma går till botten med vad som hände Andrées expedition – expeditionen som misslyckades redan vid start och som till slut ledde till att samtliga expeditionsmedlemmar miste livet på en otillgänglig del av Arktis. Innan man läser Expeditionen är det svårt att förstå hur den här läsningen kan vara så intressant, men intressant är precis vad den är!

Expeditionen (och Lilla smycket)
Expeditionen (och Lilla smycket)

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt har belönats med Stora ljudbokspriset. Det är ett pris som verkar gå till random bestseller som många har lyssnat på… Hehe. Men just den här måste jag verkligen hylla! Det är en fantastiskt fin bok om två systrar som förlorar sin morbror i aids och hur de hanterar den sorgen. Jag kunde inte sluta lyssna på denna fina berättelse, som också handlar om systerskap och om att vara på väg att ge sig ut i vuxenlivet (och lämna sin lillasyster kvar).

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

3 författare som borde belönas med fler litteraturpriser

Det finns en hel del författare som belönas med välförtjänta priser, men sedan finns det också de som alltid hamnar på andra plats, på något sätt, trots att de också borde få uppskattning i form av litteraturpriser. Idag tänkte jag blogga om några författare som jag tycker har blivit märkligt förbisedda.

Först och främst tycker jag att Therese Bohman borde ha fått mycket mer uppmärksamhet än vad hon har fått. Det var en hel del snack om Den andra kvinnan när den var ny och den nominerades till såväl Tidningen Vi:s litteraturpris som Sveriges radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris. Därefter var hon aktuell med Aftonland, som fick nomineringar till Augustpriset och Sveriges radios romanpris och säkert fler priser än så… Om hon vann? Nej! Och det är så tråkigt tycker jag! För Bohman skriver exakt och fantastiskt och hon skildrar insiktsfullt som få vad det kan innebära att göra en klassresa. Jag tycker otroligt mycket om både Den andra kvinnan och Aftonland. Aftonland tycker jag dessutom var oväntat rolig – det är en bok som har allt! Synd att jurygrupperna inte verkar tycka detsamma. Jag har fortfarande inte lyckats smälta att förra årets Augustpriset gick till en helt annan bok…

Aftonland av Therese Bohman
Aftonland av Therese Bohman

Per Hagman, har han vunnit några priser över huvud taget? Det finns ingen sådan rubrik på Wikipedia i alla fall. Nu har han kanske inte varit den mest aktiva författaren det senaste decenniet, men jag tycker att Att komma hem ska vara en schlager är en av de bästa böcker jag har läst och bara den tycker jag borde kvalificera honom till en massa litterära priser.  Hagman har ett språk som ingen annan, någonstans i gränslandet mellan prosa och poesi, trots att det helt klart är romaner han skriver. Och mellan de precist formulerade raderna ryms mycket ensamhet, tomhet, rädsla. Han har fått fantastiskt fin kritik för sin senaste roman, Allas älskare, ingens älskling, som kom ut i år och som jag inte har hunnit läsa ännu. Vi får se om den räcker för att ge Hagman lite uppskattning i form av tjusiga priser.

Jag har bara läst Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, men det är å andra sidan en helt egen roman och en fantastisk läsning. Jag älskade språket, tjejgänget som berättelsen kretsar kring och alla sidohistorier som flimrar förbi. Allt tyckte jag om! Men trots att det snackades mycket om boken och att även de efterföljande delarna (Sund, Ölandssången) har fått en hel del uppmärksamhet så känns det som att böckerna helt har blivit utan nomineringar till de större litteraturpriserna i det här landet? Det är obegripligt tycker jag!

Sund av Tove Folkesson
Sund av Tove Folkesson

Bön för Tjernobyl: Krönika över framtiden

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj är ett oerhört starkt reportage där författaren ger röst åt människor som drabbats av kärnkraftsverkshaveriet i Tjernobyl. Betyg: 5 förlorade husdjur av 5.

