Kategorier
-

Böcker i oktober och en månad med spännande priser

Så är oktober snart här och jag ser fram emot att hälsa på i Öregrund, att gå på operan och se Hans & Greta (hoppas att scenografin är precis så magisk som man kan tänka sig när det lär vara ett godishus inblandat!!) samt att gå till tandläkaren och skrapa tandsten. Nej, det där sista kanske jag inte set fram emot, men det jag räknade upp var i alla fall allt som stod i min kalender den här månaden.

Jag gissar att månaden även kommer att innebära att jag behöver byta till vinterdäck på cykeln och att det blir dags att skifta kläder i garderoben och ta fram de varmare plaggen. Fram till nu har det ju trots allt gått bra att ha hyfsat somriga kläder, kombinerade med lite varmare strumpbyxor och koftor, men nu går vi snart in i yllestrumpornas och långkalsongernas tid.

Oktober kan också få bli en månad med mycket läsning, eller hur? Exakt vad jag ska läsa känns helt oklart för mig, så jag får nog leta lite bland mina hyllvärmare och se vilka fynd jag gör. En bok jag bläddrar i just nu är i alla fall Lars Lerins 7 resor, 9 liv. Jag fick den i present för många år sedan, men har sparat på den. Sådana här tjusiga böcker är såklart tidlösa och kan tas fram när som helst.

7 resor, 9 liv av Lars Lerin
7 resor, 9 liv av Lars Lerin

Vill du läsa något rykande färskt har jag många tips att komma med, för oktober är en av de intensiva månader då förlagen ger ut mängder av böcker lagom till julförsäljningen och lagom till höstens creddigaste prisutdelningar. I slutet av oktober kommer det till exempel att tillkännages vilka böcker som har nominerats till årets Augustpris. Ännu mer spännande är såklart att vi förhoppningsvis kan se fram emot att två nya Nobelpristagare tillkännages om bara ett par veckor! Fast just Nobelprisen har såklart förberetts under mycket lång tid, så de påverkar inte oktoberutgivningen.

Här är hur som helst några spännande böcker jag har spanat in i oktober (resten kommer i ett annat inlägg; De var så himla många!):

  • Sara Granérs serier är både roliga och ibland lite störande, om du frågar mig. Hon har i alla fall en alldeles egen stil. I oktober kommer samlingen Allas lika mellangärde, som bland annat innehåller bilder som Granér gjort under rubriken Dagens ord.
  • Babar av Jean de Brunhoff är inte en bok som jag kommer att läsa, men det är ändå lite spännande att notera att den kommer i nyutgåva i år. Kan detta hålla för en läsning 2019? Böcker som brukar anklagas för att vara imperialistiska..?
  • Bekännelsen av Jessie Burton känns däremot som en roman jag kommer att läsa. En av årets bästa böcker för min del är Musan av samma författare. I Bekännelsen får läsaren följa två kvinnor i 80-talets England och den beskrivs som “en självlysande, kraftfull och djupt rörande roman om hemligheter och historieberättande, moderskap och vänskap, och om hur vi förlorar och hittar tillbaka till oss själva”.
  • Jojo Moyes, vår tids mesta feelgood-drottning är aktuell med en ny roman, Bergens stjärnor, som handlar om fem ensamstående kvinnor som resor runt i Kentucky. Det låter som en mysig berättelse och jag är glad att Moyes inte försöker mjölka ännu mer pengar ur succén Livet efter dig. Det behövs inga fler uppföljare till den nu. Om du frågar mig. 🙂
  • Susan Abulhawa har skrivit en av bokcirkelns gemensamma favoriter, Morgon i Jenin. I oktober kommer Berättelsen om Nahr av samma författare. Den handlar om en palestinsk kvinna som växer upp i exil i Kuwait.
  • Djuren i Afrika av Erlend Loe kom nog ut redan för någon vecka sedan, om man ska vara noga. Den lär handla om ett gäng som lämnar Oslo för att “rädda djuren i Afrika” och beskrivs som “en berättelse om vanmakt, missriktad idealism och ohämmade begär”. Jag läste Naiv. Super. tidigare i år och tyckte att den var väldigt speciell: rolig och sorglig på samma gång. Jag känner på mig att Djuren i Afrika är en bok i samma anda.
Bekännelsen av Jessie Burton
Bekännelsen av Jessie Burton

Vad läser du i oktober?

