Barn 312

Andra världskriget har tagit slut och det är många som har kommit ifrån varandra och som letar efter sina nära och kära. Martina har förlorat båda sina föräldrar och har bott hos en fosterfamilj sedan hon bara var några månader gammal.

Ursula är Martinas mamma. Under kriget träffade hon Achim, men han var tvungen att ge sig ut i kriget och lite senare fick Ursula brev om att han hade stupat. Hon gav sig då av med sitt barn, men hon och lilla Martina råkade komma ifrån varandra på en tågstation. Efter den händelsen skaffade sig Ursula både man och barn och hon bor nu i en annan stad tillsammans med Richard och deras lilla och sjukliga son Helmut.

Nu, nästan nio år efter det att Ursula miste sitt barn, läser hon en efterlysning i en tidning. Röda korset söker efter Barn 312:s föräldrar. Ursula förstår direkt att barnet måste vara hennes Martina. Hon hamnar nu i en svår situation. Richard vet ingenting om Ursulas barn från det tidigare förhållandet och Ursula vet att han skulle bli vansinning om han fick veta något eftersom det finns få saker som Richard tycker mindre om än sådana här ”skandaler”. Det skulle dessutom kunna skada hans karriär om det läckte ut att Ursula har undanhållit för honom att hon har ett utomäktenskapligt barn.

Samtidigt, i en annan stad, läser Achim samma efterlysning. Han stupade aldrig under kriget, men satt i koncentrationsläger i många år. När han blev utsläppt sökte han förgäves efter Ursula och barnet. Nu har han alltså hittat sitt barn igen.

På så sätt råkar Ursula och Achim komma i kontakt med varandra igen efter alla dessa långa år, då de både trodde att de hade förlorat varandra för evigt. Gamla känslor väcks till liv, men ingen av dem kan lämna allt de redan har för att flytta ihop igen.

De är heller inte de enda som påstår sig vara Martinas föräldrar. Nu gäller det att kunna bevisa vem som talar sanning om barnet.

Det här är den helt osannolika berättelsen om två föräldrars kamp för sitt barn. Det är en bok om kärlek och trassliga relationer och delar av den känns faktiskt intressant. Jag tycker att det kan vara spännande att läsa om hur ”vanliga” människor blev drabbade av kriget, men tyvärr faller det mesta i boken på att det helt enkelt inte är trovärdigt. Bara en sådan sak som att Martina glatt lämnar den fosterfamilj, som hon bott hos hela sitt liv, för att istället flytta hem till okända människor känns bara löjligt.