Färjan

Färjan

Mats Strandbergs första egna bok efter dundersuccén Engelsforstrilogin, som han författade tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, är en skräckroman med handlingen förlagd till Finlandsfärjan Baltic Charisma. Miljön känns som ett både roligt och intressant val. Alla har kanske inte själva varit på en Finlandskryssning, men jag tror ändå att de allra flesta har någon slags uppfattning om vad en sådan resa kan innehålla. Fylla, taxfree, halvt bortglömda artister som kör sina gamla slagdängor, svensexor, dansgolv med hits, folk som skrålar i karaokebarer.  En del fördomar har kanske formats av såpor och dokusåpor som gått genom åren (själv hör jag till Rederietgenerationen). Jag vet inte hur rättvist det är att utgå från att finlandskryssningar är som det ofta framställs i TV, men i alla fall. I Strandbergs tappning finns hur som helst flera stereotyper som man kanske föreställer sig roar sig på medelklassiga kryssningar. Här finns tjejkompisarna som är ute efter att festa och ligga. Här finns den medelålders, deppade kvinnan som som nu hoppas på att en tur med Charisma ska få henne att känna sig lite mindre ensam. Här finns också paret där den ena killen pirrigt planerar ett frieri på båten. Här finns också den lilla mamma-pappa-barn-familjen som håller på att rasa samman och där föräldrarna ändå, någonstans, tror och hoppas att resan ska laga det som spruckit i familjen. Boken skildrar också hur personal försöker att hantera passagerarna, som inte sällan är snorfulla. En av huvudpersonerna är också en gammal schlagerstjärna som nu leder karaoke och som behöver dra några linor kokain för att palla med. Två viktiga huvudpersoner är också de två tweenies, Albin och Lo, som är kusiner och en gång i tiden var nära vänner. Nu har Lo flyttat och de har delvis tappat kontakten. Lo har också dragit iväg i utvecklingen och har plockat upp en tonårings jargong och klädstil, medan Albin inte alls har kommit lika långt på väg mot vuxenheten och dessutom är både ensam och osäker och har en helt annan status än sin kusin. När han nu möter Lo på nytt så är det som att träffa en främling och de blir båda osäkra på hur de ska förhålla sig till varandra.

Människorna och relationerna är det bästa i boken, tycker jag. Mats Strandberg är skicklig på att måla upp intressanta och igenkännbara karaktärer och han har fått till en fin bredd av människor i persongalleriet. Det är både roligt, ömsint, tänkvärt och igenkännbart berättat. Boken är dock primärt en skräckroman och, återigen, är valet av miljö klockrent. Det framkommer nämligen snabbt att det finns vampyrer på färjan och i den här slutna miljön, varifrån ingen kan fly, börjar smittan sprida sig. Det finns en hel del rejält äckliga scener och spänningen hålls uppe till slutet.

Jag kan erkänna att varken skräck eller vampyrromaner är riktigt min genre, men i det här fallet så köper jag det rakt av. En spännande och bra bok!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en spännande vampyrroman med intressanta karaktärer på kryssning med en Finlandsfärja de inte kan fly från.

Betyg: 3+ taxfreeparfymer av 5.

Färjan - Mats Strandberg

Om Färjan och Mats Strandberg

Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som kanske är mest känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong. Färjan är hans senaste roman. Just nu pågår manusskrivande för att boken ska kunna filmatiseras. Mats Strandberg twittrar på @matsstrandberg_.

Utgivningsår: 2015 (Norstedts)
Antal sidor: 476.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.

Mats Strandberg följer upp succén med Engelsfors-trilogin med en spännande skräckroman. Liksom i Engelsfors blandas det socialrealistiska med det övernaturliga, på en plats som många svenskar har en relation till. Här får vi lära känna både passagerare och personal. Den ensamma gamla kvinnan som söker äventyret. Den avdankade schlagerstjärnan som leder karaokekvällarna. Mannen som tidigare jobbat ombord och nu återvänder för att iscensätta ett spektakulärt frieri. Ordningsvakten som med sina tre kollegor försöker kontrollera det dagliga kaoset ombord. De tolvåriga kusinerna som var bästa vänner innan en familjehemlighet kom emellan dem.

Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.”

Tematrio: Vampyrer

Vampyrböcker (-filmer, -serier…) är otroligt populärt och veckans Tematrio behandlar just detta ämne: Berätta om tre böcker som handlar om vampyrer eller andra övernaturliga varelser!

Så fiffigt att jag endast har läst tre vampyrböcker..!

Min första vampyrbok läste jag för ett antal år sedan och det råkade bli klassikern (i genren): Samtal med vampyren av Anne Rice. När jag läste boken kändes den väldigt speciell och annorlunda. Kan man skriva om utanförskap på ett mer tillspetsat sätt än genom att skriva om vampyrer? Boken är en intervju med en vampyr och behandlar bland annat en komplicerad kärlekshistoria.