Kategorier
Gidlund, Kristian

I kroppen min: Resan mot livets slut och alltings början

I kroppen min av Kristian Gidlund är bland det mest berörande och fina jag läst; En bok om att drabbas av cancer, men framför allt en bok om livet och en bok skriven av någon som verkligen kunde skriva. Och det blev inga fler böcker än såhär! Betyg: 5 vilda hingstar av 5.

I kroppen min av Kristian Gidlund är Gidlunds självbiografi och en bok där han berättar rakt, öppet och smärtsamt om sin sista tid i livet. Gidlund var redan känd som trummis i popbandet Sugarplum Fairy och som journalist när han drabbade av magcancer och började berätta öppet om detta i en blogg med samma namn som boken. Snart berördes hela Sverige av hans historia och så småningom kom bloggen att bli till den här boken.

I kroppen min består i praktiken av två delar och hela tiden är den skriven och berättad i stunden. Ingenting är tillrättalagt eller filtrerat i efterhand; När Gidlund berättar om smärtan och ångesten att behandlas med cellgifter förmedlar han precis de känslor och tankar han hade då. Det gör det omöjligt att värja sig. Jag har ingen egen erfarenhet av cancer (jag är mycket tacksam för detta) och ingen jag känner som själv har upplevt en cancerbehandling har velat berätta något om den. I den här boken berättar Gidlund om det slag som han måste ge sig ut i: kroppen ska brytas ned med gifter för att förhoppningsvis få de tumörer han bär på att minska. Jag har aldrig trott att en cancerbehandling är en enkel behandling, men Gidlund gör verkligen att man som läsare förstår vidden av den.

Den första delen av boken behandlar den första tiden efter diagnosen. Det planeras för cellgiftsbehandlingar, en svår operation och uppföljande cellgiftsbehandlingar. Ingen kan lämna några som helst garantier om någonting. Kristian börjar städa undan sitt liv, vill göra det enkelt för sina anhöriga, och han skriver ett brev ifall det värsta skulle hända. Det värsta händer inte. Efter en lång och omtumlande behandling kommer Gidlund ut på andra sidan, för alltid förändrad, inte bara genom det ärr som löper tvärs över magen, utan också själsligt, men behandlingen blir faktiskt lyckosam. Bloggen, som han har använt som en ventil, en yta där han har kunnat skriva av sig, fyller inte längre någon funktion och stängs ned.

Sedan börjar del två. Cancern är tillbaka och Kristian börjar åter skriva. Den här gången finns det ingen behandling. Nu återstår vård i livets slutskede.

Det här är ingen lättsam bok, inte alls. Det är ledsamt, smärtsamt, sorgligt och mörkt. Ändå är det en bok som i mångt och mycket genomsyras av livslust. Det är inte en bok om rädslan för döden så mycket som en bok om sorgen över att mista livet. I bokens första del sörjer Gidlund sin förlorade sommar, sommaren då han skulle ha varit på resor och äventyr, men som istället kom att ägnas åt cancerbehandlingen. I del två finns inte längre några framtida äventyr att uppleva, inte här i alla fall. Gidlund sörjer över att mista de han älskar, över att försätta de han älskar i sorg och, inte minst, över de barn han inte hunnit få.

Det gör så ont att läsa den här boken. Det är så mycket liv som inte fick chansen att bli av och Gidlund är fantastisk på att skriva om just det.

Jag kan erkänna att jag innan jag öppnade den här boken tänkte att det säkert skulle vara en stark berättelse, men kanske inte en stark “litteratur”. Vad fel jag hade! Gidlund hade verkligen berättandets gåva. Han skriver vackert, säkert och trots att boken är baserad på en blogg, där varje inlägg, d.v.s. kapitel, är skrivet där och då, så utgör de verkligen en helhet. Det finns återkommande bilder som Gidlund väljer att skriva om. Inte minst återkommer han ofta till hästarna, hästarna som ger honom kraft och styrka, men som också är viktiga symboler för honom när han beskriver sin sjukdom. Alla de här fina stilistiska grepp gör att boken känns mycket mer som en roman än som en blogg. Hjärtat går sönder när jag tänker på att det här fick bli Gidlund enda bok (bortsett från en textsamling som gavs ut postumt).