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Den 26:e april 1986 havererar en av reaktorerna vid kärnkraftverket i Tjernobyl och ett krigsliknande tillstånd uppstår. Men till skillnad från ett atomkrig så har ingen över huvud taget tänkt tanken att ”sovjetatomen” skulle  kunna haverera och det finns ingen krisplan och ingen pålitlig information till de drabbade. Det finns brandmän som åker till kraftverket medan branden fortfarande är igång – de åker rakt mot sin egen död utan att ha en aning om vad som väntar dem. Otaliga är också de som kallas till Tjernobyl, för att sanera eller transportera, eller som rent av självmant tar chansen att få jobba där ett tag, att få tjäna en hacka eftersom att även mindre påhugg kan betala sig bra jämfört med vad den enkle arbetaren kan tjäna på andra ställen. Att arbetarna och sanerarna därmed betalar med sina liv är de knappast införstådda med.

Många människor tvingas bort från sina hem och från sina sammanhang och en del hinner inte ta med just någonting från det som har varit deras liv fram till nu. Barn springer efter sina älskade katter, som de inte får ta med sig, och sparsamma, stretsamma kvinnor tvingas bort från sina hem, sina små jordlotter, sina små odlingar och syltburkar, som de inte vill överge. Allt måste de lämna, och det de lämnar blir tillgängligt för de plundrade som passar på att i hemlighet föra ut kontaminerade föremål, farliga föremål. Många är också de som återvänder och de som utfordrar sina djur med det som markerna har gett, de rikliga skördar som ser så fina ut, men som bär på den helt osynliga livsfaran som radioaktiviteten utgör. Många äter själva av det som lämnats och i många byar säljs livsmedel, av olika slag, direkt vid gatan, som om allt runt omkring inte vore kontaminerat.

Många människor blir i sig radioaktiva och hustrur blir nekade att träffa sina makar: ”Ni måste komma ihåg att det ni har framför er nu inte lägre är er man och den människa ni älskar utan ett radioaktivt föremål med en hög koncentration av strålning.”.

Katastrofen slår verkligen på alla plan och drabbar hela familjer, inklusive de barn som ofödda väntar på att komma till den här verkligheten och som sedan föds och riskerar att bli några av alla de ”Tjernobylbarn” som fötts med olika funktionshinder och/eller som utvecklat allvarliga sjukdomar, som leukemi.

I Bön från Tjernobyl ger Svetlana Aleksijevitj röst åt några av alla de som blivit offer i Tjernobylkatastrofen. Varje kapitel består av en monolog där människor vittnar om vad de har varit med om och hur det har drabbat dem. Boken innehåller inga raka fakta, inga slutsatser, inga förklaringar eller resonemang – den innehåller endast den här kören av röster, och det är verkligen oerhört kraftfullt precis som det är. Det här är berättelser som går rakt in i hjärtat och som också ger många insikter kring hur det sovjetiska samhället fungerade, eller snarare hur det inte fungerade. Det här är en helt nödvändig läsning och det bästa och mest berörande reportage jag har läst.

Citerat ur Bön för Tjernobyl

”- Jag är tolv år…

Jag är hemma jämt, jag är invalid. I vårt hus kommer brevbäraren med pension till mig och farfar. När flickorna i klassen fick höra att jag har blodcancer blev de rädda att sitta bredvid mig, att komma åt mig. Jag tittade på mina händer, min portfölj och mina skrivböcker… inget hade förändrats. Varför var de rädda för mig?

Läkarna sa att jag var sjuk för att pappa hade arbetat i Tjernobyl. Efter det föddes jag.

Jag älskar pappa…”

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Om Svetlana Aleksijevitj och om Bön för Tjernobyl

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Originalets titel: Chernobylskaja molitva (ryska).
Översättare: Hans Björkegren.
Utgivningsår: 1997 (första ryska utgåvan), 1997 (första svenska utgåvan, Ordfront), 2013 (den här, utökade nyutgåvan, Ersatz).
Antal sidor: 405.
Läs även: Övriga delar i serien Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
ISBN: 9789187219573.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”»Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj

Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. – Denna utgåva är den kompletta versionen från 2005 med drygt en tredjedel mer text och ett nyskrivet förord från 2011.”

