Kategorier
-

Egentligen skulle jag vara på Littfest nu

Tänk va! Nu skulle jag egentligen befinna mig på Sveriges största och bästa Litteraturfestival (det där med bästa slänger jag mig med trots att jag i ärlighetens namn inte har upplevt så många andra litteraturfestivaler). Littfest <3 Till följd av covid-19-utbrottet och all panik kring coronaviruset är Littfest och alla andra arrangemang med många besökare avblåsta (som ni alla vet).

Istället för att lyssna på litteraturvärldens superstjärnor (och de som är lite mer doldis) sitter jag alltså hemma och känner mig ledsen. Ja, jag är faktiskt ledsen, dels på ett egoistiskt plan: det är så mycket annat som är drygt just nu, exempelvis jobbet, och då behöver man de här små energikickarna som Littfest är ett exempel på. Annat jag hade tänkt göra de kommande månaderna och har bokat biljett för är opera, standup, konsert och musikal. Huruvida något av det kan genomföras känns lite oklart. Jag vet heller inte om någon av mina kommande små semesterresor, t.ex. påskens tripp till Öregrund, går att genomföra. Rätt vad det är sprids viruset helt okontrollerat och man tvingas stå med ett särskilt papper för att åka någonstans. Som i Italien.

Det var den egoistiska biten. Sedan finns det där andra, det att sjukvården redan är ansträngd, att det saknas ordentliga lager med sjukvårdsmaterial och att framför allt äldre riskerar att bli svårt sjuka. Jag blir så himla trött och stressad över alla rapporter och allt prat. Jag börjar snart äta lunch och fika på kontoret, för jag orkar inte höra kollegor som dividerar om smittspridning hit och dit varje gång man sätter sin fot i lunchrummet. Jag loggar snart ut från Facebook och Twitter, för jag pallar inte “goda råd” om hur man hantera virusutbrottet och vad samhället borde göra och bla, bla, bla. För min del känns det tryggt att lyssna på Folkhälsomyndigheten. Det gör mig superstressad att så många går emot och tycker sig veta bättre än den information som ges av Sveriges expertmyndighet. Folk har gapat om skolstängningar sedan första covid-19-fallet i Sverige och det tycks finnas en falang som inte har någon gräns för vilka åtgärder som ska företas, hur låg potential det än finns för att de skulle göra en verklig skillnad. Samtidigt rasar börser världen över, folks besparingar decimeras, människor får gå från sina jobb i takt med att firma efter firma går i konkurs. Det här är inte lysande tider för att driva konferensanläggningar, arrangera resor – eller syssla med kultur.

Jag bara hoppas att Littfest inte går omkull efter den här inställda festivalen. Det vore så otroligt deppigt om något så stort och välordnat och fantastiskt gick i graven. Det vore så fruktansvärt himla trist!!

Det är så många där ute som vill stänga ner hela samhällen, av någon anledning. Ingen åtgärd verkar vara för ingripande för att den inte ska vara värd att ta till. Är samma personer också beredda att skjuta till pengarna som behövs för att försöka lappa ihop samhället efteråt? Varje åtgärd har sin tid. Jag är övertygad om att Folkhälsomyndigheten sitter på störst kompetens och har bäst underrättelser för att kunna ge välavvägda rekommendationer i det här läget, men det är många som hellre lyssnar på skräckpropaganda, löpsedlar och snackiga människor som gillar att sticka ut hakan och agera experter. Så tröttsamt. Det här samhället skulle inte klara en stor kris, inser jag. Om inte ens rektorer lyssnar på myndigheter under den här pandemin, varför skulle någon ung person lyssna på officiell krisinformation om det t.ex. blev krig? Coronautbrottet har fått mig att tappa tron på folk. Eller nja, kanske inte generellt, men jag blir verkligen less. Under den senaste presskonferensen jag lyssnade på (igår) upprepades det för övrigt att åtgärden att förhindra stora sammankomster handlar om att förhindra att många människor kommer resande från olika håll och träffas. Det handlar alltså inte om att förhindra mindre, lokala sammankomster. Den här informationen hjälper föga, inser jag: med den upptrissade stämning, som jag uppfattar den, så kan jag tänka mig att folk skulle bli tokiga om någon t.ex. valde att gå på bio i dessa dagar. Skräcken är enorm. Jag har vänner som varit på skidresa i Italien och som nu är utstötta i sin by och inte är välkomna att handla i lokala ICA-butiken. Fullt friska människor alltså. I ett län utan (känd) allmän smittspridning och med endast 8 konstaterade fall.

Så deppigt. Jag är inte rädd för viruset för egen del. Jag är tillräckligt ung och kry för att klara en sådan här virusinfektion (borde göra i alla fall!). Men självklart tar jag det på allvar att det pågår en pandemi och att Sverige på intet sätt är förskonad. Jag tänker jättemycket på nära och kära som måste skyddas. Jag tvättar händerna extra noga och har ingen plan på att visa mig utomhus om jag får minsta symptom på sjukdom. Det är det lilla jag kan göra just nu. I övrigt önskar jag att jag och andra kunde tillåta oss att leva lite mer… normalt. Innan andra besked kommer borde det inte finnas anledning att begränsa sig mer än vad man behöver.

Herregud vilket långt inlägg. På en bokblogg. Men jag älskar ju Littfest, så det är klart att det högg till lite hjärtat när det blev inställt, mest med tanke på att förra årets Littfest därmed kanske blev den sista… Man ska inte måla fan på väggen, men kulturföreningar, eventbolag och mycket annat kommer att gå omkull den här mycket speciella våren.

Apropå allt och inget, jag läste Som pesten precis när all den här cirkusen drog igång. Det är en fantastiskt bra bok faktiskt, inte som någon slags faktabok alltså, men det är verkligen en spännande bok om en pandemi som drabbar världen. En riktig bladvändare! Och med sina över 800 sidor kan den ju passa fint för den som sitter i hemkarantän eller bara allmänt försöker undvika folk. 😉 Bonustips för den som sitter inne och tvekar på att gå ut: spela Pandemic! Det är mitt favoritbrädspel. Legacy-varianten gav mig och några vänner många timmars underhållning förra året, men grundspelet är också klockrent. Spelet går ut på att tillsammans med sina medspelare rädda världen undan en pandemi. Jag önskar att det vore enkelt i verkligheten.

Avslutningsvis. Hoppas, hoppas på Littfest nästa år. På Littfest har jag upplevt klockrena grejer i stil med:

Poesiuppläsningar med favoritpoeter, som Athen Farrokhzad.
Boksigneringar med favoritförfattare, som Kim Thúy.
Och trängsel på ett fullsmockat Idun för att se livs levande favoritförfattare sitta där nere och vara allmänt briljanta.

Tre exempel av typ tusen fantastiska samtal som jag fått förmånen att lyssna på i större och mindre salar. Hästböcker, bilderböcker, poesi, konsten att skriva en novell, Norrland, rasism, serieskapande – så många intressanta och vitt skilda samtal. Jag har sett/lyssnat på så, så, så många bra författare genom åren, jag kan inte ens nämna en bråkdel. En del av tidigare års programpunkter finns förresten att se på i efterhand på Littfests youtubekanal, som vi ju kan trösta oss med dessa dagar. Hoppas på en fortsättning av Littfest ett mer normalt år. <3