Kategorier
Smirnoff, Karin

Vi for upp med mor

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana, som nu reser med sin bror till deras moders gamla hemby, en väldigt oromantiskt beskriven by där Församlingen betyder allt. Betyg: 4 lerfigurer av 5.

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana och hennes bror i den lilla byn Smalånger. Jag skulle säga att det är en helt fristående bok, för den tar inte vid direkt där den första boken, Jag for ner till bror, slutade. Nu har det istället gått en tid och mycket verkar ha fallit på plats, både för brodern, som i den första boken behövde hjälp att ta sig ur missbruk, och för Jana själv, som blivit kvar i Smalånger och som trevande bygger upp en relation till sin vuxna dotter, som vuxit upp hos sina adoptivföräldrar.

Allt ställs dock på ända när Jana och brodern plötsligt åker norrut, till deras mammas hemtrakter. Modern har dött och ska begravas där uppe. I hennes hemby, som är något så annorlunda som en norrländsk by med en viss inflyttning, har en församling ett starkt grepp om hela samhället. Alla är med i församlingen och de som på minsta vis stöter sig med den eller bryter mot uppfattningen om hur man ska vara, blir utstötta. Jana och hennes bror har ärvt ett hus där uppe, men väl på plats visar det sig att någon har flyttat in och inte är särskilt sugen på att flytta ut. Det blir en av många konfrontationer med verkligheten i mammans gamla hemby och snart visar det sig också att mamman utsatts för oerhört tuffa händelser som en gång i tiden drivit henne därifrån.

Att själva ta sig därifrån visar sig dock vara svårare än Jana trott. Snart har hennes bror sugits in i gemenskapen i församlingen och Jana måste stanna för att försöka rädda honom därifrån.

Liksom Jag for ner till bror, skildrar Vi for upp med mor udda människor i en väldigt oromantiskt beskriven glesbygd. Här föds barn med fetalt alkoholsyndrom och många bär på bagage med misshandel och övergrepp. Någon har mist hela sin familj i en skoterolycka. Det finns med andra ord rikligt med död och elände, men samtidigt skriver Smirnoff roligt, träffsäkert och med värme. Huvudpersonerna i Smirnoffs Jana-romaner är verkligen annorlunda mot de flesta i dagens romaner, men de är också mångbottnade och lätta att känna med.

Jag blev väldigt förtjust i Jag for ner till bror och det är alltid en viss risk att läsa en uppföljare tätt inpå. Visst kan man lätt bli mätt, särskilt när det är en roman med ett egensinnigt språk, men i det här fallet blev jag inte besviken. Jag tycker att Vi for upp med mor är minst lika bra som den första Jana-boken. Vad jag förstår kommer böckerna om Jana att bli en trilogi. Om den första boken om Jana slutade i mys och gemyt så kan man lugnt säga att Vi for upp med mor slutar på ett annat sätt. Hur ska trilogin sluta? Jag längtar verkligen efter att få veta!

Vi for upp med mor. Packade en väska och backade ut jeepen från garaget.

Bror låste dörren. Hängde nyckeln på sin spik.

Lukas hoppade och for. Kände att något var på gång. Bror kopplade honom och gick ner till hundgården. Stängde nätdörren och satte sig på huk.

Jag hörde inte vad de pratade om. Lukas satte sin tass i hans hand.

När bror gick ut ur buren satt lukas kvar innanför och hängde med huvudet. Bror stack in handen. Lukas tittade bort.

Modren kommer efter i likbilen, sa jag. Nordin kör henne.

Modren dog och bror tystnade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Modren blev mor. Av respekt. Det var ingen stor eftergift men ändå. Mor lämnade en eftersmak av söt gumma på torp som uthärdat livet för att plötsligt dö.

Ur Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Polaris), 2019 (den här ljudboken, Polaris).
Antal sidor: 349.
ISBN: 9789177951407, 9789177951483.
Andra som läst: Boklysten, Kulturkollo.

Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna jana och bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med john. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.

Vi for upp med mor är en uppföljare till den hyllade debuten Jag for ner till bror. På ojämförlig prosa fortsätter Karin Smirnoff låta oss stifta bekantskap med glesbygdens olika gestalter, och återvändaren janakippo.

Förlagets beskrivning

Karin Smirnoff

Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.

Kategorier
Smirnoff, Karin

Jag for ner till bror

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en både mörk och varm bok om en kvinna som återvänder till sin hembygd och konfronteras med sin missbrukande broder, dödsfall och familjehemligheter. Betyg: 4 jakthundar av 5.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en bok som inte liknar någon annan jag har läst. Både platsen och människorna är annorlunda mot det mesta i dagens populära böcker och kulturen är en helt annan. Det är först när jag läser en sådan här bok som jag inser hur många urbana berättelser jag slukar varje år, hur många medelklassiga liv jag läser om, hur många akademikerhuvudpersoner jag träffar på i litteraturen (och kanske identifierar mig lite med).