Ljuset vi inte ser

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är en typisk och sentimental Andra världskriget-roman, vars kanske största förtjänst är hur den skildrar kärleken till teknik och naturvetenskap. Betyg: 3 romaner med brailleskrift av 5.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr
Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

 

Ljuset vi inte ser är en prisad och hyllad roman om några livsöden under Andra världskriget. I boken varvas berättelserna om den blinda Paris-flickan Marie-Laure och om den tyska barnhemspojken Werner, som fascineras av teknik och naturvetenskap och som mest av allt vill jobba med radiokommunikation, men som på grund av sin bakgrund inte har så mycket annat att se fram emot än slit i kolgruvan. Werner måste ansluta sig till Hitlerjugend för att slippa undan gruvan. Marie-Laure, å sin sida, måste fly Paris, som hamnar under belägring. Hon kommer då att skiljas från sin far och får så småningom försöka att ensam klara sig igenom krigets fasor med hjälp av sina andra sinnen än synen. I bakgrunden utspelar sig också ett flertal andra bihistorier och flera helt hjärtskärande scener. En del av boken kretsar också kring jakten på en fantastisk diamant, som nazisterna vill få i sina klor.

Jag har i perioder, särskilt under tonåren, slukat Andra världskriget-skildringar och jag tycker att det är självklart att det är motiverat och viktigt att det ständigt kommer ut nya verk som berättar om vad kriget gjorde med och mot människor och vår värld. Bland det stora utbudet av just Andra världskriget-skildringar så är det dock svårt för böcker att verkligen sticka ut och jag kan inte påstå att Ljuset vi inte ser hör till de som gör just det – sticker ut. Jag tycker att boken är lite för lång och att den fokuserar på sentimentalitet på ett sätt som paradoxalt nog tar fokus från själva krigsskildringen. Det här skulle kunna vara en generisk snyftare om en blind flicka och en barnhemspojke och på så sätt tappas Andra världskriget-skildringen bort.

Det som kanske trots allt är den speciella vinklingen av Ljuset vi inte ser är kärleken till vetenskapen. Här hyllas naturvetenskap och teknik på ett sätt som såklart gläder en doktor i teknisk fysik, som jag. Tyvärr vet jag dock inte om det väger upp. Boken är inte tillräckligt speciell för att stanna kvar och bli någonting minnesvärt.

Tyvärr valde jag dessutom att lyssna på den här boken som ljudbok och jag tror inte att Ljuset vi inte ser kommer till sin rätt i det formatet. För det första tyckte jag inte riktigt om uppläsningen eftersom att uppläsaren dramatiserar rösterna och väljer att prata ljust och pipigt när han tar kvinnornas repliker – mitt största no no när det gäller uppläsningar – och dessutom inte träffar helt rätt i uttalet av de franska platserna som förekommer i boken. I den här boken skiftas också fokus mellan de olika huvudpersonerna och då är det svårare att hänga med i ljudboksversionen tycker jag.

 

Om Anthony Doerr och om Ljuset vi inte ser

Anthony Doerr (född 1973) är en amerikansk författare, mest känd för romanen All the light we cannot see (Ljuset vi inte ser), för vilken han belönades med Pulitzerpriset 2015. Anthony Doerr har en hemsida och en sida på Facebook.

Originalets titel: All the light we cannot see (amerikanska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Magnus Roosman.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan, Scribner),  2015 (första svenska utgåvan, Bookmark), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bookmark).
Antal sidor: 599 (ca 21 h lyssning).
ISBN: 9789187441745, 978-91-87441-78-3.
Andras röster: Beas bokhylla, BoklystenBoktankenKulturbloggen, Kulturkollo.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.

I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.

När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo – en stad som kommer att totalförstöras av kriget.

Ljuset vi inte ser är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.”

Nomineringarna är klara till Sveriges radios romanpris (och om jag och mina bokcirkelkompisar har tur så får vi kanske vara med och tycka till om vem som ska vinna!)

Nomineringarna är klara till Sveriges radios romanpris! Bland de fyra nominerade titlarna så är tre av dem böcker som jag ärligt talat inte ens har hört talas om: Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum, Nätterna på Mon Chéri av Stefan Lindberg och Vän av ordning av Henrik Bromander, men utöver dem så är även Aftonland av Therese Bohman nominerad! Aftonland hör till mina favoriter från förra året (jag har bloggat om den flera gånger om du vill läsa mer om vad den handlar om och varför jag tycker att den är så fenomenalt bra och intressant: inlägg 1, 2).

