Kategorier
-

Det börjar bli dags att köpa ny kalender

Det är ju inte ett boksläpp, men ändå en efterlängtad nyhet: Liv Strömquist har släppt en kalender med namnet Månadens moderat. Strömquist är vass och rolig. Jag hoppas att hon kommer ut med något nytt seriealbum snart och så länge tipsar jag alla om Ja till Liv!. Det är en av årets bästa böcker, om du frågar mig (och med årets menar jag böcker som jag har läst i år).

Kategorier
Johansson, Nanna

Mig blir du snart kär i

Nanna Johanssons uppföljare till seriealbumet Fulheten fortsätter att vrida och vända på kvinno- och mansrollen och den här gången tycker jag att hon träffar ännu mer rätt än i sin tidigare bok. Okej, jag uppskattar inte allt, Johansson saknar på gott och ont hämningar, men det finns material i boken som väger upp och gör det här till en självklar favorit.Man skrattar och blir arg om vartannat. Den innehåller så mycket dumhet, egoism och absurditeter att man börjar undra vad det är för värld vi lever i. Jag tycker verkligen att Johansson med den här boken lyckas sätta fingret på något viktigt i debatten om feminism.

Boken har en bra blandning av serier och enrutare och faktiskt även lite foto. En av de absolut mest träffande är serien “Alla gubbar har inte kuk”, där Johansson pekar ut fyra obehagliga kvinnor: “Hon som buntar ihop alla kvinnor”, “Hon som hatar yngre kvinnor”, “Hon som hatar män” och, mest tragikomiskt, “Hon som hatar kvinnor”. “Hon som hatar kvinnor” har ingen bild, utan är illustrerad med texten “Tacka upphovsrätten för att det inte sitter ett foto på Nyamko Sabuni här.”. Nanna Johansson är orädd, vass och helt briljant. Måste läsas!

Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus. Några andra som har skrivit om boken är Bokhora, Boktipsaren och Serierecensioner.

Kategorier
Johansson, Nanna

Fulheten

För något år sedan läste jag en sådan tankeväckande artikel i det franska livsstilsmagasinet Marie-Claire. Artikeln innehåll riktiga siffror och statistik på hur kvinnor står utanför i samhället och på många sätt befinner sig i utsatta situationer. Det som gjorde artikeln speciell var att man hade valt att byta ut “kvinna” mot “man” i texten och att man hade arrangerat och manipulerat alla foton till att föreställa män i fattigdom och utsatthet. Det förstärkte verkligen det absurda.

I Fulheten utforskar Nanna Johansson samma sak, men i serieform. Det är skruvat (ibland lite väl skruvat/äckligt/fult för min smak) och tillspetsat, men också intressant och roligt. Hur vore det om alla smurfar, utom en, vore smurfor? Hur vore det om My little Ponys kräktes, pissade och var allmänt äckliga (eller hade en jättekuk?)? Hur vore det om män sa saker i stil med “Man vill inte visa för mycket hud… Man vill ju att kvinnorna ska ha nåt att fantasiera om.”? Bland de roligaste är hennes bilder av stereotyper som uttalar sig om  feminism: t.ex. en en gorilla som säger: “Amen säg nån sport då som tjejer är bättre på!” och en flinande tjej som säger “Jag är inte feminist, jag tycker ju om killar!”.

Fulheten är på många sätt både briljant och för mycket. För mycket, som ju dessutom är något som tjejer sällan tillåts vara, vilket är intressant i sig.. Jag kommer att läsa mer av Nanna Johansson.

Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris. Några andra som har skrivit om Fulheten: Bokhora, Tidningen Kulturen och Tekoppens tankar.

Kategorier
Strömquist, Liv

Ja till Liv!: Liv Strömquists ABC

Titeln Ja till Liv! ger omedelbara associationer till abortmotståndare, men om man börjar läsa Liv Strömquists knivskarpa seriealbum med förväntningar att den ska vara propaganda mot aborter, så kommer man att bli grymt besviken. Ja till Liv! är tvärtom en bok där Strömquists vänstersympatier och feministiska åsikter får ta stor plats och det är Arbetslinjen som står i fokus vid bokstaven A. Serien Arbetslinjen utspelar sig 1000 år framåt i tiden och handlar om ett märkligt fynd som man har gjort under utgrävningar av Peppes Bodega. Fyndet består av en tavla som kallas Arbetslinjen och det är ett verk som verkligen förbryllar forskarna, som för det första aldrig tidigare har hittat några tecken på att moderater kunnat producera någon form av kultur och som dessutom inte kan förstå vad Arbetslinjen egentligen gick ut på. Hur kunde man uppleva en arbetsbrist när det fanns så otroligt mycket att göra? Varför gav de mest behövda jobben sämst betalt? Varför trodde man att arbete gav en känsla av mening med livet, när man samtidigt var tvungen att kontrollera att alla verkligen sökte jobb?

Det var länge sedan jag läste något så roligt och träffsäkert. Jag håller inte med Strömquist i alla hennes åsikter och det finns serier som jag bara tycker är plumpa, men som helhet är boken fantastisk. Varje mening sitter där den ska och bilderna är snygga och detaljrika. Inte sällan är bilderna kollage med inklistrade dumheter från tidningar och citat från andra medier. Den här ABC-boken är något av det bästa och mest tankeväckande jag har läst på på länge. En riktigt bra satir!