I kroppen min är det starkaste och finaste jag läst på länge. Livet alltså. För en del blir livet alldeles för kort.

Det har nu gått tio dagar.

Jag skulle alltså kunna göra det enkelt för mig. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har städat lägenheten så att mamma och pappa slipper. Skulle kunna låtsas att jag inte har varit borta med grovsoporna, att jag inte har burit ut sexhundra kilo Dagens Nyheter till pappersinsamlingen. Och jag skulle kunna låtsas att jag inte har tömt kylskåpet och rensat ur frysen. Jag skulle kunna låtsas att jag inte ångrade mig på vägen till kassan med den där fina skjortan, för att det kändes som att det var ett onödigt köp. Och jag skulle kunna behålla det som en hemlighet, att jag inte började med den där boken, för att jag vet att jag inte kommer ratt hinna läsa klart den.

Jag har alltid haft svårt för att lämna saker halvfärdiga.

Ur I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Bokförlaget Forum), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket).
Antal sidor: 330.
ISBN: 9789137140520, 9789175032450.

I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, I kroppen min. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.

“Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare.Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.”

Förlagets beskrivning

Kristian Gidlund

Kristian Gidlund (1983 – 2013) var en svensk musiker och journalist. Han berörde hela Sverige när han drabbades av cancer i magsäcken och valde att berätta om det öppet i bloggen I kroppen min, i flertalet intervjuer och i Sommar i P1. Bloggen finns utgiven i bokform och finns också i en specialutgåva som även innehåller foton av fotografen Emma Svensson, foton som också visats på en utställning i juni 2013. Gidlunds samlade texter finns samlade i boken Mot monsunens hjärta, som gavs ut postumt 2014.

Kategorier
-

5 böcker som utspelar sig på 90-talet

Idag följer jag upp mitt tidigare inlägg om böcker som utspelar sig på 80-talet. Den här gången är det 90-talets tur. Jag är född 1987 och det innebär att jag såklart inte har några minnen från 80-talet. 90-talet är ju däremot min barndoms decennium och förutom alla minnen som hör barndomen till så minns jag såklart också 90-talsfenomen som Bingolotto, jazzbyxor, eurodisco, “datakörkortet”, pojkband, Date-parfym, girl power, platåskor, Tamagotchi och tusen andra saker (jag skulle kunna fortsätta för evigt). Nog om detta! Nu till böcker som utspelar sig under detta spännande decennium.

Först ut är Sara Hanssons seriealbum Vi håller på med en viktig grej. Jag älskar den här boken! Det är nämligen den första självbiografi jag läst från någon som är ungefär jämngammal med mig själv och det är verkligen fantastiskt kul att få den igenkänningen. Dessutom handlar den nästan bara om att ha en bästis och att vara helt tokig i Spice girls och det känns befriande och härligt med en bok som skildrar den tiden i livet när bästisar och idoldyrkan kan uppta nästan all tid.

Naiv. Super. av Erlend Loe har blivit lite av en kultklassiker och den är ytterst läsvärd än idag. Boken följer en ung man som har börjat grubbla över tillvaron och inte vet riktigt vad han ska göra med sitt liv. Under tiden bor han i sin brors lägenhet medan brodern är på utlandsresa. Ett av uppdragen medan han bor i lägenheten är att sköta en fax. Fax! Det är inte den enda 90-talsreferensen i den här boken, som faktiskt är fylld av kul tidsmarkörer.

Om jag hade varit vuxen på 90-talet hade jag kanske haft en annan bild av Per Hagman, som ju måste ha varit en av 90-talets innekillar (eller?); En typisk kille som kanske hade varit en influencer om det hade varit 10-tal. För mig är han bara en strålande författare och vad som slår mig när jag läser honom, om det så är någon av hans senare romaner (som utspelar sig i ungefär nutid) eller om det är någon av hans 90-talsromaner, är att de verkligen andas 90-tal (så som jag föreställer mig det). Han skildrar ett urbant liv under den här märkliga tiden, mitt under finanskris och allt vad som nu hände i världen. Fast i Hagmans värld kretsar det mesta kring fester och hans huvudpersoner lever alltid ett barnsligt rotlöst liv där ingenting finns utanför nuet. Jag kan särskilt tipsa om Cigarett.