Aftonland av Therese Bohman
Aftonland av Therese Bohman – en bok som verkligen skulle platsa sm vinnare av Sveriges radios romanpris!

Jag hoppas SÅ mycket att Aftonland tar hem det här priset, för Bohman skulle verkligen förtjäna det. Boken var nominerad till Augustpriset förra året, men priset gick istället till Lina Wolff och hennes roman De polyglotta älskarna. De polyglotta älskarna tyckte jag ärligt talat tycker var rätt obegriplig och inte speciellt läsvärd, så jag blev minst sagt besviken och framför allt förvånad. :/ Nu tycker jag att det är Bohmans tur att belönas med ett fint litteraturpris..!

Men det är klart, kanske är någon av de andra nominerade böckerna minst lika fantastisk som Aftonland. 🙂 Och faktum är att jag hoppas på att få ta reda på det!

För er som kanske inte känner till förfarandet så är det alltså en ”proffsjury” som plockar fram de nominerade titlarna, men vinnaren utses sedan av en lyssnarjury. I år har man sökt efter bokcirklar i norra Sverige till årets lyssnarjury (de kommande åren kommer andra regioner att bjudas in att söka till juryn). Jag är ju alltså medlem i en Umeåbaserad bokcirkel och min bokcirkelkompis Anna har faktiskt anmält oss. 🙂 Så jag hoppas, hoppas på att vi blir uttagna! Det vore SÅ skoj! Sveriges radio kommer att välja ut 3 bokcirklar som ska läsa och tycka till om böckerna och från varje bokcirkel kommer sedan en representant att få vara med under finaldiskussionerna i radiosändningarna. Vi får vänta någon vecka till på besked om vilka bokcirklar som får vara med. 🙂

Om inte annat får jag väl ta ett eget initiativ och läsa Den skeva platsen, Nätterna på Mon Chéri och Vän av ordning… 🙂

Memoarer: Första delen

Memoarer av Bob Dylan
Memoarer av Bob Dylan

Jag kan erkänna direkt att jag inte har lyssnat så mycket på Bob Dylan. Det var dock inte av den anledningen som jag blev besviken när Nobelpriset 2016 gick till just Dylan. Nej, det berodde mest på att jag kände mig snuvad på ett författarskap att lära känna. Jag har för vana att läsa något av varje ny nobelpristagare i litteratur och när priset gick till Dylan så kändes det inte precis som en självklar författare att läsa. Det som ändå går att läsa av Dylan är hans memoarer och det har jag nu gjort!

Det första som slog mig när jag började att läsa var att boken känns väldigt välskriven. En fälla som jag misstänker att många (hobby)författare ramlar i när de skriver memoarer är att de sållar för lite och att de fastnar för mycket i kronologin. Det är sällan så man får ihop en bra berättelse. Bob Dylans memoarer är dock inte alls någon tjatig historia som börjar i barndomen och sedan tuggar sig framåt i sakta mak, nej här märks det att Dylan har hittat vad det är han vill berätta och boken kretsar alltså kring några väl valda teman.

Mest handlar boken om tiden när Bob Dylan började slå igenom på 60-talet och hur han hittade fram till sin musik. Han namedroppar flitigt en massa musiker som har influerat honom, men även författare och andra som på ett eller annat sätt har korsat hans väg. En del av boken handlar också om den svacka som han hamnar i när kändisskapet börjar kännas som en börda och han mest av allt vill dra sig tillbaka med sin familj.

Jag måste erkänna att jag först blev lite skeptisk till att Dylan själv har skrivit det här. Det vanliga när kändisars memoarer ska ges ut är att man anlitar en spökskrivare eller en medförfattare som gör själva skrivjobbet. Vad jag kan förstå så är det inte fallet  med Dylans memoarer. Det är imponerande tycker jag! Med tanke på vilken produktiv musiker han är och hur flitigt han spelar live så känns det faktiskt lite svårt att förstå hur han också har lyckats klämma in att skriva en bok och att han dessutom har fått ihop det såhär bra.