Sedan läste jag Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och blev åter imponerad över hur berörande det går att skriva om utanförskap, ensamhet (och mobbing) genom att skriva om vampyrer. Riktigt bra bok!

Min tredje (och senaste) vampyrbok är tantsnusk/tonårsboken Nattens lekar, som jag inte riktigt fastnade för.

Nattens lekar

Vampyrböckerna är nu så många att de utgör en egen genre, men för mig har de ändå aldrig lyckats fånga mitt intresse förrän nu. Jag fick Nattens lekar som ett recensionsexemplar och tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att ge vampyrböckerna en chans.

Nattens lekar är skriven av Sherrilyn Kenyon, som enligt förlaget kallas för ”vampyrromanernas drottning” i hemlandet USA. Den handlar om en ”mörkrets jägare”, Talon, som är odödlig och bara existerar för att kunna ta hämnd på en keltisk klan, som har skadat honom i det förflutna, och för att döda daimoner, en slags ondskefulla varelser som stjäl folks själar. I boken träffar han Sunshine, en snygg och sexig tjej, som drömmer om en karriär som konstnär. De dras till varandra på ett närmast övernaturligt sätt och snart kommer det fram vad det är som gör det: Sunshine har i ett tidigare liv varit Talons fru. Deras förhållande hotas dock av Talons ”jobb” och att han har fiender som vill göra allt för att skada honom och de som står honom nära.

På sätt och vis är det en rolig och charmig bok, med både spänning och humor. Problemet för mig är att jag inte riktigt förstår vem den riktar sig till. Den känns på många sätt som en ungdomsbok, men stora delar av den är riktigt tantsnusk. Det kanske är så vampyrromaner är som mest, men i sådana fall är det nog inte min grej. Jag tror säkert att det finns många yngre tjejer som kan älska den här typen av böcker, men själv fastnade jag inte riktigt, trots allt.

Låt den rätte komma in

Det är 80-tal i Blackeberg, där Oskar bor med sin mamma. Tillvaron är otrygg, med mobbing och utanförskap. När så Eli dyker upp på gården förändras allt. Eli är en märklig flicka som brukar komma ut till gårdens lekplats på kvällarna och i henne hittar Oskar en vän, eller kanske till och med en första, pirrande kärlek. Nu hittar Oskar trygghet i sig själv så att han kan säga ifrån och vågar sätta sig upp mot sina mobbare. Vad han inte gör är att koppla alla Blackebergs märkliga ritualmord och hemskheter till Eli. Han förstår inte att hon är en vampyr.

Det är verkligen en bok om utanförskap dragen till sin spets. Kan man vara mer utanför om man tvingas leva som en odödlig mördare, en socialt utstött, en vampyr? Kan en vänskap mellan Oskar och Eli verkligen existera?

Jag kan inte helt bestämma mig för vad jag tycker om boken. Å ena sidan grips jag av berättelsen om den utsatte Oskar, men jag känner inte att jag helt kan fastna för vampyrberättelsen. Jag tycker rent av att det är äckligt att läsa om de bitarna och utöver detta hade jag nog hellre sett en annan, mer spännande, twist på slutet. Boken landar nog på en medelbetyg hos mig, men jag gillar den annorlunda idén om att berätta om otrygghet och utanförskap i en skepnad av en skräckberättelse. Ett plus för alla fina miljöbeskrivningar som andas tidsenligt 80-tal.

Samtal med vampyren

Den här boken kan verka lite bisarr,men är intressantare än vad den kanske låter som. Den handlar om en pojke som intervjuar en vampyr, vars långa livshistoria är kantad av en slags underlig kärlekshistoria och dess komplikationer.

Huvudpersonenen är vampyren Louis, som aldrig riktigt kan komma överens med sig själv om vad som är onda handlingar och vad som inte är det. Han har svårt att, som andra vampyrer, döda och plåga människor.

Louis är mot sin vilja beroende av vampyren som har gjort honom till den han är, Lestat, och Louis är rädd för att behöva Lestats längre erfarenhet av livet som vampyr. Ännu svårare har han att slita sig när Lestat gör ett litet barn, Claudia, till vampyr. Louis känner att han måste ta om hand om Claudia och senare börjar han att älska henne.

Faktumet att Lestat gör ett barn till vampyr är bokens kanske mest intressanta innehåll. Boken väcker många olika tankar om döden och evigt liv, men särskilt intressant blir det när Claudia blandas in – en kvinna som är låst i ett barns kropp. Jag gillar inte alltid själva berättelsen om Louis, som ibland är lite svår att begripa sig på, men boken väcker många nya tankar. En intressant och annorlunda bok!