Om Hagman skildrar struligt 20-nånting-liv i 90-talets Stockholm så skildrar Tove Folkesson struligt 20-nånting-liv i (sena) 90-talets Kalmar i sin fantastiska roman Kalmars jägarinnor. Boken följer ett tjejgäng som hålls ihop, inte så mycket av det de har gemensamt utan av att de alla bär på ett utanförskap och en obeskrivlig leda. Kalmar är alldeles för litet för dessa stökiga, högljudda och provocerande unga kvinnor. Det är verkligen uppfriskande läsning och väldigt vackert beskrivet, trots de inte speciellt polerade huvudpersonerna.

Sist men inte minst så vill jag tipsa om en reportagebok. Det är kanske lite udda att lägga in en reportagebok i ett inlägg om böcker från 90-talet, men Gellert Tamas Lasermannen känns verkligen som en insiktsfull berättelse om hur samhället såg ut vid den här tiden: de attentat som Lasermannen, John Ausonius, begick är händelser som skakat Sverige och gett djupa sår och att läsa boken om honom och alla de mord han begick under 90-talet är omtumlande. En fantastisk bok!

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

PS: Jag var en hästtjej deluxe under 90-talet (och blir fortfarande akut sugen på att klappa så fort jag ser en häst). Jag har redan bloggat om mina bästa hästböcker under 90-talet och mina bästa Pollux-böcker från 90-talet. Dessutom har jag bloggat om mina barnboksfavoriter från 90-talet. De kanske också passar in på det här temat.

Ponnypenionatet, Julia-böckerna och Häst upphittad
Pollux-böcker
Kategorier
-

Kultur betyder allt och inget

Idag kommer ett kanske lite pretentiöst inlägg om en grej som jag har funderat på en hel del. Vad är egentligen kultur och vad ska vi ha den till? Jag har naturligtvis inga svar, men kultur betyder mycket för mig. Vad betyder kultur för dig?

När jag växte upp var böcker och läsning en självklarhet i mitt hem, men jag hade långt till någon teater och gick just aldrig och såg någon scenkonst, annat än med skolan någon enstaka gång. Musik tyckte jag om, men utbudet begränsades till den lilla CD-samling jag hade och några konserter gavs sällan någonstans i närheten, så det blev inte några live-upplevelser speciellt ofta. Någon musikskola eller dansskola fanns just inte i min kommun, så det låg inte direkt nära till hands att själv ägna sig åt något kulturellt. Teater, opera, klassisk musik, konst, allt sådant var främmande. Ändå låg det bara och väntade på mig.

Jag flyttade till Umeå när jag var 18 år och då hamnade jag plötsligt i en stad med ett stort kulturutbud och flera dansskolor. Jag började självklart att dansa. Jag visste att dansen var något som hade saknats mig, trots att jag aldrig hade dansat förut. Jag visste inte vilken stil jag ville hålla på med, men jag testade mig fram. Jag visste inte att man kunde dansa balett som vuxen nybörjare, men när jag så småningom började lyssna på klassisk musik kändes det direkt att det var balett jag måste hålla på med (jag dansar även dancehall, vilket är en helt annan stil). Få musikstilar går rakt in i kroppen på samma sätt som klassisk dansmusik, balettmusik. Jag vet inte varför, men det känns i kroppen.

Musiken är verkligen något som känns. Jag kan inte ens hitta ord för att förklara hur mycket exempelvis Kent och Håkan Hellström har betytt för mig under tonåren och hur mäktigt det har varit att få se dem live. Att gå på konserter kan vara en otrolig upplevelse. Att lyssna på musik i sina hörlurar kan vara en annan, men nästan lika härlig upplevelse. Musik kan gå rakt in i hjärtat, eller rakt ut i kroppen och kräva dans. Det är otroligt hur något kan balansera på känslolägen på det sättet.

Från Kents avskedsturné.