Jag tycker att Bob Dylans memoarer var riktigt läsvärda och en positiv överraskning. Självklart tror jag att sanna Dylan-fan har lite mer att hämta än vad jag hade i den här boken. Jag känner ju faktiskt inte till speciellt många av de låtar, människor och platser som Dylan refererar till, så min behållning blir ju därefter. Jag har i alla fall blivit mer nyfiken på Bob Dylan och kommer nog att spela hans musik oftare framöver. Att han verkar vara en riktig tjurgubbe som inte ens har haft vett att tacka nej till ett Nobelpris, som han uppenbarligen inte vill ha, ja, det är delvis glömt efter den här läsningen, som har fått mig att bredda bilden lite!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en ovanligt välskriven biografi och lära känna nobelpristagaren 2016 och hans influenser lite mer på djupet.

Betyg: 3+ källarpubar av 5.

Citerat ur Memoarer

”Till sist försökte vi oss på att flytta västerut – prövade några olika platser, men snart dök snokande reportrar upp i förhoppningen om att uppdaga någon hemlighet – kanske skulle jag bekänna någon synd. Vår adress trycktes i lokalpressen, och så började samma sak igen. Även om de här journalisterna hade släppts in i huset – vad skulle de ha hittat? En hel massa prylar – högar med leksaker, dragleksaker, bord och stolar i barnstorlek, stora tomma pappkartonger, kemilådor, pussel och leksakstrummor… Jag tänkte inte släppa in någon. Vi hade inte många regler hemma. Om ungarna ville spela basketboll i köket så spelade de basketboll i köket. Om de öppnade grytskåpet så ställde vi kastruller och stekpannor på golvet. Mitt hem var kaotiskt på insidan såväl som på utsidan.”

Memoarer av Bob Dylan
Memoarer av Bob Dylan

Om Bob Dylan och om Memoarer

Bob Dylan (född som Robert Allen Zimmerman 1941) är en amerikansk rockmusiker som har gett ut närmare 40 album och ytterligare en rad livealbum, samlingsalbum och en hel serie med bootlegs. Han står bakom välkända låtar som Like a rolling stone, Knockin’ on Heaven’s door, The times they are a-changin’, Hurricane och Blowin’ in the wind. Han har belönats med en lång rad med priser för sin musik, bland annat Grammy lifetime achievement award, Polarpriset och en Oscar för bästa sång (Things have changed från Wonder boys). 2016 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan har en hemsida.

Originalets titel: Chronicles. Vol. 1 (amerikanska).
Översättare: Mats Gellerfelt.
Utgivningsår: 2004 (första amerikanska utgåvan, Simon & Schuster), 2004 (första svenska utgåvan, Prisma), 2016 (den här nyutgåvan, Norstedts).
Läs även: De två kommande delarna i den här planerade trilogin (de har dock ej kommit ut ännu).
Antal sidor: 271.
ISBN: 978-91-1-307939-4.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Platsen är Greenwich Village. Tiden är 1961, hans första år på Manhattan.

Bob Dylans New York är en magisk möjligheternas plats med ett överflöd av musikklubbar och caféer, ständiga nattliga fester, nya litterära rörelser på framväxt, snabba kärleksaffärer och tillfälliga förbindelser men också nya vänskapsband för livet.

Melankoliska hågkomster varvas med genomträngande och skarpa iakttagelser av den tid som var. Ibland lämnar berättelsen både tid och rum och gör utflykter till New Orleans, Woodstock och Minnesota.

Med ojämförlig berättarbegåvning gör Bob Dylan sin alldeles egen betraktelse över livet och de människor och platser som format honom och hans konst. En personlig skildring om en omtumlande tid och ett närgånget porträtt av en samtidsepok. Ibland avslöjande, ofta lågmält humoristiskt, alltid poetiskt och passionerat. Bob Dylan ger oss en fascinerande inblick i sin tidigare så slutna tankevärld.”

Lasermannen: En berättelse om Sverige

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.

Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.

Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?

Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.

Betyg: 5 biografmaskinister av 5.

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Om Gellert Tamas och om Lasermannen

Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.

Utgivningsår: 2002 (första svenska utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 406.
ISBN: 91-7324-873-8, 9789170378690.
Andras röster: Boktokadagensbok.com, Nellons bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.

Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.

Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”