Här är huvudpersonen, Jana, en kvinna med en rätt oklar bakgrund, ärligt talat. Läsaren får inte några direkta ledtrådar till vad hon jobbar med, var hon har bott (eller med vem?), men nu har hon i alla fall lämnat allt (varför? För hur länge?) och farit ned till bror, brodern som bor i deras hemby och som har gått ned sig i missbruk. Jana gör vad hon kan för att ge brodern den spark i baken han behöver. Kanske åkte hon ner för att rädda honom? Fast hon gör också mer: hon söker jobb i bygden, hon söker upp gamla bekanta och mellan raderna vecklas det upp fruktansvärda händelser från det förflutna. Det finns mycket mörker, svärta, misär och råhet i Jag for ner till bror. Den är faktiskt grövre än det mesta jag har läst och allt eftersom, ända in i det sista, blottlägger författaren nya omständigheter, ger nya pusselbitar.

Jag for ner till bror överraskar på många sätt. Det som kanske överraskade mig mest var hur skickligt författaren målar upp karaktärerna i boken. Jag for ner till bror är full av annorlunda människor: opolerade, kantiga och med bagage som i många fall rymmer så mycket bedrövelse att man nästan baxnar. Ibland känns det som att Smirnoff snuddar mot det klichéartade: boken utspelar sig i en västerbottnisk glesbygd, långt från de hippa gatorna i Stockholm, och dess befolkning super, snarare än anordnar vinprovning, om man uttrycker sig så. När Smirnoff beskriver älgjakter och byns intriger, så känns det inledningsvis lätt att irriteras, att tänka att det här är en sådan berättelse. Det är det som är överraskande, för mitt i alltihop visar det sig ständigt att bokens karaktärer har fler egenskaper och att berättelsen rymmer fler sidor. Jag for ner till bror rymmer också stoff som skulle räcka för att skriva flera snyftberättelser, men Smirnoff vågar skala av, bara snudda och låta läsaren upptäcka saker på egen hand, samtidigt som hon hela tiden ser till att överraska genom att vara oväntat rolig och bjuda på värme.

Jag tycker att den här boken hade allt, faktiskt, och det är också en bok som inte liknar något annat jag har läst. Jag for ner till bror är en fantastiskt välkomponerad berättelse med lager på lager på lager som vecklar ut sig. Mycket i berättelsen är otroligt och “för mycket”, men det är bara att dras med. Det är en bok som verkligen suger tag.

Jag for ner till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.

Snön föll tät och vägen blåste igen. Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna och anklarna frös som i barndomen.

Bilar hade kunnat stanna för min tumme men ingen bil kom. Det var ett par kilometer till min brors hus och vägen gick uppåt.

För att underhålla mig själv sjöng jag everttaube.

Våra föräldrar älskade everttaube och sedan dog de.

Ur Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboken, Polaris).
Antal sidor: 318.
Läs även övriga delar i denna planerade trilogi. Del två, Jag for upp med mor, kom ut 2019.
ISBN: 9789177950981, 9789177950998.

I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.

Förlagets beskrivning

Karin Smirnoff

Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.

Kategorier
-

Böcker om livet på landet

Sommar och semester… kanske är det en och annan som passar på att resa ut till “landet”? Idag tänkte jag tipsa om några böcker som utspelar sig på just landsbygden!

Grabben i graven bredvid, Katarina Mazettis bästsäljare från 1998, är en bok om bibliotekarien Desirée och lantbrukaren Benny som blir plötsligt blixtförälskade. Klivet från Desirées minimalistiska lägenhet till “livet på landet” är dock stort och förhållandet är därför inte helt friktionsfritt, trots allt. Boken är en feelgoodberättelse och en rätt typisk bok om kärlek med komplikationer, men jag minns den verkligen som rolig och läsvärd. Och det finns faktiskt inte supermånga andra böcker som berättar om det osminkade livet som bonde, så det gör ju också att berättelsen sticker ut från mängden.

Grabben i graven bredvid av Katarina Mazetti
Grabben i graven bredvid av Katarina Mazetti

En annan som har skrivit om osminkat bondeliv är i alla fall Anne B. Ragde, som i böckerna Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna, Vila på gröna ängar och, den kommande, Det finns alltid förlåtelse, skriver en släktkrönika, där bland annat Tors slit som grisbonde är en del av berättelsen. Böckerna kretsar kring Torunn, Tors “hemliga dotter” som dyker upp på gården när Tors mor har insjuknat och ligger för döden. Så återförenas Tor med sina bröder och med Torunn och böckerna följer sedan syskonen och Torunn i deras tillvaro på gården. Jag tycker jättemycket om både Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna och jag ser väldigt mycket fram emot att läsa nästa del i serien (Vila på gröna ängar gjorde mig besviken på grund av slutet, men jag kanske får anledningen att tänka om när jag har läst fortsättningen och därför får se Vila på gröna ängar i ett lite annat ljus… Hoppas! 😉 ).

Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde Eremitkräftorna av Anne B. Ragde Vila på gröna ängar av Anne B. Ragde Det finns alltid förlåtelse av Anne B. Ragde

Alla böcker om livet på landet är inte feelgoodberättelser. En riktigt bra feelbadberättelse 😉 är Korparna, som kretsar kring en ung kille vars föräldrar är lantbrukare. Det går knackigt för dem och pappan är psykiskt sjuk, vilket såklart skapar en otrygghet för den här killen. Hans tillflykt blir till skogen, till fågelsjön. Korparna är en väldigt fin bok och den augustprisbelönades för övrigt 2011.

Korparna av Tomas Bannerhed
Korparna av Tomas Bannerhed

Hönan som drömde om att flyga är en fin liten kortroman om en höna som drömmer om att få en kyckling. Som värphöna är det dock ingenting hon har att se fram emot och när hon dessutom börjar bli gammal och lägger allt färre ägg så slängs hon mer eller mindre på en skräphög. Det här är kanske inte en lantlivsskildring på samma sätt som de övriga böckerna jag har räknat upp, men den är fin och även om man kanske borde akta sig för att smeta mänskliga egenskaper på djur så tycker jag gott att man kan påminna sig emellanåt om att (gårdens) djur är levande varelser med rättigheter de också. 🙂

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang
Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

Det finns en och annan bok som plockar lite komiska poänger på lantliv. Det är kanske inte alltid sådana böcker är så himla roliga egentligen, men jag tycker faktiskt om Fallet med de försvunna böckerna som är en feelgood-deckare. Bokens huvudperson har fått jobb som bibliotekarie på den irländska landsbygden. Meningen är att han ska köra bokbussen, men när han kommer dit upptäcker han att böckerna är borta! Här finns en hel del bok- och bibliotekshumor, eller vad man ska säga, och det gör sådana som mig glad! 🙂

Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom
Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom

Har du några favoritböcker som utspelar sig på landsbygden?

Kategorier
Malmsten, Bodil

Paddan & branden

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Den tredje diktsamlingen i Bodil Malmstens Samlade dikter är Paddan & branden från 1987. Den börjar med dikter om en änkling i Södra Norrlands fjälltrakter & inland. Det är både dikter om att förlora en närstående och att vara ensam på landsbygden. Malmsten skriver om de rejäla fruntimmer som sliter på sina gårdar, men också om att vara en ensam, äldre man som plötsligt ska sköta gården och hushållet själv. Det är både sorgligt och lite tragikomiskt mitt i alltihop. Malmsten är finurlig och hittar alltid rätt ord. Ibland uppfinner hon nya ord. BlodplättspaltarSvensktoppsenkelt.

Boken fortsätter sedan med dikter om att leva i fosterhem och att inte känna tillhörighet. Det här är Paddan & brandens mest berörande och brännande dikter, kanske för att det blir så uppenbart att Malmsten skriver om något som hon har upplevt själv. Malmsten spenderade sina första år i Södra Norrlands fjälltrakter & inland, som hon själv brukade kalla det, men växte sedan upp i fosterhem i en tillvaro som förmodligen inte var alltför munter. Vid sjutton års ålder gjorde hon ett allvarligt försök att avsluta sitt liv. Bakgrunden till den desperata hopplöshetskänsla som måste ha drabbat henne i tonåren märks i dessa dikter och även sjukhusvistelsen som följde, för den delen.

Avslutningsvis diktar Malmsten om Paddan & branden, som fått ge namn åt boken. En herrgård brinner ner, en padda överlever. Jag har svårt att tolka symboliken, som Malmsten garanterat har haft i åtanke. Visst är det väl dikter om klass, men det är inte dikter som är lika rakt på sak som dikterna i bokens första hälft.

Hur som helst så tycker jag verkligen om den här boken. Malmsten har alltid imponerat med sin exakthet och förmåga att hitta precis rätt ord för att sätta rätt stämning. Här skriver hon också mycket personligt och berörande om några tunga ämnen. Fint, sorgligt, tragikomiskt.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill njuta av Bodil Malmstens precisa och perfekta formuleringar i några av hennes mest personliga och berörande dikter.

Betyg: 4+ herrgårdar av 5.

Citerat ur Paddan & branden

Ur “Arv från ett fosterhem”:

“Man ärver ingenting utom det här:
att man inget har & man ingen är

Man vet att man enbart hör
Hemma
Utanför
Till den dag man dör
Man vet att man vet hut
Tills alltihop är slut
Se men inte röra
Inget kunna göra
Men höra
Publiken
Musiken
Ifrån sitt utanför
Där man hör
Hemma
För
Hut går alltid hem
Man vet aldrig till vem”

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Om Bodil Malmsten och Paddan & branden

Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.

Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 82.
ISBN: 91-0-047171-2, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

“Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”