Det dröjde, men sedan upptäckte jag den klassiska musiken. Jag visste ingenting, absolut ingenting, om klassisk musik, men jag delade kontor på jobbet och blev distraherad. Jag började ha Klassisk morgon igång i hörlurarna och där någonstans vaknade mitt intresse för klassisk musik. Som pausmusik fungerade det dock “sådär” tills jag kom på vad som verkligen är min bästa jobbmusik: minimalistisk musik. Nu för tiden återvänder jag hela tiden till Steve Reich och Philip Glass. Ibland skrattar jag nästan åt mig själv. Vad lyssnar jag på för pretto skit? Jag vet inte! Jag vet bara att Steve Reichs musik passar perfekt för min arbetsdag och att det finns slagverksmusik som är så fantastisk att jag inte ens kan sätta ord på det.

Opera är också fantastiskt. Jag såg min första opera när jag var cirka 20. Det var en obegriplig uppsättning av Trollflöjten. Jag och en kompis köpte biljetter lite sådär på impuls och det fanns bara två platser kvar, längst fram, vilket ärligt talat var skoj, för det är ju roligt att kunna se ned i orkesterdiket. Jag hade dock inte läst på och jag fattade därför ingenting. Sedan fortsatte jag ändå att gå. Det visade sig att jag älskar opera, älskar opera för att det är så maximalistiskt och innehåller allt: musik, kostym, sceneri, dans.

Det mesta jag testar i kulturväg är sådant som ger ett omedelbart sug efter mer. Jag trodde dock länge att konst inte var något för mig. Jag visste ingenting om konst och förstod inte vad det var man skulle “se”. Jag trodde att det krävdes en viss utbildning, någon slags förstånd eller klass som jag inte hade. Sedan tittade jag på konst i alla fall och fattade att alla kan se. Man ser det man ser. Nu älskar jag konst (nej, inte all konst, precis som att jag inte älskar all musik eller tilltalas av all dans). Jag och min sambo brukar ägna en stor del av våra semestrar åt att springa på museum. Varje gång ser man lite mer, förstår lite mer. Förstår vad? Inget! Allt! Ju oftare man ser, desto mer finns det att se: sammanhang, tekniker, komposition, tanken bakom, sig själv i en ny vinkel. Jag och min sambo pratar om konst typ varje dag och det finns inget bättre söndagsnöje än att kolla på konst.

Ett av många besök på Bildmuseet. Ibland är utsikten som ett konstverk i sig.

Ibland har jag verkligen svårt att hitta tid till film (för att inte tala om serier), men jag älskar verkligen film, självklart inte all film, men mycket och filmer från många olika genrer, högt och lågt. Jag tittar på det som vissa tror är barnfilm, men som är hjärtevärmande animerad film. Jag tittar på komedier, SciFi, de långsammaste av dramafilmer. Under en period brukade jag gå på matinéer på söndagar och mestadels kolla på just de där dramafilmerna. En gång satt jag själv i biosalongen. Lyxen att sitta helt själv och få titta in i någon annans värld en stund.

Ja, ni hör, jag kan inte tänka mig ett liv utan kultur. Jag fattar att allt går i faser och att det säkert finns eller kommer att finnas perioder när jag måste fokusera på helt andra saker, men jag har verkligen svårt att se att jag helt skulle avstå från att konsumera kultur. Någon gång emellanåt behöver jag verkligen en dos nya intryck. Det kan vara opera, det kan vara en utställning, det kan vara en konsert, det kan vara en bok. Eller att bara lyssna lite på Spotify. Ett liv utan böcker? Jag vill inte vara utan böcker!

En bok kan vara ren underhållning, absolut, men ibland (ofta) kan en bok sätta ord på något jag känt eller tänkt och inte riktigt förstått. Ibland lånar jag någon annans blick, får se någon annan del av världen en stund. Lär mig något. Ibland läser jag ett fåtal ord, ser något mellan raderna, får som ett sug i maggropen. Litteratur kan beröra starkt, kan förändra folks liv. Jag menar det verkligen.

Läsa på balkongen

Jag vill alltid lära mig något. Det är en av anledningarna till att jag älskar kultur. Det är nog också därför jag arbetar som forskare. Jag vet inte ens vad jag söker efter. Först grottade jag ned mig i ett doktorandprojekt, men sedan flera år jobbar jag som en slags mångsysslare och kastar mig in i alla projekt där det saknas folk (och okej, jag har några mer långsiktiga projekt också). Allt verkar spännande och kul. Jag vill alltid lära mig något nytt. Det är ett sådant sug i mig att jag emellanåt pluggar vid sidan av mitt jobb. En lätt oroad kollega frågade varför, vad som är mitt mål, vad jag har för plan med mina studier. Plan? Han trodde att jag skulle söka mig till någon annan arbetsplats, men herregud, jag hade ingen plan. Jag har ingen som helst plan. Jag vill bara lära mig nya grejer.

Lära mig nya grejer, känna nya grejer. Och ja, jag fattar att man kan göra det på olika sätt, t.ex. genom resor, möten, äventyr. Ändå känner jag att kulturen har något speciellt, något fantastiskt, för den finns så tillgänglig och tar så många uttryck.

Egentligen är vi bara djur. Människan är verkligen inget mer än ett djur, men ändå vill vi så gärna att vi ska vara något mer, något annat. Den viktigaste skillnaden är kanske kulturen. Egentligen hade vi inte behövt jobba så mycket och hårt som vi gör. Det ekonomiska systemet, jakten på tillväxt, är något vi själva har uppfunnit, relativt nyss dessutom. Redan för 40 000 år sedan konstruerade människan musikinstrument och bildkonst har till och med funnits sedan långt tidigare än så. Suget efter kultur uppstod inte nyss, det har funnits med oss i tiotusentals år. Idag hade vi kunnat ägna oss ännu mer åt kultur och åt bildning. Vi behöver egentligen inte köpa en massa onödiga prylar, jobba (ibland med rena hitte-på-jobb) 40 h i veckan och sträva efter ständig tillväxt (och nej, jag är verkligen ingen flummig hippie eller ens speciellt vänster, men jag tycker såhär ändå). Vi hade kunnat ägna oss mer åt det som skiljer oss från djuren: kulturen, att nå något nytt, något djupare, bilda oss. Men det gör vi inte, för det sjuka är att kulturen inte har något större värde idag. Bildning och utbildning har inget större värde. Just ingen blir rik av att utbilda sig, av att skaffa sig en akademisk utbildning eller av kultur. Rik blir man av att redan ha pengar att placera eller av att köpa en bostad. Tack vare bostadspriserna kryllar det nu av nyrika människor som kan köpa fräsiga bilar, kläder från rätt märken, ännu dyrare hus. Men de kan inte köpa bildning. Spelar det någon roll? Nej, kanske inte. Jo, kanske mycket.

Jag vill i alla fall tro att den som avstår från att ta del av kultur missar något väsentligt. Jag har också svårt att förstå varför kultur ska ha så lågt värde och betyda så lite. Det går alltid att argumentera för att skattepengar ska satsas på vård, skola, omsorg (och det kan jag ju hålla med om, oftast). Det går alltid att skära ner på kultur (eller?). Men vad blir kvar? Till slut blir vi korkade. Det måste vara så det blir. Till slut blir vi bara djur.

Det allra mest korkade: det parti som pratar mest om kultur är också ett parti som värnar om en “svensk kultur” och som lägger sig i vilka uttryck konsten får ta. Hur mycket hatar man inte kultur om man tror att det finns en “svensk kultur” eller “klassisk och tidlös” konst? Kultur betyder odla. Kultur handlar om att växa, expandera, öka, gro. Tror man att kultur handlar om att… jag vet inte vad? Hopsa omkring i folkdräkt? Enbart visa konst som är rent dekorativ? Verk som skildrar svunna tider? Och inget mer. Ja, då är man faktiskt lite väl dum i huvudet (alternativt hatar kultur).

Det här blev ett långt, svamligt inlägg utan någon stark poäng annat än den att kultur verkligen betyder mycket, mycket för mig och för mig är det överrumplande att den kan betyda så lite för andra.

Kategorier
Hjorth, Vigdis

Arv och miljö

Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en intressant men lite upprepande berättelse om en familj som slitits itu och där gamla sorger kommer upp till ytan igen när ett arv ska fördelas. Betyg: 3 av 5.

Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en av förra årets stora snackisar, inte minst i Norge, där boken väckte uppmärksamhet för att den tydligen rev upp känslor i Hjorths släkt. Alla författare lånar väl från sina egna liv i sina berättelser, även när de skriver fiktion. I det här fallet verkar Hjorths släkt dock tycka att likheterna är för stora och det är knappast till deras fördel.

Hela romanen kretsar kring en familj med fyra vuxna barn. De två yngre syskonen har en fin relation till föräldrarna, men de två äldre har brutit. Det visar sig efterhand att det finns goda skäl till brytningen, men föräldrarna och de yngre syskonen möter dem ändå inte med förståelse. Nu har det plötsligt bestämts att de yngre syskonen ska få förskott på ett arv: de ska få ta över de två sommarstugor som finns i familjen. Det har också bestämts att de två äldre syskonen ska bli utköpta. Problemet är att de erbjuds alldeles för små summor. Ett ännu större problem är att de äldre syskonen bli sårade över att bli fråntagna de stugor de egentligen hade velat ha i framtiden och som kanske hade kunnat början på någon slags försoning. Nu vidgas istället revan i familjen och smärtsamma minnen och familjehemligheter kommer upp på nytt.

Arv och miljö är en intressant bok om en familj med svårlösta konflikter och om taffliga och småsinta försök att bli sams på nytt. Alla framstår som lite giriga och snåla på sitt sätt, ingen verkar villig att både ge och ta. Det finns liksom ingen väg framåt.

Samtidigt som boken tar upp ett intressant ämne, som författaren uppenbart har egna erfarenheter av (till viss del i alla fall), så måste jag erkänna att jag tyckte att boken var rätt tjatig. Jag föreställer mig att det är ett stilistiskt grepp, att upprepa samma saker om och om igen för att verkligen stryka under hur tjatig och långdragen hela den här konflikten faktiskt är, men i slutändan så blir det faktiskt en ganska seg läsning. Det händer en hel del dramatiskt i boken, men allt maler ändå bara på om arvet och orättvisan och det smärtsamma som hände en gång i tiden. Med tanke på hur mycket prat det blev om Arv och miljö här om året så hade jag väntat mig mer.

Arv och miljö av Vigdis Hjort
Arv och miljö av Vigdis Hjorth

Originalets titel: Arv og miljø (norska).
Översättare: Ninni Holmqvist.
Uppläsare: Gunilla Leining.
Utgivningsår: 2016 (första norska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2018 (den här ljudboken, A Nice Noise).
Antal sidor: 366 (ca 9,5 h lyssning).
ISBN: 9789127153004, 9789188711977.

“Att ingen av er någon enda gång har frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever jag som en stor sorg.”
Så skriver Berglijot i ett mail till sina systrar, efter det att en häftig diskussion om förskott på ett arv har blossat upp. De är fyra syskon, och föräldrarna har nu meddelat att de två yngsta döttrarna ska särbehandlas och få ärva mer.

Under bråket om arvet pulserar en långt mer smärtande nerv. Det handlar om vem som blev älskad och vem som blev utsatt i barndomen, om skuld, ansvar och rättvisa. Tvisten sätter igång en kraftfull och ohejdbar rörelse, där de hemligheter som präglat familjen måste avtäckas. Det är mer än tjugo år sedan Bergljot bröt med familjen, men nu kräver hon för första gången att bli lyssnad på. Det krävs mod för att orka hävda sin version av en stelnad familjehistoria. Men bara genom att berätta, och formulera även det som är outhärdligt smärtsamt att återvända till, kan man komma vidare.

Vigdis Hjorths intensiva och medryckande roman om en kvinnas kamp för att få äga sin egen berättelse och de svåra syskon- och föräldrarelationerna blev en sensation i Norge. Romanen har sålt i över 100 000 exemplar, översatts till en rad språk och nominerades även till Nordiska rådets litteraturpris.

Förlagets beskrivning

Vigdis Hjorth

Vigdis Hjorth (född 1959) är en norsk författare som skrivit ett flertal böcker för såväl unga som vuxna läsare. I Sverige är hon kanske mest känd för romanen Arv och miljö som kom ut 2018.